This electronic text was published by Project Runeberg, and is free of
copyright. You are free to copy and distribute it in any form
(electronic or on paper) and for any purpose (for free or for money).
Project Runeberg publishes free electronic texts, such as this one, in
Scandinavian and Finnish languages (Swedish, Norwegian, Danish,
Icelandic, Faroese, Finnish, Lappish, Estonian, Karelian, Ingrian, and
Livonian) and their dialects.
Active since late 1992, Project Runeberg is a part of Lysator, a
students’ computer club at Linkoping University in Linkoping, Sweden.
Individuals in many countries have contributed their voluntary work.
PROJECT RUNEBERG–free e-texts in Scandinavian, Finnish languages:
http://www.lysator.liu.se:7500/runeberg/Main.html and Finnish.html
Gopher host=gopher.lysator.liu.se, type=1, path=1/project-runeberg
Anonymous FTP file archive ftp ftp://ftp.lysator.liu.se/ /pub/runeberg/README
Discussions on mailing list runeberg-list-request@lysator.liu.se
Postal: Lysator, Linkoping University, S-581 83 Linkoping, Sweden.
*0001 Titel
B I B E L N
eller
D E N H E L I G A S K R I F T
innehållande
GAMLA OCH NYA TESTAMENTETS KANONISKA BÖCKER i överensstämmelse med den av KONUNGEN ÅR 1917 gillade och stadfästa översättningen I elektronisk utgåva av Lars Aronsson, Per Cederqvist och Mattias Olofsson genom P r o j e k t R u n e b e r g
+0002 Ordförklaringar och sakupplysningar
+0003 Betoning av bibliska namn
+0004 Mått, mynt och vikt
*0005 Förord till den elektroniska utgåvan
Denna elektroniska utgåva av Bibeln är “i överensstämmelse med den av
konungen år 1917 gillade och stadfästa översättningen”, men det säger
inte allt om den. När vi studerade olika tryckningar av 1917 års
Bibel fann vi att det fanns många olika stilar för indragna rader,
fotnoter, anfanger, versnumrering och kommatering. Det var nästan
bara själva orden som var de samma mellan utgåvorna. Vi har valt en
stil som vi tror passar för den elektroniska utgåvan. Några av
stilvalen grundar sig också på det elektroniska mediets speciella
förutsättningar.
I vårt eget original använder vi teckensättet ISO 8859-1, men Projekt
Runebergs texter sprids även i andra teckensätt som passar olika
maskiner. Den eletroniska utgåvan saknar all formatering (fetstil,
kursiv, bokstavsstorlekar, teckensnitt, upphöjda siffror, kapitäler);
den är skriven som på skrivmaskin.
Kommateringen av texten i 1917 års Bibel skiljer sig, främst mellan
Normans utgåva 1977 och alla äldre utgåvor som vi har sett (se
t.ex. Jes. 9:2, Matt. 21:2). Vi har valt att följa det vi trodde vara
den äldre varianten. Den allra äldsta bibeln vi sett följer dock den
kommatering som vi inte använder. Vi vet inte hur det kommer sig att
kommateringen skiljer sig.
Det är inte första gången som svenska upplagor som utger sig för att
vara identiska skiljer sig åt. I företalet till Karl XII:s bibel
(1703) sägs om de upplagor av 1541 års bibel som utgavs under
1600-talet: »Alle förberörde editioner uthfästa i titeln sigh skola
behålla then wanliga texten oförändrad; men befinnes doch hafwa
åthskilliga skilnader / hwilka lemna Läsaren i ovisshet / hwid hwilken
thera han sigh hålla skal». Vi kan inte annat än instämma.
Den elektroniska utgåvan använder en spalt med långa rader, upp till
70 tecken, i stället för de vanliga dubbelspalterna med korta rader.
I bibeltexten är kolumn 1 till 6 en marginal som används enbart för
versnummer. Punkten efter versnumret står i kolumn 4. Där texten har
vanlig prosa, fyller den kolumn 7 till 70. Avstavningar används inte,
utan långa ord flyttas till nästa rad. Meningar åtskiljs av dubbla
mellanslag, men annars används enbart enkla tomrum. Textens högerkant
är alltså inte rak. Tabulatortecken används inte.
Tankestreck skrivs som mellanslag, två bindestreck, och ett
mellanslag.
Vissa avsnitt av bibeltexten är poesi (t.ex. Jes. 9:2–21). Där har
vi dragit in textens vänstermarginal ytterligare två kolumner.
Jes. 9:4 är poesi där raderna står parvis. Där har vi dragit in
jämnraderna ytterligare fyra steg från uddraderna, alltså totalt tolv
steg från radens början. De tryckta Biblar vi utgått ifrån använder
dessutom fortsättningsrader med ännu längre indragning, men det har vi
inte behövt, eftersom vi får plats med mer på samma rad.
Alla tryckta Biblar har hänvisningar under varje vers, men detta har
vi (ännu) inte tagit med i den elektroniska utgåvan. Fotnoter har vi
tagit med, men eftersom den elektroniska utgåvan inte är indelad i
sidor, har vi satt texten sist i respektive kapitel. Inne i texten
och sist i kapitlet markeras fotnoten med en siffra inom fyrkantiga
parenteser.
Stycken (där tryckta Biblar har versal i fetstil) åtskiljs av en tom
rad, men verser åtskiljs annars inte. Anfanger i början på kapitlen
används inte i den elektroniska utgåvan. Första versen i ett kapitel
ser lika dan ut som de andra verserna. Kapitelsammanfattningarna har
vi valt att centrera. Där är raderna cirka 40 tecken långa. Före och
efter sammanfattningarna står en tom rad. Kapitelnamnet är också
centrerat på en rad, och innehåller namnet på boken.
Kapitlen och böckerna åtskiljs av rader som ser lite speciella ut. De
inleds av en asterisk följt av ett kodnamn, ett mellanslag, och
därefter kapitel- eller boknamnet. Kodnamnet används som filnamn när
den elektroniska utgåvan packas upp som Gopher-menyer och liknande.
Detta gör att kodnamnen inte syns i Gopher-utgåvan.
Kodnamn som slutar med snedstreck “/” används då som namn på en
filkatalog, vanligen för en bok, och bokens kapitel har då kodnamn som
inleds av detta filkatalognamn följt av ett snedstreck och namnet på
den fil där kapitlet lagras. Ett exempel är namnet “40/” på
filkatalogen för Matteusevangeliet och namnet “40/05” på filen där
dess femte kapitel finns.
1917 års bibeltext använder en kapitelindelning från 1200-talet och en
versindelning från 1500-talet. Jes. 4:1 och Mark 9:1 står före
kapitelrubrikerna för Jes. 4 respektive Mark 9. Höga V. 6:12 står
efter kapitelrubriken för Höga V. 7. På dessa och liknande ställen
har vi lagt versen i samma fil som resten av kapitlet och en
hänvisande fotnot i den andra filen. Kapitelrubriken finns alltid i
sin rätta fil, även om den inte alltid står överst i filen.
*01/ Första Mosebok (Genesis)
*01/01 Första Mosebok (Genesis), 1 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 1 Kapitlet
Skapelsen.
- I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
- Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds
Ande svävade över vattnet. - Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.
- Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från
mörkret. - Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och
det vart afton, och det vart morgon, den första dagen. - Och Gud sade: »Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten
från vatten.» - Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från
vattnet ovan fästet; och det skedde så. - Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart
morgon, den andra dagen. - Och Gud sade: »Samle sig det vatten som är under himmelen till
en särskild plats, så att det torra bliver synligt.» Och det
skedde så. - Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade han
hav. Och Gud såg att det var gott. - Och Gud sade: »Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och
fruktträd, som efter sina arter bära frukt, vari de hava sitt
frö, på jorden.» Och det skedde så; - jorden frambragte grönska, fröbärande örter, efter deras arter,
och träd som efter sina arter buro frukt, vari de hade sitt frö.
Och Gud såg att det var gott. - Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.
- Och Gud sade: »Varde på himmelens fäste ljus som skilja dagen
från natten, och vare de till tecken och till att utmärka
särskilda tider, dagar och år, - och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden.»
Och det skedde så; - Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att råda
över dagen, och det mindre ljuset till att råda över natten, så
ock stjärnorna. - Och Gud satte dem på himmelens fäste till att lysa över jorden,
- och till att råda över dagen och över natten, och till att
skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott. - Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.
- Och Gud sade: »Frambringe vattnet ett vimmel av levande
varelser; flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste.» - Och Gud skapade de stora havsdjuren och hela det stim av levande
varelser, som vattnet vimlar av, efter deras arter, så ock alla
bevingade fåglar, efter deras arter. Och Gud såg att det var
gott. - Och Gud välsignade dem och sade: »Varen fruktsamma och föröken
eder, och uppfyllen vattnet i haven; föröke sig ock fåglarna på
jorden.» - Och det vart afton, och det vart morgon, den femte dagen.
- Och Gud sade: »Frambringe jorden levande varelser, efter deras
arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras
arter.» Och det skedde så; - Gud gjorde de vilda djuren, efter deras arter, och
boskapsdjuren, efter deras arter, och alla kräldjur på marken,
efter deras arter. Och Gud såg att det var gott. - Och Gud sade: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att
vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över
fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela
jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.» - Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild
skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. - Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: »Varen fruktsamma och
föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder;
och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen
och över alla djur som röra sig på jorden.» - Och Gud sade: »Se, jag giver eder alla fröbärande örter på hela
jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I
hava till föda. - Men åt alla djur på jorden och åt alla fåglar under himmelen och
åt allt som krälar på jorden, vad som i sig har en levande själ,
åt dessa giver jag alla gröna örter till föda.» Och det skedde
så. - Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket
gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte
dagen.
*01/02 Första Mosebok (Genesis), 2 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 2 Kapitlet
Den sjunde dagen. Edens lustgård. Kvinnans skapelse.
- Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin
härskara. - Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort;
och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade
gjort. - Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att
han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade
gjort, när han skapade. - Detta är berättelsen om den ordning i vilken allt blev till på
himmelen och jorden, när de skapades, då när HERREN Gud gjorde
jord och himmel. - Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade
ännu skjutit upp på marken, ty HERREN Gud hade icke låtit regna
på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden. - men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken.
- Och HERREN Gud danade människan [1] av stoft från jorden [2] och
inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en
levande varelse. - Och HERREN Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte
däri människan som han hade danat. - HERREN Gud lät nämligen alla slags träd som voro ljuvliga att se
på och goda att äta av växa upp ur marken, och livets träd mitt
i lustgården, så ock kunskapens träd på gott och ont. - Och från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården; sedan
delade den sig i fyra grenar. - Den första heter Pison; det är den som flyter omkring hela
landet Havila, där guld finnes, - och det landets guld är gott; där finnes ock bdelliumharts och
onyxsten. - Den andra floden heter Gihon; det är den som flyter omkring hela
landet Kus. - Den tredje floden heter Hiddekel; det är den som har sitt lopp
öster om Assyrien. Den fjärde floden är Frat. - Så tog nu HERREN Gud mannen och satte honom i Edens lustgård,
till att bruka och bevara den. - Och HERREN Gud bjöd mannen och sade: »Av alla andra träd i
lustgården må du fritt äta, - men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när
du äter därav, skall du döden dö.» - Och HERREN Gud sade: »Det är icke gott att mannen är allena. Jag
vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves.» - Och HERREN Gud danade av jord alla markens djur och alla
himmelens fåglar, och förde dem fram till mannen för att se huru
denne skulle kalla dem; ty såsom mannen kallade var levande
varelse, så skulle den heta. - Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under
himmelen och åt alla markens djur. Men för Adam fann han icke
någon hjälp, sådan som honom hövdes. - Då lät HERREN Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade
somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med
kött. - Och HERREN Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit
av mannen, och förde henne fram till mannen. - Då sade mannen: »Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av
mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen.» - Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och
hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött. - Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för
varandra.
[1] Hebr. adám
[2] Hebr. adamá
*01/03 Första Mosebok (Genesis), 3 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 3 Kapitlet
Syndafallet.
- Men ormen var listigare än alla andra markens djur som HERREN
Gud hade gjort; och han sade till kvinnan: »Skulle då Gud hava
sagt: ‘I skolen icke äta av något träd i lustgården’?» - Kvinnan svarade ormen: »Vi få äta av frukten på de andra träden
i lustgården, - men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud
sagt: ‘I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det
att I icke mån dö.’» - Då sade ormen till kvinnan: »Ingalunda skolen I dö;
- men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så
att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.» - Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en
lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man
därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav
jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt. - Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de båda var
nakna; och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig. - Och de hörde HERREN Gud vandra i lustgården, när dagen begynte
svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för HERREN Guds
ansikte bland träden i lustgården. - Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: »Var är
du?» - Han svarade: »Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt,
eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.» - Då sade han: »Vem har låtit dig förstå att du är naken? Har du
icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?» - Mannen svarade: »Kvinnan som du givit mig till att vara med, hon
gav mig av trädet, så att jag åt.» - Då sade HERREN Gud åt kvinnan: »Vad är det du har gjort!»
Kvinnan svarade: »Ormen bedrog mig så att jag åt.» - Då sade HERREN Gud till ormen: »Eftersom du har gjort detta,
vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur.
På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina
livsdagar. - Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och
mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt
huvud, och du skall stinga den i hälen.» - Och till kvinnan sade han: »Jag skall låta dig utstå mycken
vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina
barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda
över dig. - Och till Adam sade han: »Eftersom du lyssnade till din hustrus
ord och åt av det träd om vilket jag bjudit dig och sagt: ‘Du
skall icke äta därav’, därför varde marken förbannad för din
skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina
livsdagar; - törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skall
vara din föda. - I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder
åter till jorden; ty av jorden är du tagen. Ty du du är stoft,
och till stoft skall du åter varda.» - Och mannen gav sin hustru namnet Eva [1], ty hon blev moder åt
allt levande. - Och HERREN Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn
och satte på dem. - Och HERREN Gud sade: »Se, mannen har blivit såsom en av oss, så
att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin
hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva
evinnerligen.» - Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han
skulle bruka jorden, varav han var tagen. - Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård
keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka
vägen till livets träd.
[1] Namnet härledes från ett hebreiskt ord som betyder leva.
*01/04 Första Mosebok (Genesis), 4 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 4 Kapitlet
Kain och Abel. Kains släkttavla. Set.
- Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde
Kain; då sade hon: »Jag har fött [1] en man genom HERRENS
hjälp.» - Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel
blev en fårherde, men Kain blev en åkerman. - Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram
en offergåva åt HERREN. - Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av
djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offergåva; - men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain
mycket vred, och hans blick blev mörk. - Och HERREN sade till Kain: »Varför är du vred, och varför är din
blick så mörk? - Är det icke så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt
upp; men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid
dörren; till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne.» - Och Kain talade med sin broder Abel; och när de voro ute på
marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom. - Då sade HERREN till Kain: »Var är din broder Abel?» Han svarade:
»Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?» - Då sade han: »Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar
till mig från jorden. - Så vare du nu förbannad och förvisad från åkerjorden, som har
öppnat sin mun för att mottaga din broders blod av din hand. - När du brukar jorden, skall den icke mer giva dig sin gröda.
Ostadig och flyktig skall du bliva på jorden.» - Då sade Kain till HERREN: »Min missgärning är större än jag kan
bära den. - Se, du driver mig nu bort från åkerjorden, och jag måste gömma
mig undan för ditt ansikte. Ostadig och flyktig skall jag bliva
på jorden, och så skall ske att vemhelst som möter mig, han
dräper mig.» - Men HERREN sade till honom: »Nej, ty Kain skall bliva hämnad
sjufalt, vemhelst som dräper honom.» Och HERREN satte ett tecken
till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle slå
honom ihjäl. - Så gick Kain bort ifrån HERRENS ansikte och bosatte sig i landet
Nod, öster om Eden. - Och Kain kände sin hustru, och hon blev havande och födde Hanok.
Och han byggde en stad och kallade den staden Hanok, efter sin
sons namn. - Och åt Hanok föddes Irad, och Irad födde Mehujael, och Mehujael
födde Metusael, och Metusael födde Lemek. - Men Lemek tog åt sig två hustrur; den ena hette Ada, den andra
Silla. - Och Ada födde Jabal; han blev stamfader för dem som bo i tält
och idka boskapsskötsel. - Och hans broder hette Jubal; han blev stamfader för alla dem som
hantera harpa och pipa. - Men Silla födde ock en son, Tubal-Kain; han var smed och gjorde
alla slags redskap av koppar och järn. Och Tubal-Kains syster
var Naama. - Och Lemek sade till sina hustrur:
»Ada och Silla,hören mina ord;
I Lemeks hustrur,lyssnen till mitt tal:
Se, en man dräper jag för för vart sår jag får,
och en yngling för var blånad jag får. - Ja, sjufalt hämnad bliver Kain,
men Lemek sju- och sjuttiofalt.» - Och Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son och gav
honom namnet Set, i det hon sade: »Gud har beskärt [2] mig en
annan livsfrukt, till ersättning för Abel, eftersom Kain dräpte
honom.» - Men åt Set föddes ock en son, och han gav honom namnet Enos. Vid
denna tid begynte man åkalla HERRENS namn.
[1] Egentligen »fått», hebr. kanítì.
[2] Det hebreiska uttrycket liknar namnet Set.
*01/05 Första Mosebok (Genesis), 5 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 5 Kapitlet
Sets släkttavla.
- Detta är stycket om Adams släkt. När Gud skapade människor,
gjorde han dem lika Gud. - Till man och kvinna skapade han dem; och han välsignade dem och
gav dem namnet människa [1], när de blevo skapade. - När Adam var ett hundra trettio år gammal, födde han en son som
var honom lik, hans avbild, och gav honom namnet Set. - Och sedan Adam hade fött Set, levde han åtta hundra år och födde
söner och döttrar. - Alltså blev Adams hela levnadsålder nio hundra trettio år;
därefter dog han. - När Set var hundra fem år gammal, födde han Enos.
- Och sedan Set hade fött Enos, levde han åtta hundra sju år och
födde söner och döttrar. - Alltså blev Sets hela ålder nio hundra tolv år; därefter dog
han. - När Enos var nittio år gammal födde han Kenan.
- Och sedan Enos hade fött Kenan, levde han åtta hundra femton år
och födde söner och döttrar. - Alltså blev Enos’ hela ålder nio hundra fem år; därefter dog
han. - När Kenan var sjuttio år gammal, födde han Mahalalel.
- Och sedan Kenan fött Mahalalel, levde han åtta hundra fyrtio år
och födde söner och döttrar. - Alltså blev Kenans hela ålder nio hundra år; därefter dog han.
- När Mahalalel var sextiofem år gammal, födde han Jered.
- Och sedan Mahalalel hade fött Jered, levde han åtta hundra
trettio år och födde sönder och döttrar. - Alltså blev Mahalalels hela ålder åtta hundra nittiofem år;
därefter dog han. - När Jered var ett hundra sextiotvå år gammal, födde han Hanok.
- Och sedan Jered hade fött Hanok, levde han åtta hundra år och
födde söner och döttrar. - Alltså blev Jereds hela ålder nio hundra sextiotvå år; därefter
dog han. - När Hanok var sextiofem år gammal födde han Metusela.
- Och Hanok vandrade i umgängelse med Gud i tre hundra år, sedan
han hade fött Metusela, och han födde söner och döttrar. - Alltså blev Hanoks hela ålder tre hundra sextiofem år.
- Sedan Hanok så hade vandrat i umgängelse med Gud, såg man honom
icke mer, ty Gud tog honom bort. - När Metusela var ett hundra åttiosju år gammal, födde han Lemek.
- Och sedan Metusela hade fött Lemek, levde han sju hundra
åttiotvå år och födde söner och döttrar. - Alltså blev Metuselas hela ålder nio hundra sextionio år;
därefter dog han. - När Lemek var hundra åttiotvå år gammal, födde han en son.
- Och han gav honom namnet Noa [2], i det han sade: »Denne skall
trösta [2] oss vid vårt arbete och våra händers möda, när vi
bruka jorden, som HERREN har förbannat. - Och sedan Lemek hade fött Noa, levde han fem hundra nittiofem år
och födde söner och döttrar. - Alltså blev Lemeks hela ålder sju hundra sjuttiosju år; därefter
dog han. - När Noa var fem hundra år gammal, födde han Sem, Ham och Jafet.
[1] Hebr. adám
[2] De båda orden hava i hebreiskan likhet med varandra.
*01/06 Första Mosebok (Genesis), 6 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 6 Kapitlet
Människornas ondska växer. Floden förkunnas. Arken bygges.
- Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar
föddes åt dem - sågo Guds söner [1] att människornas döttrar voro fagra, och de
togo till hustrur dem som de funno mest behag i. - Då sade HERREN: »Min ande skall icke bliva kvar i människorna
för beständigt, eftersom de dock äro kött; så vare nu deras tid
bestämd till ett hundra tjugu år.» - Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden,
sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och
dessa födde barn åt dem; dessa voro forntidens väldiga män, som
voro så namnkunniga. - Men när HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden,
och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro
allenast onda, - då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och
han blev bedrövad i sitt hjärta. - Och HERREN sade: »Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna
från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och
himmelens fåglar; ty jag ångrar att jag har gjort dem.» - Men Noa hade funnit nåd i för HERRENS ögon.
- Detta är berättelsen om Noas släkt. Noa var en rättfärdig man
och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade
Noa. - Och Noa födde tre söner: Sem, Ham och Jafet.
- Men jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden
uppfylldes av våld. - Och Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt kött
vandrade i fördärv på jorden. - Då sade Gud till Noa: »Jag har beslutit att göra ände på allt
kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill
fördärva dem tillika med jorden. - Så gör dig nu en ark av goferträ, och inred arken men kamrar,
och bestryk den med jordbeck innan och utan. - Och så skall du göra arken: Den skall vara tre hundra alnar
lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög; - en öppning för ljuset, en aln hög alltigenom, skall du göra
ovantill på arken; och en dörr till arken skall du sätta på dess
sida; och du skall inreda den så, att den får en undervåning, en
mellanvåning och en övervåning. - Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden, till
att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under
himmelen; allt som finnes på jorden skall förgås. - Men med dig vill jag upprätta ett förbund: du skall gå in i
arken med dina söner och din hustru och dina söners hustrur. - Och av allt levande, vad kött det vara må, skall du föra in i
arken ett par av vart slag, för att behålla dem vid liv med dig;
hankön och honkön skola de vara. - Av fåglarna, efter deras arter, av fyrfotadjuren, efter deras
arter, av alla kräldjur på marken, efter deras arter, skall ett
par av vart slag gå in till dig, för att du må behålla dem vid
liv. - Och du skall taga till dig alla slags livsmedel, sådant som kan
ätas, och samla det till dig, för att det må vara dig och dem
till föda. - Och Noa gjorde så; han gjorde i alla stycken såsom Gud bjudit honom.
[1] Se Änglar i Ordförkl.
*01/07 Första Mosebok (Genesis), 7 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 7 Kapitlet
Floden kommer.
- Och HERREN sade till Noa: »Gå in i arken med hela ditt hus, ty
jag har funnit dig rättfärdig inför mig bland detta släkte. - Av alla rena fyrfotadjur skall du taga till dig sju par, hanne
och hona, men av sådana fyrfotadjur som icke äro rena ett par,
hanne och hona, - sammalunda av himmelens fåglar sju par, hankön och honkön, för
att behålla deras släkten vid liv på hela jorden. - Ty sju dagar härefter skall jag låta det regna på jorden, i
fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna alla
varelser som jag har gjort.» - Och Noa gjorde i alla stycken såsom HERREN bjudit honom.
- Noa var sex hundra år gammal, när floden kom med sitt vatten
över jorden. - Och Noa gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina
söners hustrur, undan flodens vatten. - Och av fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och av
allt som krälar på marken - gingo två och två, hankön och honkön, in till Noa i arken, såsom
Gud hade bjudit Noa. - Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.
- I det år då Noa var sex hundra år gammal, i andra månaden, på
sjuttonde dagen i månaden, den dagen bröto alla det stora
djupets källor fram, och himmelens fönster öppnade sig, - och ett regn kom över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.
- På denna samma dag gick Noa in i arken, så ock Sem, Ham och
Jafet, Noas söner, vidare gick Noas hustru och hans söners tre
hustrur med dem, - därtill alla vilda djur, efter sina arter, och alla boskapsdjur,
efter sina arter, och alla kräldjur som röra sig på jorden,
efter sina arter, och alla flygande djur, efter sina arter, allt
vad fåglar heter, av alla slag. - De gingo in till Noa i arken, två och två av allt kött som hade
i sig någon livsande. - Och de som gingo dit in voro hankön och honkön av allt slags
kött, såsom Gud hade bjudit honom.Och HERREN stängde igen om honom. - Och floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet förökade
sig och lyfte arken, så att den flöt högt uppe över jorden. - Och vattnet steg och förökade sig mycket på jorden, och arken
drev på vattnet. - Och vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg
allestädes under himmelen övertäcktes. - Femton alnar högt steg vattnet över bergen så, att de
övertäcktes. - Då förgicks allt kött som rörde sig på jorden, fåglar och
boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur som rörde sig på
jorden, så ock alla människor. - Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt av
livsande i sin näsa. - Så utplånade han alla varelser på jorden, både människor och
fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; de utplånades
från jorden, och allenast Noa räddades, jämte det som var med
honom i arken. - Och vattnet fortfor att stiga över jorden i hundra femtio
dagar.
*01/08 Första Mosebok (Genesis), 8 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 8 Kapitlet
Flodens slut. Noas offer och Herrens löfte.
- Då tänkte Gud på Noa och alla de vilda djur och alla de
boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå
fram över jorden, så att vattnet sjönk undan; - och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet
från himmelen upphörde. - Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra
femtio dagar begynte vattnet avtaga. - Och i sjunde månaden på sjuttonde dagen i månaden, stannade
arken på Ararats berg. - Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde
månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga. - Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort
på arken, - och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess
vattnet hade torkat bort ifrån jorden. - Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade
sjunkit undan från marken. - Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom
tillbaka till honom i arken, ty vattnet betäckte hela jorden.
Då räckte han ut sin han och tog henne in till sig i arken. - Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än
en gång flyga ut ur arken. - Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett
friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade
sjunkit undan från jorden. - Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter
flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom. - I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i
månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av
taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten. - Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden
alldeles torr. - Då talade Gud till Noa och sade:
- »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners
hustrur. - Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både
fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på
jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på
jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.» - Så gick Noa sina söner och sin hustru och sina söners hustrur.
- Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags
djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina
släkten. - Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena
fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på
altaret. - När HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig
själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för
människan skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont
allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt
levande, såsom jag nu har gjort. - Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och
värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»
*01/09 Första Mosebok (Genesis), 9 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 9 Kapitlet
Guds förbund med Noa. Noas ord till sina söner. Hans död.
- Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: »Varen
fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden. - Och må fruktan och förskräckelse för eder komma övar alla djur
på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar
på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand. - Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag
har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta. - Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock
icke äta. - Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag
skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av
den ena människan utkräva den andres själ; - den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor
bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild. - Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden
och föröken eder på den.» - Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom:
- Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra
efterkommande efter eder, - och med alla levande varelser I haven hos eder: fåglar,
boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som
hava gått ut ut arken. - Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer
ske att allt kött utrotas genom floden vatten; ingen flod skall
mer komma och fördärva jorden.» - Och Gud sade: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag
gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder,
för eviga tider: - min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till
förbundet mellan mig och jorden. - Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen
då synes i skyn, - skall jag tänka på det förbund som har blivit slutit mellan mig
och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara
må; och vattnet skall icke då mer bliva en flod som fördärvar
allt kött. - När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag
tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och
alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.» - Så sade nu Gud till Noa: »Detta skall vara tecknet till det
förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på
jorden.» - Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men
Ham var Kanaans fader. - Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava jordens alla folk
utgrenat sig. - Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en
vingård. - Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i
sitt tält. - Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade
det för sina båda bröder, som voro utanför. - Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror,
båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin
faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de
icke sågo sin faders blygd. - Men sedan när Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans
yngste son hade gjort honom, sade han: - »Förbannad vare Kanaan, en trälars träl vare han åt sina bröder!»
- Ytterligare sade han: »Välsignad vare HERREN, Sems Gud, och
Kanaan vare deras träl! - Gud utvidge Jafet, han tage sin boning i Sems hyddor, och Kanaan
vare deras träl.» - Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år;
- alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog
han.
*01/10 Första Mosebok (Genesis), 10 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 10 Kapitlet
Noas söners släkttavla.
- Detta är berättelsen om Noas söners släkt. De voro Sem, Ham och
Jafet; och åt dem föddes söner efter floden. - Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och
Tiras. - Gomers söner voro Askenas, Rifat och Togarma.
- Javans söner voro Elisa och Tarsis, kittéerna och dodanéerna.
- Från dessa hava inbyggarna i hedningarnas Havsländer utbrett sig
i sina länder, var efter sitt tungomål, efter sina släkten, i
sina folk. - Hams söner voro Kus [1], Misraim [1], Put och Kanaan.
- Kus söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka. Raemas
söner voro Saba och Dedan. - Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett
välde på jorden. - Han var och en väldig jägare inför HERREN; därför plägar man
säga: »En väldig jägare inför HERREN såsom Nimrod.» - Och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och
Kalne, i Sinears land. - Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde
Nineve, Rehobot-Ir och Kela, - och därtill Resen mellan Nineve och Kela; detta är »den stora
staden». - Och Misraim födde ludéerna, anaméerna, lehabéerna, naftuhéerna,
- patroséerna, kasluhéerna, från vilka filistéerna hava utgått,
och kaftoréerna. - Och Kanaan födde Sidon, som var hans förstfödde, och Het,
- så ock jebuséerna, amoréerna, girgaséerna,
- hivéerna, arkéerna, sinéerna,
- arvadéerna, semaréerna och hamatéerna. Sedan utgrenade sig
kananéernas släkter allt vidare, - så att kananéernas område sträckte sig från Sidon fram emot
Gerar ända till Gasa, och fram emot Sodom, Gomorra, Adma och
Seboim ända till Lesa. - Dessa voro Hams söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
länder och folk. - Söner föddes ock åt Sem, Jafets äldre broder, som blev stamfader
för alla Ebers söner. - Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram.
- Arams söner voro Us, Hul, Geter och Mas.
- Arpaksad födde Sela, och Sela födde Eber.
- Men åt Eber föddes två söner; den ene hette Peleg [2], ty i hans
tid blev jorden fördelad; och hans broder hette Joktan. - Och Joktan födde Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera,
- Hadoram, Usal, Dikla,
- Obal, Abimael, Saba,
- Ofir, Havila och Jobab; alla dessa voro Joktans söner.
- Och de hade sina boningsorter från Mesa fram emot Sefar, emot
Östra berget. - Dessa voro Sems söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
länder, efter deras folk. - Dessa voro Noas söners släkter, efter deras ättföljd, i deras
folk. Och från dem hava folken efter floden utbrett sig på
jorden.
[1] Se Kus och Misraim i Ordförkl.
[2] D. ä. delning.
*01/11 Första Mosebok (Genesis), 11 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 11 Kapitlet
Babels torn. Språkförbistringen. Sems släkttavla. Teras släkttavla.
- Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda
sätt. - Men när de bröto upp och drog österut, funno de en lågslätt i
Sinears land och bosatte sig där. - Och de sade till varandra: »Kom, låt oss slå tegel och bränna
det.» Och teglet begagnade de såsom sten, och såsom murbruk
begagnade de jordbeck. - Och de sade: »Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn
vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi
kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.» - Då steg HERREN ned för att se staden och tornet som
människobarnen byggde. - Och HERREN sade: »Se, de äro ett enda folk och hava alla enahanda
tungomål, och detta är deras första tilltag; härefter skall
intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra. - Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål, så
att den ene icke förstår den andres tungomål.» - Och så spridde HERREN dem därifrån ut över hela jorden, så att
de måste upphöra att bygga på staden. - Därav fick den namnet Babel, eftersom HERREN där förbistrade [1]
hela jordens tungomål; därifrån spridde ock HERREN ut dem över
hela jorden. - Detta är berättelsen om Sems släkt. När Sem var hundra år
gammal, födde han Arpaksad, två år efter floden. - Och sedan Sem hade fött Arpaksad, levde han i fem hundra år och
födde söner och döttrar. - När Arpaksad var trettiofem år gammal, födde han Sela.
- Och sedan Arpaksad hade fött Sela, levde han fyra hundra tre år
och födde söner och döttrar. - När Sela var trettio år gammal, födde han Eber.
- Och sedan Sela hade fött Eber, levde han fyra hundra tre år och
födde söner och döttrar. - När Eber var trettiofyra år gammal, födde han Peleg.
- Och sedan Eber hade fött Peleg, levde han fyra hundra trettio år
och födde söner och döttrar. - När Peleg var trettio år gammal, födde han Regu.
- Och sedan Peleg hade fött Regu, levde han två hundra nio år och
födde söner och döttrar. - När Regu var trettio år gammal, födde han Serug.
- Och sedan Regu hade fött Serug, levde han två hundra sju år och
födde söner och döttrar. - När Serug var trettio år gammal, födde han Nahor.
- Och sedan Serug hade fött Nahor, levde han två hundra år och
födde söner och döttrar. - När Nahor var tjugunio år gammal, födde han Tera.
- Och sedan Nahor hade fött Tera, levde han ett hundra nitton år
och födde söner och döttrar. - När Tera var sjuttio år gammal, födde han Abram, Nahor och
Haran. - Och detta är berättelsen om Teras släkt. Tera födde Abram,
Nahor och Haran. Och Haran födde Lot. - Och Haran dog hos sin fader Tera i sitt fädernesland, i det
kaldeiska Ur. - Och Abram och Nahor togo sig hustrur; Abrams hustru hette Sarai,
och Nahors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var fader
till Milka och Jiska. - Men Sarai var ofruktsam och hade inga barn.
- Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans
son, och sin sonhustru Sarai, som var hans son Abrams hustru;
och de drogo tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till
Kanaans land; men när de kommo till Haran, bosatte de sig där. - Och Teras ålder blev två hundra fem år; därefter dog Tera i
Haran.
[1] Hebr. balál.
*01/12 Första Mosebok (Genesis), 12 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 12 Kapitlet
Abrams flyttning till Kanaan. Hans färd till Egypten.
- Och HERREN sade till Abram: »Gå ut ur ditt land och från din
släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall
visa dig. - Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna
dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse. - Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som
förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter
på jorden varda välsignade.» - Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot
gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog
ut från Haran. - Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla
ägodelar som de hade förvärvat och tjänarna som de skaffat sig i
Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land - och komma så till Kanaans land.Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid
Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna
där i landet. - Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: »Åt din säd skall
jag giva detta land.» Då byggde han där ett altare åt HERREN,
som hade uppenbarat sig för honom. - Sedan flyttade han därifrån till bergsbygden öster om Betel och
slog där upp sitt tält, så att han hade Betel i väster och Ai i
öster; och han byggde där ett altare åt HERREN och åkallade
HERRENS namn. - Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre mot
Sydlandet. - Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten
för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i
landet. - Men när han nalkades Egypten sade han till sin hustru Sarai:
»Jag vet ju att du är en skön kvinna. - Om nu egyptierna tänka, när de få se dig: ‘Hon är hans hustru’,
så skola de dräpa mig, under det att de låta dig leva. - Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din
skull, och så att jag för din skull får leva.» - Då nu Abram kom till Egypten, sågo egyptierna att hon var en
mycket skön kvinna. - Och när Faraos hövdingar fingo se henne, prisade de henne för
Farao, och så blev kvinnan tagen in i Faraos hus. - Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att
han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor,
åsninnor och kameler. - Men HERREN hemsökte Farao och hans hus med stora plågor för
Sarais, Abrams hustrus, skull. - Då kallade Farao Abram till sig och sade: »Vad har du gjort mot
mig! Varför lät du mig icke veta att hon var din hustru?» - Varför sade du: ‘Hon är min syster’ och vållade så, att jag tog
henne till hustru åt mig? Se, här har du nu din hustru, tag
henne och gå.» - Och Farao gav sina män befallning om honom, att de skulle
ledsaga honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.
*01/13 Första Mosebok (Genesis), 13 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 13 Kapitlet
Abrams återkomst till Kanaan. Hans skilsmässa från Lot.
- Så drog då Abram upp från Egypten med sin hustru och allt vad
han ägde, och Lot jämte honom, till Sydlandet. - Och Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld.
- Och han färdades ifrån lägerplats till lägerplats och kom så
från Sydlandet ända till Betel, till det ställe där hans tält
förut hade stått, mellan Betel och Ai, - dit där han förra gången hade rest ett altare. Och där åkallade
Abram HERRENS namn. - Men Lot, som drog med Abram, hade också får och fäkreatur och
tält. - Och landet räckte icke till för dem, så att de kunde bo
tillsammans; ty deras ägodelar voro för stora för att de skulle
kunna bo tillsammans. - och tvister uppstodo mellan Abram och Lots boskapsherdar.
Tillika bodde på den tiden kananéerna och perisséerna där i
landet. - Då sade Abram till Lot: »Icke skall någon tvist vara mellan mig
och dig, och mellan mina herdar och dina herdar; vi äro ju
fränder. - Ligger icke hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig;
vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger, så
går jag åt vänster.» - Då lyfte Lot upp sina ögon och såg att hela Jordanslätten
överallt var vattenrik. Innan HERREN fördärvade Sodom och
Gomorra, var den nämligen såsom HERRENS lustgård, såsom Egyptens
land, ända fram emot Soar. - Så utvalde då Lot åt sig hela Jordanslätten. Och Lot bröt upp
och drog österut, och de skildes så från varandra. - Abram förblev boende i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på
Slätten och drog med sina tält ända inemot Sodom. - Men folket i Sodom var mycket ont och syndigt inför Herren.
- Och HERREN sade till Abram, sedan Lot hade skilt sig från honom:
»Lyft upp dina ögon och se, från den plats där du står, mot norr
och söder och öster och väster.» - Ty hela det land som du nu ser skall jag giva åt dig och din säd
för evärdlig tid. - Och jag skall låta din säd bliva såsom stoftet på jorden; kan
någon räkna stoftet på jorden, så skall också din säd kunna
räknas. - Stå upp och drag igenom landet efter dess längd och dess bredd,
ty åt dig skall jag giva det. - Och Abram drog åstad med sina tält och kom och bosatte sig vid
Mamres terebintlund invid Hebron; och han byggde där ett altare
åt HERREN.
*01/14 Första Mosebok (Genesis), 14 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 14 Kapitlet
Kedorlaomers krigståg. Lots befrielse. Abram och Melki-Sedek.
- På den tid då Amrafel var konung i Sinear, Arjok konung i
Ellasar, Kedorlaomer konung i Elam och Tideal konung över Goim,
hände sig - att dessa begynte krig mot Bera, konungen i Sodom, Birsa,
konungen i Gomorra, Sinab, konungen i Adma, Semeber, konungen i
Seboim, och mot konungen i Bela, det är Soar. - De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där Salthavet
nu är. - I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men i det trettonde
året hade de avfallit. - Så kom nu i det fjortonde året Kedorlaomer med de konungar som
voro på hans sida; och de slogo rafaéerna i Asterot-Karnaim,
suséerna i Ham, eméerna i Save-Kirjataim - och horéerna på deras berg Seir och drevo dem ända till El-Paran
vid öknen. - Sedan vände de om och kommo till En-Mispat, det är Kades, och
härjade amalekiternas hela land; de slogo ock amoréerna som
bodde i Hasason-Tamar. - Då drogo konungen i Sodom, konungen i Gomorra, konungen i Adma,
konungen i Seboim och konungen i Bela, det är Soar, ut och
ställde upp sig i Siddimsdalen till strid mot dem — - mot Kedorlaomer, konungen i Elam, Tideal, konungen över Goim,
Amrafel, konungen i Sinear, och Arjok, konungen i Ellasar, fyra
konungar mot fem. - Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Och konungarna i
Sodom och Gomorra måste fly och föllo då i dessa, och de som
kommo undan flydde till bergsbygden. - Så togo de allt gods som fanns i Sodom och Gomorra och alla
livsmedel där, och tågade bort; - de togo ock med sig Lot, Abrams brorson, och hans ägodelar, när
de tågade bort; ty denne bodde i Sodom. - Men en av de räddade kom och berättade detta för Abram, hebréen;
denne bodde vid den terebintlund som tillhörde amoréen Mamre,
Eskols och Aners broder, och dessa voro i förbund med Abram. - Då nu Abram hörde att hans frände var fången, lät han sina mest
beprövade tjänare, sådana som voro födda i hans hus, tre hundra
aderton män, rycka ut, och förföljde fienderna ända till Dan. - Och han delade sitt folk och överföll dem så om natten med sina
tjänare och slog dem, och förföljde dem sedan ända till Hoba,
norr om Damaskus, - och tog tillbaka allt godset; sin frände Lot och hans ägodelar
tog han ock tillbaka, ävensom kvinnorna och det övriga folket. - Då han nu var på återvägen, sedan han hade slagit Kedorlaomer
och de konungar som voro på hans sida, gick konungen i Sodom
honom till mötes i Savedalen, det är Konungsdalen. - Och Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin;
denne var präst åt Gud den Högste. - Och han välsignade honom och sade: »Välsignad vare Abram av Gud
den Högste, himmelens och jordens skapare! - Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner i
din hand!» Och Abram gav honom tionde av allt. - Och konungen i Sodom sade till Abram »Giv mig folket; godset må
du behålla för dig själv.» - Men Abram svarade konungen i Sodom: »Jag lyfter min hand upp
till HERREN, till Gud den Högste, himmelens och jordens skapare,
och betygar - att jag icke vill taga ens en tråd eller en skorem, än mindre
något annat som tillhör dig. Du skall icke kunna säga: ‘Jag har
riktat Abram.’ - Jag vill intet hava; det är nog med vad mina män hava förtärt
och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eskol och
Mamre, de må få sin del.»
*01/15 Första Mosebok (Genesis), 15 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 15 Kapitlet
Herrens förbund med Abram.
- En tid härefter kom HERRENS ord i en syn till Abram; han sade:
»Frukta icke, Abram, jag är din sköld, din lön skall bliva
mycket stor.» - Men Abram sade »Herre, HERRE, vad vill du då giva mig? Jag går
ju barnlös b ort, och arvinge till mitt hus bliver man från
Damaskus, Elieser.» - Och Abram sade ytterligare: »Mig har du icke givit någon
livsfrukt; en av mitt husfolk skall bliva min arvinge.» - Men se, HERRENS ord kom till honom; han sade: »Nej, denne skall
icke bliva din arvinge, utan en som utgår från ditt eget liv
skall bliva din arvinge.» - Och han förde honom ut och sade: »Skåda upp till himmelen, och
räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.» Och han sade till
honom: »Så skall din säd bliva.» - Och han trodde på HERREN; och han räknade honom det till
rättfärdighet. - Och han sade till honom: »Jag är HERREN, som har fört dig ut
från det kaldeiska Ur för att giva dig detta land till
besittning.» - Han svarade: »Herre, HERRE, varav skall jag veta att jag skall
besitta det?» - Då sade han till honom: »Tag åt mig en treårig kviga, en treårig
get och en treårig vädur, därtill en turturduva och en ung
duva.» - Och han tog åt honom alla dessa djur och styckade dem mitt itu
och lade styckena mitt emot varandra; dock styckade han icke
fåglarna. - Och rovfåglarna slogo ned på de döda kropparna, men Abram drev
bort dem. - När nu solen var nära att gå ned och en tung sömn hade fallit på
Abram, se, då kom en förskräckelse över honom och ett stort
mörker. - Och han sade till Abram: »Det skall du veta, att din säd skall
komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem,
och de skola där vara trälar, och man skall förtrycka dem; så
skall ske i fyra hundra år.» - Men det folk vars trälar de bliva skall jag ock döma. Sedan
skola de draga ut med stora ägodelar. - Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bliva begraven
i en god ålder. - Och i det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka. Ty
ännu hava icke amoréerna fyllt sin missgärnings mått.» - Då nu solen hade gått ned och det hade blivit alldeles mörkt,
syntes en rykande ugn med flammande låga, som for fram mellan
styckena. - På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abram och sade: »Åt din
säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända fram till
den stora floden, till floden Frat: - kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas,
- hetiternas, perisséernas, rafaéernas,
- amoréernas, kananéernas, girgaséernas och jebuséernas land.»
*01/16 Första Mosebok (Genesis), 16 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 16 Kapitlet
Hagar och Ismael.
- Och Sarai, Abrams hustru, hade icke fött barn åt honom. Men hon
hade en egyptisk tjänstekvinna, som hette Hagar; - och Sarai sade till Abram: »Se, HERREN har gjort mig ofruktsam,
så att jag icke föder barn; gå in till min tjänstekvinna,
kanhända skall jag få avkomma genom henne.» Abram lyssnade till
Sarais ord; - och Sarai, Abrams hustru, tog sin egyptiska tjänstekvinna Hagar
och gav henne till hustru åt sin man Abram, sedan denne hade
bott tio år i Kanaans land. - Och han gick in till Hagar, och hon blev havande. När hon nu
såg att hon var havande, ringaktade hon sin fru. - Då sade Sarai till Abram: »Den orätt mig sker komme över dig.
Jag själv lade min tjänstekvinna i din famn, men då hon nu ser
att hon är havande ringaktar hon mig. HERREN döme mellan mig
och dig.» - Abram sade till Sarai: »Din tjänstekvinna är ju i din hand, gör
med henne vad du finner för gott.» När då Sarai tuktade henne,
flydde hon bort ifrån henne. - Men HERRENS ängel kom emot henne vid en vattenkälla i öknen, den
källa som ligger vid vägen till Sur. - Och han sade: »Hagar, Sarais tjänstekvinna, varifrån kommer du,
och vart går du?» hon svarade: »Jag är stadd på flykt ifrån min
fru Sarai.» - Då sade HERRENS ängel till henne: »Vänd tillbaka till din fru,
och ödmjuka dig under henne.» - Och HERRENS ängel sade till henne: »Jag skall göra din säd
mycket talrik, så att man icke skall kunna räkna den för dess
myckenhets skull.» - Ytterligare sade HERRENS ängel till henne: »Se, du är havande
och skall föda en son; honom skall du giva namnet Ismael [1],
därför att HERREN har hört ditt lidande. - Och han skall bliva lik en vildåsna; hans hand skall vara emot
var man, och var mans hand emot honom; och han skall ligga i
strid med alla sina bröder.» - Och hon gav HERREN, som hade talat med henne, ett namn, i det hon
sade: »Du är Seendets Gud.» Hon tänkte nämligen: »Har jag då
verkligen här fått se en skymt av honom som ser mig [2]?» - Därav kallades brunnen Beer-Lahai-Roi; den ligger mellan Kades
och Bered. - Och Hagar födde åt Abram en son; och Abram gav den son som Hagar
hade fött åt honom namnet Ismael. - Och Abram var åttiosex år gammal, när Hagar födde Ismael åt
Abram.
[1] D. ä. Gud hör.
[2] Hebr. roí.
*01/17 Första Mosebok (Genesis), 17 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 17 Kapitlet
Löftet om Isak. Omskärelsen.
- När Abram var nittionio år gammal, uppenbarade sig HERREN för
honom och sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra
inför mig och var ostrafflig. - Jag vill göra ett förbund mellan mig och dig, och jag skall
föröka dig övermåttan.» - Då föll Abram ned på sitt ansikte, och Gud talade så med honom:
- »Se, det förbund som jag å min sida gör med dig är detta, att du
skall bliva en fader till många folk. - Därför skall du icke mer heta Abram, utan Abraham [1] skall vara
ditt namn, ty jag skall låta dig bliva en fader till många folk. - Och jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag
komma av dig, och konungar skola utgå från dig. - Och jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din
säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så
att jag skall vara din Gud och din säds efter dig; - och jag skall giva dig och din säd efter dig det land där du nu
bor såsom främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning,
och jag skall vara deras Gud. - Och Gud sade ytterligare till Abraham: »Du åter skall hålla mitt
förbund, du och din säd efter dig, från släkte till släkte.» - Och detta är det förbund mellan mig och eder och din säd efter
dig, som I skolen hålla: allt mankön bland eder skall omskäras; - på eder förhud skolen I omskäras, och detta skall vara tecknet
till förbundet mellan mig och eder. - Släkte efter släkte skall vart gossebarn bland eder omskäras,
när det är åtta dagar gammalt, jämväl den hemfödde tjänaren och
den som är köpt för penningar från något främmande folk, och som
icke är av din säd. - Omskäras skall både din hemfödde tjänare och den som du har köpt
för penningar; och så skall mitt förbund vara på edert kött
betygat såsom ett evigt förbund. - Men en oomskuren av mankön, en vilkens förhud icke har blivit
omskuren, han skall utrotas ur sin släkt; han har brutit mitt
förbund. - Och Gud sade åter till Abraham: »Din hustru Sarai skall du icke
mer kalla Sarai, utan Sara [2] skall vara hennes namn. - Och jag skall välsigna henne och skall också med henne giva dig
en son; ja, jag skall välsigna henne, och folkslag skola komma
av henne, konungar över folk skola härstamma från henne.» - Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log, ty han sade vid sig
själv: »Skulle barn födas åt en man som är hundra år gammal?
Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år gammal?» - Och Abraham sade till Gud: »Måtte allenast Ismael få leva inför
dig!» - Då sade Gud: »Nej, din hustru Sara skall föda dig en son, och du
skall giva honom namnet Isak; och med honom skall jag upprätta
mitt förbund, ett evigt förbund, som skall gälla hans säd efter
honom. - Men angående Ismael har jag ock hört din bön; se, jag skall
välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom
övermåttan. Tolv hövdingar skall han få till söner, och jag
skall göra honom till ett stort folk. - Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara
skall föda åt dig vid denna tid nästa år.» - Då Gud nu hade talat ut med Abraham, for han upp från honom.
- Och Abraham tog sin son Ismael och alla sina tjänare, de
hemfödda och de som voro köpta för penningar, allt mankön bland
Abrahams husfolk, och omskar på denna samma dag deras förhud,
såsom Gud hade tillsagt honom. - Och Abraham var nittionio år gammal, när hans förhud blev
omskuren. - Och hans son Ismael var tretton år gammal, när hans förhud blev
omskuren. - På denna samma dag omskuros Abraham och hans son Ismael;
- och alla män i hans hus, de hemfödda tjänarna och de som voro
köpta för penningar ifrån främmande folk, blevo omskurna tillika
med honom.
[1] D. ä. fader till många.
[2] D. ä. furstinna.
*01/18 Första Mosebok (Genesis), 18 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 18 Kapitlet
Herrens besök hos Abraham. Förnyat löfte till Sara. Abrahams förbön för Sodom.
- Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där
han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på
dagen. - När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig.
Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och
bugade sig ned till jorden - och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke
förbi din tjänare. - Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och
vilen eder under trädet. - Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka
eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi
eder tjänare.» De sade: »Gör såsom du har sagt.» - Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig
och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.» - Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god
ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att
tillreda den. - Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade
låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos
dem under trädet, medan de åto. - Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?» Han svarade
»Därinne i tältet.» - Då sade han »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid
denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.» Detta
hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom
honom. - Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och
Sara hade icke mer såsom kvinnor pläga hava. - Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på
min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är
gammal?» - Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte:
‘Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?’ - Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det? På
den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna
tid nästa år, och då skall Sara hava en son. - Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt.
Men han sade: »Jo, du log.» - Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar
ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem. - Och HERREN sade: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker
göra?» - Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i
honom skola alla folk på jorden varda välsignade. - Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina
barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva
rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över
Abraham, som han har lovat honom.» - Och HERREN sade: »Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och
deras synd är mycket svår; - därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava
gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill
jag veta det. - Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham
stod ännu kvar inför HERREN. - Och Abraham trädde närmare och sade: »Vill du då förgöra den
rättfärdige tillika med den ogudaktige?» - Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra
den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som
finnas där?» - Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika
med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom
den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela
jordens domare icke göra vad rätt är?» - HERREN sade: »Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom
staden, så vill jag skona orten för deras skull.» - Men Abraham svarade och sade: »Se, jag har dristat mig att tala
till Herren, fastän jag är stoft och aska.» - Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du
då för de fems skull fördärva hela staden?» Han sade: »Om jag
där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den.» - Men han fortfor att tala till honom och sade: »Kanhända skola
fyrtio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke göra det,
för de fyrtios skull.» - Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något.
Kanhända skola trettio finnas där.» Han svarade: »Om jag där
finner trettio, så skall jag icke göra det.» - Men han sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren.
Kanhända skola tjugu finnas där.» Han svarade: »Jag skall då
icke fördärva den, för de tjugus skull.» - Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag talar allenast
ännu en gång. Kanhända skola tio finnas där.» Han svarade: »Jag
skall då icke fördärva den, för de tios skull.» - Och HERREN gick bort, sedan han talat ut med Abraham; och
Abraham vände tillbaka hem.
*01/19 Första Mosebok (Genesis), 19 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 19 Kapitlet
Sodoms förstöring. Lots hustru och döttrar.
- Och de två änglarna kommo om aftonen till Sodom, och Lot satt då
i Sodoms port. När Lot fick se dem, stod han upp och gick emot
dem och föll ned till jorden på sitt ansikte - och sade: »I herrar, tagen härbärge i eder tjänares hus och
stannen där över natten, och tvån edra fötter; sedan kunnen I i
morgon bittida fortsätta eder färd.» De svarade: »Nej, vi vilja
stanna på gatan över natten.» - Men han bad dem så enträget, att de togo härbärge hos honom och
kommo in i hans hus. Och han tillredde en måltid åt dem och
bakade osyrat bröd, och de åto. - Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden,
Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro. - Dessa kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män som
hava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, så att vi få
känna dem.» - Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter dig
- och sade »Mina bröder, gören icke så illa.»
- Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man. Dem
vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad I
finnen för gott. Gören allenast icke något mot dessa män,
eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.» - Men de svarade: »Bort med dig!» Och de sade ytterligare: »Denne,
en ensam man, har kommit hit och bor här såsom främling, och han
vill dock ständigt upphäva sig som domare. Men nu skola vi göra
dig mer ont än dem.» Och de trängde med våld in på mannen Lot
och stormade fram för att spränga dörren. - Då räckte männen ut sina händer och togo Lot in till sig i huset
och stängde dörren. - Och de män som stodo utanför husets port slogo de med blindhet,
både små och stora, så att de förgäves sökte finna porten. - Och männen sade till Lot; »Har du någon mer här, någon måg,
eller några söner eller döttrar, eller någon annan som tillhör
dig i staden, så för dem bort ifrån detta ställe. - Ty vi skola fördärva detta ställe; ropet från dem har blivit så
stort inför HERREN, att HERREN har utsänt oss till att fördärva
dem.» - Då gick Lot ut och talade till sina mågar, som skulle få hans
döttrar, och sade: »Stån upp och gån bort ifrån detta ställe; ty
HERREN skall fördärva staden.» Men hans mågar menade att han
skämtade. - När nu morgonrodnaden gick upp, manade änglarna på Lot och sade:
»Stå upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar, som
du har hos dig, på det att du icke må förgås genom stadens
missgärning.» - Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen jämte hans
hustru hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom; och de
förde honom ut, och när de voro utanför staden, släppte de
honom. - Och medan de förde dem ut, sade den ene: »Fly för ditt livs
skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten.
Fly undan till bergen, så att du icke förgås.» - Men Lot sade till dem: »Ack nej, Herre.
- Se, din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och stor är den
barmhärtighet som du för med mig, då du vill rädda mitt liv; men
jag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckan
hinner mig, så att jag omkommer. - Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att fly
dit, och den är liten; låt mig fly undan dit — den är ju så
liten — på det att jag må bliva vid liv.» - Då svarade han honom: »Välan, jag skall ock häri göra dig till
viljes; jag skall icke omstörta den stad som du talar om. - Men skynda att fly undan dit; ty jag kan intet göra, förrän du
har kommit dit.» Därav fick staden namnet Soar [1]. - Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till
Soar, - lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över
Sodom och Gomorra; - och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem
som bodde i städerna och det som växte på marken. - Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då
blev hon en saltstod. - Och när Abraham bittida följande morgon gick till den plats där
han hade stått inför HERREN, - och blickade ned över Sodom och Gomorra och över hela
Slättlandet, då fick han se en rök stiga upp från landet, lik
röken från en smältugn. - Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte
han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då han
omstörtade städerna där Lot hade bott. - Och Lot drog upp från Soar till bergsbygden och bodde där med
sina båda döttrar, ty han fruktade för att bo kvar i Soar; och
han bodde med sina båda döttrar i en grotta. - Då sade den äldre till den yngre; »Vår fader är gammal, och
ingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter all
världens sedvänja.» - Kom, låt oss giva vår fader vin att dricka och lägga oss hos
honom för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader.» - Så gåvo de sin fader vin att dricka den natten, och den äldre
gick in och lade sig hos sin fader, och han märkte icke när hon
lade sig, ej heller när hon stod upp. - Dagen därefter sade den äldre till den yngre: »Se, jag låt i
natt hos min fader; låt oss också denna natt giva honom vin att
dricka, och gå du in och lägg dig hos honom, för att vi må skaffa
oss livsfrukt genom vår fader.» - Så gåvo de också den natten sin fader vin att dricka; och den
yngre gick och lade sig hos honom, och han märkte icke när hon
lade sig, ej heller när hon stod upp. - Så blevo Lots båda döttrar havande genom sin fader.
- Och den äldre födde en son, och hon gav honom namnet Moab; från
honom härstamma moabiterna ända till denna dag. - Den yngre födde ock en son, och hon gav honom namnet Ben-Ammi;
från honom härstamma Ammons barn ända fram till denna dag.
[1] D. ä. litenhet.
*01/20 Första Mosebok (Genesis), 20 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 20 Kapitlet
Abraham och hans hustru i Gerar.
- Och Abraham bröt upp därifrån och drog till Sydlandet; där
uppehöll han sig mellan Kades och Sur, och någon tid bodde han i
Gerar. - Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då
sände Abimelek, konungen i Gerar, och lät hämta Sara till sig. - Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till
honom: »Se, du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit
till dig, fast hon är en annan mans äkta hustru.» - Men Abimelek hade icke kommit vid henne. Och svarade: »Herre,
vill du då dräpa också rättfärdiga människor? - Sade han icke själv till mig: ‘Hon är min syster’? Och likaså
sade hon: ‘Han är min broder.’ I mitt hjärtas oskuld och med
rena händer har jag gjort detta.» - Då sade Gud till honom i drömmen: »Ja, jag vet att du har gjort
detta i ditt hjärtas oskuld, och jag har själv hindrat dig från
att synda mot mig; därför har jag icke tillstatt dig att komma
vid henne. - Men giv nu mannen hans hustru tillbaka; ty han är en profet.
Och han må bedja för dig, så att du får leva. Men om du icke
giver henne tillbaka, så vet att du skall döden dö, du själv och
alla som tillhöra dig. - Då stod Abimelek upp bittida om morgonen och kallade till sig
alla sina tjänare och berättade allt detta för dem: och männen
blevo mycket förskräckta. - Sedan kallade Abimelek Abraham till sig och sade till honom:
»Vad har du gjort mot oss! Vari har jag försyndat mig mot dig,
eftersom du har velat komma mig och mitt rike att begå en så
stor synd? På otillbörligt sätt har du handlat mot mig.» - Och Abimelek sade ytterligare till Abraham: »Vad var din mening,
när du gjorde detta?» - Abraham svarade: »Jag tänkte: ‘På denna ort fruktar man nog icke
Gud; de skola dräpa mig för min hustrus skull.’ - Hon är också verkligen min syster, min faders dotter, fastän
icke min moders dotter; och så blev hon min hustru. - Men när Gud sände mig ut på vandring bort ifrån min faders hus,
sade jag till henne: ‘Bevisa mig din kärlek därmed att du säger
om mig, varthelst vi komma, att jag är din broder.’» - Då tog Abimelek får och fäkreatur, tjänare och tjänarinnor och
gav dem åt Abraham. Han gav honom ock hans hustru Sara
tillbaka. - Och Abimelek sade: »Se, mitt land ligger öppet för dig; du må bo
var du finner för gott.» - Och till Sara sade han: »Se, jag giver åt din broder tusen
siklar silver; det skall för dig vara en försoningsgåva inför
allt ditt folk. Så har du inför alla fått upprättelse.» - Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru
och hans tjänstekvinnor, så att de åter kunde föda barn. - HERREN hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus
ofruktsamma, för Saras, Abrahams hustrus, skull.
*01/21 Första Mosebok (Genesis), 21 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 21 Kapitlet
Isaks födelse. Ismael och Hagar i öknen. Abrahams förbund med Abimelek.
- Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERREN
gjorde med Sara såsom han hade sagt. - Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom,
vid den bestämda tid som Gud hade sagt honom. - Och Abraham gav den son som var född åt honom, den som Sara hade
fött åt honom, namnet Isak. - Och Abraham omskar sin son Isak, när denne var åtta dagar
gammal, såsom Gud hade bjudit honom. - Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt
honom. - Och Sara sade: »Gud har berett mig ett löje; var och en som får
höra detta skall le mot mig.» - Och hon sade: »Vem skulle hava sagt Abraham att Sara skulle giva
barn di? Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!» - Och barnet växte upp och blev avvant; och den dag då Isak
avvandes gjorde Abraham ett stort gästabud. - Då fick Sara se Hagars, den egyptiska kvinnans, son, som denna
hade fött Abraham, leka och skämta; - och hon sade till Abraham: »Driv ut denna tjänstekvinna och
hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min
son Isak.» - Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull.
- Men Gud sade till Abraham: »Du må icke för gossens och för din
tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig. Lyssna till Sara
I allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det som säd skall
uppkallas efter dig. - Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk,
därför att han är av din säd.» - Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten
och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne
barnet med och lät henne gå. Och hon begav sig åstad och irrade
omkring i Beer-Sebas öken. - Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnet
ifrån sig under en buske - och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ett
bågskotts avstånd, ty hon tänkte: »Jag förmår icke se på, huru
barnet dör.» Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon ut
i gråt. - Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från
himmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar? Frukta
icke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger. - Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen, jag skall göra
honom till ett stort folk.» - Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en
vattenbrunn. Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten
och gav gossen att dricka. - Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och
blev med tiden en bågskytt. - Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honom
från Egyptens land. - Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och
talade med Abraham och sade: »Gud är med dig i allt vad du gör. - Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra dig
skyldig till något svek mot mig eller mina barn och
efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du
nu bor såsom främling samma godhet som jag bevisat dig.» - Abraham sade: »Det vill jag lova dig.»
- Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående en
vattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom. - Men Abimelek svarade: »Jag vet icke vem som har gjort detta;
själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört något
därom förrän i dag.» - Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och de
slöto förbund med varandra. - Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides.
- Då sade Abimelek till Abraham: »Vad betyda de sju lammen som du
har ställt där avsides?» - Han svarade: »Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för att
detta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag som
har grävt denna brunn.» - Därav kallades det stället Beer-Seba [1], eftersom de båda där
gingo eden. - När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek och
hans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernas
land. - Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade
där HERREN, den eviga Gudens, namn. Och Abraham bodde i
filistéernas land en lång tid.
[1] D. ä. sjubrunnen; i hebreiskan hava orden för »sju» och »ed»
likhet med varandra.
*01/22 Första Mosebok (Genesis), 22 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 22 Kapitlet
Abraham prövas av Gud genom befallningen att offra Isak. Nahors släkttavla.
- En tid därefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han
sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.» - Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär,
och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom
brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.» - Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig
två av sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit
sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg
till den plats som Gud hade sagt honom. - När nu Abraham på tredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se
platsen på avstånd, - sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och
gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma
tillbaka till eder.» - Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son
Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda
tillsammans. - Då talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!» Han
svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här är elden och
veden, men var är fåret till brännoffret?» - Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret,
min son.» Så gingo de båda tillsammans. - När de nu hade kommit fram till den plats som Gud hade sagt
Abraham, byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan
band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. - Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin
son. - Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade:
»Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.» - Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom
intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har
undanhållit mig din ende son.» - När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en
vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham
gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin
sons ställe. - Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser; nu för tiden
heter den Berget där HERREN låter se sig. - Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från
himmelen - och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du
har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son - därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik
såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand;
och din säd skall intaga sina fienders portar. - Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig [1], därför
att du lyssnade till mina ord.» - Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp
och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i
Beer-Seba. - En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock
fött barn åt din broder Nahor.» - Barnen vore Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och
Kemuel, Arams fader, - vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel.
- Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor,
Abrahams broder. - Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen
Teba, Gaham, Tahas och Maaka.
[1] Se Välsigna i Ordförkl.
*01/23 Första Mosebok (Genesis), 23 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 23 Kapitlet
Saras död. Abrahams gravköp.
- Och Sara blev ett hundra tjugusju år gammal; så gammal blev
Sara. - Och Sara dog i Kirjat-Arba, det är Hebron, i Kanaans land. Och
Abraham kom och höll dödsklagan efter Sara och begrät henne. - Därefter stod Abraham upp och gick bort ifrån den döda och
talade så till Hets barn: - »Jag är en främling och gäst hos eder. Låten mig nu få en egen
grav hos eder, så att jag kan föra min döda dit och begrava
henne.» - Då svarade Hets barn Abraham och sade till honom:
- »Hör oss, herre. Du är en Guds hövding bland oss; begrav din
döda i den förnämligaste av våra gravar. Ingen av oss skall
vägra att giva dig sin grav till att där begrava din döda.» - Men Abraham stod upp och bugade sig för landets folk, Hets barn;
- och han talade med dom och sade: »Om I tillstädjen att jag för
ut min döda och begraver henne, så hören mig och läggen eder ut
för mig hos Efron, Sohars son, - så att han giver mig den grotta i Makpela, som tillhör honom,
och som ligger vid ändan av hans åker. Mot full betalning i
eder krets må han giva mig den till egen grav.» - Men Efron satt där bland Hets barn. Och Efron, hetiten, svarade
Abraham i närvaro av Hets barn, alla som bodde inom hans
stadsport; han sade: - »Icke så, min herre. Hör mig: Jag skänker dig åkern; grottan
som finnes där skänker jag dig ock; jag skänker dig den inför
mina landsmäns ögon; begrav där din döda.» - Men Abraham bugade sig för landets folk;
- och han talade till Efron i närvaro av landets folk och sade:
»Värdes dock höra mig. Jag vill betala åkerns värde; tag emot
det av mig, och låt mig där begrava min döda.» - Då svarade Efron Abraham och sade till honom:
- »Min herre, hör mig. Ett jordstycke till ett värde av fyra
hundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig?
Begrav du din döda.» - Och Abraham förstod Efron och vägde upp åt honom den summa som
Efron hade uppgivit i närvaro av Hets barn, fyra hundra siklar
silver, sådant silver som var gångbart i handel. - Så skedde det att Efrons åker i Makpela, gent emot Mamre, själva
åkern med grottan som fanns där och alla träd på åkern, så
långt dess område sträckte sig runt omkring, blev överlåten åt
Abraham till egendom - inför Hets barns ögon, inför alla som bodde inom hans stadsport.
- Därefter begrov Abraham sin hustru Sara i grottan på åkern i
Makpela, gent emot Mamre, det är Hebron, i Kanaans land. - Åkern med grottan som fanns där blev så av Hets barn överlåten
åt Abraham till egen grav.
*01/24 Första Mosebok (Genesis), 24 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 24 Kapitlet
Rebecka blir Isaks hustru.
- Abraham var nu gammal och kommen till hög ålder, och HERREN hade
välsignat Abraham i alla stycken. - Då sade han till sin äldste hustjänare, den som förestod all
hans egendom: »Lägg din hand under min länd; - jag vill av dig taga en ed vid HERREN, himmelens Gud och jordens
Gud, att du icke till hustru åt min son skall taga en dotter
till någon av kananéerna bland vilka jag bor, - utan att du skall gå till mitt eget land och till min släkt och
där taga hustru åt min son Isak.» - Tjänaren sade till honom: »Men om så händer, att kvinnan icke
vill följa mig hit till landet, måste jag då föra din son
tillbaka till det land som du har kommit ifrån?» - Abraham svarade honom: »Tag dig till vara för att föra min son
dit tillbaka. - HERREN, himmelens Gud, som har fört mig bort ifrån min faders
hus och ifrån mitt fädernesland, han som har talat till mig och
svurit och sagt: ‘Åt din säd skall jag giva detta land’, han
skall sända din ängel framför dig, så att du därifrån skall
kunna få en hustru åt min son. - Men om kvinnan icke vill följa dig, så är du fri ifrån denna din
ed till mig. Allenast må du icke föra min son dit tillbaka.» - Då lade tjänare sin hand under sin herre Abrahams länd och
lovade honom denna ed. - Och tjänaren tog tio av sin herres kameler och drog åstad med
allahanda dyrbara gåvor från sin herre; han stod upp och drog
åstad till Nahors stad i Aram-Naharaim. - Där lät han kamalerna lägra sig utanför staden, vid en
vattenbrunn; och det led mot aftonen, den tid då kvinnorna
plägade komma ut för att hämta vatten. - Och han sade: »HERRE, min herre Abrahams Gud, låt mig i dag få
ett lyckosamt möte, och gör nåd med min herre Abraham. - Se, jag står här vid vattenkällan, och stadsbornas döttrar komma
hitut för att hämta vatten. - Om jag nu säger till en flicka: ‘Håll hit din kruka, och låt mig
få dricka’ och hon då svarar: ‘Drick; dina kameler vill jag ock
vattna’, må hon då vara den som du har utsett åt din tjänare
Isak, så skall jag därav veta att du har gjort nåd med min
herre.» - Och se, innan han hade slutat att tala, kom Rebecka ditut, en
dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams broder
Nahors hustru; och hon bar sin kruka på axeln. - Och flickan var mycket fager att skåda, en jungfru som ingen man
hade känt. Hon gick nu ned till källan och fyllde sin kruka och
steg så upp igen. - Då skyndade tjänaren emot henne och sade: »Låt mig få dricka
litet vatten ur din kruka.» - Hon svarade: »Drick, min herre» och lyfte strax ned krukan på
sin hand och gav honom att dricka. - Och sedan hon hade givit honom att dricka, sade hon: »Jag vill
ock ösa upp vatten åt dina kameler, till dess att de alla hava
fått dricka.» - Och hon tömde strax sin kruka i vattenhon och skyndade åter till
brunnen för att hämta vatten och öste så upp åt alla hans
kameler. - Men mannen såg på henne under tystnad och undrade om HERREN hade
gjort hans resa lyckosam eller icke. - Och när alla kamelerna hade druckit, tog mannen fram en näsring
av guld, en halv sikel i vikt, och två armband av guld, tio
siklar i vikt, - och frågade: »Vems dotter är du? Säg mig det. Och säg mig om
vi kunna få natthärbärgre i din faders hus?» - Hon svarade honom: »Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som
av henne födes åt Nahor.» - Och hon sade ytterligare till honom: »Vi hava rikligt med både
halm och foder; natthärbärge kan du ock få.» - Då böjde mannen sig ned och tillbad HERREN
- och sade: »Lovad vara HERREN, min herre Abrahams Gud, som icke
har tagit sin nåd och trofasthet ifrån min herre! Mig har
HERREN ledsagat på vägen, hem till min herres fränder.» - Och flickan skyndade åstad och berättade allt detta i sin moders
hus. - Men rebecka hade en broder som hette Laban. Och Laban skyndade
åstad till mannen därute vid källan. - När han nämligen såg näsringen och armbanden som hans syster
bar, och när han hörde huru hans syster Rebecka berättade: ‘Så
och så talade mannen till mig’, då begav han sig ut till mannen,
där denne stod hos kamelerna vid källan. - Och han sade: »Kom in, du HERRENS välsignade; varför står du
härute? Jag har berett plats i huset, och rum finnes för
kamelerna.» - Så kom då mannen in i huset; och man lastade av kamelerna, och
tog fram halm och foder åt kamelerna, och vatten till at två
hans och hans följeslagares fötter. - Och man satte fram mat för honom; men han sade: »Jag vill icke
äta, förrän jag har framfört mitt ärende.» Laban svarade: »Så
tala då.» - Då sade Han: »Jag är Abrahams tjänare.
- Och HERREN har rikligen välsignat min herre, så att han har
blivit en mäktig man; han har givit honom får och fäkreatur,
silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor. - Och Sara, min herres hustru, har fött åt min herre en son på sin
ålderdom och åt denne har han givit allt vad han äger. - Och min herre har tagit en ed av mig och sagt: ‘Till hustru åt
min son skall du icke taga en dotter till någon av kananéerna i
vilkas land jag bor, - utan du skall gå till min faders hus och till min släkt och där
taga hustru åt min son.’ - Då sade jag till min herre: ‘Men om nu kvinnan icke vill följa
med mig?’ - Han svarade mig: ‘HERREN, inför vilken jag har vandrat, skall
sända sin ängel med dig och göra din resa lyckosam, så att du åt
min son får en hustru av min släkt och av min faders hus; - i sådant fall skall ska du vara löst från din ed till mig, när
du har kommit till min släkt. Också om de icke giva henne åt
dig, skall du vara fri ifrån eden till mig.’ - Så kom jag i dag till källan, och jag sade: HERRE, min herre
Abrahams Gud, om du vill låta den resa på vilken jag är stadd
bliva lyckosam, - må det då ske, när jag nu står här vid vattenkällan, att om en
ung kvinna kommer ut för att hämta vatten och jag säger till
henne: ‘Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka’ - och hon då svarar mig: ‘Drick du; åt dina kameler vill jag ock
ösa upp vatten’ — må hon då vara den kvinna som HERREN har
utsett åt min herres son. - Och innan jag hade slutat att så tala för mig själv, se, då kom
Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ned till källan för
att hämta vatten. Då sade jag till henne: ‘Låt mig få dricka.’ - Och strax lyfte hon ned sin kruka från axeln och sade: ‘Drick;
dina kameler vill jag ock vattna.’ Så drack jag, och hon
vattnade också kamelerna. - Och jag frågade henne och sade: ‘Vems dotter är du?’ Hon
svarade: ‘Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt
honom av Milka.’ Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden
på hennes armar. - Och jag böjde mig ned och tillbad HERREN och lovade HERREN, min
herre Abrahams Gud, som hade ledsagat mig på den rätta vägen, så
att jag åt hans son skulle få min herres frändes dotter. - Om I nu viljen visa min herre kärlek och trofasthet, så sägen
mig det; varom icke, så sägen mig ock det, för att jag då må
vända mig åt annat håll, till höger eller till vänster.» - Då svarade Laban och Betuel och sade: »Från HERREN har detta
utgått; vi kunna i den saken intet säga till dig, varken ont
eller gott. - Se, där står Rebecka inför dig, tag henne och drag åstad; må hon
bliva hustru åt din herres son, såsom HERREN har sagt.» - När Abrahams tjänare hörde deras ord föll han ned på jorden och
tillbad HERREN. - Sedan tog tjänaren frammmm smycken av silver och guld, så ock
kläder, och gav detta åt Rebecka. Jämväl åt hennes broder och
hennes moder gav han dyrbara skänker. - Och de åto och drucko, han och hans följeslagare, och stannade
sedan där över natten. Men om morgonen, när de hade stått upp,
sade han: »Låten mig nu fara till min herre.» - Då sade hennes broder och hennes moder: »Låt flickan stanna hos
oss några dagar, tio eller så; sedan må du fara.» - Men han svarade dem: »Uppehållen mig icke, eftersom HERREN har
gjort min resa lyckosam. Låten mig fara; jag vill resa hem till
min herre.» - Då sade de: »Vi vilja kalla hit flickan och fråga henne själv.»
- Och de kallade Rebecka till sig och sade till henne: »Vill du
resa med denne man?» Hon svarade: »Ja.» - Då bestämde de att deras syster Rebecka jämte sin amma skulle
fara med Abrahams tjänare och dennes män. - Och de välsignade Rebecka och sade till henne: »Av dig, du vår
syster, komme tusen gånger tio tusen, och må dina avkomlingar
intaga sina fienders portar.» - Och Rebecka och hennes tärnor stodo upp och satte sig på
kamelerna och följde med mannen; så tog tjänaren Rebecka med sig
och for sin väg. - Men Isak var på väg hem från Beer-Lahai-Roi, ty han bodde i
Sydlandet. - Och mot aftonen hade Isak gått ut på fältet i sorgsna tankar.
När han då lyfte upp sina ögon, fick han se kameler komma. - Då nu också Rebecka lyfte upp sina ögon och fick se Isak, steg
hon med hast ned från kamelen; - och hon frågade tjänaren: »Vem är den mannen som kommer emot oss
där på fältet?» TJänaren svarade: »Det är min herre.» Då tog hon
sin slöja och höljde sig i den. - Och tjänaren förtäljde för Isak huru han hade uträttat allt.
- Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han tog
Rebecka till sig, och hon blev hans hustru, och han hadde henne
kär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin moder.
*01/25 Första Mosebok (Genesis), 25 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 25 Kapitlet
Abrahams söner med Ketura. Hans död och begravning. Ismaels släkttavla, Esaus och Jakobs födelse. Esaus förstfödslorätt.
- Och Abraham tog sig ännu en hustru, och hon hette Ketura.
- Hon födde åt honom Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och
Sua. - Och Joksan födde Saba och Dedan, och Dedans söner vore
assuréerna, letuséerna och leumméerna. - Och Midjans söner vore Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Alla
dessa voro Keturas söner. - Och Abraham gav allt vad han ägde åt Isak.
- Men åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham skänker och
skilde dem, medan han själv ännu levde, från sin son Isak och
lät dem draga österut, bort till Österlandet. - Och detta är antalet av Abrahams levnadsår: ett hundra
sjuttiofem år; - därefter gav Abraham upp andan och dog i en god ålder, gammal
och mätt på livet, och blev samlad till sina fäder. - Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan i
Makpela, på hetiten Efrons, Sohars sons, åker gent emot Mamre, - den åker som Abraham hade köpt av Hets barn; där blev Abraham
begraven, såväl som hans hustru Sara. - Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak
bodde vid Beer-Lahai-Roi. - Och detta är berättelsen om Ismaels släkt, Abrahams sons, som
föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska tjänstekvinna. - Dessa äro namnet på Ismaels söner, med deras namn, efter deras
ättföljd: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Abdeel,
Mibsam, - Misma, Duma och Massa,
- Hadad och Tema, Jetur, Nafis och Kedma.
- Dessa voro Ismaels söner och dessa deras namn, i deras byar och
tältläger, tolv hövdingar efter deras stammar. - Och detta är antalet av Ismaels levnadsår: ett hundra trettiosju
år; därefter gav han upp andan och dog och blev samlad till sina
fäder. - Och de hade sina boningsplatser från Havila ända till Sur som
ligger gent emot Egypten, fram emot Assyrien. Han kom i strid
med alla sina bröder. - Och detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons, släkt.
Abraham födde Isak; - och Isak var fyrtio år gammal, när han till hustru åt sig tog
Rebecka, som var dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och
syster till araméen Laban. - Och Isak bad till HERREN för sin hustru Rebecka, ty hon var
ofruktsam; och HERREN bönhörde honom, så att hans hustru Rebecka
blev havande. - Men barnen stötte varandra i hennes lib; då sade hon: »Om det
skulle gå så, varför skulle jag då vara till?» Och hon gick bort
för att fråga HERREN. - Och HERREN svarade henne:
»Två folk finnas i ditt liv,
två folkstammar skola ur ditt sköte söndras från varandra;
den ena stammen skall vara den andra övermäktig,
och den äldre skall tjäna den yngre.» - När sedan tiden var inne att hon skulle föda, se, då funnos
tvillingar i hennes liv. - Den som först kom fram var rödlätt och över hela kroppen såsom
en hårmantel; och de gåvo honom namnet Esau. - Därefter kom hans broder fram, och denne höll med sin hand i
Esaus häl; och han fick namnet Jakob [1]. Men Isak var sextio
år gammal, när de föddes. - Och barnen växte upp, och Esau blev en skicklig jägare, som höll
sig ute på marken; Jakob åter blev en fromsint man, som bodde i
tält. - Och Isak hade Esau kärast, ty han hade smak för villebråd; men
Rebecka hade Jakob kärast. - En gång då Jakob höll på att koka något till soppan, kom Esau
hem från marken, uppgiven av hunger. - Och Esau sade till Jakob: »Låt mig få till livs av det röda, det
röda du har där; ty jag är uppgiven av hunger.» Därav fick han
namnet Edom [2]. - Men Jakob sade: »Sälj då nu åt mig din förstfödslorätt.»
- Esau svarade: »Jag är ju döden nära: vartill gagnar mig då min
förstfödslorätt?» - Jakob sade: »Så giv mig nu din ed därpå.» Och han gav honom sin
ed och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob. - Men Jakob gav Esau bröd och linssoppa; och han åt och drack och
stod sedan upp och gick sin väg. Så ringa aktade Esau sin
förstfödslorätt.
[1] D. ä. den som håller i hälen; kan ock betyda: den som bedrager.
[2] D. ä. röd.
*01/26 Första Mosebok (Genesis), 26 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 26 Kapitlet
Isak i Gerar och Beer-Seba. Förnyelse av löftet till Abraham. Förbund med Abimelek. Esaus hustrur.
- Men en hungersnöd uppstod i landet, en ny hungersnöd, efter den
som hade varit förut, i Abrahams tid. Då begav sig Isak till
Abimelek, filistéernas konung, i Gerar. - Och HERREN uppenbarade sig för honom och sade: »Drag icke ned
till Egypten; bo kvar i det land som jag skall säga dig. - Stanna såsom främling här i landet; jag skall vara med dig och
välsigna dig, ty åt dig och din säd skall jag giva alla dessa
länder, och skall hålla den ed som jag har svurit din fader
Abraham. - Jag skall göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och
jag skall giva åt din säd alla dessa länder; och i din säd skola
alla folk på jorden välsigna sig [1], - därför att Abraham har lyssnat till mina ord och hållit vad jag
har bjudit honom hålla, mina bud, mina stadgar och mina lagar.» - Så stannade Isak kvar i Gerar.
- Och när männen på orten frågade honom om hans hustru, sade han:
»Hon är min syster.» Han fruktade nämligen för att säga att hon
var hans hustru, ty han tänkte: »Männen här på orten kunde då
dräpa mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så fager att
skåda.» - Men när han hade varit där en längre tid, hände sig en gång, då
Abimelek, filistéernas konung, blickade ut genom fönstret, att
han fick se Isak kärligt skämta med sin hustru Rebecka. - Då kallade Abimelek Isak till sig och sade: »Hon är ju din
hustru; huru har du då kunnat säga: ‘Hon är min syster’?» Isak
svarade honom: »Jag fruktade att jag annars skulle bliva dödad
för hennes skull.» - Då sade Abimelek: »Vad har du gjort mot oss! Huru lätt kunde
det icke hava skett att någon av folket hade lägrat din hustru?
Och så hade du dragit skuld över oss.» - Sedan bjöd Abimelek allt folket och sade. »Den som kommer vid
denne man eller vid hans hustru, han skall straffas med döden.» - Och Isak sådde där i landet och fick det håret hudrafalt, ty
HERREN välsignade honom. - Och han blev en mäktig man; hans makt blev större och större, så
att han till slut var mycket mäktig. - Han ägde så många får och fäkreatur och så många tjänare, att
filistéerna begynte avundas honom. - Och alla de brunnar som hans faders tjänare hade grävt i hans
fader Abrahams tid, dem hade filistéerna kastat igen och fyllt
med grus. - Och Abimelek sade till Isak: »Drag bort ifrån oss; ty du har
blivit oss alltför mäktig.» - Då drog Isak bort därifrån och slog upp sitt läger i Gerars dal
och bodde där. - Och Isak lät åter gräva ut de vattenbrunnar som hade blivit
grävda i hans fader Abrahams tid, men som filistéerna efter
Abnrahsms död hade kastat igen; och han gav dem åter de namn som
hans fader hade givit dem. - Och Isaks tjänare grävde i dalen och funno där en brunn med
rinnande vatten. - Men herdarna i Gerar begynte tvista med Isaks herdar och sade:
»Vattnet är vårt.» Då gav han den brunnen namnet Esek [2],
eftersom de hade kivat med honom. - Därefter grävde de en annan brunn, men om den kommo de ock i
tvist; då gav han den namnet Sitna [3]. - Sedan begav han sig därifrån till en annan plats och grävde åter
en brunn; om den tvistade de icke. Därför gav han denna namnet
Rehobot [4], i det han sade. »Nu har ju HERREN givit oss
utrymme, så att vi kunna föröka oss i landet.» - Sedan drog han därifrån upp till Beer-Seba.
- Och HERREN uppenbarade sig för honom den natten och sade: »Jag
är Abrahams, din faders, Gud. Frukta icke, ty jag är med dig,
och jag skall välsigna dig och göra din säd talrik, för min
tjänare Abrahams skull.» - Då byggde han där ett altare och åkallade HERRENS namn och slog
där upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn. - Och Abimelek begav sig till honom från Gerar med Ahusatt, sin
vän [5], och Pikol, sin härhövitsman. - Men Isak sade till dem: »Varför kommen I till mig, I som haten
mig och haven drivit mig ifrån eder?» - De svarade: »Vi hava tydligt sett att HERREN är med dig; därför
tänkte vi: ‘Låt oss giva varandra en ed, vi och du, så att vi
sluta ett förbund med dig, - att du icke skall göras oss något ont, likasom vi å vår sida
icke hava kommit vid dig, och likasom vi icke hava gjort dig
annat än gott och hava låtit dig fara i frid.’ Du är nu HERRENS
välsignade.» - Då gjorde han ett gästabud för dem, och de åto och drucko.
- Bittida följande morgon svuro de varandra eden; sedan lät Isak
dem gå, och de foro ifrån honom i frid. - Samma dag kommo Isaks tjänare och berättade för honom om den
brunn som de hade grävt och sade till honom: »Vi hava funnit
vatten.» - Och han kallade den Sibea. Därav heter staden Beer-Seba ännu i
dag. - När Esau var fyrtio år gammal, tog han till hustrur Judit,
dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetiten
Elon. - Men dessa blevo en hjärtesorg for Isak och Rebecka.
[1] Se Välsigna sig i Ordförkl.
[2] D. ä. kiv.
[3] D. ä. fientlighet.
[4] D. ä. utrymme.
[5] Se Vän i Ordförkl.
*01/27 Första Mosebok (Genesis), 27 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 27 Kapitlet
Jakob skaffar sig genom svek sin faders välsignelse.
- När Isak hade blivit gammal och hans ögon vore skumma, så att
han icke kunde se, kallade han till sig Esau, sin äldste son,
och sade till honom: »Min son!» Han svarade honom: »Vad vill
du?» - Då sade han: »Se, jag är gammal och vet icke när jag skall dö.
- Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i
marken och jaga villebråd åt mig; - red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker
om, och bär in den till mig till att äta, på det att min själ må
välsigna dig, förrän jag dör.» - Men Rebacka hörde huru Isak talade till sin son Esau. Och medan
Esau gick ut i marken för att jaga villebråd till att föra hem, - sade Rebecka till sin son Jakob: »Se, jag har hört din fader
tala så till din broder Esau: - ‘Hämta mig villebråd och red till åt mig en smaklig rätt på det
att jag må äta, och sedan välsigna dig inför HERREN, förrän jag
dör.’ - Så hör nu vad jag säger, min son, och gör vad jag bjuder dig.
- Gå bort till hjorden och hämta mig därifrån två goda killingar,
så vill jag av dem tillreda en smaklig rätt åt din fader, en
sådan som han tycker om. - Och du skall bära in den till din fader till att äta, på det att
han må välsigna dig, förrän han dör.» - Men Jakob sade till sin moder Rebecka: »Min broder Esau är ju
luden, och jag är slät.» - Kanhända tager min fader på mig, och jag bliver då av honom
hållen för en bespottare och skaffar mig förbannelse i stället
för välsignelse.» - Då sade hans moder till honom: »Den förbannelsen komme över mig,
min son; hör nu allenast vad jag säger, och gå och hämta dem åt
mig.» - Då gick han och hämtade dem och bar dem till sin moder; och hans
moder tillredde en smaklig rätt, en sådan som hans fader tyckte
om. - Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, högtidskläder, som hon
hade hos sig i huset, och satte dem på Jakob, sin yngre son. - Och med skinnen av killingarna beklädde hon hans händer och den
släta delen av hans hals. - Sedan lämnade hon åt sin son Jakob den smakliga rätten och
brödet som hon hade tillrett. - Och han gick in till sin fader och sade: »Min fader!» Han
svarade: »Vad vill du? Vem är du, min son?» - Då sade Jakob till sin fader: »Jag är Esau, din förstfödde. Jag
har gjort såsom du tillsade mig; sätt dig upp och ät av mitt
villebråd, på det att din själ må välsigna mig.» - Men Isak sade till sin son: »Huru har du så snart kunnat finna
något, min son?» Han svarade: »HERREN, din Gud, skickade det i
min väg.» - Då sade Isak till Jakob: »Kom hit, min son, och låt mig taga på
dig och känna om du är min son Esau eller icke.» - Och Jakob gick fram till sin fader Isak; och när denne hade
tagit på honom, sade han: »Rösten är Jakobs röst, men händerna
äro Esaus händer.» - Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsom
hans broder Esaus händer; och han välsignade honom. - Men han frågade: »Är du verkligen min son Esau?» Han svarade:
»Ja.» - Då sade han: »Bär hit maten åt mig, och låt mig äta av min sons
villbråd, på det att min själ må välsigna dig.» Och han bar fram
den till honom, och han åt; och han räckte honom vin, och han
drack. - Därefter sade hans fader Isak till honom: »Kom hit och kyss mig,
min son.»
27, När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hanskläder och välsignade honom; han sade:
»Se, av min son utgår doft,
lik doften av en mark som HERREN har välsignat. - Så give dig Gud av himmelens dagg
och av jordens fetma
och säd och vin i rikligt mått. - Folk tjäne dig,
och folkslag falle ned för dig.
Bliv en herre över dina bröder,
och må din moders söner falla ned för dig.
Förbannad vare den som förbannar dig,
och välsignade vare den som välsignar dig!» - Men när Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob hade
just gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau hem från
jakten. - Därefter tillredde också han en smaklig rätt och bar in den till
sin fader och sade till sin fader: »Må min fader stå upp och äta
av sin sons villbråd, på det att din själ må välsigna mig.» - Hans fader Isak frågade honom: »Vem är du?» Han svarade: »Jag är
Esau, din förstfödde son.» - Då blev Isak övermåttan häpen och sade: »Vem var då den jägaren
som bar in till mig sitt villbråd, så att jag åt av allt, förrän
du kom, och sedan välsignade honom? Välsignad skall han ock
förbliva.» - När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i klagan och sade
till sin fader: »Välsigna också mig, min fader.» - Men han svarade: »Din broder har kommit med svek och tagit din
välsignelse.» - Då sade han: »Han heter ju Jakob [1], och han har nu också två
gånger bedragit mig. Min förstfödslorätt har han tagit, och se,
nu har han ock tagit min välsignelse.» Och han frågade: »Har du
då ingen välsignelse kvar för mig?» - Isak svarade och sade till Esau: »Se, jag har satt honom till en
herre över dig, och alla hans bröder har jag givit honom till
tjänare, och med säd och vin har jag begåvat honom: vad skall
jag då nu göra för dig, min son?» - Esau sade till sin fader: »Har du då allenast den enda
välsignelsen, min fader? Välsigna också mig, min fader.» Och
Esau brast ut i gråt. - Då svarade hans fader Isak ock sade till honom:
»Se, fjärran ifrån jordens fetma skall din boning vara
och utan dagg från himmelen ovanefter. - Av ditt svärd skall du leva,
och du skall tjäna din broder.
Men det skall ske, när du samlar din kraft,
att du river hans ok från din hals.» - Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelsens skull som
hans fader hade givit honom. Och Esau sade vid sig själv.
»Snart skola de dagar komma, då vi få sörja vår fader; då skall
jag dräpa min broder Jakob.» - När man nu berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade
sagt, sände hon och lät kalla till sig sin yngste son Jakob och
sade till honom: »Se, din broder Esau vill hämnas på dig och
dräpa dig. - Så hör nu vad jag säger, min son: stå upp och fly till min
broder Laban i Haran, - och stanna någon tid hos honom, till dess din broders
förbittring har upphört, - ja, till dess din broders vrede mot dig har upphört och han
förgäter vad du har gjort mot honom. Då skall jag sända åstad
och hämta dig därifrån. Varför skall jag mista eder båda på
samma gång?» - Och Rebecka sade till Isak: »Jag är led vid livet för Hets
döttrars skull. Om Jakob tager hustru bland Hets döttrar, en
sådan som dessa, någon bland landets döttrar, varför skulle jag
då leva?»
[1] Se noten till 25:26.
*01/28 Första Mosebok (Genesis), 28 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 28 Kapitlet
Jakobs flykt till Laban. Hans dröm i Betel.
- Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom; och han
bjöd honom och sade till honom: »Tag dig icke till hustru någon
av Kanaans döttrar, - utan stå upp och begiv dig till Paddan-Aram, till Betuels, din
morfaders, hus, och tag dig en hustru därifrån, någon av Labans,
din morbroders, döttrar. - Och må Gud den Allsmäktige välsigna dig och göra dig fruktsam
och föröka dig så att skaror av folk komma av dig; - må han giva åt dig Abrahams välsignelse, åt dig och din säd med
dig, så att du får taga i besittning det land som Gud har givit
åt Abraham, och där du nu bor såsom främling.» - Så sände Isak åstad Jakob, och denne begav sig till Paddan-Aram,
till araméen Laban, Betuels son, som var broder till Rebecka,
Jakobs och Esaus moder. - När nu Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom
till Paddan-Aram för att därifrån taga sin hustru — ty han hade
välsignat honom och bjudit honom och sagt: »Du skall icke taga
till hustru någon av Kanaans döttrar» — - och när han såg att Jakob hade lytt sin fader och moder och
begivit sig till Paddan-Aram, - då märkte Esau att Kanaans döttrar misshagade hans fader Isak;
- och Esau gick bort till Ismael och tog Mahalat, Abrahams son
Ismaels dotter, Nabjots syster, till hustru åt sig, utöver de
hustrur han förut hade. - Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran.
- Och han kom då till den heliga platsen och stannade där över
natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på
platsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sova
där. - Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, och
dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego
upp och ned på den. - Och se, HERREN stod framför honom och sade: »Jag är HERREN,
Abrahams din faders, Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger
skall jag giva åt dig och din säd. - Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall
utbreda sig åt väster och öster och norr och söder, och alla
släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd. - Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går,
och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall
icke övergiva dig, till dess jag har gjort vad jag har lovat
dig.» - När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: »HERREN är sannerligen
på denna plats, och jag visste det icke!» - Och han betogs av fruktan och sade: »Detta måste vara en helig
plats, här bor förvisso Gud, och här är himmelens port.» - Och bittida om morgonen stod Jakob upp, och tog stenen som han
hade haft till huvudgärd och reste den till en stod och göt olja
därovanpå. - Och han gav den platsen namnet Betel [1]; förut hade staden
hetat Lus. - Och Jakob gjorde ett löfte och sade: »Om Gud är med mig och
bevarar mig under den resa som jag nu är stadd på och giver mig
bröd till att äta och kläder till att kläda mig med, - så att jag kommer i frid tillbaks till min faders hus, då skall
HERREN vara min Gud; - och denna sten som jag har rest till en stod skall bliva ett
Guds hus och av allt vad du giver mig skall jag giva dig
tionde.»
[1] D. ä. Guds hus.
*01/29 Första Mosebok (Genesis), 29 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 29 Kapitlet
Jakobs tjänst hos Laban. Hans hustrur och söner.
- Och Jakob begav sig åstad på väg till Österlandet.
- Där fick han se en brunn på fältet, och vid den lågo tre
fårhjordar, ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna. Och
stenen som låg över brunnens öppning var stor; - därför plägade man låta alla hjordarna samlas dit och vältrade
så stenen från brunnens öppning och vattnade fåren; sedan lade
man stenen tillbaka på sin plats över brunnens öppning. - Och Jakob sade till männen: »Mina bröder, varifrån ären I?» De
svarade: »Vi äro från Haran.» - Då sade han till dem: »Kännen I Laban, Nahors son?» De svarade:
»Ja.» - Han frågade dem vidare: »Står det väl till med honom?» De
svarade: »Ja; och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren.» - Han sade: »Det är ju ännu full dag; ännu är det icke tid att
samla bokskapen. Vattnen fåren, och fören dem åter i bet.» - Men de svarade: »Vi kunna icke göra det, förrän alla hjordarna
hava blivit samlade och man har vältrat stenen från brunnens
öppning; då vattna vi fåren.» - Medan han ännu talade med dem, hade Rakel kommit dit med sin
faders får; ty hon plägade vakta dem. - När Jakob fick se sin morbroder Labans dotter Rakel komma med
Labans, hans morbroders, får, gick han fram och vältrade stenen
från brunnens öppning och vattnade sin morbroder Labans får. - Och Jakob kysste Rakel och brast ut i gråt.
- Och Jakob omtalade för Rakel att han var hennes faders frände,
och att han var Rebeckas son; och hon skyndade åstad och
omtalade det för sin fader. - Då nu Laban fick höras talas om sin systerson Jakob, skyndade
han emot honom och tog honom i famn och kysste honom och förde
honom in i sitt hus; och han förtäljde för Laban allt som hade
hänt honom. - Och Laban sade till honom: »Ja, du är mitt kött och ben.» Och
han stannade hos honom en månads tid. - Och Laban sade till Jakob: »Du är ju min frände. Skulle du då
tjäna mig för intet? Säg mig vad du vill hava i lön?» - Nu hade Laban två döttrar; den äldre hette Lea, och den yngre
hette Rakel. - Och Leas ögon voro matta, men Rakel hade en skön gestalt och var
skön att skåda. - Och Jakob hade fattat kärlek till Rakel; därför sade han: »Jag
vill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.» - Laban svarade: »Det är bättre att jag giver henne åt dig, än att
jag skulle giva henne åt någon annan; blev kvar hos mig.» - Så tjänade Jakob Rakel i sju år, och de tycktes honom vara
allenast några dagar; så kär hade han henne. - Därefter sade Jakob till Laban: »Giv mig min hustru, ty min tid
är nu förlupen; låt mig gå in till henne.» - Då bjöd Laban tillhopa allt folket på orten och gjorde ett
gästabud. - Men när aftonen kom, tog han sin dotter Lea och förde henne till
honom, och han gick in till henne. - Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa åt sin dotter Lea till
tjänstekvinna. - Om morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till
Laban: »Vad har du gjort mot mig? Var det icke för Rakel jag
tjänade hos dig? Varför har du så bedragit mig?» - Laban svarade: »Det är icke sed på vår ort att man giver bort
den yngre före den äldre. - Låt nu dennas bröllopsvecka gå till ända, så vilja vi giva dig
också den andra, mot det att du gör tjänst hos mig i ännu
ytterligare sju år.» - Och Jakob samtyckte härtill och lät hennes bröllopsvecka gå till
ända. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru. - Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha åt sin dotter Rakel till
tjänstekvinna. - Så gick han in också till Rakel, och han hade Rakel kärare än
Lea. Sedan tjänade han hos honom i ännu ytterligare sju år. - Men då HERREN såg att Lea var försmådd, gjorde han henne
fruktsam, medan Rakel var ofruktsam. - Och Lea blev havande och födde en son. Då sade hon: »HERREN har
sett till mitt lidanade [1]; ja, nu skall min man hava mig kär.» - Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon:
»HERREN har hört att jag varit försmådd [2], därför har han
givit mig också denne.» Och hon gav honom namnet Simeon. - Och åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu
skall väl ändå min man hålla sig till mig [3]; jag har ju fött
honom tre söner.» Därav fick denne namnet Levi. - Åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu vill
jag tacka [4] HERREN.» Därför gav hon honom namnet Juda. Sedan
upphörde hon att föda.
[1] Hebr. raá beonjí.
[2] Hebr. schamá, varav namnet Simeon (egentligen Schimeón) härledes.
[3] Hebr. jillavé av stammen lavá.
[4] Hebr. hodá »tacka», varav namnet Juda (egentligen Jehudá)
härledes.
*01/30 Första Mosebok (Genesis), 30 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 30 Kapitlet
Jakobs övriga barn. Hans växande rikedom.
- Då nu Rakel såg att hon icke födde barn åt Jakob, avundades hon
sin syster och sade till Jakob: »Skaffa mig barn, eljest dör
jag.» - Då upptändes Jakobs vrede mot Rakel, och han svarade: »Håller du
då mig för Gud? Det är ju han som förmenar dig livsfrukt.» - Hon sade: »Se där är min tjänarinna bilha; gå in till hennes,
för att hon må föda barn i mitt sköte, så att genom henne också
jag får avkomma.» - Så gav hon honom sin tjänstekvinna Bilha till hustru, och Jakob
gick in till henne. - Och Bilha blev havande och födde åt Jakob en son.
- Då sade Rakel: »Gud har skaffat rätt [1] åt mig; han har hört
min röst och givit mig en son.» Därför gav hon honom namnet Dan. - Åter blev Bilha, Rakels tjänstekvinna, havande, och hon födde åt
Jakob en andre son. - Så sade Rakel: »Strider [2] om Gud har jag stritt med min syster
och har vunnit seger.» Och hon gav honom namnet Naftali. - Då Lea nu såg att hon hade upphört att föda, tog hon sin
tjänstekvinna Silpa och gav henne åt Jakob till hustru. - Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en son.
- Då sade Lea: »Till lycka [3]!» Och hon gav honom namnet Gad.
- Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en andre son.
- Då sade Lea: »Till sällhet [4] för mig! Ja, jungfrur skola prisa
mig säll.» Och hon gav honom namnet Aser. - Men Ruben gick ut en gång vid tiden för veteskörden och fann då
kärleksäpplen på marken och bar dem till sin moder Lea. Då sade
Rakel till Lea: »Giv mig några av din sons kärleksäpplen.» - Men hon svarade henne: »Är det icke nog att du har tagit min
man? Vill du ock taga min sons kärleksäpplen?» Rakel sade: »Må
han då i natt ligga hos dig, om jag får din sons kärleksäpplen.» - När nu Jakob om aftonen kom hem från marken, gick Lea honom till
mötes och sade: »Till mig skall du gå in; ty jag har givit min
sons kärleksäpplen såsom lön för dig.» Så låg han hos henne den
natten. - Och Gud hörde Lea, så att hon blev havande och hon födde åt
Jakob en femte son. - Då sade Lea: »Gud har givit mig min lön [5] för det att jag gav
min tjänstekvinna åt min man.» Och hon gav honom namnet Isaskar. - Åter blev Lea havande, och hon födde åt Jakob en sjätte son.
- Då sade Lea: »Gud har givit mig en god gåva [6]. Nu skall min
man förbliva boende [7] hos mig, ty jag har fött honom sex
söner.» Och hon gav honom namnet Sebulon. - Därefter födde hon en dotter och gab henne namnet Dina.
- Men Gud tänkte på Rakel; Gud hörde henne och gjorde henne
fruktsam. - Hon blev havande och födde en son. Då sade hon: »Gud har tagit
bort [8] min smälek.» - Och hon gav honom namnet Josef, i det hon sade: »HERREN give mig
ännu [9] en son.» - Då nu Rakel hade fött Josef, sade Jakob till Laban: »Låt mig
fara; jag vill draga hem till min ort och till mitt land. - Giv mig mina hustrur och mina barn, som jag har tjänat dig för,
och låt mig draga hem; du vet ju själv huru jag har tjänat dig.» - Laban svarade honom: »Låt mig finna nåd för dina ögon; jag vet
genom hemliga tecken att HERREN för din skull har välsignat
mig.» - Och han sade ytterligare: »Bestäm vad du vill hava i lön av mig,
så skall jag giva dig det.» - Han svarade honom: »Du vet själv huru jag har tjänat dig, och
vad det har blivit av din boskap under min vård. - Ty helt litet var det som du hade, förrän jag kom, men det har
förökat sig och blivit mycket, ty HERREN har välsignat dig,
varhelst jag har gått fram. Men när skall jag nu också få göra
något för mitt eget hus?» - Han svarade: »Vad skall jag giva dig?» Och Jakob sade: »Du
skall icke alls giva mig något. Om du vill göra mot mig såsom
jag nu säger, så skall jag fortfara att vara herde för din hjord
och vakta den. - Jag vill i dag gå igenom hela din hjord och avskilja ur den alla
spräckliga och brokiga såväl som alla svarta djur bland fåren,
så ock vad som är brokigt och spräckligt bland getterna; sådant
må sedan bliva min lön. - Och när du framdeles kommer för att med egna ögon se vad som har
blivit min lön, då skall min rättfärdighet vara mitt vittne;
alla getter hos mig, som icke äro spräckliga eller brokiga, och
alla får hos mig, som icke äro svarta, de skola räknas såsom
stulna.» - Då sade Laban: »Välan, blive det sådom du har sagt.»
- Och samma dag avskilde han de strimmiga och brokiga bockarna och
alla spräckliga och brokiga getter — alla djur som något vitt
fanns på — och alla svarta djur bland fåren; och detta lämnade
han i sina söners vård. - Och han lätt ett avstånd av tre dagsresor vara mellan sig och
Jakob. Och Jakob fick Labans övriga hjord att vakta. - Men Jakob tog sig friska käppar av poppel, mandelträd och lönn
och skalade på dem vita ränder, i det han blottade det vita på
käpparna. - Sedan lade han käpparna, som han hade skalat, i rännorna eller
vattenhoarna dit hjordarna kommo för att dricka, så att djuren
hade dem framför sig; och de hade just sin parningstid, när de
nu kommo för att dricka. - Och djuren parade sig vid käpparna, och så blev djurens avföda
strimmig, spräcklig, och brokig. - Därefter avskilde Jakob lammen och ordnade djuren så, att de
vände huvudena mot det som var strimmigt och mot allt som var
svart i Labans hjord; så skaffade han sig egna jordar, som han
icke lät komma ihop med Labans hjord. - Och så ofta de kraftigare djuren skulle para sig, lade Jakob
käpparna framför djurens ögon i rännorna, så att de parade sig
vid käpparna. - Men när det var de svagare djuren, lade han icke dit dem.
Härigenom tillföllo de svaga Laban och de kraftiga Jakob. - Så blev mannen övermåttan rik; han fick mycken småboskap,
därtill ock tjänarinnor och tjänare, kameler och åsnor.
[1] Hebr. dan.
[2] Hebr. naftulím.
[3] Hebr. gad.
[4] Hebr. óscher av samma stam som namnet Aser (egentligen Aschér)
härledes av.
[5] Hebr. Sakár.
[6] Hebr. sébed.
[7] Hebr. sabál »bo», varav sebúl »boning».
[8] Hebr. asáf.
[9] Hebr. joséf.
*01/31 Första Mosebok (Genesis), 31 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 31 Kapitlet
Jakobs flykt ifrån Laban. Hans förlikning med denne.
- Men han fick höra huru Labans söner talade så: »Jakob har tagit
allt vad vår fader ägde; av det vår fader ägde är det som han
har skaffat sig all denna rikedom.» - Jakob märkte också att Laban icke såg på honom med samma ögon
som förut. - Och HERREN sade till Jakob: »Vänd tillbaka till dina fäders land
och till din släkt; jag skall vara med dig.» - Då sände Jakob och lät kalla Rakel och Lea ut på marken till sin
hjord; - och han sade till dem: »Jag märker att eder fader icke ser på
mig med samma ögon som förut, nu då min faders Gud har varit med
mig.» - Och I veten själva att jag har tjänat eder fader av alla mina
krafter; - men eder fader har handlat svikligt mot mig och tio gånger
förändrat min lön. Dock har Gud icke tillstatt honom att göra
mig något ont. - När han sade: ‘De spräckliga skola vara din lön’, då fick hela
hjorden spräcklig avföda; och när han sade: ‘De strimmade skola
vara din lön’, då fick hela jorden strimmig avföda. - Så tog Gud eder faders boskap och gav den åt mig.
- Ty när parningstiden kom, lyfte jag upp mina ögon och fick se i
drömmen att hannarna som betäckte småboskapen voro strimmiga,
spräckliga och fläckiga. - Och Guds ängel sade till mig i drömmen: ‘Jakob!’ Jag svarade:
‘Här är jag.’ - Då sade han: ‘Lyft upp dina ögon och se huru alla hannar som
betäcka småboskapen äro strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag
har ju sett allt vad Laban gör mot dig. - Jag är den Gud som du såg i Betel, där du smorde en stod, och
där du gjorde mig ett löfte. Stå nu upp och drag ut ur detta
land, och vänd tillbaka till ditt fädernesland.’» - Då svarade Rakel och Lea och sade till honom: »Hava vi numera
någon lott eller arvedel i vår faders hus? - Blevo vi icke av honom aktade såsom främlingar, när han sålde
oss? Sedan har han ju ock förtärt vad han fick i betalning för
oss. - Ja, all den rikedom som Gud har avhänt vår fader tillhör oss och
våra barn. Så gör nu allt vad Gud har sagt dig.» - Då stod Jakob upp och satte sina barn och sina hustrur på
kamelerna - och förde bort med sig all boskap och alla ägodelar som han hade
förvärvat, den boskap han ägde, och som han hade förvärvat i
Paddan-Aram och begav sig på väg till sin fader Isak i Kanaans
land. - Men Laban hade gått bort för att klippa sina får; då stal Rakel
sin faders husgudar, - och Jakob stal sig undan från araméen Laban, så att han icke lät
denne märka att han ämnade fly. - Så flydde han med allt sitt; han bröt upp och gick över gloden
och ställde sin färd mot Gileads berg. - Men på tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.
- Då tog han med sig sina fränder och satte efter honom sju
dagsresor och hann upp honom på Gileads berg. - Men Gud kom till araméeen Laban i en dröm om natten och sade
till honom: »Tag dig till vara för att tala något mot Jakob, vad
det vara må.» - Och Laban hann upp Jakob. Denne hade då slagit upp sitt tält på
berget, och Laban med sina fränder hade ock sitt tält uppslaget
på Gileads berg. - Då sade Laban till Jakob: »Vad är detta för ett tilltag, att du
har stulit dig undan från mig och fört bort mina döttrar,
likasom vore de tagna med svärd?» - Varför dolde du din flykt och stal dig undan från mig?
Därigenom att du icke lät mig veta något därom hindrades jag att
ledsaga dig till vägs med jubel och sånt, med pukor och hapor. - Du förunnade mig icke ens att kyssa mina barnbarn och mina
döttrar. Du har handlat dåraktigt. - Det stode nu i min makt att göra edeeeer ont; men eder faders
Gud sade till mig i natt: ‘Tag dig till vara för att tala något
mot Jakob, vad det vara må.’ - Och då du nu äntligen ville fara, eftersom du längtade så mycket
till din faders hus, varför skulle du stjäla mina gudar?» - Då svarade Jakob och sade till Laban: »Jag fruktade för dig, ty
jag tänkte att du skulle med våld taga dina döttrar ifrån mig. - Men den som du finner dina gudar hos, han skall icke få behålla
livet. I våra fränders närvaro må du se efter, om något är ditt
av det jag har i min ägo, och i så fall taga det.» - Då gick Laban in i Jakobs tält, därefter i Leas tält och i de
båda tjänstekvinnornas tält, men fann intet. Och när han hade
kommit ut ur Leas tält, gick han in i Rakels tält. - Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och
satt sig därovanpå. Och Laban sökte igenom hela tältet, men
fann dem icke. - Och hon sade till sin fader: »Vredgas icke, min herre, över att
jag ej kan stiga upp för dig, ty det är med mig på kvinnors
vis.» Så sökte han efter husgudarna, men fann dem icke. - Då blev Jakob vred och for ut mot Laban; Jakob tog till orda och
sade till Laban: »Vari har jag då förbrutit mig eller syndat,
eftersom du så häftigt förföljer mig? - Nu har du genomsökt allt mitt bohag; vad har du där funnit av
bohagsting som tillhöra dig? Lägg det fram här inför mina
fränder och dina fränder, så att de få döma mellan oss båda. - I tjugu år har jag nu varit hos dig; dina tackor och dina getter
hava icke fött i otid, och av vädurarna i din hjord har jag icke
ätit. - Intet ihjälrivet djur förde jag till dig; jag måste själv
ersätta det; du utkrävde det av mig, evad det var stulet om
dagen eller stulet om natten. - Sådan var min lott; om dagen förtärdes jag av hetta och om
natten av köld, och sömnen flydde mina ögon. - I tjugu år har jag nu varit i ditt hus; jag har tjänat dig i
fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap,
men du har tio gånger förändrat min lön. - Om icke min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud, han som
ock Isak fruktar, så hade du nu säkert låtit mig fara med tomma
händer. Men Gud såg mitt lidanade och min möda, och han fällde
domen i natt.» - Då svarade Laban och sade till Jakob: »Döttrarna äro mina
döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mina
hjordar, och allt det du ser är mitt; vad skulle jag då nu kunna
göra mot dessa mina döttrar eller mot barnen som de hava fött?» - Så kom nu och låt oss sluta ett förbund med varandra, och må det
vara ett vittne mellan mig och dig.» - Då tog Jakob en sten och reste den till en stod.
- Och Jakob sade till sina fränder: »Samlen tillhopa stenar.» Och
de togo stenar och gjorde ett röse och höllo måltid där på
röset. - Och Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det
Galed [1]. - Och Laban sade: »Detta röse vare i dag vittne mellan mig och
dig.» Därav fick det namnet Galed; - men det kallades ock Mispa [8], ty han sade: »HERREN vare
väktare mellan mig och dig, när vi icke mer se varandra.» - Om du behandlar mina döttrar illa eller tager andra hustrur
jämte mina döttrar, så vet, att om ock ingen människa är
tillstädes, så är dock Gud vittne mellan mig och dig.» - Och Laban sade ytterligare till jakob: »Se, detta röse och
stoden som jag har rest mellan mig och dig — - detta röse vare ett vittne, och stoden vare ett vittne, att jag
icke skall draga till dig förbi detta röse, och att icke heller
du skall draga till mig förbi detta röse och denna stod, med ont
uppsåt. - Abarhams Gud och Nahors Gud, han som var deras faders Gud, han
vare domare mellan oss.» Och Jakob svor eden vid honom som hans
fader Isak fruktade. - Och Jakob offrade ett slaktoffer på berget och inbjöd sina
fränder att hålla måltid med sig. Och de åto och stannade sedan
på berget över natten. - Men om morgonen stod Laban bittida upp, och sedan han hade kysst
sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, for han sin
väg hem igen.
[1] Båda namnet betyda vittnesröse; det förra namnet är arameiska,
det senare hebreiska.
[2] D. ä. vaktställe.
*01/32 Första Mosebok (Genesis), 32 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 32 Kapitlet
Jakobs anordningar för mötet med Esau. Hans kamp med Gud.
- Men när Jakob drog sin väg fram, mötte honom Guds änglar;
- och då Jakob såg dem, sade han: »Detta är Guds skara.» Och han
gav den platsen namnet Mahanaim [1]. - Och Jakob sände budbärare framför sig till sin broder Esau i
Seirs land, på Edoms mark; - och han bjöd dem och sade: »Så skolen I säga till min herre
Esau: Din tjänare Jakob låter säga: Jag har vistats borta hos
Laban och dröjt kvar där ända till nu; - och jag har fått oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor. Och
jag har nu velat sända bud för att låta min herre veta detta, på
det att jag må finna nöd för dina ögon.» - När sedan budbärarna kommo tillbaka till Jakob, sade de: »Vi
träffade din broder Esau, som redan drager emot dig med fyra
hundra man.» - Då blev Jakob mycket förskräckt och betogs av ångest; och han
delade sitt folk och fåren och fäkreaturen och kamelerna i två
skaror. - Ty han tänkte: »Om Esau överfaller den enda skaran och slår den,
så kan dock den andra skaran undkomma.» - Och Jakob sade: »Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud,
HERRE, du som sade till mig: ‘Vänd tillbaka till ditt land och
till din släkt, så skall jag göra dig gott’, - jag är för ringa till all den nöd och all den trofasthet som du
har bevisat din tjänare; ty jag hade icke mer än min stav, när
jag gick över denna Jordan, och nu har jag förökats till två
skaror. - Rädda mig undan min broder Esaus hand, ty jag fruktar att han
kommer och förgör mig, utan att ens skona mödrar och barn. - Du har själv sagt: ‘Jag skall göra dig mycket gott och låta din
säd bliva såsom havets sand, som man icke kan räkna för dess
myckenhets skull.’» - Och han stannade där den natten.Och av det han hade förvärvat tog han ut till skänker åt sin
broder Esau - två hundra getter och tjugu bockar, två hundra tackor och tjugu
vädurar, - trettio kamelston som gåvo di, jämte deras föl, därtill fyrtio
kor och tio tjurar samt tjugu åsninnor med tio föl. - Och han lämnade detta i sina tjänares vård, var hjord för sig,
och sade till sina tjänare: »Gån framför mig och låten ett
mellanrum vara mellan hjordarna.» - Och han bjöd den förste och sade: »När min broder Esau möter dig
och frågar dig: ‘Vem tillhör du, och vart går du, och vem
tillhöra djuren som du driver framför dig?’, - då skall du svara: ‘De tillhöra din tjänare Jakob; de äro
skänker som han sänder till min herre Esau, och själv kommer han
här efter oss.’» - Och han bjöd likaledes den andre och den tredje och alla de
övriga som drevo hjordarna: »Såsom jag nu har sagt eder skolen I
säga till Esau, när I kommen fram till honom. - Och I skolen vidare säga: ‘Också din tjänare Jakob kommer här
efter oss.’» Ty han tänkte: »Jag vill blidka honom med de
skänker som gå före mig; sedan vill jag själv komma inför hans
ansikte; kanhända tager han då nådigt emot mig.» - Så kommo nu skänkerna före honom, medan han själv den natten
stannade i lägret. - Men under natten stod han upp och tog sina båda hustrur och
sina båda tjänstekvinnor och sina elva söner och gick över
Jabboks vad. - Han tog dem och förde dem över bäcken och förde tillika över vad
han eljest ägde. - Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till
dess morgonrodnaden gick upp. - Och när denne såg att han icke kunde övervinna Jakob, gav han
honom ett slag på höftleden, så att höften gick ur led, under
det han brottades med honom. - Och mannen sade: »Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp.» Men han
svarade: »Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig.» - Då sade han till honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade:
»Jakob.» - Han sade: »Du skall icke mer heta Jakob, utan Israel, ty du har
kämpat med Gud [2] och med människor och vunnit seger.» - Då frågade Jakob och sade: »Låt mig veta ditt namn.» Han
svarade: »Varför frågar du efter mitt namn?» Och han välsignade
honom där. - Men Jakob gav platsen namnet Peniel [3], »ty», sade han, »jag
har sett Gud ansikte mot ansikte, och dock har mitt liv blivit
räddat». - Och när han hade kommit förbi Penuel, såg han solen gå upp; men
han haltade på höften. - Fördenskull äta Israels barn ännu i dag icke höftsenan som
ligger på höftledan, därför nämligen, att han gav Jakob ett slag
på höfteleden, på höftsenan.
[1] D. ä. två skaror.
[2] Hebr. sará »kämpa», el »Gud».
[3] Peniel, även Penuel, betyder Guds ansikte.
*01/33 Första Mosebok (Genesis), 33 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 33 Kapitlet
Jakobs och Esaus möte.
- Och Jakob lyfte upp sina ögon och fick se Esau komma med fyra
hundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de
båda tjänstekvinnorna. - Och han lät tjänstekvinnorna med deras barn gå främst, Lea med
hennes barn därnäst, och Rakel med Josef sist. - Och själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ned
till jorden, till dess han kom fram till sin broder. - Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn och föll honom
om halsen och kysste honom; och de gräto. - Och när han lyfte upp sina ögon och fick se kvinnorna och
barnen, sade han: »Vilka äro dessa som du har med dig?» Han
svarade: »Det är barnen som Gud har beskärt din tjänare.» - Och tjänstekvinnorna gingo fram med sina barn och bugade sig.
- Därefter gick ock Lea fram med sina barn, och de bugade sig.
Slutligen gingo Josef och Rakel fram och bugade sig. - Sedan frågade han: »Vad ville du med hela den skara som jag
mötte?» Han svarade: »Jag ville finna nåd för min herres ögon.» - Men Esau sade: »Jag har nog; behåll du vad du har, min broder.»
- Jakob svarade: »Ack nej; om jag har funnit nåd för dina ågon, så
tag emot skänkerna av mig, eftersom jag har fått se ditt
ansikte, likasom såge jag ett gudaväsens ansikte, då du nu så
gunstigt har tagit emot mig. - Tag hälsningsskänkerna som jag har skickat emot dig; ty Gud har
varit mig nådig, och jag har allt fullt upp.» Och han bad honom
så enträget, att han tog emot dem. - Och Esau sade: »Låt oss bryta upp och draga vidare; jag vill gå
framför dig.» - Men han svarade honom: »Min herre ser själv att barnen äro
späda, och att jag har med mig får och kor som giva di; driver
man dessa för starkt en enda dag, så dör hela hjorden. - Må därför min herre draga åstad före sin tjänare, så vill jag
komma efter i sakta mak, i den mån boskapen, som drives framför
mig, och barnen orka följa med, till dess jag kommer till min
herre i Seir.» - Då sade Esau: »Så vill jag åtminstone lämna kvar hos dig en del
av mitt folk.» Men han svarade: »Varför så? Må jag allenast
finna nåd för min herres ögon.» - Så vände Esau om, samma dag, och tog vägen till Seir.
- Men Jakob bröt upp och drog till Suckot och byggde sig där ett
hus. Och åt sin boskap gjorde han lövhyddor [1]; därav fick
platsen namnet Suckot. - Och Jakob kom på sin färd ifrån Paddan-Aram välbehållen till
Sikems stad i Kanaans land och slot upp sitt läger utanför
staden. - Och det jordstycke där han hade slagit upp sitt tält köpte han
av Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor. - Och han reste där ett altare och kallades det El-Elohe-Israel
[2].
[1] Hebr. suckót.
[2] D. ä. Gud, Israels Gud.
*01/34 Första Mosebok (Genesis), 34 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 34 Kapitlet
Sikems våld mot Dina. Hennes bröders hämnd.
- Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att
besöka landets döttrar. - Och Sikem, som var son till hivéen Hamor, hövdingen i landet,
fick se henne, och han tog henne till sig och lägrade henne och
kränkte henne. - Och hans hjärta fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och flickan
blev honom kär, och han talade vänligt med flickan. - Och Sikem sade till sin fader Hamor: »Skaffa mig denna flicka
till hustru.» - Och Jakob hade fött höra att hans dotter Dina hade blivit
skändad. Men eftersom hans söner voro med hans boskap ute på
marken, teg Jakob, till dess de kommo hem. - Så gick nu Hamor, Sikems fader, ut till Jakob för att tala med
honom. - Men när Jakobs söner kommo hem från marken, sedan de hade fått
höra vad som hade hänt, blevo de förbittrade och vredgades
högeligen över att han hade gjort vad som var en galenskap i
Israel, i det han hade lägrat Jakobs dotter — en otillbörlig
gärning. - Då talade Hamor med dem och sade: »Min son Sikems hjärta har
fäst sig vid eder syster; given henne åt honom till hustru. - Och befrynden eder med oss; given edra döttrar till oss, och
tagen I våra döttrar till hustrur, - ty landet skall ligga öppet för eder; där mån I bo och draga
omkring och förvärva besittningar.» - Och Sikem sade till hennes fader och hennes bröder: »Låten mig
finna nåd för edra ögon; vad I fodren av mig vill jag giva. - Begären av mig huru stor brudgåva och skänk som helst; jag vill
giva vad I fodren av mig; given mig allenast flickan till
hustru.» - Då svarade Jakobs söner Sikem och hans fader Hamor med listiga
ord, eftersom han hade skändat deras syster Dina, - och sade till dem: »Vi kunna icke samtycka till att giva vår
syster åt en man som har förhud; ty sådant hålla vi för
skamligt. - Allenast på det villkoret skola vi göra eder till viljes, att I
bliven såsom vi, därigenom att allt mankön bland eder omskäres. - Då skola vi giva våra dörrar åt eder och själva taga edra
döttrar till hustrur; och vi skola då bo hos eder och bliva med
eder ett enda folk. - Men om I icke viljen lyssna till oss och låta omskära eder, så
skola vi taga vår syster och draga bort.» - Och Hamor och Sikem, Hamors son, voro till freds med vad de
begärde. - Och den unge mannen dröjde icke att göra så, ty han hade fått
behag till Jakobs dotter. Och han hade större myndighet än
någon annan i hans faders hus. - Så trädde då Hamor och hans son Sikem upp i sin stads port och
talade till männen i staden och sade: - »Dessa män äro fredligt sinnade mot oss; må vi alltrå låta dem
bo i landet och draga omkring där; landet har ju utrymme nog för
dem. Vi vilja taga deras döttrar till hustrur åt oss och giva
dem våra döttrar. - Men allenast på det villkoret skola männen göra oss till viljes
och bo hos oss och bliva ett enda folk med oss, att allt mankön
bland oss omskäres, likasom de själva äro omskurna. - Och då bliva ju deras boskap och deras egendom och alla deras
dragare vår tillhörighet. Må vi fördenskull allenast göra dem
till viljes, så skola de bo kvar hos oss.» - Och folket lydde Hamor och hans son Sikem, alla de som bodde
inom hans stadsport; allt mankön, så många som bodde inom hans
stadsport, läto omskära sig. - Men på tredjen dagen, då de voro sjuka av såren, togo Jakobs två
söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och
överföllo staden och dräpte allt mankön. - Också Hamor och hans son Sikem dräpte de med svärdegg och togo
Dina ut ur Sikems hus och gingo sin väg. - Och Jakobs söner kommo över de slagna och plundrade staden,
därför att deras syster hade blivit skändad; - de togo deras får och fäkreatur och åsnor, både vad som fanns i
staden och vad som fanns på fältet. - Och allt deras gods och alla deras barn och deras kvinnor förde
de bort såsom byte, tillika med allt annat som fanns i husen. - Men Jakob sade till Simeon och Levi: »I haven dragit olycka över
mig, då I nu haven gjort mig förhatlig för landest inbyggare,
kananéerna och perisséerna. Mitt folk är allenast en ringa hop;
man skall nu församla sig mot mig och slå mig ihjäl, så skall
jag med mitt hus förgöras.» - Men de svarade: »Skulle man då få behandla vår syster såsom en
sköka?»
*01/35 Första Mosebok (Genesis), 35 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 35 Kapitlet
Jakob ånyo i Betel. Benjamins födelse och Rakels död. Jakobs söner. Isaks död.
- Och Gud sade till Jakob: »Stå upp, drag till Betel och stanna
där, och res där ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för
dig, när du flydde för din broder Esau.» - Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som voro med
honom: »Skaffen bort de främmande gudar som I haven bland eder,
och renen eder och byten om kläder, - och låt oss så stå upp och draga till Betel; där vill jag resa
ett altare åt den Gud som bönhörde mig, när jag var i nöd, och
som var med mig på den väg jag vandrade.» - Då gåvo de åt Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig,
därtill ock sina örringar; och Jakob grävde ner detta under
terebinten vid Sikem. - Sedan bröto de upp; och en förskräckelse ifrån Gud kom över de
kringliggande städerna, så att man icke förföljde Jakobs söner. - Och Jakob kom till Lus, det är Betel, i Kanaans land, jämte allt
det folk som var med honom. - Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel [1],
därför att Gud där hade uppenbarat sig för honom, när han flydde
för sin broder. - Och Debora, Rebeckas amma, dog och blev begraven nedanför Betel,
under en ek; den fick namnet Gråtoeken. - Och Gud uppenbarade sig åter för Jakob, när han hade kommit
tillbaka från Paddan-Aram, och välsignade honom. - Och Gud sade till honom: »Ditt namn är Jakob; men du skall icke
mer heta Jakob, utan Israel skall vara ditt namn.» Så fick han
namnet Israel. - Och Gud sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige; var
fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, skaror av folk skola
komma av dig, och konungar skola utgå från din länd. - Och det land som jag har givit åt Abraham och Isak skall jag
giva åt dig; åt din säd efter dig skall jag ock giva det landet. - Och Gud for upp från honom, på den plats där han hade talat med
honom. - Men Jakob reste en stod på den plats där han hade talat med
honom, en stod av sten; och han offrade drickoffer därpå och göt
olja över den. - Och Jakob gav åt platsen där Gud hade talat med honom namnet
Betel. - Sedan bröto de upp från Betel. Och när det ännu var ett stycke
väg fram till Efrat, kom Rakel i barnsnöd, och barnsnöden blev
henne svår. - Då nu hennes barnsnöd var som svårast, sade hjälpkvinnan till
henne: »Frukta icke; ty också denna gång får du en son.» - Men när hon höll på att giva upp andan, ty hon skulle nu dö, gav
hon honom namnet Ben-Oni [2]; men hans fader kallade honom
Benjamin [3]. - Så dog Rakel, och hon blev begraven vid vägen till Efrat, det är
Bet-Lehem. - Och Jakob reste en vård på hennes grav; det är den som ännu i
dag kallas Rakels gravvård. - Och Israel bröt upp därifrån och slog upp sitt tält på andra
sidan om Herdetornet. - Och medan Israel bodde där i landet, gick Ruben åstad och
lägrade Bilha, sin faders bihustru; och Israel fick höra det.Och Jakob hade tolv söner. - Leas söner voro Ruben, Jakobs förstfödde, vidare Simeon, Levi,
Juda, Isaskar och Sebulon. - Rakels söner voro Josef och Benjamin.
- Bilhas, Rakels tjänstekvinnas, söner voro Dan och Naftali.
- Silpas, Leas tjänstekvinnas, söner voro Gad och Aser. Dessa
voro Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram. - Och Jakob kom till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det
är Hebron, där Abraham och Isak hade bott såsom främlingar. - Och Isak levde ett hundra åttio år;
- därefter gav Isak upp andan och dog och blev samlad till sina
fäder, gammal och mätt på att leva. Och hans söner Esau och
Jakob begrovo honom.
[1] D. ä. Betels Gud.
[2] D. ä. min smärtas son.
[3] D. ä. lyckoson.
*01/36 Första Mosebok (Genesis), 36 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 36 Kapitlet
Esaus släkttavla.
- Detta är berättelsen om Esaus, det är Edoms, släkt.
- Esau hade tagit sina hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten
Elons dotter, och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till
hivéen Sibeon, - så ock Basemat, Ismaels dotter, Nebajots syster.
- Och Ada födde Elifas åt Esau, men Basemat födde Reguel.
- Och Oholibama födde Jeus, Jaelam och Kora. Dessa voro Esaus
söner, vilka föddes åt honom i Kanaans land. - Och Esau tog sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt
husfolk, sin boskap och alla sina dragare och all annan egendom
som han hade förvärvat i Kanaans land och drog till ett annat
land och skilde sig så från sin broder Jakob. - Ty deras ägodelar voro så stora att de icke kunde bo
tillsammans; landet där de uppehöllo sig räckte icke till åt
dem, för deras boskapshjordars skull. - Och Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau, det är densamme
som Edom. - Och detta är berättelsen om Esaus släkt, hans som var stamfader
för edoméerna, i Seirs bergsbygd. - Dessa äro namnet på Esaus söner: Elifas, son till Ada, Esaus
hustru, och Reguel, son till Basemat, Esaus hustru. - Men Elifas’ söner voro Teman, Omar, Sefo, Gaetam och Kenas.
- Och Timna, som var Elifas’, Esaus sons, bihustru, födde Amalek
åt Elifas. Dessa voro söner till Ada, Esaus hustru. - Men Reguels söner voro dessa: Nahat och Sera, Samma och Missa.
Dessa voro söner till Basemat, Esaus hustru. - Men söner till Oholibama, Esaus hustru, dotter till Ana och
sondotter till Sibeon, voro dessa, som hon födde åt Esau: Jeus,
Jaelam och Kora. - Dessa voro stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas’, Esaus
förstföddes, söner voro dessa: fursten Teman, fursten Omar,
fursten Sefo, fursten Kenas, - fursten Kora, fursten Gaetam, fursten Amalek. Dessa voro de
furstar som härstammade från Elifas, i Edoms land; dessa voro
Adas söner. - Och dessa voro Reguels, Esaus sons, söner: fursten Nahat,
fursten Sera, fursten Samma, fursten Missa. Dessa voro de
furstar som härstammade från Reguel, i Edoms land; dessa voro
söner till Basemat, Esaus hustru. - Och dessa voro Oholibamas, Esaus hustrus, söner: fursten Jeus,
fursten Jaelam, fursten Kora. Dessa voro de furstar som
härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru. - Dessa voro Esaus söner, och dessa deras stamfurstar. Han är
densamme som Edom. - Dessa voro horéen Seirs söner, landets förra inbyggare: Lotan,
Sobal, Sibeon, Ana, - Dison, Eser och Disan. Dessa voro horéernas, Seirs söners,
stamfurstar i Edoms land. - Men Lotans söner voro Hori och Hemam; och Lotans syster var
Timna. - Och dessa voro Sobals söner: Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och
Onam. - Och dessa voro Sibeons söner: Aja och Ana; det var denne Ana som
fann de varma källorna i öknen, när han vaktade sin fader
Sibeons åsnor. - Men dessa voro Anas barn: Dison och Oholibama, Anas dotter.
- Och dessa voro Disans söner: Hemdan, Esba, Jitran och Keran.
- Och dessa voro Esers söner: Bilhan, Saavan och Akan.
- Dessa voro Disans söner: Us och Aran.
- Dessa voro horéernas stamfurstar: fursten Lotan, fursten Sobal,
fursten Sibeon, fursten Ana, - fursten Dison, fursten Eser, fursten Disan. Dessa voro
horéernas stamfurstar i Seirs land, var furste för sig. - Och dessa voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu
någon israelitisk konung var konung där: - Bela, Beors son, var konung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.
- När Bela dog, blev Jobab, Seras son, från Bosra, konung efter
honom. - När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter
honom. - När Husam dog, blev Hadad, Bedads son, konung efter honom, han
som slog midjaniterna på Moabs mark; och hans stad hette Avit. - När Hadad dog, blev Samla från Masreka konung efter honom.
- När Samla dog, blev Saul från Rehobot vid floden konung efter
honom. - När Saul dog, blev Baal-Hanan, Akbors son, konung efter honom.
- När Baal-Hanan, Akbors son, dog, blev Hadar konung efter honom;
och hans stad hette Pagu, och hans hustru hette Mehetabel,
dotter till Matred, som var dotter till Me-Sahab. - Och dessa äro namnen på Esaus stamfurstar, efter deras släkter
och orter, med deras namn: fursten Timna, fursten Alva, fursten
Jetet, - fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon,
- fursten Kenas, fursten Teman, fursten Mibsar,
- fursten Magdiel, fursten Iram. Dessa voro Edoms stamfurstar,
efter deras boningsorter i det land de hade tagit i besittning
— hans som ock kallas Esau, edoméernas stamfader.
*01/37 Första Mosebok (Genesis), 37 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 37 Kapitlet
Josefs drömmar. Josef såld till Egypten.
- Men Jakob bosatte sig i det land där hans fader hade bott såsom
främling, nämligen i Kanaans land. - Detta är berättelsen om Jakobs släkt. När Josef var sjutton år
gamal, gick han, jämte sina bröder, i vall med fåren; han följde
då såsom yngling med Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs,
söner. Och Josef bar fram till deras fader vad ont som sades om
dem. - Men Israel hade Josef kärare än alla sina andra söner, eftersom
han hade fött honom på sin ålderdom, och han lät göra åt honom
en fotsid livklädnad. - Då nu hans bröder sågo att deras fader hade honom kärare än alla
hans bröder, blevo de hätska mot honom och kunde icke tala
vänligt till honom. - Därtill hade Josef en gång en dröm, som han omtalade för sina
bröder; sedan hatade de honom ännu mer. - Han sade nämligen till dem: »Hören vilken dröm jag haft.
- Jag tyckte att vi bundo kärvar på fältet; och se, min kärve
reste sig upp och blev stående, och edra kärvar ställde sig runt
omkring och bugade sig för min kärve.» - Då sade hans bröder till honom: »Skulle du bliva vår konung, och
skulle du råda över oss?» Och de hatade honom ännu mer för hans
drömmars skull och för vad han hade sagt. - Sedan hade han ännu en annan dröm som han förtäljde för sina
bröder; han sade: »Hören, jag har haft ännu en dröm. Jag tyckte
att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.» - När han förtäljde detta för sin fader och sina bröder, bannade
hans fader honom och sade till honom: »Vad är detta för en dröm
som du har haft? Skulle då jag och din moder och dina bröder
komma och buga oss ned till jorden för dig?» - Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade detta i
sitt minne. - Då nu en gång hans bröder hade gått bort för att vakta sin
faders får i Sikem, - sade Israel till Josef: »Se, dina bröder vakta fåren i Sikem;
gör dig redo, jag vill sända dig till dem.» Han svarade honom:
»Jag är redo.» - Då sade han till honom: »Gå och se efter, om det står väl till
med dina bröder, och om det står väl till med fåren, och kom
tillbaka till mig med svar.» Så sända han honom åstad från
Hebrons dal, och han kom till Sikem. - Där mötte han en man, medan han gick omkring villrådig på
fältet; och mannen frågade honom: »Vad söker du?» - Han svarade: »Jag söker efter mina bröder; säg mig var de vakta
sin hjord.» - Mannen svarade: »De hava brutit upp härifrån; ty jag hörde dem
säga: ‘Låt oss gå till Dotain.’» Då gick Josef vidare efter sina
bröder och fann dem i Dotan. - När de nu på avstånd fingo se honom, innan han ännu hade hunnit
fram till dem, lade de råd om att döda honom. - De sade till varandra: »Se, där kommer drömmaren.
- Upp, låt oss dräpa honom och kasta honom i en brunn; sedan kunna
vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så får vi se huru
det går med hans drömmar.» - Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan deras
händer och sade: »Låt oss icke slå ihjäl honom.» - Ytterligare sade Ruben till dem: »Utgjuten icke blod; kasten
honom i brunnen här i öknen, men bären icke hand på honom.» Han
ville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honom
tillbaka till hans fader. - Då nu Josef kom fram till sina bröder, togo de av honom hans
livklädnad, den fotsida klädnaden som han hade på sig, - och grepo honom och kastade honom i brunnen; men brunnen var
tom, intet vatten fanns däri. - Därefter satte de sig ned för att äta. När de då lyfte upp sina
ögon, fingo de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och
deras kameler voro lastade med dragantgummi, balsam och
ladanum; de voro på väg med detta ned till Egypten. - Då sade Juda till sina bröder: »Vad gagn hava vi därav att vi
dräpa vår broder, och dölja hans blod?» - Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna; må vår hand icke
komma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött.» Och
hans bröder lydde honom. - Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de upp Josef ur
brunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver till
ismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten. - När sedan Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns Josef
icke i brunnen. Då rev han sönder sina kläder - och vände tillbaka till sina bröder och sade: »Gossen är icke
där, vart skall jag nu taga vägen?» - Men de togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade
klädnaden i blodet; - därefter sände de den fotsida livklädnaden hem till sin fader
och läto säga: »Denna har vi funnit; se efter, om det är din
sons livklädnad eller icke.» - Och han kände igen den och sade: »det är min sons livklädnad;
ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven.» - Och Jakob rev sönder sina kläder och svepte säcktyg om sina
länder och sörjde sin son i lång tid. - Och alla hans söner och alla hans döttrar kommo för att trösta
honom; men han ville icke låta trösta sig, utan sade: »Jag skall
med sorg ned i dödsriket till min son.» Så begrät hans fader
honom. - Men medaniterna förde honom till Egypten och sålde honom till
Potifar, som var hovman hos Faro och hövitsman för drabanterna.
*01/38 Första Mosebok (Genesis), 38 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 38 Kapitlet
Judas söner. Juda och Tamar.
- Vid den tiden begav sig Juda åstad bort ifrån sina bröder och
slöt sig till en man i Adullam, som hette Hira. - Där fick Juda se dottern till en karnaneisk man som hette Sua,
och han tog henne till sig och gick in till henne. - Och hon blev havande och födde en son, och han fick namnet Er.
- Åter blev hon havande och födde en son och gav honom namnet
Onan. - Och hon födde ännu en son, och åt denne gav hon namnet Sela; och
när han föddes, var Juda i Kesib. - Och Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar.
- Men Er, Judas förstfödde, misshagade HERREN; därför dödade
HERREN honom. - Då sade Juda till Onan: »Gå in till din broders hustru, äkta
henne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder.» - Men eftersom Onan visste att avkomman icke skulle bliva hans
egen, lät han när han gick in till sin broders hustru, det
spillas på jorden, för att icke giva avkomma åt sin broder. - Men det misshagade HERREN att han gjorde så; därför dödade han
också honom. - Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: »Stanna såsom änka i din
faders hus, till dess min son Sela bliver fullvuxen.» Han
fruktade nämligen att annars också denne skulle dö, likasom hans
bröder. Så gick Tamar bort och stannade i sin faders hus. - En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Och efter
sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp til
Timna, för att se efter dem som klippte hans får. - När man nu berättade för Tamar att hennes svärfader gick upp
till timna för att klippa sina får, - lade hon av sig sina änkekläder och betäckte sig med en slöja
och höljde in sig och satte sig vid porten till Enaim på vägen
till Timna. Ty hon såg, att fastän Sela var fullvuxen blev hon
likväl icke given åt honom till hustru. - Då nu Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka; hon
hade ju nämligen sitt ansikte betäckt. - Och han vek av till henne, där hon satt vid vägen, och sade:
»Kom, låt mig gå in till dig.» Ty han visste icke att det var
hans sonhustru. Hon svarade: »Vad vill du giva mig, för att få
gå in till mig?» - Han sade: »Jag vill sända dig en killing ur min hjord.» Hon
svarade: »Ja, om du giver mig pant, till dess du sänder den.» - Han sade: »Vad skall jag då giva dig i pant?» Hon svarade: »Din
signetring, din snodd och staven som du har i din hand.» Då gav
han henne detta och gick in till henne och hon blev havande
genom honom. - Och hon stod upp och gick därifrån och lade av sin slöja och
klädde sig åter i sina änkekläder. - Och Juda sände killingen med sin vän adullamiten, för att få
igen panten av kvinnan; men denne fann henne icke. - Och han frågade folket där på orten och sade: »Var är
tempeltärnan, hon som satt i Enaim vid vägen?» De svarade: »Här
har ingen tempeltärna varit.» - Och han kom tillbaka till Juda och sade: »Jag har icke funnit
henne; därtill säger folket på orten att ingen tempeltärna varit
där.» - Då sade Judas: »Må hon då behålla det, så att vi icke draga
smälek över oss. Jag har nu sänt killingen, men du har icke
funnit henne.» - Vid pass tre månader därefter blev så berättat för Juda: »Din
sonhustru Tamar har bedrivit otukt, och i otukt har hon blivit
havande.» Juda sade: »Fören ut henne till att brännas.» - Men när hon fördes ut, sände hon bud till sin svärfader och lät
säga: »Genom en man som är ägare till detta har jag blivit
havande.» Och hon lät säga: »Se efter, vem denna signetring,
dessa snodder och denna stav tillhöra.» - Och Juda kände igen dem och sade: »Hon är i sin rätt mot mig,
eftersom jag icke har givit henne åt min son Sela.» Men han kom
icke mer vid henne. - När hon nu skulle föda, se, då funnos tvillingar i hennes liv.
- Och i födslostunden stack den ene fram en hand; då tog
hjälpkvinnan en röd tråd och band den om hans hand och sade:
»Denne kom först fram.» - Men när han därefter drog sin hand tillbaka, se, då kom hans
broder fram; och hon sade: »Varför har du trängt dig fram?» Och
han fick namnet Peres [1]. - Därefter kom hans broder fram, han som hade den röda tråden om
sin hand, och han fick namnet Sera.
*01/39 Första Mosebok (Genesis), 39 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 39 Kapitlet
Josefs kyskhet. Hans fångenskap.
- Och Josef fördes ner till Egypten; och Potifar, som var hovman
hos Farao och hövitsman för drabanterna, en egyptisk man, köpte
honom av ismaeliterna som hade fört honom ditned. - Och HERREN var med Josef, så att han blev en lyckosam man. Och
han vistades i sin herres, egyptierns, hus; - och hans herre såg att HERREN var med honom ty allt vad han
gjorde lät HERREN lyckas väl under hans hand. - Och Josef fann nåd för hans ögon och fick betjäna honom. Och
han satte honom över sitt hus, och allt vad han ägde lämnade han
i hans vård. - Och från den stund då han hade satt honom över sitt hus och över
allt vad han ägde, välsignade HERREN egyptierns hus, för Josefs
skull; och HERRENS välsignelse vilade över allt vad han ägde,
hemma och på marken. - Därför överlät han i Josefs vård allt vad han ägde, och sedan
han hade fått honom till sin hjälp, bekymrade han sig icke om
något, utom maten som han själv åt.Men Josef hade en skön gestalt och var skön att skåda. - Och efter en tid hände sig att hans herres hustru kastade sina
ögon på Josef och sade: »Ligg hos mig.» - Men han ville icke, utan sade till sin herres hustru: »Se,
alltsedan min herre har tagit mig till sin hjälp, bekymrar han
sig icke om något i huset, och allt vad han äger har han lämnat
i min vård. - Han har i detta hus icke större makt än jag, och intet annat har
han förebehållit sig än dig allena, eftersom du är hans hustru.
Huru skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?» - Och fastän hon talade sådant dag efter dag till Josef, hörde han
dock icke på henne och ville icke ligga hos henne eller vara med
henne. - Men en dag då han kom in i huset för att förätta sina sysslor,
och ingen av husfolket var tillstädes därinne, - fattade hon honom i manteln och sade: »Ligg hos mig.» Men han
lämnade manteln i hennes hand och flydde och kom ut. - Då hon nu såg att han hade lämnat sin mantel i hennes hand och
flytt ut, - ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: »Sen här, han har
fört hit till oss en hebreisk man, för att denne skulle locka
oss till lättfärdighet. Han kom in till mig och ville ligga hos
mig; men jag ropade med hög röst. - Och när han hörde att jag hov upp min röst och ropade, lämnade
han sin mantel kvar hos mig och flydde och kom ut.» - Och hon lät hans mantel ligga kvar hos sig, till dess hans herre
kom hem; - då berättade hon för honom detsamma; hon sade: »Den hebreiske
tjänaren som du har fört hit till oss, kom in till mig, och
ville locka mig till lättfärdighet. - Men då jag hov upp min röst och ropade, lämnade han sin mantel
kvar hos mig och flydde ut.» - När nu hans herre hörde vad hans hustru berättade för honom,
nämligen att hans tjänare hade betett sig mot henne på detta
sätt, blev hans vrede upptänd. - Och Josefs herre tog honom och lät sätta honom i det fängelse
där konungens fångar sutto fängslade; där fick han då vara i
fängelse. - Men HERREN var med Josef och förskaffade honom ynnest och lätt
honom finna nåd hos föreståndaren för fängelset. - Och föreståndaren för fängelset lät alla alla fångar som sutto i
fängelset stå under Josefs uppsikt; och allt vad där skulle
göras, det gjordes genom honom. - Förståndaren för fängelset tog sig alls icke av något som Josef
hade om hand, eftersom HERREN var med denne; och vad han gjorde,
det lät HERREN lyckas väl.
*01/40 Första Mosebok (Genesis), 40 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 40 Kapitlet
Munskänkens och bagarens drömmar.
- En tid härefter hände sig att den egyptiske konungens munskänk
och hans bagare försyndade sig mot sin herre, konugen av
Egypten. - Och Farao blev förtörnad på sina två hovmän, överste munskänken
och överste bagaren. - och lät sätta dem i förvar i drabanthövitsmannens hus, i samma
fängelse där Josef satt fången. - Och hövitsmannen för drabanterna anställde Josef hos dem till
att betjäna dem; och de sutto där i förvar en tid. - Medan nu den egyptiska konungens munskänk och bagare sutto
fångna i fängelset, hade de båda under samma natt, var sin dröm,
vardera med sin särskilda betydelse. - Och när Josef om morgonen kom in till dem, fick han se att de
voro bedrövade. - Då frågade han Faraos hovmän, som med honom sutto i förvar i
hans herres hus: »Varför sen I så sorgsna ut i dag?» - De svarade honom: »Vi hava haft en dröm, och ingen finnes, som
kan uttyda den.» Josef sade till dem: »Att giva uttydningen är
ju Guds sak; förtäljen drömmen för mig.» - Då förtäljde överste munskänken sin dröm för Josef och sade till
honom: »Jag drömde att ett vinträd stod framför mig; - på vinträdet voro tre rankor, och knappt hade det skjutit skott,
så slogo dess blommor ut och dess klasar buro mogna druvor. - Och jag hade Faraos bägare i min hand, och jag tog druvorna och
pressade ut dem i Faraos bägare och gav Farao bägaren i handen. - Då sade Josef till honom: »Detta är uttydningen: de tre rankorna
betyda tre dagar; - om tre dagar skall Farao upphölja ditt huvud och sätta dig åter
på din plats, så att du får giva Farao bägaren i handen likasom
förut, då du var hans munskänk. - Men tänk på mig, när det går dig väl, så att du gör
barmhärtighet med mig och nämner om mig för Farao och skaffar
mig ut från detta hus; - ty jag är med orätt bortförd från hebréernas land, och icke
heller här har jag gjort något varför jag borde sättas i
fängelse.» - Då nu överste bagaren såg att Josef hade givit en god uttydning,
sade han till honom: »Också jag hade en dröm. Jag tyckte att
jag bar tre vetebrödskorgar på mitt huvud. - Och i den översta korgen funnos bakverk av alla slag, sådant som
Farao plägar äta; men fåglarna äto därav ur korgen på mitt
huvud.» - Då svarade Josef och sade: »Detta är uttydningen: de tre
korgarna betyda tre dagar; - om tre dagar skall Farao upphölja ditt huvud och taga det av
dig; han skall upphänga dig på trä, och fåglarna skola äta ditt
kött.» - På tredje dagen därefter, då det var Faraos födelsedag, gjorde
denne ett gästabud för alla sina tjänare. Då uphöjde han, bland
sina tjänare, såväl överste munskänkens huvud som överste
bagarens. - Han insatte överste munskänken åter i hans ämbete, så att han
fick giva Farao bägaren i handen; - men överste bagaren lät han upphänga, såsom Josef hade sagt dem
i sin uttydning. - Men överste munskänken tänkte icke på Josef, utan glömde honom.
*01/41 Första Mosebok (Genesis), 41 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 41 Kapitlet
Faraos drömmar. Josefs upphöjelse. Hungersnöden.
- Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte
sig stå vid Nilfloden. - Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och
de betade i vassen. - Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur
floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av
floden. - Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta
korna. Därefter vaknade Farao. - Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och
vackra, växa på samma strå. - Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av
östanvinden; - och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen.
Därefter vaknade Farao och fann att de var en dröm. - Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sända han ut och
lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och
Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde
uttyda dem för Farao. - Då talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i
dag påminna om mina synder. - När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig
jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus. - Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra
drömmar hade var sin särskilda betydelse. - Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos
hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra
drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade
drömt gav han en uttydning. - Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter
insatt på min plats, och den andre blev upphängd.» - Då sända Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade
att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte
om kläder och kom inför Farao. - Och Farao sade till josef: »Jag har haft en dröm, och ingen
finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att
allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.» - Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud
skall giva Farao ett lyckosamt svar.» - Så sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden
av Nilfloden. - Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de
betade i vassen. - Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula
och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula
som dessa. - Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.
- Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade
sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter
vaknade jag. - Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på
samma strå. - Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och
svedda av östnvinden; - och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade
jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för
mig.» - Då sade Josef till Farao. »Faraos drömmar hava en och samma
betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao. - De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock
sju år; drömmarna hava en och samma betydelse. - Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda
sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av
östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma. - Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra,
det har han låtit Farao veta. - Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens
land. - Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana att man skall
förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och
hungersnöden skall förtära landet. - Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i
landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall
bliva mycket svår. - Men att Farao haft drömmen två gånger, det betyder att detta är
av Gud bestämt, och att Gud skall låta det ske snart. - Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan
sätta över Egyptens land. - Må Farao göra så, må han ock förordna tillsyningsmän över landet
och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de
sju ymniga åren. - Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna
till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att
tjäna till föda, och må man sedan förvara den, - så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju
hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet
icke behöva förgås genom hungersnöden.» - Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.
- Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken
Guds Ande är så som i denne?» - Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig
allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du. - Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall
allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min
vill jag vara förmer än du.» - Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela
Egyptens land.» - Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand
och lät kläde honom i kläder av fint linne och hängde den
gyllene kedjan om hans hals. - Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man
utropade framför honom »abrek» [1]. Och han satte honom över
hela Egyptens land. - Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall
ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.» - Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till
hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef
begav sig ut och besåg Egyptens land. - Josef var trttio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i
Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i
hela Egyptens land. - Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd
- och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in
allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I
var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade
ifrån fälten däromkring. - Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet,
till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom
det var omöjligt att hålla räkning på den. - Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de
föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. - Och Josef gav åt den förstfödde namnet Manasse [2], »ty», sade
han, »Gud har låtit mig förgäta all min olycka och hela min
faders hus.» - Och åt den andre gav han namnet Efraim [3], »ty», sade han, »Gud
har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land». - Men de sju ymninga åren som först hade kommit i Egyptens land
gingo till ända; - sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt.
Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land
fanns bröd överallt. - Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till
Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till
Josef, och gören vad han säger eder.» - När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef
alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden
blev allt större i Egyptens land; - och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa
säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.
[1] Se Abrek i Ordförkl.
[2] Efter ett hebreiskt ord som betyder förgäta.
[3] Efter ett hebreiskt ord som betyder vara fruktsam.
*01/42 Första Mosebok (Genesis), 42 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 42 Kapitlet
Josefs bröders resa till Egypten.
- Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina
söner: »Varför stån I så rådlösa?» - Och han sade vidare: »Se, jag har hört att i Egypten finnes säd;
faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva
och icke dö.» - Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten.
- Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med
sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom. - Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa
säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land. - Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som
sålde säd åt allt folket i landet. Då nu Josefs bröder kommo
dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom. - När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han
ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och
frågade dem: »Varifrån kommen I?» De svarade: »Från Kanaans
land, för att köpa säd till föda åt oss.» - Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen
honom. - Men Josef tänkte på de drömmar som han hade frömt om dem. Och
han sade till dem: »I ären spejare, I haven kommit för att se
efter, var landet är utan skydd.» - De svarade honom: »Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att
köpa säd till föda åt sig. - Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män,
dina tjänare äro inga spejare.» - Men han sade till dem: »Jo, I haven kommit för att se efter, var
landet är utan skydd.» - De svarade: »Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en
och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår
fader, och en är icke mer till.» - Josef sade till dem.»Det är såsom jag sade eder: I ären
spejare. - Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant som Farao lever,
I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder
kommer hit. - En av eder må fara och hämta hit eder broder. Men I andra
skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven
talat sanning. Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant
Farao lever.» - Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre
dagar. - Men på tredje dagen sade Josef till dem: »Om I viljen leva, så
gören på detta sätt, ty jag fruktar Gud: - ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsom
fånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån fara
eder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt till
hjälp mot hungersnöden hemma hos eder. - Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visa
sig vara sanna, skolen I slippa att dö.» Och de måste göra så. - Men de sade till varandra: »Förvissa hava vi dragit skuld över
oss genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi såga hans
själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock
icke lyssna till honom. Därför hava vi själva kommit i denna
ångest.» - Ruben svarade dem: »Sade jag icke till eder: ‘Färsynden eder
icke på gossen’? Men I lyssnaden icke till mig; se, därför
utkräves nu hans blod.» - Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade med
dem genom tolk. - Och han vände sig bort ifrån dem och grät. Sedan vände han sig
åter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras
krets och lät fängsla honom inför deras ögon. - Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, och
lägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva dem
kost för resan. Och man gjorde så med dem. - Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån.
- Men när vid ett violställe en av dem öppnade sin säck för att
giva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga överst
i säcken. - Då sade han till sina bröder: »Mina penningar hava blivit lagda
hit tillbaka; se, de äro här i min säck.» Då blevo de utom sig
av häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: »Vad har
Gud gjort mot oss!» - När de kommo hem till sin fader Jakov i Kanaans land, berättade
de för honom allt vad som hade hänt dem och sade: - »Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och
behandlade oss såsom vi ville bespeja landet. - Men vi sade till honom: ‘Vi äro redliga män och inga spejare;
- vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, och
den yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.’ - Men mannen som var herre i landet svarade oss: ‘Därav skall jag
veta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, I
bröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnöden
hemma hos eder, och faren eder väg. - Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jag
veta att I icke ären spejare, utan redliga män. Då skall jag
giva eder broder tillbaka till eder, och I skolen fritt få draga
omkring i landet. - När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung
i sin säck. Och då de och deras fader fingo se penningpungarna,
blevo de förskräckta. - Och Jakob, deras fader, sade till dem: »I gören mig barnlös;
Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock taga
ifrån mig; över mig kommer allt detta.» - Då svarade Ruben sin fader och sade: »Mina båda söner må du
döda, om jag icke för honom åter till dig. Anförtro honom åt
mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.» - Men han svarade: »Min son får icke fara ditned med eder. Hans
broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka
hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa
mina grå hår med sorg ned i dödsriket.»
*01/43 Första Mosebok (Genesis), 43 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 43 Kapitlet
Josefs bröders andra resa till Egypten.
- Men hungersnöden var svår i landet.
- Och när de hade förtärt den säd som de hade hämtat från Egypten,
sade deras fader till dem: »Faren tillbaka och köpen litet säd
till föda åt oss.» - Men Juda svarade honom och sade: »Mannen betygade högtidligt och
sade till os: ‘I fån icke komma inför mitt ansikte, med mindre
eder broder är med eder.’ - Om du nu låter vår broder följa med oss, så skola vi fara ned
och köpa säd till föda åt dig. - Men om du icke låter honom följa med oss, så vilja vi icke fara,
ty mannen sade till oss: ‘I fån icke komma inför mitt ansikte,
med mindre eder broder är med eder.’ - Då sade Israel: »Varför gjorden I så illa mot mig och berättaden
för mannen att I haden ännu en broder?» - De svarade: »Mann frågade noga om oss och vår släkt: han sade:
‘Lever eder fader ännu? Haven I någon broder?’ Då omtalade vi
för honom huru det förhöll sig. Kunde vi veta att han skulle
säga: ‘Fören eder broder hitned’?» - Och Juda sade till sin fader Israel: »Låt ynglingen följa med
mig, så vilja vi stå upp och begiva oss åstad, för att vi må
leva och icke dö, vi själva och du och våra kvinnor och barn. - Jag vill ansvara för honom; av min hand må du utkräva honom. Om
jag icke för honom åter till dig och ställer honom inför ditt
ansikte, så vill jag vara en syndare inför dig i all min tid. - Sannerligen, om vi icke hade dröjt så länge, så skulle vi redan
hava varit tillbaka för andra gången.» - Då svarade deras fader Israel dem: »MÅste det så vara, så gören
nu på detta sätt: tagen av landets bästa frukt i edra säckar och
fören det till mannen såsom skänk, litet balsam och litet
honung, dragantgummi och ladanum, pistacienötter och mandlar. - Och tagen dubbla summan pengar med eder, så att I fören tillbaka
dit med eder de penningar som I haven fått igen överst i edra
säckar. Kanhända var det ett mistag. - Tagen ock eder broder med eder, och stån upp och faren tillbaka
till mannen. - Men Gud den Allsmäktige låte eder finna barmhärtighet inför
mannen, så att han tillstädjer eder andre broder och Benjamin
att återvända med eder. Men skall jag bliva barnlös, så må det
då ske.» - Då togo männen de nämnda skänkerna och togo med sig dubbla
summan penningar, därtill ock benjamin, och stodo upp och foro
ned till Egypten och trädde inför Josef. - Då nu Josef såg att Benjamin var med dem, sade han till sin
hovmästare: »För dessa män in i mitt hus; och låt slakta och
tillreda en måltid, ty männen skola äta middag med mig.» - Och mannen gjorde såsom Josef hade sagt och förde männen in i
Josefs hus. - Och männen blevo förskräckta, när de fördes in i Josefs hus; de
sade: »Det är på grund av penningarna vi föras hitin, de
penningar som förra gången kommo tillbaka i våra säckar; - Och de trädde fram till Josefs hovmästare och talade med honom
vid ingången till huset - och sade: »Hör oss, herre. När vi förra gången voro härnere för
att köpa säd till föda åt oss - och sedan kommo till ett viloställe och öppnade våra säckar, då
fann var och en av oss sina penningar överst i sin säck,
penningarna till deras fulla vikt; dem hava vi nu fört tillbaka
med oss. - Och vi hava tagit andra penningar med oss för att köpa säd till
föda åt oss. Vi veta icke vem som hade lagt penningarna i våra
säckar.» - Då svarade han: »Varen vid gott mod, frukten icke: det är eder
Gud och eder faders Gud som har låtit eder finna en skatt i edra
säckar; edra penningar har jag fått.» Sedan hämtade han Simeon
ut till dem. - Och han förde männen in i Josefs hus och gav dem vatten till att
två sina fötter och gav foder åt deras åsnor. - Och de ställde i ordning sina skänker, till dess Josef skulle
komma hem om middagen; ty de hade fått höra att de skulle äta
där. - När sedan Josef hade kommit hem, förde de skänkerna, som de hade
med sig, in till honom i huset och föllo ned för honom till
jorden. - Och han hälsade dem och frågade: »Står det väl till med eder
fader, den gamle, som I taladen om? Lever han ännu?» - De svarade: »Ja, det står väl till med vår fader, din tjänare;
han lever ännu.» Och de bugade sig och föllo ned för honom. - Och när han lyfte upp sina ögon och fick se sin broder Benjamin,
sin moders son, frågade han: »Är detta eder yngste broder, den
som I taladen om med mig?» Därpå sade han: »Gud vare dig nådig,
min son.» - Men Josef bröt av sitt tal, ty hans hjärta upprördes av kärlek
till brodern, och han sökte tillfälle att gråta ut och gick in i
sin kammare och grät där. - Därefter, sedan han hade tvagit sitt ansikte, gick han åter ut
och betvang sig och sade: »Sätten fram mat.» - Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och
särskilt för de egyptier som åto tillsammans med honom; ty
egyptierna få icke äta tillsammans med hebréerna; sådant är
nämligen en styggelse för egyptierna. - Och de fingo sina platser mitt emot honom, den förstfödde främst
såsom den förstfödde, sedan de yngre, var och en efter sin
ålder; och männen sågo med förundran på varandra. - Och han lät bära till dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin
fick fem gånger så mycket som var och en av de andra. Och de
drucko sig glada med honom.
*01/44 Första Mosebok (Genesis), 44 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 44 Kapitlet
Josef prövar sina bröder.
- Därefter bjöd han sin hovmästare och sade: »Fyll männens säckar
med säd, så mycket de kunna rymma, och lägg vars och ens
penningar överst i hans säck. - Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den
yngstes säck, tillika med penningarna för hans säd.» Och han
gjorde såsom Josef hade sagt. - Om morgonen, då det blev dager, fingo männen fara med sina
åsnor. - Men när de hade kommit ett litet stycke utom staden, sade Josef
till sin hovmästare: »Stå upp och sätt efter männen; och när du
hinner upp dem, så säg till dem: ‘Varför haven I lönat gott med
ont? - Det är ju just den bägaren som min herre dricker ur, och som han
plägar spå med. Det är en ond gärning I haven gjort.’» - När han nu hann upp dem, sade han detta till dem.
- Då svarade de honom: »Varför talar min herre så? Bort det, att
dina tjänare skulle göra sådant! - De penningar som vi funno överst i våra säckar hava vi ju fört
tillbaka till dig från Kanaans land. Huru skulle vi då kunna
vilja stjäla silver eller guld ur din herres hus? - Den bland dina tjänare som den finnes hos, han må dö; därtill
vilja vi andra bliva min herres trälar. - Han svarade: »Ja, vare det såsom I haven sagt; den som den
finnes hos, han skall bliva min träl. Men I andra skolen vara
utan skuld.» - Och de skyndade sig att lyfta ned var och en sin säck på jorden,
och öppnade var och en sin säck. - Och han begynte att söka hos den äldste och slutade hos den
yngste; och bägare fanns i Benjamins säck. - Då revo de sönder sina kläder och lastade åter var och en sin
åsna och vände tillbaka till staden. - Och Juda och hans bröder gingo in i Josefs hus, där denna ännu
var kvar; och de föllo ned till jorden för honom. - Då sade Josef till dem: »Vad haven I gjort! Förstoden I icke
att en man sådan som jag kan spå?» - Juda svarade: Vad skola vi säga till min herre, vad skola vi
tala, och huru skola vi rättfärdiga oss? Gud har funnit dina
tjänares missgärning. Se, vi äro min herres trälar, vi andra
såväl som den som bägaren har blivit funnen hos.» - Men han sade: »Bort det, att jag skulle så göra! Den som
bägaren har blivit funnen hos, han skall bliva min träl. Men I
andra mån i frid fara hem till eder fader.» - Då trädde Juda fram till honom och sade: »Hör mig, herre; låt
din tjänare tala ett ord inför min herre, och må din vrede icke
upptändas mot din tjänare; ty du är såsom Farao. - Min herre frågade sina tjänare och sade: ‘Haven I eder fader
eller någon broder ännu därhemma? - Och vi svarade min herre: ‘Vi hava en åldrig fader och en son
till honom, en som är född på hans ålderdom och ännu är ung; men
en broder till denne är död, så att han allena är kvar efter sin
moder, och hans fader har honom kär. - Då sade du till dina tjänare: ‘Fören honom hitned till mig, så
att jag kan låta mitt öga vila på honom.’ - Och vi svarade min herre: ‘Ynglingen kan icke lämna sin fader,
ty om han lämnade sin fader, så skulle denne dö.’ - Men du sade till dina tjänare: ‘Om eder yngste broder icke
följer med eder hitned, så fån I icke mer komma inför mitt
ansikte.’ - När vi därefter hade kommit hem till din tjänare, min fader,
berättade vi för honom vad min herre hade sagt. - Och när sedan vår fader sade: ‘Faren tillbaka och köpen litet
säd till föda åt oss’, - svarade vi: ‘Vi kunna icke fara ditned; allenast på det
villkoret vilja vi fara, att vår yngste broder följer med oss;
ty vi få icke komma inför mannens ansikte om vår yngste broder
icke är med oss. - Men din tjänare, min fader, sade till oss: ‘I veten själva att
min hustru har fött åt mig två söner, - och den ene gick bort ifrån och jag sade: förvisso är han
ihjäriven. Och jag har icke sett honom sedan den tiden. - Om I nu tagen också denne ifrån mig och någon olycka händer
honom, så skolen I bringa mina grå hår med jämmer ned i
dödsriket.’ - Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min fader, utan att
vi hava med oss ynglingen, som vår faders hjärta är så fäst vid, - då bliver det hans död, när han ser att ynglingen icke är med;
och dina tjänare skulle så bringa din tjänares, vår faders, grå
hår med sorg ned i dödsriket. - Ty jag, din tjänare, har lovat min fader att ansvara för
ynglingen och har sagt, att om jag icke för denne till honom
igen, så vill jag vara en syndare inför min fader i all min tid. - Låt nu därför din tjänare stanna kvar hos min herre såsom träl,
i ynglingens ställe, men låt ynglingen fara hem med sina bröder. - Ty huru skulle jag kunna fara hem till min fader utan att hava
ynglingen med mig? Jag förmår icke se den jämmer som då skulle
komma över min fader.»
*01/45 Första Mosebok (Genesis), 45 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 45 Kapitlet
Josef giver sig till känna för sina bröder. De återvända hem.
- Då kunde Josef icke längre betvinga sig inför alla dem som stodo
omkring honom. Han ropade: »Må alla gå ut härifrån.» Och ingen
fick stanna inne hos Josef, när han gav sig till känna för sina
bröder. - Och han brast ut i högljudd gråt; så att egyptierna hörde det;
också Faraos husfolk hörde det. - Och Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef. Lever min fader
ännu?» Men hans bröder kunde icke svara honom, så förskräckte
blevo de för honom. - Då sade Josef till sina bröder: »Kommen hitfram till mig.» Och
när de kommo fram, sade han: »Jag är Josef, eder broder, som I
sålden till Egypten. - Men varen nu icke bedrövade och grämen eder icke däröver att I
haven sålt mig hit: ty för att bevara människors liv har Gud
sänt mig hit före eder. - I två år har nu hungersnöd varit i landet, och ännu återstå fem
år under vilka man varken skall plöja eller skörda. - Men Gud sände mig hit före eder, för att I skullen bliva kvar på
jorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många. - Så haven nu icke I sänt mig hit, utan Gud; och han har gjort mig
till Faraos högste rådgivare och till en herre över hela hans
hus och till en furste över hela Egyptens land. - Skynden eder nu och faren hem till min fader, och sägen till
honom: ‘Så säger din son Josef: Gud har satt mig till en herre
över hela Egypten; kom ned till mig, dröj icke. - Du skall få bo i landet Gosen och vara mig nära, du med dina
barn och barnbarn, dina får och fäkreatur och allt vad som
tillhör dig. - Jag vill där försörja dig — ty ännu återstå fem hungerår — så
att varken du eller ditt hus eller någon som hör dig till skall
lida nöd. - I sen ju med egna ögon, också min broder Benjamin ser med egna
ögon, att det är jag, som med egen mun talar till eder. - Berätten nu för min fader om all min härlighet i Egypten och om
allt vad I haven sett, och skynden eder att föra min fader
hitned. - Så föll han sin broder Benjamin om halsen och grät, och Benjamin
grät vid hans hals. - Och han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Sedan
samtalade hans bröder med honom. - När nu det ryktet spordes i Faraos hus, att Josefs bröder hade
kommit, behagade detta Farao och hans tjänare väl. - Och Farao sade till Josef: »Säg till dina bröder: ‘Detta skolen
I göra: lasten edra djur och faren hem till Kanaans land; - hämten så eder fader och edert folk och kommen hit till mig, så
skall jag giva eder det bästa som finnes i Egyptens land, och I
skolen få äta av landets fetma.’ - Alltså bjuder jag dig nu att säga: ‘Detta skolen I göra: tagen
eder vagnar i Egyptens land för edra späda barn och edra
hustrur, och hämten eder fader och kommen hit. - Och bekymren eder icke om edert bohag: ty det bästa som finnes i
hela Egyptens land skall höra eder till.’» - Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar, efter Faraos
befallning, och gab dem kost för resan. - Och han gav åt dem alla var sin högtidsdräkt, men åt Benjamin
gav han tre hundra siklar silver och fem högtidsdräkter. - Och till sin fader sände han likaledes gåvor: tio åsnor, lastade
med det bästa Egypten hade, och tio åsninnor, lastade med säd
och bröd och andra livsmedel åt hans fader för resan. - Därefter lät han sina bröder fara, och de begåvo sig åstad; och
han sade till dem: »Kiven icke på vägen.» - Så foro de upp från Egypten och kommo till sin fader Jakob i
Kanaans land; - och de berättade för honom och sade: »Josef lever ännu, och han
är en furste över hela Egyptens land.» Då greps hans hjärta av
vanmakt, ty han kunde icke tro dem. - Men när de omtalade för honom allt vad Josef hade sagt till dem,
och när han såg vagnarna som Josef hade sänt för att hämta
honom, då fick deras fader Jakobs ande åter liv. - Och Israel sade: »Det är nog; min son Josef lever ännu. Jag
vill fara och se honom, förrän jag dör.»
*01/46 Första Mosebok (Genesis), 46 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 46 Kapitlet
Jakobs flyttning till Egypten. Hans släkttavla. Mötet med Josef.
- Och Israel bröt upp med allt vad honom tillhörde. Och när han
kom till Beer-Seba, offtade han slaktoffer åt sin fader Isaks
Gud. - Och Gud talade till Israel i en syn om natten; han sade: »Jakob!
Jakob!» Han svarade: »Här är jag!» - Då sade han: »Jag är Gud, din faders Gud; frukta icke för att
draga ned till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort
folk. - Jag skall själv draga ned med dig till Egypten, jag skall ock
föra dig åter upp därifrån; och Josefs hans skall tillsluta dina
ögon.» - Och Jakob bröt upp från Beer-Seba; och Israels söner satte sin
fader Jakob och sina späda barn och sina hustrur på vagnarna som
Farao hade sänt för att hämta honom. - Och de togo sin boskap och de ägodelar som de hade förvärvat i
Kanaans land och kommo så till Egypten, Jakob och alla hans
avkomlingar med honom. - Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, alla sina
avkomlingar, förde han med sig till Egypten. - Dessa äro namnet på Israels barn som kommo till Egypten:Jakob och hans söner. Jakobs förstfödde var Ruben,
- och RUbens söner voro Hanok, Pallu, Hesron och Karmi.
- Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
den kananeiska kvinnans son. - Levis söner voro Gerson, Kehat och Merari.
- Judas söner voro Er, Onan, Sela, Peres och Sera — men Er och
Onan dogo i Kanaans land — och Peres’ söner voro Hesron och
Hamul. - Isaskars söner voro Tola, Puva, Job och Simron.
- Sebulons söner voro Sered, Elon och Jaleel.
- Dessa voro Leas söner, de som hon födde åt Jakob i Paddan-Aram;
tillika födde hon åt honom dottern Dina. Söner och döttrar
utgjorde tillsammans trettiotre personer. - Gads söner voro Sifjon och Haggi, Suni och Esbon, Eri och Arodi
och Areli. - Asers söner voro Jimna, Jisva, Jisvi och Beria; och deras syster
var Sera; men Berias söner voro Heber och Malkiel. - Dessa voro söner till Silpa, som Laba hade givit åt sin dotter
Lea, och dessa födde hon åt Jakob, sexton personer. - Rakels, Jakobs hustrus, söner voro Josef och Benjamin.
- Och de söner som föddes åt Josef i Egyptens land voro Manasse
och Efraim; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera,
prästen i On. - Och Benjamins söner voro Bela, Beker och Asbel, Gera och Naaman,
Ehi och Ros, Muppim och Huppim och Ard. - Dessa voro Rakels söner, de som föddes åt Jakob, tillsammans
fjorton personer. - Dans söner voro Husim.
- Naftalis söner voro Jaseel, Guni, Jeser och Sillem.
- Dessa voro söner till Bilha, som Laban hade givit åt sin dotter
Rakel, och dessa födde hon åt Jakob, tillsammans sju personer. - De som kommo med Jakob till Egypten, de som hade utgått från
hans länd, utgjorde alla tillsammans sextiosex personer, förutom
Jakobs sonhustrur. - Och Josefs söner, vilka föddes åt honom i Egypten, voro två. De
personer av Jakobs hus, som kommo till Egypten, utgjorde
tillsammans sjuttio. - Och han sände Juda framför sig till Josef, för att denne skulle
visa honom vägen till Gosen. Så kommo de till landet Gosen. - Och Josef lät spänna för sin vagn och for upp till Gosen för att
möta sin fader Israel. Och när han kom fram till honom, föll
han honom om halsen och grät länge vid hans hals. - Och Israel sade till Josef: »Nu vill jag gärna dö, sedan jag har
sett ditt ansikte och sett att du ännu lever.» - Därefter sade Josef till sina bröder och sin faders folk: »Jag
vill fara upp och berätta för Farao och säga till honom: ‘Mina
bröder och min faders folk, som hittils hava bott i Kanaans
land, hava kommit till mig. - Och dessa män äro fårherdar, ty de hava idkat boskapsskötsel;
och sina får och fäkreatur och allt vad de äga hava de fört med
sig.’ - När sedan Farao kallar eder till sig och frågar: ‘Vad är edert
yrke?, - skolen I svara: ‘Vi, dina tjänare, hava idkat boskapsskötsel
från vår ungdom ända till nu, vi såväl som våra fäder.’ Så
skolen I få bo i landet Gosen; ty alla fårherdar äro en
styggelse för egyptierna.»
*01/47 Första Mosebok (Genesis), 47 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 47 Kapitlet
Jakob kommer inför Farao. Egyptens jord och dess folk bliva genom Josef Faraos egendom. Jakob bestämmer om sin grav.
- Och Josef kom och berättade för Farao och sade: »Min fader och
mina bröder hava kommit från Kanaans land med sina får och
fäkreatur och allt vad de äga; och de äru nu i landet Gosen.» - Och han hade bland sina bröder tagit ut fem män; dem ställde han
fram inför Farao. - Då frågade Farao hans bröder: »Vad är edert yrke?» De svarade
Farao: »Dina tjänare äro fårherdar, såsom ock våra fäder hava
varit.» - Och de sade ytterligare till Farao: »Vi hava kommit för att bo
någon tid här i landet; ty dina tjänare hade intet bete för sina
får, eftersom hungersnöden är så svår i Kanaans land. Så låt nu
dina tjänare bo i landet Gosen.» - Då sade Farao till Josef: »Din fader och dina bröder hava alltså
nu kommit till dig. - Egyptens land ligger öppet för dig; i denm bästa delen av landet
må du låta din fader och dina bröder bo. Må de bo i landet
Gosen, och ifall du vet om några bland dem att de äro dugande
män, så sätt dessa till uppsyningsmän över min boskap.» - Sedan hämtade Josef sin fader Jakob och förde honom fram inför
Farao, och Jakob hälsade Farao. - Men Farao frågade Jakob: »Huru hög är din ålder?»
- Jakob svarade Farao: »Min vandringstid har varat ett hundra
trettio år. Få och onda hava mina levnadsår varit, de nå icke
upp till antalet av mina fäders levnadsår under deras
vandringstid.» - Och Jakob tog avsked av Farao och gick ut ifrån honom.
- Men Josef lät sin fader och sina bröder bo i Egyptens land och
gav dem besittning där, i den bästa delen av landet, i landet
Rameses, såsom Farao hade bjudit. - Och Josef försörjde sin fader och sina bröder och hela sin
faders hus, och gav var och en underhåll efter analet av hans
barn. - Men ingenstädes i landet fanns bröd, ty hungersnöden var mycket
svår, så att Egyptens land och Kanaans land försmäktade av
hunger. - Och för den säd som folket köpte samlade Josef till sig alla
penningar som funnos i Egyptens land och i Kanaans land; och
Josef lät föra penningarna i Faraos hus. - Men när penningarna togo slut i Egyptens land och i Kanaans
land, kommo alla egyptier till Josef och sade: »Giv oss bröd;
icke vill du väl att vi skola dö i din åsyn? Vi hava ju inga
penningar mer.» - Josef svarade: »Fören hit eder boskap, så skall jag giva eder
bröd i utbyte mot eder boskap, om I icke mer haven några
penningar.» - Då förde de sin boskap till Josef, och Josef gav dem bröd i
utbyte mot deras hästar, får, fäkreatur och åsnor. Så underhöll
han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap. - Så gick detta år till ända. Men det följande året kommo de åter
till honom och sade till honmom: »Vi vilja icke dölja det för
min herre: penningarna äro slut, och den boskap vi ägde har
kommit i min herres ägo; intet annat finnes nu kvar att giva åt
min herre än våra kroppar och vår jord. - Icke vill du att vi skola förgås inför dina ögon, vi med vår
åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så vilja vi med vår
jord bliva Faraos trälar. - Då köpte Josef all jord i Egypten åt Farao; ty egyptierna sålde
var och en sin åker, eftersom hungersnöden så svårt tryckte dem.
Så blev jorden Faraos egendom. - Och folket förflyttade han till städerna, från den ena ändan av
Egyptens område till den andra. - Allenast prästernas jord köpte han icke, ty prästerna hade sitt
bestämde underhåll av Farao, och de levde av det bestämda
underhåll som Farao gav dem; därför behövde de icke sälja sin
jord. - Och Josef sade till folket: »Se, jag har nu köpt eder och eder
jord åt Farao. Där haven I utsäde, besån nu jorden. - Och när grödan kommer in, skolen I giva en femtedel åt Farao;
men fyra femtedelar skolen I själva hava till utsäde på åkern
och till föda för eder och dem som I haven i edra hus och till
föda för edra barn.» - De svarade: »Du har behållit oss vid liv; låt oss finna nåd för
min herres ögon, så vilja vi vara Faraos trälar.» - Så gjorde Josef det till en stadga, som ännu i dag gäller för
Egyptens jord, att man skulle giva femtedelen åt Farao.
Allenast prästernas jord blev icke Faraos egendom. - Så bodde nu Israel i Egyptens land, i landet Gosen; och de fingo
sina besittningar där och voro fruktsamma och förökade sig
storligen. - Och Jakob levde sjutton år i Egyptens land, så att hans
levnadsålder blev ett hundra fyrtiosju år. - Då nu tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till
sig sin son Josef och sade till honom: »Om jag har funnit nåd
för dina ögon, så lägg din hand under min länd och lova att visa
mig din kärlek och trofasthet därmed att du icke begraver mig i
Egypten; - fastmer, när jag har gått till vila hos mina fäder, skall du
föra mig från Egypten och begrava mig i deras grav.» Han
svarade: »Jag skall göra såsom du har sagt.» - Men han sade: »Giv mig din ed därpå.» Och han gav honom sin ed.
Då tillbad Israel, böjd mot sängens huvudgärd.
*01/48 Första Mosebok (Genesis), 48 KapitletFörsta Mosebok (Genesis), 48 Kapitlet
Jakob välsignar Josef och hans söner.
- En tid härefter blev det sagt till Josef: »Din fader är nu
sjuk.» Då tog han med sig sina båda söner, Manasse och Efraim. - Och man berättade för Jakob och sade: »Din son Josef har nu
kommit till dig.» Då tog Israel styrka till sig och satte sig
upp i sängen. - Och Jakob sade till Josef: »Gud den Allsmäktige uppenbarade sig
för mig i Lus i Kanaans land och välsignade mig - och sade till mig: ‘Se, jag skall göra dig fruktsam och föröka
dig och låta skaror av folk komma av dig, och skall giva åt din
säd efter dig detta land till evärdlig besittning.’ - Dina båda söner, som äro födda åt dig i Egyptens land, innan jag
kom hit till dig i Egypten, de skola nu vara mina: Efraim och
Manasse skola vara mina, likasom Ruben och Simeon. - Men de barn som du har fött efter dem skola vara dina; de skola
bära sina bröders namn i dessas arvedel. - Se, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land,
under resan, då det ännu var ett stycke väg fram till Efrat; och
jag begrov henne där vid vägen till Efrat.» Stället heter nu
Bet-Lehem. - Då nu Israel fick se Josefs söner, sade han: »Vilka äro dessa?»
- Josef svarade sin fader: »Det är mina söner, som Gud har givit
mig här.» Då sade han: »För dem hit till mig, på det att jag må
välsigna dem.» - Och Israels ögon voro skumma av ålder, så att han icke kunde se.
Så förde han dem då fram till honom, och han kysste dem och tog
dem i famn. - Och Israel sade till Josef: »Jag hade icke tänkt att jag skulle
få se ditt ansikte, men nu har Gud låtit mig se till och med
avkomlingar av dig.» - Och Josef förde dem bort ifrån hans knän och föll ned till
jorden på sitt ansikte. - Sedan tog Josef dem båda vid handen, Efraim i sin högra hand,
till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand,
till höger framför Israel, och förde dem så fram till honom. - Men Israel räckte ut sin högre hand och lade dem på Efraims
huvud, fasten han var den yngre, och sin vänstra hand på
Manasses huvud; han lade alltså sina händer korsvis, ty Manasse
var den förstfödde. - Och han välsignade Josef och sade: »Den Gud inför vilken mina
fäder, Abraham och Isak, hava vandrat, den Gud som har varit min
herde från min födelse ända till denna dag, - den ängel som har förlossat mig från allt ont, han välsigne
dessa barn; och må de uppkallas efter mitt och mina fäders,
Abrahams och Isaks, namn, och må de föröka sig och bliva talrika
på jorden.» - Men när Josef såg att hans fader lade sin högra hand på Efraims
huvud, misshagade detta honom, och han fattade sin faders hand
och ville flytta den från Efraims huvud på Manasses huvud. - Och Josef sade till sin fader; »Icke så, min fader; denna är den
förstfödde, lägg din högra hand på hans huvud.» - Men hans fader ville icke; han sade: »Jag vet det, min son, jag
vet det; också av honom skall ett folk komma, också han skall
bliva stor; men hans yngre broder skall dock bliva större än
han, och hans avkomma skall bliva ett talrikt folk.» - Så välsignade han dem på den dagen och sade: »Med ditt namn
skall Israel välsigna, så att man skall säga: Gud göre dig lik
Efraim och Manasse.» Så satte han Efraim framför Manasse. - Och Israel sade till Josef: »Se, jag dör; men Gud skall vara med
eder och föra eder tillbaka till edra fäders land. - Och utöver vad jag giver dina bröder giver jag dig en särskild
höjdsträcka [1] som jag med mitt svärd och min båge har tagit
från amoréerna.»
[1] Hebr. schekém, vilket ord såsom ort- och personnamn återgives med
»Sikem».
*01/49 Första Mosebok (Genesis), 49 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 49 Kapitlet
Jakob välsignar sina söner och dör.
- Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: Församlen eder,
på det att jag må förkunna eder vad som skall hända eder i
kommande dagar: - Kommen tillhopa och hören, I Jakobs söner; hören på eder fader
Israel. - Ruben, min förstfödde är du, min kraft och min styrkas
förstling, främst i myndighet och främst i makt. - Du sjuder över såsom vatten,
du skall icke bliva den främste,
ty du besteg din faders läger;
då gjotde du vad skändligt var.
Ja, min bädd besteg han! - Simeon och Levi äro bröder;
deras vapen äro våldets verktyg. - Min själ inlåte sig ej i deras råd,
min ära [1] tage ingen del i deras samkväm;
ty i sin vrede dräpte de män,
och i sitt överdåd stympade de oxar. - Förbannad vare deras vrede, som är så våldsam,
och deras grymhet, som är så hård!
Jag skall förströ dem i Jakob,
jag skall förskingra dem i Israel. - Dig, Juda, dig skola dina bröder prisa [2];
din hand skall vara på dina fienders nacke,
för dig skola din faders söner buga sig. - Ett ungt lejon är Juda;
från rivet byte har du dragit ditupp, min son.
Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon,
såsom en lejoninna — vem vågar oroa honom? - Spiran skall icke vika ifrån Juda,
icke härskarstaven ifrån hans fötter,
till dess han kommer till Silo [3]
och folken bliva honom hörsamma. - Han binder vid vinträdet sin åsna,
vid ädla rankan sin åsninnas fåle.
Han tvår sina kläder i vin,
sin mantel i druvors blod. - Hans ögon är dunkla av vin
och hans tänder vita av mjölk. - Sebulon skall bo vid havets strand,
vid stranden, där skeppen ligga;
sin sida skall han vända mot Sidon. - Isaskar är en stark åsna,
som ligger i ro i sin inhägnad. - Och han såg att viloplatsen var god,
och att landet var ljuvligt;
då böjde han sin rygg under bördor
och blev en arbetspliktig tjänare. - Dan skall skaffa rätt [4] åt sitt folk,
han såväl som någon av Israels stammar. - Dan skall vara en orm på vägen,
en huggorm på stigen,
en som biter hästen i foten,
så att ryttaren faller baklänges av. - HERRE, jag bidar efter din frälsning!
- Gad skall trängas av skaror [4],
men själv skall han tränga dem på hälarna. - Från Aser kommer fetma, honom till mat;
konungsliga läckerheter har han att giva. - Naftali är en snabb hind;
han har sköna ord att giva. - Ett ungt fruktträd är Josef,
ett ungt fruktträd vid källan;
dess grenar nå upp öve rmuren. - Bågskyttar oroa honom,
de skjuta på honom och ansätta honom; - dock förbliver hans båge fast,
och hans händer och armar spänstiga,
genom dens händer, som är den Starke i Jakob,
genom honom som är herden, Israels klippa, - genom din faders Gud — han skall hjälpa dig.
genom den Allsmäktige — han skall välsigna dig
med välsignelser från himmelen därovan,
välsignelser från djupet som utbreder sig därnere,
välsignelser från bröst och sköte. - Din faders välsignelser nå högt,
högre än mina förfäders välsignelser,
de nå upp till de eviga höjdernas härlighet.
De skola komma över Josefs huvud,
över den hjässa, som är en furste bland sina bröder. - Benjamin är en gulpande ulv;
om morgonen förtär han rov,
och om aftonen utskiftar han byte.» - Alla dessa äro Israels stammar, tolv till antalet, och detta är
vad deras fader talade till dem, när han välsignade dem; åt var
och en av dem gav han sin särskilda välsignelse. - Och han bjöd dem och sade till dem: »Jag skall nu samlas till
mitt folk; begraven mig bredvid mina fäder, i grottan på hetiten
Efrons åker, - i den grotta som ligger på åkern i Makpela, gent emot Mamre, i
Kanaans land, den åker som Abraham köpte till egen grav av
hetiten Efron, - där de hava begravit Abraham och hans hustru Sara, där de ock
hava begravit Isak och hans hustru Rebecka, och där jag själv
har begravit Lea, - på den åkern som jämte grottan där köptes av Hets barn.»
- När Jakob hade givit sina söner denna befallning, drog han sina
fötter upp i sängen; och han gav upp andan och blev samlad till
sina fäder.
[1] Se Ära i Ordförkl.
[2] Hebr. jodú, vilket ord sammanhänger med namnet Juda.
[3] Eller: till dess Silo kommer. Se vidare Silo i Ordförkl.
[4] Hebr. jadín, vilket ord sammanhänger med namnet Dan.
[5] Hebr. gedúd.
*01/50 Första Mosebok (Genesis), 50 Kapitlet
Första Mosebok (Genesis), 50 Kapitlet
Jakobs begravning. Josefs död.
- Då föll Josef ned över sin faders ansikte och grät över honom
och kysste honom. - Och Josef bjöd läkarna som han hade i sin tjänst att de skulle
balsamera hans fader; och läkarna balsamerade Israel. - Därtill åtgingo fyrtio dagar; så många dagar åtgå nämligen för
balsamering. Och egyuptierna begräto honom i sjuttio dagar. - Men när gråtodagarna efter honom voro förbi, talade Josef till
Faraos husfolk och sade: »Om jag har funnit nåd för edra ögon,
så framfören till Farao dessa mina ord: - Min fader har tagit en ed av mig och sagt: ‘När jag är död,
begrav mig då i den grav som jag har låtit gräva åt mig i
Kanaans land.’ Så låt mig nu fara ditupp och begrava min fader;
sedan skall jag komma tillbaka igen.» - Farao svarade: »Far ditupp och begrav din fader, efter den ed
som han har tagit av dig.» - Då for Josef upp för att begrava sin fader, och med honom foro
alla Faraos tjänare, de äldste i Egyptens land, - därtill allt Josefs husfolk och hans bröder och hans faders
husfolk; allenast sina kvinnor och barn, och sina får och
fäkreatur lämnade de kvar i landet Gosen. - Och med honom foro ditupp både vagnar och ryttare; och det var
en mycket stor skara. - När de nu kommo till Goren-Haatad, på andra sidan Jorda, höllo
de där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och han
anställde en sorgefest efter sin fader i sju dagar. - Och när landest inbyggare, kananéerna, sågo sorgefesten i
Goren-Haatad, sade de: »Det är en högtidlig sorgefest [1] som
egyptierna [2] här hålla.» Därav fick stället namnet
Abel-Misraim; det ligger på andra sidan Jordan. - Och hans söner gjorde med honom såsom han hade bjudit dem:
- hans söner förde honom till Kanaans land och begrovo honom i
grottan på åkern i Makpela, den åker som Abraham hade köpt till
egen grav av hetiten Efron, gent emot Mamre. - Och sedan Josef hade begravit sin fader, vände han tillbaka till
Egypten med sina bröder och alla dem som hade farit upp med
honom för att begrava hans fader. - Men när Josefs bröder sågo att deras fader var död, tänkte de:
»Kanhända skall Josef nu bliva hätsk mot oss och vedergälla oss
allt det onda som vi hava gjort mot honom.» - Därför sände de bug till Josef och läto säga: »Din fader bjöd
oss så före sin död: - ‘Så skolen I säga till Josef: Käre, förlåt dina bröder vad de
hava brutit och syndat, i det att de hava handlat så illa mot
dig.’ Förlåt alltså nu din faders Guds tjänare vad de hava
brutit.» Och Josef grät, när de läto säga detta till honom. - Sedan kommo ock hans bröder själva och föllo ned för honom och
sade: »Se, vi vilja vara tjänare åt dig.» - Men Josef sade till dem: »Frukten icke. Hållen I då mig för
Gud? - I tänkten ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo, för att
låta det ske, som nu har skett, och så behålla mycket folk vid
liv. - Frukten därför nu icke; jag skall försörja eder och edra kvinnor
och barn.» Och han tröstade dem och talade vänligt med dem. - Och Josef bodde kvar i Egypten med sin faders hus; och Josef
blev ett hundra tio år gammal. - Och Josef fick se Efraims barn till tredje led; också av Makir,
Manasses son, föddes barn i Josefs sköte. - Och Josef sade till sina bröder: »Jag dör, men Gud skall
förvisso se till eder, och föra eder upp från detta land till
det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob.» - Och Josef tog en ed av Israels barn och sade: »När nu Gud ser
till eder, fören då mina ben härifrån.» - Och Josef dog, när han var ett hundra tio år gammal. Och man
balsamerade honom, och han lades i en kista, i Egypten.
*02 Andra Mosebok (Exodus)
+02/01 Andra Mosebok (Exodus), 1 KapitletAndra Mosebok (Exodus), 1 Kapitlet
Israeliterna förökas och bliva trälar i Egypten. +02/02 Andra Mosebok (Exodus), 2 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 2 Kapitlet Moses födelse, räddning, uppfostran och flykt. +02/03 Andra Mosebok (Exodus), 3 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 3 Kapitlet Gud visar sig i den brinnande busken, kallar Mose, uppenbarar sitt namn »Herren». +02/04 Andra Mosebok (Exodus), 4 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 4 Kapitlet Mose får makt att göra under och återvänder till Egypten. +02/05 Andra Mosebok (Exodus), 5 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 5 Kapitlet Mose och Aron inför Farao. Israels barns ökade förtryck. +02/06 Andra Mosebok (Exodus), 6 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 6 Kapitlet Förnyade löften och uppdrag till Mose. Moses och Arons släkttavla. +02/07 Andra Mosebok (Exodus), 7 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 7 Kapitlet Undret med Moses stav. Vattnets förvandling till blod. +02/08 Andra Mosebok (Exodus), 8 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 8 Kapitlet Egypten hemsökes med paddor, med mygg och med flugsvärmar. +02/09 Andra Mosebok (Exodus), 9 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 9 Kapitlet Egypten hemsökes med boskapspest, med bölder och med hagel. +02/10 Andra Mosebok (Exodus), 10 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 10 Kapitlet Egypten hemsökes med gräshoppor och med mörker. +02/11 Andra Mosebok (Exodus), 11 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 11 Kapitlet Den sista plågan förkunnas. +02/12 Andra Mosebok (Exodus), 12 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 12 Kapitlet Påskhögtiden instiftas. Egyptiernas förstfödda dödas. Israeliterna bryta upp från Egypten. +02/13 Andra Mosebok (Exodus), 13 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 13 Kapitlet Allt förstfött helgat åt Herren. Israeliternas tåg till Röda havet. Moln- och eldstoden. +02/14 Andra Mosebok (Exodus), 14 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 14 Kapitlet Egyptiernas undergång i Röda havet. +02/15 Andra Mosebok (Exodus), 15 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 15 Kapitlet Israels lovsång. Det bittra vattnet vid Mara. Lägret vid Elim. +02/16 Andra Mosebok (Exodus), 16 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 16 Kapitlet Folket knorrar i öknen Sin. Mättas med vaktlar och manna. +02/17 Andra Mosebok (Exodus), 17 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 17 Kapitlet Folket knorrar vid Massa. Strider med Amalek. +02/18 Andra Mosebok (Exodus), 18 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 18 Kapitlet Jetro besöker Mose. Domare insättas i Israel. +02/19 Andra Mosebok (Exodus), 19 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 19 Kapitlet Ankomsten till Sinai. Herrens löfte att taga Israel till sitt egendomsfolk. +02/20 Andra Mosebok (Exodus), 20 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 20 Kapitlet De tio budorden. Folkets förfäran. Lagen om altaret. +02/21 Andra Mosebok (Exodus), 21 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 21 Kapitlet Lagar om trälar och om skador till liv, lem och egendom. +02/22 Andra Mosebok (Exodus), 22 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 22 Kapitlet Lagar om tjuvnad, anförtrott gods, värnlösa, förstlingsgåvor m.m. +02/23 Andra Mosebok (Exodus), 23 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 23 Kapitlet Lagar om rättrådighet och barmhärtighet och om de stora högtiderna. Löfte om Kanaans land. +02/24 Andra Mosebok (Exodus), 24 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 24 Kapitlet Förbundet upprättas. Mose stiger upp på Sinai. +02/25 Andra Mosebok (Exodus), 25 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 25 Kapitlet Påbud om sammanskott till tabernaklet och om förfärdigande av förbundsarken, skådebrödsbordet och ljusstaken. +02/26 Andra Mosebok (Exodus), 26 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 26 Kapitlet Tabernaklet, dess täckelse, överdrag, brädställning, förlåt och förhänge. +02/27 Andra Mosebok (Exodus), 27 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 27 Kapitlet Brännoffersaltaret, förgården och oljan till ljusstaken. +02/28 Andra Mosebok (Exodus), 28 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 28 Kapitlet Arons och hans söners prästerliga dräkt. +02/29 Andra Mosebok (Exodus), 29 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 29 Kapitlet Föreskrifter om prästernas invigning och om det dagliga offret. +02/30 Andra Mosebok (Exodus), 30 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 30 Kapitlet Föreskrifter om rökelsealtaret, försoningspenningen, kopparbäckenet, smörjelseoljan, rökelsen. +02/31 Andra Mosebok (Exodus), 31 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 31 Kapitlet Föreståndare för arbetet förordnas. Sabbatsbudet inskärpes. Mose mottager lagtavlorna. +02/32 Andra Mosebok (Exodus), 32 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 32 Kapitlet Guldkalven. Herrens vrede och Moses förbön. Folkets straff. +02/33 Andra Mosebok (Exodus), 33 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 33 Kapitlet Folkets sorg. Molnstoden vid uppenbarelsefältet utom lägret. Moses begäran att få se Herrens härlighet. +02/34 Andra Mosebok (Exodus), 34 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 34 Kapitlet Mose ånyo på Sinai. Nya lagtavlor. Strålglansen från Moses ansikte. +02/35 Andra Mosebok (Exodus), 35 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 35 Kapitlet Sabbatsbudet. Sammanskott till tabernaklet. Föreståndarna för arbetet. +02/36 Andra Mosebok (Exodus), 36 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 36 Kapitlet Förfärdigandet av tabernaklet, dess täckelse, överdrag, brädställning, förlåt och förhänge. +02/37 Andra Mosebok (Exodus), 37 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 37 Kapitlet Arken, nådastolen, bordet, ljusstaken och rökelsealtaret förfärdigas. +02/38 Andra Mosebok (Exodus), 38 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 38 Kapitlet Brännoffersaltaret, kopparbäckenet och förgårdens tillbehör förfärdigas. Kostnaden för det hela. +02/39 Andra Mosebok (Exodus), 39 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 39 Kapitlet Prästkläderna förfärdigas. Tabernaklets tillbehör avlämnas. +02/40 Andra Mosebok (Exodus), 40 Kapitlet Andra Mosebok (Exodus), 40 Kapitlet Tabernaklet sättes upp och helgas.
*03/ Tredje Mosebok (Leviticus)
*03/01 Tredje Mosebok (Leviticus), 1 Kapitlet
Tredje Mosebok (Leviticus), 1 Kapitlet
Lagen om brännoffer.
- Och HERREN kallade på Mose och talade till honom ur
uppenbarelsetältet och sade: - Tala till Israels barn och säg till dem: När någon bland eder
vill bära fram ett offer åt HERREN, skolen I taga edert offer av
boskapen, antingen av fäkreaturen eller av småboskapen. - Om han vill bära fram ett brännoffer av fäkreaturen, så skall
han därtill taga ett felfritt djur av hankön och föra det fram
till uppenbarelsetältets ingång, för att han må bliva
välbehaglig inför HERRENS ansikte. - Och han skall lägga sin hand på brännoffersdjurets huvud; så
bliver det välbehagligt, och försoning bringas för honom. - Och han skall slakta ungtjuren inför HERRENS ansikte; och Arons
söner, prästerna, skola bära fram blodet, och de skola stänka
blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till
uppenbarelsetältet. - Och han skall draga av huden på brännoffersdjuret och dela det i
dess stycken. - Och prästen Arons söner skola göra upp eld på altaret och lägga
ved på elden. - Och Arons söner, prästerna, skola lägga styckena, huvudet och
istret ovanpå veden som ligger på altarets eld. - Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten. Och prästen
skall förbränna alltsammans på altaret: ett brännoffer, ett
eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN. - Men om han vill bära fram ett brännoffer av småboskapen, vare
sig av fåren eller av getterna, så skall han därtill taga ett
felfritt djur av hankön. - Och han skall slakta det vid sidan av altaret, norrut, inför
HERRENS ansikte, och Arons söner, prästerna, skola stänka dess
blod på altaret runt omkring. - Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud
och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger
på altarets eld. - Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten. Och prästen
skall offra alltsammans och förbränna det på altaret; det är ett
brännoffer, ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN. - Men om han vill bära fram åt HERREN ett brännoffer av fåglar, så
skall han taga sitt offer av turturduvor eller av unga duvor. - Och prästen skall bära fram djuret till altaret och vrida
huvudet av det och förbränna det på altaret. Och dess blod skall
utkramas på altarets vägg. - Men dess kräva med orenligheten däri skall han taga ut, och han
skall kasta den vid sidan av altaret, österut, på askhögen. - Och han skall fläka upp det invid vingarna, dock utan att
frånskilja dessa; och prästen skall förbränna det på altaret,
ovanpå veden som ligger på elden. Det är ett brännoffer, ett
eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
*03/02 Tredje Mosebok (Leviticus), 2 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 2 Kapitlet
Lagen om spisoffer.
- Och när någon vill bära fram ett spisoffer åt HERREN skall hans
offer vara av fint mjöl, och han skall gjuta olja därpå och
lägga rökelse därpå. - Och han skall bära det fram till Arons söner, prästerna; och
prästen skall taga en handfull därav, nämligen av mjölet och
oljan, därtill all rökelsen, och skall på altaret förbränna
detta, som utgör själva altaroffret: ett eldsoffer till en
välbehaglig lukt för HERREN. - Och det som är över av spisoffret skall tillhöra Aron och hans
söner. Bland HERRENS eldsoffer är det högheligt. - Men när du vill bära fram ett spisoffer av det som bakas i ugn,
skall det vara av fint mjöl, osyrade kakor, begjutna med olja,
och osyrade tunnkakor, smorda med olja. - Och om ditt offer är ett spisoffer som tillredes på plåt, så
skall det vara av fint mjöl, begjutet med olja, osyrat. - Du skall bryta sönder det i stycken och gjuta olja därpå. Det är
ett spisoffer. - Och om ditt offer är ett spisoffer som tillredes i panna, så
skall det tillredas av fint mjöl med olja. - Det spisoffer som är tillrett på något av dessa sätt skall du
föra fram till HERREN; det skall bäras fram till prästen, och
han skall hava det fram till altaret. - Och prästen skall av spisoffret taga den del som utgör själva
altaroffret och förbränna den på altaret: ett eldsoffer till en
välbehaglig lukt för HERREN. - Och det som är över av spisoffret skall tillhöra Aron och hans
söner. Bland HERRENS eldsoffer är det högheligt. - Intet spisoffer som I viljen bära fram åt HERREN skall vara
syrat, ty varken av surdeg eller av honung skolen I förbränna
något såsom eldsoffer åt HERREN. - Såsom förstlingsoffer mån I bära fram sådant åt HERREN, men på
altaret må det icke komma för att vara en välbehaglig lukt. - Och alla dina spisoffer skall du beströ med salt; du må icke
låta din Guds förbunds salt fattas på ditt spisoffer. Till alla
dina offer skall du offra salt. - Men om du vill bära fram åt HERREN ett spisoffer av
förstlingsfrukter, skall du såsom ett sådant spisoffer av dina
förstlingsfrukter böra fram ax, rostade vid eld, sönderstötta,
av grönskuren säd. - Och du skall gjuta olja därpå och lägga rökelse därpå. Det är
ett spisoffer. - Och prästen skall förbränna den del av de sönderstötta axen och
av oljan, som utgör själva altaroffret, jämte all rökelsen
därpå: ett eldsoffer åt Herren.
*03/03 Tredje Mosebok (Leviticus), 3 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 3 Kapitlet
Lagen om tackoffer.
- Och om någon vill bära fram ett tackoffer, och han vill taga
sitt offer av fäkreaturen, så skall han ställa fram inför
HERRENS ansikte ett felfritt djur, antingen av hankön eller av
honkön. - Och han skall lägga sin hand på sitt offerdjurs huvud och sedan
slakta det vid ingången till uppenbarelsetält; och Arons söner,
prästerna, skola stänka blodet på altaret runt omkring. - Och av tackoffret skall han såsom eldsoffer åt Herren bära fram
det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
inälvorna, - och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna. - Och Arons söner skola förbränna det på altaret, ovanpå
brännoffret, på veden som ligger på elden: ett eldsoffer till en
välbehaglig lukt för Herren. - Men om någon vill bära fram åt HERREN ett tackoffer av
småboskapen, så skall han därtill taga ett felfritt djur, av
hankön eller av honkön. - Om det är ett får som han vill offra, så skall han ställa fram
det inför HERRENS ansikte. - Och han skall lägga sin hand på sitt offerdjurs huvud och sedan
slakta det framför uppenbarelsetältet; och Arons söner skola
stänka dess blod på altaret runt omkring. - Och av tackoffersdjuret skall han såsom eldsoffer åt HERREN
offra dess fett, hela svansen, frånskild invid ryggraden, och
det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
inälvorna, - och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna. - Och prästen skall förbränna det på altaret: en eldsoffersspis åt
HERREN. - Likaledes, om någon vill offra en get, så skall han ställa fram
denna inför HERRENS ansikte. - Och han skall lägga sin hand på dess huvud och sedan slakta den
framför uppenbarelsetältet; och Arons söner skola stänka dess
blod på altaret runt omkring. - Och han skall därav såsom eldsoffer åt HERREN offra det fett som
omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på inälvorna, - och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna. - Och prästen skall förbränna detta på altaret: en eldsoffersspis,
till en välbehaglig lukt. Allt fettet skall tillhöra HERREN. - Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till
släkte, var I än ären bosatta: intet fett och intet blod skolen
I förtära.
*03/04 Tredje Mosebok (Leviticus), 4 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 4 Kapitlet
Lagen om syndoffer.
- Och HERREN talade till Mose och sade:
- Tala till Israels barn och säg: Om någon ouppsåtligen syndar mot
något HERRENS bud genom vilket något förbjudes, och han alltså
gör något som är förbjudet, så gäller följande: - Om det är den smorde prästen som har syndat och därvid dragit
skuld över folket, så skall han för den synd han har begått
offra en felfri ungtjur åt HERREN till syndoffer. - Och han skall föra tjuren fram inför HERRENS ansikte, till
uppenbarelsetältets ingång. Och han skall lägga sin hand på
tjurens huvud och sedan slakta tjuren inför HERRENS ansikte. - Och den smorde prästen skall taga något av tjurens blod och bära
det in i uppenbarelsetältet, - och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka blodet
sju gånger inför HERRENS ansikte, vid förlåten till helgedomen. - Därefter skall prästen med blodet bestryka hornen på den
välluktande rökelsens altare, som står inför HERRENS ansikte i
uppenbarelsetältet; men allt det övriga blodet av tjuren skall
han gjuta ut vid foten av brännoffersaltaret, som står vid
ingången till uppenbarelsetältet. - Och allt syndofferstjurens fett skall han taga ut ur honom —
det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
inälvorna, - och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna
— - på samma sätt som detta tages ut ur tackofferstjuren; och
prästen skall förbränna det på brännoffersaltaret. - Men tjurens hud och allt hans kött jämte hans huvud och hans
fötter hans inälvor och hans orenlighet, - korteligen, allt det övriga av tjuren, skall han föra bort
utanför lägret till en ren plats, där man slår ut askan, och
bränna upp det på ved i eld; på den plats där man slår ut askan
skall det brännas upp. - Och om Israels hela menighet begår synd ouppsåtligen, och utan
att församlingen märker det, i det att de bryta mot något
Herrens bud genom vilket något förbjudes och så ådraga sig
skuld, - och den synd de hava begått sedan bliver känd, så skall
församlingen offra en ungtjur till syndoffer. De skola föra
honom fram inför uppenbarelsetältet; - och de äldste i menigheten skola lägga sina händer på tjurens
huvud inför Herrens ansikte, och sedan skall man slakta tjuren
inför HERRENS ansikte. - Och den smorde prästen skall bära något av tjurens blod in i
uppenbarelsetältet, - och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka sju
gånger inför HERRENS ansikte, vid förlåten. - Därefter skall han med blodet bestryka hornen på det altare som
står inför HERRENS ansikte i uppenbarelsetältet; men allt det
övriga blodet skall han gjuta ut vid foten av
brännoffersaltaret, som står vid ingången till
uppenbarelsetältet. - Och allt tjurens fett skall han taga ut ur honom och förbränna
det på altaret. - Så skall han göra med tjuren; såsom han skulle göra med den
förra syndofferstjuren, så skall han göra med denna. När så
prästen bringar försoning för dem, då bliver dem förlåtet. - Och han skall föra ut tjuren utanför lägret och bränna upp
honom, såsom han skulle göra med den förra tjuren. Detta är
syndoffret för församlingen. - Om en hövding syndar, i det att han ouppsåtligen bryter mot
något HERRENS, sin Guds, bud genom vilket något förbjudes, och
han själv märker att han har ådragit sig skuld, - eller av någon får veta vilken synd han har begått, så skall han
såsom sitt offer föra fram en bock, ett felfritt djur av hankön. - Och han skall lägga sin hand på bockens huvud och sedan slakta
honom på samma plats där man slaktar brännoffret, inför HERRENS
ansikte. Det är ett syndoffer. - Och prästen skall taga något av syndoffrets blod på sitt finger
och stryka på brännoffersaltarets horn; men det övriga blodet
skall han gjuta ut vid foten av brännoffersaltaret. - Och allt fettet skall han förbränna på altaret, såsom det sker
med tackoffersdjurets fett. När så prästen bringar försoning
för honom, till rening från hans synd, då bliver honom förlåtet. - Och om någon av det meniga folket syndar ouppsåtligen, därigenom
att han bryter mot något HERRENS bud genom vilket något
förbjudes, och han själv märker att han har ådragit sig skuld, - eller av någon får veta vilken synd han har begått, så skall
han, såsom sitt offer för den synd han har begått, föra fram en
felfri get, ett djur av honkön. - Och han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och
sedan slakta syndoffersdjuret på den plats där brännoffersdjnren
slakts. - Och prästen skall taga något av blodet på sitt finger och stryka
det på brännoffersaltarets horn; men allt det övriga blodet
skall han gjuta ut vid foten av altaret. - Och allt fettet skall han taga ut, på samma sätt som fettet
tages ut ur tackoffersdjuret, och prästen skall förbränna det på
altaret, till en välbehaglig lukt för HERREN. När så prästen
bringar försoning för honom, då bliver honom förlåtet. - Men om någon vill offra ett lamm till syndoffer, så skall han
föra fram ett felfritt djur av honkön. - Och han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och
sedan slakta det till syndoffer på samma plats där man slaktar
brännoffersdjuren. - Och prästen skall taga något av syndoffrets blod på sitt finger
och stryka på brännoffersaltarets horn; men allt det övriga
blodet skall han gjuta ut vid foten av altaret. - Och allt fettet skall han taga ut, på samma sätt som fettet
tages ut ur tackoffersfåret, och prästen skall förbränna det på
altaret, ovanpå Herrens eldsoffer. När så prästen för honom
bringar försoning för den synd han har begått, då bliver honom
förlåtet.
*03/05 Tredje Mosebok (Leviticus), 5 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 5 Kapitlet
Fortsättning av lagen om syndoffer. Lagen om skuldoffer.
- Och om någon syndar, i det att han, när han hör edsförpliktelsen
och kan vittna om något, vare sig han har sett det eller eljest
förnummit det, likväl icke yppar detta och han sålunda bär på
missgärning; - eller om någon, utan att märka det, kommer vid något orent —
vare sig den döda kroppen av ett orent vilddjur, eller den döda
kroppen av ett orent boskapdjur, eller den döda kroppen av något
slags orent smådjur — och han så bliver oren och ådrager sig
skuld; - eller om han, utan att märka det, kommer vid en människas
orenhet, det må nu vara vad som helst varigenom hon kan vara
oren, och han sedan får veta det och han så ådrager sig skuld; - eller om någon, utan att märka det, svär i obetänksamhet med
sina läppar något, vare sig ont eller gott — det må nu vara vad
som helst som man kan svärja i obetänksamhet — och sedan kommer
till insikt därom och han så ådrager sig skuld i något av dessa- stycken
- så skall han, när han har ådragit sig skuld i något av dessastycken, bekänna det vari han har syndat
- och såsom bot för den synd han har begått föra fram åt HERREN
ett hondjur av småboskapen, antingen en tacka eller en get, till
syndoffer. Och prästen skall bringa försoning för honom, till
rening från hans synd. - Men om han icke förmår bekosta ett sådant djur, så skall han
såsom bot för vad han har syndat bära fram åt Herren två
turturduvor eller två unga duvor, en till syndoffer och en till
brännoffer. - Dem skall han bära fram till prästen, och denne skall först
offra den som är avsedd till syndoffer. Han skall vrida huvudet
av den invid halsen, dock utan att frånskilja det. - Och han skall stänka något av syndoffrets blod på altarets vägg;
men det övriga blodet skall utkramas vid foten av altaret. Det
är ett syndoffer. - Och den andra skall han offra till ett brännoffer, på
föreskrivet sätt. När så prästen bringar försoning för honom,
till rening från den synd han har begått, då bliver honom
förlåtet. - Men om han icke kan anskaffa två turturduvor eller två unga
duvor, så skall han såsom offer för vad han har syndat bära fram
en tiondedels efa fint mjöl till syndoffer, men ingen olja skall
han gjuta därpå och ingen rökelse lägga därpå, ty det är ett
syndoffer. - Och han skall bära det fram till prästen, och prästen skall taga
en handfull därav, det som utgör själva altaroffret, och
förbränna det på altaret, ovanpå HERRENS eldsoffer. Det är ett
syndoffer. - När så prästen för honom bringar försoning för den synd han har
begått i något av dessa stycken, då bliver honom förlåtet. Och
det övriga skall tillhöra prästen, likasom vid spisoffret. - Och HERREN talade till Mose och sade:
- Om någon begår en orättrådighet, i det att han ouppsåtligen
försyndar sig genom att undanhålla något som är helgat åt
Herren, så skall han såsom bot föra fram åt HERREN till
skuldoffer av småboskapen en felfri vädur, efter det värde du
bestämmer i silver, till ett visst belopp siklar efter
helgedomssikelns vikt. - Och han skall giva ersättning för det som han har undanhållit av
det helgade och skall lägga femtedelen av värdet därtill; och
detta skall han giva åt prästen. När så prästen bringar
försoning för honom genom skuldoffersväduren, då bliver honom
förlåtet. - Och om någon, utan att veta det, syndar, i det att han bryter
mot något HERRENS bud genom vilket något förbjudes, och han så
ådrager sig skuld och bär på missgärning, - så skall han såsom skuldoffer föra fram till prästen av
småboskapen en felfri vädur, efter det värde du bestämmer. När
så prästen för honom bringar försoning för den synd han har
begått ouppsåtligen och utan att veta det, då bliver honom
förlåtet. - Det är ett skuldoffer, ty han har ådragit sig skuld inför
HERREN.
6:1. [1]
6:2. [1]
6:3. [1]
6:4. [1]
6:5. [1]
6:6. [1]
6:7. [1]
[1] 3 Mos 6:1-7 hör egentligen hit, men återfinns nedan. –Red för
den elektroniska utgåvan.
*03/06 Tredje Mosebok (Leviticus), 6 Kapitlet
- Och HERREN talade till Mose och sade:
- Om någon syndar och begår en orättrådighet mot HERREN, i det att
han inför sin nästa nekar angående något som denne har ombetrott
honom eller överlämnat i hans hand, eller angående något som han
med våld har tagit; - eller i det att han med orätt avhänder sin nästa något; eller i
det att han, när han har hittat något borttappat, nekar därtill
och svär falskt i någon sak, vad det nu må vara, vari en
människa kan försynda sig: - så skall den som så har syndat Och därmed ådragit sig skuld
återställa vad han med våld har tagit eller med orätt tillägnat
sig, eller det som har varit honom ombetrott, eller det
borttappade som han har hittat, - eller vad det må vara, varom han har svurit falskt; han skall
ersätta det till dess fulla belopp och lägga femtedelen av
värdet därtill. Han skall gifta det åt ägaren samma dag han bär
fram sitt skuldoffer. - Ty sitt skuldoffer skall han föra fram inför HERREN; en felfri
vädur av småboskapen, efter det värde du bestämmer, skall han
såsom sitt skuldoffer föra fram till prästen. - När så prästen bringar försoning för honom inför HERRENS
ansikte, då bliver honom förlåtet, vad han än må hava gjort, som
har dragit skuld över honom.
Tredje Mosebok (Leviticus), 6 Kapitlet
Tillägg till lagarna om brännoffer, spisoffer och syndoffer. Invigningsoffret.
8. Och Herren talade till Mose och sade:
9. Bjud Aron och hans söner och säg: Detta är lagen om brännoffret:
Brännoffret skall ligga på altarets härd hela natten intill morgonen, och elden på altaret skall därigenom hållas brinnande. 10. Och prästen skall ikläda sig sin livrock av linne och ikläda sig benkläder av linne, för att de må skyla hans kött; därefter skall han taga bort askan vartill elden har förbränt brännoffret på altaret, och lägga den vid sidan av altaret. 11. Sedan skall han taga av sig sina kläder och ikläda sig andra kläder och föra askan bort utanför lägret till en ren plats. 12. Men elden på altaret skall hållas brinnande och får icke slockna; prästen skall var morgon antända ny ved därpå. Och han skall lägga brännoffret därpå och förbränna fettstyckena av tackoffret därpå. 13. Elden skall beständigt hållas brinnande på altaret; den får icke slockna.
14. Och detta är lagen om spisoffret: Arons söner skola bära fram
det inför HERRENS ansikte, till altaret.
15. Och prästen skall taga en handfull därav, nämligen av det fina
mjölet som hör till spisoffret, och av oljan, därtill all rökelsen som ligger på spisoffret, och detta, som utgör själva altaroffret, skall han förbränna på altaret, till en välbehaglig lukt för HERREN. 16. Och det som är över därav skola Aron och hans söner äta. Osyrat skall det ätas på en helig plats; i förgården till uppenbarelsetältet skola de äta det. 17. Det skall icke bakas med surdeg. Detta är deras del, det som jag har givit dem av mina eldsoffer. Det är högheligt likasom syndoffret och skuldoffret. 18. Allt mankön bland Arons barn må äta det. Det skall vara deras evärdliga rätt av HERRENS eldsoffer, från släkte till släkte. Var och en som kommer därvid bliver helig.
19. Och HERREN talade till Mose och sade:
20. Detta är det offer som Aron och hans söner skola offra åt HERREN
på den dag då någon av dem undfår smörjelsen: en tiondedels efa fint mjöl såsom det dagliga spisoffret, hälften om morgonen och hälften om aftonen. 21. På plåt skall det tillredas med olja, och du skall bära fram det hopknådat; och du skall offra det sönderdelat, såsom när man offrar ett spisoffer i stycken, till en välbehaglig lukt för HERREN. 22. Och den präst bland hans söner, som bliver smord i hans ställe, skall göra så. Detta skall vara en evärdlig stadga. Såsom ett heloffer skall det förbrännas åt HERREN. 23. En prästs spisoffer skall alltid vara ett heloffer; det får icke ätas.
24. Och HERREN talade till Mose och sade:
25. Tala till Aron och hans söner och säg: Detta är lagen om
syndoffret: På samma plats där brännoffersdjuret slaktas skall ock syndoffersdjuret slaktas, inför HERRENS ansikte. Det är högheligt. 26. Den präst som offrar syndoffret skall äta det; på en helig plats skall det ätas, i förgården till uppenbarelsetältet. 27. Var och en som kommer vid köttet bliver helig. Och om något av blodet stänkes på någons kläder, så skall man avtvå det bestänkta stället på en helig plats. 28. Ett lerkärl vari kokningen har skett skall sönderslås; men har kokningen skett i ett kopparkärl, så skall detta skuras och sköljas med vatten.
29. Allt mankön bland prästerna må äta det. Det är högheligt.
30. Men intet syndoffer av vars blod något bäres in i
uppenbarelsetältet till att bringa försoning i helgedomen får ätas; det skall brännas upp i eld. *03/07 Tredje Mosebok (Leviticus), 7 Kapitlet Tredje Mosebok (Leviticus), 7 Kapitlet Tillägg till lagarna om skuldoffer och tackoffer. Prästens ämbetslott av offren.
- Och detta är lagen om skuldoffret: Det är högheligt.
- På samma plats där man slaktar brännoffersdjuret skall man
slakta skuldoffersdjuret. Och man skall stänka dess blod på
altaret runt omkring. - Och allt dess fett skall man offra, svansen och det fett som
omsluter inälvorna, - och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket man skall frånskilja invid njurarna. - Och prästen skall förbränna det på altaret till ett eldsoffer åt
HERREN. Det är ett skuldoffer. - Allt mankön bland prästerna må äta det; på en helig plats skall
det ätas; det är högheligt. - Vad som gäller om syndoffret skall ock gälla om skuldoffret;
samma lag skall gälla för dem båda. Den präst som bringar
forsoning därmed, honom skall det tillhöra. - Och när en präst bär fram brännoffer for någon, skall huden av
det framburna brännoffersdjuret tillhöra den prästen. - Och ett spisoffer som är bakat i ugn, eller som är tillrett i
panna eller på plåt, skall alltid tillfalla den präst som bär
fram det. - Men ett spisoffer som är begjuten med olja, eller som frambäres
torrt, skall alltid tillfalla Arons söner gemensamt, den ene
likaväl som den andre. - Och detta är lagen om tackoffret, när ett sådant bäres fram åt
- HERREN
- Om någon vill bära fram ett sådant till lovoffer, så skall han,förutom det till lovoffret hörande slaktdjuret, bära fram
osyrade kakor, begjutna med olja, och osyrade tunn kakor, smorda
med olja, och fint mjöl, hopknådat, i form av kakor, begjutna
med olja. - Jämte kakor av syrat bröd skall han bära fram detta sitt offer,
förutom det slaktdjur som hör till det tackoffer han bär fram
såsom lov offer. - Av detta offer skall han bära fram en kaka av vart slag, såsom
en gärd åt HERREN; den präst som stänker tackoffrets blod på
altaret, honom skall den tillhöra. - Och köttet av det slaktdjur, som hör till det tackoffer som
bäres fram såsom lovoffer, skall ätas samma dag det har offrats;
intet därav må lämnas kvar till följande morgon. - Om däremot det slaktoffer som någon vill bära fram år ett
löftesoffer eller ett frivilligt offer, så skall offerdjuret
likaledes ätas samma dag det har offrats; dock må det som har
blivit över därav ätas den följande dagen. - Bliver ändå något över av offerköttet, skall detta på tredje
dagen brännas upp i eld. - Om någon på tredje dagen äter av tackoffersköttet, så bliver
offret icke välbehagligt; honom som har burit fram det skall det
då icke räknas till godo, det skall anses såsom en
vederstygglighet. Den som äter därav kommer att bära på
missgärning. - Ej heller må det kött ätas, som har kommit vid något orent, utan
det skall brännas upp i eld. För övrigt må köttet ätas av var
och en som är ren. - Men den som äter kött av HERRENS tackoffer, medan orenhet låder
vid honom, han skall utrotas ur sin släkt. - Och om någon har kommit vid något orent — vare sig en människas
orenhet, eller ett orent djur, eller vilken oren styggelse det
vara må — och han likväl äter kött av HERRENS tackoffer, så
skall han utrotas ur sin släkt. - Och HERREN talade till Mose och sade:
- Tala till Israels barn och säg: Intet fett av fäkreatur, får
eller getter skolen I äta. - Fettet av ett självdött eller ihjälrivet djur må eljest användas
till alla slags behov, men äta det skolen I icke. - Ty var och en som äter fettet av något djur varav man bär fram
eldsoffer åt HERREN, vem det vara må som äter därav, han skall
utrotas ur sin släkt. - Och intet blod skolen I förtära varken av fåglar eller av
boskap, var I än ären bosatta. - Var och en som förtär något blod, han skall utrotas ur sin
släkt. - Och HERREN talade till Mose och sade:
- Tala till Israels barn och säg: Den som vill offra ett tackoffer
åt HERREN, han skall av detta sitt tackoffer bara fram åt HERREN
den vederbörliga offergåvan. - Med egna händer skall han bära fram HERRENS eldsoffer; fettet
jämte bringan skall han bära fram, bringan till att viftas såsom
ett viftoffer inför HERRENS ansikte. - Och prästen skall förbränna fettet på altaret, men bringan skall
tillhöra Aron och hans söner. - Också det högra lårstycket skolen I giva åt prästen, såsom en
gärd av edra tackoffer. - Den bland Arons söner, som offrar tackoffrets blod och fettet,
han skall hava det högra lårstycket till sin del. - Ty av Israels barns tackoffer tager jag viftoffersbringan och
offergärdslåret och giver dem åt prästen Aron och åt hans söner
till en evärdlig rätt av Israels barn. - Detta är Arons och hans söners ämbetslott av HERRENS eldsoffer,
den lott som gavs dem den dag de fördes fram till att bliva
HERRENS präster - vilken lott, efter HERRENS befallning på den dag då han smorde
dem, skulle givas dem av Israels barn, till en evärdlig rätt,
släkte efter släkte. - Detta är lagen om brännoffret, spisoffret, syndoffret,
skuldoffret, handfyllningsoffret och tackoffret, - vilken HERREN på Sinai berg gav Mose, på den dag då han bjöd
Israels barn att de skulle offra sina offer åt HERREN, i Sinais
öken.
*03/08 Tredje Mosebok (Leviticus), 8 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 8 Kapitlet
Prästens invigning.
- Och HERREN talade till Mose och sade:
- »Tag Aron och hans söner jämte honom samt deras kläder och
smörjelseoljan, så ock syndofferstjuren och de två vädurarna och
korgen med de osyrade bröden. - Församla sedan hela menigheten vid ingången till
uppenbarelsetältet.» - Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit honom, och menigheten
församlade sig vid ingången till uppenbareletältet. - Och Mose sade till menigheten: »Detta är vad HERREN har bjudit
mig att göra.» - Och Mose förde fram Aron och hans söner och tvådde dem med
vatten. - Och han satte livklädnaden på honom och omgjordade honom med
bältet och klädde på honom kåpan och satte på honom efoden och
omgjordade honom med efodens skärp och fäste därmed ihop
alltsammans på honom. - Och han satte på honom bröstskölden och lade urim och tummim in
i skölden. - Och han satte huvudbindeln på hans huvud och satte på
huvudbindeln framtill den gyllene plåten, det heliga diademet,
såsom HERREN hade bjudit Mose. - Och Mose tog smörjelseoljan ocb smorde tabernaklet och allt vad
däri var och helgade allt; - och han stänkte därmed sju gånger på altaret och smorde altaret
och alla dess tillbehör och bäckenet jämte dess fotställning,
för att helga dem. - Och han göt smörjelseolja på Arons huvud och smorde honom för
att helga honom. - Och Mose förde fran Arons söner och satte livklädnader på dem
och omgjordade dem med bälten och band huvor på dem, såsom
HERREN hade bjudit Mose. - Och han förde fram syndofferstjuren, och Aron och hans söner
lade sina händer på syndofferstjurens huvud. - Sedan slaktades den, och Mose tog blodet och strök med sitt
finger på altarets horn runt omkring och renade altaret; men det
övriga blodeL göt han ut vid foten av altaret och helgade detta
och bragte försoning för det. - Och han tog allt det fett som satt på inälvorna, så ock
leverfettet och båda njurarna med fettet på dem; och Mose
förbrände det på altaret. - Men det övriga av tjuren, hans hud och kött och orenlighet,
brände han upp i eld utanför lägret såsom HERREN hade bjudit
Mose. - Och han förde fram brännoffersväduren, och Aron och hans söner
lade sina händer på vädurens huvud. - Sedan slaktades den, och Mose stänkte blodet på altaret runt
omkring; - men själva väduren delade han i dess stycken. Och Mose förbrände
huvudet och styckena och istret; - inälvorna och fötterna tvådde han i vatten. Sedan förbrände Mose
hela väduren på altaret. Det var ett brännoffer till en
välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN, Såsom HERREN
hade bjudit Mose. - Därefter förde han fram den andra väduren, handfyllningsväduren,
och Aron och hans söner lade sina händer på vädurens huvud. - Sedan slaktades den, och Mose tog av dess blod och beströk Arons
högra örsnibb och tummen på hans högra hand och stortån på hans
högra fot. - Därefter förde han fram Arons söner. Och Mose beströk med blodet
deras högra örsnibb och tummen på deras högra hand och stortån
på deras högra fot; men det övriga blodet stänkte Mose på
altaret runt omkring. - Och han tog fettet, svansen och allt det fett som satt på
inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med fettet på
dem, därtill det högra lårstycket. - Och ur korgen med de osyrade bröden, som stod inför HERRENS
ansikte, tog han en osyrad kaka, en oljebrödskaka och en
tunnkaka och lade detta på fettstyckena och det högra
lårstycket. - Och alltsammans lade han på Arons och hans söners händer och
viftade det såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte. - Sedan tog Mose det ur deras händer och förbrände det på altaret,
ovanpå brännoffret. Det var ett handfyllningsoffer till ett
välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN. - Och Mose tog bringan och viftade den såsom ett viftoffer inför
HERRENS ansikte; av handfyllningsoffrets vädur fick Mose detta
till sin del, såsom HERREN hade bjudit Mose. - Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet på altaret och
stänkte på Aron — på hans kläder — och likaledes på hans söner
och hans söners kläder; han helgade så Aron — hans kläder —
och likaledes hans söner och hans söners kläder. - Och Mose sade till Aron och tillt hans söner: »Koken köttet vid
ingången till uppenbarelsetältet, och äten det där jämte brödet
som är i handfyllningskorgen, såsom jag har bjudit och sagt:
Aron och hans söner skola äta det. - Men vad som bliver över av köttet; eller av brödet, det skolen I
bränna upp i eld. - Och under sju dagar skolen I icke gå bort ifrån
uppenbarelsetältets ingång, icke förrän edra handfyllningsdagar
äro ute, ty sju dagar skall eder handfyllning vara. - Och HERREN har bjudit, att såsom det i dag har tillgått, så
skall det ock sedan tillgå, på det att försoning må bringas för
eder. - Vid ingången till uppenbarelsetältet skolen I stanna kvar i sju
dygn, dag och natt, och I skolen iakttaga vad HERREN har bjudit
eder iakttaga, på det att I icke mån dö; ty så är mig bjudet.» - Och Aron och hans söner gjorde allt vad HERREN hade bjudit genom
Mose.
*03/09 Tredje Mosebok (Leviticus), 9 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 9 Kapitlet
Arons första offer.
- Och på åttonde dagen kallade Mose till sig Aron och hans söner
och de äldste i Israel. - Och han sade till Aron: »Tag dig en tjurkalv till syndoffer och
en vädur till brännoffer, båda felfria, och för dem fram inför
HERRENS ansikte. - Och tala till Israels barn och säg: Tagen en bock till syndoffer
och en kalv och ett lamm, båda årsgamla och felfria, till
brännoffer, - så ock en tjur och en vädur till tackoffer, att offra inför
HERRENS ansikte, därtill ett spisoffer, begjutet med olja; ty i
dag uppenbarar sig HERREN för eder.» - Och de togo det som Mose hade givit dem befallning om och förde
det fram inför uppenbarelsetältet; och hela menigheten trädde
fram och ställde sig inför HERRENS ansikte. - Då sade Mose: »Detta är vad HERREN har bjudit eder göra; så
skall HERRENS härlighet visa sig för eder.» - Och Mose sade till Aron: »Träd fram till altaret och offra ditt
syndoffer och ditt brännoffer, och bringa försoning för dig
själv och folket; offra sedan folkets offer och bringa försoning
för dem, såsom HERREN har bjudit.» - Då trädde Aron fram till altaret och slaktade sin
syndofferskalv. - Och Arons söner buro fram blodet till honom, och han dop pade
sitt finger i blodet och strök på altarets horn, men det övriga
blodet göt han ut vid foten av altaret. - Och syndoffersdjurets fett, njurar och leverfett förbrände han
på altaret, såsom HERREN hade bjudit Mose. - Men köttet och huden brände han upp i eld utanför lägret.
- Sedan slaktade han brännoffersdjuret. Och Arons söner räckte
honom blodet, och han stänkte det på altaret runt omkring. - Och de räckte hononn brännoffersdjuret, delat i sina stycken,
och dess huvud, och han förbrände det på altaret. - Och han tvådde inälvorna och fötterna och förbrände dem ovanpå
brännoffret, på altaret. - Därefter förde han fram folkets offer. Han tog folkets
syndoffersbock och slaktade honom och offrade honom till
syndoffer, på samma sätt som det förra syndoffersdjuret. - Och han förde fram brännoffersdjuren och offrade dem på
föreskrivet sätt. - Och han bar fram spisoffret och tog en handfull därav och
förbrände detta på altaret, förutom morgonens brännoffer. - Sedan slaktade han tjuren och väduren, som voro folkets
tackoffer. Och Arons söner räckte honom blodet, och han stänkte
det på altaret runt omkring. - Och fettstyckena av tjuren, samt av väduren svansen och vad som
omsluter inälvorna, så ock njurarna och leverfettet, - dessa fettstycken lade de på bringorna; och han förbrände
fettstyckena på altaret. - Men bringorna och det högra lårstycket viftade Aron till ett
viftoffer inför HERRENS ansikte, såsom Mose hade bjudit. - Och Aron lyfte upp sina händer över folket och välsignade
det. Därefter steg han ned, sedan han hade offrat syndoffret,
bännoffret och tackoffret. - Och Mose och Aron gingo in i uppenbarelsetältet; sedan gingo de
åter ut och välsignade folket. Då visade sig HERRENS härlighet
för allt folket. - Och eld gick ut från HERREN och förtärde brännoffret och
fettstyckena på altaret. Och allt folket såg detta; då jublade
de och föllo ned på sina ansikten.
*03/10 Tredje Mosebok (Leviticus), 10 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 10 Kapitlet
Arons söners synd och straff. Förbud för prästerna att under sin tjänstgöring dricka vin. Prästernas andel av offren.
- Men Arons söner Nadab och Abihu togo var sitt fyrfat och lade
eld i dem och strödde rökelse därpå och buro fram inför HERRENS
ansikte främmande eld, annan eld än den han hade givit dem
befallning om. - Då gick eld ut från HERREN och förtärde dem, så att de föllo
döda ned inför HERRENS ansikte. - Och Mose sade till Aron: »Detta är vad HERREN har talat och sagt
På dem som stå mig nära vill jag bevisa mig helig,
och inför allt folket bevisa mig härlig.»
Och Aron teg stilla. - Och Mose kallade till sig Misael och Elsafan, Arons farbroder
Ussiels söner, och sade till dem: »Träden fram och bären edra
fränder bort ifrån helgedomen och fören den utanför lägret.» - Då trädde de fram och buro bort dem i deras livklädnader,
utanför lägret, såsom Mose hade sagt. - Och Mose sade till Aron och till hans söner Eleasar och Itamar:
»I skolen icke hava edert hår oordnat, ej heller riva sönder
edra kläder, på det att I icke mån dö och draga förtörnelse över
hela menigheten. Men edra bröder, hela Israels hus, må gråta
över denna brand som HERREN har upptänt. - Och I skolen icke gå bort ifrån uppenbarelsetältets ingång, på
det att I icke mån dö; ty HERRENS smörjelseolja är på eder.» Och
de gjorde såsom Mose hade sagt. - Och HERREN talade till Aron och sade:
- »Varken du själv eller dina söner må dricka vin eller starka
drycker, när I skolen gå in i uppenbarelsetältet, på det att I
icke mån dö. Det skall vara en evärdlig stadga för eder från
släkte till släkte. - I skolen skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och
rent; - och I skolen lära Israels barn alla de stadgar som HERREN har
kungjort för dem genom Mose.» - Och Mose sade till Aron och till Eleasar och Itamar, hans
kvarlevande söner: »Tagen det spisoffer som har blivit över av
HERRENS eldsoffer, och äten det osyrat vid sidan av altaret, ty
det är högheligt. - I skolen äta det på en helig plats; ty det är din och dina
söners stadgade rätt av HERRENS eldsoffer; så är mig bjudet. - Och viftoffersbringan och offergärdslaret skola ätas av dig, och
av dina söner och dina döttrar jämte dig, på en ren plats, ty de
äro dig givna såsom din och dina söners stadgade rätt av Israels
barns tackoffer. - Jämte eldsoffren — fettstyckena — skola offergärdslåret och
viftoffersbringan bäras fram för att viftas såsom ett viftoffer
inför HERRENS ansikte; och de skola såsom en evärdlig rätt
tillhöra dig och dina söner jämte dig, såsom HERREN har bjudit.» - Och Mose frågade efter syndoffersbocken, men den befanns vara
uppbränd. Då förtörnades han på Eleasar och Itamar, Arons
kvarlevande soner, och sade: - »Varför haven I icke ätit syndoffret på den heliga platsen? Det
är ju högheligt. Och han har givit eder det, för att I skolen
borttaga menighetens missgärning och bringa försoning för dem
inför HERRENS ansikte. - Se, dess blod har icke blivit inburet i helgedomens inre;
därför skullen I på heligt område hava ätit upp köttet, såsom
jag hade bjudit.» - Men Aron sade till Mose: »Se, de hava i dag offrat sitt
syndoffer och sitt brännoffer inför HERRENS ansikte, och mig har
vederfarits vad du vet. Om jag nu i dag åte syndofferskött,
skulle detta vara HERREN välbehagligt?» - När Mose hörde detta, var han tillfreds.
*03/11 Tredje Mosebok (Leviticus), 11 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 11 Kapitlet
Rena och orena djur.
- Och HERREN talade till Mose och Aron och sade till dem:
- Talen till Israels barn och sägen:Dessa äro de djur som I fån äta bland alla fyrfota djur på
jorden - alla de fyrfotadjur som bava klövar och hava dem helkluvna, och
som idissla, dem fån I äta. - Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av dem
som hava klövar: kamelen, ty han idisslar väl, men ilar icke
klövar, han skall gälla för eder såsom oren: - klippdassen, ty han idisslar väl men har icke klövar, han skall
gälla for eder såsom oren; - haren, ty han idisslar väl, men har icke klövar, han skall gälla
för eder såsom oren; - svinet, ty det har väl klövar och har dem helkluvna, men det
idisslar icke, det skall gälla för eder såsom orent. - Av dessa djurs kött skolen I icke äta, ej heller skolen I komma
vid deras döda kroppar; de skola gälla för eder såsom orena. - Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet: allt det
i vattnet, vare sig i sjöar eller i strömmar, som har fenor och
fjäll, det fån I äta. - Men allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll,
bland allt det som rör sig i vattnet, bland alla levande
varelser i vattnet, det skall vara en styggelse för eder. - Ja, de skola vara en styggelse för eder; av deras kött skolen I
icke äta, och deras döda kroppar skolen I räkna såsom en
styggelse. - Allt det i vattnet, som icke har fenor och fjäll, skall vara en
styggelse för eder. - Och bland fåglarna skolen I räkna dessa såsom en styggelse, de
skola icke ätas, de äro en styggelse: örnen, lammgamen,
havsörnen, - gladan, falken med dess arter,
- alla slags korpar efter deras arter,
- strutsen, tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter,
- ugglan, dykfågeln, uven,
- tinsemetfågeln, pelikanen,
- asgamen, hägern, regnpiparen med dess arter, härfågeln och
flädermusen. - Alla de flygande smådjur som gå på fyra fötter skola vara en
styggelse för eder. - Av alla flygande smådjur, som gå på fyra fötter fån I allenast
äta dem som ovanför sina fötter hava två ben att hoppa med på
jorden. - Dessa fån I äta bland gräshopporna: arbe med dess arter, soleam
med dess arter, hargol med dess arter och hagab med dess arter. - Men alla andra flygande smådjur som hava fyra fötter skola vara
en styggelse för eder. - Genom följande djur ådragen I eder orenhet; var och en som
kommer vid deras döda kroppar skall vara oren ända till aftonen, - och var och en som har burit bort någon sådan död kropp skall
två sina kläder och vara oren ända till aftonen: - alla de fyrfotadjur som hava klövar, men icke helkluvna, och som
icke idissla, de skola gälla för eder såsom orena. Var och en
som kommer vid dem bliver oren. - Och alla slags fyrfotade djur som gå på tassar skola gälla för
eder såsom orena. Var och en som kommer vid deras döda kroppar
skall vara oren ända till aftonen. - Och den som har burit bort en sådan död kropp, han skall två
sina kläder och vara oren ända till aftonen; de skola gälla för
eder såsom orena. - Och bland de smådjur som röra sig på jorden skola dessa gälla
för eder såsom orena: vesslan, jordråttan, ödlan med dess arter, - anakan, koadjuret, letaan, hometdjuret och kameleonten.
- Dessa äro de som skola gälla för eder såsom orena bland alla
smådjur. Var och en som kommer vid dem, sedan de äro döda,
skall vara oren ända till aftonen. - Och allt varpå något sådant djur faller, sedan det är dött,
bliver orent, vare sig det är något slags träkärl, eller det är
kläder, eller något av skinn, eller en säck, eller vilken annan
sak det vara må, som användes till något behov. Man skall lägga
det i vatten, och det skall vara orent ända till aftonen; så
bliver det rent. - Och om något sådant faller i något slags lerkärl, så bliver allt
som är i detta orent, och kärlet skolen I slå sönder. - Allt slags mat däri, allt som man äter tillrett med vatten, det
bliver orent; och allt slags dryck i något slags kärl, allt som
man dricker, det bliver orent därav. - Och allt varpå någon sådan död kropp faller bliver orent. Är det
en ugn eller en härd, skall den förstöras, ty den bliver
oren. Och den skall gälla för eder såsom oren. - Men en källa eller en brunn, en plats dit vatten samlar sig,
skall förbliva ren; men kommer någon vid själva den döda
kroppen, bliver han oren. - Och om en sådan död kropp faller på något slags utsädeskorn,
något man sår, då förbliver detta rent. - Men om vatten har kommit på säden och någon sådan död kropp
sedan faller därpå, så skall den gälla för eder såsom oren. - Och om något fyrfotadjur som får ätas av eder dör, så skall den
som kommer vid dess döda kropp vara oren ända till aftonen. - Och den som äter kött av en sådan död kropp, han skall två sina
kläder och vara oren ända till aftonen. Och den som har burit
bort någon sådan död kropp, han skall två sina kläder och vara
oren ända till aftonen. - Och alla slags smådjur som röra sig på jorden äro en styggelse;
de skola icke ätas. - Varken av det som går på buken eller av det som går på fyra
eller flera fötter, bland alla de smådjur som röra sig på
jorden, skolen I äta något, ty de äro en styggelse. - Gören eder icke själva till en styggelse genom något sådant
djur, och ådragen eder icke orenhet genom sådana, så att I
bliven orenade genom dem. - Ty jag är HERREN, eder Gud; och I skolen hålla eder heliga och
vara heliga, ty jag är helig. Och I skolen icke ådraga eder
orenhet genom något av de smådjur som röra sig på jorden. - Ty jag är HERREN, som har fört eder upp ur Egyptens land, för
att jag skall vara eder Gud. Så skolen I nu vara heliga, ty jag
är helig. - Detta är lagen om fyrfotadjuren, och om fåglarna, och om alla
slags levande varelser som röra sig i vattnet, och om alla slags
smådjur på jorden, - för att man skall kunna skilja mellan orent och rent, mellan de
djur som få ätas och de djur som icke få ätas.
*03/12 Tredje Mosebok (Leviticus), 12 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 12 Kapitlet
Barnaföderskors rening.
- 0ch HERREN talade till Mose och sade:
- Tala till Israels barn och säg: När en kvinna föder barn och det
är ett gossebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i sju
dagar; lika många dagar som vid sin månadsrening skall hon vara
oren. - Och på åttonde dagen skall barnets förhud omskäras.
- Och sedan skall hon stanna hemma trettiotre dagar, under sitt
reningsflöde. Hon skall icke komma vid något heligt och får icke
heller komma till helgedomen, förrän hennes reningsdagar äro
ute. - Men om det är ett flickebarn som hon har fött, så skall hon vara
oren i två veckor, på samma sätt som vid sin månadsrening; och
sedan skall hon stanna hemma i sextiosex dagar, under sitt
reningsflöde. - Och när hennes reningsdagar äro ute, vare sig efter son eller
efter dotter, skall hon föra fram ett årsgammalt lamm såsom
brännoffer, och en ung duva eller en turturduva såsonl
syndoffer, till uppenbarelsetältets ingång, till prästen. - Och han skall offra detta inför HERRENS ansikte och bringa
försoning för henne, så bliver hon ren från sitt
blodflöde. Detta är lagen om en barnaföderska, när hon har fött
ett gossebarn, och när hon har fött ett flickebarn. - Och om hon icke förmår bekosta ett får, så skall hon taga två
turturduvor eller två unga duvor, en till brännoffer och en till
syndoffer. Och prästen skall bringa försonig för henne, så
bliver hon ren.
*03/13 Tredje Mosebok (Leviticus), 13 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 13 Kapitlet
Spetälska på människor och kläder.
- Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
- När någon på sin kropps hud får en upphöjning eller ett utslag
eller en ljus fläck, och därav uppstår ett spetälskeartat ont på
hans kropps hud, så skall han föras till prästen Aron eller till
en av hans söner, prästerna. - Om då prästen, när han beser det angripna stället på hans kropps
hud, finner att håret på det angripna stället har vitnat, och
att det angripna stället visar sig djupare än den övriga huden
på kroppen, så är han angripen av spetälska; och sedan prästen
har besett honom skall han förklara honom oren. - Och om det är en vit fläck som synes på hans kropps hud, men den
icke visar sig djupare än den övriga huden, och håret därpå icke
har vitnat, så skall prästen hålla den angripne innestängd i sju
dagar. - Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom, finner att
det angripna stället visar sig oförändrat, och att det onda icke
har utbrett sig på huden, så skall prästen för andra gången
hålla honom innestängd i sju dagar. - Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom för andra
gången, finner att det angripna stället har bleknat, och att det
onda icke har utbrett sig på huden, så skall prästen förklara
honom ren, ty då är det ett vanligt utslag, och sedan han har
tvått sina kläder, är han ren. - Men om utslaget utbreder sig på huden, sedan han har låtit bese
sig av prästen för att förklaras ren, och han nu för andra
gången låter bese sig av prästen - och prästen då, när han beser honom, finner att utslaget har
utbrett sig på huden, så skall prästen förklara honom oren, ty
då är det spetälska. - När någon bliver angripen av spetälska, skall han föras till
prästen. - Om då prästen, när han beser honom, finner en vit upphöjning på
huden, och ser att håret där har vitnat, och att svallkött
bildar sig i upphöjningen, - så är det gammal spetälska på hans kropps hud, och prästen skall
förklara honom oren; han skall då icke stänga honom inne, ty han
är oren. - Men om spetälskan så har brutit ut på huden, att på den angripne
hela huden, från huvud till fötter, överallt där prästen ser, är
betäckt av spetälska - och prästen alltså, när han beser honom, finner att spetälska
betäcker hela hans kropp, så skall han för klara den angripne
ren. Hela hans kropp har blivit vit; han är ren. - Men så snart svallkött visar sig på honom, är han oren.
- När prästen ser svallköttet, skall han förklara honom oren;
svallköttet är orent, det är spetälska. - Men om svallköttet förändrar sig och stället bliver vitt, så
skall han komma till prästen. - Om då prästen, när han beser honom, finner att det angripna
stället har blivit vitt, så skall prästen förklara den angripne
ren, han är då ren. - När någon på sin kropps hud har haft en bulnad som har blivit
läkt, - men sedan, på det ställe där bulnaden var, en vit upphöjning
eller en rödvit fläck visar sig, så skall han låta bese sig av
prästen. - Om då prästen, när han beser honom, finner att stället visar sig
lägre än den övriga huden, och att håret därpå har vitnat, så
skall prästen förklara honom oren; ty då är han angripen av
spetälska, som har brutit ut där bulnaden var. - Men om prästen, när hall beser stället, finner att vitt hår
saknas där, och att stället icke är lägre än den övriga huden,
och att det är blekt, så skall prästen hålla honom innestängd i
sju dagar. - Om då det onda utbreder sig på huden, så skall prästen förklara
honom oren, ty då är han angripen. - Men om den ljusa fläcken bliver oforändrad där den är och icke
utbreder sig, då är det ett märke efter bulnaden, och prästen
skall förklara honom ren. - Men om någon på sin kropps hud får ett brännsår, och om av
ärrbildningen i brännsåret sedan bliver en rödvit eller vit
fläck - och prästen, när han beser stället, finner att håret på fläcken
har vitnat, och att den visar sig djupare än den övriga huden,
så är mannen angripen av spetälska, som har brutit ut där
brännsåret var; och prästen skall förklara honom oren, ty då är
han angripen av spetälska. - Men om prästen, när han beser stället, finner att vitt hår
saknas på den ljusa fläcken, och att stället icke är lägre än
den övriga huden, och att det är blekt, så skall prästen hålla
honom innestängd i sju dagar. - Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom, finner att
det onda har utbrett sig på huden, så skall prästen förklara
honom oren ty då är han angripen av spetälska. - Men om den ljusa fläcken bliver oförändrad där den är och icke
utbreder sig på huden och förbliver blek, då är det en
upphöjning efter brännsåret, och prästen skall förklara honom
ren, ty det är ett märke efter brännsåret. - När på en man eller en kvinna något ställe på huvudet eller på
hakan bliver angripet - och prästen, då han beser det angripna stället, finner att det
visar sig djupare än den övriga huden och att gulaktigt tunt hår
finnes där, så skall prästen förklara den angripne oren, ty då
är det spetälskeskorv, huvud- eller hakspetälska. - Men om prästen, när han beser det angripna stället med skorven,
finner, att om det än icke visar sig djupare än den övriga
huden, svart hår likväl saknas där, så skall prästen hålla den
av skorven angripne innestängd i sju dagar. - Om då prästen, när han på sjunde dagen beser det angripna
stället, finner att skorven icke har utbrett sig, och att där
icke finnes något gulaktigt hår, och att skorven icke visar sig
djupare än den övriga huden, - så skall den sjuke raka sig, utan att dock raka det skorviga
stället, och prästen skall för andra gången hålla den skorvsjuke
innestängd i sju dagar. - Om då prästen, när han på sjunde dagen beser den skorvsjuke,
finner att skorven icke har utbrett sig på huden, och att den
icke visar sig djupare än den övriga huden, så skall prästen
förklara honom ren, och sedan han har tvått sina kläder, är han
ren. - Men om skorven utbreder sig på huden, sedan han har blivit
förklarad ren, - och prästen, när han beser honom, finner att skorven har utbrett
sig på huden, så behöver prästen icke efterforska om där finnes
något gulaktigt hår, ty han är oren. - Men om skorven visar sig oförändrad, och svart bår har vuxit upp
på stället, då är skorven läkt, och han är ren, och prästen
skall förklara honom ren. - När någon, man eller kvinna, på sin kropps hud får fläckar, vita
fläckar, - och prästen, när han beser den angripne, finner att fläckarna på
hans kropps hud äro blekvita, då är det ett ofarligt utslag som
har kommit fram på huden; han är ren. - När på en mans huvud håret utan vidare faller av, är det vanlig
bakskallighet; han är ren. - Och om håret utan vidare faller av på främre delen av huvudet,
så är det vanlig framskallighet; han är ren. - Men när på det skalliga stället, baktill eller framtill, en
rödvit fläck uppstår, då är det spetälska som har brutit ut på
det skalliga stället baktill eller framtill. - Om alltså prästen, när han beser honom, finner att den upphöjda
fläcken på det skalliga stället, baktill eller framtill, är
rödvit, och att den visar sig lik spetälska på den övriga
kroppens hud, - så är mannen spelälsk, han är oren; prästen skall strax förklara
honom oren, ty han är angripen på sitt huvud. - Den som är angripen av spetälska skall gå med sönderrivna
kläder, han skall hava sitt hår oordnat och skyla sitt skägg,
och han skall ropa: »Oren! Oren!» - Så länge han är angripen av spetälska, skall han vara oren; oren
är han. Han skall bo avskild; utanför lägret skall han hava sin
bostad. - När en klädnad bliver angripen av spetälska, vare sig klädnaden
är av ylle eller av linne, - eller när så sker med något vävt eller virkat tyg, vare sig av
linne eller av ylle, eller med skinn eller med något, vad det
vara må, som är förfärdigat av skinn, - och det angripna stället visar sig grönaktigt eller rödaktigt,
på klädnaden eller skinnet, eller på det vävda eller virkade
tyget, eller på skinnsaken, vad det vara må, då är stället
angripet av spetälska och skall visas för prästen. - Och när prästen har besett det angripna stället, skall han hava
den angripna saken inläst i sju dagar. - Om han då, när han på sjunde dagen beser det angripna stället,
finner att skadan har utbrett sig på klädnaden, eller på det
vävda eller virkade tyget, eller på skinnet, vadhelst det vara
må, som är förfärdigat av skinnet, så är stället angripet av
elakartad spetälska; sådant är orent. - Och man skall bränna upp klädnaden, eller det vävda eller
virkade tyget, vare sig det år av ylle eller av linne, eller
skinnsaken som är angripen, vad det vara må; ty det är en
elakartad spetälska; allt sådant skall brännas upp i eld. - Men om prästen, när han beser stället, finner att fläcken icke
har utbrett sig på klädnaden, eller på det vävda eller virkade
tyget, eller på skinnsaken, vad det vara må, - så skall prästen bjuda att man tvår den sak på vilken det
angripna stället finnes, och han skall för andra gången hava den
inläst i sju dagar. - Om då prästen, när han efter tvagningen beser det angripna
stället, finner att det angripna stället icke har förändrat sitt
utseende, så är en sådan sak oren, om ock fläcken icke vidare
har utbrett sig; du skall bränna upp den i eld; det är en
frätfläck, vare sig den sitter på avigsidan eller på rätsidan. - Men om prästen, när han beser det angripna stället, finner att
det efter tvagningen har bleknat, så skall han riva bort det
från klädnaden eller skinnet, eller från det vävda eller virkade
tyget. - Om likväl sedan en fläck åter visar sig på klädnaden, eller på
det vävda eller virkade tyget, eller på skinnsaken, vad det vara
må, så är det spetälska som har brutit ut; den sak på vilken det
angripna stället finnes skall du bränna upp i eld. - Men om genom tvagningen fläcken har gått bort på klädnaden,
eller på det vävda eller virkade tyget, eller på skinnsaken, vad
det vara må, så skall det för andra gången tvås, och så bliver
det rent. - Detta är lagen om det som bliver angripet av spetälska, antingen
det är en klädnad av ylle eller linne, eller det är vävt eller
virkat tyg, eller någon skinnsak, vad det vara må — den lag
efter vilken det skall förklaras rent eller orent.
*03/14 Tredje Mosebok (Leviticus), 14 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 14 Kapitlet
Den spetälskes rening. Spetälska på hus.
- Och HERREN talade till Mose och sade:
- Detta vare lagen om huru man skall förfara, när den som har haft
spetälska skall renas:Han skall föras till prästen; - och prästen skall gå ut utanför lägret. Om då prästen, när han
beser den spetälske, finner att han är botad från den spetälska
varav han var angripen, - så skall prästen bjuda att man för dens räkning, som skall
renas, tager två levande rena fåglar, cederträ, rosenrött garn
och isop. - Och prästen skall bjuda att man slaktar den ena fågeln över ett
lerkärl med friskt vatten i. - Sedan skall han taga den levande fågeln, så ock cederträet, det
rosenröda garnet och isopen, och detta alltsammans, jämväl den
levande fågeln, skall han doppa i den fågelns blod, som har
blivit slaktad över det friska vattnet. - Och han skall stänka sju gånger på den som skall renas från
spetälskan; och sedan han så har renat honom, skall han slappa
den levande fågeln fri ute på marken. - Och den som skall renas skall två sina kläder och raka av allt
sitt hår och bada sig i vatten, så bliver han ren och får sedan
gå in i lägret. Dock skall han stanna utanför sitt tält i sju
dagar. - Och på sjunde dagen skall han raka av allt sitt hår, både
huvudhåret och skägget och ögonbrynen: allt sitt hår skall han
raka av. Och han skall två sina kläder och bada sin kropp i
vatten, så bliver han ren. - Och på åttonde dagen skall han taga två felfria lamm av hankön
och ett årsgammalt felfritt lamm av honkön, så ock tre tiondels
efa fint mjöl, begjutet med olja, till spisoffer, och därtill en
log olja. - Och prästen som förrättar reningen skall ställa den som skall
renas och allt det andra fram inför HERRENS ansikte, vid
ingången till uppen barelsetältet. - Och prästen skall taga det ena lammet och offra det till ett
skuldoffer, jämte tillhörande log olja, och vifta detta såsom
ett viftoffer inför HERRENS ansikte. - Och man skall slakta lammet på samma plats där man slaktar syndoch
brännoffersdjuren, på en helig plats; ty skuldoffret tillhör
prästen, likasom syndoffret; det är högheligt. - Och prästen skall taga något av skuldoffrets blod, och därmed
skall prästen bestryka högra örsnibben på den som skall renas,
så ock tummen på hans högra hand och stortån på hans högra fot. - Sedan skall prästen taga av tillhörande log olja och gjuta i sin
vänstra hand, - och prästen skall doppa sitt högra pekfinger i oljan som han har
i sin vänstra hand och stänka något av oljan med sitt finger sju
gånger inför HERRENS ansikte. - Och med det som bliver över av oljan i hans hand skall prästen
bestryka högra örsnibben på den som skall renas, så ock tummen
på hans högra hand och stortån på hans högra fot, ovanpå
skuldoffersblodet. - Och det som sedan är över av oljan i prästens hand skall han
gjuta på dens huvud, som skall renas; så skall prästen bringa
försoning för honom inför HERRENS ansikte. - Därefter skall prästen offra syndoffret och bringa försoning för
den som skall renas, så att han bliver fri ifrån sin orenhet;
sedan skall han slakta brännoffersdjuret. - Och prästen skall offra brännoffret på altaret och tillika
spisoffret. När så prästen bringar försoningför honom, då bliver
han ren. - Men om han är fattig och icke kan anskaffa så mycket, så skall
han taga allenast ett lamm till skuldoffer, och vifta det för
att bringa försoning för sig, och allenast en tiondedels efa
fint mjöl, begjutet med olja, till spisoffer, och därtill en log
olja, - så ock två turturduvor eller två unga duvor, efter som han kan
anskaffa; den ena skall vara till syndoffer, den andra till
brännoffer. - Och han skall, för att förklaras ren, bära allt detta till
prästen på åttonde dagen, till uppenbarelsetältets ingång, inför
HERRENS ansikte. - Och prästen skall taga skuldofferslammet och tillhörande log
olja, och detta skall prästen vifta såsom ett viftoffer inför
HERRENS ansikte. - Och man skall slakta skuldofferslammet, och prästen skall taga
av skuldoffrets blod och bestryka högra örsnibben på den som
skall renas, så ock tummen på hans högra hand och stortån på
hans högra fot. - Sedan skall prästen gjuta något av oljan i sin vänstra hand,
- och prästen skall stänka med sitt högra pekfinger något av oljan
som han har i sin vänstra hand sju gånger inför HERRENS ansikte. - Och prästen skall med oljan som han har i sin hand bestryka
högra örsnibben på den som skall renas, så ock tummen på hans
högra hand och stortån på hans högra fot, ovanpå
skuldoffersblodet. - Och det som är över av oljan i prästens hand skall han gjuta på
dens huvud, som skall renas, till att bringa försoning för honom
inför HERRENS ansikte. - Därefter skall han offra den ena av turturduvorna eller av de
unga duvorna, vad han nu har kunnat anskaffa; - efter som han har kunnat anskaffa: skall han offra den ena till
syndoffer och den andra till brännoffer, tillika med
spisoffret. Så skall prästen bringa försoning inför HERRENS
ansikte för den som skall renas. - Detta är lagen om den som har varit angripen av spetälska, men
icke kan anskaffa vad som rätteligen hör till hans rening. - Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
- När I kommen in i Kanaans land, som jag vill giva eder till
besittning, och jag låter något hus i det land I fån till
besittning bliva angripet av spetäIska, - så skall husets ägare gå och anmäla det för prästen och säga:
»Det synes som om mitt hus vore angripet av spetälska, - Då skall prästen bjuda att man, innan prästen går in för att
bese det angripna stället, utrymmer huset, för att icke allt som
är i huset skall bliva orent. Och därefter skall prästen gå in
för att bese huset. - Om han då, när han beser det angripna stället, finner att det
angripna stället på husets vägg bildar grönaktiga eller
rödaktiga fördjupningar, som visa sig lägre än den övriga
väggen, - så skall prästen gå ut ur huset, till dörren på huset, och
stänga huset för sju dagar. - Om då prästen, när han på sjunde dagen kommer igen och beser
det, finner att fläcken har utbrett sig på husets vägg, - så skall prästen bjuda att man bryter ut de stenar som äro
angripna, och kastar dem utanför staden på någon oren plats. - Men huset skall man skrapa överallt innantill och kasta det
avskrapade murbruket utanför staden på någon oren plats. - Och man skall taga andra stenar och sätta in dem i de förras
ställe och taga annat murbruk och rappa huset därmed. - Om likväl en fläck åter kommer fram på huset, sedan man har
brutit ut stenarna, och sedan man har skrapat huset, och sedan
det har blivit rappat, - så skall prästen gå in och bese det, och om han då finner att
fläcken har utbrett sig på huset, så är detta en elakartad
spetälska på huset, det är orent. - Och man skall riva ned huset, med dess stenar och trävirke och
allt murbruk på huset, och föra bort alltsammans utanför staden
till någon oren plats. - Och om någon har gått in i huset under den tid det skulle vara
stängt, så skall han vara oren ända till aftonen. - Och om någon har legat i huset, skall han två sina kläder, och
om någon har ätit i huset, skall också han två sina kläder. - Men om prästen, när han går in och beser huset, finner att
fläcken icke har utbrett sig på huset, sedan det har blivit
rappat, så skall han förklara huset rent, ty då är det onda
hävt. - Och han skall till husets rening taga två fåglar, cederträ,
rosenrött garn och isop. - Och han skall slakta den ena fågeln över ett lerkärl med friskt
vatten i. - Sedan skall han taga cederträet, isopen, det rosenröda garnet
och den levande fågeln, och doppa alltsammans i den slaktade
fågelns blod och det friska vattnet, och stänka på huset sju
gånger. - Så skall han rena huset med fågelns blod och det friska vattnet
och med den levande fågeln, cederträet, isopen och det rosenröda
garnet. - Och han skall släppa den levande fågeln fri ute på marken
utanför staden. När han så bringar försoning för huset, då
bliver det rent. - Detta är lagen om allt slags spetälskesjukdom och
spetälskeskorv, - om spetälska på kläder och på hus,
- om upphöjningar på huden, utslag och ljusa fläckar,
- till undervisning om när något är orent eller rent. Detta är
lagen om spetälska.
*03/15 Tredje Mosebok (Leviticus), 15 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 15 Kapitlet
Oren flytning hos man och kvinna.
- Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
- Talen till Israels barn och sägen till dem:
- Om någon får flytning ur sitt kött, så är sådan flytning
oren. Och angående hans orenhet, medan flytningen varar, gäller
följande: Evad hans kött avsöndrar flytningen, eller det
tillsluter sig för flytningen, så är han oren. - Allt varpå den sjuke ligger bliver orent, och allt varpå han
sitter bliver orent. - Och den som kommer vid det varpå han har legat skall två sina
kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen. - Och den som sätter sig på något varpå den sjuke har suttit skall
två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
aftonen. - Och den som kommer vid den sjukes kropp skall två sina kläder
och bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen. - Och om den sjuke spottar på någon som är ren, skall denne två
sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
aftonen. - Och allt varpå den sjuke sitter när han färdas någonstädes,
bliver orent. - Och var och en som kommer vid något, vad det vara må, som har
legat under honom skall vara oren ända till aftonen; och den som
bär bort något sådant skall två sina kläder och bada sig i
vatten och vara oren ända till aftonen. - Och var och en som den sjuke kommer vid, utan att hava sköljt
sina händer i vatten, skall två sina kläder och bada sig i
vatten och vara oren ända till aftonen. - Och ett lerkärl som den sjuke kommer vid skall sönderslås; men
är det ett trakärl, skall det sköljas med vatten. - När den som har flytning bliver ren från sin flytning, skall
han, för att förklaras ren, räkna sju dagar och därefter två
sina kläder, och sedan skall han bada sin kropp i rinnande
vatten, så bliver han ren. - Och på åttonde dagen skall han taga sig två turturduvor eller
två unga duvor och komma inför HERRENS ansikte, till
uppenbarelsetältets ingång, och giva dem åt prästen. - Och prästen skall offra dem, den ena till syndoffer och den
andra till brännoffer; så skall prästen bringa försoning för
honom inför HERRENS ansikte, till rening fran hans flytning. - Och om en man har haft sädesutgjutning, så skall han bada hela
sin kropp i vatten och vara oren ända till aftonen. - Och allt slags klädnad och allt av skinn, varpå sådan
sädesutgjutning har skett, skall tvås i vatten och vara orent
ända till aftonen. - Och när en man har legat hos en kvinna och sädesutgjutning har
skett, så skola de båda bada sig i vatten och vara orena ända
till aftonen. - Och när en kvinna har sin flytning, i det att blod avgår ur
hennes kött, skall hon vara oren i sju dagar, och var och en som
kommer vid henne skall vara oren ända till aftonen. - Och allt varpå hon ligger under sin månadsrening bliver orent,
och allt varpå hon sitter bliver orent. - Och var och en som kommer vid det varpå hon har legat skall två
sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
aftonen. - Och var och en som kommer vid något varpå hon har suttit skall
två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
aftonen. - Och om någon sak lägges på det varpå hon har legat eller suttit,
och någon då kommer vid denna sak, så skall han vara oren ända
till aftonen. - Och om en man ligger hos henne, och något av hennes månadsflöde
kommer på honom, skall han vara oren i sju dagar, och allt varpå
han ligger bliver orent. - Och om en kvinna har blodflöde under en längre tid, utan att det
är hennes månadsrening, eller om hon har flöde utöver tiden för
sin månadsrening, så skall om henne, så länge hennes orena flöde
varar, gälla detsamma som under hennes månadsreningstid; hon är
oren. - Om allt varpå hon ligger, så länge hennes flöde varar, skall
gälla detsamma som om det varpå hon ligger under sin
månadsrening; och allt varpå hon sitter bliver orent, likasom
under hennes månadsrening. - Och var och en som kommer vid något av detta bliver oren; han
skall två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända
till aftonen. - Men om hon bliver ren från sitt flöde, skall hon räkna sju dagar
och sedan vara ren. - Och på åttonde dagen skall hon taga sig två turturduvor eller
två unga duvor och bära dem till prästen, till
uppenbarelsetältets ingång. - Och prästen skall offra den ena till syndoffer och den andra
till brännoffer; så skall prästen bringa försoning för henne
inför HERRENS ansikte, till rening från hennes orena flöde. - Så skolen I bevara Israels barn från orenhet, på det att de icke
må dö i sin orenhet, om de orena mitt tabernakel, som står mitt
ibland dem. - Detta är lagen om den som har flytning och om den som har
sädesutgjutning, så att han därigenom bliver oren, - och om den kvinna som har sin månadsrening, och om den som har
någon flytning, evad det är man eller kvinna, så ock om en man
som ligger hos en oren kvinna.
*03/16 Tredje Mosebok (Leviticus), 16 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 16 Kapitlet
Den stora försoningsdagen.
- Och HERREN talade till Mose, sedan Arons två söner voro döda, de
båda som träffades av döden, när de trädde fram inför HERRENS
ansikte. - Och HERREN sade till Mose: Säg till din broder Aron att han icke
på vilken tid som helst får gå in i helgedomen innanför
förlåten, framför nådastolen som är ovanpå arken, på det att han
icke må dö; ty i molnskyn vill jag uppenbara mig över
nådastolen. - Så skall förfaras, när Aron skall gå in i helgedomen: Han skall
taga en ungtjur till syndoffer och en vädur till brännoffer; - han skall ikläda sig en helig livklädnad av linne och hava
benkläder av linne över sitt kött, och han skall omgjorda sig
med ett bälte av linne och vira en huvudbindel av linne om sitt
huvud; detta är de heliga kläderna, och innan han ikläder sig
dem, skall han bada sin kropp i vatten. - Och av Israels barns menighet skall han mottaga två bockar till
syndoffer och en vädur till brännoffer. - Och Aron skall föra fram sin egen syndofferstjur och bringa
försoning för sig och sitt hus. - Sedan skall han taga de två bockarna och ställa dem inför
HERRENS ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet. - Och Aron skall draga lott om de två bockarna: en lott för HERREN
och en lott för Asasel. - Och den bock som lotten bestämmer åt HERREN skall Aron föra fram
och offra till syndoffer. - Men den bock som lotten bestämmer åt Asasel skall ställas
levande inför HERRENS ansikte, för att försoning må bringas för
honom, på det att han må släppas fri ut till Asasel i öknen. - Aron skall alltså föra fram sin syndofferstjur och bringa
försoning för sig och sitt hus, han skall slakta sin
syndofferstjur. - Sedan skall han taga ett fyrfat fullt med glöd från altaret som
står inför HERRENS ansikte, och fylla sina händer med stött
välluktande rökelse; och han skall bära in detta innanför
förlåten. - Och rökelsen skall han lägga på elden inför HERRENS ansikte, så
att ett moln av rökelse skyler nådastolen, ovanpå vittnesbördet,
på det att han icke må dö. - Och han skall taga av tjurens blod och stänka med sitt finger
framtill på nådastolen; och framför nådastolen skall han stänka
blodet sju gånger med sitt finger. - Sedan skall han slakta folkets syndoffersbock och bära in hans
blod innanför förlåten; och han skall göra med hans blod såsom
han gjorde med tjurens blod: han skall tänka därmed på
nådastolen och framför nådastolen. - Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från
Israels barns orenheter och överträdelser, vad de än må hava
syndat. Och på samma sätt skall han göra ned
uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem mitt ibland deras
renheter. - Och ingen människa får vara i uppenbarelsetältet, från den stund
på han går in för att bringa försoning i helgedomen, ända till
dess han har gått ut. Så skall han bringa försoning för sig och
sitt hus och för Israels hela församling. - Sedan skall han gå ut till altaret som står inför HERRENS
ansikte och bringa försoning för det; han skall taga av tjurens
blod och av bockens blod och stryka på altarets horn runt
omkring, - och han skall stänka blodet därpå med sitt finger sju gånger,
och rena och helga det från Israels barns orenheter. - När han så har fullbordat försoningen för helgedomen,
uppenbarelsetältet och altaret, skall han föra fram den levande
bocken. - Och Aron skall lägga båda sina händer på den levande bockens
huvud, och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar
och alla deras överträdelser, vad de än må hava syndat; han
skall lägga dem på bockens huvud och genom en man som hålles
redo därtill släppa honom ut i öknen. - Så skall bocken bära alla deras missgärningar på sig ut i
vildmarken; man skall släppa bocken ute i öknen. - Därefter skall Aron gå in i uppenbarelsetältet och taga av sig
linnekläderna, som han hade iklätt sig när han gick in i
helgedomen; och han skall lämna dem där. - Och han skall bada sin kropp i vatten på en helig plats och
ikläda sig sina vanliga kläder; sedan skall han gå ut och offra
sitt eget brännoffer och folkets brännoffer och bringa försoning
för sig och för folket. - Och fettet av syndoffersdjuret skall han förbränna på altaret.
- Men den som släppte bocken ut till Asasel skall två sina kläder
och bada sin kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret. - Och syndofferstjuren och syndoffersbocken, vilkas blod blev
inburet för att bringa försoning i helgedomen, skola föras bort
utanför lägret, och man skall bränna upp dem i eld med deras hud
och kött och orenlighet. - Och den som bränner upp detta skall två sina kläder och bada sin
kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret. - Och detta skall vara för eder en evärdlig stadga: I sjunde
månaden, på tionde dagen i månaden, skolen I späka eder och icke
göra något arbete, varken infödingen eller främlingen som bor
ibland eder. - Ty på den dagen skall försoning bringas för eder, till att rena
eder; från alla edra synder skolen I renas inför HERRENS
ansikte. - En vilosabbat skall den vara för eder, och I skolen då späka
eder. Detta skall vara en evärdlig stadga. - Och den präst, som har blivit smord och mottagit handfyllning
till att vara präst i sin faders ställe skall bringa denna
försoning; han skall ikläda sig linnekläderna, de heliga
kläderna, - och han skall bringa försoning för det allraheligaste och
försoning för uppenbarelsetältet och altaret, och han skall
bringa försoning för prästerna och allt folket i församlingen. - Detta skall vara för eder en evärdlig stadga, att försoning
skall bringas för Israels barn, till rening från alla deras
synder, en gång om året.Och han gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
*03/17 Tredje Mosebok (Leviticus), 17 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 17 Kapitlet
Bestämmelser om slakt. Förbud att förtära blod, så ock kött av självdöda eller rivna djur.
- 0ch HERREN talade till Mose och sade:
- Tala till Aron och hans söner och alla Israels barn och säg till
dem Detta är vad HERREN har bjudit och sagt: - Om någon av Israels hus, i lägret eller utanför lägret, slaktar
ett fäkreatur eller ett lamm eller en get, - utan att föra fram djuret till uppenbarelsetältets ingång för
att frambära det såsom en offergåva åt HERREN framför HERRENS
tabernakel, så skall detta tillräknas den mannen såsom
blodskuld, ty blod har han utgjutit, och den mannen skall
utrotas ur sitt folk. - Därför skola Israels barn föra sina slaktdjur, som de pläga
slakta ute på marken, fram till HERREN, till uppenbarelsetältets
ingång, till prästen, och där slakta dem såsom tackoffer åt
HERREN. - Och prästen skall stänka blodet på HERRENS altare, vid ingången
till uppenbarelsetältet, och förbränna fettet till en
välbehaglig lukt för HERREN. - Och de skola icke mer offra sina slaktoffer åt de onda andar som
de i trolös avfällighet löpa efter. Detta skall vara en evärdlig
stadga för dem från slakte till släkte. - Och du skall säga till dem:Om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo ibland
dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer - och icke för det fram till uppenbarelsetältets ingång för att
offra det åt HERREN, så skall den mannen utrotas ur sin släkt. - Och om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo ibland
dem, förtär något blod, så skall jag vända mitt ansikte mot
honom som förtär blodet och utrota honom ur hans folk. - Ty allt kötts själ är i blodet, och jag har givit eder det till
altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet är
det som bringar försoning, genom själen som är däri. - Därför säger jag till Israels barn: Ingen av eder skall fortära
blod; och främlingen som bor ibland eder skall icke heller
förtära blod. - Och om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo
ibland dem, fäller ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel,
sådant som får ätas, så skall han låta blodet rinna ut och
övertäcka det med jord. - Ty så är det med allt kötts själ, att blodet är det som
innehåller själen; därför säger jag till Israels barn: I skolen
icke förtära något kötts blod. Ty blodet är allt kötts själ; var
och en som förtär det skall utrotas. - Och var och en som äter ett självdött eller ihjälrivet djur,
evad han är inföding eller främling, skall två sina kläder och
bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen; då bliver han
ren. - Men om han icke tvår sina kläde och icke badar sin kropp kommer
han att bära på missgärning.
*03/18 Tredje Mosebok (Leviticus), 18 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 18 Kapitlet
Förbjudna leder. Onaturlig beblandelse.
- Och HERREN talade till Mose och sade:
- Tala till Israels barn och säg till dem:Jag är HERREN, eder Gud.
- I skolen icke göra såsom man gör i Egyptens land, där I haven
bott. Ej heller skolen I göra såsom man gör i Kaanans land, dit
jag vill föra eder; I skolen icke vandra efter deras stadgar. - Efter mina rätter skolen I göra och mina stadgar skolen I hålla,
och skolen vandra efter dem. Jag är HERREN, eder Gud. - Ja, I skolen hålla mina stadgar och rätter, ty den människa som
gör efter dem skall leva genom dem. Jag är HERREN. - Ingen bland eder skall komma vid någon kvinna som år hans nara
blodsförvant och blotta hennes blygd. Jag är HERREN. - Du skall icke blotta din faders blygd genom att blotta din
moders blygd; hon är din moder, du skall icke blotta hennes
blygd. - Du skall icke blotta någon annan kvinnas blygd, som är din
faders hustru, ty det är din faders blygd. - Du skall icke blotta din systers blygd, evad hon är din faders
dotter eller din moders dotter, evad hon är född hemma eller
född ute. - Du skall icke blotta din sondotters eller din dotterdotters
blygd, ty det är din egen blygd. - Du skall icke blotta din faders hustrus dotters blygd, ty hon är
av din faders släkt, hon är din syster. - Du skall icke blotta din faders systers blygd; hon är din faders
nära blodsförvant. - Du skall icke blotta din moders systers blygd, ty hon är din
moders nära blodsförvant. - Du skall icke blotta din faders broders blygd: vid hans hustru
skall du icke komma; hon är din faders syster. - Du skall icke blotta din svärdotters blygd; hon är din sons
hustru, hennes blygd skall du icke blotta. - Du skall icke blotta din broders hustrus blygd, ty det är din
broders blygd. - Du skall icke blotta en kvinnas blygd och tillika hennes
dotters; du skall icke heller taga till hustru hennes sondotter
eller dotterdotter och blotta dennas blygd, de äro ju nära
blodsförvanter; sådant vore en skändlighet. - Och du skall icke till hustru taga en kvinna jämte hennes
syster, så att du uppväcker fiendskap mellan dem, i det att du
blottar den enas blygd och tillika den andras, medan den förra
lever. - Du skall icke komma vid en kvinna och blotta hennes blygd, när
hon är oren under sin månadsrening. - Med din nästas hustru skall du icke beblanda dig, så att du
genom henne bliver oren. - Du skall icke giva någon av dina avkomlingar till offer åt
Molok; du skall icke ohelga din Guds namn Jag är HERREN. - Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna;
det är en styggelse. - Du skall icke beblanda där med något djur, så att du genom detta
bliver oren. Och ingen kvinna skall hava att skaffa med något
djur, så att hon beblandar sig därmed; det är en
vederstygglighet. - I skolen icke orena eder med något av allt detta, ty med allt
sådant hava de hedningar orenat sig, som jag fördriver för eder. - Därigenom har landet blivit orenat, och jag har på det hemsökt
dess missgärning, så att landet har utspytt sina inbyggare. - Så hållen då I mina stadgar och rätter, och ingen av eder, evad
han är inföding eller en främling som bor ibland eder, må göra
någon av alla dessa styggelser. - Ty alla dessa styggelser hava landets inbyggare, som hava varit
där före eder, bedrivit, så att landet har blivit orenat. - Gören intet sådant, på det att landet icke må utspy eder, om I
så orenen det, likasom det utspyr det folk som har bott där före
eder. - Ty var och en som gör någon av alla dessa styggelser skall
utrotas ur sitt folk, ja, var och en som gör sådant. - Iakttagen därför vad jag har bjudit eder iakttaga, sa att I icke
gören efter någon av de styggeliga stadgar som man har följt
före eder, och så orenen eder genom dem. Jag är HERREN, eder
Gud.
*03/19 Tredje Mosebok (Leviticus), 19 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 19 Kapitlet
Helighetsregler.
- Och HERREN talade till Mose och sade:
- Tala till Israels barns hela menighet och säg till dem:I skolen vara heliga, ty jag, HERREN, eder Gud, är helig.
- Var och en av eder frukte sin moder och sin fader. Mina sabbater
skolen I hålla. Jag är HERREN, eder Gud. - I skolen icke vända eder till avgudar och icke göra eder gjutna
gudar. Jag är HERREN, eder Gud. - När I viljen offra tackoffer åt HERREN, skolen I offra det på
sådant sätt att I bliven välbehagliga. - Samma dag I offren det skall det ätas, eller ock den följande
dagen; men det som bliver över till tredje dagen skall brännas
upp i eld. - Om det ätes på tredje dagen, så är det en vederstygglighet; det
bliver då icke välbehagligt. - Den som äter därav kommer att bära på missgärning, ty han har
ohelgat det som var helgat åt HERREN, och han skall utrotas ur
sin släkt. - När I inbärgen skörden av edert land, skall du icke skörda
intill yttersta kanten av din åker, icke heller skall du göra
någon axplockning efter din skörd. - Och i din vingård skall du icke göra någon efterskörd, och de
avfallna druvorna i din vingård skall du icke plocka upp; du
skall lämna detta kvar åt den fattige och åt främlingen. Jag är
HERREN, eder Gud. - I skolen icke stjäla eller ljuga eller begå något svek mot
varandra. - I skolen icke svärja falskt vid mitt namn; då ohelgar du din
Guds namn. Jag är HERREN. - Du skall icke med orätt avhända din nästa något, eller taga
något ifrån honom med våld. Du skall icke förhålla dagakarlen
hans lön över natten till morgonen. - Du skall icke uttala förbannelser över en döv, och för en blind
skall du icke lägga något varpå han kan falla; du skall frukta
din Gud. Jag är HERREN. - I skolen icke göra orätt i domen; du skall icke hava anseende
till den ringes person, ej heller vara partisk för den mäktige;
du skall döma din nästa rätt. - Du skall icke gå med förtal bland dina fränder; du skall icke
stå efter din nästas blod. Jag är HERREN. - Du skall icke hava hat till din broder i ditt hjärta, men väl må
du tillrättavisa din nästa, så att du icke för hans skull kommer
att bära på synd. - Du skall icke hämnas och icke hysa agg mot någon av ditt folk,
utan du skall älska din nästa såsom dig själv. Jag är HERREN. - Mina stadgar skolen I hålla: Du skall icke låta två slags djur
av din boskap para sig med varandra; din åker skall du icke beså
med två slags säd; en klädnad av två olika slags garn får icke
komma på dig. - Om en man har legat hos en kvinna och beblandat sig med henne,
och hon är trälinna i en annan mans våld, och hon icke har
blivit friköpt eller frigiven, så skola de straffas, men icke
dödas, eftersom hon icke var fri. - Och han skall föra fram sitt skuldoffer inför HERREN, till
uppenbarelsetältets ingång, en skuldoffersvädur. - När så prästen medelst skuldoffersväduren bringar försoning för
honom inför HERRENS ansikte för den synd han har begått, då
bliver den synd han har begått honom förlåten. - När I kommen in i landet och planteren träd av olika slag med
ätbar frukt, skolen I anse deras frukt såsom deras förhud. I tre
år skolen I hålla dem för oomskurna och icke äta av dem; - men under det fjärde året skall all deras frukt vara helgad till
HERRENS lov, - och först under det femte skolen I äta deras frukt. Så skolen I
göra, för att de må giva så mycket större avkastning åt
eder. Jag är HERREN, eder Gud. - I skolen icke äta något med blod i. I skolen icke befatta eder
med spådom eller teckentyderi. - I skolen icke rundklippa kanten av edert huvudhår, ej heller
skall du avstympa kanten av ditt skägg. - I skolen icke göra något märke på eder kropp för någon död, ej
heller bränna in skrifttecken på eder. Jag är HERREN. - Du skall icke ohelga din dotter med att låta henne bliva en
sköka, på det att icke landet må förfalla i skökoväsende och
bliva uppfyllt av skändlighet. - Mina sabbater skolen I hålla, och för min helgedom skolen I hava
fruktan. Jag är HERREN. - I skolen icke vända eder till andar som tala genom besvärjare
eller spåmän. Söken icke sådana, så att I bliven orena genom
dem. Jag är HERREN, eder Gud. - För ett grått huvud skall du stå upp, och den gamle skall du
ära; du skall frukta din Gud. Jag är HERREN. - När en främling bor hos eder i edert land, skolen I icke
förtrycka honom. - Främlingen som bor hos eder skall räknas såsom en inföding bland
edder, du skall älska honom såsom dig själv; I haven ju själva
varit främlingar i Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud. - I skolen icke göra orätt i domen, icke i fråga om mått, vikt
eller mål. - Riktig våg, riktiga vikter, riktig efa, riktigt hin-mått skolen
I hava. Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur
Egyptens land. - Så skolen I nu hålla alla mina stadgar och alla mina rätter och
göra efter dem. Jag är HERREN.
*03/20 Tredje Mosebok (Leviticus), 20 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 20 Kapitlet
Straffbestämmelser.
- Och HERREN talade till Mose och sade:
- Du skall ock säga till Israels barn:Om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo i Israel,
giver någon av sina avkomlingar åt Molok, så skall han straffas
med döden; folket i landet skall stena honom. - Och jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom
ur hans folk, därför att han har givit en av sina avkomlingar åt
Molok, och därmed orenat min helgedom och ohelgat mitt heliga
namn. - Om folket i landet ser genom fingrarna med den mannen, när han
giver en av sina avkomlingar åt Molok, så att de icke döda
honom, - då skall jag själv vända mitt ansikte mot den mannen och mot
hans släkt; och honom och alla dem som hava följt honom och i
trolös avfällighet lupit efter Molok skall jag utrota ur deras
folk. - Och om någon vänder sig till andar som tala genom besvärjare
eller spåmän, för att i trolös avfällighet löpa efter dem, så
skall jag vända mitt ansikte mot honom och utrota honom ur hans
folk. - Så skolen I nu hålla eder heliga, och vara heliga; ty jag är
HERREN, eder Gud. - Och I skolen hålla mina stadgar och göra efter dem. Jag är
HERREN, som helgar eder. - Om någon uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder,
skall han straffas med döden; över sin fader och sin moder har
han uttalat förbannelser, blodskuld låder vid honom. - Om någon begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, om han
begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru, så skola de
straffas med döden, både mannen och kvinnan som hava begått
äktenskapsbrottet. - Om någon ligger hos en kvinna som är hans faders hustru, så
blottar han sin faders blygd; de skola båda straffas med döden,
blodskuld låder vid dem. - Om någon ligger hos sin svärdotter, så skola de båda straffas
med döden; de hava bedrivit en vederstygglighet, blodskuld låder
vid dem. - Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en
kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med
döden, blodskuld låder vid dem. - Om någon till hustru tager en kvinna och tillika hennes moder,
så är det en skändlighet; man skall bränna upp både honom och
dem i eld, för att icke någon skändlighet må finnas bland eder. - Om en man beblandar sig med något djur, så skall han straffas
med döden, och djuret skolen I dräpa. - Och om en kvinna kommer vid något djur och beblandar sig därmed,
så skall du dräpa både kvinnan och djuret; de skola straffas med
döden, blodskuld låder vid dem. - Om någon tager till hustru sin syster, sin faders dotter eller
sin moders dotter, och ser hennes blygd och hon ser hans blygd,
så är det en skamlig gärning, och de skola utrotas inför sitt
folks ögon; han har blottat sin systers blygd, han bär på
missgärning. - Om någon ligger hos en kvinna som har sin månadsrening och
blottar hennes blygd, i det att han avtäcker hennes brunn och
hon blottar sitt blods brunn, så skola de båda utrotas ur sitt
folk. - Du skall icke blotta din moders systers eller din faders systers
blygd. Ty den så gör avtäcker sin nära blodsförvants blygd; de
komma att bära på missgärning. - Om någon ligger hos sin farbroders hustru, så blottar han sin
farbroders blygd; de komma att bära på synd, barnlösa skola de
dö. - Om någon tager sin broders hustru, så är det en oren gärning;
han blottar då sin broders blygd, barnlösa skola de bliva. - Så skolen I nu hålla alla mina stadgar och alla mina rätter och
stadgar och göra efter dem, för att landet icke må utspy eder,
det land dit jag vill föra eder, så att I fån bo där. - Och I skolen icke vandra efter det folks stadgar, som jag vill
fördriva för eder; ty just därför att de hava bedrivit allt
sådant, har jag blivit led vid dem. - Och därför har jag sagt till eder I skolen besitta deras land,
ty jag skall giva eder det till besittning, ett land som flyter
av mjölk och honung. Jag är HERREN, eder Gud, som har avskilt
eder från andra folk. - Gören alltså skillnad mellan rena fyrfotadjur och orena, och
mellan rena fåglar och orena, så att I icke gören eder själva
till styggelse för de fyrfotadjurs eller fåglars skull eller för
de kräldjurs, skull på marken, som jag har avskilt, för att I
skolen hålla dem för orena. - I skolen vara mig heliga, ty jag, HERREN, är helig, och jag har
avskilt eder från andra folk, för att I skolen höra mig till. - När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse
eller spådom, skall denne straffas med döden; man skall stena
honom, blodskuld låder vid honom.
*03/21 Tredje Mosebok (Leviticus), 21 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 21 Kapitlet
Helighetsregler för prästerna.
- Och HERREN sade till Mose: Säg till prästerna, Arons söner, säg
till dem så:En präst får icke ådraga sig orenhet genom någon död bland sina
fränder, - utom genom sina närmaste blodsförvanter: sin moder, sin faden,
sin dotter, sin broder; son, sin dotter, sin broder; - så ock genom sin syster, om hon var jungfru och stod honom
närmare och icke tillhörde någon man, i sådant fall må han
ådraga sig orenhet genom henne. - Eftersom han är en herre bland sina fränder, får han icke ådraga
sig orenhet och göra sig ohelig. - Prästerna skola icke raka någon del av sitt huvud skallig eller
avraka kanten av sitt skägg eller rista något märke på sin
kropp. - De skola vara helgade åt sin Guds och må icke ohelga sin Guds
namn, ty de bära fram HERRENS eldsoffer sin Guds spis; därför
skola de heliga. - Ingen av dem skall taga till hustru en sköka eller en vanärad
kvinna, ej heller skall någon taga til hustru en kvinna som har
blivit förskjuten av sin man, ty prästen är helgad åt sin Gud. - Därför skall du akta honom helig, ty han bär fram din Guds spis;
han skall vara dig helig, ty jag, HERREN, som helgar eder, är
helig. - Om en prästs dotter ohelgar sig genom skökolevnad, så ohelgar
hon sin fader; hon skall brännas upp i eld. - Den som är överstepräst bland sina bröder, den på vilkens huvud
smörjelseoljan har blivit utgjuten, och som har mottagit
handfyllning till att ikläda sig prästkläderna, han skall icke
hava sitt hår oordnat, ej heller riva sönder sina kläder; - och han skall icke gå in till någon död; icke ens genom sin
fader eller genom sin moder får han ådraga sig orenhet. - Och ur helgedomen skall han icke gå ut, på det att han icke må
ohelga sin Guds helgedom, ty hans Guds smörjelseolja, varmed han
har blivit invigd, är på honom. Jag är HERREN. - Till hustru skall han taga en kvinna som är jungfru.
- En änka eller en förskjuten hustru eller en vallärad kvinna, en
sköka — en sådan får han icke taga, utan en jungfru blalnd sina
fränder skall han taga till hustru, - för att han icke må ohelga sin livsfrukt bland sina fränder; ty
jag är HERREN, som helgar honom. - Och HERREN talade till Mose och sade:
- Tala till Aron och säg: Av dina avkomlingar i kommande släkten
skall ingen som har något lyte träda fram för att frambära sin
Guds spis. - Ingen skall träda fram, som har något lyte, varken en blind
eller en halt, eller en som har lyte i ansiktet, eller som har
någon lem för stor, - ingen som har brutit arm eller ben,
- ingen som är puckelryggig eller förkrympt, eller som har fel på
ögat, eller som har skabb eller annat utslag, eller som är
snöpt. - Av prästen Arons avkomlingar skall ingen som har något lyte gå
fram för att frambära HERRENS eldsoffer; han har ett lyte, han
skall icke gå fram för att frambära sin Guds spis. - Sin Guds spis må han äta, både det som är högheligt och det som
är heligt, - men eftersom han har ett lyte, skall han icke gå in till
förlåten, ej heller skall han gå fram till altaret, på det att
han icke må ohelga mina heliga ting; ty jag är HERREN, som
helgar dem. - Och Mose talade detta till Aron och hans söner och alla Israels
barn.
*03/22 Tredje Mosebok (Leviticus), 22 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 22 Kapitlet
Ytterligare regler för prästerna. Föreskrifter om djuroffren.
- Och HERREN talade till Mose och sade:
- Tala till Aron och hans söner och säg att de skola hålla sig
ifrån de heliga gåvor som Israels barn bära fram åt mig, på det
att de icke må ohelga mitt heliga namn. Jag är HERREN. - Säg till dem: Om i kommande släkten någon av edra avkomlingar,
medan orenhet låder vid honom, kommer vid de heliga gåvor som
Israels barn bära fram åt HERREN, så skall han utrotas ur min
åsyn Jag är HERREN. - Om någon av Arons avkomlingar är spetälsk eller har flytning,
skall han icke äta av de heliga gåvorna, förrän han har blivit
ren; ej heller den som kommer vid någon som har blivit oren
genom en död, eller den som har haft sädesutgjutning; - ej heller den som kommer vid något slags smådjur genom vilket
man bliver oren, eller vid en människa genom vilken man bliver
oren, på vad sätt denna än må hava blivit oren. - Den som kommer vid något sådant, han skall vara oren ända till
aftonen, och skall icke äta av de heliga gåvorna, förrän han har
badat sin kropp i vatten. - Men när solen har gått ned, är han ren, och sedan må han äta av
de heliga gåvorna, ty det är hans spis. - Ett självdött eller ihjälrivet djur skall han icke äta, så att
han därigenom bliver oren. Jag är HERREN. - De skola iakttaga vad jag har bjudit dem iakttaga, på det att de
icke för det heligas skull må komma att bära på synd och träffas
av döden därför att de ohelga det. Jag är HERREN, som helgar
dem. - Ingen främmande får äta av det heliga; en inhysesman hos prästen
eller en hans legodräng skall icke äta av det heliga. - Men när en präst har köpt en träl för sina penningar, må denne
äta därav, så ock den träl som är född i hans hus; dessa må äta
av hans spis. - När en prästs dotter har blivit en främmande mans hustru, skall
hon icke äta av det heliga som gives till offergärd. - Men om en prästs dotter har blivit änka eller blivit förskjuten,
och hon är utan livsfrukt, och hon så kommer åter till sin
faders hus och är där såsom i sin ungdom, då må hon äta av sin
faders spis; men ingen främmande får äta därav. - Och om någon ouppsåtligen äter av det heliga, skall han lägga
femtedelen därtill och giva prästen ersättning för det heliga. - Prästerna skola icke ohelga de heliga gåvorna, det som Israels
barn göra såsom gärd åt HERREN, - och därigenom draga över dem missgärning och skuld, när de äta
av deras heliga gåvor; ty jag är HERREN, som helgar dem. - Och HERREN talade till Mose och sade:
- Tala till Aron och hans söner och alla Israels barn och säg till
dem: Om någon av Israels hus eller av främlingarna i Israel vill
offra något offer, vare sig det är ett löftesoffer eller ett
frivilligt offer som de vilja offra åt HERREN såsom brännoffer,
sa skolen I göra det på sådant sätt att I bliven välbehagliga; - offret skall vara ett felfritt handjur, av fäkreaturen eller av
fåren eller av getterna; - I skolen icke därtill taga ett djur som har något lyte, ty genom
ett sådant bliven I icke välbehagliga. - Och när någon vill offra ett tackoffer åt HERREN av fäkreaturen
eller av småboskapen, vare sig det gäller att fullgöra ett
löfte, eller det gäller ett frivilligt offer, då skall det vara
felfritt far att bliva välbehagligt; intet lyte får finnas
därpå. - Det som är blint eller brutet eller stympat eller sårigt, eller
det som har skabb eller annat utslag sådant skolen I icke offra
åt HERREN; eldsoffer av sådant skolen I icke lägga på altaret åt
HERREN. - Ett djur av fäkreaturen eller av småboskapen, som har någon lem
för stor eller för liten, må du väl offra såsom frivilligt
offer, men såsom löftesoffer bliver det icke välbehagligt. - Och I skolen icke offra åt HERREN något som har blivit snöpt
genom klämning eller krossning eller avslitning eller
utskärning; sådant skolen I icke göra i edert land. - Icke heller av en utlännings hand skolen I mottaga och offra
sådana djur till eder Guds spis, ty de äro skadade, de hava ett
lyte; genom sådana bliven I icke välbehagliga. - Och HERREN talade till Mose och sade:
- När en kalv eller ett får eller en get har blivit född, skall
djuret dia sin moder i sju dagar. Men allt ifrån den åttonde
dagen är det välbehagligt såsom eldsoffersgåva åt HERREN. - I skolen icke slakta något djur, vare sig av fäkreaturen eller
av småboskapen, på samma dag som dess avföda. - När I viljen offra ett lovoffer åt HERREN, skolen I offra det på
såant sätt att I bliven välbehagliga. - Det skall ätas samma dag; I skolen icke lämna nagot därav kvar
till följande morgon. Jag är HERREN. - I skolen hålla mina bud och göra efter dem. Jag är HERREN.
- I skolen icke ohelga mitt heliga namn, ty jag vill bliva helgad
bland Israels barn. Jag är HERREN, som helgar eder, - han som har fört eder ut ur Egyptens land, för att jag skall
vara eder Gud. Jag är HERREN.
*03/23 Tredje Mosebok (Leviticus), 23 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 23 Kapitlet
Stadgar för högtiderna.
- Och HERREN talade till Mose och sade:
- Tala till Israels barn och säg till dem:Dessa äro HERRENS högtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga
sammankomster; mina högtider äro dessa: - Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat,
en dag för helig sammankomst; intet arbete skolen I då göra. Det
är HERRENS sabbat, var I än ären bosatta. - Dessa äro HERRENS högtider, de heliga sammankomster som I skolen
utlysa på bestämda tider: - I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, vid aftontiden,
är HERRENS påsk. - Och på femtonde dagen i samma månad är HERRENS osyrade bröds
högtid; då skolen I äta osyrat bröd, i sju dagar. - På den första dagen skolen I hålla 7 en heligsammankomst; ingen
arbetssyssla skolen I då göra. - Och I skolen offra eldsoffer åt HERREN i sju dagar. På den
sjunde dagen skall åter hållas en helig sammankomst; ingen
arbetssyssla skolen I då göra. - Och HERREN talade till Mose och sade:
- Tala till Israels barn och säg till dem : När I kommen in i det
land som jag vill giva eder, och I inbärgen dess skörd, då
skolen I bära till prästen den kärve som är förstlingen av eder
skörd. - Och den kärven skall han vifta inför HERRENS ansikte, för att I
mån bliva välbehagliga; dagen efter sabbaten skall prästen vifta
den. - Och på den dag då I låten vifta kärven skolen I offra ett
felfritt årsgammalt lamm till brännoffer åt HERREN, - och såsom spisoffer därtill två tiondedels efa fint mjöl,
begjutet med olja, ett eldsoffer åt HERREN till en välbehaglig
lukt, och såsom drickoffer därtill en fjärdedels hin vin. - Och intet av det nya, varken bröd eller rostade ax eller korn av
grönskuren säd, skolen I äta förrän på denna samma dag, icke
förrän I haven burit fram offergåvan åt eder Gud. Detta skall
vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte, var I
än ären bosatta. - Sedan skolen I räkna sju fulla veckor från dagen efter sabbaten,
från den dag då I buren fram vift offerskärven; - femtio dagar skolen I räkna intill dagen efter den sjunde
sabbaten; då skolen I bära fram ett offer av den nya grödan åt
HERREN. - Från de orter där I bon skolen I bära fram viftoffersbröd, två
kakor av två tiondedels efa fint mjöl, bakade med surdeg: en
förstlingsgåva åt HERREN. - Och jämte brödet skolen I föra fram sju felfria årsgamla lamm,
en ungtjur och två vädurar, till att offras såsom brännoffer åt
HERREN, med tillhörande spisoffer och drickoffer: ett eldsoffer
till en välbehaglig lukt för HERREN. - Därtill skolen I offra en bock till syndoffer och två årsgamla
lamm till tackoffer. - Och prästen skall vifta dem såsom ett viftoffer inför HERRENS
ansikte, jämte förstlingsbröden som bäras fram tillika med de
båda lammen de skola vara helgade åt HERREN och tillhöra
prästen. - Och till denna samma dag skolen I utlysa en helig sammankomst
att hållas av eder; ingen arbetssyssla skolen I då göra. Detta
skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte,
var I än ären bosatta. - Och när I inbärgen skörden av edert land, skall du icke skörda
intill yttersta kanten av din åker, icke heller skall du göra
någon axplockning efter din skörd, du skall lämna detta kvar åt
den fattige och åt främlingen. Jag är HERREN, eder Gud. - Och HERREN talade till Mose och sade:
- Tala till Israels barn och säg: I sjunde månaden, på första
dagen i månaden, skolen I hålla sabbatsvila, en högtid med
basunklang, till att bringa eder i åminnelse inför HERREN, en
helig sammankomst. - Ingen arbetssyssla skolen I då göra, och I skolen offra
eldsoffer åt HERREN. - Och HERREN talade till Mose och sade:
- Men på tionde dagen i samma sjunde månad är försoningsdagen; då
skolen I hålla en helig sammankomst, och I skolen då späka eder;
och I skolen offra eldsoffer åt HERREN. - Och I skolen intet arbete göra på denna samma dag, ty det är en
försoningsdag, då försoning bringas för eder inför HERRENS, eder
Guds, ansikte. - Och var och en som icke späker sig på denna samma dag skall
utrotas ur sin släkt. - Och var och en som gör något arbete på denna samma dag, honom
skall jag förgöra ur hans folk. - Intet arbete skolen I då göra Detta skall vara en evärdlig
stadga för eder från släkte till släkte, var I än ären bosatta. - En vilosabbat skall den vara för eder, och I skolen då späka
eder. På nionde dagen i månaden, om aftonen, skolen I hålla
denna eder sabbatsvila, från afton till afton. - Och HERREN talade till Mose och sade:
- Tala till Israels barn och säg:På femtonde dagen i samma sjunde månad är HERRENS
lövhyddohögtid, i sju dagar. - På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst; ingen
arbetssyssla skolen I då göra. - I sju dagar skolen I offra eldsoffer åt HERREN. På den åttonde
dagen skolen I hålla en helig sammankomst och skolen offra
eldsoffer åt HERREN. Då är högtidsförsamling; ingen arbetssyssla
skolen I då göra. - Dessa äro HERRENS hÖgtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga
sammankomster, och på vilka I skolen offra eldsoffer åt HERREN,
brännoffer och spisoffer, slaktoffer och drickoffer, var dag de
för den dagen bestämda offren — - detta förutom HERRENS sabbater, och förutom edra övriga gåvor,
och förutom alla edra löftesoffer, och förutom alla frivilliga
offer som I given åt HERREN. - Men på femtonde dagen i sjunde månaden, när I inbärgen
avkastningen av landet, skolen I fira HERRENS högtid, i sju
dagar. På den första dagen är sabbatsvila, på den åttonde dagen
är ock sabbatsvila. - Och I skolen på den första dagen taga frukt av edra skönaste
träd, kvistar av palmer och grenar av lummiga träd och av
pilträd, och skolen så vara glada i sju dagar inför HERRENS,
eder Guds, ansikte. - I skolen fira denna högtid såsom en HERRENS högtid sju dagar om
året. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte
till släkte; i sjunde månaden skolen I fira den. - Då skolen I bo i lövhyddor i sju dagar; alla de som äro
infödingar i Israel skola bo i lövhyddor, - för att edra efterkommande må veta huru jag lät Israels barn bo
i lövhyddor, när jag förde dem ut ur Egyptens land Jag är
HERREN, eder Gud. - Och Mose talade till Israels barn om dessa HERRENS högtider.
*03/24 Tredje Mosebok (Leviticus), 24 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 24 Kapitlet
Föreskrifter om den gyllene ljusstaken och om skådebröden. En gudsförsmädare stenad. Strafflagar.
- Och HERREN talade till Mose och sade:
- Bjud Israels barn att bära till dig ren olja, av stötta oliver,
till ljusstaken, så att lamporna dagligen kunna sättas upp. - Utanför den förlåt som hänger framför vittnesbördet, i
uppenbarelsetältet, skall Aron beständigt sköta den, från
aftonen till morgonen, inför HERRENS anssikte. Detta skall vara
en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte. - Lamporna på den gyllene ljusstaken skall han beständigt sköta
inför HERRENS ansikte. - Och du skall taga fint mjöl och därav baka tolv kakor; var kaka
skall innehålla två tiondedels efn. - Och du skall lägga upp dem i två rader, sex i var rad, på det
gyllene bordet inför HERRENS ansikte. - Och på vardera raden skall du lägga ren rökelse, för att denna
må utgöra själfva altaroffret av bröden, ett eldsoffer åt
HERREN. - Sabbatsdag efter sabbatsdag skall man beständigt lägga upp dem
inför HERRENS ansikte: en gärd av Israels barn, till ett evigt
förbund. - De skola tillhöra Aron och hans söner och skola ätas av dem på
en helig plats, ty de äro högheliga och äro hans evärdliga rätt
av HERRENS eldsoffer. - Och en man som var son till en israelitisk kvinna, men till
fader hade en egyptisk man, gick ut bland Israels barn; och den
israelitiska kvinnans son och en israelitisk man kommo i träta
med varandra i lägret. - Och den israelitiska kvinnans son smädade Namnet och hädade. Då
förde de honom fram till Mose. Och hans moder hette Selomit,
dotter till Dibri, av Dans stam. - Och de satte honom i förvar, för att de skulle få hans dom
bestämd efter HERRENS befallning. - Och HERREN talade till Mose och sade:
- För ut bädaren utanför lägret; sedan må alla som hörde det lägga
sina händer på hans huvud, och må så hela menigheten stena
honom. - Och till Israels barn skall du tala och säga: Om någon hädar sin
Gud, kommer han att bära på synd. - Och den som smädar HERRENS namn skall straffas med döden; hela
menigheten skall stena honom. Evad det är en främling eller en
inföding som smädar Namnet, skall han dödas. - Om någon slår ihjäl någon människa, skall han straffas med
döden; - och den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det: liv
för liv. - Och om någon vållar att hans nästa får ett lyte, så skall man
göra mot honom såsom han själv har gjort: - bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand; samma
lyte han har vållat att en annan fick skall han själv få. - Den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det, och den
som slår ihjäl en människa skall dödas. - En och samma lag skall gälla för eder, den skall gälla lika väl
för främlingen som för infödingen; ty jag är HERREN, eder Gud. - Och Mose talade detta till Israels barn; och de förde ut hädaren
utanför lägret och stenade honom. Alltså gjorde Israels barn
såsom HERREN hade bjudit Mose.
*03/25 Tredje Mosebok (Leviticus), 25 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 25 Kapitlet
Sabbatsår och jubelår.
- Och HERREN talade till Mose på Sinai berg och sade:
- Tala till Israels barn och säg till dem:När I kommen in i det land som jag vill giva eder, skall landet
hålla sabbat åt HERREN. - I sex år skall du beså din åker, och i sex år skära din vingård
och inbärga avkastningen av landet, - men under det sjunde året skall landet hava vilosabbat, en
HERRENS sabbat; då skall du icke beså din åker och icke skära
din vingård. - Vad som växer upp av spillsäden efter din skörd skall du icke
skörda, och de druvor som växa på dina oskurna vinträd skall du
icke avbärga. Det skall vara ett sabbats vilans år för landet. - Och vad landets sabbat ändå giver skolen I hava till föda: du
själv, din tjänare och din tjänarinna, din daglönare och din
inhysesman, de som bo hos dig. - Din boskap och de vilda djuren i ditt land skola ock hava sin
föda av all dess avkastning. - Och du skall räkna sju årsveckor, det är sju gånger sju år, så
att tiden för de sju årsveckorna bliver fyrtionio år. - Då skall du i sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, låta
blåsa i larmbasun; på försoningsdagen skolen I blåsa i basun
över hela edert land. - Och I skolen helga det femtionde året och utropa frihet i landet
för alla dess inbyggare. Det skall vara ett jubelår för eder;
var och en av eder skall då återfå sin arvsbesittning, var och
en av eder skall återfå sin släktegendom. - Ett jubelår skall detta femtionde år vara för eder; då skolen I
icke så något, och vad som då växer upp av spillsäden skolen I
icke skörda, och I skolen då icke avbärga edra oskurna vinträd. - Ty det är ett jubelår; heligt skall det vara för eder. Från
själva marken skolen I hämta eder föda, av dess avkastning. - Under ett sådant jubelår skall var och en av eder återfå sin
arvsbesittning. - Om I alltså säljer något åt eder nästa eller köpen något av eder
nästa, skolen I icke göra varandra orätt: - efter antalet år från jubelåret skall du betala din nästa, efter
antalet årsgrödor skall han få betalning av dig. - Alltefter som åren äro flera skall du betala högre pris, och
alltefter som åren äro färre skall du betala lägre pris; ty ett
visst antal grödor är det han säljer till dig. - I skolen icke göra varandra orätt du skall frukta din Gud; ty
jag är HERREN, eder Gud. - Och I skolen göra efter mina stadgar, och mina rätter skolen I
hålla och skolen göra efter dem; då skolen I bo trygga i landet. - Och landet skall giva sin frukt, så att I haven nog att äta, och
I skolen bo trygga däri. - Och om I frågen: »Vad skola vi äta under det sjunde året, om vi
icke få så och icke få inbärga vår gröda?», - så mån I veta att jag skall bjuda min välsignelse komma över
eder under det sjätte året, så att det giver gröda för de tre
åren. - Och ännu när I under det åttonde året sån, skolen I hava av den
gamla grödan att äta; ända till dess att grödan på det nionde
året har kommit in, skolen I hava gammalt att äta. - När I säljen jord, skolen I icke sälja den för evärdlig tid, ty
landet är mitt; I ären ju främlingar och gäster hos mig. - I hela det land I fån till besittning skolen I medgiva rätt att
återbörda jordegendom. - Om din broder råkar i armod och säljer något av sin
arvsbesittning, så må hans närmaste bördeman komma till honom
och återbörda det brodern har sålt. - Och om någon icke har någon bördeman, men han själv kommer i
tillfälle att anskaffa vad som behöves för att återbörda, - så skall han räkna efter, huru många år som hava förflutit ifrån
försäljningen, och betala lösen för de återstående åren åt den
man till vilken han sålde, och han skall så återfå sin
besittning. - Men om han icke förmår anskaffa vad som behöves till att betala
honom, så skall det han har sålt förbliva i köparens hand intill
jubelåret. Men på jubelåret skall det frånträdas, och han skall
då återfå sin besittning. - Om någon säljer ett boningshus i en stad som är omgiven med
murar, så skall han hava rätt att återbörda det innan ett år har
förflutit, sedan han sålde det; hans rätt att återbörda det är
då inskränkt till viss tid. - Men om det icke har blivit återbördat, förrän hela året är ute,
så skall huset, om det ligger i en stad som är omgiven med
murar, förbliva köparens och hans efterkommandes egendom för
evärdlig tid; det skall då icke frånträdas på jubelåret. - Men hus i sådana byar som icke hava murar omkring sig skola
räknas till landets åkermark; de skola kunna återbördas, och på
jubelåret skola de frånträdas. - Dock skola leviterna inom de städer som äro deras arvsbesittning
hava evärdlig rätt att återbörda husen i städerna - Också om någon annan av leviterna inlöser det sålda huset i den
stad där han har sin besittning, skall det dock frånträdas på
jubelåret; ty husen i levitstäderna äro leviternas
arvsbesittning bland Israels barn. - Och ett fält som är utmark omkring någon av deras städer får
icke säljas, ty det är deras evärdliga besittning. - Om din broder råkar i armod och kommer på obestånd hos dig, så
skall du taga dig an honom; såsom en främling eller en
inhysesman skall han få leva hos dig. - Du skall icke ockra på honom eller taga ränta, ty du skall
frukta din Gud, och du skall låta din broder leva hos dig. - Du skall icke lämna honom dina penningar på ocker eller lämna
honom av dina livsmedel mot ränta. - Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land,
för att giva eder Kanaans land och vara eder Gud. - Om din broder råkar i armod hos dig och säljer sig åt dig, skall
du icke låta honom göra trälarbete; - såsom en daglönare och en inhysesman skall han vara hos dig;
intill jubelåret skall han tjäna hos dig. - Då skall du giva honom fri, honom själv och hans barn med honom;
och han skall återfå sin släktegendom, sin fädernebesittning
skall han återfå. - Ty de äro mina tjänare, som jag har fört ut ur Egyptens land; de
skola icke säljas såsom man säljer trälar. - Du skall icke med hårdhet bruka din makt över dem; du skall
frukta din Gud. - Men om du vill skaffa dig en verklig träl eller trälinna, så
skall du köpa en sådan träl eller trälinna från hedningarna som
bo runt omkring eder. - I mån ock köpa sådana ibland barnen till inhysesmännen som bo
hos eder och bland personer av deras släkt, som I haven hos
eder, och som äro födda i edert land; sådana skola förbliva eder
egendom. - Och dem mån I hava att lämna såsom arv åt edra barn efter eder,
till egendom och besittning; dem kunnen I hava till trälar
evärdligen. Men ibland edra bröder, Israels barn, skall ingen
med hårdhet bruka sin makt över den andre. - Om en främling eller en inhysesman hos dig kommer till välstånd,
och en din broder råkar i armod hos honom och säljer sig åt
främlingen som bor inhyses hos dig, eller eljest åt någon som
tillhör en främlingssläkt, - så skall han sedan, efter det att han har sålt sig, kunna lösas
ut; någon av hans bröder må lösa honom; - eller ock må hans farbröder eller hans farbroders son lösa
honom, eller må någon annan nära blodsförvant av hans släkt lösa
honom; eller om han kommer i tillfälle därtill, må han själv
lösa sig. - Därvid skall han, jämte den som har köpt honom, räkna efter,
huru lång tid som har förflutit ifrån det år då han sålde sig åt
honom till jubelåret; och det pris för vilket han såldes skall
uppskattas efter årens antal; hans arbetstid hos honom skall
beräknas till samma värde som en daglönares. - Om ännu många år äro kvar, skall han såsom lösen för sig betala
en motsvarande del av det penningbelopp som han köptes för. - Om däremot allenast få år återstå till jubelåret, så skall han
räkna efter detta, sig till godo, och betala lösen för sig efter
antalet av sina år. - Såsom en daglönare som är lejd för år skall man behandla honom
ingen må inför dina ögon med hårdhet bruka sin makt över honom. - Men om han icke bliver löst på något av de nämnda sätten, så
skall han på jubelåret givas fri, han själv och hans barn med
honom. - Ty Israels barn äro mina tjänare; de äro mina tjänare, som jag
har fört ut ur Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.
*03/26 Tredje Mosebok (Leviticus), 26 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 26 Kapitlet
Varning för avguderi. Löftet till dem som hålla lagen, hotelser mot dess överträdare.
- I skolen icke göra eder några av gudar, ej heller uppresa åt
eder något beläte eller någon stod, eller uppsätta i edert land
stenar med inhuggna bilder, för att tillbedja vid dem; ty jag är
HERREN, eder Gud. - Mina sabbater skolen I hålla, och för min helgedom skolen I hava
fruktan. Jag är HERREN. - Om I vandren efter mina stadgar och hållen mina bud och gören
efter dem, - så skall jag giva eder regn i rätt tid, så att jorden giver sin
gröda och träden på marken bära sin frukt. - Och trösktiden skall hos eder räcka intill vinbärgningen, och
vinbärgningen skall räcka intill såningstiden, och I skolen hava
bröd nog att äta och skolen bo trygga i edert land. - Och jag skall skaffa frid i landet, och I skolen få ro, och
ingen skall förskräcka eder. Jag skall göra slut på vilddjuren i
landet, och intet svärd skall gå fram genom edert land. - I skolen jaga edra fiender framför eder, och de skola falla för
edra svärd. - Fem av eder skola jaga hundra framför sig, och hundra av eder
skola jaga tiotusen, och edra fiender skola falla för edra
svärd. - Och jag skall vända mig till eder och göra eder fruktsamma och
för öka eder, och jag skall upprätthålla mitt förbund med eder. - Och gammal gröda, som länge har legat inne, skolen I hava att
äta; I skolen nödgas skaffa den gamla undan för den nya. - Och jag skall uppresa min boning mitt ibland eder, och min själ
skall icke försmå eder. - Jag skall vandra mitt ibland eder och vara eder Gud, och I
skolen vara mitt folk. - Jag är HERREN, eder Gud, som förde eder ut ur Egyptens land, för
att I icke skullen vara trälar där; och jag har brutlt sönder
edert ok och låtit eder gå med upprätt huvud. - Men om I icke hören mig och icke gören efter alla dessa bud,
- om I förkasten mina stadgar, och om edra själar försmå mina
rätter, så att I icke gören efter alla mina bud, utan bryten
mitt förbund, - då skall ock jag handla på samma sätt mot eder: jag skall
hemsöka eder med förskräckliga olyckor, med tärande sjukdom och
feber, så att edra ögon försmäkta och eder själ förtvinar; och I
skolen förgäves så eder säd, ty edra fiender skola äta den. - Jag skall vända mitt ansikte mot eder, och I skolen bliva slagna
av edra fiender; och de som hata eder skola råda över eder, och
I skolen fly, om ock ingen förföljer eder. - Om I, detta oaktat, icke hören mig, så skall jag tukta eder
sjufalt värre för edra synders skull. - Jag skall krossa eder stolta makt. Jag skall låta eder himmel
bliva såsom järn ocb eder jord såsom koppar. - Och eder möda skall vara förspilld, ty eder jord skall icke giva
sin gröda, och träden i landet skola icke bära sin frukt. - Om I ändå vandren mig emot och icke viljen höra mig, så skall
jag slå eder sjufalt värre, såsom edra synder förtjäna. - Jag skall sända över eder vilddjur, som skola döda edra barn och
fördärva eder boskap och minska edert eget antal, så att edra
vägar bliva öde. - Om I, detta oaktat, icke låten varna eder av mig, utan vandren
mig emot, - så skall också jag vandra eder emot och slå eder sjufalt för
edra synders skull. - Jag skall låta eder drabbas av ett hämndesvärd, som skall hämnas
mitt förbund, och I skolen nödgas församla eder i städerna; men
där skall jag sända pest bland eder, och I skolen bliva givna i
fiendehand. - Jag skall så fördärva edert livsuppehälle, att edert bröd skall
kunna bakas i en enda ugn av tio kvinnor, och edert bröd skall
lämnas ut efter vikt, och när I äten, skolen I icke bliva mätta. - Om I, detta oaktat, icke hören mig, utan vandren mig emot,
- så skall också jag i vrede vandra eder emot och tukta eder
sjufalt för edra synders skull. - I skolen nödgas äta edra söners kött och äta edra döttrars kött.
- Jag skall ödelägga edra offerhöjder och utrota edra solstoder;
jag skall kasta edra döda kroppar på edra eländiga avgudars döda
kroppar, ty min själ skall försmå eder. - Och jag skall göra edra städer till ruiner och föröda edra
helgedomar, och jag skall icke mer med välbehag känna lukten av
edra offer. - Jag skall själv ödelägga landet, så att edra fiender, som bo
däri, skola häpna däröver. - Men eder skall jag förströ bland hedningarna, och jag skall
förfölja eder med draget svärd; så skall edert land bliva en
ödemark, och edra städer skola bliva ruiner. - Då skall landet få gottgörelse för sina sabbater, då, under hela
den tid det ligger öde och I ären i edra fienders land. Ja, då
skall landet hålla sabbat och giva gottgörelse för sina
sabbater. - Hela den tid det ligger öde skall det hålla sabbat och få den
vila det icke fick på edra sabbater, då I bodden däri. - Och åt dem som bliva kvar av eder skall jag giva försagda
hjärtan i deras fienders länder, så att de jagas på flykten av
ett prasslande löv som röres av vinden, och fly, såsom flydde de
för svärd, och falla, om ock ingen förföljer dem. - Och de skola stupa på varandra, likasom för svärd, om ock ingen
förföljer dem. Ja, I skolen icke kunna hålla stånd mot edra
fiender. - I skolen förgås bland hedningarna, och edra fienders land skall
förtära eder. - Och de som bliva kvar av eder skola försmäkta i edra fienders
land, genom sin egen missgärning, och försmäkta tillika genom
sina fäders missgärning, likasom dessa hava gjort. - Och de skola nödgas bekänna den missgärning de själva hava
begått, och den deras fäder hava begått, genom att handla
trolöst mot mig, och huru de hava vandrat mig emot - — varför också jag måste vandra dem emot och föra dem bort i
deras fienders land — ja, då skola deras oomskurna hjärtan
nödgas ödmjuka sig, då skola de få umgälla sin missgärning. - Och då skall jag tänka på mitt förbund med Jakob, då skall jag
ock tänka på mitt förbund med Isak och på mitt förbund med
Abraham, och på landet skall jag tänka. - Ty landet måste bliva övergivet av dem och så få gottgörelse för
sina sabbater genom att bliva öde när folket är borta, och
själva skola de få umgälla sin missgärning, därför, ja, därför
att de förkastade mina rätter, och därför att deras själar
försmådde mina stadgar. - Men detta oaktat skall jag, medan de äro i sina fienders land,
icke så förkasta eller försmå dem, att jag förgör dem och bryter
mitt förbund med dem; ty jag är HERREN, deras Gud. - Nej, till fromma för dem skall jag tänka på förbundet med
förfäderna, som jag förde ut ur Egyptens land, inför
hedningarnas ögon, på det att jag skulle vara deras Gud. Jag är
HERREN. - Dessa äro de stadgar och rätter och lagar som HERREN fastställde
mellan sig och Israels barn, på Sinai berg genom Mose.
*03/27 Tredje Mosebok (Leviticus), 27 KapitletTredje Mosebok (Leviticus), 27 Kapitlet
Löfteslösen och tionde.
- Och HERREN talade till Mose och sade:
- Tala till Israels barn och säg till dem:Om någon skall fullgöra ett löfte, ett sådant varvid du har att
bestämma värdet på personer som lovas åt HERREN, så gäller
följande: - Om värdet skall bestämmas för en man som är mellan tjugu och
sextio år gammal, så skall du bestämma detta till femtio siklar
silver, efter helgedomssikelns vikt. - Om frågan gäller en kvinna, så skall du bestämma värdet till
trettio siklar. - Om frågan gäller någon som är mellan fem år och tjugu år gammal,
så skall det värde du bestämmer vara för mankön tjugu siklar och
för kvinnkön tio siklar. - Om frågan gäller någon som är mellan en månad och fem år gammal,
så skall det värde du bestämmer vara för mankön fem siklar
silver och för kvinnkön tre siklar silver. - Om frågan gäller någon som är sextio år gammal eller därutöver,
så skall det värde du bestämmer vara, om det är en man, femton
siklar, men för en kvinna skall det vara tio siklar. - Är någon i sådant armod att han icke kan betala det värde du
bestämmer, så skall han ställas fram inför prästen, och prästen
skall då bestämma ett värde för honom; efter vad den som har
gjort löftet kan anskaffa skall prästen bestämma värdet för
honom. - Om frågan gäller boskap, av de lag man får bära fram såsom offer
åt HERREN, så skall allt sådant, när man har givit det åt
HERREN, vara heligt; - man skall icke utväxla eller utbyta det, vare sig ett bättre mot
ett sämre eller ett sämre mot ett bättre. Om någon likväl
utbyter ett djur mot ett annat, så skall både det förra och det
som har blivit lämnat i utbyte vara heligt. - Men om frågan gäller något slags orent djur, ett sådant som man
icke får bara fram såsom offer åt HERREN, så skall djuret
ställas fram inför prästen; - och prästen skall bestämma dess värde, alltefter som det är
bättre eller sämre. Såsom du — prästen — bestämmer det, så
skall det vara. - Och om ägaren vill lösa djuret, så skall han till det värde du
har bestämt lägga femtedelen av värdet. - Om någon helgar sitt hus, för att det skall vara helgat åt
HERREN, så skall prästen bestämma dess värde, alltefter som det
är bättre eller sämre. Såsom prästen bestämmer dess värde, så
skall det förbliva. - Och om den som har helgat sitt hus vill lösa det, så skall han
till det värde i penningar du har bestämt lägga femtedelen
därav; då bliver det hans. - Om någon helgar åt HERREN ett stycke åker av sin arvsbesittning
så skall du bestämma dess värde efter utsädet därpå: mot var
homer utsädeskorn skola svara femtio siklar silver. - Om han helgar sin åker ända från jubelåret, så skall det
förbliva vid det värde du bestämmer. - Men om han helgar sin åker efter jubelåret, då skall prästen åt
honom beräkna penningvärdet efter antalet av de år som återstå
till nästa jubelår; och ett motsvarande avdrag skall göras på
det värde du förut har bestämt. - Och om den som har helgat åkern vill lösa den, så skall han till
det värde i penningar du har bestämt lägga femtedelen därav; då
förbliver den hans. - Om han icke löser åkern, men säljer den åt någon annan, så får
åkern sedan icke lösas, - utan när åkern frånträdes på jubelåret, skall den vara helgad åt
HERREN, likasom en tillspillogiven åker; hans arvsbesittning
tillfaller då prästen. - Om någon helgar åt HERREN en åker som han har köpt, en som icke
hör till hans arvsbesittning, - så skall prästen åt honom räkna ut beloppet av det bestämda
värdet intill jubelåret; och han skall samma dag erlägga detta
värde, som du har bestämt; det skall vara helgat åt HERREN. - Men på jubelåret skall åkern återgå till den av vilken den har
blivit köpt, och vilkens arvejord den är. - Och när du bestämmer något värde, skall det alltid bestämmas i
belgedomssiklar, sikeln räknad till tjugu gera. - Men det som är förstfött ibland boskap, och som tillhör HERREN
redan såsom förstfött, det skall ingen helga; vare sig det är
ett djur av fäkreaturen eller ett djur av småboskapen, tillhör
det redan HERREN - Men om frågan gäller något orent djur, så skall man lösa dct
efter det värde du bestämmer och lägga femtedelen av värdet
dartill. Om det icke löses, så skall det säljas efter det värde
du bestämmer. - Och om frågan gäller något tillspillogivet, vad någon har givit
till spillo åt HERREN av sin egendom, det må vara en människa
eller ett boskapsdjur eller den åker som är hans arvsbesittning,
så får sådant varken säljas eller lösas; allt tillspillogivet är
högheligt och tillhör HERREN. - En människa som har blivit tillspillogiven får aldrig lösas; en
sådan måste dödas. - Och all tionde av jorden, vare sig av säden på jorden eller av
trädens frukt, tillhör HERREN; den är helgad åt HERREN. - Om någon vill lösa något av sin tionde, så skall han lägga
femtedelen av värdet därtill. - Och vad beträffar tionde av fäkreatur eller av småboskap, allt
som går under herdestaven, så skall av allt detta vart tionde
djur vara helgat åt HERREN; - man skall icke efterforska om det är bättre eller sämre, och man
får icke utbyta det. Om någon likväl utbyter djuret, så skall
både detta och det som har blivit lämnat i utbyte vara heligt;
det får icke lösas. - Dessa äro de bud som HERREN på Sinai berg gav Israels barn genom
Mose.
*04 Fjärde Mosebok (Numeri)
+04/01 Fjärde Mosebok (Numeri), 1 KapitletFjärde Mosebok (Numeri), 1 Kapitlet
Mönstring av Israels stammar i Sinais öken. +04/02 Fjärde Mosebok (Numeri), 2 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 2 Kapitlet Föreskrifter om stammarnas plats i lägret och under tåget. +04/03 Fjärde Mosebok (Numeri), 3 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 3 Kapitlet Räkning av leviterna och av de förstfödde. Föreskrifter om leviternas tjänstgöring vid helgedomen. +04/04 Fjärde Mosebok (Numeri), 4 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 4 Kapitlet Leviternas tjänsteåligganden. +04/05 Fjärde Mosebok (Numeri), 5 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 5 Kapitlet Åtgärder för lägrets renhet. Lag om orättrådighet mot Herren. Lag om hustru som misstänkes för otrohet. +04/06 Fjärde Mosebok (Numeri), 6 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 6 Kapitlet Nasirlöften. Den prästerliga välsignelsen. +04/07 Fjärde Mosebok (Numeri), 7 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 7 Kapitlet Stamhövdingarnas skänker till helgedomen. +04/08 Fjärde Mosebok (Numeri), 8 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 8 Kapitlet Lamporna på ljusstaken. Leviternas invigning; deras tjänstgöringstid. +04/09 Fjärde Mosebok (Numeri), 9 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 9 Kapitlet Påskhögtid i öknen. Molnskyn över tabernaklet. +04/10 Fjärde Mosebok (Numeri), 10 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 10 Kapitlet Silvertrumpeterna. Uppbrottet från Sinai. Förhandling med Hobab. Moses bön, när arken bröt upp, och när den sattes ned. +04/11 Fjärde Mosebok (Numeri), 11 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 11 Kapitlet Folkets knorrande i Tabeera och Kibrot-Hattaava. De sjuttio äldste. Vaktlar. +04/12 Fjärde Mosebok (Numeri), 12 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 12 Kapitlet Mirjam och Aron sätta sig upp emot Mose. Mirjam straffas. +04/13 Fjärde Mosebok (Numeri), 13 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 13 Kapitlet De tolv spejarna. +04/14 Fjärde Mosebok (Numeri), 14 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 14 Kapitlet Folkets knorrande. Spejarnas straff. De knorrandes försök att söderifrån tränga in i Kanaans land. +04/15 Fjärde Mosebok (Numeri), 15 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 15 Kapitlet Tillägg till lagarna om offer och förstlingsgåvor. En sabbatsbrytare stenad. Stadga om tofsarna på israeliternas kläder. +04/16 Fjärde Mosebok (Numeri), 16 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 16 Kapitlet Koras, Datans och Abirams uppror. +04/17 Fjärde Mosebok (Numeri), 17 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 17 Kapitlet Arons stav grönskar. +04/18 Fjärde Mosebok (Numeri), 18 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 18 Kapitlet Prästernas och leviternas åligganden och rättigheter. +04/19 Fjärde Mosebok (Numeri), 19 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 19 Kapitlet Den röda kon. Stänkelsevattnet. +04/20 Fjärde Mosebok (Numeri), 20 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 20 Kapitlet Mirjams död. Vattnet ur klippan i Meriba. Edoméernas avoghet. Arons död. +04/21 Fjärde Mosebok (Numeri), 21 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 21 Kapitlet Konungen i Arad besegrad. Kopparormen. Sihon och Og slagna. +04/22 Fjärde Mosebok (Numeri), 22 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 22 Kapitlet Balak låter hämta Bileam. +04/23 Fjärde Mosebok (Numeri), 23 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 23 Kapitlet Bileam välsignar Israel. +04/24 Fjärde Mosebok (Numeri), 24 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 24 Kapitlet Bileam välsignar ytterligare Israel och återvänder hem. +04/25 Fjärde Mosebok (Numeri), 25 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 25 Kapitlet Israeliternas synd med Moabs döttrar och deras avgudadyrkan. Pinehas' nitälskan. +04/26 Fjärde Mosebok (Numeri), 26 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 26 Kapitlet Ny mönstring av Israels stammar, på Moabs hedar. +04/27 Fjärde Mosebok (Numeri), 27 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 27 Kapitlet Selofhads döttrar. Josua förordnad att efterträda Mose. +04/28 Fjärde Mosebok (Numeri), 28 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 28 Kapitlet Lagar om de dagliga offren och högtidsoffren. +04/29 Fjärde Mosebok (Numeri), 29 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 29 Kapitlet Fortsättning av offerlagarna. +04/30 Fjärde Mosebok (Numeri), 30 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 30 Kapitlet Lagar om löften. +04/31 Fjärde Mosebok (Numeri), 31 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 31 Kapitlet Hämnd på midjaniterna. Fördelning av bytet. +04/32 Fjärde Mosebok (Numeri), 32 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 32 Kapitlet Rubens och Gads stammar samt ena hälften av Manasse stam få till besittning landet öster om Jordan. +04/33 Fjärde Mosebok (Numeri), 33 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 33 Kapitlet Israeliternas lägerplatser under ökenvandringen. +04/34 Fjärde Mosebok (Numeri), 34 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 34 Kapitlet Landets gränser bestämmas. Skiftesmän utses. +04/35 Fjärde Mosebok (Numeri), 35 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 35 Kapitlet Leviternas fyrtioåtta städer. Sex fristäder. Lagar om dråpare. +04/36 Fjärde Mosebok (Numeri), 36 Kapitlet Fjärde Mosebok (Numeri), 36 Kapitlet Selofhads döttrars giftermål.
*05/ Femte Mosebok (Deuteronomium)
*05/01 Femte Mosebok (Deuteronomium), 1 Kapitlet
Femte Mosebok (Deuteronomium), 1 Kapitlet
Mose talar till folket om vad som har skett under ökenvandringen.
- Dessa äro de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan
Jordan, i öknen, på Hedmarken mitt emot Suf, mellan Paran och
Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab - — elva dagsresor från Horeb, åt Seirs bergsbygd till, fram till
Kades-Barnea. - I det fyrtionde året, i elfte månaden. på första dagen i
månaden, talade Mose till Israels barn, alldeles såsom Herren
hade bjudit honom tala till dem. - Detta skedde sedan han hade slagit Sihon, amoréernas konung, som
bodde i Hesbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astarot,
vid Edrei. - På andra sidan Jordan. i Moabs land, begynte Mose denna
lagutläggning och sade: - HERREN, vår Gud, talade till oss på Horeb och sade: »Länge nog
haven I uppehållit eder vid detta berg. - Vänden eder nu åt annat håll och bryten upp, och begiven eder
till amoréernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på
Hedmarken, i Bergsbygden, i Låglandet, i Sydlandet och i
Kustlandet vid havet – in i kananéernas land och upp på Libanon,
ända till den stora floden, floden Frat. - Se, jag har givit landet i edert våld. Gån nu och intagen detta
land, som HERREN med ed har lovat edra fäder, Abraham, Isak och
Jakob, att giva åt dem och åt deras säd efter dem.» - Och jag talade till eder på den tiden och sade: »Jag förmår icke
ensam bära eder. - HERREN, eder Gud, har förökat eder, och se, I ären nu talrika
såsom stjärnorna på himmelen. - Må Herren, edra fäders Gud, än vidare föröka eder tusenfalt och
välsigna eder, såsom han har lovat eder. - Men huru skall jag ensam kunna bära tyngden och bördan av eder
och edert tvistande? - Utsen åt eder visa, förståndiga och välkända män inom edra
särskilda stammar, så skall jag sätta dem till huvudmän över
eder.» - I svaraden mig och saden: »Ditt förslag är gott.»
- Då tog jag huvudmännen i edra stammar, visa och välkända män,
och satte dem till huvudmän över eder, till föreståndare,
somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och
somliga över tio, och till tillsyningsmän i edra särskilda
stammar. - Och jag bjöd då också edra domare och sade: »Hören efter, vad
edra bröder hava sig emellan; och om någon har en sak med sin
broder eller med en främling som bor hos honom, så dömen
rättvist mellan dem. - I skolen icke hava anseende till personen, när I dömen, utan
höra den ringe likaväl dom den högre; I skolen icke frukta för
någon människa, ty domen hör Gud till. Men om något ärende
bliven eder för svårt, skolen I hänskjuta det till mig, så att
jag för höra det.» - Så bjöd jag eder på den tiden allt vad I skullen göra.
- Och vi bröto upp från Horeb, och genom hela den stora och
fruktansvärda öken som I haven sett vandrande vi åstad till
amoréernas bergsbygd, såsom HERREN, vår Gud, hade bjudit oss;
och vi kommo så till Kades_Barnea. - Och jag sade till eder: »I haven nu kommit till amoréernas
bergsbygd, som HERREN vår Gud, vill giva oss. - Se, HERREN, din Gud, har givit landet i ditt våld. Drag ditupp
och intag det, såsom HERREN, dina fäders Gud, har tillsagt dig.
Frukta icke och var icke förfärad.» - Då trädden I fram till mig allasammans och saden: »Låt oss sända
åstad några män framför oss, för att de må utforska landet åt
oss och sedan avgiva sin berättelse inför oss, angående vägen på
vilken vi skola draga ditupp, och angående de städer som vi
skola komma till.» - Detta förslag behagade mig, och jag tog tolv män bland eder, en
för var stam. - Dessa begåvo sig åstad och drogo upp till Bergsbygden och kommo
till Druvdalen och bespejade landet. - Och de togo med sig av landets frukt ned till oss och angåvo sin
berättelse inför oss och sade: »Det land som Herren, vår Gud,
vill giva oss är gott.» - Men I villen icke draga ditupp, utan voren gensträviga mot
HERRENS, eder Guds, befallning. - Och I knorraden i edra tält och saden: »Herren hatar oss, därför
har han fört oss ut ur Egyptens land för att giva oss i
amoréernas hand och så förgöra oss. - Varthän skola vi då draga? Våra bröder hava förfärat våra
hjärtan, ty de säga: ‘Där är ett folk, större och resligare än
vi, där äro städer, stora och befästa upp mot himmelen; ja, vi
sågo där också anakiter.’» - Då svarade jag eder: »I skolen icke förskräckas och icke frukta
för dem. - HERREN, eder Gud, som går framför eder, skall själv strida för
eder, alldeles såsom han handlade mot eder i Egypten inför edra
ögon, - och alldeles såsom i öknen som du har sett, där HERREN, din Gud,
bar dig, såsom en man bär sin son, hela den väg I haven vandrat,
ända till dess att I nu haven kommit hit.» - Men detta oaktat trodden I icke på HERREN, eder Gud,
- som gick framför eder på vägen, för att utse lägerplatser åt
eder: om natten i eld, för att lysa eder på den väg I skullen
gå, och om dagen i molnskyn. - Då nu HERREN hörde edra ord, blev han förtörnad och svor och
- sade
- »Sannerligen, ingen av dessa män, i detta onda släkte, skall fåse det goda land som jag med ed har lovat giva åt edra fäder,
- ingen utom Kaleb, Jefunnes son; han skall få se det, och åt
honom och åt hans barn skall jag giva det land han har beträtt,
därför att han i allt har efterföljt Herren.» - Också på mig vredgades HERREN,för eder skull, och sade: »Icke
heller du skall komma ditin. - Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma ditin.
Styrk honom att vara frimodig, ty han skall utskifta landet åt
Israel såsom arv. - Och edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens
byte, och skola komma ditin, åt dem skall jag giva landet, och
de skola taga det i besittning. - Men I själva mån vända eder åt annat håll; bryten nu upp och
tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.» - Då svaraden I och saden till mig: »Vi hava syndat mot HERREN.
Vi vilja nu draga upp och strida, alldeles såsom HERREN, vår
Gud, har bjudit oss.» Och I omgjordaden eder, var och en tog
sina vapen, och med lätt mod drogen I upp mot bergsbygden. - Men HERREN sade till mig: »Säg till dem: I skolen icke draga
ditupp och giva eder i strid, ty jag är icke med bland eder;
gören icke så, på det att I icke mån bliva slagna av edra
fiender.» - Och jag talade till eder, men I hörden icke därpå, utan voren
gensträviga mot HERRENS befallning och drogen i edert övermod
upp mot bergsbygden. - Och amoréerna som bodde där i bergsbygden drogo mot eder och
jagade eder, såsom bin göra, och slogo och förskingrade eder i
Seir och drevo eder ända till Horma. - Då vänden I tillbaka och gräten inför HERRENS ansikte. Men
HERREN hörde icke eder röst och lyssnade icke till eder. - Och I stannaden länge i Kades, så länge det nu var.
*05/02 Femte Mosebok (Deuteronomium), 2 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 2 Kapitlet
Fortsättning av Moses tal: Edom, Moab och Ammon angripas icke; amoréen Sihon besegras.
- Sedan vände vi oss åt annat håll, vi bröto upp och togo vägen
mot öknen, åt Röda havet till, såsom Herren hade tillsagt mig,
och vi höllo en lång tid på med att tåga omkring Seirs bergsbygd. - Och HERREN talade till mig och sade:
- »Länge nog havenI hållit på med att tåga omkring denna bergsbygd;
vänden eder nu mot norr. - Och bjud folket och säg: I kommen nu att draga fram genom det
område som tillhör edra bröder, Esaus barn, vilka bo i Seir; men
fastän de skola frukta för eder, mån I taga eder väl till vara. - I skolen icke inlåta eder i strid med dem,ty av deras land skall
jag icke giva eder ens så mycket som en fotsbredd, eftersom jag
redan har givit Seirs bergsbygd till besittning åt Esau. - Mat att äta skolen I köpa av dem för penningar; vatten att
dricka skolen I ock köpa av dem för penningar. - HERREN, din Gud, har ju välsignat dig i alla dina händers verk;
han har låtit sig vårda om din vandring i denna stora öken; nu i
fyrtio år har HERREN, din Gud, varit med dig, och intet har
fattats dig. - Så drog vi då åstad bort ifrån våra bröder, Esaus barn, som
bodde i Seir, och lämnade Hedmarksvägen och Elat och
Esjon-Geber. Vi vände oss nu åt annat håll och drogo fram på
vägen till Moabs öken. - Och Herren sade till mig: »Du skall icke angripa Moab eller
inlåta dig i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva
dig något till besittning, eftersom jag redan har givit Ar åt
Lots barn till besittning. - (Eméerna bodde där fordom, ett stort och talrikt och resligt
folk, sådant som anakiterna. - Och likasom anakiterna räknas också de för rafaéer; men
moabiterna kalla dem eméer. - I Seir bodde däremot fordom horéerna, men Esaus barn fördrevo
dem för sig och förgjorde dem och bosatte sig på det land som
Herren hade givit dem till besittning.) - Stån nu upp och gån över bäcken Sered.» Så gingo vi då över
bäcken Sered. - Och den tid som åtgick för vår vandring från Kades-Barnea, till
dess vi gingo över bäcken Sered. var trettioåtta år, och under
denna tid förgicks hela den släktet, alla stridbara män i
lägret, såsom Herren hade svurit att det skulle gå dem. - Ja, Herrens hand drabbade dem, och han sände förödelse i lägret
bland dem och ryckte dem bort därur, så att de förgingos. - Då nu alla stridbara män i folket hade dött ut,
- talade HERREN till mig och sade:
- »Du drager nu över Moabs gräns, genom AR,
- och skall så komma i närheten av Ammons barn; men du må icke
angripa dessa ,ej heller inlåta dig i strid med dem, ty av
Ammons barns land skall jag icke giva dig något till besittning,
eftersom jag redan har givit det åt Lots barn till
besittning. - (Såsom ett rafaéernas land räknas också detta; rafaéer bodde
fordom där; men ammoniterna kalla dem samsummiter. - De voro ett stort och talrikt och resligt folk, sådant som
anakiterna. Men Herren förgjorde dessa för dem; de fördrevo dem
och bosatte sig i deras land. - På samma sätt hade han gjort för Esaus barn, som bo i Seir, i
det han för dem förgjorde horéerna; de fördrevo dem och bosatte
sig i deras land, där de bo ännu i dag. - Likaså blevo avéerna, som bodde i byar ända fram till Gasa,
förgjorda av kaftoréerna, som drogo ut från Kaftor och sedan
bosatte sig i deras land.) - Stån nu upp, bryten upp och gån över bäcken Arnon. Se, jag har
givit Sihon, konungen i Hesbon, amoréen, och hans land i ditt
våld. Så begynn nu att intaga det, och bekriga honom. - Redan i dag vill jag begynna att låta förskräckelse och fruktan
för dig komma över alla folk under himmelen, så att de skola
darra och bäva för dig, när de höra berättas om dig.» - Och jag skickade sändebud från Kedemots öken till Sihon,
konungen i Hesbon, med fridsam hälsning och lät säga: - »Låt mig tåga genom ditt land. Raka vägen skall gå, utan att
vika av vare sig till höger eller till vänster. - Mat att äta må du låta mig köpa för penningar; jag begär
allenast att få tåga vägen fram härigenom - — detsamma som tillstaddes mig av Esaus barn, Seirs inbyggare,
och av moabiterna, Ars inbyggare – så att jag kan gå över Jordan
in i det land som HERREN, vår Gud, vill giva oss.» - Men Sihon, konungen i Hesbon, ville icke låta oss tåga genom
sitt land, ty HERREN, din Gud, förhärdade hans sinne och
förstockade hans hjärta, för att han skulle giva honom i din
hand, såsom ock nu har skett. - Och Herren sade till mig: »Se, jag begynner nu att giva Sihon
och hans land i ditt våld. Begynn alltså du nu att intaga det,
så att du får hans land till besittning.» - Och Sihon drog med allt sitt folk ut till strid mot oss, till
Jahas. - Men HERREN, vår Gud, gav honom i vårt våld, och vi slogo honom
jämte hans söner och allt hans folk. - Och vi intogo då alla hans städer och gåvo hela den manliga
stadsbefolkningen till spillo, så ock kvinnor och barn; vi läto
ingen slippa undan. - Allenast boskapen togo vi såsom byte, jämte rovet från de städer
vi intogo. - Från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i dalen
ända till Gilead fanns ingen stad vars murar voro för höga för
oss; allasammans gav HERREN, vår Gud, i vårt våld. - Men Ammons barns land lät du vara, hela landsträckan utefter
bäcken Jabbok, och städerna i bergsbygden, och allt övrigt varom
HERREN, vår Gud, hade så bjudit.
*05/03 Femte Mosebok (Deuteronomium), 3 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 3 Kapitlet
Fortsättning av Moses tal: de tre östjordanska stammarnas arvslotter; Moses ord till Josua; hans bön att få komma in i Kanaan.
- Sedan vände vi oss åt annat håll och drogo upp åt Basan till.
Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut i strid mot
oss, till Edrei. - Men HERREN sade till mig: §Frukta icke för honom, ty i din hand
har jag givit honom och allt hans folk och honom på samma sätt
som du gjorde med Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon.§ - Så gav HERREN, vår GUD, i vår hand också Og, konungen i Basan,
och allt hans folk, och vi slogo honom och läto ingen av dem
slippa undan. - Och vi intogo då alla hans städer, ingen stad fanns, som vi icke
togo ifrån dem: sextio städer, hela landsträckan Argob, Ogs rike
i Basan. - Alla dessa städer voro befästa med höga murar, med portar och
bommar. Därtill kom en stor mängd småstäder. - Och vi gåvo dem till spillo, likasom vi hade gjort med Sihon,
konungen i Hesbon; hela den manliga stadsbefolkningen gåvo vi
till spillo, så ock kvinnor och barn. - Men all boskapen och rovet från städerna togo vi såsom byte.
- Från amoréernas två konungar, som härskade på andra sidan
Jordan, togo vi alltså då deras land, från bäcken Arnon ända
till berget Hermon - — vilket av sidonierna kallas för Sirjon, men av amoréerna
kallas för Senir — - alla städerna på slätten och hela Gilead och hela Basan, ända
till Salka och Edrei, städerna i Ogs rike, i Basan. - Ty Og, konungen i Basan, var den ende som fanns kvar av de sista
rafaéerna; hans gravkista, gjord av basalt, finnes, såsom känt
är, i Rabba i Ammons barns land; den är nio alnar lång och fyra
alnar bred, alnen beräknad efter längden av en mans underarm. - är vi då hade intagit detta land, gav jag den del därav, som
sträcker sig från Aroer vid bäcken Arnon, samt hälften av
Gileads bergsbygd med dess städer åt rubeniterna och gaditerna. - Återstoden av Gilead och hela Basan, Ogs rike, gav jag åt ena
hälften av Manasse stam, hela landsträckan Argob, hela Basan;
detta kallas rafaéernas land. - Jair, Manasses son, fick hela landsträckan Argob, ända till
gesuréernas och maakatéernas område, och efter sitt eget namn
kallade han landet — nämligen Basan — för Jairs byar, såsom
det heter ännu i dag. - Och åt Makir gav jag Gilead.
- Och åt rubeniterna och gaditerna gav jag landet från Gilead ända
till Arnons dal, till dalens mitt — den utgjorde gränsen — och
till bäcken Jabbok, som är Ammons barns gräns, - vidare Hedmarken med Jordan, som utgör gränsen, från Kinneret
ända till Pisgas sluttningar, på östra sidan. - Och jag bjöd eder på den tiden och sade: §HERREN, eder Gud, har
givit eder detta land till besittning. Men nu skolen alla I som
ären stridbara män draga väpnade åstad i spetsen för edra
bröder, Israels barn. - Allenast edra hustrur och barn och eder boskap — jag vet ju att
I haven mycken boskap — må stanna kvar i de städer som jag har
givit eder, - till dess att HERREN har låtit edra bröder komma till ro, såväl
som eder, när också de hava tagit i besittning det land som
HERREN, eder Gud, vill giva dem på andra sidan Jordan; sedan mån
I vända tillbaka till de besittningar jag har givit eder, var
och en till sin besittning.§ - Och jag bjöd Josua på den tiden och sade: §Du har med egna ögon
sett allt vad HERREN, eder Gud, har gjort med dessa två
konungar. På samma sätt skall HERREN göra med alla riken där du
drager fram. - Frukten icke för dem, ty HERREN, eder Gud, skall själv strida
för eder.§ - Och på den tiden bad jag till HERREN och sade:
- Herre, HERRE, du har begynt att låta sin tjänare se din storhet
och din starka hand; ty vilken är den gud i himmelen eller på
jorden, som kan göra sådana verk och sådana väldiga gärningar
som du? - Så låt mig nu få gå ditöver och se det goda landet på andra
sidan Jordan, det goda berglandet där och Libanon.§ - Men HERREN hade blivit förgrymmad på mig för eder skull och
ville icke höra mig, utan sade till mig: §Låt det vara nog; tala
icke vidare till mig om denna sak. - Stig nu upp på toppen av Pisga, och lyft upp dina ögon mot
väster och norr och söder och öster, och se med dina ögon; ty
över denna Jordan skall du icke komma. - Och insätt Josua i hans ämbete, och styrk honom att vara
frimodig och oförfärad; ty det är han som skall gå ditöver i
spetsen för detta folk, och det är han som skall utskifta åt dem
såsom arv det land du ser.§ - Och så stannade vi i dalen mitt emot Bet-Peor.
*05/04 Femte Mosebok (Deuteronomium), 4 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 4 Kapitlet
Fortsättning av Moses tal: förmaningar till folket. Tre fristäder.
- Och nu, Israel, hör de stadgar och rätter som jag vill lära
eder, för att I mån göra efter dem, på det att I mån leva och
komma in i och taga i besittning det land som HERREN, edra
fäders Gud, vill giva eder. - I skolen icke lägga något till det som jag bjuder eder, och I
skolen icke taga något därifrån; I skolen hålla HERRENS, eder
Guds, bud, som jag giver eder. - I haven med egna ögon sett vad HERREN har gjort i fråga om
Baal-Peor, huru HERREN, din Gud, utrotade ur ditt folk var man
som följde efter Baal-Peor. - Men I som höllen eder till HERREN, eder Gud, I leven alla ännu
i dag. - Se, jag har lärt eder stadgar och rätter såsom HERREN, min Gud,
har bjudit mig, på det att I mån göra efter dem i det land dit I
nu kommen, för att taga det i besittning. - I skolen hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas
eder såsom vishet och förstånd av andra folk. När de få höra
alla dessa stadgar, skola säga: »I sanning, ett vist och
förståndigt folk är detta stora folk.» - Ty vilket annat stort folk finnes, vars gudar äro det så nära
som HERREN, vår Gud, är oss, så ofta vi åkalla honom? - Och vilket annat stort folk finnes, som har stadgar och rätter
så rättfärdiga som hela denna lag, vilken jag i deg förelägger
eder? - Allenast tag dig till vara och akta dig väl, så att du icke
förgäter vad dina ögon sågo, och icke låter vika ifrån ditt
hjärta i all dina livsdagar, utan kungör det för dina barn och
dina barnbarn: - vad som skedde den dag då du stod inför HERREN, din Gud, vid
Horeb, då HERREN sade till mig: »Församla folket till mig, för
att jag må låta dem höra mina ord; må de så lära sig att
frukta mig, så länge de leva på jorden, och de lära sina barn
detsamma.» - Och I trädden fram och blevo stående nedanför berget; och berget
brann i eld ända upp till himmelen, och där var mörker, moln
och töcken. - Och HERREN talade till eder ur elden orden hörden I, men I sågen
ingen gestalt, I hörden allenast en röst. - Och han förkunnade eder sitt förbund, som han bjöd eder att
hålla nämligen de tio orden; och han skrev dem på två
stentavlor. - Och mig bjöd HERREN då att jag skulle lära eder stadgar och
rätter, för att I skullen göra efter dem i det land dit I nu
dragen, till att taga det i besittning. - Och eftersom I icke sågen någon gestalt den dag då HERREN talade
till eder på Horeb ur elden, därför mån I nu noga hava akt på
eder själva. - så att I icke tagen eder till, vad fördärvligt är, genom att
göra eder någon beläte, något slags avgudabild, något bild av
man eller av kvinna. - eller någon bild av något fyrfotadjur eller av någon bevingad
fågel som flyger under himmelen, - eller av något kräldjur på marken eller av någon fisk i vattnet
under jorden. - Och när du lyfter dina ögon upp till himmelen och ser solen,
månen och stjärnorna, himmelens hela härskara, då må du icke
heller låta förföra dig att tillbedja dem och tjäna dem; ty
HERREN, din Gud, har givit dem åt alla folk under hela himmelen
till deras del. - Men eder har HERREN tagit, och han har fört eder ut ur
smältugnen, ur Egypten, för att I skullen bliva hans arvfolk,
såsom nu har skett. - Och HERREN vredgades på mig för eder skull, och svor att jag
icke skulle få gå över Jordan och komma in i de goda land som
HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel. - Ty jag skall dö i detta land och icke gå över Jordan, men I
skolen gå över den och taga detta goda land i besittning. - Tagen eder då till vara för att förgäta det förbund som HERREN,
eder Gud, har slutit med eder, därigenom att I, alldeles emot
HERRENS, eder Guds, bud, gören eder något beläte, något slags
bild. - Ty, HERREN, din Gud, är en förtärande eld, nitälskande Gud.
- Om nu så sker, när du har fått barn och barnbarn och I haven
blivit gamla i landet, att I tagen eder till, vad fördärvligt
är, genom att göra eder något beläte, något slags bild, så att I
gören vad som är ont i HERRENS, din Guds, ögon och därmed
förtörnen honom, - då tager jag i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att I
med hast skolen förgås och utrotas ur det land dit I nu gån över
Jordan, för att taga det i besittning; I skolen då icke längre
leva där, utan skolen förvisso förgöras. - Och HERREN skall förströ eder bland folken, och allenast en
ringa hop av eder skall bliva kvar bland de folk till vilka
HERREN skall föra eder. - Och där skolen I tjäna gudar, gjorda av människohänder, gudar av
trä och sten, som varken se eller höra eller äta eller lukta. - Men när I där söken HERREN, din Gud, då skall du finna honom, om
du frågar efter honom av allt ditt hjärta och av all din själ. - När du är i nöd och allt detta vederfares dig, i kommande dagar,
då skall du vända åter till HERREN, din Gud, och höra hans röst. - Ty HERREN, din Gud, är en barmhärtig Gud. Han skall icke förgäta
eller fördärva dig; han skall icke förgäta det förbund han har
ingått med dina fäder och med ed bekräftat. - Ty fråga framfarna tider, dem som hava varit före dig, från den
dag då Gud skapade människor på jorden, fråga ifrån himmelens
ena ända till den andra om någonsin något så stort som detta har
skett, eller om man har hört talas om något som är detta likt, - om något folk har hört Guds röst tala ur elden, såsom du har
hört, och dock har blivit vid liv, - eller om någon gud har försökt att komma och hämta ett folk åt
sig ut från ett annat folk, genom hemsökelser, tecken och under,
genom krig, genom stark hand och uträckt arm, och genom stora,
fruktansvärda gärningar, vilket allt HERREN, eder Guds, har gjort
med eder i Egypten, inför dina ögon. - Du har själv fått se det, för att du skulle veta att HERREN är
Gud, och ingen annan än han. - Från himmelen har han låtit dig höra sin röst för att undervisa
dig, och på jorden har han låtit dig se sin stora eld, och du
har hört hans ord ur elden. - Eftersom han nu älskade dina fäder och utvalde deras avkomlingar
efter dem, och själv med sin stora kraft förde dig ut ur
Egypten, - och fördrev för dig folk som voro större och mäktigare än du,
och lät dig komma in i deras land och gav det åt dig till
arvedel, såsom nu har skett, - därför skall du i dag veta och lägga på hjärtat att HERREN är
Gud, uppe i himmelen och nere på jorden, han och ingen annan; - och du skall hålla hans stadgar och bud, som jag i dag giver
dig, på det att det må gå dig väl och dina barn efter dig, och
på det att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill
giva dig för all tid. - Vid denna tid avskilde Mose tre städer på andra sidan Jordan, på
östra sidan, - till vilka en dråpare skulle kunna fly, om han hade dräpt någon
utan vett och vilja, och utan att förut hava burit hat till
honom; om han flydde till någon av dessa städer, skulle han få
bliva vid liv. - De voro: Beser i öknen på slättlandet för Rubens stam, Ramot i
Gilead för Gads stam och Golan i Basan för Manasse stam. - Och detta är den lag som Mose förelade Israels barn,
- dessa äro de vittnesbörd och stadgar och rätter som Mose
föredrog för Israels barn, sedan de hade dragit ut ur Egypten, - på andra sidan Jordan i dalen, mitt emot Bet-Peor, i Sihons
land, amoréernas konungs, som bodde i Hesbon, och som Mose och
Israels barn slogo, när de hade dragit ut ur Egypten. - Ty de intogo hans land och Ogs land, konungens i Basan,
amoréernas två konungars länder, på andra sidan Jordan, på
östra sidan, - från Aroer vid bäcken Arnons strand ända till berget Sion, det
är Hermon, - och hela Hedmarken på andra sidan Jordan på östra sidan, ända
till Hedmarkshavet, nedanför Pisgas sluttningar.
*05/05 Femte Mosebok (Deuteronomium), 5 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 5 Kapitlet
Förbundet på Horeb. De tio budorden. Mose inför Herren på berget.
- Och Mose sammankallade hela Israel och sade till dem:Hör, Israel, de stadgar och rätter som jag i dag framställer för
eder, och lären eder dem och hållen dem och gören efter dem. - HERREN, vår Gud, slöt ett förbund med oss på Horeb.
- Icke med våra fäder slöt HERREN detta förbund, utan med oss
själva som stå här i dag, oss alla som nu leva. - Ansikte mot ansikte talade HERREN till eder på berget ur elden.
- Jag stod då mellan HERREN och eder, för att förkunna eder vad
HERREN talade, ty I fruktaden för elden och stegen icke upp på
berget. Han sade: - Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
träldomshuset. - Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
- Du skall icke göra dig något beläte, som är en bild vare sig av
det som är uppe i himmelen, eller av det som är i vattnet under
jorden. - Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag,
HERREN, sin Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas
missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led,
när man hatar mig, - men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina
bud. - Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds namn, ty HERREN skall
icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn. - Håll sabbatsdagen, så att du helgar den, såsom HERREN, din Gud,
har bjudit dig. - Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor;
- men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du
ingen syssla förrätta, ej heller din son eller sin dotter, eller
din tjänare eller din tjänarinna, eller din oxe eller din åsna
eller någon av dina dragare, ej heller främlingen som är hos dig
inom dina portar; på det att din tjänare och din tjänarinna må
hava ro såväl som du. - Du skall komma ihåg att du själv har varit träl i Egyptens land,
och att HERREN, din Gud, har fört dig ut därifrån med stark hand
och uträckt arm; därför har HERREN, din Gud bjudit dig att hålla
sabbatsdagen. - Hedra din fader och din moder, såsom HERREN, din Gud har bjudit
dig, på det att du må länge leva och det må gå dig väl i det
land som HERREN, din Gud, vill giva dig. - Du skall icke dräpa.
- Du skall icke heller begå äktenskapsbrott.
- Du skall icke heller stjäla.
- Du skall icke heller bära falsk vittnesbörd mot din nästa.
- Du skall icke heller hava begärelse till din nästas hustru. Du
skall icke heller hava lust till din nästas hus, ej heller till
hans åker eller hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller
till hans oxe eller hans åsna, ej heller till något som tillhör
din nästa. - Dessa ord talade HERREN till hela eder församling på berget, ur
elden, molnskyn och töcknet, med hög röst, och han talade så
intet mer. Och han skrev dem på två stentavlor, som han gav åt
mig. - När I hörden rösten ur mörkret, medan berget brann i eld,
trädden I fram till mig, alla I som voren huvudmän för edra
stammar, så ock edra äldste. - Och I saden: »Se, HERREN, vår Gud, har låtit oss se sin
härlighet och sin storhet, och vi hava hört hans röst ur elden.
I dag hava vi sett att Gud kan tala med en människa och dock
låta henne bliva vid liv. - Varför skola vi då likväl dö? Denna stora eld kommer ju att
förtära oss. Om vi än vidare få höra HERRENS, vår Guds, röst, så
måste vi dö. - Ty vem finnes väl bland allt kött som kan, såsom vi hava gjort,
höra den levande Gudens röst tala ur elden och dock bliva vid
liv? - Träd du fram och hör allt vad HERREN, vår Gud, säger, och tala
du till oss allt vad HERREN, vår Gud, talar till dig, så vilja
vi höra det och göra därefter.» - Och HERREN hörde edra ord, när I så taladen till mig; och HERREN
sade till mig: »Jag har hört de ord som detta folk har talat till
dig. De hava rätt i allt vad de hava talat. - Ack att de hade sådana hjärtan, att de fruktade mig och hölle
alla mina bud alltid! Det skulle ju då gå dem och deras barn väl
evinnerligen. - Gå nu och säg till dem: ‘Vänden tillbaka till edra tält.’
- Men du själv må stanna kvar här hos mig, så skall förkunna för
dig alla de bud och stadgar och rätter som du skall lära dem,
för att de må göra efter dem i det land som jag vill giva dem
till besittning.» - Så hållen nu och gören vad HERREN, eder Gud, har bjudit eder. I
skolen icke vika av vare sig till höger eller till vänster. - På de vägar som HERREN, eder Gud, har bjudit eder gå skolen I
alltid vandra, för att I mån bliva vid liv och det må gå eder
väl, och för att I mån länge leva i det land som I skolen taga i
besittning.
*05/06 Femte Mosebok (Deuteronomium), 6 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 6 Kapitlet
Plikter mot Herren.
- Och dessa äro de bud, stadgar och rätter som HERREN, eder Gud,
har bjudit mig att lära eder, för att I skolen göra efter dem i
det land dit I nu dragen, till att taga de i besittning — - detta på det att du må frukta HERREN, din Gud, så att du håller
alla hans stadgar och bud, som jag giver dig, du med din som och
din sonson, i all dina livsdagar, och på det att du må länge
leva. - Så skall du nu höra, Israel, och hålla dem och göra efter dem,
för att det må gå dig väl, och för att I mån föröka eder mycket,
såsom HERREN, dina fäders Gud, har lovat dig — ett land som
flyter av mjölk och honung. - Hör, Israel! HERREN, vår gud, HERREN är en.
- Och du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av
all din själ och av all din kraft. - Dessa ord som jag i dag giver dig skall du lägga på ditt hjärta.
- Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om för dem, när
du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig
och när du står upp. - Och du skall binda dem såsom ett tecken på din hand, och de
skola vara såsom ett märke på din panna. - Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina
portar. - När nu HERREN, din Gud, låter dig komma in i det land som han
med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva
dig — stora och vackra städer, som du icke har byggt, - och hus, fulla med allt gott, vilka du icke har fyllt, och
uthuggna brunnar, som du icke har huggit ut, vingårdar och
olivplanteringar, som du icke har planterat — och när du då
äter och bliver mätt, - så tag dig till vara för att förgäta HERREN, som har fört dig ut
ur Egyptens land, ur träldomshuset. - HERREN, din Gud, skall du frukta, och honom skall du tjäna, och
vid hans namn skall du svärja. - I skolen icke följa efter andra gudar, någon av de folks gudar,
som bo runt omkring eder. - ty en nitälskande Gud är HERREN, din Gud, mitt ibland dig, och
du må taga dig till vara, så att icke HERRENS, din Guds, vrede
upptändes mot dig, och han utrotar dig från jorden. - I skolen icke fresta HERREN, eder Gud, såsom I frestaden honom i
Massa. - I skolen troget hålla HERRENS, eder Guds, bud och de vittnesbörd
och stadgar som han hat givit dig. - Och du skall göra vad rätt och gott är i HERRENS ögon, för att
det må gå dig väl, och för att du må komma in i det goda land
som HERREN med ed har lovat åt dina fäder, och taga det i
besittning, - därigenom att han driver undan för dig all dina fiender, såsom
HERREN har lovat. - När din son i framtiden frågar dig: »Vad betyda de vittnesbörd
och stadgar och rätter som HERREN, vår Gud, har givit eder?» - då skall du svara din son: »Vi voro Faraos trälar i Egypten, men
med stark hand förde HERREN oss ut ur Egypten. - Och HERREN gjorde stora och gruvliga tecken och under i Egypten
på Farao och hela hans hus inför våra ögon. - Men oss förde han ut därifrån, för att låta oss komma in och
giva oss det land som han med ed har lovat åt våra fäder. - Och HERREN bjöd oss att göra efter all dessa stadgar och att
frukta HERREN, vår Gud, för att det alltid skulle gå oss väl, i
det att han behölle oss vid liv, såsom ock hittills har skett. - Och det skall lända oss till rättfärdighet, när vi hålla och
göra efter alla dessa bud, inför HERREN, vår Guds, ansikte,
såsom han har bjudit oss.»
*05/07 Femte Mosebok (Deuteronomium), 7 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 7 Kapitlet
Befallning om kananéernas tillspillogivning.
- När HERREN, din Gud låter dig komma in i det land di du nu går,
för att taga i besittning, och när han för dig förjagar stora
folk — hetiterna, girgaséerna, amoréerna, kananéerna,
perisséerna, hivéerna och jebuséerna, sju folk, större och
mäktigare än du — - när HERREN, din Gud, giver dessa i ditt våld och du slår dem, då
skall du giva dem till spillo; du skall icke sluta förbund med
dem eller visa dem nåd. - Du skall icke befrynda dig med dem; dina döttrar skall du icke
giva åt deras söner, och deras döttrar skall du icke taga till
hustrur åt dina söner. - Ty de skola då förleda dina söner att vika av ifrån mig och
tjäna andra gudar, och HERRENS vrede skall då upptändas mot eder
och han skall hast förgöra dig. - Utan så skolen I göra med dem I skolen bryta ned deras altaren
och slå sönder deras stoder och hugga ned deras Aseror och
bränna upp deras beläten i eld. - Ty du är ett folk som är helgat åt HERREN, din Gud; dig har
HERREN, din Gud, utvalt till att vara hans egendomsfolk, framför
alla andra folk på jorden. - Icke därför att I voren större än alla andra folk var det som
HERREN fäste sig vid eder och utvalde eder, ty I ären ju mindre
än alla andra folk; - utan därför att HERREN älskade eder och ville hålla den ed som
han hade svurit fäder, därför förde HERREN eder ut med stark
hand och förlossade dig ur träldomshuset, ur Faraos, den
egyptiske konungens, hand. - Så skall du nu veta att HERREN, din Gud, är den rätte Guden, den
trofaste Guden, som håller förbund och bevarar nåd intill
tusende led, när man älskar honom och håller hans bud, - men som utan förskoning vedergäller och förgör dem som hata
honom. Han dröjer icke, när det gäller dem som hata honom; utan
förskoning vedergäller han dem. - Så håll nu de bud och stadgar och rätter som jag i dag giver
dig, och gör efter dem. - Om I nu hören dessa rätter och hållen dem och gören efter dem,
så skall HERREN, din Gud, till lön därför låta sitt förbund och
sin nåd bestå, vad han med ed lovade dina fäder. - Han skall då älska dig och välsigna sitt livs frukt och din
marks frukt, din säd, ditt vin och din olja, dina fäkreaturs
avföda och din småboskaps avel, i det land som han med ed har
lovat dina fäder att giva dig. - Välsignad skall du bliva framför alla andra folk; bland dina män
och kvinnor skall ingen vara ofruktsam, ej heller bland din
boskap. - Och HERREN skall avvända från dig all krankhet; ingen av
Egyptens alla svåra sjukdomar, som du väl känner, skall han
lägga på dig; han skall i stället låta dem komma över alla dem
som hata dig. - Och alla de folk som HERREN, din Gud, giver i din hand skall du
utrota; du skall icke visa dem någon skonsamhet. Du skall icke
heller tjäna deras gudar, ty detta kunde bliva en snara för dig. - Om du ock säger vid dig själv: »Dessa folk äro större än jag;
huru skall jag kunna fördriva dem?», - så må du dock icke frukta för dem; du skall tänka på vad HERREN,
din Gud gjorde med Farao och med all egyptierna, - på de stora hemsökelser som du med egna ögon såg, och på de
tecken och under och på den starka hand och uträckta arm varmed
HERREN, din Gud, förde dig ut. På samma sätt skall HERREN, din
Gud, nu göra med alla de folk som du fruktar för. - Därtill skall HERREN, din Gud, sända getingar över dem, till
dess att de som äro kvar och hålla sig gömda för dig hava blivit
utrotade. - Du må icke förskräckas för dem, ty HERREN, din Gud, är mitt
ibland dig, en stod och fruktansvärd Gud. - Och HERREN, din Gud, skall förjaga dessa hedningar för dig, men
blott småningom. Du skall icke med hast få förgöra dem, på det
att vilddjuren icke må föröka sig till din skada. - HERREN, din Gud, skall giva dem i ditt våld och sända stor
förvirring bland dem, till dess att de förgöras. - Och han skall giva deras konungar i din hand, och du skall
utrota till och med deras namn, så att de icke mer finnas under
himmelen. Ingen skall kunna stå dig emot, till dess du har
förgjort dem. - Deras gudabeläten skola I bränna upp i eld. Du skall icke hava
begärelse till det silver och det guld som finnes på dem, och
icke taga något av detta för din räkning, på det att du icke må
snärjas därav; ty en styggelse är det för HERREN, din Gud. - Och du skall icke låta någon styggelse komma in i ditt hus, på det
att du icke också själv må bliva given till spillo. Du skall
räkna det såsom en skändlighet och en styggelse, ty det är givet
till spillo.
*05/08 Femte Mosebok (Deuteronomium), 8 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 8 Kapitlet
Herrens välgärningar mot Israel under ökenvandringen. Varning för övermod och ogudaktighet.
- Alla de bud som jag i dag giver dig skolen I hållen, och efter
dem skolen I göra, för att I mån komma in i och taga i
besittning det land som HERREN med ed har lovat åt edra
fäder. - Och du skall komma ihåg allt vad som har skett på den väg HERREN,
din Gud, nu i fyrtio åt har låtit dig vandra i öknen, för att
tukta dig och pröva dig, så att han kunde förnimma vad som var i
ditt hjärta: om du ville hålla hans bud eller icke. - Ja, han tuktade dig och lät dig hungra, och han gav dig manna
att äta, en mat som du förut icke visste av, och som icke heller
dina fäder visste av; på det att han skulle lära dig förstå att
människan lever icke allenast av bröd, utan att hon lever av
allt det som utgår av HERRENS mun. - Dina kläder blevo icke utslitna på dig, och din fot svullnade
icke under dessa fyrtio år. - Så skall du då förstå i ditt hjärta att HERREN, din Gud, fostrar
dig, såsom en man fostrar sin son; - och du skall hålla HERRENS, din Guds, bud, så att du vandrar på
hans vägar och fruktar honom. - Ty HERREN, din Gud, låter dig nu komma in i ett gott land, ett
land där vattenbäckar, källor och djupa vatten flöda fram i
dalar och på berg, - ett land med vete och korn, med vinträd, fikonträd och
granatträd, ett land med ädla olivträd och med honung, - ett land där du icke skall äta ditt bröd i torftighet, där intet
skall fattas dig, ett land vars stenar innehålla järn, och ur
vars berg du skall bryta koppar. - Där skall du äta och bliva mätt, och du skall så lova HERREN,
din Gud, för det goda land som han har givit dig. - Tag dig då till vara för att förgäta HERREN, din Gud, så att du
icke håller hans bud och rätter och stadgar, som jag i dag giver
dig. - Ja, när du äter och bliver mätt, och bygger vackra hus och bor i
dem, - när dina fäkreatur och din småboskap förökas, och ditt silver
och guld förökas, och allt annat du har förökas, - då må ditt hjärta icke bliva högmodigt, så att du förgäter
HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
träldomshuset. - och som har lett dig genom den stora och fruktansvärda öknen,
bland giftiga ormar och skorpioner, över förtorkad mark, där
intet vatten åt dig komma ut ur den hårda klippan, - och som gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder
icke visste av — detta på det att han skulle tukta dig och
pröva dig, för att sedan kunna göra dig gott. - Du må icke säga vid dig själv: Min egen kraft och min hands
styrka har förskaffat mig denna rikedom, - utan du må komma ihåg att det är HERREN, din Gud, som giver dig
kraft att förvärva rikedom, därför att han vill upprätta det
förbund som han med ed har ingått med dina fäder — såsom och
hittills har skett. - Men om du förgäter HERREN, din Gud, och följer efter andra gudar
och tjänar dem och tillbeder dem, så betygar jag i dag inför eder
att I förvisso skolen förgås. - På samma sätt som hedningarna som HERREN förgör för eder skolen
också I då förgås, därför att I icke hörden HERRENS, eder Guds
röst.
*05/09 Femte Mosebok (Deuteronomium), 9 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 9 Kapitlet
Israels olydnad under ökenvandringen.
- Hör, Israel! Du går nu över Jordan, för att komma ditin och
underlägga dig folk, större och mäktigare än du, städer, stora
och befästa upp mot himmelen, - anakiternas stora och resliga folkstam, som du själv känner, och
om vilken du har hört att man säger: »Vem kan stå emot Anaks
barn!» - Så skall du nu veta att HERREN, din Gud, är den som går framför
dig, såsom en förtärande eld; han skall förgöra dem, och han
skall förgöra dem, och han skall ödmjuka dem för dig, och du
skall fördriva dem och utrota dem med hast, såsom HERREN har
lovat dig. - Då nu HERREN, din Gud, driver dem undan för dig, må du icke säga
vid dig själv: »För min rättfärdighets skull har HERREN låtit
mig komma in i detta land och taga det i besittning.» Ty dessa
hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN fördriver dem
för dig. - Icke din rättfärdighet och din rättsinnighet är det som gör att
du får komma in i deras land och taga det i besittning, utan
dessa hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN, din
Gud, fördriver dem för dig. Så vill ock HERREN uppfylla vad han
med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob. - Därför må du nu veta att det icke är din rättfärdighet som gör
att HERREN, din Gud, vill giva dig detta goda land till
besittning; ty du är ett hårdnackat folk. - Kom ihåg, förgät icke, huru du i öknen förtörnade HERREN, din
Gud. Allt ifrån den dag då du drog ut ur Egyptens land, ända
till dess I nu haven kommit hit, haven I varit gensträviga mot
HERREN. - Vid Horeb förtörnaden I HERREN, och HERREN vredgades på eder, så
att han ville förgöra eder. - När jag hade stigit upp på berget för att taga emot
stentavlorna, det förbunds tavlor, som HERREN hade slutit med
eder, stannade jag på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter,
utan att äta och utan att dricka. - Och HERREN gav mig de två stentavlorna, på vilka Gud hade
skrivit med sitt finger; vad där stod var alldeles lika med de
ord HERREN hade talat med eder på berget ur elden, den dag då I
voren församlade där. - Och när de fyrtio dagarna och de fyrtio nätterna voro förlidna,
gav HERREN mig de två stentavlorna, förbundets tavlor. - Och HERREN sade till mig: »Stå upp och gå med hast ned
härifrån, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har tagit
sig till, vad fördärvligt är. De hava redan vikit av ifrån den
väg som jag bjöd dem gå; de hava gjort sig ett gjutet beläte.» - Och HERREN talade till mig och sade: »jag har sett att detta
folk är ett hårdnackat folk. - Lämna mig i fred, ty jag vill förgöra dem och utplåna deras
namn, så att det icke mer finnes under himmelen; dig vill jag
sedan göra till ett folk som är mäktigare och större än detta.» - Då vände jag mig om och steg ned från berget, som brann i eld;
och jag hade i mina båda händer förbundets två tavlor. - Och jag fick då se att I haven syndat mot HERREN, eder Gud: I
haden gjort eder en gjuten kalv; så haden I redan vikit av ifrån
den väg som HERREN hade bjudit eder gå. - Då kastade jag i de båda tavlorna och kastade dem ifrån mig med
båda händerna och slog sönder dem inför edra ögon. - Och jag föll ned inför HERRENS ansikte och låg så, likasom förra
gången i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta och utan
att dricka, för all den synds skulle som I haden begått genom
att göra vad ont var i HERRENS ögon, till att förtörna honom. - Ty jag fruktade för den vrede och förbittring mot eder, av
vilken HERREN hade blivit så uppfylld att han ville förgöra
eder. Och HERREN hörde mig även denna gång. - Också på Aron blev HERREN mycket vred, så att han ville förgöra
honom, och jag bad då jämväl för Aron. - Sedan tog jag kalven, syndabelätet som I haden gjort, och brände
den i eld och krossade sönder den väl, till dess att den blev
fint stoft, och det stoftet kastade jag i bäcken som flöt ned
från berget. - I Tabeera, i Massa och i Kibrot-Hattaava förtörnaden I ock
HERREN. - Och när HERREN ville sända eder åstad från Kades-Barnea och
sade: »Dragen upp och intagen det land som jag har givit
eder», då voren I gensträviga mot HERREN, eder Guds, befallning
och trodden honom icke och hörden icke hans röst. - Ja, gensträviga haven I varit mot HERREN allt ifrån den dag då
jag lärde känna eder. - Så föll jag då ned inför HERRENS ansikte och låg så i de fyrtio
dagarna och de fyrtio nätterna; ty HERREN hade sagt att han
ville förgöra eder. - Och jag bad till HERREN och sade: »Herre, HERRE, fördärva icke
ditt folk och din arvedel, som du har förlossat med din stora
makt, och som du med stark hand har fört ut ur Egypten. - Tänk på dina tjänare Abraham, Isak och Jakob, se icke på detta
folks hårdhet, ogudaktighet och synd; - på det att man icke må säga i det land varur du har fört oss ut:
‘Därför att HERREN, icke förmådde föra dem in i det land som han
hade lovat åt dem, och därför att han hatade dem, förde han dem
ut och lät dem dö i öknen.’ - De äro ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut med din
stora kraft och din uträckta arm.»
*05/10 Femte Mosebok (Deuteronomium), 10 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 10 Kapitlet
De nya tavlorna. Arons död. Avskiljandet av Levi stam. Uppmaning till lydnad mot Herrens bud.
- På den tiden sade HERREN till mig: »Hugg ut åt dig två
stentavlor, likadana som de förra voro, och stig upp till mig på
berget; gör dig och en ark av trä. - Och sedan jag har skrivit på tavlorna samma ord som stodo på de
förra tavlorna, vilka du slog sönder, skall du lägga dem i
arken.» - Så gjorde jag då en ark av akacieträ och högg ut två stentavlor,
likadana som de förra voro. Och jag steg upp på berget och hade
med mig de två tavlorna. - Och han skrev på tavlorna detsamma som var skrivet förra gången,
de tio ord som HERREN hade talat till eder på berget ur elden,
den dag då I voren församlade där. Och HERREN gav dem åt mig. - Sedan vända jag mig om och steg ned från berget och lade
tavlorna i arken som jag hade gjort, och där fingo de ligga,
såsom HERREN hade bjudit mig. - Och Israels barn bröto upp från Beerot-Bene-Jaakan och tågade
till Mosera. Där dog Aron och blev där också begraven; och hans
som Eleasar blev präst i hans ställe. - Därifrån bröto de upp och tågade till Gudgoda, och från
Gudgoda, och från Gudgoda till Jotbata, en trakt som var rik på
vattenbäckar. - På den tiden avskilde HERREN Levi stam till att bära HERRENS
förbundsark, till att stå inför HERRENS ansikte och göra tjänst
inför honom, och till att välsigna i hans namn, såsom den har
att göra ännu i dag. - Därför fick Levi ingen lott eller arvedel jämte sina bröder.
HERREN är hans arvedel, såsom HERREN, din Gud, har sagt honom. - Och jag stannade på berget lika länge som förra gången, fyrtio
dagar och fyrtio nätter; och HERREN hörde mig också denna gång:
HERREN ville icke fördärva mig. - Och HERREN sade till mig: »Stå upp och gå åstad framför folket,
och låt dem bryta upp, för att de må komma in i och taga i
besittning det land som jag med ed har lovat deras färder att
giva dem.» - Och nu Israel, var är det som HERREN, din Gud, fordrar av dig
annat än att du fruktar HERREN, din Gud, att du alltid vandrar
på hans vägar och älskar honom, och att du tjänar HERREN, din
Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ, - så att du håller HERRENS bud och stadgar, som jag i dag giver
dig, på det att det må gå dig väl? - Se, HERREN, din Gud, tillhör himlarna och himlarnas himmel,
jorden och allt vad därpå är; - men allenast vid dina fäder fäste sig HERREN och älskade dem;
och han utvalde deras avkomlingar efter dem, han utvalde eder
bland alla folk, såsom I nu själva sen. - Omskären därför edert hjärtas förhud, och varen icke länge
hårdnackade. - Ty HERREN, eder Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den
store, den väldige och fruktansvärde Guden, som icke har
anseende till personen och icke tager mutor; - som skaffar den faderlöse och änkan rätt, och som älskar
främlingen och giver honom mat och kläder. - Därför skolen också I älska främlingen; I haven ju själva varit
främlingar i Egyptens land. - HERREN, din Gud, skall du frukta, honom skall du tjäna, och till
honom skall du hålla dig, och vid hans namn skall du svärja. - Han är ditt lov, och han din Gud, som har gjort med dig de stora
och underbara gärningar som du med egna ögon har sett. - Sjuttio personer voro dina fäder, som drogo ned till Egypten,
men nu har HERREN, din Gud, gjort dig talrik såsom himmelens
stjärnor.
*05/11 Femte Mosebok (Deuteronomium), 11 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 11 Kapitlet
Fortsatt uppmaning till lydnad mot Herrens bud.
- Så skall du nu älska HERREN, din Gud, och hålla vad han bjuder
dig hålla, hans stadgar och rätter och bud, alltid. - Och besinnen i dag — jag talar nu icke om edra barn, som icke
hava förnummit och sett det — huru HERREN, eder Gud, har
fostrat eder, besinnen hans storhet, hans starka hand och hans
uträckta arm, - de tecken och gärningar som han gjorde i Egypten, med Farao,
konungen i Egypten, och med hela hans land, - och vad han gjorde med egyptiernas här, med deras hästar och
vagnar, huru han lät Röda havets vatten strömma över dem, när de
förföljde eder, och huru HERREN då förgjorde dem, så att de nu
icke mer äro till; - och vad han gjorde med eder i öknen, ända till dess I kommen
hit, - och vad han gjorde med Datan och Abiram, Eliabs, Rubens sons,
sönder, huru jorden öppnade sin mun och uppslukade dem med deras
hus och deras tält och allt levande som följde dem, och detta
mitt i hela Israel. - Ty I haven ju med egna ögon sett alla de stora gärningar som
HERREN har gjort. - Så hållen då alla de bud som jag i dag giver dig, på det att I
med frimodighet mån kunna gå in i och intaga det land dit I nu
dragen, för att taga det i besittning, - och på det att I mån länge leva i det land som HERREN med ed har
lovat edra fäder att giva åt dem och deras efterkommande, ett
land som flyter av mjölk och honung. - Ty det land dit du nu kommer, för att taga det i besittning, är
icke såsom Egyptens land, varifrån I haven dragit ut, där du
måste trampa upp vatten till den säd du sådde, såsom man gör i
en köksträdgård; - nej, det land dit I nu dragen, för att taga det i besittning, är
ett land med berg och dalar, som får vatten att dricka genom
himmelens regn, - ett land som HERREN, din Gud, låter sig vårda om, och på vilket
HERRENS, din Guds, ögon beständigt vila, från årets begynnelse
till årets slut. - Om i nu hören de bud som jag i dag giver eder, så att I älsken
HERREN, eder Gud, och tjänen honom av allt edert hjärta och av
all eder själ, - så skall jag giva åt edert land regn i rätt tid, höstregn och
vårregn, och du skall få inbärga din säd och ditt vin och din
olja. - Och jag skall giva din boskap gräs på din mark; och du skall äta
och bliva mätt. - Men tagen eder till vara, låten icke edra hjärtan bliva
förförda, så att I viken av och tjänen andra gudar och
tillbedjen dem; - ty då skall HERRENS vrede upptändas mot eder, och han skall
tillsluta himmelen, så att regn icke faller och marken icke
giver sin gröda; och I skolen med hast bliva utrotade ur det
goda land som HERREN vill giva eder. - Så skolen I nu lägga dessa mina ord på edert hjärta och edert
sinne, och I skolen binda dem såsom ett tecken på eder hand, och
de skola vara såsom ett märke på eder panna; - och I skolen lära edra barn dem, i det att du talar om dem, när
du sitter i ditt hus och när du står upp. - och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina
portar; - på det att I och edra barn mån länge få bo i det land som HERREN
med ed har lovat edra fäder att giva dem, lika länge som
himmelen välver sig över jorden. - Ty om I hållen alla dessa bud som jag giver eder och gören efter
dem, så att I älsken HERREN, eder Gud, och alltid vandren på
hans vägar och hållen eder till honom, - då skall HERREN fördriva alla dessa folk för eder, och I skolen
underlägga eder folk som äro större och mäktigare än I. - Var ort eder fot beträder skall bliva eder. Från öknen till
Libanon, ifrån floden — floden Frat — ända till Västra havet
skall edert område sträcka sig. - Ingen skall kunna stå eder emot. Fruktan och förskräckelse för
eder skall HERREN, eder Gud, låta komma över hela det land I
beträden, såsom han har lovat eder. - Se, jag förelägger eder i dag välsignelse och förbannelse:
- välsignelse, om I hören HERRENS eder Guds, bud, som jag i dag
giver eder, - och förbannelse, om I icke hören HERRENS, eder Guds, bud, utan
viken av ifrån den väg jag i dag bjuder eder gå och följen
efter andra gudar, som I icke kännen. - Och när HERREN, din Gud, har låtit dig komma in i det land dit
du nu går, för att taga det i besittning, skall du låta berget
Gerissim bliva platsen för välsignelsen och berget Ebal platsen
för förbannelsen. - (Dessa berg ligga, såsom känt är, på andra sidan Jordan, bortom
Västra vägen, i hedmarkskananéernas land, mitt emot Gilgal,
bredvid Mores terebintlund.) - Ty I gån nu över Jordan, för att komma in i och taga i
besittning det land som HERREN, eder Gud, vill giva eder; I
skolen taga det i besittning och bo där. - Hållen då alla de stadgar och rätter som jag i dag förelägger
eder, och gören efter dem.
*05/12 Femte Mosebok (Deuteronomium), 12 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 12 Kapitlet
Gudstjänsten bunden vid en enda plats. Varning för avguderi.
- Dessa äro de stadgar och rätter som I skolen hålla och iakttaga
i det land som HERREN, dina fäders Gud, har givit dig till
besittning; så länge I leven på jorden skolen I hålla dem. - I skolen i grund föröda alla platser där de folk som I
fördriven hava hållit sin gudstjänst, vare sig detta har skett
på höga berg och höjder eller någonstädes under gröna träd. - I skolen bryta ned deras altaren och slå sönder deras stoder och
bränna upp deras Aseror i eld och hugga ned deras gudabeläten,
och I skolen utrota deras namn från sådana platser. - När I tillbedjen HERREN, eder Gud, skolen I icke göra såsom de,
- utan den plats som HERREN, eder Gud, utväljer inom någon av edra
stammar till att där fästa sitt namn, denna boning skolen I söka
och dit skall du gå. - Och dit skolen I föra edra brännoffer och slaktoffer, eder
tionde, vad edra händer bära fram såsom offergärd, edra
löftesoffer och frivilliga offer och det förstfödda av edra
fäkreatur och eder småboskap. - Och där skolen I äta inför HERRENS, eder Guds, ansikte, och
glädja eder med edert husfolk över allt vad I haven förvärvat,
allt varmed HERREN, din Gud, vara rättast; - I skolen då icke göra såsom vi nu göra här, var och en vad honom
tyckes vara rättast. - I haven ju ännu icke kommit till ro och till den arvedel som
HERREN, din Gud, vill giva dig. - Men när I haven gått över Jordan och bon i det land som HERREN,
eder Gud, vill giva eder till arvedel, och när han har låtit
eder få ro för alla edra fiender runt omkring, då att I bon i
trygghet, - då skolen I till den plats som HERREN, eder Gud, utväljer till
boning åt sitt namn föra allt vad jag nu bjuder eder: edra
brännoffer och slaktoffer, eder tionde, vad edra händer bära
fram såsom offergärd, så ock alla de utvalda löftesoffer som I
loven HERREN. - Och så skolen I glädja eder inför HERREN, eder Guds, ansikte,
med edra söner och döttrar, edra tjänare och tjänarinnor, och
med leviten som bor inom edra portar, ty han har ju ingen lott
eller arvedel med eder. - Tag dig till vara för att offra dina brännoffer på någon annan
plats som kan falla din in; - nej, på den plats HERREN utväljer inom en av dina stammar, där
skall du offra dina brännoffer, och där skall du göra allt vad
jag eljest bjuder dig. - Dock får du, så mycket dig lyster, slakta och äta kött inom
vilken som helst av dina städer, i mån av den välsignelse som
HERREN, din Gud, giver dig. Både den som är oren och den som är
ren må äta därav, såsom vore det gasell- eller hjortkött. - Men blodet skolen I icke förtära I skolen gjuta ut det på jorden
såsom vatten. - Du får alltså icke hemma inom dina portar äta tionde av din säd,
ditt vin och din olja, ej heller det förstfödda av dina
fäkreatur och din småboskap, ej heller något av de löftesoffer
som du lovar, eller av dina frivilliga offer, eller av det din
hand bär fram såsom offergärd; - utan inför HERREN, din Guds, ansikte, på den plats som HERREN,
din Gud, utväljer skall du äta sådant, med din son och din
dotter, din tjänare och din tjänarinna, och med leviten som bor
inom dina portar; och så skall du glädja dig inför HERRENS, din
Guds, ansikte över allt vad du har förvärvat. - Tag dig till vara för att glömma bort leviten, så länge du lever
i ditt land. - Om du alltså, när HERREN, din Gud, har utvidgat ditt område,
såsom han har lovat dig, tänker så: »Jag vill äta kött» — ifall
det nu lyster för dig att äta kött — så må du då äta kött, så
mycket dig lyster. - Om den plats som HERREN, din Gud, utväljer till att där fästa
sitt namn ligger för avlägset för dig, så må du, i enlighet med
vad jag har bjudit dig, slakta av de fäkreatur och av den
småboskap som HERREN har givit dig, och äta därav hemma inom
dina portar, så mycket av din lyster. - Men du skall äta på samma sätt som man äter gasell- eller
hjortkött; både den som är oren och den som är ren må äta därav. - Allenast skall du vara ståndaktig i att icke förtära blodet; ty
blodet är själen, och själen skall du icke förtära med köttet. - Du skall icke förtära det; du skall gjuta ut det på jorden såsom
vatten. - Du skall icke förtära det, på det att det må gå dig väl och dina
barn efter dig, när du göra vad rätt är i HERRENS ögon. - Men de heliga gåvor som du vill bära fram, och dina löftesoffer,
dem skall du föra med dig till den plats som HERREN utväljer. - Och av dina brännoffer skall du offra både köttet och blodet på
HERRENS, din Guds, altare. Av dina slaktoffer däremot skall väl
blodet gjutas ut på HERRENS, din Guds, altare, men köttet må du
äta. - Alla dessa bud som jag giver dig skall du hålla och höra, för
att det må gå dig väl och dina barn efter dig, till evig tid,
när du gör var gott och rätt är i HERRENS, din Guds, ögon. - När HERREN, din Gud, har utrotat de folk till vilka du nu
kommer, för att fördriva dem för dig, när du alltså har
fördrivit dessa och bosatt dig i deras land, - tag dig då till vara för att bliva snärjd, så att du efterföljer
dem, sedan de hava blivit förgjorda för dig; fråga icke efter
deras gudar, så att du säger: »På vad sätt höllo dessa folk sin
gudstjänst? Så vill också jag göra.» - Nej, på det sättet skall icke du göra, när du tillbeder HERREN,
din Gud, ty allt som är en styggelse för HERREN, och som han
hatar, det hava de gjort till sina gudars ära; ja, de gå så
långt att de bränna upp sina söner och döttrar i eld åt sina
gudar. - Allt vad jag bjuder eder, det skolen I hålla och göra. Du skall
icke lägga något därtill och icke taga något därifrån.
*05/13 Femte Mosebok (Deuteronomium), 13 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 13 Kapitlet
Om förförelse till avguderi.
- Om en profet eller en som har drömmar uppstår bland dig, och han
utlovar åt dig något tecken eller under, - och sedan det tecken eller under, verkligen inträffar, varom han
talade med dig, i det att han sade: »Låt oss efterfölja och
tjäna andra gudar, som I icke kännen», - så skall du ändå icke höra på den profetens ord eller på den
drömmaren, ty HERREN, eder Gud, sätter eder därmed allenast på
prov, för att förnimma om I älsken HERREN, eder Gud, av allt
edert hjärta och av all eder själ. - HERREN, eder Gud, skolen I efterfölja, honom skolen I frukta,
hans bud skolen I hålla, hans röst skolen I höra, honom skolen I
tjäna, och till honom skolen I hålla eder. - Men den profeten eller drömmaren skall dödas, ty han predikade
avfall från HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens
land och förlossat dig ur träldomshuset; och han ville förföra
dig till att övergiva den väg som HERREN, din Gud, har bjudit
dig att vandra. Du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är. - Om din broder, din moders son, eller din son eller din dotter,
eller hustrun i din famn, eller din vän som är för dig såsom
ditt eget liv, om någon av dessa i hemlighet vill förleda dig, i
det han säger: »Låt oss gå åstad och tjäna andra gudar, som
varken du eller dina fäder hava känt» - — gudar hos de folk som bo runt omkring eder, nära dig eller
fjärran ifrån dig, från jordens ena ända till den andra — - så skall du icke göra honom till viljes eller höra på honom. Du
skall icke visa honom någon skonsamhet eller hava misskund och
undseende med honom, - utan du skall dräpa honom: först skall din egen hand lyftas mot
honom för att döda honom, och sedan hela folkets hand. - Och du skall stena honom till döds, därför att han sökte förföra
dig till att övergiva HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur
Egyptens land, ur träldomshuset. - Och hela Israel skall höra detta och frukta, och man skall sedan
icke mer göra något sådant ont bland dig. - Om du får höra att man i någon av de städer, som HERREN vill
giva dig till att bo i, berättar - att män hava uppstått bland dig, onda män som förföra invånarna
i sin stad, i det att de säga: »Låt oss gå åstad och tjäna andra
gudar, som I icke kännen», - så skall du noga undersöka och rannsaka och efterforska; om det
då befinnes vara sant och visst att en sådan styggelse har
blivit förövad bland dig, - så skall du slå den stadens invånare med svärdsegg; du skall
giva den och allt vad däri är till spillo; också boskapen där
skall du slå med svärdsegg. - Och allt byte du får där skall du samla ihop mitt på torget, och
därefter skall du bränna upp staden i eld, med allt byte du får
där, såsom ett heloffer åt HERREN, din Gud; den skall bliva en
grushög för evärdlig tid, aldrig mer skall den byggas upp. - Låt intet av det tillspillogivna låda vi din hand, på det att
HERREN må vända sig ifrån sin vredes glöd och låta barmhärtighet
vederfaras dig och förbarma sig över dig och föröka dig, såsom
han med ed har lovat dina fäder att göra, - om du nämligen hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller
alla hans bud, som jag i dag giver dig, och gör vad rätt är i
HERRENS, din Guds, ögon.
*05/14 Femte Mosebok (Deuteronomium), 14 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 14 Kapitlet
Förbjudna sorgetecken. Rena och orena djur. Tionde.
- I ären Herrens, eder G.uds, barn. I skolen icke rista några
märken på eder eller göra eder skalliga ovanför pannan för någon
död; - ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud, och dig
har Herren utvalt till att vara hans egendomsfolk framför alla
andra folk på jorden. - Du skall icke äta något som är en styggelse.
- Dessa äro de fyrfotadjur som I fån äta: fäikreatur, får och
getter, hjort, - gasell, dovhjort, stenbock, dison, teoantilop och
semer, - alla de fyrfotadjur som hava klövar och hava dem helkluvna
i två hälfter, och som idissla; sådana fyrfotadjur fån I
äta. - Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av
dem som hava genomkluvna klövar: kamelen, haren och klippdassen,
ty de idissla väl, men de hava icke klövar, de skola gälla för
eder som orena; - svinet, ty det har väl klövar, men det idisslar icke, det skall
gälla för eder såsom orent. Av dessa djurs kött skolen I icke
äta, ej heller skolen I komma vid deras döda kroppar. - Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet: allt det
som har fenor och fjäll fån I äta. - Men intet som icke har fenor och fjäll skolen I äta; det skall
gälla för eder så som orent. - Alla rena fåglar fån I äta.
- Men dessa £åglar skoIen I icke äta: örnen, lammgamen, havsörnen,
- raafågeln, falken, gladan med dess arter,
- alla slags korpar efter deras arter,
- strutsen tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter,
- ugglan, uven tinsemetfågeln,
- pelikanen, asgamen, dykfågeln,
- hägern, regnpiparen med dess arter, härfågeln och flädermusen.
- Alla flygande smådjur skola ock gälla för eder såsom orena, de
skola icke ätas. - Men alla rena flygande djur fån I äta.
- I skolen icke äta något självdött; åt främlingen som bo inom
dina portar må du giva sådant, och han må äta det; eller ock må
du sälja det åt en utlänning. Ty du är ett folk som är helgat
HERREN, din Gud.Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk. - Tionde skall du giva av all sädesgröda som för vart år växer på
din åker, - och du skall äta den inför Herrens, din Guds, ansikte, på den
plats som han utväljer till boning åt sitt namn: tionden av din
släd, ditt vin och din olja, så ock din förstfödda av dina
fäkreatur och din småboskap; ty du ska lära att frukta Herren,
din Gud, alltid. - Men om vägen är dig för lång, så att du icke förmår föra det
dit, eftersom den plats som Herren, din Gud, utväljer till att
där fästa sitt namn ligger för avlägset för dig — då nu Herren,
din Gud, välsigna dig — - så må du sälja det och knyta in penningarna och taga dem med dig
och gå till den plats som Herren, din Gud, utväljer. - Och du må köpa för penningarna vadhelst dig lyster fäkreatur
eller småboskap, eller vin eller andra starka drycker eller vad
du eljest kan åstunda; och så skall du hålla måltider där inför
Herrens, din Guds, ansikte och glädja dig med ditt husfolk. - Och leviten som bor inom dina portar skall du då cke glömma
bort, ty han har ingen lott eller arvedel jämte dig. - Vid slutet av vart tredje år skall du avskilja all tionde av vad
du har fått i avkastning under det året och lägga up det inom
dina städer. - Och sedan skall leviten få komma, han som ingen lott eller
arvedel har jämte dig, så ock främlingen och den faderlöse och
änkan som bo inom dina portar; och då skola äta och bliva
mätta. Så skall du göra, för att Herren din Gud, må välsigna dig
i alla dina händers verk, i allt vad du gör.
*05/15 Femte Mosebok (Deuteronomium), 15 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 15 Kapitlet
Friår. Det förstfödda bland husdjuren.
- Vart sjunde år skall du låta vara ett friår.
- Och så skall förhålla sig med det friåret: Var långivare som har
lånat något åt sin ni&sta skall då efterskänka sin fordran. Han
får då Icke kräva sin nästa och broder, @y ett :EIerrens friår
har då blivit utlyst. - En utlänning må du kräva, men om du har något att fordra av din
broder, skall du efterskänka det. - Dock borde rätteligen ingen fattig finnas hos dig, ty Herren
skall rikligen välsigna dig i det land som HERREN, din Gud, vill
giva dig till besittning, såsom din arvedel, - allenast du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller alla
dessa bud som:jag i dag giver dig och gör efter dem. - Ty Herren, din Gud, skall välsigna dig, såsom han har lovat dig;
och du skall giva lån åt många folk, men själv skall du icke
behöva låna av någon, och du skall råda över många folk, men de
skola icke råda över dig. - Om någon fattig finnes hos dig, en av dina bröder inom någon av
dina städer, i det land som Herren, din Gud, vill giva dig, så
skall du icke förstocka ditt hjärta och tillsluta din hand för
denne din fattige broder, - utan du skall gärna öppna din hand för honom och gärna låna
honom vad han behöver i sin brist. - Tag dig till vara, så att icke den onda tanken uppstår i ditt
hjärta: »Det sjunde året, friåret, är nära», och att du så ser
med ont öga på din fattige broder och icke giver honom något;
han kan då ropa över dig till Herren, och så kommer synd att
vila på dig. - Gärna skall du giva åt honom, och ditt hjärta skall icke vara
motvilligt, när du giver åt honom, ty för en sådan gåvas skull
skall Herren, din Gud, välsigna dig i alla dina verk, i allt vad
du företager dig. - Fattiga skola ju aldrig saknas i landet, därför bjuder jag dig
och säger: Du skall gärna öppna din hand för din broder, för de
arma och fattiga som du har i ditt land. - Om någon av ditt folk, en hebreisk man eller en hebreisk kvinna,
har sålt sig till dig och tjänat dig i sex år, så skall du på
det sjunde året släppa honom fri ur din tjänst; - och när du släpper hohom fri ur din tjänst, skall du icke låta
honom gå med tomma händer. - Du skall fastmer förse honom med gåvor från din hjord, från din
loge och £rån din vinpress; av det varmed Herren, din Gud, har
välsignat dig skall du giva honom. - Du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egyptens
land, och att Herren, din Gud, har £örlossat dig; därför bjuder
jag dig detta i dag. - Men om så skulle hända, att han säger till dig att han icke vill
lämna dig, därför att han älskar dig och ditt hus, eftersom han
har haft det gott hos dig, - så skall du taga en syl och sticka den genom hans öra in i
dörren; därefter skall han vara din träl evärdligen. Med din
tjänarinna skall du göra på samma sätt. - Du skall icke tycka det vara hårt att du måste släppa din
tjänare fri ur din tjänst; i sex år har han ju berett dig
dubbelt så stor förmån som någon avlönad legodräng. Så skall
Herren, din Gud, välsigna dig i allt vad du gör. - Allt förstfött av hankön, som födes bland dina fäkreatur och din
småboskap, skall du helga åt Herren, din Gud; du skall icke vid
ditt arbete begagna det som är £örstfött bland dina fäkreatur,
icke heller skall du klippa ullen på det som är förstfött bland
din småboskap. - Inför Herrens, din Guds, ansikte skall du med ditt husfolk för
vart år äta det på den plats som Herren utväljer. - Men om djuret har något lyte, om det är halt eller blint eller
har något annat ont lyte, så skall du icke offra det åt Herren,
din Gud. - Inom dina städer må du då äta det; både den som är oren och den
som är ren må äta därav, såsom vore det gasell- eller hjortkött. - Men blodet skall du icke förtära; du skall gjuta ut det på
jorden såsom vatten.
*05/16 Femte Mosebok (Deuteronomium), 16 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 16 Kapitlet
De tre stora högtiderna. Domare. Aseror och stoder.
- Tag i akt månaden Abib och håll Herrens, din Guds, påsk högtid;
ty i månaden Abib förde Herren, din Gud, dig ut ur Egypten om
natten. - Du skall då slakta påskoffer åt Herren. din Gud, av småboskap
och fäkreatur, på den plats som Herren utväljer till boning åt
sitt namn. - Du skall icke äta något syrat därtill; i sju dagar skall du äta
osyrat bröd därtill, betryckets bröd. Ty med hast måste du draga
ut ur Egyptens land. I alla dina livsdagar må du därför komma
ihåg den dag då du drog ut ur Egyptens land. - I sju dagar må man icke se någon surdeg hos dig, i hela ditt
land; och av det som du slaktar om aftonen på den första dagen
skall intet kött lämnas kvar över natten till morgonen. - Du får icke slakta påskoffret inom vilken som helst av de städer
som Herren, din Gud, vill giva dig, - utan du skall gå till den plats som Herren, din Gud, utväljer
till boning åt sitt namn, och där skall du slakta påskoffret om
aftonen, när solen går ned den tid på dagen, då den drog ut ur
Egypten. - Och du skall koka det och äta det på den plats som Herren, din
Gud, utväljer; sedan må du om morgonen vända tillbaka och gå hem
till dina hyddor. - I sex dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen är
Herrens, din Guds, högtidsförsamling; då skall du icke göra
något arbete. - Sju veckor skall du räkna åt dig; från den dag då man begynner
skära säden skall du räkna sju veckor. - Därefter skall du hålla Herrens, din Guds, veckohögtid och bära
fram din hands frivilliga gåva, som du må giva efter råd och
lägenhet, alltefter måttet av den välsignelse som Herren, din
Gud, har givit dig. - Och inför Herrens, din Guds, ansikte skall du glädja dig på den
plats som Herren, din Gud, utväljer till boning åt sitt namn, du
själv med din son och din dotter, din tjänare och tjänarinna,
och med leviten som bor inom dina portar, och främlingen, den
faderlöse och änkan som du har hos dig. - Och du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i
Egypten, och så hålla dessa stadgar och göra efter dem. - Lövhyddohögtiden skall du hålla, i sju dagar, när du inbärgar
avkastningen av din loge och av din vinpress. - Och du skall glädja dig vid denna din högtid, med din son och
din dotter, din tjänare och din tjänarinna, med leviten, med
främlingen, den faderlöse och änkan som bo inom dina portar. - I sju dagar skall du hålla Herrens, din Guds, högtid, på den
plats som Herren utväljer; ty Herren, din Gud, skall välsigna
dig i all den avkastning du får och i dina händers alla verk,
och du skall vara uppfylld av glädje. - Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
Herrens, din Guds, ansikte, på den plats som han utväljer: vid
det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid
lövhyddohögtiden. Men med tomma händer skall ingen träda fram
inför Herrens ansikte, - utan var och en skall: giva vad hans hand förmår, alltefter
måttet av den välsignelse som Herren, din Gud, har givit dig. - Domare och tillsyningsmän skall du tillsätta åt dig inom alla de
städer som Herren, din Gud, vill giva dig, för dina särskilda
stammar; de skola döma folket med rättvis dom. - Du skall icke vränga rätten och icke hava anseende till
personen; och du skall icke taga mutor, ty mutor förblinda de
visas ögon och förvida de rättfärdigas sak. - Rättfärdighet, rättfärdighet skall du eftertrakta, för att du må
leva och taga i besittning det land som Herren, din Gud, vill
giva dig. - Du skall icke plantera åt dig Aseror av något slags träd, vid
sidan av Herrens, din Guds, altare, det som du skall gÖra åt
dig; - icke heller skall du resa åt dig någon stod, ty sådant hatar
Herren, din Gud.
*05/17 Femte Mosebok (Deuteronomium), 17 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 17 Kapitlet
Straff för avguderi. Föreskrifter om domare och konungar.
- Du skall icke offra åt Herren, din Gud, något djur av
fäkreaturen eller av småboskapen, som har något lyte eller något
annat fel, ty sådant är en styggelse för Herren, din Gud. - Om bland dig, inom någon av de städer som Herren, din Gud, vill
giva dig, någon man eller kvinna befinnes göra vad ont är i
Herrens, din Guds, ögon, i det att han överträder hans förbund, - och går åstad och tjänar andra gudar och tillbeder dem, eller
ock solen eller månen eller himmelens hela härskara, mot mitt
bud, - och detta bliver berättat för dig, så att du får höra därom, då
skall du noga undersöka saken; om det då befinnes vara sant och
visst att en sådan styggelse har blivit förövad i Israel, - så skall du föra den man eller den kvinna som har gjort denna
onda gärning ut till din stadsport det må nu vara en man eller
en kvinna-och stena den skyldige till döds. - Efter två eller tre vittnens utsago skall han dödas; ingen skall
dömas till döden efter allenast ett vittnes utsago. - Först skall vittnenas hand lyftas mot honom för att döda honom,
och sedan hela folkets hand: du skall skaffa bort ifrån dig vad
ont är. - Om det i något fall bliver dig för svårt att själv döma i en
blodssak eller i en rättsfråga eller i ett misshandlingsmål
eller överhuvud i någon sak varom man tvistar i dina portar, så
skall du-stå upp och begiva dig till den plats som HERREN, din
Gud, utväljer, - och gå till de levitiska prästerna, och till den som på den
tiden är domare; dem skall du fråga, och de skola förkunna för
dig vad som är rätt. - Och i enlighet med vad de förkunna för dig där, på den plats som
Herren utväljer. skall du göra; du skall i alla stycken hålla
och göra vad de lära dig. - Efter den lag som de lära dig, och efter den dom som de avkunna
för dig skall du göra. Från det som de fÖrkunna för dig skall du
icke vika av, vare sig till höger eller till vänster. - Men om någon gör sig skyldig till den förmätenheten att icke
vilja lyssna till prästen, som står och gör tjänst där inför
Herren, din Gud, eller till domaren, så skall den mannen dö: du
skall skaffa bort ifrån Israel vad ont är. - Och allt folket skall höra det och frukta, och de skola icke mer
göra sig skyldiga till sådan förmätenhet. - När du kommer in i det land som Herren, din Gud, vill giva dig,
och du tager det i besittning och bor där om du då säger: »Jag
vill sätta en konung över mig, såsom alla folk omkring mig
hava», - så skall du till konung över dig sätta den som Herren, din Gud,
utväljer. En av dina bröder skall du sätta till konung över dig;
du får icke sätta till konung över dig en utländsk man, som icke
är din broder. - Men han må icke skaffa sig hästar i mängd, och icke sända sitt
folk tillbaka till Egypten för att skaffa de många hästarna, ty
Herren har ju sagt till eder: »I skolen icke mer återvända denna
väg.» - Icke heller skall han skaffa sig hustrur i mängd, på det att
hans hjärta icke må bliva avfälligt; och icke heller skall han
skaffa sig alltför mycket silver och guld. - Och när han har blivit uppsatt på sin konungatron, skall han
hämta denna lag från de levitiska prästerna och taga en avskrift
därav åt sig i en bok. - Och den skall han hava hos sig och läsa i den i alla sina
livsdagar, för att han må lära att frukta Herren, sin Gud, så
att han håller alla denna lags ord och dessa stadgar och gör
efter dem. - Så skall han göra, för att hans hjärta icke må förhäva sig över
hans bröder, och för att han icke må vika av ifrån buden, vare
sig till höger eller till vänster; på det att han och hans söner
må länge regera; sitt rike, bland Israels folk.
*05/18 Femte Mosebok (Deuteronomium), 18 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 18 Kapitlet
Prästernas inkomster. Hednisk vidskepelse och falska profeter.
- De levitiska prästerna, hela Levi stam, skola ingen lott eller
arvedel hava med det övriga Israel; av HERRENS eldsoffer och
hans arvedel skola de hava sitt underhåll. - De skola icke hava någon arvedel bland sina bröder; Herren är
deras arvedel, såsom han har sagt dem. - Och detta skall vara vad prästerna hava rätt att få av folket,
av dem som offra ett slaktoffer, vare sig av fäkreaturen eller
av småboskapen: man skall giva prästen bogen, käkstyckena och
vommen. - Förstlingen av din säd, ditt vin och din olja, och förstlingen
av dina fårs ull skall du giva honom. - Ty honom har Herren, din Gud, utvalt bland alla dina stammar,
för att han och hans söner alltid skola stå och göra tjänst i
Herrens namn. - Och om leviten vill komma från någon av dina städer, inom vilken
han vistas någonstädes i Israel, så må det stå honom fritt att
komma, såsom honom lyster, till den plats som Herren utväljer, - och han må då göra tjänst i HERRENS, sin Guds, namn, likasom
alla hans bröder, leviterna, som stå där inför HERRENS ansikte. - De skola alla hava lika mycket till sitt underhåll, oberäknat
vad någon kan äga genom försäljning av sitt fädernearv. - När du kommer in i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig,
skall du icke lära dig att göra efter hedningarnas styggelser. - Hos dig må icke finnas någon som låter sin son eller dotter gå
genom eld, eller som befattar sig med trolldom eller
teckentydning eller svartkonst eller häxeri, - ingen som förehar besvärjelsekonster, ingen som frågar andar,
eller som är en spåman, eller som söker råd hos de döda. - Ty en styggelse för Herren är var och en som gör sådant, och för
sådana styggelsers skull fördriver HERREN, din Gud, dem för dig. - Du skall vara ostrafflig inför HERREN, din Gud.
- Hedningarna som du nu fördriver lyssna väl till sådana som öva
teckentydning och trolldom, men dig har HERREN, din Gud, icke
tillstatt sådant. - En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik,
skall HERREN, din Gud, låta uppstå åt dig; honom skolen I lyssna
till. - Det skall bliva alldeles såsom du begärde av HERREN, din Gud,
vid Horeb, den dag då I voren där församlade och du sade: »Låt
mig icke vidare höra HERRENS, min Guds, röst, och låt mig slippa
att längre se denna stora eld, på det att jag icke må dö.» - Och HERREN sade till mig: »De hava rätt i vad de hava talat.
- En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en
som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han
skall tala till dem allt vad jag bjuder honom. - Och om någon icke lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt
namn, så skall jag själv utkräva det av honom. - Men den profet som är så förmäten, att han i mitt namn talar vad
jag icke har bjudit honom tala, eller som talar i andra gudars
namn, den profeten skall dö. - Och om du säger vid dig själv: ‘Huru skola vi känna igen det som
icke är talat av HERREN?’, - så må du veta: när profeten talar i HERRENS namn, och det som
han ,har talat icke sker och icke inträffar, då är detta något
som HERREN icke har talat; i förmätenhet har då profeten talat
det; du skall icke frukta för honom.»
*05/19 Femte Mosebok (Deuteronomium), 19 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 19 Kapitlet
Fristäder. Råmärken. Vittnesmål.
- När HERREN, din Gud, har utrotat de folk vilkas land HERREN, din
Gud, vill giva dig, och när du har fördrivit dem och bosatt dig
i deras städer och i deras hus, - då skall du avskilja åt dig tre städer i ditt land, det som
HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning. - Du skall försätta vägarna till dem i gott skick åt dig; och du
skall dela i tre delar det landområde som HERREN, din Gud, giver
dig till arvedel. Så skall du göra, för att var och en som har
dräpt någon må kunna fly dit. - Och under följande villkor må en dråpare fly till någon av dem
och så bliva vid liv; om någon dödar sin nästa utan vett och
vilja, och utan att förut hava burit hat till honom - — såsom när någon går med sin nästa ut i skogen för att hugga
ved, och hans hand hugger till med yxan för att fälla trädet,
och järnet då far av skaftet och träffar den andre, så att denne
dör — då må en sådan fly till någon av dessa städer och så
bliva vid liv. - Detta vare stadgat, för att blodshämnaren, om han i sitt hjärtas
vrede förföljer dråparen, icke må hinna upp honom, ifall vägen
är för lång, och slå ihjäl honom, fastän han icke hade förtjänat
döden, eftersom han icke förut hade burit hat till den andre. - Därför är det som jag bjuder dig och säger: »Tre städer skall du
avskilja åt dig.» - Och när HERREN, din Gud, utvidgar ditt område, såsom han med ed
har lovat dina fäder, och giver dig allt det land som han har
sagt att han skulle giva åt dina fäder — - om du då håller och gör efter alla dessa bud som jag i dag giver
dig, så att du älskar HERREN, din Gud, och alltid vandrar på
hans vägar, då skall du lägga ännu tre städer till dessa tre, - för att oskyldigt blod icke må utgjutas i ditt land, det som
HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel, och blodskuld så
komma att vila på dig. - Men om någon bär hat till sin nästa och lägger sig i försåt för
honom och överfaller honom och slår honom till döds, och sedan
flyr till någon av dessa städer, - då skola de äldste i hans stad sända bort och hämta honom
därifrån och lämna honom i blodshämnarens hand, och han skall
dö. - Du skall icke visa honom någon skonsamhet, utan du skall skaffa
bort ifrån Israel skulden för den oskyldiges blod, för att det
må gå dig väl. - Du skall icke flytta din nästas råmärke, något råmärke som
förfäderna hava satt upp i den arvedel du får i det land som
HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning. - Det är icke nog att allenast ett vittne träder upp mot någon
angående någon missgärning eller synd, vad det nu må vara för en
synd som någon kan hava begått. Efter två eller efter tre
vittnens utsago skall var sak avgöras. - Om ett orättfärdigt vittne träder upp mot någon för att vittna
mot honom angående någon förbrytelse, - så skola båda parterna träda fram inför HERRENS ansikte, inför
de män som på den tiden äro präster och domare. - Och domarna skola noga undersöka saken; om då vittnet befinnes
vara ett falskt vittne, som har burit falskt vittnesbörd mot sin
broder, - så skolen I låta detsamma vederfaras honom som han hade
tilltänkt sin broder: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är. - Och det övriga folket skall höra det och frukta, och man skall
icke vidare göra något sådant ont bland eder. - Du skall icke visa honom någon skonsamhet: liv för liv, öga for
öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot.
*05/20 Femte Mosebok (Deuteronomium), 20 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 20 Kapitlet
Krigslagar.
- Om du drager ut i krig mot dina fiender, och du då får se hästar
och vagnar och ett folk som är större än du. så skall du dock
icke frukta för dem, ty HERREN, din Gud, är med dig, han som har
fört dig upp ur Egyptens land. - När I då stån färdiga att gå i striden, skall prästen träda fram
och tala till folket; - han skall säga till dem: »Hör,Israel! I stån nu färdiga att gå i
strid mot edra fiender. Edra hjärtan vare icke försagda; frukten
icke och ängslens icke, och varen icke förskräckta för dem, - ty HERREN, eder Gud, går själv med eder; till att strida för
eder mot edra fiender och giva eder seger.» - Och tillsyningsmännen skola tala till folket och säga: »Om någon
finnes här, som har byggt sig ett nytt hus, men ännu icke invigt
det, så må han vända tillbaka hem, för att icke. om han faller
i striden, en annan må komma att inviga det. - Och om någon finnes här, som har planterat en vingård, men ännu
icke fått skörda någon frukt därav, så må han vända tillbaka
hem, för att icke, om han faller i striden, en annan må komma
att hämta första skörden av den. - Och om någon finnes här, som har trolovat sig med en kvinna, men
ännu icke tagit henne till sig, så må han vända tillbaka hem,
för att icke om han faller i striden, en annan man må taga henne
till sig.» - Vidare skola tillsyningsmännen tala till folket och säga: »Om
någon finnes här, som fruktar och har ett försagt hjärta, så må
han vända tillbaka hem, för att icke också hans bröders hjärtan
må bliva uppfyllda av räddhåga, såsom hans eget hjärta är.» - Och när tillsyningsmännen så hava talat till folket, skola
hövitsmän tillsättas övar härens avdelningar, till att gå i
spetsen för folket. - När du kommer till någon stad för att belägra den, skall du
först tillbjuda den fred. - Om den då giver dig ett fridsamt svar och öppnar sina portar för
dig, så skall allt folket som finnes där bliva arbetspliktigt åt
dig och vara dina tjänare. - Men om den icke vill hava fred med dig, utan vill föra krig mot
dig, så må du belägra den. - Och om HERREN, din Gud, då giver den i din hand, skall du slå
allt mankön där med svärdsegg. - Men kvinnorna och barnen och boskapen och allt annat som finnes
i staden, allt rov du får där, skall du hava såsom ditt byte;
och du må då njuta av det rov som HERREN. din Gud, låter dig
taga från dina fiender. - Så skall du göra med alla de städer som äro mer avlägsna från
dig, och som icke höra till dessa folks städer. - Men i de städer som tillhöra dessa folk, och som HERREN, din
Gud, vill giva dig till arvedel, skall du icke låta något som
anda har bliva vid liv, - utan du skall giva dem alla till spillo: hetiterna och
amoréerna, kananéerna och perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
såsom HERREN din Gud, har bjudit dig. - Så skall du göra, för att de icke må lära eder att bedriva alla
de styggelser som de själva hava bedrivit till sina gudars ära,
och så komma eder att synda mot HERREN, eder Gud. - Om du måste länge belägra en stad för att erövra och intaga den,
så skall du icke förstöra träden däromkring genom att höja din
yxa mot dem; du må äta av deras frukt, men du skall icke hugga
ned dem; träden på marken äro ju icke människor som skola
belägras av dig. - Men de träd om vilka du vet att de icke bära ätbar frukt, dem må
du förstöra och hugga ned för att av dem bygga bålverk mot den
fientliga staden, till dess att den faller
*05/21 Femte Mosebok (Deuteronomium), 21 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 21 Kapitlet
Mord av obekant gärningsman. Äktenskap med fången kvinna. Förstfödslorätt. Vanartig son. Hängd missdådares kropp.
- Om i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning
en ihjälslagen människa påträffas liggande på marken, och man
icke vet vem som har dödat honom, - och dina domare gå ut och mäta upp avståndet från platsen där
den ihjälslagne påträffas till de städer som ligga där runt
omkring. - Och de äldste i den stad som ligger närmast denna plats skola
taga en kviga som icke har blivit begagnad till arbete, och som
icke såsom dragare har gått under ok. - Och de äldste i staden skola föra kvigan ned till en dalgång som
icke har varit plöjd eller besådd; och där i dalen skola de
krossa nacken på kvigan. - Och prästerna, Levi söner, skola träda fram, ty dem har HERREN,
din Gud, utvalt till att göra tjänst inför honom och till att
välsigna i HERRENS namn, och såsom de bestämma skola alla
tvister och alla misshandlingsmål behandlas. - Och alla de äldste i den staden, de som bo närmast platsen där
den ihjälslagne påträffades, skola två sina händer över kvigan
på vilken man hade krossat nacken i dalen; - och de skola betyga och säga: »Våra händer hava icke utgjutit
detta blod, och våra ögon hava icke sett dådet. - Förlåt ditt folk Israel, som du har förlossat, HERRE, och låt
icke oskyldigt blod komma över någon i ditt folk Israel.» Så
bliver denna blodskuld dem förlåten. - Du skall ska£fa bort ifrån dig skulden för det oskyldiga blodet,
ty du skall göra vad rätt är i HERRENS ögon. - Om HERREN, din Gud, när du drager ut i krig mot dina fiender,
giver dem i din hand, så att du tager fångar, - och du då bland fångarna får se någon skön kvinna som du fäster
dig vid, och som du vill taga till hustru åt dig, - så skall du föra henne in i ditt hus, och hon skall raka sitt
huvud och ansa sina naglar. - Och hon skall lägga av de kläder hon bar såsom fånge och skall
bo i ditt hus och få begråta sin fader och sin moder en månads
tid; därefter må du gå in till henne och äkta henne, så att hon
bliver din hustru. - Och om du sedan icke mer finner behag i henne, så må du låta
henne gå vart hon vill; du får icke sälja henne för
penningar. Du får icke heller behandla henne såsom trälinna, då
du nu har kränkt henne. - Om en man har två hustrur, en som han älskar och en som han
försmår, och båda hava fött honom söner, såväl den han älskar
som den han försmår, och hans förstfödde son till den försmådda, - så får mannen icke, när han åt sina söner utskiftar sin egendom
såsom arv, giva förstfödslorätten åt sonen till den älskar, till
förfång för sonen till den han försmår, då nu denne är den
förstfödde, - utan han skall såsom sin förstfödde erkänna sonen till den
försmådda och giva honom dubbel lott av allt vad han äger. Ty
denne är förstlingen av hans kraft; honom tillhör
förstfödslorätten. - Om någon har en vanartig och uppstudsig son, som icke lyssnar
till sin faders och sin moders ord, och som, fastän de tukta
honom, ändå icke hör på dem, - så skola hans fader och hans moder taga honom och föra honom ut
till de äldste i staden, till stadens port. - Och de skola säga till de äldste i staden: »Denne vår son är
vanartig och uppstudsig och vill icke lyssna till våra ord, utan
är en frossare och drinkare.» - Då skall allt folket i staden stena honom till döds: du skall
skaffa bort ifrån dig vad ont är. Och hela Israel skall höra det
och frukta. - Om på någon vilar en sådan synd som förtjänar döden, och han så
bliver dödad och du hänger upp honom på trä, - så skall den döda kroppen icke lämnas kvar på träet över natten,
utan du skall begrava den på samma dag, ty en Guds förbannelse
är den som har blivit upphängd; och du skall icke orena det land
som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.
*05/22 Femte Mosebok (Deuteronomium), 22 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 22 Kapitlet
Föreskrifter om hjälpsamhet, mildhet mot djur m.m. Kyskhetsbrott.
- Om du ser din broders oxe eller får gå vilse, skall du icke
undandraga dig att taga vara på djuret; du skall föra det
tillbaka till din broder. - Och om din broder icke bor i din närhet, eller om du icke vet
vem det är, så skall du taga djuret in i ditt hus, och det skall
vara hos dig, till dess din broder frågar efter det; då skall du
lämna det tillbaka åt honom. - På samma sätt skall du göra med hans åsna, på samma sätt med
hans kläder, och på samma sätt skall du göra med allt annat som
din broder kan hava förlorat, och som du hittar; du får icke
draga dig undan. - Om du ser din broders åsna eller oxe falla på vägen, skall du
icke undandraga dig att bistå djuret; du skall hjälpa honom att
resa upp det. - En kvinna skall icke bära vad till en man hör, ej heller skall
en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör är en
styggelse för HERREN, din Gud. - Om du på din väg träffar på ett fågelbo, i något träd eller på
marken, med ungar eller ägg i, och modern ligger på ungarna
eller på äggen, så skall du icke taga både modern och ungarna. - Du skall låta modern flyga och taga allenast ungarna; så skall
du göra, för att det må gå dig väl och du må länge leva. - När du bygger ett nytt hus, skall du förse taket med bröstvärn,
för att du icke må draga blodskuld över ditt hus, om någon
faller ned därifrån. - Du skall icke, för att få två slags skörd i din vingård, så säd
däri, på det att icke alltsammans, både vad du har sått och vad
själva vingården avkastar, må hemfalla till helgedomen. - Du skall icke plöja med oxe och åsna tillsammans.
- Du skall icke kläda dig i tyg av olika garn, av ull och lin
tillsammans. - Du skall göra dig tofsar i de fyra hörnen på överklädnaden som
du höljer dig i. - Om en man har tagit sig en hustru och gått in till henne. men
sedan får motvilja mot henne, - och då påbördar henne skamliga ting och sprider ut ont rykte om
henne och säger: »Denna kvinna tog jag till hustru; men när jag
låg hos henne, fann jag icke tecknen till att hon var jungfru», - så skola flickans fader och moder taga tecknen till att flickan
var jungfru och bära dem ut till de äldste i staden, där de
sitta i porten. - Och flickans fader skall säga till de äldste: »Jag gav min
dotter till hustru åt denne man, men han har fått motvilja mot
henne. - Och nu påbördar han henne skamliga ting och säger: ‘Jag har icke
funnit tecknen till att din dotter var jungfru’; men här äro
tecknen till att min dotter var jungfru.» Och de skola breda ut
klädet inför de äldste i staden. - Då skola de äldste i staden taga mannen och tukta honom.
- Och de skola ålägga honom att böta hundra siklar silver, vilka
han skall giva åt flickans fader, därför att han har spritt ut
ont rykte om en jungfru i Israel. Och hon skall vara hans
hustru, och han får icke skilja sig från henne, så länge han
lever. - Men om det var sanning, om tecknen till att flickan var jungfru
icke funnos, - då skall man föra ut flickan utanför dörren till hennes faders
hus, och männen i staden skola stena henne till döds därför att
hon har gjort vad som var en galenskap i Israel. då hon bedrev
otukt i sin faders hus: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont
är. - Om en man ertappas med att ligga hos en kvinna som är en annan
mans äkta hustru, så skola båda dö, både mannen som låg hos
kvinnan, och jämväl kvinnan: du skall skaffa bort ifrån Israel
vad ont är. - Om en jungfru är trolovad med en man, och en annan man träffar
henne i staden och lägrar henne, - så skolen I föra dem båda ut till stadens port och stena dem
till döds, flickan, därför att hon icke ropade på hjälp i
staden, och mannen, därför att han kränkte en annans trolovade:
du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är. - Men om det var ute på marken som mannen träffade den trolovade
flickan, och han där tog henne med våld och lägrade henne, så
skall mannen som lägrade henne ensam dö. - Men flickan skall du icke göra något, flickan har icke begått
någon synd som förtjänar döden; utan det är med denna sak, såsom
när en man överfaller en annan och dräper honom. - Ty då det var ute på marken som han träffade den trolovade
flickan, kan hon hava ropat, utan att någon fanns där, som kunde
frälsa henne. - Om däremot en man träffar en jungfru som icke är trolovad, och
han tager fatt henne och lägrar henne, och de ertappas, - så skall mannen som lägrade flickan giva åt flickans fader
femtio siklar silver och taga henne själv till sin hustru,
därför att han har kränkt henne; han får icke skilja sig från
henne, så länge han lever. - Ingen skall taga sin faders hustru och lyfta på sin faders
täcke.
*05/23 Femte Mosebok (Deuteronomium), 23 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 23 Kapitlet
Föreskrifter om renhet i HERRENS församling och i lägret. Lag om förrymda slavar. Förbud mot tempelboleri och ocker. Löften. Druv- och axplockning på annans mark.
- Ingen som är snöpt, vare sig genom krossning eller genom
stympning, skall komma in i HERRENS församling. - Ingen som är född i äktenskapsbrott eller blodskam skall komma
in i HERRENS församling; icke ens den som i tionde led är
avkomling av en sådan skall komma in i HERRENS församling. - Ingen ammonit eller moabit skall komma in i HERRENS församling;
icke ens den som i tionde led är avkomling av en sådan skall
någonsin komma in i HERRENS församling — - detta därför att de icke kommo eder till mötes med mat och dryck
på vägen, när I drogen ut ur Egypten, och därför att han mot dig
lejde, Bileam, Beors son, från Petor i Aram-Naharaim, för att
denne skulle förbanna dig. - Men HERREN, din Gud, ville icke höra på Bileam, utan HERREN, din
Gud, förvandlade förbannelsen till välsignelse för dig, ty
HERREN, din Gud, älskade dig. - Du skall aldrig, i all din tid, fråga efter deras välfärd och
lycka. - Edoméen skall däremot icke för dig vara en styggelse, ty han är
din broder. Egyptiern skall icke heller för dig vara en
styggelse, ty i hans land har du bott såsom främling. - Barn som födas av dessa i tredje led må komma in i HERRENS
församling. - När du drager ut mot dina fiender och slår läger, skall du taga,
dig till vara för allt vad orent är. - Om bland dig finnes någon som icke är ren, därigenom att något
har hänt honom under natten, så skall han gå ut till något
ställe utanför lägret; han får icke komma in i lägret. - Och mot aftonen skall han bada sig i vatten, och när solen går
ned, får han gå in i lägret. — - Du skall hava en särskild plats utanför lägret, dit du kan gå
avsides. - Och du skall jämte annat som du bär hava en pinne, och när du
vill sätta dig därute, skall du med den gräva en grop och sedan
åter täcka över din uttömning. - Ty HERREN, din Gud, vandrar fram i ditt läger för att hjälpa dig
och giva dina fiender i ditt våld; därför skall ditt läger vara
heligt, så att han icke hos dig ser något som väcker hans leda
och fördenskull vänder sig bort ifrån dig. - En träl som har flytt till dig från sin HERRE skall du icke
utlämna till hans HERRE. - Han skall få stanna hos dig, mitt ibland dig, på det ställe som
han utväljer inom någon av dina städer, var han finner för gott;
och du skall icke förtrycka honom. - Ingen tempeltärna skall finnas bland Israels döttrar, och ingen
tempelbolare bland Israels söner. - Du skall icke bära skökolön och hundpenningar in i HERRENS, din
Guds, hus, till gäldande av något löfte; ty det ena som det
andra är en styggelse för HERREN, din Gud. - Du skall icke taga ränta av din broder, varken på penningar
eller på livsmedel eller på något annat varpå ränta kan tagas. - Av utlänningen må du taga ränta, men icke av din broder, på det
att HERREN, din Gud, i allt vad du företager dig. må välsigna
dig i det land dit du nu kommer, för att taga det i besittning. - Om du har gjort ett löfte åt HERREN, din Gud, skall du icke
dröja att infria det, ty HERREN, din Gud, skall förvisso utkräva
det av dig, och synd kommer att vila på dig. - Men om du underlåter att göra något löfte, så kommer icke
därigenom synd att vila på dig. - Vad dina läppar hava talat skall du hålla och göra, i enlighet
med det frivilliga löfte du har givit HERREN, din Gud, och
uttalat med din mun. - När du kommer in i din nästas vingård, får du där äta druvor,
så mycket dig lyster, till dess du bliver mätt, men du får icke
lägga något i ditt kärl. - När du kommer in på din nästas sädesfält, får du plocka ax med
din hand, men med skära får du icke komma vid din nästas säd.
*05/24 Femte Mosebok (Deuteronomium), 24 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 24 Kapitlet
Frånskild hustru. Nygift man. Föreskrifter angående pantning, människotjuvnad, spetälska. De fattigas rätt m.m.
- Om en man har tagit sig en hustru och äktat henne, men hon sedan
icke längre finner nåd för hans ögon, därför att han hos henne
har funnit något som väcker hans leda, och om han fördenskull
har skrivit skiljebrev åt henne och givit henne det i handen och
skickat bort henne från sitt hus, - och kvinnan sedan, när hon har lämnat hans hus, går åstad och
bliver en annans hustru, - och nu också denne andre man får motvilja mot henne och skriver
skiljebrev åt henne och giver henne det i handen och skickar
henne bort ifrån sitt hus, eller om denne andre man som har
tagit henne till sin hustru dör, - då får icke hennes förste man, som skickade bort henne, åter
taga henne till sin hustru, sedan hon har låtit orena sig, ty
detta vore en styggelse inför HERREN; du skall icke draga synd
över det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel. - Om en man nyligen har tagit sig hustru, behöver han icke gå i
krigstjänst, ej heller må någon annan tjänstgöring åläggas
honom. Han skall vara fri ett år för att stanna hemma och glädja
den hustru han har tagit. - Man skall icke taga handkvarnen eller ens kvarnens översten i
pant, ty den så gör tager livet i pant. - Om en man befinnes hava stulit någon av sina bröder, Israels
barn, och han behandlar denne såsom träl eller säljer honom, så
skall tjuven dö: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är. - Tag dig till vara, så att du, när någon bliver angripen av
spetälska, noga håller och gör allt som de levitiska prästerna
lära eder. Vad jag har bjudit dem skolen I hålla och göra. - Kom ihåg vad HERREN, din Gud, gjorde med Mirjam på vägen, när I
drogen ut ur Egypten. - Om du giver något lån åt din nästa, så skall du icke gå in i
hans hus och taga pant av honom. - Du skall stanna utanför, och mannen som du har lånat åt skall
bära ut panten till dig. - Och om det är en fattig man, så skall du icke hava hans pant
till täcke, när du ligger och sover. - Du skall giva honom panten tillbaka, när solen går ned, så att
han kan hava sin mantel på sig när han ligger och sover, och så
välsigna dig; och detta skall lända dig till rättfärdighet inför
HERREN, din Gud. - Du skall icke göra en arm och fattig daglönare orätt, evad han
är en dina bröder, eller han är en av främlingarna som äro hos
dig i ditt land, inom dina portar. - Samma dag han har gjort sitt arbete skall du giva honom hans lön
och icke låta solen gå ned däröver, eftersom han är arm och
längtar efter sin lön; han kan eljest ropa över dig till HERREN,
och så kommer synd att vila på dig. - Föräldrarna skola icke dödas för sina barns skull och barnen
skola icke dödas för sina föräldrars skull; var och en skall
lida döden genom sin egen synd. - Du skall icke vränga rätten för främlingen eller den faderlöse,
och en änkas kläder skall du icke taga i pant; - du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egypten,
och att HERREN, din Gud, har förlossat dig därifrån; därför
bjuder jag dig att iakttaga detta. - Om du, när du inbärgar skörden på din åker, glömmer en kärve
kvar på åkern, skall du icke gå tillbaka för att hämta den, ty
den skall tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan. Detta
skall du iakttaga, för att HERREN, din Gud, må välsigna dig i
alla dina händers verk. - När du har slagit ned dina oliver, skall du icke sedan genomsöka
grenarna; vad där finnes kvar skall tillhöra främlingen den
faderlöse och änkan. - När du har avbärgat din vingård, skall du sedan icke göra någon
efterskörd; vad där finnes kvar skall tillhöra främlingen, den
faderlöse och änkan. - Du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egyptens
land; därför bjuder jag dig att iakttaga detta.
*05/25 Femte Mosebok (Deuteronomium), 25 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 25 Kapitlet
Föreskrifter angående avstraffning inför domstol, mildhet mot arbetsdjur, svågeräktenskap, mått och vikt m.m. Amaleks skuld.
- Om en tvist uppstår mellan män, och de komma inför rätta, för
att man där skall döma mellan dem, så skall man fria den
oskyldige och fälla den skyldige. - Om då den skyldige dömes till hudflängning, skall domaren
befalla honom att lägga sig ned, och skall i sin åsyn låta giva
honom det antal slag, som svarar emot hans brottslighet. - Fyrtio slag får han giva honom, men icke mer, så att din
broder icke bliver vanärad i dina ögon, därigenom att man giver
honom oskäligt många slag,flera än som sades. - Du skall icke binda munnen till på oxen som tröskar.
- När bröder bo tillsammans, och en av dem dör barnlös, då skall
den dödes hustru icke gifta sig med någon främmande man utom
släkten; hennes svåger skall gå in till henne och taga henne
till hustru, och så äkta henne i sin broders ställe. - Och den förste son hon föder skall upptaga den döde broderns
namn, för att dennes namn icke må utplånas ur Israel. - Men om mannen icke vill taga sin svägerska till äkta, så skall
svägerskan gå upp i porten, till de äldste, och säga: Min svåger
vägrar att upprätthålla sin broders namn i Israel; han vill icke
äkta mig i sin broders ställe.» - Då skola de äldste i staden där han bor kalla honom till sig och
tala med honom. Om han då står fast och säger: »Jag vill icke
taga henne till äkta», - så skall hans svägerska träda fram till honom inför de äldstes
ögon och draga skon av hans fot och spotta honom i ansiktet och
betyga och säga: »Så gör man med den man som icke vill uppbygga
sin broders hus.» - Och hans hus skall sedan i Israel heta »den barfotades hus».
- Om två män träta med varandra, och den enes hustru kommer för
att hjälpa sin man mot den andre, när denne slår honom, och hon
därvid räcker ut sin hand och fattar i hans blygd, - så skall du hugga av henne handen, utan att visa henne någon
skonsamhet. - Du skall icke hava två slags vikt i din pung, ett större slag
och ett mindre, - ej heller skall du i ditt hus hava två slags efa-mått, ett
större och ett mindre. - Full och riktig vikt skall du hava, fullmåligt och riktigt
efa-mått skall du ock hava, för att du må länge leva i det land
som HERREN, din Gud, vill giva dig. - Ty en styggelse för HERREN, din Gud, är var och en som så gör,
var och en som gör orätt. - Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när I drogen ut ur
Egypten, - huru han, utan att frukta Gud, gick emot dig på vägen och slog
din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du
var trött och utmattad. - Därför, när HERREN, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina
fiender runt omkring, i det land som HERREN, din Gud, vill giva
dig till besittning såsom din arvedel, skall du så utplåna
minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under
himmelen. Förgät icke detta.
*05/26 Femte Mosebok (Deuteronomium), 26 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 26 Kapitlet
Förstlingsfrukt. Tionde.
- När du du kommer in i det land som HERREN, din Gud, vill giva
dig till arvedel, och du tager det i besittning och bor där, - då skall du taga förstling av all markens frukt, av vad du får i
avkastning av landet som HERREN, din Gud, vill giva dig, och
lägga detta i en korg och gå därmed till den plats som HERREN,
din Gud, utväljer till boning åt sitt namn. - Och du skall gå till den som på den tiden är präst och säga till
honom: »Jag förklarar i dag för HERREN, din Gud, att jag har
kommit in i det land som HERREN med ed har lovat våra fäder att
giva oss.» - Och prästen skall taga korgen ur din hand och sätta den ned
inför HERRENS, din Guds, altare. - Och du skall betyga och säga inför HERRENS, din Guds, ansikte:
»Min fader var en hemlös aramé, som drog ned till Egypten och
bodde där såsom främling med en ringa hop, och där blev av honom
ett stort, mäktigt och talrikt folk. - Men sedan behandlade egyptierna oss illa och förtryckte oss och
lade hårt arbete på oss. - Då ropade vi till HERREN, våra fäders Gud, och HERREN hörde vår
röst och såg vårt lidande och vår vedermöda och vårt betryck. - Och HERREN förde oss ut ur Egypten med stark hand och uträckt
arm, med stora och fruktansvärda gärningar, med tecken och
under. - Och han lät oss komma hit och gav oss detta land, ett land som
flyter av mjölk och honung. - Och här bär jag nu fram förstlingen av frukten på den mark som
du, HERRE, har givit mig.» Och du skall sätta korgen ned inför
HERRENS, din Guds, ansikte och tillbedja inför HERRENS, din
Guds, ansikte. - Och över allt det goda som HERREN, din Gud har givit åt dig och
ditt hus skall du glädja dig, och jämte dig leviten och
främlingen som bor hos dig. - När du under det tredje året, tiondeåret, har lagt av all tionde
av vad du då har fått i avkastning och givit den åt leviten,
främlingen, den faderlöse och änkan, och de hava ätit därav inom
dina portar och blivit mätta, - då skall du så säga inför HERRENS, din Guds, ansikte: »Jag har
nu fört bort ur mitt hus det heliga, och jag har givit det åt
leviten och främlingen, åt den faderlöse och änkan, alldeles
såsom du har bjudit mig; jag har icke överträtt eller förgätit
något av dina bud. - Jag åt intet därav, när jag hade sorg, och jag förde icke bort
något därav, när jag var oren, ej heller använde jag något därav
för någon död. Jag har lyssnat till HERRENS, min Guds, röst; jag
har i alla stycken gjort såsom du har bjudit mig. - Skåda nu ned från din heliga boning, himmelen, och välsigna ditt
folk Israel och det land som du har givit oss, såsom du med ed
lovade våra fäder, ett land som flyter av mjölk och honung.» - I dag bjuder dig HERREN, din Gud, att göra efter dessa stadgar
och rätter; du skall hålla dem och göra efter dem av allt ditt
hjärta och av all din själ. - Du har i dag hört HERREN förklara att han vill vara din Gud, och
att du skall vandra på hans vägar och hålla hans stadgar och bud
och rätter och lyssna till hans röst. - Och HERREN har i dag hört dig förklara att du vill vara hans
egendomsfolk, såsom han har sagt till dig, och att du vill hålla
alla hans bud; - på det att han över alla folk som han har gjort må upphöja dig
till lov, berömmelse och ära, och på det att du må vara ett folk
som är helgat åt HERREN, din Gud, såsom han har sagt.
*05/27 Femte Mosebok (Deuteronomium), 27 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 27 Kapitlet
Lagens stenar. Förbannelsen på berget Ebal.
- Och Mose och de äldste i Israel bjödo folket och sade: »Hållen
alla de bud som jag i dag giver eder. - Och när I kommen över Jordan, in i det land som HERREN, din Gud,
vill giva dig, då skall du resa åt dig stora stenar och bestryka
dem med kalk. - På dessa skall du, när du har gått över floden, skriva alla
denna lags ord, för att du må komma in i det land som HERREN,
din Gud, vill giva dig, ett land som flyter av mjölk och honung,
såsom HERREN, dina fäders Gud, har lovat dig. - Och när I haven gått över Jordan, skolen I på berget Ebal resa
dessa stenar om vilka jag i dag giver eder befallning; och du
skall bestryka dem med kalk. - Och du skall där åt HERREN, din Gud, bygga ett altare, ett
altare av stenar, vid vilka du icke skall komma med något järn. - Av ohuggna stenar skall du bygga HERRENS, din Guds, altare; och
du skall på det offra brännoffer åt HERREN, din Gud. - Du skall där ock offra tackoffer och skall äta och glädja dig
inför HERRENS, din Guds. ansikte. - Och du skall på stenarna skriva alla denna lags ord, klart och
tydligt.» - Och Mose och de levitiska prästerna talade till hela Israel och
sade: »Var stilla och hör, Israel! I dag har du blivit HERRENS,
din Guds, folk. - Så skall du då höra HERRENS, din Gud röst och göra efter hans
bud och stadgar, som jag i dag giver dig.» - Och Mose bjöd folket på den dagen och sade:
- Dessa stammar skola stå och välsigna folket på berget Gerissim,
när I haven gått över Jordan: Simeon, Levi, Juda. Isaskar,
Josef och Benjamin. - Och dessa skola stå och uttala förbannelsen på berget Ebal:
Ruben, Gad, Aser, Sebulon, Dan och Naftali. - Och leviterna skola taga till orda och skola med hög röst inför
var man i Israel säga så: - Förbannad vare den man som gör ett beläte, skuret eller gjutet,
en styggelse för HERREN, ett verk av en konstarbetares händer,
och som sedan i hemlighet sätter upp det. Och allt folket skall
svara och säga: »Amen.» - Förbannad vare den som visar förakt för sin fader eller sin
moder. Och allt folket skall säga: »Amen.» - Förbannad vare den som flyttar sin nästas råmärke. Och allt
folket skall säga: »Amen.» - Förbannad vare den som leder en blind vilse på vägen. Och allt
folket skall säga: »Amen.» - Förbannad vare den som vränger rätten för främlingen, den
faderlöse och änkan. Och allt folket skall säga: »Amen.» - Förbannad vare den som ligger hos sin faders hustru, ty han
lyfter på sin faders täcke. Och allt folket skall säga: »Amen.» - Förbannad vare den som beblandar sig med något djur Och allt
folket skall säga: »Amen.» - Förbannad vare den som ligger hos sin syster, sin faders dotter
eller sin moders dotter. Och allt folket skall säga: »Amen.» - Förbannad vare den som ligger hos sin svärmoder. Och allt folket
skall säga: »Amen.» - Förbannad vare den som lönnligen mördar sin nästa. Och allt
folket skall säga: »Amen.» - Förbannad vare den som tager mutor för att slå ihjäl en oskyldig
och utgjuta hans blod. Och allt folket skall säga: »Amen.» - Förbannad vare den som icke håller denna lags ord och icke gör
efter dem. Och allt folket skall säga: »Amen.»
*05/28 Femte Mosebok (Deuteronomium), 28 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 28 Kapitlet
Välsignelse och förbannelse.
- Om du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller alla hans
bud, som jag i dag giver dig, och gör efter dem, så skall
HERREN, din Gud, upphöja dig över alla folk på jorden. - Och alla dessa välsignelser skola då komma över dig och träffa
dig när du hör HERRENS, din Guds, röst: - Välsignad skall du vara i staden, och välsignad skall du vara på
marken. - Välsignad skall ditt livs frukt vara, och din marks frukt och
din boskaps frukt, dina fäkreaturs avföda och din småboskaps
avel. - Välsignad skall din korg vara, och välsignat ditt baktråg.
- Välsignad skall du vara vid din ingång. och välsignad skall du
vara vid din utgång. - När dina fiender resa sig upp mot dig, skall HERREN låta dem
bliva slagna av dig; på en väg skola de draga ut mot dig, men på
sju vägar skola de fly för dig. - HERREN skall bjuda välsignelsen vara med dig i dina visthus och
i allt vad du företager dig; han skall välsigna dig i det land
som HERREN, din Gud, vill giva dig. - HERREN skall upphöja dig till ett folk som är helgat åt honom,
såsom han med ed har lovat dig, om du håller HERRENS, din Guds,
bud och vandrar på hans vägar. - Och alla folk på jorden skola se att du är uppkallad efter
HERRENS namn; och de skola frukta dig. - Och HERREN skall giva dig överflöd och lycka i ditt livs frukt
och i din boskaps frukt och i din marks frukt, i det land som
HERREN med ed har lovat dina fäder att giva dig. - HERREN skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himmelen, till
att giva åt ditt land regn i rätt tid, och till att välsigna
alla dina händers verk; och du skall giva lån åt många folk, men
själv skall du icke behöva låna av någon. - Och HERREN skall göra dig till huvud och icke till svans, du
skall alltid ligga över och aldrig ligga under, om du hör
HERRENS, din Guds, bud, som jag i dag giver dig, för att du
skall hålla och göra efter dem, - och om du icke viker av, vare sig till höger eller till vänster,
från något av alla de bud som jag i dag giver eder, så att du
följer efter andra gudar och tjänar dem. - Men om du icke hör HERRENS, din Guds, röst och icke håller alla
hans bud och stadgar, som jag i dag giver dig, och gör efter
dem, så skola alla dessa förbannelser komma över dig och träffa- dig
- Förbannad skall du vara i staden, och förbannad skall du vara påmarken.
- Förbannad skall din korg vara, och förbannat ditt baktråg.
- Förbannad skall ditt livs frukt vara, och din marks frukt, dina
fäkreaturs avföda och din småboskaps avel. - Förbannad skall du vara vid din ingång, och förbannad skall du
vara vid din utgång. - HERREN skall sända över dig förbannelse, förvirring och näpst,
vad det än må vara som du företager dig, till dess du förgöres
och med hast förgås, för ditt onda väsendes skull, då du nu har
övergivit mig. - HERREN skall låta dig bliva ansatt av pest, till dess han har
utrotat dig ur det land dit du nu kommer, för att taga det i
besittning. - HERREN skall slå dig med tärande sjukdom, feber och hetta, med
brand och med svärd, med sot och rost; och av sådant skall du
förföljas, till dess du förgås. - Och himmelen över ditt huvud skall vara såsom koppar, och jorden
under dig skall vara såsom järn. - Damm och stoft skall vara det regn HERREN giver åt ditt land;
från himmelen skall det komma ned över dig, till dess du
förgöres. - HERREN skall låta dig bliva slagen av dina fiender; på en väg
skall du draga ut mot dem, men på sju vägar skall du fly för
dem; och du skall bliva en varnagel för alla riken på jorden. - Och dina dödas kroppar skola bliva mat åt alla himmelens fåglar
och åt markens djur, och ingen skall skrämma bort dem. - HERREN skall slå dig med Egyptens bulnader och med bölder, med
skabb och skorv, så att du icke skall kunna botas. - HERREN skall slå dig med vanvett och blindhet och
sinnesförvirring. - Du skall famla mitt på ljusa dagen, såsom en blind famlar i
mörkret, och du skall icke lyckas finna vägen; förtryck allenast
och plundring skall du utstå i all din tid, och ingen skall
frälsa dig. - Du skall trolova dig med en kvinna, men en annan man skall sova
hos henne; du skall bygga ett hus, men icke få bo däri; du skall
plantera en vingård, men icke få skörda dess frukt. - Din oxe skall slaktas inför dina ögon, men du skall icke få äta
av den; din åsna skall i din åsyn rövas ifrån dig och icke givas
tillbaka åt dig; dina får skola komma i dina fienders våld, och
ingen skall hjälpa dig. - Dina söner och döttrar skola komma i främmande folks våld, och
dina ögon skola se det och försmäkta av längtan efter dem
beständigt, men du skall icke förmå göra något därvid. - Frukten av din mark och av allt ditt arbete skall förtäras av
ett folk som du icke känner; förtryck allenast och övervåld
skall du lida i all din tid. - Och du skall bliva vanvettig av de ting du skall se för dina
ögon. - HERREN skall slå dig med svåra bulnader på knän och ben, ja,
ifrån fotbladet ända till hjässan, så att du icke skall kunna
hotas. - HERREN skall föra dig och den konung som du sätter över dig bort
till ett folk som varken du eller dina fäder hava känt, och där
skall du få tjäna andra gudar, gudar av trä och sten. - Och du skall bliva ett föremål för häpnad, ett ordspråk och en
visa bland alla de folk till vilka HERREN skall föra dig. - Mycken säd skall du föra ut på åkern, men litet skall du
inbärga, ty gräshoppor skola förtära den. - Vingårdar skall du plantera och skall arbeta i dem, men intet
vin skall du få att dricka och intet att lägga i förvar, ty
maskar skola äta upp allt. - Olivplanteringar skall du hava överallt inom ditt land, men med
oljan skall du icke få smörja din kropp, ty oliverna skola falla
av. - Söner och döttrar skall du föda, men du skall icke få behålla
dem, ty de skola draga bort i fångenskap. - Alla dina träd och din marks frukt skall ohyra taga i
besittning. - Främlingen som bor hos dig skall höja sig över dig, allt mer och
mer, men du skall stiga ned, allt djupare och djupare. - Han skall giva lån åt dig, och du skall icke giva lån åt
honom. Han skall bliva huvudet, och du skall bliva svansen. - Alla dessa förbannelser skola komma över dig och förfölja dig
och träffa dig, till dess du förgöres, därför att du icke hörde
HERRENS, din Guds, röst och icke höll de bud och stadgar som han
har givit dig. - De skola komma över dig såsom tecken och under, och över dina
efterkommande till evig tid. - Eftersom du icke tjänade HERREN, din Gud, med glädje och
hjärtans lust, medan du hade överflöd på allt, - skall du få tjäna fiender som HERREN skall sända mot dig, under
hunger och törst och nakenhet och brist på allt; och han skall
lägga ett järnok på din hals, till dess han har förgjort dig. - HERREN skall skicka över dig ett folk fjärran ifrån, ifrån
jordens ända. likt örnen i sin flykt, - ett folk vars språk du icke förstår, ett folk med grym uppsyn,
utan försyn för de gamla och utan misskund med de unga. - Det skall äta upp frukten av din boskap och frukten av din mark,
till dess du förgöres, ty det skall icke lämna kvar åt dig vare
sig säd eller vin eller olja, icke dina fäkreaturs avföda eller
dina fårs avel, till dess det har gjort slut på dig. - Och det skall tränga dig i alla dina portar, till dess dina höga
och fasta murar, som du förtröstade på, falla i hela ditt
land. Ja, det skall tränga dig i alla dina portar över hela ditt
land, det land som HERREN, din Gud, har givit dig. - Och då skall du nödgas äta din egen livsfrukt, köttet av dina
söner och döttrar, dem som HERREN, din Gud, har givit dig. I
sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig. - En man hos dig, som levde i veklighet och stor yppighet, skall
då så missunnsamt se på sin broder och på hustrun i sin famn och
på de barn han ännu har kvar, - att han icke skall vilja åt någon av dem dela med sig av sina
barns kött, ty han äter det själv, eftersom han icke har något
annat kvar. I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende
försätta dig i alla dina portar. - En kvinna hos dig, som levde i veklighet och yppighet, i sådan
yppighet och veklighet, att hon icke ens försökte sätta sin fot
på jorden, hon skall då så missunnsamt se på mannen i sin famn
och på sin son och sin dotter, - att hon missunnar dem efterbörden som kommer fram ur hennes liv,
och barnen som hon föder; ty då hon nu lider brist på allt
annat, skall hon själv i hemlighet äta detta. I sådan nöd och
sådant trångmål skall din fiende försätta dig i dina portar. - Om du icke håller alla denna lags ord, som äro skrivna i denna
bok, och gör efter dem, så att du fruktar detta härliga och
fruktansvärda namn »HERREN, din Gud», - så skall HERREN sända underliga plågor över dig och dina
efterkommande, stora och långvariga plågor, svåra och långvariga
krankheter. - Han skall låta komma över dig alla Egyptens sjukdomar, som du
fruktar för, och de skola ansätta dig. - Och allahanda andra krankheter och plågor, om vilka icke är
skrivet i denna lagbok, skall HERREN ock låta gå över dig, till
dess du förgöres. - Och allenast en ringa hop skall bliva kvar av eder, i stället
för att I förut haven varit talrika såsom stjärnorna på
himmelen; så skall det gå dig, därför att du icke hörde HERRENS.
din Guds, röst. - Och det skall ske, att likasom HERREN förut fröjdade sig över
eder när han fick göra eder gott och föröka eder, så skall
HERREN nu fröjda sig över eder, när han utrotar och förgör
eder. Och I skolen ryckas bort ur det land dit du nu kommer, för
att taga det i besittning. - Och HERREN skall förströ dig bland alla folk, ifrån jordens ena
ända till den andra, och där skall du tjäna andra gudar, som
varken du eller dina fäder hava känt, gudar av trä och sten. - Och bland de folken skall du icke få någon ro eller någon vila
för din fot; HERREN skall där giva dig ett bävande hjärta och
förtvinande ögon och en försmäktande själ. - Och ditt liv skall synas dig likasom hänga på ett hår; du skall
känna fruktan både natt och dag och icke vara säker för ditt
liv. - Om morgonen skall du säga: »Ack att det vore afton!», och om
aftonen skall du säga: »Ack att det vore morgon!» Sådan fruktan
skall du känna i ditt hjärta, och sådana ting skall du se för
dina ögon. - Och HERREN skall föra dig tillbaka till Egypten på skepp, på den
väg om vilken jag sade dig: »Du skall icke se den mer.» Och där
skolen I nödgas bjuda ut eder till salu åt edra fiender. till
trälar och trälinnor; men ingen skall finnas, som vill köpa.
*05/29 Femte Mosebok (Deuteronomium), 29 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 29 Kapitlet
Förmaningstal av Mose.
- Dessa äro förbundets ord, det förbunds som HERREN bjöd Mose att
sluta med Israels barn i Moabs land, ett annat förbund än det
som han hade slutit med dem på Horeb. - Och Mose sammankallade hela Israel och sade till dem: I haven
sett allt vad HERREN har gjort inför edra ögon i Egyptens land,
med Farao och alla hans tjänare och hela hans land, - de stora hemsökelser som du med egna ögon såg, de stora tecknen
och undren. - Men HERREN har ännu intill denna dag icke givit eder hjärtan att
förstå med, ögon att se med och öron att höra med. - Och jag lät eder vandra i öknen i fyrtio år; edra kläder blevo
icke utslitna på eder, och din sko blev icke utsliten på din
fot. - Bröd fingen I icke att äta, icke vin eller starka drycker att
dricka, på det att I skullen veta att jag är HERREN, eder Gud. - Och när I kommen till dessa trakter, drogo Sihon, konungen i
Hesbon, och Og, konungen i Basan, ut till strid mot oss, men vi
slogo dem. - Och vi intogo deras land och gåvo det till arvedel åt
rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam. - Så hållen nu detta förbunds ord och gören efter dem, för att I
mån hava framgång i allt vad I gören. - I stån i dag allasammans inför HERREN, eder Gud: edra huvudmän,
edra stammar, edra äldste och edra tillsyningsmän, var man i
Israel, - så ock edra barn och hustrur, och främlingen som är hos dig i
ditt läger, din vedhuggare såväl som din vattenbärare, - för att du må inträda i HERRENS, din Guds, förbund, det
edsförbund som HERREN, din Gud, i dag vill sluta med dig. - Ty han vill i dag upphöja dig, så att du skall vara hans folk
och han din Gud, såsom han har sagt dig, och såsom han med ed
har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob. - Och det är icke med eder allenast som jag i dag sluter detta
förbund, detta edsförbund, - utan jag gör det både med dem som i dag stå här med oss inför
HERREN, vår Gud, och med dem som icke äro här med oss i dag. - I veten ju själva huru vi bodde i Egyptens land, och huru vi
drogo mitt igenom de folks land, som I nu haven lämnat - Och I sågen deras styggelser och eländiga avgudar, de gudar av
trä och sten, silver och guld, som funnos hos dem. - Så må då bland eder icke finnas någon man eller kvinna, någon
släkt eller stam vars hjärta i dag vänder sig bort ifrån HERREN,
vår Gud, för att gå åstad och tjäna dessa folks gudar; bland
eder må icke finnas någon rot varifrån gift och malört växer
upp, - så att någon som hör detta edsförbunds ord välsignar sig i sitt
hjärta och tänker att det skall gå honom väl, där han vandrar i
sitt hjärtas hårdhet. Ty då skall hela landet, både vått och
torrt, förgås. - HERREN skall icke vilja förlåta honom; nej, Herrens vrede och
nitälskan skall då vara såsom en rykande eld mot de männen, och
all den förbannelse som är uppskriven i denna bok skall komma
att vila på honom, och Herren skall så utplåna hans namn, att
det icke mer skall finnas under himmelen. - Och HERREN skall avskilja honom från alla Israels stammar till
att drabbas av olycka, efter alla de förbannelser som äro fästa
vid det förbund som är uppskrivet i denna lagbok. - Och ett kommande släkte, edra barn som uppstå efter eder, och
främlingen,som kommer ifrån fjärran land, de skola säga, när de
se de plågor och sjukdomar som HERREN har skickat över detta
land, - när de se huru all jord där är förbränd och förvandlad till
svavel och salt, så att den icke kan besås, eller framalstra
växter, och så att inga örter där kunna komma upp — såsom det
blev, när Sodom och Gomorra, Adma och Seboim omstörtades, då
HERREN i sin vrede och harm omstörtade dem — - ja, alla folk skola då säga: »Varför har Herren gjort så mot
detta land? Varför brinner hans vrede så starkt?» - Och man skall svara: »Därför att de övergåvo HERRENS, sina
fäders Guds, förbund, det som han slöt med dem, när han förde
dem ut ur Egyptens land, - och därför att de gingo åstad och tjänade andra gudar och
tillbådo dem, gudar som de icke kände, och som han icke hade
givit dem till deras del, - därför upptändes HERRENS vrede mot detta land, så att han lät
komma över det all den förbannelse som är uppskriven i denna
bok. - Ja, därför ryckte HERREN dem upp ur deras land, med vrede och
harm och stor förtörnelse, och kastade dem bort till ett annat
land, såsom nu har skett.» - Vad som ännu är fördolt hör HERREN, vår Gud, till; men vad som
är uppenbarat, det gäller för oss och våra barn till evig tid,
för att vi skola göra efter alla denna lags ord.
*05/30 Femte Mosebok (Deuteronomium), 30 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 30 Kapitlet
Fortsättning av Moses förmaningstal.
- Om du nu, när allt detta kommer över dig — välsignelsen och
förbannelsen som jag har förelagt dig — om du lägger detta på
hjärtat bland alla de folk till vilka HERREN, din Gud, då har
drivit dig bort, - och du så vänder åter till HERREN, din Gud, och hör hans röst,
du med dina barn, av allt ditt hjärta och av all din själ, i
alla stycken såsom jag i dag bjuder dig, - då skall HERREN, din Gud, åter upprätta dig och förbarma sig
över dig; HERREN, din Gud, skall då åter församla dig från alla
folk bland vilka han har förstrött dig. - Om ock dina fördrivna vore vid himmelens ända, skulle HERREN,
din Gud, församla dig därifrån och hämta dig därifrån. - Och HERREN, din Gud, skall låta dig komma in i det land som dina
fäder hava haft till besittning; och du skall taga det i
besittning, och han skall göra dig gott och skall föröka dig mer
än han har gjort med dina fäder. - Och HERREN, din Gud. skall omskära ditt hjärta och dina
efterkommandes hjärtan, så att du skall älska HERREN, din Gud,
av allt ditt hjärta och av all din själ, för att du må leva. - Och HERREN, din Gud, skall lägga alla dessa förbannelser på dina
fiender och på dem som hata och förfölja dig. - Och du skall åter höra HERRENS röst och göra efter alla hans
bud, som jag i dag giver dig. - Och HERREN, din Gud, skall giva dig överflöd och lycka i alla
dina händers verk, i ditt livs frukt och i din boskaps frukt och
i din marks frukt. Ty såsom HERREN fröjdade sig över dina fäder,
skall han då åter fröjda sig över dig och göra dig gott, - när du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller hans bud
och stadgar, det som är skrivet i denna lagbok, och när du
vänder åter till HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all
din själ. - Ty det bud som jag i dag giver dig är dig icke för svårt och är
icke långt borta. - Det är icke i himmelen, så att du skulle behöva säga: »Vem vill
för oss fara upp till himmelen och hämta det åt oss och låta oss
höra det, så att vi kunna göra därefter?» - Det är icke heller på andra sidan havet, så att du skulle behöva
säga: »Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och
hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kunna göra
därefter?» - Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så
att du kan göra därefter. - Se, jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, döden och
vad lönt är, - då jag nu i dag bjuder dig att älska HERREN, din Gud, att vandra
på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rätter, för att
du må leva och föröka dig, och för att HERREN, din Gud, må
välsigna dig i det land dit du nu kommer, för att taga det i
besittning. - Men om ditt hjärta vänder sig bort och du icke vill höra, om du
låter förföra dig, så att du tillbeder andra gudar och tjänar
dem, - så förkunnar jag eder i dag att I förvisso skolen förgås. I
skolen då icke länge leva i det land dit du nu drager över
Jordan, för att komma och taga det i besittning. - Jag tager i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att jag
har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse, Så må
du då välja livet, för att du och dina efterkommande mån leva, - i det att du älskar HERREN, din Gud, och hör hans röst och
håller dig till honom; ty detta betyder för dig liv och lång
levnad, så att du får bo i det land som HERREN med ed har lovat
dina fäder, Abraham, Isak och Jnkob, att giva dem.
*05/31 Femte Mosebok (Deuteronomium), 31 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 31 Kapitlet
Josua förordnad till Moses efterträdare. Lagboken överlämnad åt leviterna.
- Och Mose gick åstad och talade följande till hela Israel;
- han sade till dem: »Jag är nu ett hundra tjugu år gammal; jag
kan icke mer vara ledare och anförare, och HERREN har sagt till
mig: ‘Du skall icke komma över denna Jordan.’ - Men HERREN, din Gud, går framför dig; han skall förgöra dessa
folk för dig, och du skall fördriva dem, och Josua skall anföra
dig, såsom HERREN har sagt. - Och HERREN skall göra med dem såsom han gjorde med Sihon och Og,
amoréernas konungar. vilka han lät förgås, och såsom han gjorde
med deras land. - HERREN skall giva dem i edert våld, och I skolen göra med dem
alldeles såsom jag har bjudit eder. - Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke
förskräckta för dem; ty HERREN, din Gud, går själv med dig; han
skall icke lämna dig eller övergiva dig.» - Och Mose kallade Josua till sig och sade till honom inför hela
Israel: »Var frimodig och oförfärad; ty du skall med detta folk
gå in i det land som HERREN med ed har lovat deras fäder att
giva dem; och du skall utskifta det åt dem såsom arv. - Och HERREN är den som går framför dig, han skall vara med dig,
han skall icke lämna dig eller övergiva dig; du må icke frukta
och icke vara förfärad.» - Och Mose skrev upp denna lag och gav den åt prästerna, Levi
söner, som buro HERRENS förbundsark, och åt alla de äldste i
Israel. - Och Mose bjöd dem och sade: »Vid slutet av vart sjunde år, när
friåret är inne, vid lövhyddohögtiden, - då hela Israel kommer för att träda fram inför HERRENS, din
Guds, ansikte, på den plats som han utväljer, då skall du läsa
upp denna lag inför hela Israel, så att de höra den. - Församla då folket, män, kvinnor och barn, och främlingarna som
äro hos dig inom dina portar, på det att de må höra och lära,
och på det att de må frukta HERREN, eder Gud, och hålla och göra
efter alla denna lags ord; - och på det att deras barn, som då ännu icke känna den, må höra
den och lära den, så att de frukta HERREN, eder Gud. Detta
skolen I göra, så länge I leven i det land dit I nu dragen över
Jordan, för att taga det i besittning. - Och HERREN sade till Mose: »Se, tiden närmar sig att du skall
dö. Kalla till dig Josua, och inställen eder därefter i i
uppenbarelsetältet, så vill jag insätta honom i hans ämbete.»
Och Mose gick åstad med Josua, och de inställde sig i
uppenbarelsetältet. - Då visade sig HERREN i tältet i en molnstod, och molnstoden blev
stående vid ingången till tältet. - Och HERREN sade till Mose: »Se, när du vilar hos dina fäder,
skall detta folk stå upp och i trolös avfällighet löpa efter
främmande gudar, som dyrkas i det land dit de nu komma, och de
skola övergiva mig och bryta det förbund som jag har slutit med
dem. - Och min vrede skall då upptändas mot dem, och jag skall övergiva
dem och fördölja mitt ansikte för dem, och de skola förgöras,
och mycken olycka och nöd skall träffa dem; och då skola de
säga: ‘Förvisso är det därför att vår Gud icke är ibland oss som
dessa olyckor hava träffat oss.’ - Men jag skall på den tiden alldeles fördölja mitt ansikte, för
allt det ondas skull som de hava gjort, i det att de hava vänt
sig till andra gudar. - Så tecknen nu upp åt eder följande sång. Och du skall lära
Israels barn den och lägga den i deras mun. Och så skall denna
sång vara mig ett vittne mot Israels barn. - Ty jag skall låta dem komma in i det land som jag med ed har
lovat åt deras fäder, ett land som flyter av mjölk och honung,
och de skola äta och bliva mätta och feta; men de skola då vända
sig till andra gudar och tjäna dem och förakta mig och bryta
mitt förbund. - Och när då mycken olycka och nöd träffar dem, skall denna sång
avlägga sitt vittnesbörd inför dem; ty den skall icke förgätas
och försvinna ur deras avkomlingars mun. Jag vet ju med vilka
tankar de umgås redan nu, innan jag har låtit dem komma in i det
land som jag med ed lovade dem.» - Så tecknade då Mose upp sången på den dagen och lät Israels barn
lära den. - Och han insatte Josua, Nuns son, i hans ämbete och sade: »Var
frimodig och oförfärad; ty du skall föra Israels barn in i det
land som jag med ed har lovat åt dem, och jag skall vara med
dig.» - Då nu Mose hade fullständigt tecknat upp denna lags ord i en
bok, - bjöd han leviterna som buro HERRENS förbundsark och sade:
- »Tagen denna lagbok och läggen den vid sidan av HERRENS, eder
Guds, förbundsark, så att den ligger där till ett vittne mot
dig. - Ty jag känner din gensträvighet och hårdnackenhet. Se, ännu
medan jag har levat kvar bland eder, haven I varit gensträviga
mot HERREN; huru mycket mer skolen I ej då bliva det efter min
död! - Församlen nu till mig alla de äldste i edra stammar, så ock edra
tillsyningsmän, för att jag må inför dem tala dessa ord och taga
himmel och jord till vittnen mot dem. - Ty jag vet att I efter min död skolen taga eder till, vad
fördärvligt är, och vika av ifrån den väg som jag har bjudit
eder gå; därför skall olycka träffa eder i kommande dagar, när I
gören vad ont är i HERRENS ögon, så att I förtörnen honom genom
edra händers verk.» - Och Mose föredrog inför Israels hela församling följande sång
från början till slutet.
*05/32 Femte Mosebok (Deuteronomium), 32 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 32 Kapitlet
Moses avskedssång.
- Lyssnen, I himlar, ty jag vill tala; och jorden höre min muns
ord. - Såsom regnet drype min lära. såsom daggen flöde mitt tal, såsom
rikligt regn på grönska och såsom en regnskur på gräsets
brodd. - Ty HERRENS namn vill jag förkunna; ja, given ära åt vår Gud.
- Vår klippa – ostraffliga äro hans gärningar, ty alla hans vägar
äro rätta. En trofast Gud och utan svek, rättfärdig och
rättvis är han. - De åter handlade illa mot honom; de voro icke hans barn, utan en
skam för Israel, det vrånga och avoga släktet! - Är det så du lönar HERREN, du dåraktiga och ovisa folk? Är han
då icke din fader, som skapade dig? Han danade ju dig och
beredde dig. - Tänk på de dagar som fordom voro; akta på förgångna slaktens år.
fråga din fader, han skall förkunna dig det, dina äldste, de
skola säga dig det. - När den Högste gav arvslotter åt folken, när han fördelade
människors barn, då utstakade han gränserna för folken, efter
antalet av Israels barn. - Ty HERRENS folk är hans del, Jakob är hans arvedels lott.
- Han fann honom i öknens land, i ödsligheten, där ökendjuren
tjöto. Då tog han honom i sitt beskärm och sin vård, han
bevarade honom såsom sin ögonsten. - Likasom en örn lockar sin avkomma ut till flykt och svävar upp
ovanför sina ungar, så bredde han ut sina vingar och tog honom
och bar honom på sina fjädrar. - HERREN allena ledsagade honom, och ingen främmande gud jämte
honom. - Han förde honom fram över landets höjder och lät honom äta av
markens gröda; han lät honom suga honung ur hälleberget och
olja ur den hårda klippan. - Gräddmjölk av kor, söt mjölk av får, fett av lamm fick du ock,
vädurar från Basan och bockar, därtill fetaste märg av vete;
och av druvors blod drack du vin. - Då blev Jesurun fet och istadig; du blev fet och tjock och
stinn. Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin
frälsnings klippa. - Ja, de retade honom genom sina främmande gudar, med styggelser
förtörnade de honom. - De offrade åt onda andar, skengudar, åt gudar som de förut icke
kände, nya, som nyss hade kommit till, och som edra fäder ej
fruktade för. - Din klippa, som hade fött dig, övergav du, du glömde Gud, som
hade givit dig livet. - När HERREN såg detta, förkastade han dem, ty han förtörnades på
sina söner och döttrar. - Han sade: »Jag vill fördölja mitt ansikte för dem, jag vill se
vilket slut de få; ty ett förvänt släkte äro de, barn i vilka
ingen trohet är. - De hava retat mig med gudar som icke äro gudar, förtörnat mig
med de fåfängligheter de dyrka; därför skall jag reta dem med
ett folk som icke är ett folk. med ett dåraktigt hednafolk
skall jag förtörna dem. - Ty eld lågar fram ur min näsa, och den brinner ända till
dödsrikets djup; den förtär jorden med dess gröda och
förbränner bergens grundvalar. - Jag skall hopa olyckor över dem, alla mina pilar skall jag
avskjuta på dem. - De skola utsugas av hunger och förtäras av feberglöd, av
farsoter som bittert pina; jag skall sända över dem vilddjurs
tänder och stoftkrälande ormars gift. - Ute skall svärdet förgöra deras barn, och inomhus skall
förskräckelsen göra det: ynglingar såväl som jungfrur,
spenabarn tillsammans med gråhårsmän. - Jag skulle säga: ‘Jag vill blåsa bort dem, göra slut på deras
åminnelse bland människor’, - om jag icke fruktade att deras fiender då skulle vålla mig
grämelse, att deras ovänner skulle misstyda det. att de
skulle säga: ‘Vår hand var så stark, det var icke HERREN som
gjorde allt detta.’» - Ty ett rådlöst folk äro de, och förstånd finnes icke i dem.
- Vore de visa, så skulle de begripa detta, de skulle första
vilket slut de måste få. - Huru kunde en jaga tusen framför sig och två driva tiotusen på
flykten, om icke deras klippa hade sålt dem, och om icke
HERREN hade prisgivit dem? - Ty de andras klippa är icke såsom vår klippa; våra fiender kunna
själva döma därom. - Ty av Sodoms vinträd är deras ett skott, det stammar från
Gomorras fält; deras druvor äro giftiga druvor, deras klasar
hava bitter smak. - Deras vin är drakars etter, huggormars gruvligaste gift.
- Ja, sådant ligger förvarat hos mig, förseglat i mina förrådshus.
- Min är hämnden och vedergällningen, sparad till den tid då deras
fot skall vackla. Ty nära är deras ofärds dag, och vad dem
väntar kommer med hast. - Ty HERREN skall skaffa rätt åt sitt folk, och över sina tjänare
skall han förbarma sig, när han ser att deras kraft är borta,
och att det är ute med alla och envar. - Då skall han fråga: Var äro nu deras gudar, klippan till vilken
de togo sin tillflykt? - Var äro de som åto deras slaktoffers fett och drucko deras
drickoffers vin? Må de stå upp och hjälpa eder, må de vara
edert beskärm. - Sen nu att jag allena är det, och att ingen Gud finnes jämte
mig. Jag dödar, och jag gör levande, jag har slagit, men jag
helar ock. Ingen finnes, som kan rädda ur min hand. - Se, jag lyfter min hand upp mot himmelen, jag säger: Så sant jag
lever evinnerligen: - när jag har vässt mitt ljungande svärd och min hand tager till
att skipa rätt, då skall jag utkräva hämnd av mina ovänner och
vedergällning av dem som hata mig. - jag skall låta mina pilar bliva druckna av blod, och mitt svärd
skall mätta sig av kött, av de slagnas och fångnas blod, av
fiendehövdingars huvuden. - Jublen, I hedningar, över hans folk, ty han hämnas sina tjänares
blod, han utkräver hämnd av sina ovänner och bringar försoning
för sitt land, för sitt folk. - Och Mose kom med Hosea, Nuns son, och föredrog hela denna sång
inför folket. - Och när Mose hade föredragit alltsammans till slut för hela
Israel, - sade han till dem: »Akten på alla de ord som jag i dag gör till
vittnen mot eder, så att I given edra barn befallning om dem,
att de skola hålla alla denna lags ord och göra efter dem. - Ty det är icke ett tomt ord, som ej angår eder, utan det gäller
edert liv; och genom detta ord skolen I länge leva i det land
dit I nu dragen över Jordan, för att taga det i besittning.» - Och HERREN talade till Mose på denna samma dag och sade:
- »Stig upp här på Abarimberget, på berget Nebo i Moabs land, gent
emot Jeriko, så skall du få se Kanaans land, som jag vill giva
åt Israels barn till besittning. - Och du skall dö där på berget, dit du stiger upp, och du skall
samlas till dina fäder, likasom din broder Aron dog på berget
Hor och blev samlad till sina fäder; - detta därför att I handladen trolöst mot mig bland Israels barn
vid Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin, i det att I icke
höllen mig helig bland Israels barn. - Mitt framför dig skall du se landet; men du skall icke komma
dit, in i det land som jag vill giva åt Israels barn.»
*05/33 Femte Mosebok (Deuteronomium), 33 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 33 Kapitlet
Moses välsignelse över Israels stammar.
- Och detta är den välsignelse gudsmannen Mose gav Israels barn
före sin död; - han sade: »HERREN kom från Sinai, och från Seir gick hans sken
upp för dem; man kom fram i glans från berget Paran, ut ur
hopen av mångtusen heliga; på hans högra sida brann i eld en
lag för dem. - Ja, han vårdar sig om folken; folkets heliga äro alla under din
hand. De ligga vid din fot, de hämta upp av dina ord. - Mose gav åt oss en lag, en arvedel for Jakobs menighet.
- Och Jesurun fick en konung, när folkets hövdingar församlades.
Israels stammar allasammans.» - »Må Ruben leva och icke dö; dock blive hans män en ringa hop.
- Och detta sade han om Juda: > Hör, o HERRE, Judas röst, och låt
honom komma till sitt folk. Med sina händer utförde han dess
sak; bliv du honom en hjälp mot hans ovänner.» - Och om Levi sade han: »Dina tummim och dina urim, de tillhöra
din frommes skara, dem du frestade i Massa, dem du tvistade
med vid Meribas vatten, - dem som sade om fader och moder: ‘Jag ser dem icke’, och som
icke ville kännas vid sina bröder, ej heller veta av sina
barn. Ty de aktade på ditt tal, och ditt förbund höllo de. - De lära Jakob dina rätter och Israel din lag, de bära fram
rökverk för din näsa och heloffer på ditt altare. - Välsigna, HERRE, hans kraft, och låt hans händers verk behaga
dig. Krossa länderna på hans motståndare, på hans fiender, så
att de icke kunna resa sig.» - Om Benjamin sade han: »HERRENS vän är han, han skall bo i
trygghet hos honom, hos honom som överskygger honom alltid,
och som har sin boning mellan hans höjder.» - Och om Josef sade han: »Välsignat av HERREN vare hans land med
himmelens ädlaste gåvor, med dagg, med gåvor från djupet som
utbreder sig därnere, - med solens ädlaste alster och månvarvens ädlaste frukter,
- med de uråldriga bergens yppersta skatter och de eviga höjdernas
ädlaste frukt, - med jordens ädlaste frukt och allt vad hon bär, och med nåd från
honom som bodde i busken. Detta komme över Josefs huvud, över
hans hjässa, furstens bland bröder. - Härlig är den förstfödde bland hans tjurar, såsom en vildoxes
äro hans horn; med dem stångar han ned alla folk, ja ock dem
som bo vid jordens ändar. Sådana äro Efraims tiotusenden.
sådana Manasses tusenden.» - Och om Sebulon sade han: »Gläd dig, Sebulon, när du drager ut,
och du, Isaskar, i dina tält. - Folk inbjuda de till sitt berg; där offra de rätta offer. Ty
havens rikedom få de suga och de skatter som sanden döljer.» - Och om Gad sade han: »Lovad vare han som gav så rymligt land åt
Gad! Lik en lejoninna har han lägrat sig, han krossar både
arm och hjässa. - Han utsåg åt sig förstlingslandet, ty där var hans härskarlott
förvarad. Dock drog han med bland folkets hövdingar; HERRENS
rätt utförde han och hans domar, tillsammans med det övriga
Israel.» - Och om Dan sade han: »Dan är ett ungt lejon, som rusar ned från
Basan.» - Och om Naftali sade han: »Naftali har fått riklig nåd och
välsignelse till fyllest av HERREN. Västern och södern tage
du i besittning.» - Och om Aser sade han: »Välsignad bland söner vare Aser! Han
blive älskad av sina bröder, och han doppe sin fot i olja. - Av järn och koppar vare dina riglar; och så länge du lever, må
din kraft bestå.» - »Ingen är lik Gud, o Jesurun; till din hjälp far han fram på
himmelen och i sin höghet på skyarna. - En tillflykt är han, urtidens Gud, och härnere råda hans eviga
armar. Han förjagade fienderna för dig, han sade: Förgör dem. - Så fick Israel bo i trygghet, Jakobs källa vara i ro, i ett land
med säd och vin, under en himmel som dryper av dagg. - Säll är du, Israel; ja, vem är dig lik? Du är ett folk som får
seger genom HERREN, genom honom som är din skyddande sköld,
honom som är ditt ärorika svärd. Ja, dina fiender skola visa
dig underdånighet, och du skall gå fram över deras höjder.»
*05/34 Femte Mosebok (Deuteronomium), 34 KapitletFemte Mosebok (Deuteronomium), 34 Kapitlet
Moses död.
- Och Mose gick från Moabs hedar upp på berget Nebo, på toppen av
Pisga, gent emot Jeriko. Och HERREN lät honom se hela landet:
Gilead ända till Dan, - och hela Naftali och Efraims och Manasses land, och hela Juda
land, ända till Västra havet, - och Sydlandet och Jordanslätten, det är lågslätten vid Jeriko —
Palmstaden — ända till Soar. - Och HERREN sade till honom: »Detta är det land som jag med ed
har lovat åt Abraham. Isak och Jakob, i det jag sade: ‘Åt din
säd skall jag giva det.’ Jag har nu låtit dig se det med dina
ögon, men ditin skall du icke komma.» - Och HERRENs tjänare Mose dog där i Moabs land, såsom HERREN hade
sagt. - Och han begrov honom i dalen i Moabs land, mitt emot Bet-Peor;
men ännu intill denna dag har ingen fått veta var hans grav är. - Och Mose var ett hundra tjugu år gammal, när han dog, men hans
ögon voro icke skumma, och hans livskraft hade icke försvunnit. - Och Israels barn begräto Mose på Moabs hedar i trettio dagar;
därmed voro gråtodagarna ute, vid sorgefesten efter Mose. - Och Josua, Nuns son, var full med vishetens ande, ty Mose hade
lagt sina händer på honom; och Israels barn lydde honom och
gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose. - Men i Israel uppstod icke mer någon profet sådan som Mose, med
vilken HERREN hade umgåtts ansikte mot ansikte — - ingen, om man tänker på alla de tecken och under som HERREN hade
sänt honom att göra i Egyptens land, med Farao och alla hans
tjänare och med hela hans land, - och om man tänker på all den väldiga kraft som Mose visade, och
på alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde
inför hela Israel.
*06 Josua
+06/01 Josua, 1 KapitletJosua, 1 Kapitlet
Herrens befallning till Josua att gå över Jordan. Josuas uppmaning till de tre östjordanska stammarna att hjälpa sina bröder med erövringen av Västjordanlandet. +06/02 Josua, 2 Kapitlet Josua, 2 Kapitlet Spejare sändas till Jeriko och mottagas av Rahab. +06/03 Josua, 3 Kapitlet Josua, 3 Kapitlet Övergången av Jordan. +06/04 Josua, 4 Kapitlet Josua, 4 Kapitlet Åminnelsestenar i Gilgal och i Jordan. +06/05 Josua, 5 Kapitlet Josua, 5 Kapitlet Israels barn omskäras. Påskhögtid hålles i Kanaan, och mannat upphör. Hövitsmannen över Herrens här. +06/06 Josua, 6 Kapitlet Josua, 6 Kapitlet Jerikos erövring. +06/07 Josua, 7 Kapitlet Josua, 7 Kapitlet Akan förgriper sig på det tillspillogivna och bliver straffad. +06/08 Josua, 8 Kapitlet Josua, 8 Kapitlet Ai erövrat. Altaret på Ebal och lagens stenar. Lagen uppläst. +06/09 Josua, 9 Kapitlet Josua, 9 Kapitlet Gibeoniternas list. +06/10 Josua, 10 Kapitlet Josua, 10 Kapitlet Segern vid Gibeon över fem konungar. Erövringen av det sydliga Kanaan. +06/11 Josua, 11 Kapitlet Josua, 11 Kapitlet Det nordliga Kanaan intaget. Återblick på de gjorda erövringarna. +06/12 Josua, 12 Kapitlet Josua, 12 Kapitlet De besegrade konungarna uppräknas. +06/13 Josua, 13 Kapitlet Josua, 13 Kapitlet Herrens befallning till Josua att fördela landet. Rubens och Gads stammars och halva Manasse stams områden öster om Jordan. +06/14 Josua, 14 Kapitlet Josua, 14 Kapitlet Västjordanlandets fördelning. Kalebs arvedel. +06/15 Josua, 15 Kapitlet Josua, 15 Kapitlet Juda stams gränser och städer. +06/16 Josua, 16 Kapitlet Josua, 16 Kapitlet Josefs barns och särskilt Efraims barns arvedel. +06/17 Josua, 17 Kapitlet Josua, 17 Kapitlet Manasse arvedel väster om Jordan. +06/18 Josua, 18 Kapitlet Josua, 18 Kapitlet Uppenbarelsetältet i Silo. Anordningar till fördelning av landområden åt de sju stammar som ännu ej hade fått någon arvedel. Benjamins stams arvedel. +06/19 Josua, 19 Kapitlet Josua, 19 Kapitlet Simeons, Sebulons, Isaskars, Asers, Naftalis och Dans stammars arvslotter. Josuas särsklida arvedel. +06/20 Josua, 20 Kapitlet Josua, 20 Kapitlet De sex fristäderna. +06/21 Josua, 21 Kapitlet Josua, 21 Kapitlet Leviternas fyrtioåtta städer; bland dem tretton präststäder. +06/22 Josua, 22 Kapitlet Josua, 22 Kapitlet Altaret vid Jordan. +06/23 Josua, 23 Kapitlet Josua, 23 Kapitlet Josua förmanar folket. +06/24 Josua, 24 Kapitlet Josua, 24 Kapitlet Josuas sista tal till folket. Förnyelse av förbundet. Josuas död. Josefs ben begravas. Eleasars död.
*07 Domarboken
+07/01 Domarboken, 1 Kapitlet
Domarboken, 1 Kapitlet
Israeliternas strider med kananéerna efter Josuas död. +07/02 Domarboken, 2 Kapitlet Domarboken, 2 Kapitlet Bestraffning av Israels ohörsamhet. Tillståndet under domartiden. +07/03 Domarboken, 3 Kapitlet Domarboken, 3 Kapitlet Otniel, Ehud och Samgar. +07/04 Domarboken, 4 Kapitlet Domarboken, 4 Kapitlet Debora. Baraks seger över Sisera. Siseras död. +07/05 Domarboken, 5 Kapitlet Domarboken, 5 Kapitlet Deboras och Baraks segersång. +07/06 Domarboken, 6 Kapitlet Domarboken, 6 Kapitlet Gideons kallelse. Begynnelse av befrielseverket. +07/07 Domarboken, 7 Kapitlet Domarboken, 7 Kapitlet Gideons seger över midjaniterna. +07/08 Domarboken, 8 Kapitlet Domarboken, 8 Kapitlet Efraimiternas knot. Segern över midjaniterna fullföljd. Gideons vägran att bliva konung. Hans efod i Ofra. Hans söner. Hans död och begravning. +07/09 Domarboken, 9 Kapitlet Domarboken, 9 Kapitlet Abimeleks ogärningar och undergång. +07/10 Domarboken, 10 Kapitlet Domarboken, 10 Kapitlet Tola och Jair. Israel åter i sina fienders hand. +07/11 Domarboken, 11 Kapitlet Domarboken, 11 Kapitlet Jefta. Hans seger och löfte. Hans dotter. +07/12 Domarboken, 12 Kapitlet Domarboken, 12 Kapitlet Efraimiternas knot och nederlag. Jeftas död. Ibsan, Elon och Abdon. +07/13 Domarboken, 13 Kapitlet Domarboken, 13 Kapitlet Simsons födelse. +07/14 Domarboken, 14 Kapitlet Domarboken, 14 Kapitlet Simsons bröllop och hans gåta. +07/15 Domarboken, 15 Kapitlet Domarboken, 15 Kapitlet Simson och de tre hundra rävarna. Hans bedrift med åsnekäken. +07/16 Domarboken, 16 Kapitlet Domarboken, 16 Kapitlet Simsons bedrift med Gasas stadsportar. Delila. Simson övervunnen och fängslad. Hans sista bedrift och död. Hans begravning. +07/17 Domarboken, 17 Kapitlet Domarboken, 17 Kapitlet Mikas bilddyrkan. +07/18 Domarboken, 18 Kapitlet Domarboken, 18 Kapitlet Daniterna röva Mikas gudabilder, intaga Lais och införa där bilddyrkan. +07/19 Domarboken, 19 Kapitlet Domarboken, 19 Kapitlet Det skändliga dådet i Gibea. +07/20 Domarboken, 20 Kapitlet Domarboken, 20 Kapitlet Utrotningskriget mot Benjamin. +07/21 Domarboken, 21 Kapitlet Domarboken, 21 Kapitlet Benjamins stam upprättas åter.
*08 Rut
+08/01 Rut, 1 Kapitlet
Rut, 1 Kapitlet
Elimelek utvandrar till Moabs land. Hans hustru återvänder efter hans död till Betlehem och med henne Rut, hennes sonhustru. +08/02 Rut, 2 Kapitlet Rut, 2 Kapitlet Rut plockar ax på Boas' åker. +08/03 Rut, 3 Kapitlet Rut, 3 Kapitlet Rut vid Boas' fötter. +08/04 Rut, 4 Kapitlet Rut, 4 Kapitlet Boas tager Rut till hustru. Hon bliver stammoder till David.
*09 Första Samuelsboken
+09/01 Första Samuelsboken, 1 Kapitlet
Första Samuelsboken, 1 Kapitlet
Samuels födelse.
+09/02 Första Samuelsboken, 2 Kapitlet
Första Samuelsboken, 2 Kapitlet
Hannas lovsång. Samuel i Herrens hus. Elis söner. Domsordet över Eli. +09/03 Första Samuelsboken, 3 Kapitlet Första Samuelsboken, 3 Kapitlet Herren uppenbarar sig för Samuel. +09/04 Första Samuelsboken, 4 Kapitlet Första Samuelsboken, 4 Kapitlet Israels nederlag i striden mot filistéerna; arken tagen och Elis söner dödade. Elis död. I-Kabod. +09/05 Första Samuelsboken, 5 Kapitlet Första Samuelsboken, 5 Kapitlet Herrens ark i Dagons tempel. Filistéerna hemsökta av Herrens hand. +09/06 Första Samuelsboken, 6 Kapitlet Första Samuelsboken, 6 Kapitlet Herrens ark föres tillbaka till Israels land. +09/07 Första Samuelsboken, 7 Kapitlet Första Samuelsboken, 7 Kapitlet Arken i Kirjat-Jearim. Vattenösningen i Mispa. Seger över filistéerna. Samuel såsom domare. +09/08 Första Samuelsboken, 8 Kapitlet Första Samuelsboken, 8 Kapitlet Samuels söner. Israels barns önskan att få en konung. +09/09 Första Samuelsboken, 9 Kapitlet Första Samuelsboken, 9 Kapitlet Saul utses av Herren till konung genom Samuel. +09/10 Första Samuelsboken, 10 Kapitlet Första Samuelsboken, 10 Kapitlet Saul smord till konung av Samuel. Konungavalet i Mispa. +09/11 Första Samuelsboken, 11 Kapitlet Första Samuelsboken, 11 Kapitlet Saul besegrar ammoniterna. Han får sitt konungadöme förnyat. +09/12 Första Samuelsboken, 12 Kapitlet Första Samuelsboken, 12 Kapitlet Samuel avlägger räkenskap för sin förvaltning och talar till folket. +09/13 Första Samuelsboken, 13 Kapitlet Första Samuelsboken, 13 Kapitlet Kriget mot filistéerna. Sauls egenmäktiga offer. Israels betryck. +09/14 Första Samuelsboken, 14 Kapitlet Första Samuelsboken, 14 Kapitlet Jonatans tappra bedrift. Filistéernas nederlag. Sauls obetänksamma förbud. Hans strider med grannfolken. Hans släktförhållanden. +09/15 Första Samuelsboken, 15 Kapitlet Första Samuelsboken, 15 Kapitlet Sauls seger över amalekiterna. Hans ohörsamhet och förkastelse. Samuel och Agag. +09/16 Första Samuelsboken, 16 Kapitlet Första Samuelsboken, 16 Kapitlet David smörjes till konung. Han kommer till Sauls hov. +09/17 Första Samuelsboken, 17 Kapitlet Första Samuelsboken, 17 Kapitlet David dödar filistéen Goljat. +09/18 Första Samuelsboken, 18 Kapitlet Första Samuelsboken, 18 Kapitlet Jonatans och Davids vänskap. Sauls avund och mordiska anslag. Mikal given åt David såsom hustru. +09/19 Första Samuelsboken, 19 Kapitlet Första Samuelsboken, 19 Kapitlet Jonatans försök att blidka sin fader. Sauls förnyade mordanslag och Davids flykt. David hos Samuel i Rama och bland profeterna. +09/20 Första Samuelsboken, 20 Kapitlet Första Samuelsboken, 20 Kapitlet Jonatans sista försök att försona sin fader med David. Förnyelse av Jonatans och Davids vänskapsförbund. +09/21 Första Samuelsboken, 21 Kapitlet Första Samuelsboken, 21 Kapitlet David hos prästen Ahimelek i Nob. Hans flykt till konung Akis i Gat. +09/22 Första Samuelsboken, 22 Kapitlet Första Samuelsboken, 22 Kapitlet David flykting i Juda och Moab. Doegs angivelse. Mordet på prästerna. +09/23 Första Samuelsboken, 23 Kapitlet Första Samuelsboken, 23 Kapitlet Kegilas räddning genom David. Jonatan hos David. Sifiternas förräderi. David i öknen Maon. +09/24 Första Samuelsboken, 24 Kapitlet Första Samuelsboken, 24 Kapitlet David och Saul i grottan. +09/25 Första Samuelsboken, 25 Kapitlet Första Samuelsboken, 25 Kapitlet Samuels död och begravning. Nabal och Abigail. Davids hustrur. +09/26 Första Samuelsboken, 26 Kapitlet Första Samuelsboken, 26 Kapitlet David skonar för andra gången Sauls liv. +09/27 Första Samuelsboken, 27 Kapitlet Första Samuelsboken, 27 Kapitlet David hos Akis i Gat och i Siklag. +09/28 Första Samuelsboken, 28 Kapitlet Första Samuelsboken, 28 Kapitlet David i filistéernas här. Saul hos andebesvärjerskan i En-Dor. +09/29 Första Samuelsboken, 29 Kapitlet Första Samuelsboken, 29 Kapitlet David misstänkes av filistéernas hövdingar och bortvisas. +09/30 Första Samuelsboken, 30 Kapitlet Första Samuelsboken, 30 Kapitlet Siklags förstöring genom amalekiterna och Davids hämnd på dem. +09/31 Första Samuelsboken, 31 Kapitlet Första Samuelsboken, 31 Kapitlet Sauls och hans söners död i striden mot filistéerna. Deras begravning.
*10 Andra Samuelsboken
+10/01 Andra Samuelsboken, 1 Kapitlet
Andra Samuelsboken, 1 Kapitlet
Budskapet om Sauls död. Davids klagosång över Saul och Jonatan. +10/02 Andra Samuelsboken, 2 Kapitlet Andra Samuelsboken, 2 Kapitlet David kommer över Juda. Is-Boset konung över Israel. Krig mellan dem. Asael dödad av Abner. +10/03 Andra Samuelsboken, 3 Kapitlet Andra Samuelsboken, 3 Kapitlet Davids söner. Abner går över till David, men dödas av Joab. David sörjer däröver. +10/04 Andra Samuelsboken, 4 Kapitlet Andra Samuelsboken, 4 Kapitlet Is-Boset mördas. Mördarna bestraffas av David. +10/05 Andra Samuelsboken, 5 Kapitlet Andra Samuelsboken, 5 Kapitlet David konung över hela Israel. Hans erövring av Jerusalem. Hans vänskap med Hiram. Davids hustrur och söner. Filistéernas anfall och nederlag. +10/06 Andra Samuelsboken, 6 Kapitlet Andra Samuelsboken, 6 Kapitlet Guds ark föres från Abinadabs hus och sättes in i Obed-Edoms hus. Den hämtas sedan till Jerusalem. Mikal visar David missaktning. +10/07 Andra Samuelsboken, 7 Kapitlet Andra Samuelsboken, 7 Kapitlet David vill bygga ett hus åt Herren, men Herren förkunnar att han i stället skall bygga ett hus åt David. Davids tacksägelse och bön. +10/08 Andra Samuelsboken, 8 Kapitlet Andra Samuelsboken, 8 Kapitlet Davids segrar och byte. Hans inre styrelse och hans ämbetsmän. +10/09 Andra Samuelsboken, 9 Kapitlet Andra Samuelsboken, 9 Kapitlet David bevisar barmhärtighet mot Mefiboset. +10/10 Andra Samuelsboken, 10 Kapitlet Andra Samuelsboken, 10 Kapitlet Ammons barn vanära Davids sändebud. David slår dem och deras bundsförvanter araméerna. +10/11 Andra Samuelsboken, 11 Kapitlet Andra Samuelsboken, 11 Kapitlet Rabbas belägring. Davids äktenskapsbrott med Bat-Seba och hans blodskuld. +10/12 Andra Samuelsboken, 12 Kapitlet Andra Samuelsboken, 12 Kapitlet Natans strafftal till David. Davids ånger. Barnets död. Salomos födelse. Rabbas erövring. +10/13 Andra Samuelsboken, 13 Kapitlet Andra Samuelsboken, 13 Kapitlet Amnon kränker Tamar och dödas av Absalom; denne flyr. +10/14 Andra Samuelsboken, 14 Kapitlet Andra Samuelsboken, 14 Kapitlet Kvinnan från Tekoa inför David. Absaloms återkomst och benådning. +10/15 Andra Samuelsboken, 15 Kapitlet Andra Samuelsboken, 15 Kapitlet Absaloms stämplingar och uppror. Davids flykt. +10/16 Andra Samuelsboken, 16 Kapitlet Andra Samuelsboken, 16 Kapitlet Sibas anklagelse mot Mefiboset. Simeis förbannelser. Husais list. Ahitofels skändliga råd. +10/17 Andra Samuelsboken, 17 Kapitlet Andra Samuelsboken, 17 Kapitlet Ahitofels råd förkastas. Han dödar sig själv. David i Mahanaim. +10/18 Andra Samuelsboken, 18 Kapitlet Andra Samuelsboken, 18 Kapitlet Striden mellan David och Absalom. Absaloms död. Davids klagan vid budskapet därom. +10/19 Andra Samuelsboken, 19 Kapitlet Andra Samuelsboken, 19 Kapitlet Joabs strafftal till David. Israels ånger. Juda mäns uppmaning till David att vända tillbaka. Simeis benådning. Mefibosets självförsvar. Barsillai. Kiv mellan Israel och Juda. +10/20 Andra Samuelsboken, 20 Kapitlet Andra Samuelsboken, 20 Kapitlet Sebas uppror. Joabs mordiska falskhet mot Amasa. Sebas död. Davids ämbetsmän. +10/21 Andra Samuelsboken, 21 Kapitlet Andra Samuelsboken, 21 Kapitlet Treårig hungersnöd. Försoning för Sauls blodsdåd mot gibeoniterna. Strider med filistéerna. +10/22 Andra Samuelsboken, 22 Kapitlet Andra Samuelsboken, 22 Kapitlet David prisar Herrens frälsande segerkraft. +10/23 Andra Samuelsboken, 23 Kapitlet Andra Samuelsboken, 23 Kapitlet Davids sista ord. Förteckning på hans hjältar. +10/24 Andra Samuelsboken, 24 Kapitlet Andra Samuelsboken, 24 Kapitlet Folkräkning. Pest. Altaret på Araunas tröskplats.
*11 Första Konungaboken
+11/01 Första Konungaboken, 1 Kapitlet
Första Konungaboken, 1 Kapitlet
Abisag från Sunem hos konung David. Adonias försök att upphäva sig till konung. Salomo Davids efterträdare på tronen. +11/02 Första Konungaboken, 2 Kapitlet Första Konungaboken, 2 Kapitlet Davids sista ord till Salomo. Hans död och begravning. Adonias, Ebjatars, Joabs och Simeis straff. +11/03 Första Konungaboken, 3 Kapitlet Första Konungaboken, 3 Kapitlet Salomos förmälning. Hans offer och dröm i Gibeon. Hans domarvishet. +11/04 Första Konungaboken, 4 Kapitlet Första Konungaboken, 4 Kapitlet Salomos ämbetsmän och hovstat. Hans vishet. +11/05 Första Konungaboken, 5 Kapitlet Första Konungaboken, 5 Kapitlet Vänskapen mellan Hiram och Salomo. Förberedelser till tempelbyggnaden. +11/06 Första Konungaboken, 6 Kapitlet Första Konungaboken, 6 Kapitlet Tempelbyggnaden. +11/07 Första Konungaboken, 7 Kapitlet Första Konungaboken, 7 Kapitlet Salomos palats. Jakin och Boas; kopparhavet; de tio bäckenställen med sina bäcken; andra föremål som hörde till Herrens hus. +11/08 Första Konungaboken, 8 Kapitlet Första Konungaboken, 8 Kapitlet Herrens ark föres in i templet. Templet inviges. +11/09 Första Konungaboken, 9 Kapitlet Första Konungaboken, 9 Kapitlet Ny uppenbarelse för Salomo. Uppgörelsen med Hiram. Salomos arbetsfolk och byggnader. Hans offerordning. Hans flotta. +11/10 Första Konungaboken, 10 Kapitlet Första Konungaboken, 10 Kapitlet Drottningens av Saba besök hos Salomo. Salomos rikedom och prakt, hans vishet och storhet. Hans vagnar och hästar. +11/11 Första Konungaboken, 11 Kapitlet Första Konungaboken, 11 Kapitlet Salomos gemåler och bihustrur; hans avfall från Herren. Uppror mot Salomo; Ahias profetia. Salomos död. +11/12 Första Konungaboken, 12 Kapitlet Första Konungaboken, 12 Kapitlet Rehabeam konung. De tio stammarnas avfall från Davids hus. Jerobeam konung över Israel. Profeten Semajas budskap. Jerusalems kalvdyrkan i Dan och Betel. +11/13 Första Konungaboken, 13 Kapitlet Första Konungaboken, 13 Kapitlet Gudsmannen från Juda och hans profetia mot altaret i Betel. Den gamle profeten i Betel och gudsmannens död. Jerobeams fortsatta försyndelser. +11/14 Första Konungaboken, 14 Kapitlet Första Konungaboken, 14 Kapitlet Ahias profetia mot Jerobeams hus. Jerobeams död. Rehabeams regering i Juda. Jerusalems plundring genom Sosak. Rehabeams död. +11/15 Första Konungaboken, 15 Kapitlet Första Konungaboken, 15 Kapitlet Abiam konung i Juda. Asa konung i Juda. Asas förbund med Ben-Hadad mot Baesa, Israels konung. Nadab konung i Israel. Baesas sammansvärjning och Jerobeams hus' undergång. Baesa konung i Israel. +11/16 Första Konungaboken, 16 Kapitlet Första Konungaboken, 16 Kapitlet Jehus profetia mot Baesas hus. Ela konung i Israel. Simris sammansvärjning och Baesas hus' undergång. Simri konung i Israel; inbördes krig. Omri och Ahab konungar i Israel. +11/17 Första Konungaboken, 17 Kapitlet Första Konungaboken, 17 Kapitlet Profeten Elia inför Ahab, vid bäcken Kerit och hos änkan i Sarefat. +11/18 Första Konungaboken, 18 Kapitlet Första Konungaboken, 18 Kapitlet Elia och Obadja. Elias möte med Ahab. Elias och Baalsprofeternas offer på Karmel. Elias bön om regn och bönhörelse. +11/19 Första Konungaboken, 19 Kapitlet Första Konungaboken, 19 Kapitlet Elias flykt och uppenbarelse vid Horeb. Elias kallelse. +11/20 Första Konungaboken, 20 Kapitlet Första Konungaboken, 20 Kapitlet Ahab besegrar araméerna två gånger. Han giver deras konung Ben-Hadad fri och bestraffas därför av en profet. +11/21 Första Konungaboken, 21 Kapitlet Första Konungaboken, 21 Kapitlet Nabots vingård och mordet på Nabot. Elias strafftal mot Ahab och hans hus. Ahabs ånger. +11/22 Första Konungaboken, 22 Kapitlet Första Konungaboken, 22 Kapitlet Ahabs och Josafats tåg mot Aram. Ahabs död. Josafats regering i Juda. Hans död. Ahasja konung i Israel.
*12 Andra Konungaboken
+12/01 Andra Konungaboken, 1 Kapitlet
Andra Konungaboken, 1 Kapitlet
Ahasjas sjukdom. Hans budskickning till guden i Ekron. Eld från himmelen nedkallad av Elia. Ahasjas död. +12/02 Andra Konungaboken, 2 Kapitlet Andra Konungaboken, 2 Kapitlet Elias sista besök hos profetlärjungarna. Hans himmelsfärd. Elisa vid Jordan och i Jeriko. Vattnet i Jeriko. Gossarna vid Betel. +12/03 Andra Konungaboken, 3 Kapitlet Andra Konungaboken, 3 Kapitlet Joram konung i Israel. Hans krigståg tillsammans med Josafat mot konung Mesa i Moab. Elisas profetia. Moabiternas nederlag. +12/04 Andra Konungaboken, 4 Kapitlet Andra Konungaboken, 4 Kapitlet Elisa och änkans olja. Elisa hos sunemitiskan. Hennes son återuppväckt genom Elisa. »Döden i grytan.» Ett hundra män mättade av Elisa. +12/05 Andra Konungaboken, 5 Kapitlet Andra Konungaboken, 5 Kapitlet Naaman botad från spetälska genom Elisa. Gehasis oredlighet och hans straff. +12/06 Andra Konungaboken, 6 Kapitlet Andra Konungaboken, 6 Kapitlet Elisa och den tappade yxan. Kriget med araméerna. Deras här slagen av Elisa med blindhet. Svår hungersnöd i det belägrade Samaria. Profetia om räddning. +12/07 Andra Konungaboken, 7 Kapitlet Andra Konungaboken, 7 Kapitlet De spetälska vid Samarias stadsport. Araméernas flykt. Tvivlarens straff. +12/08 Andra Konungaboken, 8 Kapitlet Andra Konungaboken, 8 Kapitlet Sunemitiskan och de sju hungeråren. Elisa och Hasael. Joram och Ahasja konungar i Juda. Krig med Edom. +12/09 Andra Konungaboken, 9 Kapitlet Andra Konungaboken, 9 Kapitlet Jehu smörjes och utropas till konung. Han dödar Joram, Ahasja och Isebel. +12/10 Andra Konungaboken, 10 Kapitlet Andra Konungaboken, 10 Kapitlet Jehu förgör Ahabs hus och utrotar Baals tjänare. Hasael intager stycken av Israels land. Jehu dör. +12/11 Andra Konungaboken, 11 Kapitlet Andra Konungaboken, 11 Kapitlet Atalja upphäver sig till regentinna i Juda. Prästen Jojada gör Joas till konung och dödar Atalja. +12/12 Andra Konungaboken, 12 Kapitlet Andra Konungaboken, 12 Kapitlet Joas konung i Juda. Insamling för att sätta templet i stånd. Hasaels tåg mot Jerusalem. Joas dödad genom en sammansvärjning. +12/13 Andra Konungaboken, 13 Kapitlet Andra Konungaboken, 13 Kapitlet Joahas konung i Israel; Israels betryck och räddning. Joas konung i Israel. Elisas sjukdom, profetia och död. Undret i hans grav. Joas' segrar över araméerna. +12/14 Andra Konungaboken, 14 Kapitlet Andra Konungaboken, 14 Kapitlet Amasja bliver konung i Juda och bestraffar sin faders mördare. Han segrar över edoméerna. Han förklarar Israels konung Joas krig, men bliver slagen. Han dödas genom en sammansvärjning. Asarja bliver konung i Juda. Jerobeam II bliver konung i Israel och återställer sitt rikes gränser. +12/15 Andra Konungaboken, 15 Kapitlet Andra Konungaboken, 15 Kapitlet Asarja (Ussia) konung i Juda; hans spetälska. Sakarja konung i Israel; dödad av Sallum genom en sammansvärjning. Sallum konung i Israel; dödad av Menahem. Menahem konung i Israel; Puls infall i Israel. Pekaja konung i Israel; dödad av Peka genom en sammansvärjning. Peka konung i Israel; Tiglat-Pilesers infall i Israel; Peka dödad av Hosea genom en sammansvärjning. Jotam konung i Juda. +12/16 Andra Konungaboken, 16 Kapitlet Andra Konungaboken, 16 Kapitlet Ahas konung i Juda. Resins och Pekas tåg mot Jerusalem och Ahas' förbund med Tiglat-Pileser. Ahas' nya altare och olagliga offer; hans övriga försyndelser. +12/17 Andra Konungaboken, 17 Kapitlet Andra Konungaboken, 17 Kapitlet Israels rikes undergång genom assyrierna. Samariterna och deras blandade gudsdyrkan. +12/18 Andra Konungaboken, 18 Kapitlet Andra Konungaboken, 18 Kapitlet Hiskia konung i Juda. Sanheribs tåg mot Jerusalem. Rab-Sakes tal. +12/19 Andra Konungaboken, 19 Kapitlet Andra Konungaboken, 19 Kapitlet Jesajas profetia mot assyrierna. Sanheribs fall. +12/20 Andra Konungaboken, 20 Kapitlet Andra Konungaboken, 20 Kapitlet Hiskias sjukdom. Sändebuden från Babel. Hiskias död. +12/21 Andra Konungaboken, 21 Kapitlet Andra Konungaboken, 21 Kapitlet Manasse konung i Juda. Profetiskt ord om Juda rikes undergång. Amon konung i Juda. +12/22 Andra Konungaboken, 22 Kapitlet Andra Konungaboken, 22 Kapitlet Josia konung i Juda. Anordningar för att sätta templet i stånd. Lagboken funnen av översteprästen Hilkia. Profetissan Huldas svar till konungen. +12/23 Andra Konungaboken, 23 Kapitlet Andra Konungaboken, 23 Kapitlet Josias reformation. Hans död vid Megiddo. Joahas och Jojakim konungar i Juda. +12/24 Andra Konungaboken, 24 Kapitlet Andra Konungaboken, 24 Kapitlet Jojakims fall. Jojakin och Sidkia konungar i Juda. +12/25 Andra Konungaboken, 25 Kapitlet Andra Konungaboken, 25 Kapitlet Jerusalems förstöring genom Nebukadnessar och Juda rikes undergång. Gedalja. Jojakins benådning. *13 Första Krönikeboken Första Krönikeboken
+13/01 Första Krönikeboken, 1 Kapitlet
Första Krönikeboken, 1 Kapitlet
Adams, Noas, Sems, Abrahams och Esaus söner. Edoms konungar. +13/02 Första Krönikeboken, 2 Kapitlet Första Krönikeboken, 2 Kapitlet Jakobs, Judas, Hesrons och Kalebs söner. +13/03 Första Krönikeboken, 3 Kapitlet Första Krönikeboken, 3 Kapitlet Davids barn. Juda konungar. Jekonjas söner. +13/04 Första Krönikeboken, 4 Kapitlet Första Krönikeboken, 4 Kapitlet Tillägg till Judas släkttavla. Simeons söner. +13/05 Första Krönikeboken, 5 Kapitlet Första Krönikeboken, 5 Kapitlet Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasse stam. Deras bortförande i fångenskapen. +13/06 Första Krönikeboken, 6 Kapitlet Första Krönikeboken, 6 Kapitlet Levi stam och dess bostäder. +13/07 Första Krönikeboken, 7 Kapitlet Första Krönikeboken, 7 Kapitlet Isaskars, Benjamins, (Dans,) Naftalis, Manasses, Efraims och Asers stammar. +13/08 Första Krönikeboken, 8 Kapitlet Första Krönikeboken, 8 Kapitlet Benjamins stam med Sauls släkt. +13/09 Första Krönikeboken, 9 Kapitlet Första Krönikeboken, 9 Kapitlet Jerusalems invånare. Tjänstgöring vid helgedomen. Ytterligare om Sauls släkt. +13/10 Första Krönikeboken, 10 Kapitlet Första Krönikeboken, 10 Kapitlet Sauls och hans söners död i striden mot filistéerna. Deras begravning. +13/11 Första Krönikeboken, 11 Kapitlet Första Krönikeboken, 11 Kapitlet David konung över hela Israel. Hans erövring av Jerusalem. Förteckning på hans hjältar. +13/12 Första Krönikeboken, 12 Kapitlet Första Krönikeboken, 12 Kapitlet Förteckning på dem som gingo över till David i Sauls tid. Antalet av de krigare som gjorde David till konung i Hebron. +13/13 Första Krönikeboken, 13 Kapitlet Första Krönikeboken, 13 Kapitlet Guds ark föres ifrån Kirjat-Jearim och sättes in i Obed-Edoms hus. +13/14 Första Krönikeboken, 14 Kapitlet Första Krönikeboken, 14 Kapitlet Davids vänskap med Hiram. Davids hustrur och söner. Filistéernas anfall och nederlag. +13/15 Första Krönikeboken, 15 Kapitlet Första Krönikeboken, 15 Kapitlet Efter nödiga förberedelser föres Guds ark till Jerusalem. Mikal får förakt för David. +13/16 Första Krönikeboken, 16 Kapitlet Första Krönikeboken, 16 Kapitlet Offer och lovsånger, när arken föres in i Jerusalem. Anordningar för gudstjänsten vid arken. +13/17 Första Krönikeboken, 17 Kapitlet Första Krönikeboken, 17 Kapitlet David vill bygga ett hus åt Herren, men Herren förkunnar att han i stället skall bygga ett hus åt David. Davids tacksägelse och bön. +13/18 Första Krönikeboken, 18 Kapitlet Första Krönikeboken, 18 Kapitlet Davids segrar och byte. Hans inre styrelse och hans ämbetsmän. +13/19 Första Krönikeboken, 19 Kapitlet Första Krönikeboken, 19 Kapitlet Ammons barn vanära Davids sändebud. David slår dem och deras bundsförvanter araméerna. +13/20 Första Krönikeboken, 20 Kapitlet Första Krönikeboken, 20 Kapitlet Rabbas belägring och erövring. Strider med filistéerna. +13/21 Första Krönikeboken, 21 Kapitlet Första Krönikeboken, 21 Kapitlet Folkräkning. Pest Altaret på Ornans tröskplats. +13/22 Första Krönikeboken, 22 Kapitlet Första Krönikeboken, 22 Kapitlet Davids förberedelser till tempelbyggnaden. +13/23 Första Krönikeboken, 23 Kapitlet Första Krönikeboken, 23 Kapitlet Leviternas antal, indelning och ämbetsgöromål. +13/24 Första Krönikeboken, 24 Kapitlet Första Krönikeboken, 24 Kapitlet Prästernas och leviternas avdelningar. +13/25 Första Krönikeboken, 25 Kapitlet Första Krönikeboken, 25 Kapitlet Tempelsångarnas avdelningar. +13/26 Första Krönikeboken, 26 Kapitlet Första Krönikeboken, 26 Kapitlet Dörrvaktarnas avdelningar. Tillsyningsmännen över tempelskatterna. Innehavarna av de världsliga sysslorna. +13/27 Första Krönikeboken, 27 Kapitlet Första Krönikeboken, 27 Kapitlet De tolv häravdelningarna. Israels stamhövdingar. Tillsyningsmännen Över konungens skatter och jordegendom. Andra ämbetsmän. +13/28 Första Krönikeboken, 28 Kapitlet Första Krönikeboken, 28 Kapitlet David ställer Salomo fram för folket; giver honom mönsterbilder och beskrivningar till ledning vid tempelbygget. +13/29 Första Krönikeboken, 29 Kapitlet Första Krönikeboken, 29 Kapitlet Davids och furstarnas gåvor till templet. Davids bön och tacksägelse. Hans död.
*14 Andra Krönikeboken
+14/01 Andra Krönikeboken, 1 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 1 Kapitlet
Salomos offer och dröm i Gibeon. Hans vagnar och hästar. +14/02 Andra Krönikeboken, 2 Kapitlet Andra Krönikeboken, 2 Kapitlet Förberedelser till tempelbyggnaden. Vänskapen mellan Salomo och Huram. +14/03 Andra Krönikeboken, 3 Kapitlet Andra Krönikeboken, 3 Kapitlet Tempelbyggnaden. Jakin och Boas. +14/04 Andra Krönikeboken, 4 Kapitlet Andra Krönikeboken, 4 Kapitlet Brännoffersaltaret; kopparhavet; de tio bäckenen; de tio ljusstakarna; de tio skådebrödsborden; de två förgårdarna; annat som hörde till Herrens hus. +14/05 Andra Krönikeboken, 5 Kapitlet Andra Krönikeboken, 5 Kapitlet Herrens ark föres in i templet. +14/06 Andra Krönikeboken, 6 Kapitlet Andra Krönikeboken, 6 Kapitlet Salomos tal och bön vid templets invigning. +14/07 Andra Krönikeboken, 7 Kapitlet Andra Krönikeboken, 7 Kapitlet Eld från himmelen. Fortsättning av templets invigning. Ny uppenbarelse för Salomo. +14/08 Andra Krönikeboken, 8 Kapitlet Andra Krönikeboken, 8 Kapitlet Salomos byggnadsföretag. Hans arbetsfolk. Hans offerordning. Hans flotta. +14/09 Andra Krönikeboken, 9 Kapitlet Andra Krönikeboken, 9 Kapitlet Drottningens av Saba besök hos Salomo. Salomos rikedom och prakt, hans vishet och storhet. Salomos död. +14/10 Andra Krönikeboken, 10 Kapitlet Andra Krönikeboken, 10 Kapitlet Rehabeam konung. De tio stammarnas avfall från Davids hus. +14/11 Andra Krönikeboken, 11 Kapitlet Andra Krönikeboken, 11 Kapitlet Profeten Semajas budskap. Rehabeams byggnadsföretag. Prästernas och leviternas invandring från Israel till Juda. Rehabeams hustrur och barn. +14/12 Andra Krönikeboken, 12 Kapitlet Andra Krönikeboken, 12 Kapitlet Sisaks anfall på Juda. Semajas profetia. Jerusalems plundring genom Sisak. Rehabeams död. +14/13 Andra Krönikeboken, 13 Kapitlet Andra Krönikeboken, 13 Kapitlet Abia konung i Juda. Hans seger över Jerobeam. +14/14 Andra Krönikeboken, 14 Kapitlet Andra Krönikeboken, 14 Kapitlet Asa konung i Juda. Hans seger över etiopierna. +14/15 Andra Krönikeboken, 15 Kapitlet Andra Krönikeboken, 15 Kapitlet Asarjas profetia. Asas tacksägelse. +14/16 Andra Krönikeboken, 16 Kapitlet Andra Krönikeboken, 16 Kapitlet Asas förbund med Ben-Hadad mot Baesa, Israels konung. Hananis profetia. Asas sjukdom och död. +14/17 Andra Krönikeboken, 17 Kapitlet Andra Krönikeboken, 17 Kapitlet Josafat konung i Juda. Hans nitälskan för Herrens lag. Hans makt och hans hövitsmän. +14/18 Andra Krönikeboken, 18 Kapitlet Andra Krönikeboken, 18 Kapitlet Ahabs och Josafats tåg mot Aram. Ahabs död. +14/19 Andra Krönikeboken, 19 Kapitlet Andra Krönikeboken, 19 Kapitlet Profeten Jehus straffande ord. Josafats omsorg om rättsskipningen. +14/20 Andra Krönikeboken, 20 Kapitlet Andra Krönikeboken, 20 Kapitlet Josafats underbara seger över fientliga grannfolk. Hans förbund med Ahasja. +14/21 Andra Krönikeboken, 21 Kapitlet Andra Krönikeboken, 21 Kapitlet Joram konung i Juda. Krig med Edom. Skrivelse från profeten Elia. Straffdom över Joram. +14/22 Andra Krönikeboken, 22 Kapitlet Andra Krönikeboken, 22 Kapitlet Ahasja bliver konung i Juda. Han dödas av Jehu. Atalja upphäver sig till regentinna i Juda. +14/23 Andra Krönikeboken, 23 Kapitlet Andra Krönikeboken, 23 Kapitlet Prästen Jojada gör Joas till konung och dödar Atalja. +14/24 Andra Krönikeboken, 24 Kapitlet Andra Krönikeboken, 24 Kapitlet Joas konung i Juda. Insamling för att sätta templet i stånd. Joas' avfall från Herren. Sakarjas profetia. Araméernas tåg mot Jerusalem. Joas dödad genom en sammansvärjning. +14/25 Andra Krönikeboken, 25 Kapitlet Andra Krönikeboken, 25 Kapitlet Amasja bliver konung i Juda och bestraffar sin faders mördare. Han sätter upp en krigshär; segrar över edoméerna; förklarar Israels konung Joas krig, men bliver slagen. Han dödas genom en sammansvärjning. +14/26 Andra Krönikeboken, 26 Kapitlet Andra Krönikeboken, 26 Kapitlet Ussia (Asarja) konung i Juda. Hans krigshär och hans makt. Hans förbrytelse mot Herren och hans spetälska. +14/27 Andra Krönikeboken, 27 Kapitlet Andra Krönikeboken, 27 Kapitlet Jotam konung i Juda. +14/28 Andra Krönikeboken, 28 Kapitlet Andra Krönikeboken, 28 Kapitlet Ahas konung i Juda. Araméernas och israeliternas anfall på Juda. Ahas' misslyckade försök att få hjälp av Assyrien. Hans avguderi. +14/29 Andra Krönikeboken, 29 Kapitlet Andra Krönikeboken, 29 Kapitlet Hiskia bliver konung i Juda. Gudstjänsten återställes. +14/30 Andra Krönikeboken, 30 Kapitlet Andra Krönikeboken, 30 Kapitlet Hiskias påskhögtid. +14/31 Andra Krönikeboken, 31 Kapitlet Andra Krönikeboken, 31 Kapitlet Prästernas och leviternas underhåll. +14/32 Andra Krönikeboken, 32 Kapitlet Andra Krönikeboken, 32 Kapitlet Sanheribs tåg mot Juda. Hans tjänares tal. Sanheribs fall. Hiskias sjukdom. Hans rikedom och sändebuden från Babel. Hiskias död. +14/33 Andra Krönikeboken, 33 Kapitlet Andra Krönikeboken, 33 Kapitlet Manasse och Amon konungar i Juda. +14/34 Andra Krönikeboken, 34 Kapitlet Andra Krönikeboken, 34 Kapitlet Josia konung i Juda. Begynnelsen av hans reformation. Anordningar för att sätta templet i stånd. Lagboken funnen av översteprästen Hilkia. Profetissan Huldas svar till konungen. Fortsättningen av Josias reformation. +14/35 Andra Krönikeboken, 35 Kapitlet Andra Krönikeboken, 35 Kapitlet Josias påskhögtid. Hans död vid Megiddo. +14/36 Andra Krönikeboken, 36 Kapitlet Andra Krönikeboken, 36 Kapitlet Joahas, Jojakim, Jojakin och Sidkia konungar i Juda. Jerusalems förstöring genom Nebukadnessar. och Juda rikes undergång. Kores' påbud.
*15 Esra
+15/01 Esra, 1 Kapitlet
Esra, 1 Kapitlet
Kores' påbud. Judarnas tillredelser för hemfärden. Tempelkärlen. +15/02 Esra, 2 Kapitlet Esra, 2 Kapitlet Förteckning på dem som återvände med Serubbabel. Gåvor till templet. +15/03 Esra, 3 Kapitlet Esra, 3 Kapitlet Brännoffersaltaret. Lövhyddohögtiden. Templets grundläggning. +15/04 Esra, 4 Kapitlet Esra, 4 Kapitlet Tempelbygget förhindras. +15/05 Esra, 5 Kapitlet Esra, 5 Kapitlet Arbetet på tempelbyggnaden ånyo upptaget. Brev till konung Darejaves. +15/06 Esra, 6 Kapitlet Esra, 6 Kapitlet Svar från konung Darejaves. Tempelbyggnadens fullbordan och invigning. Påskhögtid. +15/07 Esra, 7 Kapitlet Esra, 7 Kapitlet Esras avresa till Jerusalem. Konung Artasastas skrivelse. +15/08 Esra, 8 Kapitlet Esra, 8 Kapitlet Förteckning på dem som återvände med Esra. Leviter som följde med. Fasta. Guld och silver till templet. Ankomst till Jerusalem. Offer. +15/09 Esra, 9 Kapitlet Esra, 9 Kapitlet Israels äktenskapsförbindelser med främmande kvinnor. Esras klagan inför Gud över folkets otrohet. +15/10 Esra, 10 Kapitlet Esra, 10 Kapitlet Israel renar sig genom att avlägga de främmande kvinnorna.
*16 Nehemja
+16/01 Nehemja, 1 Kapitlet
Nehemja, 1 Kapitlet
Nehemjas bön vid underrättelsen om tillståndet i Jerusalem. +16/02 Nehemja, 2 Kapitlet Nehemja, 2 Kapitlet Nehemja får tillstånd att bygga upp Jerusalems murar och vidtager förberedelser därtill. +16/03 Nehemja, 3 Kapitlet Nehemja, 3 Kapitlet Jerusalems murar och portar sättas i stånd. +16/04 Nehemja, 4 Kapitlet Nehemja, 4 Kapitlet Svårigheter vid bygget. +16/05 Nehemja, 5 Kapitlet Nehemja, 5 Kapitlet Ockrarnas bestraffning. De rikas och Nehemjas uppoffringar för byggnadsarbetet. +16/06 Nehemja, 6 Kapitlet Nehemja, 6 Kapitlet Försåtliga anslag mot Nehemja. Muren färdig. +16/07 Nehemja, 7 Kapitlet Nehemja, 7 Kapitlet Bevakningen av Jerusalem. Förteckning på de med Serubbabel återkomna. +16/08 Nehemja, 8 Kapitlet Nehemja, 8 Kapitlet Lagen föreläses. Lövhyddohögtiden firas. +16/09 Nehemja, 9 Kapitlet Nehemja, 9 Kapitlet Faste-, bot- och bönedag. +16/10 Nehemja, 10 Kapitlet Nehemja, 10 Kapitlet Förbundets förnyelse och innehåll. +16/11 Nehemja, 11 Kapitlet Nehemja, 11 Kapitlet Folkets fördelning på Jerusalem och landets övriga orter. +16/12 Nehemja, 12 Kapitlet Nehemja, 12 Kapitlet Förteckning på de präster och leviter som återvände med Serubbabel. Murens invigning. Prästers och leviters tjänstgöring och avlöning. +16/13 Nehemja, 13 Kapitlet Nehemja, 13 Kapitlet Israels rening från allt främmande väsen. Nehemjas anordningar härför vid hans andra ankomst till Jerusalem.
*17 Ester
+17/01 Ester, 1 Kapitlet
Ester, 1 Kapitlet
Konung Ahasveros' gästabud. Drottning Vastis ohörsamhet och domen över henne. +17/02 Ester, 2 Kapitlet Ester, 2 Kapitlet Ester bliver drottning. Mordokai röjer en sammansvärjning. +17/03 Ester, 3 Kapitlet Ester, 3 Kapitlet Hamans onda anslag mot judarna. +17/04 Ester, 4 Kapitlet Ester, 4 Kapitlet Mordokais och judarnas bedrövelse. Budskapen till Ester och Esters svar. +17/05 Ester, 5 Kapitlet Ester, 5 Kapitlet Esters gästabud för konungen och Maman. Hamans högmod och förtrytelse. +17/06 Ester, 6 Kapitlet Ester, 6 Kapitlet Mordokais upphöjelse. Hamans sorg. +17/07 Ester, 7 Kapitlet Ester, 7 Kapitlet Hamans undergång. +17/08 Ester, 8 Kapitlet Ester, 8 Kapitlet Judarna få tillåtelse att försvara sig och hämnas på sina fiender. +17/09 Ester, 9 Kapitlet Ester, 9 Kapitlet Judarnas hämnd. Purimfesten. +17/10 Ester, 10 Kapitlet Ester, 10 Kapitlet Mordokais makt.
*18 Job
+18/01 Job, 1 Kapitlet
Job, 1 Kapitlet
Jobs välstånd, olyckor, tålamod.
+18/02 Job, 2 Kapitlet
Job, 2 Kapitlet
Job ytterligare prövad. Hans ståndaktighet under sjukdomen. Hans hustru och hans vänner. +18/03 Job, 3 Kapitlet Job, 3 Kapitlet Jobs första tal: Han förbannar sin födelsedag och önskar sig döden. +18/04 Job, 4 Kapitlet Job, 4 Kapitlet Elifas' första tal: Förmaning till Job att vara tålig; allenast syndare straffas; en nattlig syn. +18/05 Job, 5 Kapitlet Job, 5 Kapitlet Fortsättning av Elifas' första tal: Den oförnuftiges undergång och den förnuftiges upprättelse. +18/06 Job, 6 Kapitlet Job, 6 Kapitlet Jobs svar på Elifas' första tal: Tyngden av Jobs olycka; hans vänners obarmhärtighet. +18/07 Job, 7 Kapitlet Job, 7 Kapitlet Job avslutar sitt svar på Elifas' första tal, i det han vänder sig till Gud med klagan över människolivets vedermöda och över sitt eget tröstlösa elände. +18/08 Job, 8 Kapitlet Job, 8 Kapitlet Bildads första tal: Guds hand drabbar allenast de onda; om Job söker Gud, skall han bliva upprättad. +18/09 Job, 9 Kapitlet Job, 9 Kapitlet Jobs svar på Bildads första tal: Ingen kan gå till rätta med Gud, men utan sak har Gud hemsökt Job. +18/10 Job, 10 Kapitlet Job, 10 Kapitlet Job avslutar sitt svar på Bildads första tal, i det han vänder sig till Gud med klagan över att Gud handlar så skoningslöst mot sit eget verk; bättre vore för Job att aldrig hava blivit född. +18/11 Job, 11 Kapitlet Job, 11 Kapitlet Sofars första tal: I sin fåkunnighet förstår Job icke Guds vishet; om han omvände sig, så skulle allt åter gå honom väl. +18/12 Job, 12 Kapitlet Job, 12 Kapitlet Jobs svar på Sofars första tal: För den allsmäktige och Allvise är människors makt och vishet intet. +18/13 Job, 13 Kapitlet Job, 13 Kapitlet Fortsättning av Jobs svar på Sofars första tal: Job vill lägga fram sin sak för den Allsmäktige; ed oärligt tal bör ingen försvara Gud; Gud själv må säga vari Job har syndat. +18/14 Job, 14 Kapitlet Job, 14 Kapitlet Job avslutar sitt svar på Sofars första tal, i det han vänder sig till Gud med klagan över det mänskliga livets elände. +18/15 Job, 15 Kapitlet Job, 15 Kapitlet Elifas' andra tal: Jobs ord äro oförståndiga och övermodiga; ingen människa är rättfärdig; de ogudaktiga undkomma icke sitt straff. +18/16 Job, 16 Kapitlet Job, 16 Kapitlet Jobs svar på Elifas' andra tal: Jobs vänner äro usla tröstare; oförskyllt har han blivit hemsökt; dock har han ett vittne i himmelen, till vilket han nu vänder sig. +18/17 Job, 17 Kapitlet Job, 17 Kapitlet Job avslutar sitt svar på Elifas' andra tal, i det han beder till Gud om försvar mot vännerna. Själv väntar han sig intet annat än döden. +18/18 Job, 18 Kapitlet Job, 18 Kapitlet Bildads andra tal: Huru än Job rasar, förbliver det så, att den ogudaktige kommer på fall och förgås med hela sitt hus. +18/19 Job, 19 Kapitlet Job, 19 Kapitlet Jobs svar på Bildads andra tal: Gud gör orätt, när han så bryter ned Job och låter honom bliva övergiven av dem som hava varit hans närmaste; dock vet Job att hans förlossare lever. +18/20 Job, 20 Kapitlet Job, 20 Kapitlet Sofars andra tal: De ogudaktigas jubel varar kort, deras orättfångna rikedom förrinner såsom vatten. +18/21 Job, 21 Kapitlet Job, 21 Kapitlet Jobs svar på Sofars andra tal: Vännerna borde besinna att lidandet visst icke alltid faller på de ondas lott. +18/22 Job, 22 Kapitlet Job, 22 Kapitlet Elifas' tredje tal: Jobs lidanden äro straffet för forna obarmhärtighetssynder; må han omvända sig till Gud, så skall allt åter gå honom väl. +18/23 Job, 23 Kapitlet Job, 23 Kapitlet Jobs svar på Elifas' tredje tal: Han klagar över att han ej får lägga fram för Gud sin rättvisa sak. +18/24 Job, 24 Kapitlet Job, 24 Kapitlet Fortsättning av Jobs svar på Elifas' tredje tal: Klagan över att Gud låter de värnlösa så lida och icke straffar våldsmännens missgärningar. +18/25 Job, 25 Kapitlet Job, 25 Kapitlet Bildads tredje tal: Mot Gud kan ingen hava rätt; ingen är ren i hans ögon. +18/26 Job, 26 Kapitlet Job, 26 Kapitlet Jobs svar på Bildads tredje tal: Job behöver icke Bildads tröst och undervisning; själv kan han både inse och beskriva Guds allmakt. +18/27 Job, 27 Kapitlet Job, 27 Kapitlet Jobs sluttal till vännerna: Han håller fast vid sin rättfärdighet och beskriver huru den ogudaktige drabbas av straffet. +18/28 Job, 28 Kapitlet Job, 28 Kapitlet Fortsättning av Jobs sluttal till vännerna: Vishetens gruva. +18/29 Job, 29 Kapitlet Job, 29 Kapitlet Jobs slutbetraktelse: Med saknad påminner han sig huru lycklig och aktad han fordom var. +18/30 Job, 30 Kapitlet Job, 30 Kapitlet Fortsättning av Jobs slutbetraktelse: Klagan över att hans forna lycka har vänt sig, så att till och med de föraktligaste uslingar nu anse sig bättre än han; plågorna unna honom ej heller ro; Gud själv har blivit hans fiende. +18/31 Job, 31 Kapitlet Job, 31 Kapitlet Fortsättning av Jobs slutbetraktelse: Han bedyrar att hans vandel i livets olika förhållanden har varit ostrafflig. +18/32 Job, 32 Kapitlet Job, 32 Kapitlet Elihu uppträder. Han förebrår Jobs vänner att de icke hava kunnat svara honom rätt. +18/33 Job, 33 Kapitlet Job, 33 Kapitlet Elihu förebrår Job att denne har klandrat Gud för orättvis hårdhet, Gud, som dock än genom hemlighetsfulla varningar för det onda, än genom sträng aga söker bereda människors frälsning. +18/34 Job, 34 Kapitlet Job, 34 Kapitlet Elihu försvarar Guds rättfärdighet. +18/35 Job, 35 Kapitlet Job, 35 Kapitlet Elihu förehåller Job att Gud är för upphöjd för att hava gagn eller skada av människornas gärningar. Om den betryckte får vänta på räddning, så är det därför att han ej ödmjukt söker hjälp hos Gud. +18/36 Job, 36 Kapitlet Job, 36 Kapitlet Fortsättning på elihus tal: Guds tuktan avser syndarens förbättring. Job må icke önska sig döden, ej heller mästra Gud, vilkens vishet och makt övergå allt förstånd. +18/37 Job, 37 Kapitlet Job, 37 Kapitlet Fortsättning av Elihus tal: Guds vishet och makt bestyrkas ytterligare genom hans herravälde över himmelen med dess tordön och regn. +18/38 Job, 38 Kapitlet Job, 38 Kapitlet Herrens svar till Job: Job må icke mäta sig med honom som har skapat jorden och havet, ljuset och mörkret, snön och regnet och annat mer. +18/39 Job, 39 Kapitlet Job, 39 Kapitlet Fortsättning av Herrens tal: Guds godhet, vishet och makt intygas genom exempel ur djurvärlden: lejonet, korpen, stengeten, vildåsnan, vildoxen, strutsen, hästen, falken, örnen. +18/40 Job, 40 Kapitlet Job, 40 Kapitlet Herren manar Job ytterligare till ödmjukhet, med hänvisning på sina båda underskapelser Behemot (flodhästen) och Leviatan (krokodilen). +18/41 Job, 41 Kapitlet Job, 41 Kapitlet Fortsättning av beskrivningen på Leviatan. +18/42 Job, 42 Kapitlet Job, 42 Kapitlet Job ödmjukar sig för Herren, utverkar hans tillgift för de tre vännerna och bliver själv åter upprättad.
*19/ Psaltaren
*19/X0 Psaltaren, ännu ej inskrivna psalmer
+19/01 Psaltaren, 1 Psalmen
Psaltaren, 1 Psalmen
De rättfärdigas sällhet och de ogudaktigas undergång. +19/02 Psaltaren, 2 Psalmen Psaltaren, 2 Psalmen Sions konung och hans vedersakare. +19/03 Psaltaren, 3 Psalmen Psaltaren, 3 Psalmen Den betrycktes rop till Herren. +19/04 Psaltaren, 4 Psalmen Psaltaren, 4 Psalmen Förtröstansfull aftonbön i nöden. +19/05 Psaltaren, 5 Psalmen Psaltaren, 5 Psalmen Morgonpsalm i templet: Bön mot de ogudaktiga. +19/06 Psaltaren, 6 Psalmen Psaltaren, 6 Psalmen Bön och bönhörelse i djup nöd. +19/07 Psaltaren, 7 Psalmen Psaltaren, 7 Psalmen Bön om Herrens dom i rättvis sak. +19/08 Psaltaren, 8 Psalmen Psaltaren, 8 Psalmen Gud och människa. +19/09 Psaltaren, 9 Psalmen Psaltaren, 9 Psalmen Tacksägelse för seger över fiender. +19/10 Psaltaren, 10 Psalmen Psaltaren, 10 Psalmen Klagan och bön mot de ogudaktigas övermod. +19/11 Psaltaren, 11 Psalmen Psaltaren, 11 Psalmen Förtröstan på Herren, den rättfärdige. +19/12 Psaltaren, 12 Psalmen Psaltaren, 12 Psalmen Bön mot den överhandtagande ondskan. +19/13 Psaltaren, 13 Psalmen Psaltaren, 13 Psalmen Under djup ångest. +19/14 Psaltaren, 14 Psalmen Psaltaren, 14 Psalmen Klagan inför Herren över det rådande fördärvet. +19/15 Psaltaren, 15 Psalmen Psaltaren, 15 Psalmen En rätt medlem av Herrens menighet. +19/16 Psaltaren, 16 Psalmen Psaltaren, 16 Psalmen Den frommes tillit till Herren. +19/17 Psaltaren, 17 Psalmen Psaltaren, 17 Psalmen Den oskyldigt förföljdes tillflykt. +19/18 Psaltaren, 18 Psalmen Psaltaren, 18 Psalmen Herrens frälsande segerkraft. +19/19 Psaltaren, 19 Psalmen Psaltaren, 19 Psalmen Guds uppenbarelse i den skapade världen och i ordet. +19/20 Psaltaren, 20 Psalmen Psaltaren, 20 Psalmen Lyckönskan över konungen. +19/21 Psaltaren, 21 Psalmen Psaltaren, 21 Psalmen Konungens kraft till seger. +19/22 Psaltaren, 22 Psalmen Psaltaren, 22 Psalmen Den rättfärdiges lidande och härlighet. +19/23 Psaltaren, 23 Psalmen Psaltaren, 23 Psalmen Den gode herden. +19/24 Psaltaren, 24 Psalmen Psaltaren, 24 Psalmen Ärans konungs intåg i sin helgedom. +19/25 Psaltaren, 25 Psalmen Psaltaren, 25 Psalmen Bön om Herrens hjälp och ledning. +19/26 Psaltaren, 26 Psalmen Psaltaren, 26 Psalmen Den oskyldiges fasta tillit till Herren. +19/27 Psaltaren, 27 Psalmen Psaltaren, 27 Psalmen Längtan efter Herrens umgängelse. Bön under en tid av nöd. +19/28 Psaltaren, 28 Psalmen Psaltaren, 28 Psalmen Bön om de gudlösas bestraffning. +19/29 Psaltaren, 29 Psalmen Psaltaren, 29 Psalmen Herrens härlighet uppenbarad i tordönet. +19/30 Psaltaren, 30 Psalmen Psaltaren, 30 Psalmen Tacksägelse för räddning. +19/31 Psaltaren, 31 Psalmen Psaltaren, 31 Psalmen Bön om räddning. +19/32 Psaltaren, 32 Psalmen Psaltaren, 32 Psalmen Syndabekännelse och förlåtelse. +19/33 Psaltaren, 33 Psalmen Psaltaren, 33 Psalmen Herrens allmakt och nåd. +19/34 Psaltaren, 34 Psalmen Psaltaren, 34 Psalmen Herrens godhet och räddande hjälp. +19/35 Psaltaren, 35 Psalmen Psaltaren, 35 Psalmen Mot förföljare och otacksamma vänner. +19/36 Psaltaren, 36 Psalmen Psaltaren, 36 Psalmen Den ogudaktiges ondska. Herrens godhet. +19/37 Psaltaren, 37 Psalmen Psaltaren, 37 Psalmen De ogudaktigas och de frommas olika lott. +19/38 Psaltaren, 38 Psalmen Psaltaren, 38 Psalmen Den botfärdiges bön om förskoning. +19/39 Psaltaren, 39 Psalmen Psaltaren, 39 Psalmen Bön i svår nöd. Livets fåfänglighet. +19/40 Psaltaren, 40 Psalmen Psaltaren, 40 Psalmen Tacksägelse och bön. Det rätta offret. +19/41 Psaltaren, 41 Psalmen Psaltaren, 41 Psalmen Klagan under nöd och förföljelse. +19/42 Psaltaren, 42 Psalmen Psaltaren, 42 Psalmen Den bedrövades och förföljdes längtan till Guds hus. +19/43 Psaltaren, 43 Psalmen Psaltaren, 43 Psalmen Fortsättning av föregående psalm. +19/44 Psaltaren, 44 Psalmen Psaltaren, 44 Psalmen Guds trogna folks bön under en svår krigsnöd. +19/45 Psaltaren, 45 Psalmen Psaltaren, 45 Psalmen Konungen och hans brud. +19/46 Psaltaren, 46 Psalmen Psaltaren, 46 Psalmen Vår Gud är oss en väldig borg. +19/47 Psaltaren, 47 Psalmen Psaltaren, 47 Psalmen Gud såsom folkens konung. +19/48 Psaltaren, 48 Psalmen Psaltaren, 48 Psalmen Guds makt bevisad i Jerusalems räddning. +19/49 Psaltaren, 49 Psalmen Psaltaren, 49 Psalmen Förgängligheten av de ogudaktigas lycka. +19/50 Psaltaren, 50 Psalmen Psaltaren, 50 Psalmen Rätt och orätt gudstjänst. +19/51 Psaltaren, 51 Psalmen Psaltaren, 51 Psalmen Den botfärdiges bön. +19/52 Psaltaren, 52 Psalmen Psaltaren, 52 Psalmen Tröst mot våld och onda tungor. +19/53 Psaltaren, 53 Psalmen Psaltaren, 53 Psalmen Klagan inför Gud över det rådande fördärvet. +19/54 Psaltaren, 54 Psalmen Psaltaren, 54 Psalmen Bön om räddning ifrån fiender. +19/55 Psaltaren, 55 Psalmen Psaltaren, 55 Psalmen Klagan över falska vänner. +19/56 Psaltaren, 56 Psalmen Psaltaren, 56 Psalmen Förtröstansfull bön under förföljelse. +19/57 Psaltaren, 57 Psalmen Psaltaren, 57 Psalmen Bön och lovsång i nöden. +19/58 Psaltaren, 58 Psalmen Psaltaren, 58 Psalmen Bön mot de ogudaktiga. +19/59 Psaltaren, 59 Psalmen Psaltaren, 59 Psalmen Den oskyldiges bön mot fienders försåt. +19/60 Psaltaren, 60 Psalmen Psaltaren, 60 Psalmen Hopp om seger efter nederlag. +19/61 Psaltaren, 61 Psalmen Psaltaren, 61 Psalmen Bön om välsignelse över konungen. +19/62 Psaltaren, 62 Psalmen Psaltaren, 62 Psalmen Allenast hos Gud är frälsning. +19/63 Psaltaren, 63 Psalmen Psaltaren, 63 Psalmen Längtan efter Gud och förtröstan på honom. +19/64 Psaltaren, 64 Psalmen Psaltaren, 64 Psalmen Bön om beskärm emot fiender. +19/65 Psaltaren, 65 Psalmen Psaltaren, 65 Psalmen Guds godhets rikedom. +19/66 Psaltaren, 66 Psalmen Psaltaren, 66 Psalmen Tack och lov. +19/67 Psaltaren, 67 Psalmen Psaltaren, 67 Psalmen Guds välsignelse. +19/68 Psaltaren, 68 Psalmen Psaltaren, 68 Psalmen Israels Guds strider och segrar för sitt folk. +19/69 Psaltaren, 69 Psalmen Psaltaren, 69 Psalmen Den lidande rättfärdige. +19/70 Psaltaren, 70 Psalmen Psaltaren, 70 Psalmen Bön om snar hjälp. +19/71 Psaltaren, 71 Psalmen Psaltaren, 71 Psalmen Bön och förtröstan till Gud. +19/72 Psaltaren, 72 Psalmen Psaltaren, 72 Psalmen Bön om välsignelse över Guds folks konung. *19/73 Psaltaren, 73 Psalmen T r e d j e b o k e n Psaltaren, 73 Psalmen Den frommes tröst vid de ogudaktigas lycka.
- En psalm av Asaf.
Sannerligen, Gud är god mot Israel,
mot dem som hava rena hjärtan. - Men jag hade så när stapplat med mina fötter,
mina steg voro nära att slinta; - ty jag upptändes av avund mot de övermodiga,
när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet. - Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död,
och deras hull är frodigt. - De komma icke i olycka såsom andra dödliga
och varda icke plågade såsom andra människor. - Därför är högmod deras halsprydnad,
våld den klädnad som höljer dem. - Ur fetma skåda deras ögon fram,
deras hjärtans inbillningar hava intet mått. - De håna och tala förtryck i sin ondska;
med höga åthävor tala de. - Med sin mun stiga de upp i himmelen,
och deras tunga far fram på jorden; - därför vänder sig deras folk till dem
och super så in vattnet i fulla drag. - Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det?
Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?» - Ja, så är det med de ogudaktiga;
det går dem alltid väl, och de växa i makt. - Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent
och tvådde mina händer i oskuld; - jag vart dock plågad hela dagen,
och var morgon kom tuktan över mig. - Om jag hade sagt: »Så vill jag lära»,
då hade jag svikit dina barns släkte. - När jag nu tänkte efter för att begripa detta,
syntes det mig alltför svårt, - till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut
och aktade på dess ände. - Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem,
du störtar dem ned i fördärv. - Huru varda de ej till intet i ett ögonblick!
De förgås och få en ände med förskräckelse. - Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre,
så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar. - När mitt hjärta förbittrades
och jag kände styng i mitt inre, - då var jag oförnuftig och förstod intet;
såsom ett oskäligt djur var jag inför dig. - Dock förbliver jag städse hos dig;
du håller mig vid min högra hand. - Du skall leda mig efter ditt råd
och sedan upptaga mig med ära. - Vem har jag i himmelen utom dig!
Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden. - Om än min kropp och min själ försmäkta,
så är dock Gud mitt hjärtas klippa
och min del evinnerligen. - Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås;
du förgör var och en som trolöst avfaller från dig. - Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud;
jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN,
för att kunna förtälja alla dina gärningar.
*19/74 Psaltaren, 74 PsalmenPsaltaren, 74 Psalmen
Klagan och bön, när Guds tempel hade blivit oskärat.
- En sång av Asaf.
Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord? 2. Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.
3. Vänd dina steg till den plats
där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen. 4. Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken. 5. Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.
6. Och alla dess snidverk hava de nu krossat
med yxa och bila.
7. De hava satt eld på din helgedom
och oskärat ända till grunden ditt namns boning. 8. De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.
9. Våra tecken se vi icke;
ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge. 10. Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn? 11. Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.
12. Gud, du är ju
min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden. 13. Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet. 14. Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.
15. Det var du som lät källa
och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka. 16. Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen. 17. Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.
18. Så tänk nu på huru fienden
smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn. 19. Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv. 20. Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen. 21. Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.
22. Stå upp, o Gud;
utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren. 23. Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes. *19/75 Psaltaren, 75 Psalmen Psaltaren, 75 Psalmen Guds frälsande dom och hans vredes kalk.
- För sångmästaren; »Fördärva icke»; en psalm, en sång av Asaf.
- Vi tacka dig,
- Gud, vi tacka dig.
Ditt namn är oss nära;man förtäljer dina under.
- Gud, vi tacka dig.
- »Om jag än bidar min tid,så dömer jag dock rätt.
- Om än jorden är i upplösning med alla som bo därpå,
så håller dock jag dess pelare stadiga.» Sela. - Jag säger till de övermodiga: »Varen icke övermodiga»,
och till de ogudaktiga: »Upphöjen ej hornet.» - Ja, upphöjen icke så högt edert horn,
talen ej så hårdnackat vad fräckt är. - Ty icke från öster eller väster,
ej heller från bergsöknen kommer hjälpen; - nej, Gud är den som dömer;
den ene ödmjukar han, den andre upphöjer han. - Ty en kalk är i HERRENS hand,
den skummar av vinoch är full av tillblandad dryck,
och han skänker i därav;
sannerligen, alla ogudaktiga på jorden
måste dricka dess drägg i botten. - Men jag skall förkunna det evinnerligen,
jag skall lovsjunga Jakobs Gud. - Och de ogudaktigas alla horn skall jag få hugga av;
men den rättfärdiges horn skola varda upphöjda.
*19/76 Psaltaren, 76 PsalmenPsaltaren, 76 Psalmen
Israels Guds seger över sina fiender.
- För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång av Asaf.
- Gud är känd i Juda,
i Israel är hans namn stort; - i Salem vart hans hydda rest
och hans boning på Sion. - Där bröt han sönder bågens ljungeldar,
sköld och svärd och vad till kriget hör. Sela. - Full av ljus och härlighet
går du fram ifrån segerbytenas berg. - De stormodiga äro avväpnade,
de hava slumrat in och sova;
alla stridsmännen hava måst låta händerna falla. - För din näpst, du Jakobs Gud,
ligga domnade både man och häst. - Du, du är fruktansvärd;
vem kan bestå inför dig, när du vredgas? - Från himmelen lät du höra din dom;
då förskräcktes jorden och vart stilla, - då när Gud stod upp till dom,
till att frälsa alla ödmjuka på jorden. Sela. - Ty människors vrede varder dig till pris;
du har vrede till övers att omgjorda dit med. - Gören löften och infrien demåt HERREN, eder Gud;
alla de som äro omkring honombäre fram skänker åt den Fruktansvärde.
- Ty han stäcker furstarnas övermod;
fruktansvärd är han för konungarna på jorden.
*19/77 Psaltaren, 77 PsalmenPsaltaren, 77 Psalmen
Tröst i nödens tid vid tanken på Guds forna under.
- För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.
- Jag vill höja min röst till Gud och ropa;
jag vill höja min röst till Gud,för att han må lyssna till mig. - På min nöds dag söker jag Herren;
min hand är utsträckt om nattenoch förtröttas icke;
min själ vill icke låta trösta sig. - Jag vill tänka på Gud och klaga;
jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. Sela. - Mina ögonlock håller du öppna;
jag är full av oro och kan icke tala. - Jag tänker på forntidens dagar,
på år som längesedan hava gått. - Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel;
i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer,
och min ande skall eftersinna. - Skall då Herren förkasta evinnerligen
och ingen nåd mer bevisa? - Är det då ute med hans godhet för beständigt,
har hans ord blivit till intet för alla tider? - Har Gud förgätit att vara nådig
eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? Sela. - Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid,
den Högstes högra hand är ej såsom förr. - Jag vill prisa HERRENS gärningar,
ja, jag vill tänka på dina fordomtima under; - jag vill begrunda alla dina gärningar
och eftersinna dina verk. - Gud, i helighet går din väg;
vem är en gud så stor som Gud? - Du är Gud, en Gud som gör under;
du har uppenbarat din makt bland folken. - Med väldig arm förlossade du ditt folk,
Jakobs och Josefs barn. Sela. - Vattnen sågo dig, och Gud,
vattnen sågo dig och våndades,
själva djupen darrade. - Molnen göto ut strömmar av vatten,
skyarna läto höra sin röst,
och dina pilar foro omkring. - Ditt dunder ljöd i stormvirveln,
ljungeldar lyste upp jordens krets,
jorden darrade och bävade. - Genom havet gick din väg,
din stig genom stora vatten,
och dina fotspår fann man icke. - Så förde du ditt folk såsom en hjord
genom Moses och Arons hand.
*19/78 Psaltaren, 78 PsalmenPsaltaren, 78 Psalmen
Undervisning hämtad från Israels historia.
- En sång av Asaf.
Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord. 2. Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom. 3. Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss, 4. det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.
5. Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob
och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn. 6. Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.
7. Då skulle de sätta sitt hopp till Gud
och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt. 8. Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.
9. Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar,
vände om på stridens dag.
10. De höllo icke Guds förbund,
och efter hans lag ville de ej vandra.
11. De glömde hans gärningar
och de under han hade låtit dem se.
12. Ja, inför deras fäder hade han gjort under,
i Egyptens land, på Soans mark.
13. Han klöv havet och lät dem gå därigenom
och lät vattnet stå såsom en hög.
14. Han ledde dem om dagen med molnskyn,
och hela natten med eldens sken.
15. Han klöv sönder klippor i öknen
och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
16. Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan
och vatten flyta ned såsom strömmar.
17. Likväl syndade de allt framgent mot honom
och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
18. De frestade Gud i sina hjärtan,
i det de begärde mat för sin lystnad.
19. Och de talade mot Gud, de sade:
»Kan väl Gud duka ett bord i öknen? 20. Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»
21. Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det;
och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel, 22. eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.
23. Och han gav befallning åt skyarna i höjden
och öppnade himmelens dörrar;
24. han lät manna regna över dem till föda,
och korn från himmelen gav han dem.
25. Änglabröd fingo människor äta;
han sände dem mat till fyllest.
26. Han lät östanvinden fara ut på himmelen,
och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
27. Och han lät kött regna över dem såsom stoft,
bevingade fåglar såsom havets sand;
28. han lät det falla ned i sitt läger,
runt omkring sin boning.
29. Då åto de och blevo övermätta;
han lät dem få vad de hade lystnad efter.
30. Men ännu hade de icke stillat sin lystnad,
ännu var maten i deras mun,
31. då kom Guds vrede över dem;
han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.
32. Likväl syndade de alltjämt
och trodde icke på hans under.
33. Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse
och deras år i plötslig undergång.
34. När han dräpte folket, frågade de efter honom
och vände om och sökte Gud.
35. De tänkte då på att Gud var deras klippa,
och att Gud den Högste var deras förlossare;
36. och de talade inställsamt för honom med sin mun
och skrymtade för honom med sin tunga.
37. Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom,
och de voro icke trogna i hans förbund.
38. Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning,
och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram. 39. Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.
40. Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen
och bedrövade honom i ödemarken!
41. Ja, de frestade Gud allt framgent
och förtörnade Israels Helige.
42. De betänkte icke vad hans hand hade uträttat
på den tid då han förlossade dem från ovännen,
43. då han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans mark.
44. Där förvandlade han deras strömmar till blod,
så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
45. han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem,
och paddor, som voro dem till fördärv.
46. Han gav deras gröda åt gräsmaskar
och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
47. han slog deras vinträd med hagel
och deras fikonträd med hagelstenar;
48. han gav deras husdjur till pris åt hagel
och deras boskap åt ljungeldar.
49. Han sände över dem sin vredes glöd,
förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar. 50. Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten. 51. Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.
52. Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord
och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
53. Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta;
men deras fiender övertäcktes av havet.
54. Och han lät dem komma till sitt heliga land,
till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
55. Han förjagade hedningarna för dem
och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
56. Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste
och höllo icke hans vittnesbörd;
57. de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder,
de vände om, lika en båge som sviker.
58. De förtörnade honom med sina offerhöjder
och retade honom genom sina beläten.
59. Gud förnam det och vart förgrymmad
och förkastade Israel med harm.
60. Och han försköt sin boning i Silo,
det tält han hade slagit upp bland människorna;
61. han gav sin makt[1] i fångenskap
och sin ära i fiendehand.
62. Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet,
och på sin arvedel förgrymmades han.
63. Deras unga män förtärdes av eld,
och deras jungfrur blevo utan brudsång.
64. Deras präster föllo för svärd,
och inga änkor kunde hålla klagogråt.
65. Då vaknade Herren såsom ur en sömn,
han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
66. Och han slog sina ovänner tillbaka,
evig smälek lät han komma över dem.
67. Han förkastade ock Josefs hydda
och utvalde icke Efraims stam.
68. Men han utvalde Juda stam,
Sions berg, som han älskade.
69. Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen,
fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
70. Och han utvalde sin tjänare David
och tog honom ifrån fårhjordens fållor.
71. Ja, ifrån fåren hämtade han honom
och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel. 72. Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand.
[1] Se Makt i Ordförkl.
*19/79 Psaltaren, 79 Psalmen
Psaltaren, 79 Psalmen
Bön i en tid av allmän och stor nöd.
- En psalm av Asaf.
Gud, hedningarna hava fallit in i din arvedel, de hava orenat ditt heliga tempel, de hava gjort Jerusalem till en stenhop. 2. De hava givit dina tjänares kroppar till mat åt himmelens fåglar, dina frommas kött åt markens djur. 3. De hava utgjutit deras blod såsom vatten, runt omkring Jerusalem, och ingen fanns, som begrov dem. 4. Vi hava blivit till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.
5. Huru länge, o HERRE,
skall du så oavlåtligen vredgas, huru länge skall din nitälskan brinna såsom eld? 6. Utgjut din förtörnelse över hedningarna, som ej känna dig, och över de riken som icke åkalla ditt namn. 7. Ty de hava uppätit Jakob, och hans boning hava de förött.
8. Tänk ej, oss till men,
på förfädernas missgärningar, låt din barmhärtighet snarligen komma oss till mötes, ty vi äro i stort elände. 9. Hjälp oss, du vår frälsnings Gud, för ditt namns äras skull; rädda oss och förlåt oss våra synder för ditt namns skull.
10. Varför skulle hedningarna få säga:
»Var är nu deras Gud?» Låt det inför våra ögon bliva kunnigt på hedningarna huru du hämnas dina tjänares utgjutna blod. 11. Låt de fångnas klagan komma inför ditt ansikte, låt efter din arms väldighet dödens barn bliva vid liv. 12. Och giv våra grannar sjufalt tillbaka i deras sköte den smädelse varmed de hava smädat dig, Herre.
13. Men vi som äro ditt folk
och får i din hjord, vi vilja tacka dig evinnerligen, vi vilja förtälja ditt lov från släkte till släkte. *19/80 Psaltaren, 80 Psalmen Psaltaren, 80 Psalmen Bön om frälsning för Israel, Gud Sebaots vinträd.
- För sångmästaren, efter »Liljor»; ett vittnesbörd; av Asaf; en
psalm. - Lyssna, du Israels herde,
du som leder Josef såsom din hjord;
du som tronar på keruberna, träd fram i glans. - Låt din makt vakna upp
till att gå framför Efraim och Benjamin och Manasse,
och kom till vår frälsning. - Gud, upprätta oss,
och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta. - HERRE Gud Sebaot,
huru länge skall du vredgasvid ditt folks bön? - Du har låtit dem äta tårebröd
och givit dem tårar att dricka i fullt mått. - Du gör oss till ett trätoämne för våra grannar,
och våra fiender bespotta oss. - Gud Sebaot, upprätta oss,
och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta. - Ett vinträd flyttade du från Egypten,
du förjagade hedningarna och planterade det. - Du röjde rum för det,
och det slog rötteroch uppfyllde landet. - Bergen blevo betäckta av dess skugga
och Guds cedrar av dess rankor; - det utbredde sina revor ända till havet
och sina telningar intill floden. - Varför har du då brutit ned dess hägnad,
så att alla vägfarande riva till sig därav? - Vildsvinet från skogen frossar därpå,
och djuren på marken äta därav. - Gud Sebaot, vänd åter,
skåda ned från himmelen och se härtill,
och låt dig vårda om detta vinträd. - Skydda trädet som din högra hand har planterat,
och den son som du har fostrat åt dig. - Det är förbränt av eld och kringhugget;
för ditt ansiktes näpst förgås de. - Håll din hand över din högra hands man,
över den människoson som du har fostrat åt dig. - Då skola vi icke vika ifrån dig;
behåll oss vid liv, så skola vi åkalla ditt namn. - HERRE Gud Sebaot, upprätta oss;
låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.
*19/81 Psaltaren, 81 PsalmenPsaltaren, 81 Psalmen
En högtidspsalm för Israel.
- För sångmästaren, till Gittít; av Asaf.
- Höjen glädjerop till Gud, vår starkhet,
höjen jubel till Jakobs Gud. - Stämmen upp lovsång och låten pukor ljuda,
ljuvliga harpor tillsammans med psaltare. - Stöten i basun vid nymånaden,
vid fullmånen, på vår högtidsdag. - Ty detta är en stadga för Israel,
en Jakobs Guds rätt. - Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef,
när han drog ut mot Egyptens land.
Jag hör ett tal som är mig nytt:
7. »Jag lyfte bördan från hans skuldra,
hans händer blevo fria ifrån lastkorgen.
8. I nöden ropade du, och jag räddade dig;
jag svarade dig, höljd i tordön, jag prövade dig vid Meribas vatten. Sela.
9. Hör, mitt folk, och låt mig varna dig;
Israel, o att du ville höra mig!
10. Hos dig skall icke finnas någon annan gud,
och du skall ej tillbedja någon främmande gud.
11. Jag är HERREN, din Gud,
som har fört dig upp ur Egyptens land; låt din mun vitt upp, så att jag får uppfylla den.
12. Men mitt folk ville ej höra min röst,
och Israel var mig icke till viljes.
13. Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet,
det fingo vandra efter sina egna rådslag.
14. O att mitt folk ville höra mig,
och att Israel ville vandra på mina vägar!
15. Då skulle jag snart kuva deras fiender
och vända min hand mot deras ovänner.
16. De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet,
och hans folks tid skulle vara evinnerligen.
17. Och han skulle bespisa det med bästa vete;
ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.»
*19/82 Psaltaren, 82 Psalmen
Psaltaren, 82 Psalmen
Guds dom över orättfärdiga »furstar»[1].
- En psalm av Asaf.
Gud står i gudaförsamlingen, mitt ibland gudarna håller han dom:
2. »Huru länge skolen I döma orätt
och vara partiska för de ogudaktiga? Sela.
3. Skaffen den arme och faderlöse rätt,
given den betryckte och torftige rättvisa.
4. Befrien den arme och fattige,
rädden honom från de ogudaktigas hand.
5. Men de veta intet och hava intet förstånd,
de vandra i mörker; jordens alla grundvalar vackla. 6. Jag har väl sagt att I ären gudar och allasammans den Högstes söner; 7. men I måsten dock dö, såsom människor dö, och falla, likaväl som var furste faller.»
8. Ja, stå upp, o Gud;
håll dom över jorden, ty med arvsrätt råder du över alla folk.
[1] Se Änglar i Ordförkl.
*19/83 Psaltaren, 83 Psalmen
Psaltaren, 83 Psalmen
Bön om hjälp mot förenade fiender.
- En sång, en psalm av Asaf.
- Gud, var icke så tyst,
tig icke och var icke så stilla, o Gud. - Ty se, dina fiender larma,
och de som hata dig resa upp huvudet. - Mot ditt folk förehava de listiga anslag
och rådslå mot dem som du beskyddar. - De säga: »Kom, låt oss utrota dem,så att de ej mer äro ett folk,
och så att ingen mer tänkerpå Israels namn.»
- Ty endräktigt rådslå dem med varandra,
de sluta mot dig ett förbund: - Edoms tält och ismaeliterna,
Moab och hagariterna, - Gebal och Ammon och Amalek,
filistéerna tillika med dem som bo i Tyrus; - Assur har ock slutit sig till dem,
han har lånat sin arm åt Lots barn. Sela. - Gör med dem såsom du gjorde med Midjan,
såsom med Sisera och Jabin vid Kisons bäck, - dem som förgjordes vid En-Dor
och blevo till gödning åt marken. - Låt det gå deras ädlingarsåsom det gick Oreb och Seeb,
och alla deras furstarsåsom det gick Seba och Salmunna,
- eftersom de säga: »Guds ängdervilja vi intaga åt oss.»
- Min Gud, låt dem bliva såsom virvlande löv,
såsom strå för vinden. - Lik en eld som förbränner skog
och lik en låga som avsvedjar berg - förfölje du dem med ditt oväder,
och förskräcke du dem med din storm. - Gör deras ansikten fulla med skam,
så att de söka ditt namn, o HERRE. - Ja, må de komma på skam och förskräckas till evig tid,
må de få blygas och förgås. - Och må de förnimma att du allenabär namnet »HERREN»,
den Högste över hela jorden.
*19/84 Psaltaren, 84 PsalmenPsaltaren, 84 Psalmen
Den frommes längtan till och glädje i Herren Sebaots gårdar.
- För sångmästaren, till Gittít; av Koras söner; en psalm.
- Huru ljuvliga äro icke dina boningar,HERRE Sebaot!
- Min själ längtar och trängtarefter HERRENS gårdar,
min själ och min kroppjubla mot levande Gud.
- Ty sparven har funnit ett husoch svalan ett bo åt sig,
där hon kan lägga sina ungar[1]:
dina altaren, HERRE Sebaot,min konung och min Gud.
- Saliga äro de som bo i ditt hus;
de lova dig beständigt. Sela. - Saliga äro de människorsom i dig hava sin starkhet,
de vilkas håg står till dina vägar. - När de vandra genom Tåredalen[2],göra de den rik på källor,
och höstregnet höljer den med välsignelser. - De gå från kraft till kraft;
så träda de fram inför Gud på Sion. - HERRE Gud Sebaot,hör min bön,
lyssna, du Jakobs Gud. Sela. - Gud, vår sköld, ser härtill,
och akta på din smordes ansikte. - Ty en dag i dina gårdar är bättreän eljest tusen.
Jag vill hellre vakta dörreni min Guds hus
än dväljas i de ogudaktigas hyddor. - Ty HERREN Gudär sol och sköld[3];
HERREN givernåd och ära;
han vägrar icke dem något gott,som vandra i ostrafflighet.
- HERRE Sebaot,
salig är den människasom förtröstar på dig.
[1] Eller fastmer: Min själ längtade och trängtade efter HERRENS
gårdar; nu jubla min själ och min kropp mot levande Gud. Ja, sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig, där hon har lagt sina ungar osv.
[2] Se Tåredalen i Ordförkl.
[3] Eller: Ty HERREN Gud är värn och sköld osv.
*19/85 Psaltaren, 85 Psalmen
Psaltaren, 85 Psalmen
Bön och hopp om förnyad nåd över Herres folk.
- För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.
- HERRE, du var förr ditt land nådig,
du upprättade åter Jakobs hus. - Du förlät ditt folks missgärning,
du överskylde all dess synd. Sela. - Du lät all din förgrymmelse fara
och vände dig ifrån din vredes glöd. - Så vänd dig nu åter till oss, du vår frälsnings Gud,
och upphör med din förtörnelse mot oss. - Vill du då vredgas på oss evinnerligen
och låta din vrede vara från släkte till släkte? - Vill du icke åter giva oss liv,
så att ditt folk får glädjas i dig? - HERRE, låt oss se din nåd,
och giv oss din frälsning. - Jag vill höra vad Gud, HERREN, talar:
se, han talar frid till sitt folkoch till sina fromma;
må de blott icke vända åter till dårskap. - Ja, hans frälsning är nära dem som frukta honom,
och så skall ära bo i vårt land. - Godhet och trofasthet skola där mötas,
rättfärdighet och frid kyssas; - trofasthet skall växa upp ur jorden
och rättfärdighet blicka ned från himmelen. - HERREN skall giva oss vad gott är,
och vårt land skall giva sin gröda. - Rättfärdighet skall gå framför honom,
den skall ock stadigt följa i hans spår.
*19/86 Psaltaren, 86 PsalmenPsaltaren, 86 Psalmen
Den frommes bön under förföljelse.
- En bön av David.
HERRE, böj till mig ditt öra och svara mig, ty jag är betryckt och fattig. 2. Bevara min själ, ty jag är from; du min Gud, fräls din tjänare, som förtröstar på dig. 3. Var mig nådig, o Herre, ty hela dagen ropar jag till dig. 4. Gläd din tjänares själ, ty till dig, Herre, upplyfter jag min själ. 5. Ty du, o Herre, är god och förlåtande och stor i nåd mot alla som åkalla dig. 6. Lyssna, HERRE, till mitt bedjande, och akta på mina böners ljud. 7. På min nöds dag åkallar jag dig, ty du skall svara mig.
8. Ingen är dig lik bland gudarna, Herre,
och intet är såsom dina verk.
9. Hedningarna, som du har gjort,
skola alla komma och tillbedja inför dig, Herre, och skola ära ditt namn. 10. Ty du är stor, och du gör stora under; du allena är Gud.
11. Visa mig, HERRE, din väg;
jag vill vandra i din sanning. Behåll mitt hjärta vid det ena att jag fruktar ditt namn. 12. Då vill jag tacka dig, Herre, min Gud, av allt mitt hjärta och ära ditt namn evinnerligen; 13. ty din nåd är stor över mig, och du räddar min själ ur dödsrikets djup.
14. Gud, fräcka människor
hava rest sig upp mot mig, och våldsverkarnas hop står efter mitt liv; de hava icke dig för ögonen. 15. Men du, Herre, är en barmhärtig och nådig Gud, långmodig och stor i mildhet och trofasthet.
16. Vänd dig till mig och var mig nådig,
giv åt din tjänare din makt, och fräls din tjänarinnas son. 17. Gör ett tecken med mig, så att det går mig väl; och må de som hata mig se med blygd att du, o HERRE, hjälper mig och tröstar mig. *19/87 Psaltaren, 87 Psalmen Psaltaren, 87 Psalmen Sion moderstaden för alla folk.
- Av Koras söner; en psalm, en sång.
- Den stad han har grundat står på de heliga bergen;
- HERREN älskar Sions portar
mest bland alla Jakobs boningar. - Härliga ting äro talade om dig,
du Guds stad. Sela. - »Rahab och Babelskall jag nämna bland mina bekännare;
så ock Filisteen och Tyrus och Kus,
dessa äro födda där.» - Ja, om Sion skall det sägas:
»Den ene som den andre är född därinne.»
Och han, den Högste, skall hålla det vid makt. - Ja, när HERREN tecknar upp folken,då skall han räkna så:
»Dessa äro födda där.» Sela. - Och under sång och dans skall man säga:
»Alla mina källor äro i dig.»
*19/88 Psaltaren, 88 PsalmenPsaltaren, 88 Psalmen
Klagosång i svåraste lidande.
- En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till
Mahalat-Ieannót; en sång av esraiten Heman. - HERRE, min frälsnings Gud,
dag och natt ropar jag inför dig. - Låt min bön komma inför ditt ansikte,
böj ditt öra till mitt rop. - Ty min själ är mättad med lidanden,
och mitt liv har kommit nära dödsriket. - Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven,
jag är såsom en man utan livskraft. - Jag är övergiven bland de döda,
lik de slagna som ligga i graven,
dem på vilka du icke mer tänker,
och som äro avskilda från din hand. - Ja, du har sänkt mig ned underst i graven,
ned i mörkret, ned i djupet. - Den vrede vilar tung på mig,
och alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela. - Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig;
du har gjort mig till en styggelse för dem;
jag ligger fången och kan icke komma ut. - Mitt öga förtvinar av lidande;
HERRE, jag åkallar dig dagligen,
jag uträcker mina händer till dig. - Gör du väl under för de döda,
eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? Sela. - Förtäljer man i graven om din nåd,
i avgrunden om din trofasthet? - Känner man i mörkret dina under,
och din rättfärdighet i glömskans land? - Men jag ropar till dig, HERRE,
och bittida kommer min bön dig till mötes. - Varför förkastar du, HERRE, min själ,
varför döljer du ditt ansikte för mig? - Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom;
jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla. - Din vredes lågor gå över mig,
dina fasor förgöra mig. - De omgiva mig beständigt såsom vatten,
de kringränna mig allasammans. - Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig;
i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
*19/89 Psaltaren, 89 PsalmenPsaltaren, 89 Psalmen
Bön om hjälp under åberopande av Herrens nådelöften till David.
- En sång av esraiten Etan.
- Jag vill sjunga om HERRENSnådegärningar evinnerligen;
jag vill låta min mun förkunna din trofasthet,från släkte till släkte.
- Ja, jag säger: För evig tidskall nåd byggas upp;
i himmelen, där befäster dudin trofasthet.
- »Jag har slutit ett förbund med min utvalde,
med ed har jag lovat min tjänare David: - ‘Jag skall befästa din säd för evig tid
och bygga din tron från släkte till släkte.’» Sela. - Av himlarna prisasdina under, o HERRE,
och i de heligas församlingdin trofasthet.
- Ty vilken i skynkan liknas vid HERREN,
vilken bland Guds sönerkan aktas lik HERREN?
- Ja, Gud är mycket förskräckligi de heligas råd
och fruktansvärd utöver allasom äro omkring honom.
- HERRE, härskarornas Gud,vem är dig lik?
Stark är HERREN;och din trofasthet är runt omkring dig.
- Du är den som råderöver havets uppror;
när dess böljor resa sig,stillar du dem.
- Du krossade Rahab,så att han låg lik en slagen;
med din mäktiga armförströdde du dina fiender.
- Din är himmelen,din är ock jorden;
du har grundat jordens kretsmed allt vad därpå är.
- Norr och söder,dem har du skapat;
Tabor och Hermonjubla i ditt namn.
- Du har en armmed hjältekraft,
mäktig är din hand,hög är din högra hand.
- Rättfärdighet och rättäro din trons fäste,
nåd och sanningstå inför ditt ansikte.
- Saligt är det folksom vet vad jubel är,
de som vandra, o HERRE,i ditt ansiktes ljus.
- I ditt namn fröjda de sig alltid,
och genom din rättfärdighet upphöjas de. - Ty du är deras starkhet och prydnad,
och genom din nåd upphöjer du vårt horn. - Ty han som är vår sköld tillhör HERREN,
vår konung tillhör Israels Helige. - På den tiden talade du i en syntill dina fromma och sade:
»Jag har lagt hjälp i en hjältes hans,
jag har upphöjt en yngling ur folket. - Jag har funnit min tjänare David
och smort honom med min helig olja. - Min hand skall stadigt vara med honom,
och min arm skall styrka honom. - Ingen fiende skall oförtänkt komma över honom,
och ingen orättfärdig skall förtrycka honom; - nej, jag skall krossa hans ovänner framför honom,
och jag skall hemsöka dem som hata honom. - Min trofasthet och min nåd skola vara med honom,
och i mitt namn skall hans horn varda upphöjt. - Jag skall lägga havet under hans hand
och strömmarna under hans högra hand. - Han skall kalla mig så: ‘Du min fader,
min Gud och min frälsnings klippa.’ - Ja, jag skall göra honom till den förstfödde,
till den högste bland konungarna på jorden. - Jag skall bevara min nåd åt honom evinnerligen,
och mitt förbund med honom skall förbliva fast. - Jag skall låta hans säd bestå till evig tid,
och hans tron, så länge himmelen varar. - Om hans barn övergiva min lag
och icke vandra efter mina rätter, - om de bryta mot mina stadgar
och icke hålla mina bud, - då skall jag väl hemsöka deras överträdelse med ris
och deras missgärning med plågor, - men min nåd skall jag ej taga ifrån honom,
och jag skall icke svika i trofasthet. - Jag skall icke bryta mitt förbund,
och vad mina läppar hava talat skall jag ej förändra. - En gång har jag svurit det vid min helighet,
och mitt löfte till David skall jag icke bryta. - Hans säd skall förbliva evinnerligen
och hans tron inför mig så länge som solen; - såsom månen skall den bestå evinnerligen.
Och trofast är vittnet i skyn.» Sela. - Men nu har du förkastat och förskjutit din smorde
och handlat i vrede mot honom. - Du har upplöst förbundet med din tjänare,
du har oskärat hans kronaoch kastat den ned till jorden. - Du har brutit ned alla hans murar,
du har gjort hans fästen till spillror. - Alla som gå vägen fram plundra honom,
han har blivit till smälek för sina grannar. - Du har upphöjt hans ovänners högra hand
och berett alla hans fiender glädje. - Ja, du har låtit hans svärdsegg vika tillbaka
och icke hållit honom uppe i striden. - Du har gjort slut på hans glans
och slagit hans tron till jorden. - Du har förkortat hans ungdoms dagar,
du har höljt honom med skam. Sela. - Huru länge, o HERRE,skall du så alldeles fördölja dig?
Huru länge skall din vredebrinna såsom eld?
- Tänk på huru kortmitt liv varar,
och huru förgängliga du har skapatalla människors barn.
- Ty vilken är den man som får levaoch undgår att se döden?
Vem räddar din själfrån dödsrikets våld? Sela.
- Herre, var ärodin forna nådegärningar,
vad du lovade David med edi din trofasthet.
- Tänk, Herre,på dina tjänares smälek,
på vad jag måste fördragaav alla de många folken;
- tänk på huru dina fiendersmäda, o HERRE,
huru de smädadin smordes fotspår.
- Lovad vare HERREN evinnerligen! Amen, Amen.
*19/90 Psaltaren, 90 PsalmenF j ä r d e b o k e n
Psaltaren, 90 Psalmen
Guds evighet och människans förgänglighet.
- En bön av gudsmannen Mose.
Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.
2. Förrän bergen blevo till
och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud.
3. Du låter människorna vända åter till stoft,
du säger: »Vänden åter, I människors barn.»
4. Ty tusen år äro i dina ögon
såsom den dag som förgick i går; ja, de äro såsom en nattväkt.
5. Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn.
Om morgonen likna de gräset som frodas;
6. det blomstrar upp och frodas om morgonen,
men om aftonen torkar det bort och förvissnar.
7. Ty vi förgås genom din vrede,
och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort.
8. Du ställer våra missgärningar inför dig,
våra förborgade synder i ditt ansiktes ljus.
9. Ja, alla våra dagar försvinna genom din förgrymmelse,
vi lykta våra år såsom en suck.
10. Vårt liv varar sjuttio år
eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.
11. Vem besinnar din vredes makt
och din förgrymmelse, så att han fruktar dig?
12. Lär oss betänka huru få våra dagar äro,
för att vi må undfå visa hjärtan.
13. HERRE, vänd åter. Huru länge dröjer du?
Förbarma dig över dina tjänare.
14. Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr,
så att vi få jubla och vara glada i alla våra livsdagar.
15. Giv oss glädje så många dagar som du har plågat oss,
så många år som vi hava lidit olycka.
16. Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare
och din härlighet över deras barn.
17. Och HERRENS, vår Guds, ljuvlighet
komme över oss. Må du främja för oss våra händers verk; ja, våra händers verk främje du. *19/91 Psaltaren, 91 Psalmen Psaltaren, 91 Psalmen Tryggheten under den Högstes beskärm.
- Den som sitter under den Högstes beskärm
och vilar under den Allsmäktiges skugga, - han säger: »I HERREN har jag min tillflykt och min borg,
min Gud, på vilken jag förtröstar.» - Ja, han skall rädda dig ifrån fågelfängarens snara
och ifrån pesten, som fördärvar. - Med sina fjädrar skall han betäcka dig,
och under hans vingar skall du finna tillflykt;
hans trofasthet är sköld och skärm. - Du skall icke behöva frukta nattens fasor,
icke pilen, som flyger om dagen, - icke pesten, som går fram i mörkret,
eller farsoten, som ödelägger vid middagens ljus. - Om ock tusen falla vid din sida,
ja, tio tusen vid din högra sida,
så skall det dock icke drabba dig. - Dina ögon skola blott skåda därpå med lust,
och du skall se de ogudaktigas lön. - Ty du har sagt: »Du, HERRE, är mitt skygd»,
och du har gjort den Högste till din tillflykt. - Ingen olycka skall vederfaras dig,
och ingen plåga skall nalkas din hydda. - Ty han skall giva sina änglar befallning om dig,
att de skola bevara dig på alla dina vägar. - De skola bära dig på händerna,
så att du icke stöter din fot mot någon sten. - Över lejon och huggormar skall du gå fram,
du skall trampa ned unga lejon och drakar. - »Han håller sig intill mig, därför skall jag befria honom;
jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn. - Han åkallar mig, och jag skall svara honom;
jag är med honom i nöden,
jag skall rädda honom och låta honom komma till ära. - Jag skall mätta honom med långt liv
och låta honom se min frälsning.»
*19/92 Psaltaren, 92 PsalmenPsaltaren, 92 Psalmen
Lovsång.
- En psalm, en sång för sabbatsdagen.
- Det är gott att tacka HERREN
och att lovsjunga ditt namn, du den Högste, - att om morgonen förkunna din nåd,
och när natten har kommit din trofasthet, - med tiosträngat instrument och psaltare,
med spel på harpa. - Ty du gläder mig, HERRE, med dina gärningar;
jag vill jubla över dina händers verk. - Huru stora äro icke dina verk, o HERRE!
Ja, övermåttan djupa äro dina tankar. - En oförnuftig man besinnar det ej,
och en dåre förstår icke sådant. - Om ock de ogudaktiga grönska såsom gräs
och ogärningsmännen blomstra allasammans,
så sker det till fördärv för evig tid. - Men du, HERRE, är hög evinnerligen.
- Ty se, dina fiender, HERRE,
se, dina fiender förgås,
alla ogärningsmännen bliva förströdda. - Men mitt horn gör du högt såsom vildoxens;
jag varder övergjuten med frisk olja. - Och med lust får mitt öga skåda på mina förföljare
och mina öron höra om de ondasom resa sig upp mot mig. - Den rättfärdige grönskar såsom ett palmträd,
såsom en ceder på Libanon växer han till. - Ja, sådana äro planterade i HERRENS hus;
de grönska i vår Guds gårdar. - Ännu när de bliva gamla, skjuta de skott,
de frodas och grönska; - så för att de skola förkunna att HERREN är rättfärdig,
min klippa, han i vilken orätt icke finnes.
*19/93 Psaltaren, 93 PsalmenPsaltaren, 93 Psalmen
Guds rikes fasthet.
- HERREN är min konung!Han har klätt sig i härlighet.
HERREN har klätt sig,omgjordat sig med makt;
därför står jordkretsen fastoch vacklar icke.
- Din tron står fast ifrån fordom tid,du är från evighet.
- HERRE, strömmarna hava upphävt,
strömmarna hava upphävt sin röst,
ja, strömmarna upphäva sitt dån. - Men väldig är HERREN i höjden,
mer än bruset av stora vatten,
väldiga vatten, havets bränningar. - Dina vittnesbörd äro fasta alltigenom;
helighet höves ditt hus,
HERRE, evinnerligen.
*19/94 Psaltaren, 94 PsalmenPsaltaren, 94 Psalmen
Bön och hotelse mot Herrens folks fiender.
- Du hämndens Gud, o HERRE,
du hämndens Gud, träd fram i glans. - Res dig, du jordens domare,
vedergäll de högmodiga vad de hava gjort. - Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE,
huru länge skola de ogudaktiga triumfera? - Deras mun flödar över av fräckt tal;
de förhäva sig, alla ogärningsmännen. - Ditt folk, o HERRE, krossa de,
och din arvedel förtrycka de. - Änkor och främlingar dräpa de,
och faderlösa mörda de. - Och de säga: »HERREN ser det icke,
Jakobs Gud märker det icke.» - Märken själva, I oförnuftiga bland folket;
I dårar, när kommen I till förstånd? - Den som har planterat örat,skulle han icke höra?
Den som har danat ögat,skulle han icke se?
- Den som håller hedningarna i tukt,skulle han icke straffa,
han som lär människorna förstånd? - HERREN kännermänniskornas tankar,
han vet att de själva äro fåfänglighet. - Säll är den mansom du, HERRE, undervisar,
och som du lär genom din lag, - för att skaffa honom ro för olyckans dagar,
till dess de ogudaktigas grav varder grävd. - Ty HERREN förskjuter icke sitt folk,
och sin arvedel övergiver han icke. - Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten,
och alla rättsinniga skola hålla sig därtill. - Vem står upp till att försvara mig mot de onda,
vem bistår mig mot ogärningsmännen? - Om HERREN icke vore min hjälp,
så bodde min själ snart i det tysta. - När jag tänkte: »Min fot vacklar»,
då stödde mig din når, o HERRE: - När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta,
då gladde din tröst min själ. - Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig,
det säte där man över våld i lagens namn, - där de tränga den rättfärdiges själ
och fördöma oskyldigt blod? - Men HERREN bliver för mig en borg,
min Gud bliver min tillflykts klippa. - Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem
och förgör dem för deras ondskas skull.
Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.
*19/95 Psaltaren, 95 PsalmenPsaltaren, 95 Psalmen
Uppmaning till Israel att prisa och hörsamma HERREN.
- Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN,
jubel till vår frälsnings klippa. - Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse
och höja jubel till honom med lovsånger. - Ty HERREN är en stor Gud,
en stor konung över alla gudar. - Han har jordens djup i sin hand,
och bergens höjder äro hans; - hans är havet, ty han har gjort det,
och hans händer hava danat det torra. - Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla,
låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare. - Ty han är vår Gud,
och vi äro det folk som han har till sin hjord,
vi äro får som stå under hans vård. - O att I villen i dag höra hans röst!Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba,
såsom på Massas dag i öknen, - där edra fäder frestade mig,
där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk. - I fyrtio år var det släktet mig till leda,
och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta,
och de vilja icke veta av mina vägar.» - Så svor jag då i min vrede:
»De skola icke komma in i min vila.»
*19/96 Psaltaren, 96 PsalmenPsaltaren, 96 Psalmen
Uppmaning till alla jordens folk att lovsjunga Herren, världsdomaren.
- Sjungen till HERRENS äraen ny sång,
sjungen till HERRENS ära,alla länder.
- Sjungen till HERRENS ära,loven hans namn.
Båden glädje var dag,förkunnen hans frälsning.
- Förtäljen bland hedningarna hans ära,
bland alla folk hans under. - Ty stor är HERRENoch högt lovad,
fruktansvärd är hanmer än alla gudar.
- Ty folkens alla gudar äro avgudar,
men HERREN är den som har gjort himmelen. - Majestät och härlighet äro inför hans ansikte,
makt och glans i hans helgedom. - Given åt HERREN,I folkens släkter,
given åt HERRENära och makt;
- given åt HERRENhans namns ära,
bären fram skänker,och kommen i hans gårdar.
- Tillbedjen HERRENi helig skrud,
bäven för hans ansikte,alla länder.
- Sägen bland hedningarna:»HERREN är nu konung!
Därför står jordkretsen fast och vacklar icke;
han dömer folken med rättvisa.» - Himmelen vare glad,och jorden fröjde sig;
havet bruseoch allt vad däri är.
- Marken glädje sigoch allt som är därpå,
ja, då jublealla skogens träd.
- inför HERREN, ty han kommer,
ty han kommer för att döma jorden.
Han skall döma jordens krets med rättfärdighet
och folken med sin trofasthet.
*19/97 Psaltaren, 97 PsalmenPsaltaren, 97 Psalmen
Herrens konungsliga uppenbarelse och makt.
- HERREN är nu konung!Därför fröjde sig jorden;
havsländerna glädje sig, så många som de äro. - Moln och töcken omgiva honom,
rättfärdighet och rättäro hans trons fäste. - Eld går framför honom
och förbränner hans ovänner runt omkring. - Hans ljungeldar lysa upp jordens krets;
jorden ser det och bävar. - Bergen smältasåsom vax för HERREN,
för hela jordens Herre. - Himlarna förkunna hans rättfärdighet,
och alla folk se hans ära. - Alla de skola komma på skam, som dyrka beläten,
de som berömma sig av avgudar.
Alla gudar skola tillbedja honom. - Sion hör det och gläder sig,
och Juda döttrar fröjda sig
för dina domars skull, HERRE. - Ty du, HERRE, är den Högsteöver hela jorden;
du är högt upphöjdöver alla gudar.
- I som älsken HERREN, haten det onda.
Han bevarar sina frommas själar,
ur de ogudaktigas hand räddar han dem. - Ljus är utsått för den rättfärdige
och glädje för de rättsinniga. - Glädjens, I rättfärdige, i HERREN,
och prisen hans heliga namn.
*19/98 Psaltaren, 98 PsalmenPsaltaren, 98 Psalmen
Hela jordens jubel vid Herrens seger.
- En psalm.
Sjungen till HERREN ära en ny sång, ty han har gjort under. Han har vunnit seger med sin högra hand och med sin väldiga arm. 2. HERREN har låtit sin frälsning bliva kunnig, han har uppenbarat sin rättfärdighet för hedningarnas ögon. 3. Han har tänkt på sin nåd och trofasthet mot Israels hus; alla jordens ändar hava sett huru vår Gud frälsar.
4. Höjen jubel till HERREN, alla länder;
bristen ut i glädjerop och lovsjungen.
5. Lovsjungen HERREN med harpa,
med harpa och med lovsångs ljud.
6. Höjen jubel med trumpeter och med basuners ljud
inför HERREN, konungen.
7. Havet bruse och allt vad däri är,
jordens krets och de som bo därpå.
8. Strömmarna klappe i händerna,
bergen juble med varandra,
9. inför HERREN, ty han kommer
för att döma jorden. Han skall döma jordens krets med rättfärdighet och folken med rättvisa. *19/99 Psaltaren, 99 Psalmen Psaltaren, 99 Psalmen Den trefalt helige.
- HERREN är nu konung!Därför darra folken.
Han som tronar på keruberna!Därför skälver jorden.
- HERREN är stor i Sion,
och upphöjd är hanöver alla folk. - Därför prisar man ditt namn,det stora och fruktansvärda.
Helig är han. - Och konungen i sin maktälskar vad rätt är.
Ja, du håller rättvisa vid makt,
rätt och rättfärdighetövar du i Jakob.
- Upphöjen HERREN, vår Gud,
och tillbedjen vid hans fotapall.
Helig är han. - Mose och Aron voro bland hans präster,
och Samuel bland dem som åkallade hans namn;
de ropade till HERREN,och han svarade dem. - I molnstoden taladehan då till dem;
de höllo hans vittnesbördoch den lag som han gav dem.
- Ja, HERRE, vår Gud,du svarade dem;
du var mot demen förlåtande Gud —
och en hämnare över deras gärningar. - Upphöjen HERREN, vår Gud,
och tillbedjen inför hans heliga berg.
Ty helig är HERREN, vår Gud.
*19/a0 Psaltaren, 100 PsalmenPsaltaren, 100 Psalmen
Uppmaning till Herrens lov.
- En tacksägelsepsalm.
Höjen jubel till HERREN, alla länder.
2. Tjänen HERREN med glädje,
kommen inför hans ansikte med fröjderop.
3. Förnimmen att HERREN är Gud.
Han har gjort oss, och icke vi själva, till sitt folk och till får i sin hjord. 4. Gån in i hans portar med tacksägelse, i hans gårdar med lov; tacken honom, loven hans namn. 5. Ty HERREN är god, hans nåd varar evinnerligen och hans trofasthet från släkte till släkte. *19/a1 Psaltaren, 101 Psalmen Psaltaren, 101 Psalmen Ostrafflighetens väg för makthavande.
- Av David; en psalm.
Om nåd och rätt vill jag sjunga, dig, HERRE, lovsäga. 2. Jag vill akta på ostrafflighetens väg -- när kommer du till mig? Jag vill föra en ostrafflig vandel, där jag bor i mitt hus. 3. Jag vänder mitt öga ej till det som fördärvligt är. Att öva orättfärdighet hatar jag; sådant skall ej låda vid mig. 4. Ett vrångt hjärta vare fjärran ifrån mig; vad ont är vill jag ej veta av.
5. Den som i hemlighet förtalar sin nästa,
honom vill jag förgöra; den som har stolta ögon och högmodigt hjärta, honom lider jag icke.
6. Mina ögon se efter de trogna i landet,
för att de må bo hos mig; den som vandrar på ostrafflighetens väg, han får vara min tjänare.
7. Den får icke bo i mitt hus,
som övar svek; den som talar lögn skall ej bestå inför mina ögon.
8. Morgon efter morgon skall jag förgöra
alla ogudaktiga i landet och utrota alla ogärningsmän ur HERRENS stad. *19/a2 Psaltaren, 102 Psalmen Psaltaren, 102 Psalmen Klagan och hopp till Herren.
- Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt
bekymmer inför HERREN. - HERRE, hör min bön,
och låt mitt rop komma inför dig. - Dölj icke ditt ansikte för mig,när jag är i nöd.
Böj ditt öra till mig;
när jag ropar,så skynda att svara mig.
- Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök,
benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld. - Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat;
ty jag förgäter att äta mitt bröd. - För min högljudda suckans skull
tränga benen i min kropp ut till huden. - Jag är lik en pelikan i öknen,
jag är såsom en uggla bland ruiner. - Jag får ingen sömn och har blivit liken ensam fågel på taket.
- Hela dagen smäda mig mina fiender;
de som rasa mot mig förbanna med mitt namn. - Ty jag äter aska såsom bröd
och blandar min dryck med gråt, - för din vredes och förtörnelses skull,
därför att du har gripit mig och kastat mig bort. - Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges,
och jag själv förvissnar såsom gräs. - Men du, o HERRE,tronar evinnerligen,
och din åminnelse varar från släkte till släkte. - Du skall stå uppoch förbarma dig över Sion;
se, det är tid att du bevisar det nåd;ja, stunden har kommit.
- Ty dina tjänare hava dess stenar kära
och ömka sig över dess grus. - Då skola hedningarna frukta HERRENS namn
och alla jordens konungar din härlighet, - när en gång HERREN har byggt upp Sion
och uppenbarat sig i sin härlighet; - när han har vänt sig till de utblottades bön
och upphört att förakta deras bön. - Det skall tecknas uppför ett kommande släkte,
och det folk som varder skapatskall lova HERREN,
- att han har blickat nedfrån sin heliga höjd,
att HERREN har skådatfrån himmelen ned till jorden,
- för att höra den fångnes klagan,
för att befria dödens barn, - på det att man i Sionmå förkunna HERRENS namn
och hans lov i Jerusalem, - när alla folk församlas,
och alla riken, för att tjäna HERREN. - Han har på vägen nedböjt min kraft,
han har förkortat mina dagar. - Jag säger: Min Gud,tag mig icke bort i mina halva dagar,
du vilkens år vara från släkte till släkte. - I urtiden lade du jordens grund,
och himlarna äro dina händer verk: - de skola förgås, men du förbliver,
de skola alla nötas ut såsom en klädnad;
du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän. - Men du är densamme,
och dina år skola icke hava någon ände. - Dina tjänares barn skola få bo i landet,
och deras avkomma skall bestå inför dig.
*19/a3 Psaltaren, 103 PsalmenPsaltaren, 103 Psalmen
Lovsång till Herren för hans stora barmhärtighet.
- Av David.
Lova HERREN, min själ, och allt det i mig är hans heliga namn. 2. Lova HERREN, min själ, och förgät icke vad gott han har gjort, 3. han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister, 4. han som förlossar ditt liv från graven och kröner dig med nåd och barmhärtighet, 5. han som mättar ditt begär med sitt goda, så att du bliver ung på nytt såsom en örn.
6. HERREN gör rättfärdighetens verk
och skaffar rätt åt alla förtryckta.
7. Han lät Mose se sina vägar,
Israels barn sina gärningar.
8. Barmhärtig och nådig är HERREN,
långmodig och stor i mildhet.
9. Han går icke ständigt till rätta
och behåller ej vrede evinnerligen.
10. Han handlar icke med oss efter våra synder
och vedergäller oss icke efter våra missgärningar.
11. Ty så hög som himmelen är över jorden,
så väldig är hans nåd över dem som frukta honom.
12. Så långt som öster är från väster
låter han våra överträdelser vara från oss.
13. Såsom en fader förbarmar sig över barnen,
så förbarmar sig HERREN över dem som frukta honom.
14. Ty han vet vad för ett verk vi äro,
han tänker därpå att vi äro stoft.
15. En människas dagar äro såsom gräset,
hon blomstrar såsom ett blomster på marken.
16. När vinden går däröver, då är det icke mer,
och dess plats vet icke mer därav.
17. Men HERRENS nåd varar från evighet till evighet
över dem som frukta honom, och hans rättfärdighet intill barnbarn, 18. när man håller hans förbund och tänker på hans befallningar och gör efter dem.
19. HERREN har ställt sin tron i himmelen,
och hans konungavälde omfattar allt.
20. Loven HERREN, I hans änglar,
I starke hjältar, som uträtten hans befallning, så snart I hören ljudet av hans befallning. 21. Loven HERREN, I alla hans härskaror, I hans tjänare, som uträtten hans vilja. 22. Loven HERREN, I alla hans verk, varhelst hans herradöme är. Min själ, lova HERREN. *19/a4 Psaltaren, 104 Psalmen Psaltaren, 104 Psalmen Lovsång till världens skapare.
- Lova HERREN, min själ.
HERRE, min Gud, du är hög och stor,
i majestät och härlighet är du klädd. - Du höljer dig i ljus såsom i en mantel,
du spänner ut himmelen såsom ett tält; - du timrar på vattnen dina salar,
molnen gör du till din vagn,
och du far fram på vindens vingar. - Du gör vindar till dina sändebud,
eldslågor till dina tjänare. - Du grundade jorden på hennes fästen,
så att hon icke vacklar till evig tid. - Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad;
uppöver bergen stodo vattnen. - Men för din näpst flydde de;
för ljudet av ditt dunder hastade de undan. - Berg höjde sig, och dalar sänkte sig,
på den plats som du hade bestämt för dem. - En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida,
så att de icke åter skulle betäcka jorden. - Du lät källor flyta fram i dalarna,
mellan bergen togo de sin väg. - De vattna alla markens djur,
vildåsnorna släcka i dem sin törst. - Vid dem bo himmelens fåglar,
från trädens grenar höja de sin röst. - Du vattnar bergen från dina salar,
jorden mättas av den frukt du skapar. - Du låter gräs skjuta upp för djuren
och örter till människans tjänst.
Så framalstrar du bröd ur jorden - och vin, som gläder människans hjärta;
så gör du hennes ansikte glänsande av olja,
och brödet styrker människans hjärta. - HERRENS träd varda ock mättade,
Libanons cedrar, som han har planterat; - fåglarna bygga där sina nästen,
hägern gör sitt bo i cypresserna. - Stenbockarna hava fått de höga bergen,
klyftorna är klippdassarnas tillflykt. - Du gjorde månen till att bestämma tiderna;
solen vet stunden då den skall gå ned. - Du sänder mörker, och det bliver natt;
då komma alla skogens djur i rörelse, - de unga lejonen ryta efter rov
och begära sin föda av Gud. - Solen går upp; då draga de sig tillbaka
och lägga sig ned i sina kulor. - Människan går då ut till sin gärning
och till sitt arbete intill aftonen. - Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE!
Med vishet har du gjort dem alla.
Jorden är full av vad du har skapat. - Se ock havet, det stora ock vida:
ett tallöst vimmel rör sig däri,
djur både stora och små. - Där gå skeppen sin väg fram,
Leviatan, som du har skapat att leka däri. - Alla vänta de efter dig,
att du skall giva dem deras mat i rätt tid. - Du giver dem, då samla de in;
du upplåter din hand,då varda de mättade med goda håvor. - Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de;
du tager bort deras ande, då förgås de
och vända åter till sitt stoft igen. - Du sänder ut din ande, då varda de skapade,
och du förnyar jordens anlete. - HERRENS ära förblive evinnerligen;
må HERREN glädja sig över sina verk, - han som skådar på jorden, och hon bävar,
han som rör vid bergen, och de ryka. - Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever;
jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till. - Mitt tal behage honom väl;
må jag själv få glädja mig i HERREN. - Men må syndare försvinna ifrån jorden
och inga ogudaktiga mer vara till.
Lova HERREN, min själHalleluja!
*19/a5 Psaltaren, 105 PsalmenPsaltaren, 105 Psalmen
Lovsång till Herren för hans välgärningar mot sitt folk.
- Tacken HERREN,åkallen hans namn,
gören hans gärningar kunniga bland folken. - Sjungen till hans ära,lovsägen honom,
talen om alla hans under. - Berömmen eder av hans heliga namn;
glädje sig av hjärtatde som söka HERREN. - Frågen efter HERREN och hans makt,
söken hans ansikte beständigt. - Tänken på de underbara verk som han har gjort,
på hans under och hans muns domar, - I Abrahams, hans tjänares, säd,
I Jakobs barn, hans utvalda. - Han är HERREN, vår Gud;
över hela jorden gå hans domar. - Han tänker evinnerligen på sitt förbund,
intill tusen släkten på vad han har stadgat, - på det förbund han slöt med Abraham
och på sin ed till Isak. - Han fastställde det för Jakob till en stadga,
för Israel till ett evigt förbund; - han sade: »Åt dig vill jag giva Kanaans land,
det skall bliva eder arvedels lott.» - Då voro de ännu en liten hop,
de voro ringa och främlingar därinne. - Och de vandrade åstad ifrån folk till folk,
ifrån ett rike bort till ett annat. - Han tillstadde ingen att göra dem skada,
han straffade konungar för deras skull: - »Kommen icke vid mina smorda,
och gören ej mina profeter något ont.» - Och när han bjöd hungersnöd komma över landet
och fördärvade allt deras livsuppehälle, - då sände han åstad en man framför dem:
Josef blev såld till träl. - Man slog hans fötter i bojor,
i järn fick han ligga fjättrad, - till den tid då hans ord uppfylldes,
då HERRENS tal bevisade hans oskuld. - Då sände konungen och lät släppa honom lös,
folkens behärskare gav honom fri. - Han satte honom till herre över sitt hus,
till att råda över all hans egendom; - han skulle binda hans furstar efter sin vilja
och lära hans äldste vishet. - Och Israel kom till Egypten,
Jakob blev en gäst i Hams land. - Och HERREN gjorde sitt folk mycket fruktsamt
och mäktigare än dess ovänner voro, - de vilkas hjärtan han vände till att hata hans folk,
till att lägga onda råd mot hans tjänare. - Han sände Mose, sin tjänare,
och Aron, som han hade utvalt. - De gjorde hans tecken ibland dem
och under i Hams land. - Han sände mörker och lät allt bliva mörkt;
och de stodo icke emot hans ord. - Han förvandlade deras vatten till blod
och lät så deras fiskar dö. - Deras land kom att vimla av paddor,
ända in i deras konungars kamrar. - Han bjöd, och flugsvärmar kommo,
mygg i hela deras land. - Han gav dem hagel för regn,
eldslågor sände han i deras land. - Och han slog deras vinträd och fikonträd
och bröt sönder träden i deras land. - Han bjöd, och gräshoppor kommo,
och gräsmaskar i tallös mängd. - De åto upp alla örter i deras land,
de åto upp frukten på deras mark. - Och han slog allt förstfött i deras land,
förstlingen av all deras kraft. - Så förde han dem ut, med silver och guld,
och i hans stammar var ingen som stapplade. - Egyptierna gladde sig, när de drogo ut;
ty förskräckelse för Israel hade fallit över dem. - Han bredde ut ett moln till skygd,
och en eld för att lysa om natten. - De begärde, då lät han vaktlar komma,
och med bröd från himmelen mättade han dem. - Han öppnade klippan, och vatten flödade;
det gick genom öknen såsom en ström. - Ty han tänkte på sitt heliga ord,
på sin tjänare Abraham. - Så förde han ut sitt folk med fröjd,
med jubel dem som han hade utvalt. - Han gav åt dem hedningarnas länder,
och folkens förvärv fingo de till besittning, - för att de skulle hålla hans stadgar
och taga hans lagar i akt.Halleluja!
*19/a6 Psaltaren, 106 PsalmenPsaltaren, 106 Psalmen
Israels otrohet och Herrens trofasthet.
- Halleluja!
Tacken HERREN, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen. - Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar
och förkunna allt hans lov? - Saliga äro de som akta på vad rätt är,
de som alltid öva rättfärdighet. - Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk,
besök mig med din frälsning, - så att jag med lust får se dina utvaldas lycka,
glädja mig med ditt folks glädje,
berömma mig med din arvedel. - Vi hava syndat likasom våra fäder,
vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga. - Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under;
de tänkte icke på dina många nådegärningar,
utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet. - Men han frälste dem för sitt namns skull,
för att göra sin makt kunnig. - Han näpste Röda havet, så att det blev torrt,
och förde dem genom djupen såsom genom en öken. - Han frälste dem från deras motståndares hand
och förlossade dem ifrån fiendens hand. - Vattnet övertäckte deras ovänner;
icke en enda av dem blev kvar. - Då trodde de på hans ord,
då sjöngo de hans lov. - Men snart glömde de hans gärningar,
de förbidade icke hans råd. - De grepos av lystnad i öknen
och frestade Gud i ödemarken. - Då gav han dem vad de begärde,
men sände tärande sjukdom över dem. - Och de upptändes av avund mot Mose i lägret,
mot Aron, HERRENS helige. - Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan
och övertäckte Abirams hop. - Och eld begynte brinna i deras hop,
en låga brände upp de ogudaktiga. - De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbådo ett gjutet beläte; - sin ära bytte de bort
mot bilden av en oxe, som äter gräs. - De glömde Gud, sin frälsare,
som hade gjort så stora ting i Egypten, - så underbara verk i Hams land,
så fruktansvärda gärningar vid Röda havet. - Då hotade han att förgöra dem;
men Mose, den man som han hade utvalt,
trädde fram såsom medlare inför honom
till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva. - De föraktade det ljuvliga landet
och trodde icke på hans ord. - De knorrade i sina tält
och lyssnade icke till HERRENS röst. - Då lyfte han upp sin hand mot dem
och svor att slå ned dem i öknen, - att slå ned deras barn ibland hedningarna
och förströ dem i länderna. - Och de slöto sig till Baal-Peor
och åto det som var offrat åt döda. - De förtörnade Gud med sina gärningar,
och en hemsökelse bröt in över dem. - Men Pinehas trädde fram och skipade rätt,
och så upphörde hemsökelsen; - det vart honom räknat till rättfärdighet
från släkte till släkte, för evig tid. - De förtörnade honom ock vid Meribas vatten,
och det gick Mose illa för deras skull. - Ty de voro gensträviga mot hans Ande,
och han talade obetänksamt med sina läppar. - De förgjorde icke de folk
om vilka HERREN hade givit dem befallning, - utan beblandade sig med hedningarna
och lärde sig deras gärningar. - De tjänade deras avgudar,
och dessa blevo dem till en snara. - Och de offrade sina söner och döttrar
till offer åt onda andar. - Ja, de utgöto oskyldigt blod,
sina söners och döttrars blod
och offrade dessa åt Kanaans avgudar;
och landet vart ohelgat genom blodskulder. - Så blevo de orena genom sina gärningar
och betedde sig trolöst i sina verk. - Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk,
och hans arvedel blev honom en styggelse. - Och han gav dem i hedningars hand,
så att de som hatade dem fingo råda över dem. - Deras fiender trängde dem,
och de blevo kuvade under deras hand. - Många gånger räddade han dem,
men de voro gensträviga i sin egenvilja
och förgingos så genom sin missgärning. - Men han såg till dem i deras nöd,
när han hörde deras rop. - Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund
och ömkade sig efter sin stora nåd. - Och han lät dem finna barmhärtighet
inför alla dem som hade fört dem i fångenskap. - Fräls oss, HERRE, vår Gud,
och församla oss från hedningarna,
så att vi få prisa ditt heliga namn
och berömma oss av ditt lov.
- Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och
allt folket säge: »Amen, Halleluja!»
*19/a7 Psaltaren, 107 PsalmenF e m t e b o k e n
Psaltaren, 107 Psalmen
Israels förlossades tacksamhet mot HERREN.
- Tacken HERREN, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen. - Så säge HERRENS förlossade,
de som han har förlossat ur nöden, - de som han har församlat ifrån länderna,
från öster och från väster,
från norr och från havssidan. - De irrade omkring i öknen på öde stigar,
de funno ingen stad där de kunde bo; - de hungrade och törstade,
deras själ försmäktade i dem. - Men de ropade till HERREN i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål. - Och han ledde dem på en rätt väg,
så att de kommo till en stad där de kunde bo. - De må tacka HERREN för hans nåd
och för hans under med människors barn, - att han mättade den försmäktande själen
och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda. - De sutto i mörker och dödsskugga,
fångna i elände och järnbojor, - därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord
och hade föraktat den Högstes råd. - Han kuvade deras hjärtan med olycka;
de kommo på fall och hade ingen hjälpare. - Men de ropade till HERREN i sin nöd,
och han frälste dem ur deras trångmål; - han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan,
och deras bojor slet han sönder. - De må tacka HERREN för hans nåd
och för hans under med människors barn, - att han krossade kopparportarna
och bröt sönder järnbommarna. - De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse,
och blevo nu plågade för sina missgärningars skull; - deras själ vämjdes vid all mat,
och de voro nära dödens portar. - Men de ropade till HERREN i sin nöd,
och han frälste dem ur deras trångmål. - Han sände sitt ord och botade dem
och räddade dem från graven. - De må tacka HERREN för hans nåd
och för hans under med människors barn; - de må offra lovets offer
och förtälja hans verk med jubel. - De foro på havet med skepp
och drevo sin handel på stora vatten; - där fingo de se HERRENS gärningar
och hans under på havsdjupet. - Med sitt ord uppväckte han stormvinden,
så att den hävde upp dess böljor. - De foro upp mot himmelen, ned i djupen;
deras själ upplöstes av ångest. - De raglade och stapplade såsom druckna,
och all deras vishet blev till intet. - Men de ropade till HERREN i sin nöd,
och han förde dem ut ur deras trångmål. - Han förbytte stormen i lugn,
så att böljorna omkring dem tystnade. - Och de blevo glada att det vart stilla,
och han förde dem till den hamn dit de ville. - De må tacka HERREN för hans nåd
och för hans under med människors barn; - de må upphöja honom i folkets församling
och lova honom där de äldste sitta. - Han gjorde strömmar till öken,
källsprång till torr mark, - bördigt land till salthed,
för dess inbyggares ondskas skull. - Han gjorde öknen till en vattenrik sjö
och torrt land till källsprång. - Och han lät de hungrande bo där,
och de byggde en stad där de kunde bo. - De besådde åkrar och planterade vingårdar,
som gåvo dem sin frukt i avkastning. - Han välsignade dem, och de förökades storligen,
och deras boskapshjordar lät han icke förminskas. - Väl blevo de sedan ringa och nedböjda,
i det olycka och bedrövelse tryckte dem, - men han som utgjuter förakt över furstar
och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker, - han upphöjde då den fattige ur eländet
och lät släkterna växa till såsom fårhjordar. - De redliga se det och glädja sig,
och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun. - Den som är vis, han akte härpå
och besinne HERRENS nådegärningar.
*19/a8 Psaltaren, 108 PsalmenPsaltaren, 108 Psalmen
Lovsång och bön om seger över fiender.
- En sång, en psalm av David.
- Mitt hjärta är frimodigt, o Gud,
jag vill sjunga och lova; ja, så vill min ära [1]. - Vakna upp, psaltare och harpa;jag vill väcka morgonrodnaden.
- Jag vill tacka dig bland folken, HERREN,och lovsjunga dig bland folkslagen.
- Ty din nåd är stor ända uppöver himmelen,och din trofasthet allt upp till skyarna.
- Upphöjd vare du, Gud, över himmelen,och över hela jorden sträcke sig din ära.
- På det att dina vänner må varda räddade,
må du giva seger med din högra hand och bönhöra mig. - Gud har talat i sin helgedom:
»Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem
och skall avmäta Suckots dal. - Mitt är Gilead, mitt är Manasse,
Efraim är mitt huvuds värn, - Juda min härskarstav;
Moab är mitt tvagningskärl,
på Edom kastar jag min sko;
över filistéernas land höjer jag jubelrop.» - Vem skall föra mig till den fasta staden,
vem leder mig till Edom? - Har icke du, o Gud, förkastat oss,
så att du ej drager ut med våra härar, o Gud? - Giv oss hjälp mot ovännen;
ty människors hjälp är fåfänglighet. - Med Gud kunna vi göra mäktiga ting;
han skall förtrampa våra ovänner.
[1] Se Ära i Ordförkl.
*19/a9 Psaltaren, 109 Psalmen
Psaltaren, 109 Psalmen
Mot förrädiska motståndare.
- För sångmästaren; av David; en psalm.
Min lovsångs Gud, tig icke.
2. Ty sin ogudaktiga mun,
sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga. 3. Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak. 4. Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast. 5. De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.
6. Låt en ogudaktig man träda upp emot honom,
och låt en åklagare stå på hans högra sida.
7. När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig,
och hans bön vare synd.
8. Blive hans dagar få,
hans ämbete tage en annan.
9. Varde hans barn faderlösa
och hans hustru änka.
10. Må hans barn alltid
gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem. 11. Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods. 12. Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa. 13. Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat. 14. Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad. 15. Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden. 16. Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem. 17. Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom. 18. Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben. 19. Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med. 20. Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.
21. Men du, HERRE, Herre,
stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig. 22. Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst. 23. Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm. 24. Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull. 25. Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.
26. Hjälp mig, HERRE, min Gud;
fräls mig efter din nåd;
27. och må de förnimma att det är din hand,
att du, HERRE, har gjort det.
28. Om de förbanna,
så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig. 29. Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.
30. Min mun skall storligen
tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom. 31. Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ. *19/b0 Psaltaren, 110 Psalmen Psaltaren, 110 Psalmen Sions konung en präst efter Melki-Sedeks sätt.
- Av David; en psalm.
HERREN sade till min herre: »Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.» 2. Din makts spira skall HERREN utsträcka från Sion; du skall härska mitt ibland dina fiender. 3. Villigt kommer ditt folk, när du samlar din här; i helig skrud kommer din unga skara inför dig, såsom daggen kommer ur morgonrodnadens sköte.
4. HERREN har svurit
och skall icke ångra sig: »Du är en präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt.» 5. Herren är på din högra sida, han skall krossa konungar på sin vredes dag. 6. Han skall hålla dom bland hedningarna, överallt skola döda ligga; han skall sönderkrossa huvuden vida omkring på jorden. 7. Ur bäcken skall han dricka på vägen; därför skall han upplyfta huvudet. *19/b1 Psaltaren, 111 Psalmen Psaltaren, 111 Psalmen [1] Herrens stora välgärningar mot sitt förbundsfolk.
- Halleluja!
Jag vill tacka HERREN av allt hjärta
i de rättsinnigas råd och församling. - Stora äro HERRENS verk,
de begrundas av alla som hava sin lust i dem. - Majestät och härlighet är vad han gör,
och hans rättfärdighet förbliver evinnerligen. - Han har så gjort, att hans under äro i åminnelse;
nådig och barmhärtig är HERREN. - Han giver mat åt dem som frukta honom,
han tänker evinnerligen på sitt förbund. - Sina gärningars kraft har han gjort kunnig för sitt folk,
i det han gav dem hedningarnas arvedel. - Hans händers verk äro trofasthet och rätt,
oryggliga äro alla hans ordningar. - De stå fasta för alltid och för evigt,
de fullbordas med trofasthet och rättvisa. - Han har sänt sitt folk förlossning,
han har stadgat sitt förbund för evig tid;
heligt och fruktansvärt är hans namn. - HERRENS fruktan är vishetens begynnelse,
ett gott förstånd få alla de som göra därefter.
Hans lov förbliver evinnerligen.
[1] Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
*19/b2 Psaltaren, 112 Psalmen
Psaltaren, 112 Psalmen [1]
Den gudfruktiges lycka.
- Halleluja!
Säll är den man som fruktar HERREN
och har sin stora lust i hans bud. - Hans efterkommande skola bliva väldiga på jorden;
de redligas släkte skall varda välsignat. - Gods och rikedom skall finnas i hans hus,
och hans rättfärdighet består evinnerligen. - För de redliga går han upp såsom ett ljus i mörkret,
nådig och barmhärtig och rättfärdig. - Väl den som är barmhärtig och giver lån,
den som stöder all sin sak på rätt! - Ty han skall icke vackla till evig tid;
den rättfärdige skall vara i evig åminnelse. - För ont budskap fruktar han icke;
hans hjärta är frimodigt, det förtröstar på HERREN. - Hans hjärta är fast, det fruktar icke,
till dess han får se med lust på sina ovänner. - Han utströr, han giver åt de fattiga,
hans rättfärdighet förbliver evinnerligen;
hans horn skall varda upphöjt med ära. - Den ogudaktige skall se det och harmas;
han skall bita sina tänder samman och täras bort.
Vad de ogudaktiga önska bliver till intet.
[1] Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
*19/b3 Psaltaren, 113 Psalmen
Psaltaren, 113 Psalmen
Lov till Herren för hans omsorg om den ringe.
- Halleluja!
Loven, I HERRENS tjänare,
loven HERRENS namn. - Välsignat vare HERRENS namn
från nu och till evig tid. - Från solens uppgång ända till dess nedgång
vare HERRENS namn högtlovat. - HERREN är hög över alla folk,
hans ära når över himmelen. - Ja, vem är såsom HERREN, vår Gud,
han som sitter så högt, - han som ser ned så djupt —
ja, vem i himmelen och på jorden? - Han som upprättar den ringe ur stoftet,
han som lyfter den fattige ur dyn, - för att sätta honom bredvid furstar,
bredvid sitt folks furstar; - han som låter den ofruktsamma hustrun
sitta med glädje såsom moder, omgiven av barn!Halleluja!
*19/b4 Psaltaren, 114 PsalmenPsaltaren, 114 Psalmen
Israels underbara räddning ur Egypten.
- När Israel drog ut ur Egypten,
Jakobs hus ut ifrån folket med främmande tunga, - då vart Juda hans helgedom,
Israel hans herradöme. - Havet såg det och flydde,
Jordan vände tillbaka. - Bergen hoppade såsom vädurar,
höjderna såsom lamm. - Varför flyr du undan, du hav?
Du Jordan, varför vänder du tillbaka? - I berg, varför hoppen I såsom vädurar,
I höjder, såsom lamm? - För Herren må du väl bäva, du jord,
för Jakobs Guds ansikte, - för honom som förvandlar klippan till en vattenrik sjö,
hårda stenen till en vattenkälla.
*19/b5 Psaltaren, 115 PsalmenPsaltaren, 115 Psalmen
Åt Herre allena äran.
- Icke åt oss, HERRE, icke åt oss,
utan åt ditt namn giv äran,
för din nåds, för din sannings skull. - Varför skulle hedningarna få säga:
»Var är nu deras Gud?» - Vår Gud är ju i himmelen;
han kan göra allt vad han vill. - Men deras avgudar äro silver och guld,
verk av människohänder. - De hava mun och tala icke,
de hava ögon och se icke, - de hava öron och höra icke,
de hava näsa och lukta icke. - Med sina händer taga de icke,
med sina fötter gå de icke;
de hava intet ljud i sin strupe. - De som hava gjort dem skola bliva dem lika,
ja, alla som förtrösta på dem. - I av Israel, förtrösten på HERREN.
Ja, han är deras hjälp och sköld. - I av Arons hus, förtrösten på HERREN.
Ja, han är deras hjälp och sköld. - I som frukten HERREN [1], förtrösten på HERREN.
Ja, han är deras hjälp och sköld. - HERREN har tänkt på oss, han skall välsigna,
han skall välsigna Israels hus,
han skall välsigna Arons hus, - han skall välsigna dem som frukta HERREN,
de små såväl som de stora. - Ja, HERREN föröke eder,
seder själva och edra barn. - Varen välsignade av HERREN,
av honom som har gjort himmel och jord. - Himmelen är HERRENS himmel,
och jorden har han givit åt människors barn. - De döda prisa icke HERREN,
ingen som har farit ned i det tysta. - Men vi, vi skola lova HERREN
från nu och till evig tid.Halleluja!
[1] Se Frukta Gud i Ordförkl.
*19/b6 Psaltaren, 116 Psalmen
Psaltaren, 116 Psalmen
Den frälstes lovoffer.
- Jag har HERREN kär, ty han hör
min röst och mina böner. - Ja, han har böjt sitt öra till mig;
i hela mitt liv skall jag åkalla honom. - Dödens band omvärvde mig,
och dödsrikets ångest grep mig;
jag kom i nöd och bedrövelse. - Men jag åkallade HERRENS namn:
»Ack HERRE, rädda min själ.» - HERREN är nådig och rättfärdig,
vår Gud är barmhärtig. - HERREN bevarar de enfaldiga;
jag var i elände, och han frälste mig. - Vänd nu åter till din ro, min själ,
ty HERREN har gjort väl mot dig. - Ja, du har räddat min själ från döden,
mitt öga från tårar, min fot ifrån fall; - jag skall få vandra inför HERREN
i de levandes land. - Jag tror, ty därför talar jag,
jag som var storligen plågad, - jag som måste säga i min ångest:
»Alla människor äro lögnaktiga.» - Huru skall jag vedergälla HERREN
alla hans välgärningar mot mig? - Jag vill taga frälsningens bägare
och åkalla HERRENS namn. - Jag vill infria åt HERREN mina löften,
ja, i hela hans folks åsyn. - Dyrt aktad i HERRENS ögon
är hans frommas död. - Ack HERRE, jag är ju din tjänare,
jag är din tjänare, din tjänarinnas son;
du har lossat mina band. - Dig vill jag offra lovets offer,
och HERRENS namn vill jag åkalla. - Jag vill infria åt HERREN mina löften,
ja, i hela hans folks åsyn, - i gårdarna till HERRENS hus,
mitt i dig, Jerusalem.Halleluja!
*19/b7 Psaltaren, 117 PsalmenPsaltaren, 117 Psalmen
Alla folk uppmanas att lova Herren.
- Loven HERREN, alla hedningar,
prisen honom, alla folk. - Ty hans nåd är väldig över oss,
och HERRENS sanning varar i evighet.Halleluja!
*19/b8 Psaltaren, 118 PsalmenPsaltaren, 118 Psalmen
Tacksägelse- och högtidssång.
- Tacken HERREN, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen. - Så säge Israel,
ty hans nåd varar evinnerligen. - Så säge Arons hus,
ty hans nåd varar evinnerligen. - Så säge de som frukta HERREN [1],
ty hans nåd varar evinnerligen. - I mitt trångmål åkallade jag HERREN,
och HERREN svarade mig och ställde mig på rymlig plats. - HERREN står mig bi, jag skall icke frukta;
vad kunna människor göra mig? - HERREN står mig bi, han är min hjälpare,
och jag skall få se med lust på dem som hata mig. - Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN
än att förlita sig på människor. - Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN
än att förlita sig på furstar. - Alla hedningar omringa mig,
men i HERRENS namn skall jag förgöra dem. - De omringa mig, ja, de omringa mig,
men i HERRENS namn skall jag förgöra dem. - De omringa mig såsom bin,
men de slockna såsom eld i törne;
i HERRENS namn skall jag förgöra dem. - Man stöter mig hårdeligen, för att jag skall falla,
men HERREN hjälper mig. - HERREN är min starkhet och min lovsång,
och han blev mig till frälsning. - Man sjunger med jubel om frälsning
i de rättfärdigas hyddor:
»HERRENS högra hand gör mäktiga ting. - HERRENS högra han upphöjer,
HERRENS högra hand gör mäktiga ting.» - Jag skall icke dö, utan leva
och förtälja HERRENS gärningar. - Väl tuktade mig HERREN,
men han gav mig icke åt döden. - Öppnen för mig rättfärdighetens portar;
jag vill gå in genom dem och tacka HERREN. - Detta är HERRENS port,
de rättfärdiga skola gå in genom den. - Jag tackar dig för att du svarade mig
och blev mig till frälsning. - Den sten som byggningsmännen förkastade
har blivit en hörnsten. - Av HERREN har den blivit detta;
underbart är det i våra ögon. - Detta är den dag som HERREN har gjort;
låtom oss på den fröjdas och vara glada. - Ack HERRE, fräls!
Ack HERRE, låt väl gå! - Välsignad vare han som kommer,i HERRENS namn.
Vi välsigna ederfrån HERRENS hus.
- HERREN är Gud,och han gav oss ljus.
Ordnen eder i högtidsled,med lövrika kvistar i händerna,
fram till altarets horn. - Du är min Gud, och jag vill tacka dig;
min Gud, jag vill upphöja dig. - Tacka HERREN, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen.
[1] Se Frukta Gud i Ordförkl.
*19/b9 Psaltaren, 119 Psalmen
Psaltaren, 119 Psalmen [1]
Den frommes rika tröst i Herrens ord.
- Saliga äro de vilkas väg är ostrafflig,
de som vandra efter HERRENS lag. - Saliga äro de som taga hans vittnesbörd i akt,
de som av allt hjärta söka honom, - de som icke göra vad orätt är,
utan vandra på hans vägar. - Du har givit befallningar,
för att de skola hållas med all flit. - O att mina vägar vore rätta,
så att jag hölle dina stadgar! - Då skulle jag icke komma på skam,
när jag skådade på alla dina bud. - Jag vill tacka dig av uppriktigt hjärta,
när jag får lära din rättfärdighets rätter. - Dina stadgar vill jag hålla;
övergiv mig icke så helt och hållet. - Huru skall en yngling bevara sin väg obesmittad?
När han håller sig efter ditt ord. - Jag söker dig av allt mitt hjärta;
låt mig icke fara vilse från dina bud. - Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta,
för att jag icke skall synda mot dig. - Lovad vare du, HERRE!
Lär mig dina stadgar. - Med mina läppar förtäljer jag
alla din muns rätter. - Jag fröjdar mig över dina vittnesbörds väg
såsom över alla skatter. - Jag vill begrunda dina befallningar
och skåda på dina stigar. - Jag har min lust i dina stadgar,
jag förgäter icke ditt ord. - Gör väl mot din tjänare, så att jag får leva,
då vill jag hålla ditt ord. - Öppna mina ögon, så att jag kan skåda
undren i din lag. - Jag är en främling på jorden;
fördölj icke dina bud för mig. - Min själ är sönderkrossad
av ständig trängtan efter dina rätter. - Du näpser de fräcka, de förbannade,
dem som fara vilse från dina bud. - Tag bort ifrån mig smälek och förakt,
ty jag tager i akt dina vittnesbörd. - Ja, furstar sitta och lägga råd mot mig,
men din tjänare begrundar dina stadgar; - ja, dina vittnesbörd äro min lust,
de äro mina rådgivare. - Min själ ligger nedtryckt i stoftet;
behåll mig vid liv efter ditt ord. - Jag förtäljde om mina vägar, och du svarade mig;
lär mig dina stadgar. - Lär mig att förstå dina befallningars väg,
så vill jag begrunda dina under. - Min själ gråter av bedrövelse;
upprätta mig efter ditt ord. - Låt lögnens väg vara fjärran ifrån mig,
och förunna mig din undervisning. - Jag har utvalt sanningens väg,
dina rätter har jag ställt framför mig. - Jag håller mig till dina vittnesbörd;
HERRE, låt mig icke komma på skam. - Jag vill löpa dina buds väg,
ty du tröstar mitt hjärta. - Visa mig, HERRE, dina stadgars väg,
så vill jag taga den i akt intill änden. - Giv mig förstånd, så vill jag taga din lag i akt
och hålla den av allt hjärta. - Led mig på dina buds stig,
ty till den har jag behag. - Böj mitt hjärta till dina vittnesbörd,
och låt det icke vika av till orätt vinning. - Vänd bort mina ögon, så att de icke se efter fåfänglighet;
behåll mig vid liv på dina vägar. - Uppfyll på din tjänare ditt tal,
ty det leder till din fruktan. - Vänd bort ifrån mig den smälek som jag fruktar;
ty dina rätter äro goda. - Se, jag längtar efter dina befallningar;
behåll mig vid liv genom din rättfärdighet. - Din nåd komme över mig, HERRE,
din frälsning efter ditt tal; - Så kan jag giva den svar, som smädar mig;
ty jag förtröstar på ditt ord. - Ryck icke sanningens ordså helt och hållet bort ifrån min mun,
ty jag hoppas på dina domar. - Så vill jag hålla din lag beständigt,
ja, alltid och evinnerligen. - Låt mig gå fram på rymlig plats,
ty jag begrundar dina befallningar. - Jag vill tala om dina vittnesbörd inför konungar,
och jag skall icke komma på skam. - Jag vill hava min lust i dina bud,
ty de äro mig kära; - jag vill lyfta mina händer upp till dina bud,ty de äro mig kära,
och jag vill begrunda dina stadgar. - Tänk på ordet till din tjänare,
eftersom du har givit mig hopp. - Det är min tröst i mitt lidande
att ditt tal behåller mig vid liv. - De fräcka bespotta mig övermåttan;
likväl viker jag icke ifrån din lag. - Jag tänker på dina domar i forna tider,
HERRE, och jag varder tröstar. - Glödande harm griper mig för de ogudaktigas skull,
därför att de övergiva din lag. - Dina stadgar äro lovsånger för mig
i det hus där jag dväljes. - Jag tänker om natten på ditt namn,
HERRE, och jag håller din lag. - Detta har blivit mig beskärt:
att jag får taga dina befallningar i akt. - Min del är HERREN;
jag har beslutit att hålla dina ord. - Jag bönfaller inför dig av allt hjärta;
var mig nådig efter ditt tal. - Jag betänker mina vägar
och vänder mina fötter till dina vittnesbörd. - Jag skyndar mig och dröjer icke
att hålla dina bud. - De ogudaktigas snaror omgiva mig,
men jag förgäter icke din lag. - Mitt i natten står jag upp för att tacka dig
för din rättfärdighets rätter. - Jag sluter mig till alla dem som frukta dig
och till dem som hålla dina befallningar. - Jorden är full av din nåd, o HERRE;
lär mig dina stadgar. - Du gör din tjänare gott,
HERRE, efter ditt ord. - Lär mig gott förstånd och kunskap,
ty jag tror på dina bud. - Förrän jag fick lida, for jag vilse,
men nu håller jag mig vid ditt tal. - Du är god och gör vad gott är;
lär mig dina stadgar. - De fräcka hopspinna lögn mot mig,
men jag vill av allt hjärta taga dina befallningar i akt. - Deras hjärtan äro okänsliga såsom fett,
men jag har min lust i din lag. - Det var mig gott att jag vart tuktad,
så att jag fick lära mig dina stadgar. - Din muns lag är mig bättre
än tusentals stycken guld och silver. - Dina händer hava gjort och berett mig;
giv mig förstånd, så att jag kan lära dina bud. - De som frukta dig skola se mig och glädjas,
ty jag hoppas på ditt ord. - HERRE, jag vet att dina domar äro rättfärdiga,
och att du har tuktat mig i trofasthet. - Din nåd vare min tröst,
såsom du har lovat din tjänare. - Din barmhärtighet komme över mig, så att jag får leva;
ty din lag är min lust. - På skam komme de fräcka,ty de hava gjort mig orätt utan sak;
men jag vill begrunda dina befallningar. - Till mig må de vända sig, som frukta dig,
och de om känna dina vittnesbörd. - Mitt hjärta vare ostraffligt i dina stadgar,
så att jag icke kommer på skam. - Min själ trängtar efter din frälsning,
jag hoppas på ditt ord. - Mina ögon trängta efter ditt tal,
och jag säger: »När vill du trösta mig?» - Ty jag är såsom en vinlägel i rök,
men jag förgäter icke dina stadgar. - Huru få äro icke din tjänares dagar!
När vill du hålla dom över mina förföljare? - De fräcka gräva gropar för mig,
de som icke leva efter din lag. - Alla dina bud äro sanning;
utan sak förföljer man mig; hjälp mig. - De hava så när fördärvat mig på jorden,
fastän jag icke har övergivit dina befallningar. - Behåll mig vid liv efter din nåd,
så vill jag hålla din muns vittnesbörd. - Evinnerligen, HERRE,
står ditt ord fast i himmelen. - Från släkte till släkte varar din trofasthet;
du har grundat jorden, och den består. - Till att utföra dina rätter består allt än i dag,
ty allting måste tjäna dig. - Om din lag icke hade varit min lust,
så hade jag förgåtts i mitt elände. - Aldrig skall jag förgäta dina befallningar,
ty genom dem har du behållit mig vid liv. - Jag är din, fräls mig;
ty jag begrundar dina befallningar. - På mig vakta de ogudaktiga för att förgöra mig;
men jag aktar på dina vittnesbörd. - På all annan fullkomlighet har jag sett en ände,
men ditt bud är omätligt i vidd. - Huru kär har jag icke din lag!
Hela dagen begrundar jag den. - Visare än mina fiender äro, göra mig dina bud,
ty de tillhöra mig för evig tid. - Jag är klokare än alla mina lärare,
ty jag begrundar dina vittnesbörd. - Jag är förståndigare än de gamle,
ty jag tager dina befallningar i akt. - Jag avhåller mina fötter ifrån alla onda vägar,
för att jag må hålla ditt ord. - Jag viker icke ifrån dina rätter,
ty du undervisar mig. - Huru ljuvt för min tunga är icke ditt tal!
Det är ljuvare än honung för min mun. - Av dina befallningar får jag förstånd;
därför hatar jag alla lögnens vägar. - Ditt ord är mina fötters lykta
och ett ljus på min stig. - Jag har svurit och hållit det:
att taga din rättfärdighets rätter i akt. - Jag är storligen plågad;
HERRE, behåll mig vid liv efter ditt ord. - Låt min muns frivilliga offer behaga dig, HERRE,
och lär mig dina rätter. - Jag bär min själ [2] alltid i min hand,
men jag förgäter icke din lag. - De ogudaktiga lägga ut snaror för mig,
men jag far icke vilse från dina befallningar. - Jag har dina vittnesbörd till min eviga arvedel,
ty de äro mitt hjärtas fröjd. - Jag har böjt mitt hjärta till att göra efter dina stadgar,
alltid och intill änden. - Jag hatar dem som halta på båda sidor,
men din lag har jag kär. - Du är mitt beskärm och min sköld;
jag hoppas på ditt ord. - Viken bort ifrån mig, I onde;
jag vill taga min Guds bud i akt. - Uppehåll mig efter ditt tal, så att jag får leva,
och låt mig icke komma på skam med mitt hopp. - Stöd mig, så att jag varder frälst,
så vill jag alltid se med lust på dina stadgar. - Du aktar för intet alla som fara vilse från dina stadgar,
ty förgäves är deras svek. - Du förkastar såsom slagg alla ogudaktiga på jorden;
därför har jag dina vittnesbörd kära. - Av fruktan för dig ryser mitt kött,
och jag rädes för dina domar. - Jag övar rätt och rättfärdighet;
du skall icke överlämna mig åt mina förtryckare. - Tag dig an din tjänares sak, och låt det gå honom väl;
låt icke de fräcka förtrycka mig. - Mina ögon trängta efter din frälsning
och efter din rättfärdighets tal. - Gör med din tjänare efter din nåd,
och lär mig dina stadgar. - Jag är din tjänare; giv mig förstånd,
så att jag kan känna dina vittnesbörd. - Det är tid för HERREN att handla,
ty de hava gjort din lag om intet. - Därför har jag dina bud kära
mer än guld, jag, mer än fint guld. - Därför håller jag alla dina befallningar i allo för rätta,
men alla lögnens vägar hatar jag. - Underbara äro dina vittnesbörd,
därför tager min själ dem i akt. - När dina ord upplåtas, giva de ljus
och skänka förstånd åt de enfaldiga. - Jag spärrar upp min mun och flämtar,
ty jag längtar ivrigt efter dina bud. - Vänd dig till mig och var mig nådig,
såsom rätt är mot dem som hava ditt namn kärt. - Gör mina steg fasta genom ditt tal,
och låt ingen orätt varda mig övermäktig. - Förlossa mig från människors förtryck,
så vill jag hålla dina befallningar. - Låt ditt ansikte lysa över din tjänare,
och lär mig dina stadgar. - Vattenbäckar rinna ned från mina ögon,
därför att man icke håller din lag. - HERRE, du är rättfärdig,
och dina domar äro rättvisa. - Du har påbjudit dina vittnesbörd i rättfärdighet
och i stor trofasthet. - Jag förtäres av nitälskan,
därför att mina ovänner förgäta dina ord. - Ditt tal är väl luttrat,
och din tjänare har det kärt. - Jag är ringa och föraktad,
men jag förgäter icke dina befallningar. - Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet,
och din lag är sanning. - Nöd och trångmål hava träffat mig,
men dina bud äro min lust. - Dina vittnesbörd äro rättfärdiga evinnerligen;
giv mig förstånd, så att jag får leva. - Jag ropar av allt hjärta, svara mig, HERRE;
jag vill taga dina stadgar i akt. - Jag ropar till dig, fräls mig,
så vill jag hålla dina vittnesbörd. - Jag kommer tidigt i morgongryningen och ropar;
jag hoppas på dina ord. - Mina ögon hasta före nattens väkter
till att begrunda ditt tal. - Hör min röst efter din nåd;
HERRE, behåll mig vid liv efter dina rätter. - Nära äro de som jaga efter skändlighet,
de som äro långt ifrån din lag. - Nära är ock du, HERRE,
och alla dina bud äro sanning. - Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd
att du har stadgat dem för evig tid. - Se till mitt lidande och rädda mig,
ty jag förgäter icke din lag. - Utför min sak och förlossa mig;
behåll mig vid liv efter ditt tal. - Frälsning är långt borta från de ogudaktiga,
ty de fråga icke efter dina stadgar. - HERRE, din barmhärtighet är stor;
behåll mig vid liv efter dina rätter. - Mina förföljare och ovänner äro många,
men jag viker icke ifrån dina vittnesbörd. - När jag ser de trolösa, känner jag leda vid dem,
därför att de icke hålla sig vid ditt tal. - Se därtill att jag har dina befallningar kära;
HERRE, behåll mig vid liv efter din nåd. - Summan av ditt ord är sanning,
och alla din rättfärdighets rätter vara evinnerligen. - Furstar förfölja mig utan sak,
men mitt hjärta fruktar för dina ord. - Jag fröjdar mig över ditt tal
såsom den som vinner stort byte. - Jag hatar lögnen, den skall vara mig en styggelse;
men din lag har jag kär. - Jag lovar dig sju gånger om dagen
för din rättfärdighets rätter. - Stor frid äga de som hava din lag kär,
och intet finnes, som bringar dem på fall. - Jag väntar efter din frälsning, HERRE,
och jag gör efter dina bud. - Min själ håller dina vittnesbörd,
och jag har dem storligen kära. - Jag håller dina befallningar och vittnesbörd,
ty du känner alla mina vägar. - HERRE, mitt rop komme inför ditt ansikte;
giv mig förstånd efter ditt ord. - Min bön komme inför ditt ansikte;
rädda mig efter ditt tal. - Mina läppar må flöda över av lov,
ty du lär mig dina stadgar. - Min tunga sjunge om ditt ord,
ty alla dina bud äro rättfärdiga. - Din hand vare mig till hjälp,
ty jag har utvalt dina befallningar. - Jag längtar efter din frälsning, HERRE,
och din lag är min lust. - Låt min själ leva, så skall hon lova dig;
och låt dina rätter hjälpa mig. - Om jag far vilse, så uppsök din tjänaresåsom ett förlorat får,
ty jag förgäter icke dina bud.
[1] Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
[2] Se Själ i Ordförkl.
*19/c0 Psaltaren, 120 Psalmen
Psaltaren, 120 Psalmen
Bönerop mot fienders falskhet.
- En vallfartssång.
Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig. 2. HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga. 3. Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga? 4. Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.
5. Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land
och bo ibland Kedars hyddor!
6. Länge nog har min själ måst bo
ibland dem som hata friden.
7. Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord,
äro de redo till strid.
*19/c1 Psaltaren, 121 Psalmen
Psaltaren, 121 Psalmen
Förtröstan på Herrens beskydd.
- En vallfartssång.
Jag lyfter mina ögon upp till bergen: varifrån skall min hjälp komma? 2. Min hjälp kommer från HERREN, som har gjort himmel och jord.
3. Icke skall han låta din fot vackla,
icke slumrar han som bevarar dig!
4. Nej, han som bevarar Israel,
han slumrar icke, han sover icke.
5. HERREN är den som bevarar dig,
HERREN är ditt skygd på din högra sida. 6. Solen skall icke skada dig om dagen, ej heller månen om natten.
7. HERREN skall bevara dig
för allt ont, han skall bevara din själ. 8. HERREN skall bevara din utgång och din ingång, från nu och till evig tid. *19/c2 Psaltaren, 122 Psalmen Psaltaren, 122 Psalmen Välönskningar över Jerusalem.
- En vallfartssång; av David.
Jag gladdes, när man sade till mig: »Vi skola gå till HERRENS hus.»
2. Våra fötter fingo träda in
i dina portar, Jerusalem,
3. Jerusalem, du nyuppbyggda stad,
där hus sluter sig väl till hus,
4. dit stammarna draga upp,
HERRENS stammar, efter lagen för Israel, till att prisa HERRENS namn. 5. Ty där äro ställda domarstolar, stolar för Davids hus.
6. Önsken Jerusalem frid;
ja, dem gånge väl, som älska dig.
7. Frid vare inom dina murar,
välgång i dina palats!
8. För mina bröders och vänners skull
vill jag tillsäga dig frid.
9. För HERRENS, vår Guds, hus’ skull
vill jag söka din välfärd.
*19/c3 Psaltaren, 123 Psalmen
Psaltaren, 123 Psalmen
Bön om hjälp mot föraktare.
- En vallfartssång.
Jag lyfter mina ögon upp till dig, du som bor i himmelen. 2. Ja, såsom tjänares ögon skåda på deras herres hand, såsom en tjänarinnas ögon på hennes frus hand, så skåda våra ögon upp till HERREN, vår Gud, till dess han varder oss nådig.
3. Var oss nådig, HERRE, var oss nådig,
ty vi äro rikligen mättade med förakt.
4. Rikligen mättad är vår själ
med de säkras bespottelse, med de högmodigas förakt. *19/c4 Psaltaren, 124 Psalmen Psaltaren, 124 Psalmen Tacksägelse för räddning ur stor fara.
- En vallfartssång; av David.
Om HERREN icke hade varit med oss -- så säge Israel -- 2. om HERREN icke hade varit med oss, när människorna reste sig upp emot oss, 3. då hade de uppslukat oss levande, när deras vrede upptändes mot oss; 4. då hade vattnen fördränkt oss, strömmen gått över vår själ; 5. ja, då hade de gått över vår själ, de svallande vattnen.
6. Lovad vare HERREN
för att han ej gav oss till rov åt deras tänder! 7. Vår själ kom undan såsom en fågel ur fågelfängarnas snara; snaran gick sönder, och vi kommo undan.
8. Vår hjälp är i HERRENS namn,
hans som har gjort himmel och jord.
*19/c5 Psaltaren, 125 Psalmen
Psaltaren, 125 Psalmen
HERREN beskyddar Israel.
- En vallfartssång.
De som förtrösta på HERREN, de likna Sions berg, som icke vacklar, utan förbliver evinnerligen. 2. Jerusalem omhägnas av berg, och HERREN omhägnar sitt folk, ifrån nu och till evig tid. 3. Ty ogudaktighetens spira skall icke förbliva över de rättfärdigas arvslott, på det att de rättfärdiga ej må uträcka sina händer till orättfärdighet.
4. Gör gott, o HERRE, mot de goda
och mot dem som hava redliga hjärtan.
5. Men dem som vika av på vrånga vägar,
dem rycke HERREN bort tillika med ogärningsmännen. Frid vare över Israel! *19/c6 Psaltaren, 126 Psalmen Psaltaren, 126 Psalmen Tåreutsäde och glädjeskörd.
- En vallfartssång.
När HERREN åter upprättade Sion, då voro vi såsom drömmande. 2. Då blev vår mun uppfylld med löje och vår tunga med jubel; då sade man bland hedningarna: »HERREN har gjort stora ting med dem.» 3. Ja, HERREN hade gjort stora ting med oss; däröver voro vi glada.
4. HERRE, upprätta oss igen,
såsom du återför bäckarna i Sydlandet. 5. De som så med tårar skola skörda med jubel. 6. De gå åstad gråtande och bära sitt utsäde; de komma åter med jubel och bära sina kärvar. *19/c7 Psaltaren, 127 Psalmen Psaltaren, 127 Psalmen All välsignelse kommer från HERREN.
- En vallfartssång; av Salomo.
Om HERREN icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå. Om HERREN icke bevarar staden, så vakar väktaren fåfängt. 2. Det är fåfängt att I bittida stån upp och sent gån till vila, och äten eder bröd med vedermöda; detsamma giver han åt sina vänner, medan de sova.
3. Se, barn äro en HERRENS gåva,
livsfrukt en lön.
4. Likasom pilar i en hjältes hand,
så äro söner som man får vid unga år.
5. Säll är den man som har sitt koger
fyllt av sådana. De komma icke på skam, när de mot fiender föra sin talan i porten. *19/c8 Psaltaren, 128 Psalmen Psaltaren, 128 Psalmen Den gudfruktiges husliga lycka.
- En vallfartssång.
Säll är envar som fruktar HERREN och vandrar på hans vägar. 2. Ja, av dina händers arbete får du njuta frukten; säll är du, och väl dig! 3. Lik ett fruktsamt vinträd varder din hustru, därinne i ditt hus, lika olivtelningar dina barn, omkring ditt bord. 4. Ty se, så varder den man välsignad, som fruktar HERREN.
5. HERREN välsigne dig från Sion;
må du få se Jerusalems välgång i alla dina livsdagar, 6. och må du få se barn av dina barn. Frid över Israel! *19/c9 Psaltaren, 129 Psalmen Psaltaren, 129 Psalmen Sions fienders vanmakt.
- En vallfartssång.
Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel -- 2. mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga. 3. På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror. 4. Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.
5. De skola komma på skam och vika tillbaka,
så många som hata Sion.
6. De skola bliva lika gräs på taken,
som vissnar, förrän det har vuxit upp;
7. ingen skördeman fyller därmed sin hand,
ingen kärvbindare sin famn,
8. och de som gå där fram kunna icke säga:
»HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.» *19/d0 Psaltaren, 130 Psalmen Psaltaren, 130 Psalmen Bön ur djupen om förlåtelse och förlossning.
- En vallfartssång.
Ur djupen ropar jag till dig, HERRE.
2. Herre, hör min röst,
låt dina öron akta på mina böners ljud.
3. Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar,
Herre, vem kan då bestå?
4. Dock, hos dig är ju förlåtelse,
på det att man må frukta dig.
5. Jag väntar efter HERREN,
min själ väntar, och jag hoppas på hans ord. 6. Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen.
7. Hoppas på HERREN, Israel;
ty hos HERREN är nåd, och mycken förlossning är hos honom. 8. Och han skall förlossa Israel från alla dess missgärningar. *19/d1 Psaltaren, 131 Psalmen Psaltaren, 131 Psalmen Stilla undergivenhet.
- En vallfartssång; av David.
HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är, och mina ögon se ej efter vad upphöjt är, och jag umgås icke med stora ting, med ting som äro mig för svåra. 2. Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.
3. Hoppas på HERREN, Israel,
från nu och till evig tid.
*19/d2 Psaltaren, 132 Psalmen
Psaltaren, 132 Psalmen
Davids löfte till HERREN och HERRENS löfte till David.
- En vallfartssång.
Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida, 2. han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob; 3. »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger, 4. jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer, 5. förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.»
6. Ja, vi hörde därom i Efrata,
vi förnummo det i skogsbygden.
7. Låtom oss gå in i hans boning,
tillbedja vid hans fotapall.
8. Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad,
du och din makts ark.
9. Dina präster vare klädda i rättfärdighet,
och dina fromma juble.
10. För din tjänare Davids skull
må du icke visa tillbaka din smorde.
11. HERREN har svurit David
en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron. 12. Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron. 13. Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning. 14. Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust. 15. Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest. 16. Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt. 17. Där skall jag låta ett horn [1] skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde. 18. Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.»
[1] Se Horn i Ordförkl.
*19/d3 Psaltaren, 133 Psalmen
Psaltaren, 133 Psalmen
Välsignelsen av de frommas brödragemenskap.
- En vallfartssång; av David.
Se huru gott och ljuvligt det är att bröder bo endräktigt tillsammans. 2. Det är likt den dyrbara oljan på huvudet, som flyter ned i skägget, ned i Arons skägg, som flyter ned över linningen på hans kläder. 3. Det är likt Hermons dagg, som faller ned på Sions-bergen. Ty där beskär HERREN välsignelse, liv till evig tid. *19/d4 Psaltaren, 134 Psalmen Psaltaren, 134 Psalmen Välsignelse från HERREN över dem som välsigna HERREN.
- En vallfartssång.
Upp, välsignen HERREN, alla I HERRENS tjänare, I som stån om natten i HERRENS hus. 2. Lyften edra händer upp mot helgedomen och välsignen HERREN.
3. HERREN välsigne dig från Sion,
han som har gjort himmel och jord.
*19/d5 Psaltaren, 135 Psalmen
Psaltaren, 135 Psalmen
Lov till Herren för hans stora under.
- Halleluja!
Loven HERRENS namn,
loven det, i HERRENS tjänare, - I som stån i HERRENS hus,
i gårdarna till vår Guds hus. - Loven HERREN, ty HERREN är god,
lovsjungen hans namn, ty det är ljuvligt. - Se, HERREN har utvalt Jakob åt sig,
Israel till sin egendom. - Ty jag vet att HERREN är stor,
att vår Herre är förmer än alla gudar. - HERREN kan göraallt vad han vill,
i himmelen och på jorden,
i haven och i alla djup; - han som låter regnskyar stiga uppfrån jordens ända,
han som låter ljungeldar komma med regn
och för vinden ut ur dess förvaringsrum; - han som slog de förstfödda i Egypten,
både människor och boskap; - han som sände tecken och underöver dig, Egypten,
över Farao och alla hans tjänare; - han som slog stora folk
och dräpte mäktiga konungar: - Sihon, amoréernas konung,
och Og, konungen i Basan,
med alla Kanaans riken, - och gav deras land till arvedel,
till arvedel åt sitt folk Israel. - HERRE, ditt namn varar evinnerligen,
HERRE, din åminnelse från släkte till släkte. - Ty HERREN skaffar rätt åt sitt folk,
och över sina tjänare förbarmar han sig. - Hedningarnas avgudar äro silver och guld,
verk av människohänder. - De hava mun och tala icke,
de hava ögon och se icke, - de hava öron och lyssna icke till,
och ingen ande är i deras mun. - De som hava gjort dem skola bliva dem lika,
ja, alla som förtrösta på dem. - I av Israels hus, loven HERREN;
I av Arons hus, loven HERREN; - I av Levis hus, loven HERREN;
I som frukten HERREN [1], loven HERREN. - Lovad vare HERREN från Sion,
han som bor i Jerusalem!Halleluja!
[1] Se Frukta Gud i Ordförkl.
*19/d6 Psaltaren, 136 Psalmen
Psaltaren, 136 Psalmen
Tacksägelse till HERREN för hans stora under och eviga nåd.
- Tacken HERREN, ty han är god,ty hans nåd varar evinnerligen.
- Tacken gudarnas Gud,ty hans nåd varar evinnerligen.
- Tacken herrarnas HERRE,ty hans nåd varar evinnerligen;
- honom som allena gör stora under,ty hans nåd varar evinnerligen;
- honom som har gjort himmelen med förstånd,ty hans nåd varar evinnerligen;
- honom som har utbrett jorden över vattnen,ty hans nåd varar evinnerligen;
- honom som har gjort de stora ljusen,ty hans nåd varar evinnerligen:
- solen till att råda över dagen,ty hans nåd varar evinnerligen,
- månen och stjärnorna till att råda över natten,ty hans nåd varar evinnerligen;
- honom som slog Egypten i dess förstfödda,ty hans nåd varar evinnerligen,
- och som förde Israel ut därifrån,ty hans nåd varar evinnerligen,
- med stark hand och uträckt arm,ty hans nåd varar evinnerligen;
- honom som delade Röda havet itu,ty hans nåd varar evinnerligen,
- och lät Israel gå mitt därigenom,ty hans nåd varar evinnerligen,
- och kringströdde Farao och hans här i Röda havet,ty hans nåd varar evinnerligen;
- honom som förde sitt folk genom öknen,ty hans nåd varar evinnerligen,
- honom som slog stora konungar,ty hans nåd varar evinnerligen,
- och dräpte väldiga konungar,ty hans nåd varar evinnerligen:
- Sihon, amoréernas konung,ty hans nåd varar evinnerligen,
- och Og, konungen i Basan,ty hans nåd varar evinnerligen;
- och som gav deras land till arvedel,ty hans nåd varar evinnerligen,
- till arvedel åt sin tjänare Israel,ty hans nåd varar evinnerligen;
- honom som tänkte på oss i vår förnedring,ty hans nåd varar evinnerligen,
- och som ryckte oss ur våra ovänners våld,ty hans nåd varar evinnerligen;
- honom som giver mat åt allt levande,ty hans nåd varar evinnerligen.
- Tacken himmelens Gud,ty hans nåd varar evinnerligen.
*19/d7 Psaltaren, 137 PsalmenPsaltaren, 137 Psalmen
Vid Babels floder.
- Vid Babels floder,där sutto vi och gräto,
när vi tänkte på Sion. - I pilträden som där vorohängde vi upp våra harpor.
- Ty de som höllo oss fångnabådo oss där att sjunga,
och våra plågarebådo oss vara glada:
»Sjungen för ossen av Sions sånger.»
- Huru skulle vi kunna sjungaHERRENS sång
i främmande land? - Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,så förgäte min högra hand sin tjänst.
- Min tunga låde vid min gom,om jag upphör att tänka på dig,
om jag icke låter Jerusalemvara min allra högsta glädje.
- Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,och straffa Edoms barn,
dem som ropade: »Riven ned, riven ned detända till grunden.»
- Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,
säll är den som får vedergälla dig
allt vad du har gjort oss. - Säll är den som får gripa dina späda barn
och krossa dem mot klippan.
*19/d8 Psaltaren, 138 PsalmenPsaltaren, 138 Psalmen
Tacksägelse till HERREN, den store och nådige.
- Av David.
Jag vill tacka dig av allt mitt hjärta; inför gudarna vill jag lovsjunga dig. 2. Jag vill tillbedja, vänd mot ditt heliga tempel, och prisa ditt namn för din nåd och sanning, ty du har gjort ditt löftesord stort utöver allt vad ditt namn hade sagt. 3. När jag ropade, svarade du mig; du gav mig frimodighet, och min själ fick kraft.
4. HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig,
när de få höra din muns tal.
5. De skola sjunga om HERRENS vägar,
ty HERRENS ära är stor.
6. Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga,
och han känner den högmodige fjärran ifrån.
7. Om ock min väg går genom nöd,
så behåller du mig vid liv; du räcker ut din hand till värn mot mina fienders vrede, och din högra hand frälsar mig. 8. HERREN skall fullborda sitt verk för mig. HERRE, din nåd varar evinnerligen; övergiv icke dina händers verk. *19/d9 Psaltaren, 139 Psalmen Psaltaren, 139 Psalmen HERREN, den allvetande och allestädesnärvarande.
- För sångmästaren; av David; en psalm.
HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2. Evad jag sitter eller uppstår, vet du det;
du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3. Evad jag går eller ligger, utforskar du det,
och med alla mina vägar är du förtrogen.
4. Ty förrän ett ord är på min tunga,
se, så känner du, HERRE, det till fullo.
5. Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.
6. En sådan kunskap är mig alltför underbar;
den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
7. Vart skall jag gå för din Ande,
och vart skall jag fly för ditt ansikte?
8. Fore jag upp till himmelen, så är du där,
och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.
9. Toge jag morgonrodnadens vingar,
gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
10. så skulle också där din hand leda mig
och din högra hand fatta mig.
11. Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig
och ljuset bliva natt omkring mig»,
12. så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig,
natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
13. Ty du har skapat mina njurar,
du sammanvävde mig i min moders liv.
14. Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart;
ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl. 15. Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. 16. Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
17. Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud,
huru stor är icke deras mångfald!
18. Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden;
när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
19. Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga!
Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
20. de som tala om dig med ränker i sinnet,
de som hava bragt dina städer i fördärv!
21. Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE?
Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
22. Jag hatar dem med starkaste hat;
ja, mina fiender hava de blivit.
23. Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta;
pröva mig och känn mina tankar,
24. och se till, om jag är stadd på en olycksväg,
och led mig på den eviga vägen.
*19/e0 Psaltaren, 140 Psalmen
Psaltaren, 140 Psalmen
Bön om skydd mot våld och onda tungor.
- För sångmästaren; en psalm av David.
- Rädda mig, HERRE,från onda människor,
bevara mig från våldets män, - för dem som uttänkaont i sina hjärtan
och dagligen rota sig samman till strid. - De vässa sina tungorlikasom ormar,
huggormsgift är inom deras läppar. Sela. - Bevara mig, HERRE,för de ogudaktigas händer,
beskydda mig för våldets män,
som uttänka planerför att bringa mig på fall.
- Stolta människor lägga ut för migsnaror och garn;
de breda ut nätinvid vägens rand,
giller sätta de för mig. Sela. - Jag säger till HERREN:»Du är min Gud.»
Lyssna, o HERRE,till mina böners ljud.
- HERRE, Herre,du min starka hjälp,
du beskärmar mitt huvud,på stridens dag.
- Tillstäd icke, HERRE;vad de ogudaktiga begära;
låt deras anslag ej lyckas,de skulle eljest förhäva sig. Sela.
- Över de mäns huvuden,som omringa mig,
må den olycka komma,som deras läppar bereda.
- Eldsglöd må regna över dem;
må de kastas i eld,
i djup som de ej komma upp ur. - En förtalets manskall ej bestå i landet;
en ond våldsman skall jagas,med slag på slag.
- Jag vet att HERREN skall utföraden betrycktes sak
och skaffa de fattiga rätt. - Ja, de rättfärdiga skola prisa ditt namn
och de redliga bo inför ditt ansikte.
*19/e1 Psaltaren, 141 PsalmenPsaltaren, 141 Psalmen
Bön om hjälp mot frestelser och fiender.
- En psalm av David.
HERRE, jag ropar till dig, skynda till mig; lyssna till min röst, då jag nu ropar till dig. 2. Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer, mina händers upplyftande såsom ett aftonoffer.
3. Sätt, o HERRE,
en vakt för min mun, bevaka mina läppars dörr. 4. Låt icke mitt hjärta vika av till något ont, till att öva ogudaktighetens gärningar tillsammans med män som göra vad orätt är; av deras läckerheter vill jag icke äta.
5. Må den rättfärdige slå mig
i kärlek och straffa mig; det är såsom olja på huvudet, och mitt huvud skall icke försmå det. Ty ännu en tid, så skall min bön uppfyllas, genom att det går dem illa; 6. deras ledare skola störtas ned utför klippan, och man skall då höra att mina ord äro ljuvliga.
7. Såsom när man har plöjt
och ristat upp jorden, så ligga våra ben kringströdda vid dödsrikets rand. 8. Ja, till dig, HERRE, Herre, se mina ögon; till dig tager jag min tillflykt, förkasta icke min själ.
9. Bevara mig för de snaror
som de lägga ut på min väg och för ogärningsmännens giller. 10. De ogudaktiga falle i sina egna garn, medan jag går oskadd förbi. *19/e2 Psaltaren, 142 Psalmen Psaltaren, 142 Psalmen Rop om räddning ifrån förföljares våld.
- En sång av David; en bön, när han var i grottan.
- Jag höjer min röst och ropar till HERREN,
jag höjer min röst och beder till HERREN. - Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer,
min nöd kungör jag för honom. - När min ande försmäktar i mig,
är du den som känner min stig.
På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig. 5. Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.
6. Jag ropar till dig, o HERRE,
jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.» 7. Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. 8. För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig. *19/e3 Psaltaren, 143 Psalmen Psaltaren, 143 Psalmen Klagan och åkallan.
- En psalm av David.
HERRE, hör min bön, lyssna till min åkallan, svara mig i din rättfärdighet, för din trofasthets skull. 2. Och gå icke till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig.
3. Se, fienden förföljer min själ,
han trampar mitt liv till jorden; han lägger mig i mörker såsom de längesedan döda. 4. Och min ande försmäktar i mig, mitt hjärta är stelnat i mitt bröst.
5. Jag tänker på forna dagar,
jag begrundar alla dina gärningar, dina händers verk eftersinnar jag. 6. Jag uträcker mina händer till dig; såsom ett törstigt land längtar min själ efter dig. Sela.
7. HERRE, skynda att svara mig,
ty min ande förgås; dölj icke ditt ansikte för mig, må jag ej varda lik dem som hava farit ned i graven. 8. Låt mig bittida förnimma din nåd, ty jag förtröstar på dig. Kungör mig den väg som jag bör vandra, ty till dig upplyfter jag min själ.
9. Rädda mig från mina fiender, HERRE;
hos dig söker jag skygd.
10. Lär mig att göra din vilja,
ty du är min Gud; din gode Ande lede mig på jämn mark.
11. HERRE, behåll mig vid liv
för ditt namns skull; tag min själ ut ur nöden för din rättfärdighets skull. 12. Utrota mina fiender för din nåds skull, och förgör alla dem som tränga min själ; ty jag är din tjänare. *19/e4 Psaltaren, 144 Psalmen Psaltaren, 144 Psalmen Tacksägelse och bön om räddning och välgång.
- Av David.
Lovad vare HERREN, min klippa, han som lärde mina armar att kriga, mina händer att strida; 2. min nåds Gud och min borg, mitt värn och min räddare, min sköld och min tillflykt, han som lägger mitt folk under mig.
3. HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne,
en människoson, att du tänker på honom?
4. En människa är lik en fläkt,
hennes dagar såsom en försvinnande skugga.
5. HERRE, sänk din himmel och far ned,
rör vid bergen, så att de ryka.
6. Låt ljungeldar ljunga och skingra dem,
skjut dina pilar och förvirra dem.
7. Räck ut dina händer från höjden,
fräls mig och rädda mig ur de stora vattnen, ur främlingarnas hand, 8. vilkas mun talar lögn och vilkas högra hand är en falskhetens hand.
9. Gud, en ny sång
vill jag sjunga till din ära, till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig, 10. dig som giver seger åt konungarna, dig som frälste din tjänare David från det onda svärdet. 11. Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand, vilkas mun talar lögn, och vilkas högra hand är en falskhetens hand.
12. När våra söner stå i sin ungdom
såsom högväxta plantor, våra döttrar lika hörnstoder, huggna såsom för palatser; 13. när våra visthus äro fulla och skänka förråd på förråd; när våra får öka sig tusenfalt, ja, tiotusenfalt på våra utmarker; 14. när våra oxar gå rikt lastade; när ingen rämna har brutits i muren och ingen nödgas draga ut såsom fånge, när intet klagorop höres på våra gator -- 15. saligt är det folk som det så går; ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är. *19/e5 Psaltaren, 145 Psalmen Psaltaren, 145 Psalmen HERRENS storhet och godhet. [1]
- En lovsång av David.
Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung, och lova ditt namn alltid och evinnerligen.
2. Jag vill dagligen lova dig och prisa
ditt namn alltid och evinnerligen
3. Stor är HERREN och högtlovad,
ja, hans storhet är outrannsaklig.
4. Det ena släktet prisar för det andra dina verk,
de förkunna dina väldiga gärningar.
5. Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda
och dina underfulla verk.
6. Man skall tala om dina fruktansvärda gärningars makt;
dina storverk skall jag förtälja.
7. Man skall utbreda ryktet om din stora godhet
och jubla över din rättfärdighet.
8. Nådig och barmhärtig är HERREN,
långmodig och stor i mildhet.
9. HERREN är god mot alla
och förbarmar sig över alla sina verk.
10. Alla dina verk, HERRE, skola tacka dig,
och dina fromma skola lova dig.
11. De skola tala om ditt rikes ära,
och din makt skola de förkunna.
12. Så skola de kungöra för människors barn dina väldiga gärningar
och ditt rikes ära och härlighet.
13. Ditt rike är ett rike för alla evigheter,
och ditt herradöme varar från släkte till släkte.
14. HERREN uppehåller alla dem som äro på väg att falla,
och han upprättar alla nedböjda.
15. Allas ögon vänta efter dig,
och du giver dem deras mat i rätt tid.
16. Du upplåter din hand
och mättar allt levande med nåd.
17. HERREN är rättfärdig i alla sina vägar
och nådig i alla sina verk.
18. HERREN är nära alla dem som åkalla honom,
alla dem som åkalla honom uppriktigt.
19. Han gör vad de gudfruktiga begära
och hör deras rop och frälsar dem.
20. HERREN bevarar alla dem som älska honom,
men alla ogudaktiga skall han förgöra.
21. Min mun skall uttala HERREN lov,
och allt kött skall prisa hans heliga namn alltid och evinnerligen.
[1] Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
*19/e6 Psaltaren, 146 Psalmen
Psaltaren, 146 Psalmen
Lovsång till Herren, den rätte hjälparen.
- Halleluja!
Lova HERREN, min själ. - Jag vill lova HERREN, så länge jag lever,
jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till. - Förliten eder icke på furstar,
icke på en människoson, han kan icke hjälpa. - Hans ande måste sin väg,han vänder tillbaka till den jord
varav han är kommen;
då varda hans anslag om intet. - Säll är den vilkens hjälp är Jakobs Gud,
den vilkens hopp står till HERREN, hans Gud, - till honom som har gjort himmelen och jorden
och havet och allt vad i dem är,
till honom som håller tro evinnerligen, - som skaffar rätt åt de förtryckta,
som giver bröd åt de hungrande.HERREN löser de fångna, - HERREN öppnar de blindas ögon,
HERREN upprättar de nedböjda,
HERREN älskar de rättfärdiga, - HERREN bevarar främlingar,
faderlösa och änkor uppehåller han;
men de ogudaktigas väg vänder han i villa. - HERREN är konung evinnerligen,
din Gud, Sion, från släkte till släkte.Halleluja!
*19/e7 Psaltaren, 147 PsalmenPsaltaren, 147 Psalmen
Lovsång till HERREN, den allsmäktige och allgode.
- Halleluja!
Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud,
ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss. - HERREN är den som bygger upp Jerusalem,
Israels fördrivna samlar han tillhopa. - Han helar dem som hava förkrossade hjärtan,
och deras sår förbinder han. - Han bestämmer stjärnornas mängd,
han nämner dem alla vid namn. - Vår Herre är stor och väldig i kraft,
hans förstånd har ingen gräns. - HERREN uppehåller de ödmjuka,
men de ogudaktiga slår han till jorden. - Höjen sång till HERREN med tacksägelse,
lovsjungen vår Gud till harpa, - honom som betäcker himmelen med moln,
honom som bereder regn åt jorden,
honom som låter gräs skjuta upp på bergen, - honom som giver föda åt djuren,
åt korpens ungar som ropa. - Han har icke sin lust i hästens styrka,
hans behag står ej till mannens snabbhet. - HERRENS behag står till dem som frukta honom,
till dem som hoppas på hans nåd. - Jerusalem, prisa HERREN;
Sion, lova din Gud. - Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta;
han har välsignat dina barn i dig. - Han skaffar dina gränser frid,
han mättar dig med bästa vete. - Han låter sitt tal gå ut till jorden,
hans ord löper åstad med hast. - Han låter snö falla såsom ull,
rimfrost strör han ut såsom aska. - Han kastar sitt hagel såsom smulor;
vem kan bestå för hans frost? - Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna;
sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten. - Han har förkunnat för Jakob sitt ord,
för Israel sina stadgar och rätter. - Så har han icke gjort för något hednafolk;
och hans rätter, dem känna de icke.Halleluja!
*19/e8 Psaltaren, 148 PsalmenPsaltaren, 148 Psalmen
Himmel och jord uppmanas att lova HERREN.
- Halleluja!Loven HERREN från himmelen,
loven honom i höjden. - Loven honom, alla hans änglar,
loven honom, all hans här. - Loven honom, sol och måne,
loven honom, alla lysande stjärnor. - Loven honom, I himlars himlar
och I vatten ovan himmelen. - Ja, de må lova HERRENS namn,
ty han bjöd, och de blevo skapade. - Och han gav dem deras platsför alltid och för evigt;
han gav dem en lag,och ingen överträder den.
- Loven HERREN från jorden,
I havsdjur och alla djup, - eld och hagel,snö och töcken,
du stormande vind,som uträttar hans befallning,
- I berg och alla höjder,
I fruktträd och alla cedrar, - I vilda djur och all boskap,
I kräldjur och bevingade fåglar, - I jordens konungar och alla folk,
I furstar och alla domare på jorden, - I ynglingar, så ock I jungfrur,
I gamle med de unga. - Ja, de må lova HERRENS namn,
ty hans namn allena är högt,
hans majestät når över jorden och himmelen. - Och han har upphöjt ett horn åt sitt folk —
ett ämne till lovsångför alla hans fromma,
för Israels barn,det folk som står honom nära.
Halleluja!
*19/e9 Psaltaren, 149 PsalmenPsaltaren, 149 Psalmen
Uppfordran till HERRENS lov.
- Halleluja!Sjungen till HERRENS ära en ny sång,
hans lov i de frommas församling. - Israel glädje sig över sin skapare,
Sions barn fröjde sig över sin konung. - Må de lova hans namn under dans,
till puka och harpa må de lovsjunga honom. - Ty HERREN har behag till sitt folk,
han smyckar de ödmjuka med frälsning. - De fromma fröjde sig och give honom ära,
de juble på sina läger. - Guds lov skall vara i deras mun
och ett tveeggat svärd i deras hand, - för att utkräva hämnd på hedningarna
och hemsöka folken med tuktan, - för att binda deras konungar med kedjor
och deras ädlingar med järnbojor, - för att utföra på dem den dom som är skriven.
En härlighet bliver det för alla hans fromma.Halleluja!
*19/f0 Psaltaren, 150 PsalmenPsaltaren, 150 Psalmen
Guds lov.
- Halleluja!Loven Gud i hans helgedom,
loven honom i hans makts fäste. - Loven honom för hans väldiga gärningar,
loven honom efter hans stora härlighet - Loven honom med basunklang,
loven honom med psaltare och harpa. - Loven honom med puka och dans,
loven honom med strängaspel och pipa. - Loven honom med ljudande cymbaler,
loven honom med klingande cymbaler. - Allt vad anda har love HERREN.Halleluja!
*20 Ordspråksboken
+20/01 Ordspråksboken, 1 KapitletOrdspråksboken, 1 Kapitlet
Inledning (kap. 1--9): Varning för de ondas lockelser och förmaning att lyssna till vishetens röst. +20/02 Ordspråksboken, 2 Kapitlet Ordspråksboken, 2 Kapitlet Fortsättning av inledningen: Vishetens frukter. +20/03 Ordspråksboken, 3 Kapitlet Ordspråksboken, 3 Kapitlet Fortsättning av inledningen: Förmaning till gudsfruktan; vishetens lov; barmhärtighetens och redlighetens välsignelse. +20/04 Ordspråksboken, 4 Kapitlet Ordspråksboken, 4 Kapitlet Fortsättning av inledningen: En faders lärdomar. +20/05 Ordspråksboken, 5 Kapitlet Ordspråksboken, 5 Kapitlet Fortsättning av inledningen: Varning för lösaktighet. +20/06 Ordspråksboken, 6 Kapitlet Ordspråksboken, 6 Kapitlet Fortsättning av inledningen: Varning för borgensförbindelser, lättja, falskhet och lösaktighet. +20/07 Ordspråksboken, 7 Kapitlet Ordspråksboken, 7 Kapitlet Fortsättning av inledningen: Ytterligare varning för lösaktighet. +20/08 Ordspråksboken, 8 Kapitlet Ordspråksboken, 8 Kapitlet Fortsättning av inledningen: Vishetens maningsrop. +20/09 Ordspråksboken, 9 Kapitlet Ordspråksboken, 9 Kapitlet Fortsättning av inledningen: Vishetens och fåkunnighetens olika inbjudningar. +20/10 Ordspråksboken, 10 Kapitlet Ordspråksboken, 10 Kapitlet Första samlingen av salomoniska ordspråk (kap. 10--22:16). +20/11 Ordspråksboken, 11 Kapitlet Ordspråksboken, 11 Kapitlet Fortsättning av den första samlingen av salomoniska ordspråk. +20/12 Ordspråksboken, 12 Kapitlet Ordspråksboken, 12 Kapitlet Fortsättning av den första samlingen av salomoniska ordspråk. +20/13 Ordspråksboken, 13 Kapitlet Ordspråksboken, 13 Kapitlet Fortsättning av den första samlingen av salomoniska ordspråk. +20/14 Ordspråksboken, 14 Kapitlet Ordspråksboken, 14 Kapitlet Fortsättning av den första samlingen av salomoniska ordspråk. +20/15 Ordspråksboken, 15 Kapitlet Ordspråksboken, 15 Kapitlet Fortsättning av den första samlingen av salomoniska ordspråk. +20/16 Ordspråksboken, 16 Kapitlet Ordspråksboken, 16 Kapitlet Fortsättning av den första samlingen av salomoniska ordspråk. +20/17 Ordspråksboken, 17 Kapitlet Ordspråksboken, 17 Kapitlet Fortsättning av den första samlingen av salomoniska ordspråk. +20/18 Ordspråksboken, 18 Kapitlet Ordspråksboken, 18 Kapitlet Fortsättning av den första samlingen av salomoniska ordspråk. +20/19 Ordspråksboken, 19 Kapitlet Ordspråksboken, 19 Kapitlet Fortsättning av den första samlingen av salomoniska ordspråk. +20/20 Ordspråksboken, 20 Kapitlet Ordspråksboken, 20 Kapitlet Fortsättning av den första samlingen av salomoniska ordspråk. +20/21 Ordspråksboken, 21 Kapitlet Ordspråksboken, 21 Kapitlet Fortsättning av den första samlingen av salomoniska ordspråk. +20/22 Ordspråksboken, 22 Kapitlet Ordspråksboken, 22 Kapitlet Slutet av den första samlingen av salomoniska ordspråk. »De vises ord» (22:17--24:22). +20/23 Ordspråksboken, 23 Kapitlet Ordspråksboken, 23 Kapitlet Fortsättning av »De vises ord». +20/24 Ordspråksboken, 24 Kapitlet Ordspråksboken, 24 Kapitlet Slutet av »De vises ord» jämte tillägg (v. 23--34). +20/25 Ordspråksboken, 25 Kapitlet Ordspråksboken, 25 Kapitlet Hiskias mäns samling av salomoniska ordspråk (kap. 25--29). +20/26 Ordspråksboken, 26 Kapitlet Ordspråksboken, 26 Kapitlet Fortsättning av Hiskias mäns samling. +20/27 Ordspråksboken, 27 Kapitlet Ordspråksboken, 27 Kapitlet Fortsättning av Hiskias mäns samling. +20/28 Ordspråksboken, 28 Kapitlet Ordspråksboken, 28 Kapitlet Fortsättning av Hiskias mäns samling. +20/29 Ordspråksboken, 29 Kapitlet Ordspråksboken, 29 Kapitlet Slutet av Hiskias mäns samling. +20/30 Ordspråksboken, 30 Kapitlet Ordspråksboken, 30 Kapitlet Agurs ord. +20/31 Ordspråksboken, 31 Kapitlet Ordspråksboken, 31 Kapitlet Lemuels ord. En idog hustrus lov.
*21/ Predikaren
*21/01 Predikaren, 1 Kapitlet
Predikaren, 1 Kapitlet
Allting är fåfänglighet och ett evigt enahanda. Också strävandet efter vishet är ett jagande efter vind.
Pred. 1:1. Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens
i Jerusalem.
Pred. 1:2. Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren.
Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!
Pred. 1:3. Vad förmån har människan av all möda som hon gör
sig under solen?
Pred. 1:4. Släkte går, och släkte kommer, och jorden står
evinnerligen kvar.
Pred. 1:5. Och solen går upp, och solen går ned, och har
sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.
Pred. 1:6. Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr;
den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp.
Pred. 1:7. Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver
havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter.
Pred. 1:8. Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det.
Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.
Pred. 1:9. Vad som har varit är vad som kommer att vara,
och vad som har hänt är vad som kommer att hänta; intet nytt sker under solen.
Pred. 1:10. Inträffar något varom man ville säga: “Se, detta
är nytt", så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss.
Pred. 1:11. Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och
dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.
Pred. 1:12. Jag, Predikaren, var konung över Israel i
Jerusalem.
Pred. 1:13. Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och
utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med.
Pred. 1:14. När jag nu såg på allt vad som händer under
himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.
Pred. 1:15. Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det
som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.
Pred. 1:16. Jag sade i mitt hjärta: “Se, jag har förvärvat
mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått."
Pred. 1:17. Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå
vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.
Pred. 1:18. Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse;
och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga. *21/02 Predikaren, 2 Kapitlet Predikaren, 2 Kapitlet Glädjen och arbetet för att bereda sig glädje är fåfänglighet. Det går den vise såsom dåren.
Pred. 2:1. Jag sade i mitt hjärta: “Välan, jag vill pröva
huru glädje kommer dig, gör dig nu goda dagar." Men se, också detta var fåfänglighet.
Pred. 2:2. Jag måste säga om löjet: “Det är dårskap”, och
om glädjen: “Vad gagnar den till?”
Pred. 2:3. I mitt hjärta begrundade jag huru jag skulle
pläga min kropp med vin - allt under det att mitt hjärta ägnade sig åt vishet - och huru jag skulle hålla fast vid dårskap, till dess jag finge se vad som vore bäst för människors barn att göra under himmelen, de dagar de leva.
Pred. 2:4. Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt
mig, jag planterade vingårdar åt mig.
Pred. 2:5. Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och
planterade i dem alla slags fruktträd.
Pred. 2:6. Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem
vattna den skog av träd, som växte upp.
Pred. 2:7. Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda
tjänare fostrades åt mig; jag fick ock boskap, fäkreatur och får, i större myckenhet än någon som före mig hade varit i Jerusalem.
Pred. 2:8. Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt
vad konungar och länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och vad som är människors lust: en hustru, ja, många.
Pred. 2:9. Så blev jag stor, allt mer och mer, större än
någon som före mig hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ändå min vishet.
Pred. 2:10. Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem,
och ingen glädje nekade jag mitt hjärta. Ty mitt hjärta fann glädje i all min möda, och detta var min behållna del av all min möda.
Pred. 2:11. Men när jag så vände mig till att betrakta alla
de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan räknas för vinning.
Pred. 2:12. När jag alltså vände mig till att jämföra vishet
med oförnuft och dårskap - ty vad kunna de människor göra, som komma efter konungen, annat än detsamma som man redan förut har gjort? -
Pred. 2:13. då insåg jag att visheten väl har samma
företräde framför dårskapen, som ljuset har framför mörkret:
Pred. 2:14. Den vise har ögon i sitt huvud, men dåren
vandrar i mörker. Dock märkte jag att det går den ene som den andre.
Pred. 2:15. Då sade jag i mitt hjärta: “Såsom det går dåren,
så skall det ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?" Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet.
Pred. 2:16. Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika
litet som dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara förgätet. Och måste icke den vise dö såväl som dåren?
Pred. 2:17. Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig
vad som händer under solen, eftersom allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
Pred. 2:18. Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade
gjort mig under solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig måste lämna vad jag ar gjort.
Pred. 2:19. Och vem vet om denne skall vara en vis man eller
en dåre? Men ändå skall han få råda över allt det varpå jag har nedlagt min möda och min vishet under solen. Också detta är fåfänglighet.
Pred. 2:20. Så begynte jag då att åter förtvivla i mitt
hjärta över all den möda som jag hade gjort mig under solen.
Pred. 2:21. Ty om en människa med vishet och insikt och
skicklighet har utstått sin möda, så måste hon dock lämna sin del åt en annan som icke har haft någon möda därmed. Också detta är fåfänglighet och ett stort elände.
Pred. 2:22. Ja, vad gagn har människan av all möda och
hjärteoro som hon gör sig under solen?
Pred. 2:23. Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det
besvär hon har är fullt av grämelse; icke ens om natten får hennes hjärta någon ro. Också detta är fåfänglighet.
Pred. 2:24. Det är icke en lycka som beror av människan
själv, att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Guds hand, hans som har sagt:
Pred. 2:25. “Vem kan äta, och vem kan njuta, mig förutan?”
Pred. 2:26. Ty åt den människa som täckes honom giver han
vishet och insikt och glädje; men åt syndaren giver han besväret at samla in och lägga tillhopa, för att det sedan må tillfalla någon som täckes Gud. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind. *21/03 Predikaren, 3 Kapitlet Predikaren, 3 Kapitlet Allt går sin givna gång, och allt är fåfänglighet. Människorna äro såsom fänaden.
Pred. 3:1. Allting har sin tid, och vart företag under
himmelen har sin stund.
Pred. 3:2. Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera
har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.
Pred. 3:3. Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta
ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.
Pred. 3:4. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har
sin tid, och dansa har sin tid.
Pred. 3:5. Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop
stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.
Pred. 3:6. Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin
tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.
Pred. 3:7. Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin
tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.
Pred. 3:8. Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig
har sin tid, och fred har sin tid.
Pred. 3:9. Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?
Pred. 3:10. Jag såg vilket besvär Gud har givit människors
barn till att plåga sig med.
Pred. 3:11. Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han
har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.
Pred. 3:12. Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de
äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva.
Pred. 3:13. Men om någon kan äta och dricka och njuta vad
gott är under all sin möda, så är också detta en Guds gåva.
Pred. 3:14. Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva
evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom.
Pred. 3:15. Vad som är, det var redan förut, och vad som
kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.
Pred. 3:16. Ytterligare såg jag under solen att på
domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.
Pred. 3:17. Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige
och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom.
Pred. 3:18. Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull
sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att de äro såsom fänad.
Pred. 3:19. Ty det går människors barn såsom det går
fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet.
Pred. 3:20. Alla går de till samma mål; alla have de kommit
av stoft, och alla skola de åter varda stoft.
Pred. 3:21. Vem kan veta om människornas ande att den stiger
uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden?
Pred. 3:22. Och jag såg att intet är bättre för människan,
än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne? *21/04 Predikaren, 4 Kapitlet Predikaren, 4 Kapitlet Orättrådigheten på jorden. Den ensamme och den fattige.
Pred. 4:1. Och ytterligare såg jag på alla de
våldsgärningar som förövas under solen. Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns, som tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares hand, och ingen fanns, som tröstade dem.
Pred. 4:2. Då prisade jag de döda, som redan hade fått dö,
lyckliga framför de levande, som ännu leva;
Pred. 4:3. Men lycklig framför båda prisade jag den som
ännu icke hade kommit till, den som hade sluppit att se vad ont som göres under solen.
Pred. 4:4. Och jag såg att all möda och all skicklighet i
vad som göres icke är annat än den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
Pred. 4:5. Dåren lägger händerna i kors och tär så sitt
eget kött.
Pred. 4:6. Ja, bättre är en handfull ro än båda händerna
fulla med möda och med jagande efter vind.
Pred. 4:7. Och ytterligare såg jag något som är
fåfänglighet under solen:
Pred. 4:8. mången finnes, som står ensam och icke har någon
jämte sig, varken son eller broder; och likväl är det ingen ände på all hans möda, och hans ögon bliva icke mätta på rikedom. Och för vem mödar jag mig då och nekar mig själv vad gott är? Också detta är fåfänglighet och ett uselt besvär.
Pred. 4:9. Bättre är att vara två än en, ty de två få
större vinning av sin möda.
Pred. 4:10. Om någondera faller, så kan ju den andre resa
upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan finnes, som kan resa upp honom.
Pred. 4:11. Likaledes, om två ligga tillsammans, så hava de
det varmt; men huru skall den ensamme bliva varm?
Pred. 4:12. Och om någon kan slå ned den som är ensam, så
hålla dock två stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd brister icke så snart.
Pred. 4:13. Bättre är en gammal konung som är dåraktig och
ej har förstånd nog att låta varna sig är en fattig yngling med vishet.
Pred. 4:14. Ty ifrån fängelset gick en gång en sådan till
konungavälde, fastän han var född i fattigdom inom den andres rike.
Pred. 4:15. Jag såg huru alla som levde och rörde sig under
solen följde ynglingen, denne nye som skulle träda i den förres ställe;
Pred. 4:16. det var ingen ände på hela skaran av alla dem
som han gick i spetsen för. Men ändå hava de efterkommande ingen glädje av honom. Ty också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
Pred. 4:17. Bevara din fot, när du går till Guds hus; att
komma dit för att höra är bättre än något slaktoffer som dårarna frambära; ty de äro oförståndiga och göra så vad ont är. *21/05 Predikaren, 5 Kapitlet Predikaren, 5 Kapitlet Förhastade löften inför Gud. Fåfänglig undran; fåfänglig ävlan.
Pred. 5:1. Var icke obetänksam med din mun, och låt icke
ditt hjärta förhasta sig med att uttala något ord inför Gud. Gud är ju i himmelen, och du är på jorden; låt därför dina ord vara få.
Pred. 5:2. Ty tanklöshet har med sig mångahanda besvär, och
en dåres röst har överflöd på ord.
Pred. 5:3. När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke
att infria det; ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall du infria.
Pred. 5:4. Det är bättre att du intet lovar, än att du gör
ett löfte och icke infriar det.
Pred. 5:5. Låt icke din mun draga skuld över hela din
kropp; och säg icke inför Guds sändebud att det var ett förhastande. Icke vill du att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, så att han fördärvar sina händers verk?
Pred. 5:6. Se, där mycken tanklöshet och fåfänglighet är,
där är ock en myckenhet av ord. Ja, Gud må du frukta.
Pred. 5:7. Om du ser att den fattige förtryckes, och att
rätt och rättfärdighet våldföres i landet, så förundra dig icke däröver; ty på den höge vaktar en högre, och andra ännu högre vakta på dem båda.
Pred. 5:8. Och vid allt detta är det en förmån för ett land
att hava en konung som så styr, att marken bliver brukad.
Pred. 5:9. Den som så älskar penningar bliver icke mätt på
penningar, och den som älskar rikedom har ingen vinning därav. Också detta är fåfänglighet.
Pred. 5:10. När ägodelarna förökas, bliva ock de som äta av
dem många; och till vad gagn äro de då för ägaren, utom att hans ögon få se dem?
Pred. 5:11. Söt är arbetarens sömn, vare sig han har litet
eller mycket att äta; men den rikes överflöd tillstädjer honom icke att sova.
Pred. 5:12. Ett bedrövligt elände som jag har sett under
solen är det att hopsparad rikedom kan bliva sin ägare till skada.
Pred. 5:13. Och om rikedomen har gått förlorad för någon
genom en olycka, så får hans son, om han har fött en son, alls intet därav.
Pred. 5:14. Sådan som han kom ur sin moders liv måste han
själv åter gå bort, lika naken som han kom, och för sin möda får han alls intet som han kan taga med sig.
Pred. 5:15. Också det är ett bedrövligt elände. Om han måste
gå bort alldeles sådan som han kom, vad förmån har han då därav att han så mödar sig - för vind?
Pred. 5:16. Nej, alla sina livsdagar framlever han i mörker;
och mycken grämelse har han, och plåga och förtret.
Pred. 5:17. Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för
människan, det är att hon äter och drikcker och gör sig goda dagar vid den möda som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver henne; ty detta är den del hon får.
Pred. 5:18. Och om Gud åt någon har givit rikedom och
skatter, och därtill förunnat honom makt att njuta härav och att göra sig till godo sin del och att vara glad under sin möda, så är också detta en Guds gåva.
Pred. 5:19. Ty man tänker då icke så mycket på sina
livsdagars gång, när Gud förlänar glädje i hjärtat. *21/06 Predikaren, 6 Kapitlet Predikaren, 6 Kapitlet Rikedomens fåfänglighet.
Pred. 6:1. Ett elände som jag har sett under solen, och som
kommer tungt över människorna är det,
Pred. 6:2. när Gud åt någon har givit rikedom och skatter
och ära, så att denne för sin räkning intet saknar av allt det han önskar sig, och Gud sedan icke förunnar honom makt att själv njuta därav, utan låter en främling få njuta därav; detta är fåfänglighet och en usel plåga.
Pred. 6:3. Om en man än finge hundra barn och finge leva i
många år, ja, om hans livsdagar bleve än så många, men hans själ icke finge njuta sig mätt av hans goda, och om han så bleve utan begravning, då säger jag: lyckligare än han är ett ofullgånget foster.
Pred. 6:4. Ty såsom ett fåfängligt ting har detta kommit
till världen, och i mörker går det bort, och i mörker höljes dess namn;
Pred. 6:5. det fick ej ens se solen, och det vet av intet.
Ett sådant har bättre ro än han.
Pred. 6:6. Ja, om han än levde i två gånger tusen år utan
att få njuta något gott - gå icke ändå alla till samma mål?
Pred. 6:7. All människans möda är för hennes mun, och
likväl bliver hennes hunger icke mättad.
Pred. 6:8. Ty vad förmån har den vise framför dåren? Vad
båtar det den fattige, om han förstår att skicka sig inför de levande?
Pred. 6:9. Bättre är att se något för ögonen än att fara
efter något med begäret. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
Pred. 6:10. Vad som är, det var redan förut nämnt vid namn;
förutbestämt var vad en människa skulle bliva. Och hon kan icke gå till rätta med honom som är mäktigare än hon själv.
Pred. 6:11. Ty om man ock ordar än så mycket och därmed
förökar fåfängligheten, vad förmån har man därav? *21/07 Predikaren, 7 Kapitlet Predikaren, 7 Kapitlet Sorg och glädje, rättfärdighet och orättfärdighet, vishet, kvinnors ondska m.m.
Pred. 7:1. Ty vem vet vad gott som skall hända en människa
i livet, under de fåfängliga livsdagar som hon får framleva, lik en skugga? Och vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske under solen?
Pred. 7:2. Bättre är gott namn än god salva, och bättre är
dödens dag än födelsedagen.
Pred. 7:3. Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i
sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat.
Pred. 7:4. Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör
ansiktet sorgset far hjärtat väl.
Pred. 7:5. De visas hjärtan äro i sorgehus, och dårarnas
hjärtan i hus där man glädes.
Pred. 7:6. Bättre är att höra förebråelser av en vis man än
att få höra sång av dårar.
Pred. 7:7. Ty såsom sprakandet av törne under grytan, så är
dårarnas löje. Också detta är fåfänglighet.
Pred. 7:8. Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre,
och mutor fördärva hjärtat.
Pred. 7:9. Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse;
bättre är en tålmodig man än en högmodig.
Pred. 7:10. Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma
dig, ty grämelse bor i dårars bröst.
Pred. 7:11. Spörj icke: “Varav kommer det att forna dagar
voro bättre än våra?" Ty icke av vishet kan du fråga så.
Pred. 7:12. Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer
i värde för dom som se solen.
Pred. 7:13. Ty under vishetens beskärm är man såsom under
penningens beskärm, men den förståndiges förmån är att visheten behåller sin ägare vid liv.
Pred. 7:14. Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har
gjort krokigt?
Pred. 7:15. Var alltså vid gott mod under den goda dagen,
och betänk under den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra, för att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall ske, när hon är borta.
Pred. 7:16. Det ena som det andra har jag sett under mina
fåfängliga dagar: mången rättfärdig som har förfåtts i sin rättfärdighet, och mången orättfärdig som länge har fått leva i sin ondska.
Pred. 7:17. Var icke alltför rättfärdighet, och var icke
alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv?
Pred. 7:18. Var icke alltför orättfärdig, och var icke en
dåre; icke vill du dö i förtid?
Pred. 7:19. Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan
att ändå släppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.
Pred. 7:20. Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i
staden.
Pred. 7:21. Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden,
att hon gör vad gott är och icke begår någon synd.
Pred. 7:22. Akta icke heller på alla ord som man talar,
eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig.
Pred. 7:23. Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har
uttalat förbannelser över andra.
Pred. 7:24. Detta allt har jag försökt att utröna genom
vishet. Jag sade: "Jag vill bliva vis", men visheten förblev fjärran ifrån mig.
Pred. 7:25. Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i
djupet; vem kan utgrunda det?
Pred. 7:26. När jag vände mig med mitt hjärta till att
eftersinna och begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman, och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och dåraktigheten i dess oförnuft,
Pred. 7:27. då fann jag något som var bittrare än döden:
kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snare, och armar som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fånge.
Pred. 7:28. Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag
lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman.
Pred. 7:29. Något gives, som min själ beständigt har sökt,
men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.
Pred. 7:30. Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort
människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder. *21/08 Predikaren, 8 Kapitlet Predikaren, 8 Kapitlet Levnadsregler och tänkespråk. Orättvisor i världen.
Pred. 8:1. Vem är lik den vise, och vem förstår att så
uttyda en sak? Visheten gör människans ansikte ljust, genom den förvandlas det råa i hennes uppsyn.
Pred. 8:2. Jag säger er: Akta på konungens bud, ja, gör det
för den eds skull som du har svurit vid Gud.
Pred. 8:3. Förhasta dig icke att övergiva honom, inlåt dig
ej på något som är ont; han kan ju göra allt vad han vill.
Pred. 8:4. Ty en konungs ord är mäktigt, och vem kan säga
till honom: “Vad gör du?”
Pred. 8:5. Den som håller budet skall icke veta av något
ont; och tid och sätt skall den vises hjärta lära känna.
Pred. 8:6. Ty vart företag har sin tid och sitt sätt, och
en människas ondska kommer tungt över henne.
Pred. 8:7. Hon vet ju icke vad som kommer att ske; vem kan
säga henne huru något kommer att ske?
Pred. 8:8. Ingen människa har makt över vinden, till att
hejda den, ej heller har någon makt över döens dag, ej heller finns undanflykt i krig; så kan ogudaktigheten icke rädda sin man.
Pred. 8:9. Allt detta såg jag, när jag gav akt på allt vad
som händer under solen, i en tid då den ena människan har makt över den andra, henne till olycka.
Pred. 8:10. Ock likaledes såg jag att de ogudaktiga fingo
komma i sin grav och gå till vila, under det att sådana som hade gjort vad rätt var måste draga bort ifrån den Heliges boning och blevo förgätna i staden. Också detta är fåfänglighet.
Pred. 8:11. Därför att dom icke strax går över vad ont som
göres, få människors barn dristighet att göra det ont är,
Pred. 8:12. eftersom syndaren hundra gånger kan göra vad ont
är och likväl får länge leva. Dock vet jag ju att det skall gå de gudfruktiga väl, därför att de frukta Gud,
Pred. 8:13. men att det icke skall gå den ogudaktige väl,
och att hans dagar icke skola förlängas, såsom skuggan förlänges, eftersom han icke fruktar Gud.
Pred. 8:14. En fåfänglighet som händer här på jorden är det
att rättfärdiga finnas, vilka det går såsom hade de gjort de ogudaktigas gärningar, och att ogudaktiga finnas, vilka det går såsom hade de gjort de rättfärdigas gärningar. Jag sade: Också detta är fåfänglighet.
Pred. 8:15. Så prisade jag då glädjen och fann att intet är
bättre för människan under solen, än att hon äter ock dricker och är glad, så att detta får följa henne vid hennes möda, under de livsdagar som Gud giver henne under solen.
Pred. 8:16. När jag vände mitt hjärta till att förstå
vishet, och till att betrakta det besvär som man gör sig på jorden utan att få sömn i sina ögon, varken dag eller natt,
Pred. 8:17. då insåg jag att det är så med alla Guds verk,
att människan icke förmår fatta vad som händer under solen; ty huru mycket en människa än mödar sig för att utforska det, fattar hon det ändå icke. Och om någon vis man tänker att han skall kunna förstå det, så kommer han ändå icke att kunna fatta det. *21/09 Predikaren, 9 Kapitlet Predikaren, 9 Kapitlet Människornas öde beror icke av deras gärningar. Visheten föraktas.
Pred. 9:1. Ja, allt detta har jag besinnat, och jag har
sökt pröva allt detta, huru de rättfärdiga och de visa och deras verk äro i Guds våld. Varken om kärlek eller hat kan en människa veta något förut; allt kan förestå henne.
Pred. 9:2. Ja, allt kan vederfaras alla; det går den
rättfärdige såsom den ogudaktige, den gode och rene såsom den orene, den som offrar såsom den vilken icke offrar; den gode räknas lika med syndaren, den som svär bliver lik den som har försyn för att svärja.
Pred. 9:3. Ett elände vid allt som händer under solen är
detta, att det går alla lika. Därför äro ock människornas hjärtan fulla med ondska, och oförnuft är i deras hjärtan, så länge de leva; och sedan måste de ned bland de döda.
Pred. 9:4. För den som utkoras att vara i de levandes skara
finnes ju ännu något att hoppas; ty bättre är att vara en levande hund än ett dött lejon.
Pred. 9:5. Och väl veta de som leva att de måste dö, men de
döda vet alls intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras åminnelse är förgäten.
Pred. 9:6. Både deras kärlek och deras hat och deras avund
hava redan nått sin ände, och aldrig någonsin få de mer någon del i vad som händer under solen.
Pred. 9:7. Välan, så ät då ditt bröd med glädje, och drick
ditt vin med glatt hjärta, ty Gud har redan i förväg givit sitt bifall till vad du gör.
Pred. 9:8. Låt dina kläder alltid vara vita, och låt aldrig
olja fattas på ditt huvud.
Pred. 9:9. Njut livet med någon kvinna som du älskar, så
länge de fåfängliga livsdagar vara, som förlänas dig under solen, ja, under alla dina fåfängliga dagar; ty detta är den del du får i livet vid den möda som du gör dig under solen.
Pred. 9:10. Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du
söka uträtta; ty i dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet.
Pred. 9:11. Ytterligare såg jag under solen att det icke
beror av de snabba huru de lyckas i löpandet, icke av hjältarna huru striden utfaller, icke av de visa huru de få sitt bröd, icke av de kloka vad rikedom de förvärva, eller av de förståndiga vad ynnest de vinna, utan att allt för dem beror av tid och lägenhet.
Pred. 9:12. Ty människan känner icke sin tid, lika litet som
fiskarna, vilka fångas i olycksnätet, eller fåglarna, vilka fastna i snaran. Såsom dessa, så snärjas ock människornas barn på olyckans tid, när ofärd plötsligt faller över dem.
Pred. 9:13. Också detta såg jag under solen, ett
visdomsverk, som tycktes mig stort:
Pred. 9:14. Det fanns en liten stad med få invånare, och mot
den kom en stor konung och belägrade den och byggde stora bålverk mot den.
Pred. 9:15. Men därinne fanns en fattig man som var vis; och
denne räddade staden genom sin vishet. Dock, sedan tänkte ingen människa på denne fattige man.
Pred. 9:16. Då sade jag: Väl är vishet bättre än styrka, men
den fattiges vishet bliver icke föraktad, och hans ord varda icke hörda.
Pred. 9:17. De vises ord, om de ock höras helt stilla, äro
förmer än allt ropande av en dårarnas överste.
Pred. 9:18. Bättre är vishet än krigsredskap; ty en enda som
felar kan fördärva mycket gott.
*21/10 Predikaren, 10 Kapitlet
Predikaren, 10 Kapitlet
Levnadsregler och tänkespråk.
Pred. 10:1. Giftflugor vålla stank och jäsning i
salvoberedarens salva; så uppväger ett grand av dårskap både vishet och ära.
Pred. 10:2. Den vise har sitt hjärta åt höger, men dåren har
sitt hjärta åt vänster.
Pred. 10:3. Ja, varhelst dåren går kommer hans förstånd till
korta, och till alla säger han ifrån, att han är en dåre.
Pred. 10:4. Om hos en furste vrede uppstår mot dig, så håll
dig dock stilla, ty saktmod gör stora synder ogjorda.
Pred. 10:5. Ett elände gives, som jag har sett under solen,
ett fel som beror av den som har makten:
Pred. 10:6. att dårskap sättes på höga platser, medan
förnämliga män få sitta i förnedring.
Pred. 10:7. Jag har sett trälar färas till häst och
hövdingar få gå till fots såsom trälar.
Pred. 10:8. Den som gräver en grop, han faller själv däri,
och den som bryter ned en mur, honom stinger ormen.
Pred. 10:9. Den som vältrar bort stenar bliver skadad av
dem, den som hugger ved kommer i fara därvid.
Pred. 10:10. Om man icke slipar eggen, när ett järn har
blivit slött, så måste man anstränga krafterna dess mer; och vishet är att göra allt på bästa sätt.
Pred. 10:11. Om ormen får stinga, innan han har blivit
tjusad, så har besvärjaren intet gagn av sin konst.
Pred. 10:12. Med sin muns ord förvärvar den vise ynnest, men
dårens läppar fördärva honom själv.
Pred. 10:13. Begynnelsen på hans muns ord är dårskap, och
änden på hans tal är uselt oförnuft.
Pred. 10:14. Och dåren är rik på ord; dock vet ingen människa
vad som skall ske; vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske?
Pred. 10:15. Dårens möda bliver honom tung, ty icke ens till
staden hittar han fram.
Pred. 10:16. Ve dig, du land vars konung är ett barn, och
vars furstar hålla måltid redan på morgonen!
Pred. 10:17. Väl dig, du land vars konung är en ädling, och
vars furstar hålla måltig i tillbörlig tid, med måttlighet, och icke för att överlasta sig!
Pred. 10:18. Genom lättja förfalla husets bjälkar, och genom
försumlighet dryper det in i huset.
Pred. 10:19. Till sin förlustelse håller man gästabud, och
vinet gör livet glatt; men penningen är det som förlänar alltsammans.
Pred. 10:20. Uttala ej ens i din tanke förbannelser över en
konung, och ej ens i din sovkammare förbannelser över en rik man; ty himmelens fåglar böra fram ditt tal, och de bevingade förkunna vad du har sagt. *21/11 Predikaren, 11 Kapitlet Predikaren, 11 Kapitlet Levnadsregler och tänkespråk.
Pred. 11:1. Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd
får du det tillbaka.
Pred. 11:2. Dela vad du har i sju delar, ja, i åtta, ty du
vet icke vilken olycka som kan gå över landet.
Pred. 11:3. Om molnen äro fulla av regn, så tömma de ut det
på jorden; och om ett träd faller omkull, det må falla mot söder eller mot norr, så ligger det på den plats där det har fallit.
Pred. 11:4. En vindspejare får aldrig så, och en molnspanare
får aldrig skörda.
Pred. 11:5. Lika litet som du vet vart vinden far, eller
huru benen bildas i den havandes liv, lika litet förstår du Guds verk, hans som verkar alltsammans.
Pred. 11:6. Så ut om morgonen din säd, och underlåt det ej
heller om aftonen, ty du vet icke vilketdera som är gagneligast, eller om det ena jämte det andra är bäst.
Pred. 11:7. Och ljuset är ljuvligt, och det är gott för
ögonen att få se solen.
Pred. 11:8. Ja, om en människa får leva än så många år, så
må hon vara glad under dem alla, men betänka, att eftersom mörkrets dagar bliva så många, är ändå allt som händer fåfänglighet.
Pred. 11:9. Gläd dig, du yngling, i din ungdom, och låt ditt
hjärta unna dig fröjd i din ungdomstid; ja, vandra de vägar ditt hjärta lyster och så, som det behagar dina ögon. Men vet att Gud för allt detta skall draga dig till doms.
Pred. 11:10. Ja, låt grämelse vika ur ditt hjärta, och håll
plåga borta från din kropp. Ty ungdom och blomstring är fåfänglighet. *21/12 Predikaren, 12 Kapitlet Predikaren, 12 Kapitlet Ungdom och ålderdom. Slutord.
Pred. 12:1. Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid,
förrän de onda dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: "Jag finner icke behag i dem";
Pred. 12:2. Ja, förrän solen bliver förmörkad, och
dagsljuset och månen och stjärnorna; före den ålder då molnen komma igen efter regnet,
Pred. 12:3. den tid då väktarna i huset darra och de starka
männen kröka sig; då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit, och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster;
Pred. 12:4. då dörrarna åt gatan stängas till, medan ljudet
från kvarnen försvagas; då man står upp, när fågeln begynner kvittra, och alla sångens tärnor sänka rösten;
Pred. 12:5. då man fruktar för var backe och förskräckelser
bo på vägarna; då mandelträder blommar och gräshoppan släpar sig fram och kaprisknoppen bliver utan kraft, nu då människan skall fara till sin eviga boning och gråtarna redan gå och vänta på gatan;
Pred. 12:6. ja, förrän silversnöret ryckes bort och den
gyllene skålen slås sönder, och förrän ämbaret vid källan krossas och hjulet slås sönder och faller i brunnen
Pred. 12:7. och stoftet vänder åter till jorden, varifrån
det har kommit, och anden vänder åter till Gud, som har givit den.
Pred. 12:8. Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren.
Allt är fåfänglighet!
Pred. 12:9. För övrigt är att säga att Predikaren var en vis
man, som också annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många ordspråk författade han.
Pred. 12:10. Predikaren sökte efter att finna välbehagliga
ord, sådant som med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.
Pred. 12:11. De visas ord äro såsom uddar, och lika indrivna
spikar äro deras tänkespråk. De äro gåvor från en och samma Herde.
Pred. 12:12. Och för övrigt är utom detta att säga: Min son,
låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.
Pred. 12:13. Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är
detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till.
Pred. 12:14. Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när
han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont.
*22 Höga Visan
+22/01 Höga Visan, 1 Kapitlet
Höga Visan, 1 Kapitlet
Bruden talar om och till brudgummen v. 2--4. -- Bruden talar om sig själv v. 5--6 -- Bruden stämmer möte med brudgummen v. 7--8. -- Brudgummen talar till bruden v. 9--11, hon svarar v. 12--14, han talar v. 15, hon svarar åter v. 16--17. +22/02 Höga Visan, 2 Kapitlet Höga Visan, 2 Kapitlet Bruden talar v. 1, brudgummen svarar v. 2, bruden talar åter v. 3--5. -- Bruden talar till Jerusalems döttrar v. 6--7. -- Bruden talar v. 8--9, anför brudgummens ord v. 10--14. -- Vers om vingårdens fiender v. 15. -- Bruden talar v. 16--17. +22/03 Höga Visan, 3 Kapitlet Höga Visan, 3 Kapitlet Bruden berättar en dröm v. 1--4. -- Bruden talar till Jerusalems döttrar v. 5. -- Brudtåget beskrives v. 6--11. +22/04 Höga Visan, 4 Kapitlet Höga Visan, 4 Kapitlet Brudgummen beskriver bruden v. 1--7. -- Brudgummen vill hämta bruden från bergen v. 8. -- Brudgummen talar till bruden v. 9--11. -- Brudgummen talar v. 12--15, bruden svarar v. 16, brudgummen svarar åter 5:1a. -- Lyckönskan till brud och brudgum 5:1b. +22/05 Höga Visan, 5 Kapitlet Höga Visan, 5 Kapitlet Bruden talar v. 2a, anför brudgummens ord v. 2b och sitt svar v. 3, talar vidare v. 4--8. Jerusalems döttrar tala v. 9, bruden svarar och beskriver sin brudgum för Jerusalems döttrar v. 10--16, Jerusalems döttrar fråga v. 17, bruden svarar 6:1--2. +22/06 Höga Visan, 6 Kapitlet Höga Visan, 6 Kapitlet Brudgummen beskriver bruden v. 3--6. -- Brudgummen jämför sin brud med andra v. 7--8. -- Brudgummen talar om bruden och sig själv v. 9--11. +22/07 Höga Visan, 7 Kapitlet Höga Visan, 7 Kapitlet Den dansande bruden beskrives 6:12--7:5. -- Brudgummen talar om sin kärlek och om bruden v. 6--9a, bruden svarar v. 9b--10. -- Bruden talar v. 11--13. +22/08 Höga Visan, 8 Kapitlet Höga Visan, 8 Kapitlet Bruden talar v. 1--2. -- Bruden talar till Jerusalems döttrar v. 3--4. -- Brudens uppträdande omtalas v. 5a. Bruden talar 5b--7. -- En av brudens bröder talar v. 8, en annan broder v. 9, bruden själv v. 10. -- Brudgummen talar v. 11--12. -- Brudgummen talar v. 13, bruden v. 14.
*23/ Jesaja
*23/01 Jesaja, 1 Kapitlet
Jesaja, 1 Kapitlet
Botpredikan för det avfälliga Juda.
- Detta är Jesajas, Amos’ sons, syner, vad han skådade angående
Juda och Jerusalem i Ussias, Jotams, Ahas’ och Hiskias, Juda
konungars, tid. - Hören, I himlar,och lyssna, du jord;
ty HERREN talar.
Barn har jag uppfött och fostrat,
men de hava avfallit från mig. - En oxe känner sin ägare
och en åsna sin herres krubba,
men Israel känner intet,
mitt folk förstår intet. - Ve dig, du syndiga släkte,
du skuldbelastade folk,
du ogärningsmäns avföda,I vanartiga barn,
som haven övergivit HERREN,
föraktat Israels Heligeoch vikit bort ifrån honom!
- Var skall man mer slå eder,då I så fortgån i avfällighet?
Hela huvudet är ju krankt,och hela hjärtat är sjukt.
- Ifrån fotbladet ända upp till huvudetfinnes intet helt,
blott sårmärken och blånaderoch friska sår,
icke utkramade eller förbundnaeller lenade med olja.
- Edert land är en ödemark,edra städer äro uppbrända i eld,
edra åkrar bliva i eder åsynförtärda av främlingar;
en ödeläggelse är det,såsom där främlingar hava omstörtat allt.
- Allenast dottern Sion står kvar där,såsom en hydda i en vingård,
såsom ett vaktskjul på ett gurkfält,såsom en inspärrad stad.
- Om HERREN Sebaot icke hade lämnaten liten återstod kvar åt oss,
då vore vi såsom Sodom,vi vore Gomorra lika.
- Hören HERRENS ord,I Sodomsfurstar,
lyssna till vår Guds lag,du Gomorra-folk.
- Vad skall jag med edra många slaktoffer?säger HERREN.
Jag är mätt på brännoffer av väduraroch på gödkalvars fett,
och till blod av tjurar och lammoch bockar har jag intet behag.
- När I kommen för att träda framinför mitt ansikte,
vem begär då av eder det,att mina förgårdar trampas ned?
- Bären ej vidare framfåfängliga spisoffer;
ångan av dem ären styggelse för mig.
Nymånader och sabbateroch utlysta fester,
ondska i förening med högtidsförsamlingar,sådant kan jag icke lida.
- Edra nymånader och högtiderhatar min själ;
de hava blivit mig en börda,jag orkar ej bära den.
- Ja, huru I än uträcken edra händer,så gömmer jag mina ögon för eder,
och om I än mycket bedjen,så hör jag icke därpå.
Edra händer äro fulla av blod; - tvån eder då, och renen eder.
Skaffen edert onda väsendebort ifrån mina ögon.
Hören upp att göra, vad ont är. - Lären att göra vad gott är,
faren efter det rätt är,visen förtryckaren på bättre vägar,
skaffen den faderlöse rätt,utfören änkans sak.
- Kom, låt oss gå till rättamed varandra, säger HERREN.
Om edra synder än äro blodröda,så kunna de bliva snövita,
och om de äro röda såsom scharlakan,så kunna de bliva såsom vit ull.
- Om I ären villiga att höra,skolen I få äta av landets goda.
- Men ären I ovilliga och gensträviga,skolen I förtäras av svärd;
ty så har HERRENS mun talat. - Huru har hon icke blivit en sköka,den trogna staden!
Den var full av rätt,rättfärdighet bodde därinne,
men nu bo där mördare. - Ditt silver har blivit slagg,
ditt ädla vin är utspätt med vatten. - Dina styresmän äro upprorsmänoch tjuvars stallbröder.
Alla älskar de mutoroch fara efter vinning.
Den faderlöse skaffa de icke rätt,
och änkans sakkommer icke inför dem.
- Därför säger Herren,HERREN Sebaot,
den Starke i Israel:
Ve! Jag vill släckamin harm på mina ovänner
och hämnas på mina fiender. - Jag vill vända min hand emot dig
och bortrensa ditt slagg såsom med lutsalt
och skaffa bort all din oädla malm. - Jag vill åter giva digsådana domare som tillförne,
och sådana rådsherrarsom du förut ägde.
Därefter skall du kallas»rättfärdighetens stad»,
»en trogen stad». - Sion skall genom rätt bliva förlossadoch dess omvända genom rättfärdighet.
- Men fördärv skall drabbaalla överträdare och syndare,
och de som övergiva HERREN,de skola förgås.
- Ja, de skola komma på skam med de terebintersom voro eder fröjd;
och I skolen få blygas över de lustgårdar [1]som I haden så kära.
- Ty I skolen bliva såsom en terebintmed vissnade löv
och varda lika en lustgårdutan något vatten.
- Och de väldige skola varda såsom blår,och deras verk såsom en gnista,
och de skola tillsammans brinna,och ingen skall kunna släcka.
[1] Se Lustgård i Ordförkl.
*23/02 Jesaja, 2 Kapitlet
Jesaja, 2 Kapitlet
Sions framtida storhet. Dess nuvarande syndfullhet. Domen genom en Herrens dag.
- Detta är vad Jesaja, Amos’ son, skådade angående Juda och
Jerusalem. - Och det skall ske i kommande dagaratt det berg där HERRENS hus är
skall stå där fast grundat
och vara det yppersta ibland bergenoch upphöjt över andra höjder;
och alla hednafolk skola strömma dit, - ja, många folk skola gå åstadoch skola säga:
»Upp, låt oss draga åstadtill HERRENS berg,
upp till Jakobs Guds hus,
för att han må undervisa oss om sina vägar,så att vi kunna vandra på hans stigar.»
Ty från Sion skall lag utgå,och HERRENS ord från Jerusalem.
- Och han skall döma mellan hednafolken
och skipa rätt åt många folk.
Då skola de smida sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra
och icke mer lära sig att strida. - I av Jakobs hus, kommen,
låtom oss vandra i HERRENS ljus. - Ty du har förskjutit ditt folk,Jakobs hus,
därför att de äro fulla av Österlandets väsendeoch öva teckentyderi såsom filistéerna;
ja, med främlingar förbinda de sig. - Deras land är fullt av silver och guld,
och på deras skatter är ingen ände;
deras land är fullt av hästar,
och på deras vagnar är ingen ände; - deras land är ock fullt av avgudar,
och sina egna händers verk tillbedja de,
det som deras fingrar hava gjort. - Därför bliva människorna nedböjdaoch männen ödmjukade;
du kan icke förlåta dem. - Fly in i klippan,och göm dig i jorden,
för HERRENS fruktansvärda maktoch för hans höga majestät.
- Ty människornas högmodiga ögonskola bliva ödmjukade,
och männens övermod skall bliva nedböjt,och HERREN allena
skall vara hög på den dagen. - Ty en dag har HERREN Sebaot bestämt,
som skall komma över allt stolt och övermodigt
och över allt som är upphöjt,och det skall bliva ödmjukat, - ja, över alla Libanons cedrar,de höga och stolta,
och över alla Basans ekar; - över alla höga berg
och alla stolta höjder, - över alla höga torn
och alla fasta murar, - över alla Tarsis-skepp,
ja, över allt som är skönt att skåda. - Och människornas högmod skall bliva nedböjt
och männens övermod nedbrutet,
och HERREN allenaskall vara hög på den dagen. - Men avgudarna skola alldeles förgås.
- Och man skall fly in i klippgrottoroch in i jordhålor,
för HERRENS fruktansvärda maktoch för hans höga majestät,
när han står upp för att förskräcka jorden. - På den dagen skola människorna kasta bortåt mullvadar och flädermöss
de avgudar av silveroch de avgudar av guld,
som de hava gjort åt sig för att tillbedja. - Ja, de skola fly in i klipprämnoroch in i bergsklyftor,
för HERRENS fruktansvärda maktoch för hans höga majestät,
när han står upp för att förskräcka jorden. - Så förliten eder nu ej mer på människor,i vilkas näsa är allenast en fläkt;
ty huru ringa äro icke de att akta!
*23/03 Jesaja, 3 KapitletJesaja, 3 Kapitlet
Straffdom över Juda, över dess orättrådiga ledare och dess fåfänga kvinnor.
- Ty se, Herren, HERREN Sebaot skall taga bort ifrån Jerusalem och
Juda allt slags stöd och uppehälle — all mat till uppehälle
och all dryck till uppehälle — - hjältar och krigsmän, domare och profeter, spåmän och äldste,
- underhövitsmän och högtuppsatta män, rådsherrar och slöjdkunnigt
folk och män som äro förfarna i besvärjelsekonst. - Och jag skall giva dem ynglingar till furstar, och barnsligt
självsvåld skall få råda över dem. - Av folket skall den ene förtrycka den andre, var och en sin
nästa; den unge skall sätta sig upp mot den gamle, den ringe mot
den högt ansedde. - När då så sker, att någon fattar tag i en annan i hans faders
hus och säger: »Du äger en mantel, du skall bliva vår styresman;
tag du hand om detta vacklande rike» — - då skall denne svara och säga: »Jag kan icke skaffa bot; i mitt
hus finnes varken bröd eller mantel. Mig skolen I icke sätta
till styresman över folket.» - Ty Jerusalem vacklar, och Juda faller, då de nu med sitt tal och
sina gärningar stå emot HERREN och äro gensträviga mot hans
härlighets blickar. - Deras uppsyn vittnar emot dem; och likasom Sodoms folk bedriva
de sina synder uppenbart och dölja dem icke. Ve över deras
själar, ty själva hava de berett sig olycka! - Om den rättfärdige mån I tänka att det skall gå honom väl, ty
sådana skola äta sina gärningars frukt. - Men ve över den ogudaktige! Honom skall det gå illa, ty efter
hans gärningar skall hans vedergällning bliva. - Mitt folks behärskare är ett barn,
och kvinnor råda över det.
Mitt folk, dina ledare föra dig vilse
och fördärva den väg, som du skulle gå. - Men HERREN står redo att gå till rätta,
han träder fram för att döma folken; - HERREN vill gå till doms
med sitt folks äldste och med dess furstar.
»I haven skövlat vingården;
rov från de fattiga är i edra hus. - Huru kunnen I så krossa mitt folk
och söndermala de fattiga?»
Så säger Herren, HERREN Sebaot. - Och HERREN säger: Eftersom Sions döttrar äro så högmodiga, och
gå med rak hals och spela med ögonen, och gå där och trippa och
pingla med sina fotringar, - därför skall Herren låta Sions döttrars hjässor bliva fulla
av skorv, och HERREN skall blotta deras blygd. - På den dagen skall Herren taga bort all deras ståt:
fotringar, pannband och halsprydnader, - örhängen, armband och slöjor,
- huvudprydnader, fotstegskedjor, gördlar, luktflaskor och
amuletter, - fingerringar och näsringar,
- högtidsdräkter, kåpor, mantlar och pungar,
- speglar, fina linneskjortor, huvudbindlar och flor.
- Och där skall vara stank i stället för vällukt, rep i stället
för bälte, skalligt huvud i stället för krusat hår, hölje av
säcktyg i stället för högtidsmantel, märken av brännjärn i stället
för skönhet. - Dina män skola falla för svärd
och dina hjältar i krig: - hennes portar skola klaga och sörja,
och övergiven skall hon sitta på marken.
4:1. [1]
[1] Jes 4:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. –Red för den
elektroniska utgåvan.
*23/04 Jesaja, 4 Kapitlet
- Och på den tiden skola sju kvinnor fatta i en och samma man och
säga: »Vi vilja själva föda oss och själva kläda oss; låt oss
allenast få bära ditt namn, och tag så bort vår smälek.»
Jesaja, 4 Kapitlet
Det renade Sions härlighet och trygghet.
2. På den tiden skall det som HERREN låter växa bliva till prydnad
och härlighet, och vad landet alstrar bliva till berömmelse och ära, för den räddade skaran i Israel. 3. Och det skall ske att den som lämnas övrig i Sion och den som bliver kvar i Jerusalem, han skall då kallas helig, var och en som är upptecknad till liv i Jerusalem --- 4. när en gång Herren har avtvått Sions döttrars orenlighet och bortsköljt ur Jerusalem dess blodskulder, genom rättens och reningens ande. 5. Och HERREN skall över hela Sions bergs område och över dess högtidsskaror skapa en molnsky och en rök om dagen, och skenet av en lågande eld om natten; ty ett beskärmande täckelse skall vila över all dess härlighet. 6. Och ett skygd skall vara däröver till skugga under dagens hetta, och till en tillflykt och ett värn mot störtskurar och regn. *23/05 Jesaja, 5 Kapitlet Jesaja, 5 Kapitlet Herrens vingård. Domsord över ogudaktigheten.
- Jag vill sjunga om min vän, min väns sång om hans vingård.
Min vän hade en vingård på en bördig bergskull. 2. Och han hackade upp den och rensade den från stenar och planterade där ädla vinträd; han byggde ett vakttorn därinne, han högg ock ut ett presskar däri. Så väntade han att den skulle bära äkta druvor, men den bar vilddruvor. 3. Och nu, I Jerusalems invånare och I Juda män, fällen nu eder dom mellan mig och min vingård. 4. Vad kunde mer göras för min vingård, än vad jag har gjort för den? Varför bar den då vilddruvor, när jag väntade att den skulle bära äkta druvor? 5. Så vill jag nu kungöra för eder vad jag skall göra med min vingård: Jag skall taga bort dess hägnad, och den skall givas till skövling; jag skall bryta ned dess mur, och den skall bliva nedtrampad. 6. Jag skall i grund fördärva den, ingen skall skära den eller gräva däri. Den skall fyllas med tistel och törne; och molnen skall jag förbjuda att sända ned regn på den.
7. Ty HERREN Sebaots vingård,
det är Israels hus; och Juda folk är hans älsklingsplantering. Men när han väntade laglydnad, då fann han lagbrott, och när han väntade rättfärdighet, fann han skriande orättfärdighet. ---
8. Ve eder som läggen hus till hus
och fogen åker till åker, intill dess att rum ej mer finnes och I ären de enda som bo i landet! 9. Från HERREN Sebaot ljuder det så i mina öron: Sannerligen, de många husen skola bliva öde; huru stora och sköna de än äro, skola de bliva tomma på invånare. 10. Ty en vingård på tio plogland skall giva allenast ett batmått, och en homers utsäde skall giva blott en efa.
11. Ve dem som stå bittida upp
för att hasta till starka drycker, och som sitta intill sena natten för att upphetta sig med vin! 12. Harpor och psaltare, pukor och flöjter och vin hava de vid sina dryckeslag, men på HERRENS gärningar akta de icke, på hans händers verk se de icke. 13. Därför skall mitt folk oförtänkt föras bort i fångenskap; dess ädlingar skola lida hunger och dess larmande skaror försmäkta av törst. 14. Ja, därför spärrar dödsriket upp sitt gap, det öppnar sina käftar utan allt mått, och stadens yperste måste fara ditned, jämte dess larmande och sorlande skaror, envar som fröjdar sig därinne. 15. Så bliva människorna nedböjda och männen ödmjukade, ja, ödmjukade varda de högmodigas ögon. 16. Men HERREN Sebaot bliver hög genom sin dom, Gud, den helige, bevisar sig helig genom rättfärdighet. 17. Och lamm gå där i bet såsom på sin egen mark, och på de rikas ödetomter söka vandrande herdar sin föda.
18. Ve dem som draga fram missgärningsstraff
med lögnens tåg och syndastraff såsom med vagnslinor, 19. dem som säga: »Må han hasta, må han skynda med sitt verk, så att vi få se det; må det som Israels Helige har beslutit nalkas och komma, så att vi förnimma det!»
20. Ve dem som kalla det onda gott,
och det goda ont, dem som göra mörker till ljus, och ljus till mörker, dem som göra surt till sött, och sött till surt!
21. Ve dem som äro visa i sina egna ögon
och hålla sig själva för kloka!
22. Ve dem som äro hjältar
i att dricka vin och som äro tappra i att blanda starka drycker, 23. dem som giva den skyldige rätt för mutors skull, men beröva den oskyldige vad som är hans rätt!
24. Därför, såsom eldsflamman förtär strå,
och såsom halm sjunker tillsammans i lågan, så skall deras rot förruttna, och deras löv skola flyga bort såsom stoft, eftersom de förkastade HERREN Sebaots lag och föraktade Israels Heliges ord.
25. Därför har HERRENS vrede
upptänts mot hans folk, och han uträcker sin hand emot det och slår det, så att bergen darra, och så att döda kroppar ligga såsom orenlighet på gatorna. Vid allt detta vänder hans vrede icke åter, hans hand är ännu uträckt.
26. Och han reser upp ett baner
för hednafolken i fjärran, och lockar på dem att de skola komma från jordens ända; och se, snart och med hast komma de dit. 27. Ingen finnes bland dem, som är trött, ingen som är stapplande. Ingen unnar sig slummer och ingen sömn; på ingen lossnar bältet omkring hans länder, och för ingen brister en skorem sönder. 28. Deras pilar äro skarpa, och deras bågar äro alla spända; deras hästars hovar äro såsom av flinta, och deras vagnshjul likna stormvinden. 29. Deras skriande är såsom en lejoninnas; de skria såsom unga lejon, rytande gripa de sitt rov och bära bort det, och ingen finnes, som räddar. 30. Ett rytande över folket höres på den dagen, likt rytandet av ett hav; och skådar man ned på jorden, se, då är där mörker och nöd, och ljuset är förmörkat genom töcken. *23/06 Jesaja, 6 Kapitlet Jesaja, 6 Kapitlet Profetens kallelse.
- I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och
upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. - Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar:
med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina
fötter, och med två flögo de. - Och den ene ropade till den andre och sade:
»Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet.»
4. Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset
blev uppfyllt av rök.
5. Då sade jag: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar,
och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.» 6. Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret. 7. Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: »Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.»
8. Och jag hörde Herren tala, och han sade: »Vem skall jag sända,
och vem vill vara vår budbärare?» Och jag sade: »Se, här är jag, sänd mig.»
9. Då sade han: »Gå åstad och säg till detta folk:
'Hören alltjämt, men förstån intet; sen alltjämt, men förnimmen intet'. 10. Förstocka detta folks hjärta, och tillslut dess öron, och förblinda dess ögon, så att det icke kan se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sitt hjärta, och omvända sig och bliva helat.»
11. Men jag sade: »För huru lång tid, Herre?» Han svarade:
»Till dess att städerna bliva öde och utan någon invånare, och husen utan folk, och till dess att fälten ligga öde och förhärjade. 12. Och när HERREN har fört folket bort i fjärran och ödsligheten bliver stor i landet, 13. och allenast en tiondedel ännu är kvar däri, då skall denna ytterligare förödas såsom en terebint eller en ek av vilken en stubbe har lämnats kvar, när den fälldes. Den stubben skall vara en helig säd.» *23/07 Jesaja, 7 Kapitlet Jesaja, 7 Kapitlet Profetia med anledning av Efraims och Arams tåg mot Juda. Immanuel.
- Och i Ahas’, Jotams sons, Ussias sons, Juda konungs, tid hände
sig att Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas son, Israels
konung, drogo upp mot Jerusalem för att erövra det (vilket de
likväl icke förmådde göra). - Och när det blev berättat för Davids hus att araméerna hade
lägrat sig i Efraim, då skälvde hans och hans folks hjärtan,
såsom skogens träd skälva för vinden. - Men HERREN sade till Jesaja: »Gå åstad med din son Sear-Jasub
och möt Ahas vid ändan av Övre dammens vattenledning, på vägen
till Valkarfältet, - och säg till honom: Tag dig till vara och håll dig stilla;
frukta icke och var icke försagd i ditt hjärta för dessa två
rykande brandstumpar, för Resin med araméerna och för Remaljas
son, i deras förgrymmelse. - Eftersom Aram med Efraim och Remaljas son hava gjort upp onda
planer mot dig och sagt: - ‘Vi vilja draga upp mot Juda och slå det med skräck och erövra
det åt oss och göra Tabals son till konung där’, - därför säger Herren, HERREN: Det skall icke lyckas, det skall
icke ske. - Ty Damaskus är Arams huvud, och Resin är Damaskus’ huvud; och om
sextiofem år skall Efraim vara krossat, så att det icke mer är
ett folk. - Och Samaria är Efraims huvud, och Remaljas son är Samarias
huvud. Om I icke haven tro, skolen I icke hava ro.» - Och HERREN talade ytterligare till Ahas och sade:
- »Begär ett tecken från HERREN, din Gud; du må begära det vare
sig nedifrån djupet eller uppifrån höjden.» - Men Ahas svarade: »Jag begär intet, jag vill icke fresta
HERREN.» - Då sade han: »Så hören då, I av Davids hus: Är det eder icke
nog att I sätten människors tålamod på prov? Viljen I ock pröva
min Guds tålamod? - Så skall då Herren själv giva eder ett tecken: Se, den unga
kvinnan skall varda havande och föda en son, och hon skall giva
honom namnet Immanuel. [1] - Gräddmjölk och honung skall bliva hans mat inemot den tid då han
förstår att förkasta vad ont är och utvälja vad gott är. - Ty innan gossen förstår att förkasta vad ont är och utvälja vad
gott är, skall det land för vars båda konungar du gruvar dig
vara öde. - Och över dig och över ditt folk och över din faders hus skall
HERREN låta dagar komma, sådana som icke hava kommit allt ifrån
den tid då Efraim skilde sig från Juda: konungen i Assyrien. - Ty på den tiden skall HERREN locka på flugorna längst borta vid
Egyptens strömmar och på bisvärmarna i Assyriens land; - och de skola komma och slå ned, alla tillhopa, i bergsdälder och
stenklyftor, i alla törnsnår och på alla betesmarker. - På den tiden skall HERREN med en rakkniv som tingas på andra
sidan floden — nämligen med konungen i Assyrien — raka av allt
hår både på huvudet och nedtill; ja, också skägget skall den
taga bort. - På den tiden skall en kviga och två tackor vara vad en man föder
upp. - Men han skall få mjölk i sådan myckenhet att han kan leva av
gräddmjölk; ja, alla som finnas kvar i landet skola leva av
gräddmjölk och honung. - Och det skall ske på den tiden, att där nu tusen vinträd stå,
värda tusen siklar silver, där skall överallt växa tistel och
törne. - Med pilar och båge skall man gå dit, ty hela landet skall vara
tistel och törne. - Och alla de berg där man nu arbetar med hackan, dem skall man ej
mer beträda, av fruktan för tistel och törne; de skola bliva
platser dit oxar drivas, och marker som trampas ned av får.»
[1] D.ä. Gud med oss.
*23/08 Jesaja, 8 Kapitlet
Jesaja, 8 Kapitlet
Profetia om domen över Israel.
- Och HERREN sade till mig: »Tag dig en stor tavla och skriv på
den med tydlig stil Maher-salal Has-bas [1]. - Och jag vill taga mig pålitliga vittnen: prästen Uria och
Sakarja, Jeberekjas son.» - Och jag gick in till profetissan, och hon blev havande och födde
en son. Och HERREN sade till mig: »Giv honom namnet
Maher-salal Has-bas. - Ty förrän gossen kan säga ‘fader’ och ‘moder’ skall man bära
Damaskus’ skatter och byte från Samaria fram för konungen i
Assyrien.» - Och HERREN talade vidare till mig och sade:
- »Eftersom detta folk föraktar Siloas vatten, som flyter så
stilla, och har sin fröjd med Resin och Remaljas son, - se, därför skall HERREN låta komma över dem flodens vatten, de
väldiga och stora, nämligen konungen i Assyrien med all hans
härlighet. Och den skall stiga över alla sina bräddar och gå
över alla sina stränder. - Den skall tränga fram i Juda, svämma över och utbreda sig och
räcka ända upp till halsen; och med sina utbredda vingar, skall
den uppfylla ditt land, Immanuel, så vitt det är.» - Rasen, I folk; I skolen dock krossas.
Lyssnen, alla I fjärran länder.
Rusten eder; I skolen dock krossas.
Ja, rusten eder; I skolen dock krossas. - Gören upp planer; de varda dock om intet.
Avtalen, vad I viljen; det skall dock ej lyckas.
Ty Gud är med oss. - Ty så sade HERREN till mig, när hans hand kom över mig med makt
och han varnade mig för att vandra på detta folks väg: - I skolen icke kalla för sammansvärjning allt vad detta folk
kallar sammansvärjning, ej heller skolen I frukta vad det
fruktar, I skolen icke förskräckas därför. - Nej, HERREN Sebaot skolen I hålla helig; honom skolen I frukta,
och för honom skolen I förskräckas. - Så skall han varda för eder något heligt; men för de två Israels
hus skall han bliva en stötesten och en klippa till fall och för
Jerusalems invånare en snara och ett giller. - Många av dem skola stupa därpå, de skola falla och krossas, de
skola snärjas och varda fångade. - Lägg vittnesbördet ombundet och lagen förseglad i mina
lärjungars hjärtan. - Så vill jag förbida HERREN, då han nu döljer sitt ansikte för
Jakobs hus; jag vill vänta efter honom. - Se, jag och barnen som HERREN har givit mig, vi äro tecken och
förebilder i Israel, från HERREN Sebaot, som bor på Sions berg. - Och när man säger till eder: »Frågen andebesvärjare och
spåmän, dem som viska och mumla», så svaren: »Skall icke
ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda för de
levande?» - »Nej, hållen eder till lagen, till vittnesbördet!» Så
skola förviss en gång de nödgas mana, för vilka nu ingen
morgonrodnad finnes. - De skola draga omkring i landet, nedtryckta och hungrande, och i
sin hunger skola de förbittras och skola förbanna sin konung och
sin Gud. Och de skola vända blicken uppåt, de skola ock skåda
ned på jorden; - men se, där är nöd och mörker och natt av ångest. Ja, tjockt
mörker är de fördrivnas liv.
[1] D.ä. rovet hastar, bytet skyndar.
*23/09 Jesaja, 9 Kapitlet
Jesaja, 9 Kapitlet
Den kommande fridsfursten. HERRENS ord mot Israel; Israels obotfärdighet.
- Dock, natt skall icke förbliva där nu ångest råder. I den
förgångna tiden har har han låtit Sebulons och Naftalis land
vara ringa aktat, men i framtiden skall han låta det komma till
ära, trakten utmed Havsvägen, landet på andra sidan Jordan,
hedningarnas område. - Det folk som vandrar i mörkret
skall se ett stort ljus;
ja, över dem som bo i dödsskuggans land
skall ett ljus skina klart. - Du skall göra folket talrikt,du skall göra dess glädje stor;
inför dig skola de glädja sig,såsom man glädes under skördetiden,
såsom man fröjdar sig,när man utskiftar byte.
- Ty du skall bryta sönder deras bördors okoch deras skuldrors gissel
och deras plågares stav,likasom i Midjans tid.
- Och skon som krigaren bar i stridslarmet,
och manteln som sölades i blod,
allt sådant skall brännas uppoch förtäras av eld. - Ty ett barn varder oss fött,en son bliver oss given,
och på hans skuldrorskall herradömet vila;
och hans namn skall vara:
Underbar i råd,Väldig Gud,
Evig fader,Fridsfurste.
- Så skall herradömet varda stortoch friden utan ände
över Davids tronoch över hans rike;
så skall det befästas och stödjasmed rätt och rättfärdighet,
från nu och till evig tid.
HERREN Sebaots nitälskanskall göra detta.
- Ett ord sänder Herren mot Jakob,
och det slår ned i Israel, - och allt folket får förnimma det,
Efraim och Samarias invånare,
de som säga i sitt övermodoch i sitt hjärtas stolthet: - »Tegelmurar hava fallit,men med huggen sten bygga vi upp nya;
mullbärsfikonträd har man huggit ned,men cederträd sätta vi i deras ställe.»
- Och HERREN uppreser mot dem Resins ovänner
och uppeggar deras fiender, - araméerna från den ena sidanoch filistéerna från den andra,
och de äta upp Israel med glupska gap.
Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
hans hand är ännu uträckt. - Men folket vänder ej återtill honom som slår dem;
Herren Sebaotsöka de icke.
- Därför avhugger HERREN på Israelbåde huvud och svans,
han hugger av både palmtopp och sävstrå,allt på en dag —
- de äldste och högst uppsattede äro huvudet,
och profeterna, de falska vägvisarna,de äro svansen.
- Ty detta folks ledare föra det vilse,
och de som låta leda sig gå i fördärvet. - Därför kan Herren icke glädja sigöver dess unga män,
ej heller hava förbarmandemed dess faderlösa och änkor;
ty de äro allasammans gudlösa ogärningsmän,
och var mun talar dårskap.
Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
hans hand är ännu uträckt. - Ty ogudaktigheten förbränner såsom en eld,
den förtär tistel och törne;
den tänder på den tjocka skogen,
så att den går upp i höga virvlar av rök. - Genom HERREN Sebaots förgrymmelsehar landet råkat i brand,
och folket är likasom eldsmat;
den ene skonar icke den andre. - Man river åt sig till höger och förbliver dock hungrig,
man tager för sig till vänster och bliver dock ej mätt;
envar äter köttet på sin egen arm: - Manasse äter Efraim,och Efraim Manasse,
och båda tillhopa vända sig mot Juda.
Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
hans hand är ännu uträckt.
*23/10 Jesaja, 10 KapitletJesaja, 10 Kapitlet
Fortsättning av Herrens ord mot Israels folk. Assurs fall.
- Ve eder som stadgen orättfärdiga stadgar!
I skriven, men våldslagar skriven I - för att vränga de ringas sak
och beröva de fattiga i mitt folk deras rätt,
för att göra änkor till edert byte
och plundra de faderlösa. - Vad viljen I göra på hemsökelsens dag,
när ovädret kommer fjärran ifrån?
Till vem viljen I fly för att få hjälp,
och var viljen I lämna edra skatter i förvar? - Om man ej böjer knä såsom fånge,
så måste man falla bland de dräpta.
Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
hans hand är ännu uträckt. - Ve över Assur, min vredes ris,
som bär min ogunst såsom en stav i sin hand! - Mot ett gudlöst folk sänder jag honom,
och mot min förgrymmelses folk bjuder jag honom gå,
för att taga rov och göra byte,
och för att nedtrampa det såsom orenlighet på gatorna. - Men så menar icke han,
och i sitt hjärta tänker han ej så,
utan hans hjärta står efter att förgöra
och efter att utrota folk i mängd. - Han säger: »Äro mina hövdingar ej allasammans konungar?
- Har det icke gått Kalno såsom Karkemis,
och Hamat såsom Arpad,
och Samaria såsom Damaskus? - Då min hand har träffat de andra gudarnas riken,
vilkas beläten voro förmer än Jerusalems och Samarias, - skulle jag då ej kunna göra med Jerusalem och dess gudabilder
vad jag har gjort med Samaria och dess gudar?» - Men när Herren har fullbordat allt sitt verk på Sions berg
och i Jerusalem, då skall jag hemsöka den assyriske konungens
hjärtas högmodsfrukt och hans stolta ögons förhävelse. - Ty han säger:»Med min hands kraft har jag utfört detta
och genom min vishet, ty jag har förstånd.
Jag flyttade folkens gränser,
deras förråd utplundrade jag,
och i min väldighet stötte jag härskarna från tronen. - Och min hand grep efter folkens skatter
såsom efter fågelnästen,
och såsom man samlar övergivna ägg,
så samlade jag jordens alla länder;
ingen fanns, som rörde vingen
eller öppnade näbben till något ljud.» - Skall då yxan berömma sig mot honom som hugger med den,
eller sågen förhäva sig mot honom som sätter den i rörelse?
Som om käppen satte i rörelse honom som lyfter den,
eller staven lyfte en som dock är förmer än ett stycke trä! - Så skall då Herren, HERREN Sebaot
sända tärande sjukdom i hans feta kropp,
och under hans härlighet skall brinna en brand
likasom en brinnande eld. - Och Israels ljus skall bliva en eld
och hans Helige en låga,
och den skall bränna upp och förtära dess törnen
och dess tistlar, allt på en dag. - Och på hans skogars och parkers härlighet
skall han alldeles göra en ände;
det skall vara, såsom när en sjuk täres bort. - De träd som bliva kvar i hans skogskola vara lätt räknade;
ett barn skall kunna teckna upp dem. - På den tiden skall kvarlevan av Israel
och den räddade skaran av Jakobs hus
ej vidare stödja sig vid honom som slog dem;
i trohet skola de stödja sig
vid HERREN, Israels Helige. - En kvarleva skall omvända sig [1],en kvarleva av Jakob,
till Gud, den väldige. - Ty om än ditt folk, Israel,
vore såsom sanden i havet,
så skall dock allenast en kvarleva där omvända sig.
Förödelsen är oryggligt besluten,
den kommer med rättfärdighet såsom en flod. - Ty förstöring och oryggligt besluten straffdom
skall Herren, HERREN Sebaot
låta komma över hela jorden. - Därför säger Herren, HERREN Sebaot så: Frukta icke, mitt
folk, du som bor i Sion, för Assur, när han slår dig med riset
och upplyfter sin stav mot dig, såsom man gjorde i Egypten. - Ty ännu allenast en liten tid, och ogunsten skall hava en
ände, och min vrede skall vända sig till deras fördärv. - Och HERREN Sebaot skall svänga sitt gissel över dem, såsom
när han slog Midjan vid Orebsklippan; och sin stav, som han räckte
ut över havet, skall han åter upplyfta, såsom han gjorde i
Egypten. - På den tiden skall hans börda tagas bort ifrån din skuldra
och hans ok ifrån din hals, ty oket skall brista sönder för fetmas
skull. - Han kommer över Ajat,han drager fram genom Migron;
i Mikmas lämnar han sin tross. - De draga fram över passet;i Geba taga de nattkvarter.
Rama bävar;Sauls Gibea flyr.
- Ropa högt,du dotter Gallim.
Giv akt, du Laisa.Arma Anatot!
- Madmena flyktar;Gebims invånare bärga sitt gods.
- Ännu samma dagstår han i Nob;
han lyfter sin handmot dottern Sions berg,
mot Jerusalems höjd. - Men se, då avhugger Herren, HERREN Sebaot
den lummiga kronan, med förskräckande makt;
de resliga stammarna ligga fällda,
de höga träden störta ned. - Den tjocka skogen nedhugges med järnet;
Libanons skogar falla för den väldige.
[1] En anspelning på namnet Sear-Jasub (Jes. 7:3) som betyder en
kvarleva skall omvända sig.
*23/11 Jesaja, 11 Kapitlet
Jesaja, 11 Kapitlet
Telningen från Isais rot och hans fridsrike.
- Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, och en
telning från dess rötter skall bära frukt. - Och på honom skall HERRENSAnde vila,
vishets och förstånds Ande,
råds och starkhets Ande,
HERRENS kunskapsoch fruktans Ande.
- Han skall hava sitt välbehag i HERRENS fruktan;
och han skall icke döma efter som ögonen se
eller skipa lag efter som öronen höra. - Utan med rättfärdighet skall han döma de arma
och med rättvisa skipa lagåt de ödmjuka på jorden.
Och han skall slå jordenmed sin muns stav,
och med sina läppars andadöda de ogudaktiga.
- Rättfärdighet skall vara bältetomkring hans länder
och trofasthet bältetomkring hans höfter.
- Då skola vargar bo tillsammans med lamm
och pantrar ligga tillsammans med killingar;
och kalvar och unga lejonoch gödboskap skola sämjas tillhopa,
och en liten gosseskall valla dem.
- Kor och björnar skola gå och beta,
deras ungar skola ligga tillhopa,
och lejon skola äta halmlikasom oxar. - Ett spenabarn skall lekainvid en huggorms hål
och ett avvant barn sträcka ut sin handefter basiliskens öga.
- Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göravad ont och fördärvligt är,
ty landet skall vara fulltav HERRENS kunskap,
likasom havsdjupet är fyllt av vattnet. - Och det skall ske på den tiden att hednafolken skola söka
telningen från Isais rot, där han står såsom ett baner för folken;
och hans boning skall vara idel härlighet. - Och HERREN skall på den tiden ännu en gång räcka ut sin hand,
för att förvärva åt sig kvarlevan av sitt folk, vad som har blivit
räddat från Assyrien, Egypten, Patros, Etiopien, Elam, Sinear,
Hamat och havsländerna. - Och han skall resa upp ett baner för hednafolken
och samla Israels fördrivna män;
och Juda förskingrade kvinnor skall han hämta
tillhopa från jordens fyra hörn. - Då skall Efraims avund upphöra
och Juda ovänskap bliva utrotad;
Efraim skall ej hysa avund mot Juda,
och Juda icke ovänskap mot Efraim. - Men såsom rovfåglar skola de slå nedpå filistéernas skuldra västerut,
tillsammans skola de taga byteav österlänningarna;
Edom och Moabskola gripas av deras hand,
och Ammons barnskola bliva dem hörsamma.
- Och HERREN skall giva till spilloEgyptens havsvik
och lyfta sin handmot floden i förgrymmelse;
och han skall klyva den i sju bäckar
och göra så, att man torrskodd kan gå däröver. - Så skall där bliva en banad vägför den kvarleva av hans folk,
som har blivit räddad från Assur,
likasom det var för Israelpå den dag då de drogo upp
ur Egyptens land.
*23/12 Jesaja, 12 KapitletJesaja, 12 Kapitlet
Det frälsta Israels lovsång.
- På den tiden skall du säga:
»Jag tackar dig, HERRE, ty väl var du vred på mig, men din vrede har upphört, och du tröstar mig. 2. Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar icke; ty HERREN, HERREN är min starkhet och min lovsång, och han blev mig till frälsning.»
3. Och I skolen ösa vatten med fröjd
ur frälsningens källor
4. och skolen säga på den tiden:
»Tacken HERREN, åkallen hans namn, gören hans gärningar kunniga bland folken; förtäljen att hans namn är högt. 5. Lovsjungen HERREN, ty han har gjort härliga ting; detta vare kunnigt över hela jorden. 6. Ropen av fröjd och jublen, I Sions invånare, ty Israels Helige är stor bland eder. *23/13 Jesaja, 13 Kapitlet Jesaja, 13 Kapitlet Domsord över Babel. 1. Detta är en utsaga om Babel, vad som uppenbarades för Jesaja, Amos' son.
2. Resen upp ett baner på ett kalt berg,
ropen högt till dem; viften med handen att de må draga in genom de mäktiges portar. 3. Jag själv har bådat upp mina invigda, ja, kallat mina hjältar till mitt vredesverk, min stolta skara, som jublar.
4. Hör, det larmar på bergen
såsom av ett stort folk. Hör, det sorlar av riken med hopade hednafolk. HERREN Sebaot mönstrar sin krigarskara. 5. Ifrån fjärran land komma de, ifrån himmelens ända, HERREN och hans vredes redskap, för att fördärva hela jorden. 6. Jämren eder, ty nära är HERRENS dag; såsom våld från den Allsvåldige kommer den. 7. Därför sjunka alla händer ned, och alla människohjärtan förfäras. 8. Man förskräckes, man gripes av ångest och kval, ja, våndas såsom en barnaföderska. Häpen stirrar den ene på den andre; röda såsom eldslågor äro deras ansikten. 9. Se, HERRENS dag kommer, gruvlig och med förgrymmelse och med vredesglöd, för att göra jorden till en ödemark och utrota syndarna som där bo. 10. Ty himmelens stjärnor och stjärnbilder sända ej mer ut sitt ljus, solen går mörk upp, och månens ljus skiner icke. 11. Jag skall hemsöka jordens krets för dess ondska och de ogudaktiga för deras missgärning; jag skall göra slut på de fräckas övermod och slå ned våldsverkarnas högmod. 12. Jag skall göra en man mer sällsynt än fint guld, en människa mer sällsynt än guld från Ofir. 13. Därför skall jag komma himmelen att darra, och jorden skall bäva och vika från sin plats -- genom HERREN Sebaots förgrymmelse, på hans glödande vredes dag.
14. Och likasom jagade gaseller
och en hjord som ingen samlar vända de då hem, var och en till sitt folk, och fly, var och en till sitt land. 15. Men envar som upphinnes bliver genomborrad, och envar som gripes faller för svärd. 16. Deras späda barn krossas inför deras ögon, deras hus plundras, och deras kvinnor skändas.
17. Ty se, jag vill uppväcka mot dem mederna,
som akta silver för intet och icke fråga efter guld. 18. Deras bågar skola fälla de unga männen, med frukten i moderlivet hava de intet förbarmande, och barnen skona de icke. 19. Och det skall gå med Babel, rikenas krona, kaldéernas ära och stolthet, likasom när Gud omstörtade Sodom och Gomorra. 20. Aldrig mer skall det bliva bebyggt, från släkte till släkte skall det ligga obebott; ingen arab skall där slå upp sitt tält, ingen herde lägra sig där med sin hjord. 21. Nej, öknens djur skola lägra sig där, och dess hus skola fyllas av uvar; strutsar skola bo där, och gastar skola hoppa där. 22. Schakaler skola tjuta i dess palatser och ökenhundar i praktbyggnaderna. Snart kommer dess tid; dess dagar skola ej fördröjas. *23/14 Jesaja, 14 Kapitlet Jesaja, 14 Kapitlet Sång över Babels konungs fall. Profetia mot Assyrien. Utsaga angående Filisteen.
- Ty HERREN skall förbarma sig över Jakob och ännu en gång
utvälja Israel och låta dem komma till ro i deras land; och
främlingar skola sluta sig till dem och hålla sig till Jakobs hus. - Och folk skola taga dem och föra dem hem igen; men Israels hus
skall lägga dem under sig såsom sin arvedel i HERRENS land, och
skall göra dem till trälar och trälinnor. Så skola de få sina
fångvaktare till fångar och råda över sina plågare. - Och på den dag då HERREN låter dig få ro från din vedermöda
och ångest, och från den hårda träldom som har varit dig pålagd, - då skall du stämma upp denna visa över konungen i Babel, du
skall säga:
»Vilken ände har icke plågaren fått, vilken ände pinoorten! 5. HERREN har brutit sönder de ogudaktigas stav, tyrannernas ris, 6. det ris som i grymhet slog folken med slag på slag, och i vrede härskade över folkslagen med skoningslös förföljelse. 7. Hela jorden har nu fått vila och ro; man brister ut i jubel. 8. Själva cypresserna glädja sig över ditt fall, så ock Libanons cedrar: 'Sedan du nu ligger där, drager ingen hitupp för att hugga ned oss.
‘
9. Dödsriket därnere störes i sin ro för din skull,
när det måste taga emot dig. Skuggorna där väckas upp för din skull, jordens alla väldige; folkens alla konungar måste stå upp från sina troner. 10. De upphäva alla sin röst och säga till dig: 'Så har då också du blivit maktlös såsom vi, ja, blivit vår like.' 11. Ned till dödsriket har din härlighet måst fara, och dina harpors buller; förruttnelse är bädden under dig, och maskar äro ditt täcke.
12. Huru har du icke fallit ifrån himmelen,
du strålande morgonstjärna! Huru har du icke blivit fälld till jorden, du folkens förgörare! 13. Det var du som sade i ditt hjärta: 'Jag vill stiga upp till himmelen; högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron; jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg längst uppe i norr. 14. Jag vill stiga upp över molnens höjder, göra mig lik den Högste.'
15. Nej, ned till dödsriket måste du fara,
längst ned i graven.
16. De som se dig stirra på dig,
de betrakta dig och säga: 'Är detta den man som kom jorden att darra och riken att bäva, 17. den som förvandlade jordkretsen till en öken och förstörde dess städer, den som aldrig frigav sina fångar, så att de fingo återvända hem?'
18. Folkens alla konungar
ligga allasammans med ära var och en i sitt vilorum; 19. men du ligger obegraven och bortkastad, lik en föraktad gren; du ligger där överhöljd av dräpta, av svärdsslagna män, av döda som hava farit ned i gravkammaren, lik ett förtrampat as. 20. Du skulle icke såsom de få vila i en grav, ty du fördärvade ditt land och dräpte ditt folk. Om ogärningsmännens avföda skall man aldrig mer tala. 21. Anställen ett blodbad på hans söner för deras fäders missgärning. De få ej stå upp och besitta jorden och fylla jordkretsens yta med städer.»
22. Nej, jag skall stå upp emot dem, säger HERREN Sebaot; och jag
skall utrota ur Babel både namn och kvarleva, både barn och efterkommande, säger HERREN. 23. Och jag skall göra det till ett tillhåll för rördrommar och fylla det med sumpsjöar; ja, jag skall bortsopa det med ödeläggelsens kvast, säger HERREN Sebaot.
24. HERREN Sebaot har svurit och sagt:
Sannerligen, såsom jag har tänkt,så skall det ske, och vad jag har beslutit, det skall fullbordas. 25. Jag skall krossa Assur i mitt land, och på mina berg skall jag förtrampa honom. Så skall hans ok bliva borttaget ifrån dem och hans börda tagas av deras skuldra. 26. Detta är det beslut som är fattat mot hela jorden; detta är den hand som är uträckt mot alla folk. 27. Ty HERREN Sebaot har beslutit det; vem kan då göra det om intet? Hans hand är det som är uträckt; vem kan avvända den?
28. I det år då konung Ahas dog förkunnades följande utsaga:
29. Gläd dig icke, du filistéernas hela land,
över att det ris som slog dig är sönderbrutet; ty från ormens rot skall en basilisk komma fram, och dennes avkomma bliver en flygande drake. 30. De utarmade skola sedan få bete och de fattiga få lägra sig i trygghet; men telningarna från din rot skall jag döda genom hunger, och vad som bliver kvar av dig skall dräpas. 31. Jämra dig, du port; ropa, du stad; försmält av ångest, du filistéernas hela land. Ty norrifrån kommer en rök; i fiendeskarornas tåg bliver ingen efter.
32. Vad skall man då svara
det främmande folkets sändebud?
Jo, att det är HERREN som har grundat Sion, och att de betryckta bland hans folk där hava sin tillflykt. *23/15 Jesaja, 15 Kapitlet Jesaja, 15 Kapitlet Profetia om Moab.
- Utsaga om Moab.
Ja, med Ar-Moab är det ute den natt då det förstöres. Ja, med Kir-Moab är det ute den natt då det förstöres. 2. Habbait och Dibon stiga upp på offerhöjderna för att gråta; uppe i Nebo och Medeba jämrar sig Moab; alla huvuden där äro skalliga, alla skägg avskurna. 3. På dess gator bär man sorgdräkt, så ock på dess tak; på dess torg jämra sig alla och flyta i tårar. 4. Hesbon och Eleale höja klagorop, så att det höres ända till Jahas. Därför skria ock Moabs krigare; hans själ våndas i honom. 5. Mitt hjärta klagar över Moab, ty hans flyktingar fly ända till Soar, till Eglat-Selisia; uppför Halluhits höjd stiger man under gråt, och på vägen till Horonaim höjas klagorop över förstörelsen. 6. Nimrims vatten bliva torr ökenmark, gräset förtorkas, brodden vissnar, intet grönt lämnas kvar. 7. Återstoden av sitt förvärv, sitt sparda gods, bär man därför nu bort över Pilträdsbäcken. 8. Ja, klagoropen ljuda runtom i Moabs land; till Eglaim når dess jämmer och till Beer-Elim dess jämmer. 9. Dimons vatten äro fulla av blod. Ja, ännu något mer skall jag låta komma över Dimon; ett lejon över Moabs räddade, över det som bliver kvar av landet. *23/16 Jesaja, 16 Kapitlet Jesaja, 16 Kapitlet Fortsättning av föregående profetia.
- »Sänden åstad de lamm
som landets herre bör hava
från Sela genom öknentill dottern Sions berg.» - Och såsom flyktande fåglar,lika skrämda fågelungar
komma Moabs döttrartill Arnons vadställen.
- De säga: »Giv oss råd,bliv medlare för oss.
Låt din skugga vara såsom natten,nu mitt i middagshettan.
Skydda de fördrivna;röj icke de flyktande.
- Låt mina fördrivnafinna härbärge hos dig,
var för Moab ett beskärmmot fördärvaren,
till dess att utpressaren ej mer är tilloch fördärvet får en ände
och förtryckarna försvinnabort ur landet.
- Så skall genom eder mildheteder tron bliva befäst,
och på den skall sitta tryggi Davids hydda
en furste som far efter vad rätt äroch främjar rättfärdighet.»
- Vi hava hört om Moabs högmod,det övermåttan höga,
om hans högfärd, högmod och övermodoch opålitligheten i hans lösa tal.
- Därför måste nu Moab jämra sig över Moab,hela landet måste jämra sig.
Över Kir-Haresets druvkakor måsten I suckai djup bedrövelse.
- Ty Hesbons fält äro förvissnade,så ock Sibmas vinträd,
vilkas ädla druvorslogo folkens herrar till marken,
vilkas rankor nådde till Jaeseroch förirrade sig i öknen,
vilkas skott bredde ut sigoch gingo över havet.
- Därför gråter jag över Sibmas vinträd,såsom Jaeser gråter;
med mina tårar vattnar jag dig, Hesbon,och dig, Eleale.
Ty mitt i din sommar och din bärgningstidhar ett skördeskri slagit ned.
- Glädje och fröjd är nu avbärgadfrån de bördiga fälten,
och i vingårdarna höjes intet glädjerop,höres intet jubel;
ingen trampar vin i pressarna,på skördeskriet har jag gjort slut.
- Därför klagar mitt hjärtasåsom en harpa över Moab,
ja, mitt innersta över Kir-Heres. - Ty huru än Moab ävlas att träda upp på offerhöjden
och huru han än går in i sin helgedom och beder,så uträttar han intet därmed. - Detta är det ord, som HERREN tillförne talade till Moab.
- Men nu har HERREN åter talat och sagt: Inom tre år, såsom
dagakarlen räknar åren, skall Moab i sin härlighet, med alla
sina stora skaror, varda aktad för intet; och vad som bliver
kvar skall vara litet och ringa, icke mycket värt.
*23/17 Jesaja, 17 KapitletJesaja, 17 Kapitlet
Domsord över Damaskus och Israel. Folkens larm.
- Utsaga om Damaskus.
Se, Damaskus skall upphöra att vara en stad; det skall falla och bliva en stenhop. 2. Aroers städer varda övergivna; de bliva tillhåll för hjordar, som lägra sig där ostörda. 3. Det är förbi med Efraims värn, med Damaskus' konungadöme och med kvarlevan av Aram. Det skall gå med dem såsom med Israels barns härlighet, säger HERREN Sebaot.
4. Och det skall ske på den tiden
att Jakobs härlighet vändes i armod, och att hans feta kropp bliver mager. 5. Det går, såsom när skördemannen samlar ihop säden och med sin arm skördar axen; det går, såsom när man plockar ax i Refaims-dalen: 6. en ringa efterskörd lämnas kvar där, såsom när man slår ned oliver, två eller tre bär lämnas kvar högst uppe i toppen, fyra eller fem på trädets kvistar, säger HERREN, Israels Gud.
7. På den tiden skola människorna
blicka upp till sin Skapare och deras ögon se upp till Israels Helige. 8. Människorna skola ej vända sin blick till de altaren som deras händer hava gjort; på sina fingrars verk skola de icke se, icke på Aserorna eller på solstoderna.
9. På den tiden skola deras fasta städer bliva lika de övergivna
fästen i skogarna och på bergstopparna, som övergåvos, när Israels barn drogo in; allt skall bliva ödelagt.
10. Ty du har förgätit din frälsnings Gud,
och du tänker icke på din fasta klippa. Därför planterar du ljuvliga planteringar [1] och sätter i dem främmande vinträd. 11. Och väl får du dem att växa högt samma dag du planterar dem, och morgonen därefter får du dina plantor att blomma, men skörden försvinner på hemsökelsens dag, då plågan bliver olidlig.
12. Hör, det brusar av många folk,
det brusar, såsom havet brusar. Det dånar av folkslag, det dånar, såsom väldiga vatten dåna. 13. Ja, det dånar av folkslag, såsom stora vatten dåna. Men han näpser dem, och de fly bort i fjärran; de jagas bort såsom agnar för vinden, uppe på bergen, och såsom virvlande löv för stormen. 14. När aftonen är inne, se, då kommer förskräckelsen, och förrän morgonen gryr, äro de sin kos. Detta bliver våra skövlares del, våra plundrares lott.
[1] Se Plantering i Ordförkl.
*23/18 Jesaja, 18 Kapitlet
Jesaja, 18 Kapitlet
Svar till budbärarna från Etiopien.
- Hör, du land där flygfän surra,du land bortom Etiopiens strömmar,
- du som har sänt budbärare över havet,i rörskepp hän över vattnet!
Gån åstad, I snabba sändebud,
till det resliga folket med glänsande hy,
till folket som är så fruktat vida omkring,
det starka och segerrika folket,
vars land genomskäres av strömmar. - I jordkretsens alla inbyggare,I som bon på jorden:
sen till, när man reser uppbaner på bergen,
och när man stöter i basun,så lyssnen därtill.
- Ty så har HERREN sagt till mig:
»I stillhet vill jag skåda ned från min boning,
såsom solglans glöderfrån en klar himmel,
såsom molnet utgjuter daggunder skördetidens hetta.»
- Ty förrän skördetiden är inne,just när blomningen är slut
och blomman förbytesi mognad druva,
skall han avskära rankornamed vingårdskniv
och hugga av rotskottenoch skaffa dem bort.
- Alltsammans skall lämnas till prisåt rovfåglarna på bergen
och åt djuren på marken;
rovfåglarna skola där hava sina nästen över sommaren
och markens alla djur ligga där om vintern. - På den tiden skola skänker bäras fram till HERREN Sebaot från
det resliga folket med glänsande hy, från folket som är så
fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket, vars land
genomskäres av strömmar — till den plats där HERREN Sebaots
namn bor, till Sions berg.
*23/19 Jesaja, 19 KapitletJesaja, 19 Kapitlet
Profetior om Egyptens förnedring och upprättelse.
- Utsaga om Egypten.
Se, HERREN far fram på ett ilande moln och kommer till Egypten. Egyptens avgudar bäva då för honom, och egyptiernas hjärtan förfäras i deras bröst. 2. Och jag skall uppegga egyptier mot egyptier, så att broder skall strida mot broder och vän mot vän, stad mot stad och rike mot rike. 3. Och egyptiernas förstånd skall försvinna ur deras hjärtan, och deras råd skall jag göra om intet; de skola då fråga sina avgudar och signare, sina andebesvärjare och spåmän. 4. Men jag skall giva egyptierna i en hård herres hand, och en grym konung skall få råda över dem, säger Herren, HERREN Sebaot. 5. Och vattnet skall försvinna ur havet, och floden skall sina bort och uttorka. 6. Strömmarna skola utbreda stank, Egyptens kanaler skola förminskas och sina bort; rör och vass skall förvissna. 7. Ängarna vid Nilfloden, längs flodens strand, och alla sädesfält vid floden, de skola förtorka, fördärvas och varda till intet. 8. Dess fiskare skola klaga, alla som kasta ut krok i floden skola sörja; och de som lägga ut nät i vattnet skola stå där modlösa. 9. De som arbeta i häcklat lin skola komma på skam, så ock de som väva fina tyger. 10. Landets stödjepelare skola bliva krossade och alla de som arbeta för lön gripas av ångest. 11. Såsom idel dårar stå då Soans furstar; Faraos visaste rådgivare giva blott oförnuftiga råd. Huru kunnen I då säga till Farao: »Jag är en son av visa män, en son av forntidens konungar»? 12. Ja, var är dina vise? Må de förkunna för dig -- ty de veta det ju -- vad HERREN Sebaot har beslutit över Egypten. 13. Nej, Soans furstar hava blivit dårar, Nofs furstar äro bedragna, Egypten föres vilse av dem som voro hörnstenar i dess stammar. 14. HERREN har där utgjutit en förvirringens ande, så att de komma Egypten att ragla, vadhelst det företager sig, såsom en drucken raglar i sina spyor. 15. Och Egypten skall icke hava framgång i vad någon där gör, evad han är huvud eller svans, evad han är palmtopp eller sävstrå.
16. På den tiden skola egyptierna vara såsom kvinnor: de skola bäva
och förskräckas för HERREN Sebaots upplyfta hand, när han lyfter den mot dem. 17. Och Juda land skall bliva en skräck för egyptierna; så ofta man nämner det för dem, skola de förskräckas, för det besluts skull som HERREN Sebaot har fattat över dem.
18. På den tiden skola i Egyptens land finnas fem städer som tala
Kanaans tungomål, och som svärja vid HERREN Sebaot; en av dem skall heta Ir-Haheres.
19. På den tiden skall ett altare vara rest åt HERREN mitt i
Egyptens land, så ock en stod åt HERREN vid landets gräns.
20. Och de skola vara till tecken och vittnesbörd för HERREN Sebaot
i egyptiernas land: när de ropa till HERREN om hjälp mot förtryckare, då skall han sända dem en frälsare och försvarare, och han skall rädda dem. 21. Och HERREN skall göra sig känd för egyptierna, ja, egyptierna skola lära känna HERREN på den tiden; och de skola tjäna honom med slaktoffer och spisoffer, de skola göra löften åt HERREN och få infria dem.
22. Så skall då HERREN slå Egypten — slå, men ock hela; när de
omvända sig till HERREN, skall han bönhöra dem och hela dem.
23. På den tiden skall en banad väg leda från Egypten till Assyrien,
och assyrierna skola komma in i Egypten, och egyptierna in i Assyrien; och egyptierna skola hålla gudstjänst tillsammans med assyrierna. 24. På den tiden skall Israel, såsom den tredje i förbundet, stå vid sidan av Egypten och Assyrien, till en välsignelse på jorden.
25. Och HERREN Sebaot skall välsigna dem och säga:
Välsignad vare du Egypten, mitt folk, och du Assyrien, mina händer verk, och du Israel, min arvedel!
*23/20 Jesaja, 20 Kapitlet
Jesaja, 20 Kapitlet
Profetia om Egypten och Etiopien.
- I det år då Tartan kom till Asdod, utsänd av Sargon, konungen i
Assyrien — varefter han ock belägrade Asdod och intog det — - på den tiden talade HERREN genom Jesaja, Amos’ son, och sade:
»Upp, lös säcktygsklädnaden från dina länder, och drag dina
skor av dina fötter.» Och denne gjorde så och gick naken och
barfota. - Sedan sade HERREN: »Likasom min tjänare Jesaja har gått naken
och barfota och nu i tre år varit till tecken och förebild
angående Egypten och Etiopien, - så skall konungen i Assyrien låta fångarna ifrån Egypten och de
bortförda från Etiopien, både unga och gamla, vandra åstad nakna
och barfota, med blottad bak, Egypten till blygd. - Då skola de häpna och blygas över Etiopien, som var deras hopp,
och över Egypten, som var deras stolthet. - På den dagen skola inbyggarna här i kustlandet säga: ‘Se, så
gick det med dem som voro vårt hopp, med dem till vilka vi
flydde, för att få hjälp och bliva räddade undan konungen i
Assyrien; huru skola vi då själva kunna undkomma?’»
*23/21 Jesaja, 21 KapitletJesaja, 21 Kapitlet
Profetior om Öknen vid havet (Babel), Duma (Edom) och Arabien.
- Utsaga om Öknen vid havet.
Likasom en storm som far fram i Sydlandet kommer det från öknen, från det fruktansvärda landet. 2. En gruvlig syn har blivit mig kungjord: »Härjare härja, rövare röva. Drag upp, du Elam! Träng på, du Mediens folk! På all suckan vill jag göra slut.» 3. Fördenskull darra nu mina länder, ångest griper mig, lik en barnaföderskas ångest; förvirring kommer över mig, så att jag icke kan höra, förskräckelse fattar mig, så att jag icke kan se. 4. Mitt hjärta är utom sig, jag kväljes av förfäran; skymningen, som jag längtade efter, vållar mig nu skräck.
5. Man dukar bord,
man breder ut täcken, man äter och dricker. Nej, stån upp, I furstar; smörjen edra sköldar!
6. Ty så har Herren
sagt till mig: »Gå och ställ ut en väktare; vad han får se, det må han förkunna. 7. Och om han ser ett tåg, ryttare par efter par, ett tåg av åsnor, ett tåg av kameler, då må han giva akt, noga giva akt.»
8. Och denne ropade,
såsom ett lejon ryter: »Herre, här står jag på vakt beständigt, dagen igenom, och jag förbliver här på min post natt efter natt. 9. Och se, nu kommer här ett tåg av män, ryttare par efter par!» Och åter talade han och sade: »Fallet, fallet är Babel! Alla dess gudabeläten äro nedbrutna till jorden.»
10. O du mitt krossade,
mitt söndertröskade folk, vad jag har hört av HERREN Sebaot, Israels Gud, det har jag förkunnat för eder.
11. Utsaga om Duma.
Man ropar till mig från Seir: »Väktare, vad lider natten? Väktare, vad lider natten?» 12. Väktaren svarar: »Morgon har kommit, och likväl är det natt. Viljen I fråga mer, så frågen; kommen tillbaka igen.»
13. Utsaga över Arabien.
Tagen natthärbärge i Arabiens vildmark, I karavaner från Dedan. 14. Må man komma emot de törstande och giva dem vatten. Ja, inbyggarna i Temas land gå de flyktande till mötes med bröd. 15. Ty de fly undan svärd, undan draget svärd, och undan spänd båge och undan krigets tunga.
16. Ty så har Herren sagt till mig: Om ett år, såsom dagakarlen
räknar året, skall all Kedars härlighet vara förgången,
17. och föga skall då vara kvar av Kedars hjältars bågar, så många
de äro. Ty så har HERREN, Israels Gud, talat.
*23/22 Jesaja, 22 Kapitlet
Jesaja, 22 Kapitlet
Profetia om Synernas dal (Jerusalem). Sebna och Eljakim.
- Utsaga om Synernas dal.
Vad är då på färde, eftersom allt ditt folk stiger upp på taken? 2. Du larmuppfyllda, du bullrande stad, du glada stad! Dina slagna hava icke blivit slagna med svärd, ej dödats i strid. 3. Alla dina furstar hava samfällt flytt undan, utan bågskott blevo de fångar. Ja, så många som påträffades hos dig blevo allasammans fångar, huru långt bort de än flydde. 4. Därför säger jag: Vänden blicken ifrån mig, jag måste gråta bitterligen; trugen icke på mig tröst för att dottern mitt folk har blivit förstörd. 5. Ty en dag med förvirring, nedtrampning och bestörtning kommer från Herren, HERREN Sebaot, i Synernas dal, med nedbrutna murar och med rop upp mot berget.
6. Elam hade fattat kogret,
vagnskämpar och ryttare följde honom; Kir hade blottat skölden. 7. Dina skönaste dalar voro fyllda med vagnar, och ryttarna hade fattat stånd vid porten.
8. Juda blev blottat och låg utan skydd. Då skådade du bort efter
vapnen i Skogshuset.
9. Och I sågen att Davids stad hade många rämnor, och I samladen
upp vattnet i Nedre dammen.
10. Husen i Jerusalem räknaden I, och I bröten ned husen för att
befästa muren.
11. Och mellan de båda murarna gjorden I en behållare för vattnet
från Gamla dammen. Men I skådaden icke upp till honom som hade verkat detta; till honom som för länge sedan hade bestämt det sågen I icke. 12. Herren, HERREN Sebaot kallade eder på den dagen till gråt och klagan, till att raka edra huvuden och hölja eder i sorgdräkt. 13. Men i stället hängåven I eder åt fröjd och glädje; I dödaden oxar och slaktaden får, I åten kött och drucken vin, I saden: »Låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö.» 14. Därför ljuder från HERREN Sebaot denna uppenbarelse i mina öron: Sannerligen, denna eder missgärning skall icke bliva försonad, så länge I leven, säger Herren, HERREN Sebaot.
15. Så sade Herren, HERREN Sebaot: Gå bort till honom där,
förvaltaren, överhovmästaren Sebna, och säg till honom:
16. Vad gör du här, och vem tänker du lägga här, eftersom du här
hugger ut en grav åt dig? Du som hugger ut din grav så högt uppe, du som i klippan urholkar en boning åt dig, 17. du må veta att HERREN skall slunga dig långt bort, en sådan man som du är. Han skall rulla dig tillhopa till en klump, 18. han skall hopnysta dig såsom ett nystan, och kasta dig såsom en boll bort till ett land som har utrymme nog för dig; där skall du dö, och dit skola dina härliga vagnar komma, du skamfläck för din herres hus.
19. Ja, jag skall stöta dig bort ifrån din plats, och från din
tjänst skall du bliva avsatt.
20. Och på den dagen skall jag kalla på min tjänare Eljakim,
Hilkias son;
21. honom skall jag ikläda din livklädnad, och med ditt bälte skall
jag omgjorda honom, och skall lägga ditt välde i hans hand, så att han bliver en fader för Jerusalems invånare och för Juda hus. 22. Och jag skall giva honom Davids hus' nyckel att bära; när han upplåter, skall ingen tillsluta, och när han tillsluter, skall ingen upplåta. 23. Och jag skall slå in honom till en stadig spik i en fast vägg, och han skall bliva ett äresäte för sin faders hus. 24. Men om då hans faderas hus, så tungt det är, hänger sig på honom, med ättlingar och avkomlingar -- alla slags småkärl av vad slag som helst, skålar eller allahanda krukor -- 25. då, på den dagen, säger HERREN Sebaot, skall spiken som var inslagen i den fasta väggen lossna; den skall gå sönder och falla ned, och bördan som hängde därpå, skall krossas. Ty så har HERREN talat. *23/23 Jesaja, 23 Kapitlet Jesaja, 23 Kapitlet Profetia om Tyrus.
- Utsaga om Tyrus.Jämren eder, I Tarsisskepp! Ty det är ödelagt, utan hus och utan
gäster; från kittéernas land når dem budskapet härom. - Sitten stumma, I kustlandets invånare!Köpmän från Sidon, sjöfarande män, uppfyllde dig;
- av Sihors säd och Nilflodens skördar skaffade du dig vinning, i
det du for över stora vatten och drev handel därmed bland folken. - Men stå där nu med skam, du Sidon; ty så säger havet, havets
fäste: »Så är jag då utan avkomma och har icke fött några
barn, icke uppfött ynglingar, icke fostrat jungfrur.» - När man får höra detta i Egypten, då bävar man vid ryktet om
Tyrus. - Dragen bort till Tarsis och jämren eder,I kustlandets invånare.
- Är detta eder glada stad,hon den urgamla,
som av sina fötter bars till fjärran land,för att gästa där?
- Vem beslöt detta över Tyrus,henne som delade ut kronor,
vilkens köpmän voro furstar,vilkens krämare voro stormän på jorden?
- HERREN Sebaot var den som beslöt det,för att slå ned all den stolta härligheten
och ödmjuka alla stormän på jorden. - Bred nu ut dig över ditt land såsom Nilfloden,du dotter Tarsis;
du bär ingen boja mer. - Han räckte ut sin hand över havet,han kom konungariken att darra;
HERREN bjöd om Kanaans fästenatt de skulle ödeläggas.
- Han sade: »Du skall ej allt framgentfå leva i fröjd,
du kränkta jungfru,du dotter Sidon.
Stå upp och drag bort till kittéernas land;dock, ej heller där får du ro.
- Se, kaldéernas land,folket som förr ej var till,
de vilkas land Assyrien gjorde till boningåt öknens djur,
de resa där sina belägringstornoch omstörta stadens platser
och göra den till en grushög. - Jämren eder, I Tarsisskepp,ty edert fäste är förstört.»
- På den tiden skall Tyrus ligga förgätet i sjuttio år, såsom
rådde där alltjämt en och samma konung; men efter sjuttio år
skall det gå med Tyrus, såsom det heter i visan om skökan: - »Tag din harpaoch gå omkring i staden,
du förgätna sköka;
spela vackertoch sjung flitigt,
så att man kommer ihåg dig.» - Ty efter sjuttio år skall HERREN se till Tyrus, och det skall
åter få begynna att taga emot skökolön och bedriva otukt med
jordens alla konungariken i den vida världen. - Men hennes handelsförvärv och vad hon får såsom skökolön skall
vara helgat åt HERREN; det skall icke läggas upp och icke
gömmas, utan de som bo inför HERRENS ansikte skola av hennes
handelsförvärv hava mat till fyllest och präktiga kläder.
*23/24 Jesaja, 24 KapitletJesaja, 24 Kapitlet
Den stora hemsökelsen över jorden. Kvarlevans räddning och Guds herradöme på Sion.
- Se, HERREN ödelägger jordenoch förödar den;
han omvälver vad därpå är,och förstör dess innbyggare.
- Och det går prästen såsom folket,husbonden såsom tjänaren,
husfrun såsom tjänarinnan,säljaren såsom köparen,
låntagaren såsom långivaren,gäldenären såsom borgenären.
- Jorden bliver i grund ödelagdoch i grund utplundrad;
ty HERREN har talatdetta ord.
- Jorden sörjer och tvinar bort,
jordkretsen försmäktar och tvinar bort,
vad högt är bland jordens folk försmäktar. - Ty jorden har blivit ohelgadunder sina inbyggare;
de hava överträtt lagarna,de hava förvandlat rätten,
brutit det eviga förbundet. - Därför uppfräter förbannelse jorden,
och de som bo där måste lida, vad de hava förskyllt;
därför förtäras jordens inbyggare av hetta,
så att ej många människor finnas kvar. - Vinmusten sörjer,vinträdet försmäktar;
de som voro så hjärteglada sucka nu alla. - Det är förbi med fröjden vid pukornas ljud,
de gladas larm ha tystnat;
det är förbi med fröjden vid harpans klang. - Vin dricker man icke mer under sång,
rusdrycken kännes biter för dem som dricka den. - Nedbruten ligger den öde staden;
vart hus är stängt, så att ingen kommer därin. - Därute höres klagorop över vinet;
all glädje är såsom en nedgånen sol,
all jordens fröjd har flyktat. - Ödeläggelse allenast är vkar i staden,
och porten är slagen i spillror. - Ty det måste så gå på jorden bland folken, såsom det går, när
man slår ned oliver, såsom när man gör en efterskörd, sedan
vinbärgningen är slut. - Dessa häva då upp sin röst och jubla; fröjderop över HERRENS
höghet ljuda borta i väster: - »Ären därför HERREN i österns bygder, även i havsländerna
HERRENS, Israels Guds, namn.» - Från jordens ända höra vi lovsånger: »En härlig lott får den
rättfärdige!» Men jag säger: Jag arme, jag arme, ve mig!
Härjare härja, ja härjande fara härjare fram. - Faror, fallgropar och fällor vänta eder, I jordens inbyggare.
- Och om någon flyr undan farlighetsropen, så störtar han i
fallgropen, och om han kommer upp ur fallgropen, så fångas han i
fällan. Ty fönstren i höjden äro öppnade, och jordens grundvalar
bäva. - Jorden brister, ja, den brister; jorden rämnar, ja, den rämnar;
jorden vacklar, ja, den vacklar; - jorden raglar, ja, den raglar såsom en drucken; den gungar såsom
vaktsjulet i trädets topp. Dess överträdelse vilar tung på den,
och den faller och kan icke mer stå upp. - På den tiden skall HERREN hemsöka höjdens här uppe i höjden och
jordens konungar nere på jorden. - Och de skola samlas tillhopa, såsom fångar hopsamlas i
fånggropen, och skola inneslutas i fängelse; sent omsider når
dem hemsökelsen. - Då skall månen blygas och solen skämmas; ty HERREN Sebaot skall
då vara konung på Sions berg och i Jerusalem, och hans äldste
skola skåda härlighet.
*23/25 Jesaja, 25 KapitletJesaja, 25 Kapitlet
Herrens segermakt. Gästabudet på Sions berg. Fiendernas tillintetgörelse.
- HERRE, du är min Gud;
jag vill upphöja dig, jag vill prisa ditt namn,
ty du gör underfulla ting,
du utför rådslut ifrån fordom tid,
fasta och beståndande. - Ja, du har gjort staden till en stenhop,
den befästa staden till en grushög;
främlingarnas palats står ej mer där såsom en stad,
aldrig skall det byggas upp igen. - Därför måste nu det vilda folket ära dig,
den grymma hednastaden frukta dig. - Ty du har varit ett värn för den arme,
ett värn för den fattige i hans nöd,
en tillflykt mot störtskurar,ett skygd under hettan.
Ty våldsverkarnas raseriär likasom en störtskur mot en vägg.
- Och såsom du kuvar hettan, när det är som torrast,
så kuvar du främlingarnas larm;
ja, såsom hettan dämpas genom molnens skugga,
så dämpas de grymmas segersång. - Och HERREN Sebaot skall på detta berg
göra ett gästabud för alla folk,
ett gästabud med feta rätter,ett gästabud med starkt vin,
ja, med fetta, märgfulla rätter,med starkt vin, väl klarat.
- Och han skall på detta berg göra om intet
det dok som höljer alla folk,
och det täckelse som betäcker alla folkslag. - Han skall för alltid göra döden om intet;
och Herren, HERRENskall avtorka tårarna
från alla ansikten,
och skall taga bortsitt folks smälek
överallt på jorden.
Ty så har HERREN talat. - På den tiden skall man säga:
Se, där är vår Gud,som vi förbidade
och som skulle frälsa oss.
Ja, där är HERREN, som vi förbidade;
låtom oss fröjdas och vara glada över hans frälsning. - Ty HERRENS hand skall vila över detta berg,
men Moab skall bliva nedtrampad i sitt eget land,
likasom strå trampas ned i gödselpölen. - Och huru han än där breder ut sina händer,
lik simmaren, när han simmar,
så skall dock hans högmod bliva nedbrutet,
trots hans händers alla konster. - Ja, dina murars höga fäste
störtar han omkull och ödmjukar,
han slår det till jorden, ned i stoftet.
*23/26 Jesaja, 26 KapitletJesaja, 26 Kapitlet
Juda segersång. Dess strider och dess återuppståndelse till nytt liv.
- På den tiden skall man sjunga denna sång i Juda land:
»Vår stad giver oss styrka; murar och värn bereda oss frälsning. 2. Låten upp portarna, så att ett rättfärdigt folk får draga därin, ett som håller tro. 3. Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid; ty på dig förtröstar han. 4. Förtrösten då på HERREN till evig tid; ty HERREN, HERREN är en evig klippa. 5. Ty dem som trona i höjden, dem störtar han ned, ja, den höga staden; han ödmjukar den, ödmjukar den till jorden, han slår den ned i stoftet. 6. Den trampas under fötterna, under de förtrycktas fötter, under de armas steg.»
7. Men den rättfärdiges väg är jämn;
åt den rättfärdige bereder du en jämnad stig. 8. Ja, på dina domars väg, HERRE, förbida vi dig; till ditt namn och ditt pris står vår själs trängtan. 9. Min själ trängtar efter dig om natten, och anden i mig söker dig bittida; ty när dina domar drabbar jorden, lära sig jordkretsens inbyggare rättfärdighet. 10. Om nåd bevisas mot den ogudaktige, så lär han sig icke rättfärdighet; i det land där rätt skulle övas gör han då vad orätt är och ser icke HERRENS höghet.
11. HERRE, din hand är upplyft,
men de se det icke; må de nu med blygsel se din nitälskan för folket; ja, må eld förtära dina ovänner. 12. HERRE, du skall skaffa frid åt oss, ty allt vad vi hava uträttat har du utfört åt oss. 13. HERREN, vår Gud, andra herrar än du hava härskat över oss, men allenast dig prisa vi, allenast ditt namn. 14. De döda få icke liv igen, skuggorna stå ej åter upp; därför hemsökte och förgjorde du dem och utrotade all deras åminnelse.
15. Du förökade en gång folket, HERRE;
du förökade folket och bevisade dig härlig; du utvidgade landets alla gränser. 16. HERRE, i nöden hava de nu sökt dig, de hava utgjutit tysta böner, när din tuktan kom över dem. 17. Såsom en havande kvinna, då hon är nära att föda, våndas och ropar i sina kval, så var det med oss inför ditt anskite, o HERRE. 18. Vi voro också havande och våndades; men när vi födde, var det vind. Vi kunde icke bereda frälsning åt landet; inga människor födas mer till att bo på jordens krets. 19. Men dina döda må få liv igen; mina dödas kroppar må åter stå upp. Vaknen upp och jublen, I som liggen i graven; ty din dagg är en ljusets dagg, och jorden skall giva igen de avsomnade. 20. Välan då, mitt folk, gå in i dina kamrar och stäng igen dörrarna om dig; göm dig ett litet ögonblick, till dess att vreden har gått förbi. 21. Ty se, HERREN träder ut ur sin boning, för att hemsöka jordens inbyggare för deras missgärning; och jorden skall låta komma i dagen allt blod som där har blivit utgjutet, och skall icke längre betäcka dem som där hava blivit dräpta. *23/27 Jesaja, 27 Kapitlet Jesaja, 27 Kapitlet Sång om HERRENS vingård. Israels förskingring och inbärgning.
- På den tiden skall HERREN
med sitt svärd, det hårda,det stora och starka,
hemsöka Leviatan,den snabbe ormen,
och Leviatan,den ringlande ormen,
och skall dräpa draken,som ligger i havet.
- På den tiden skall finnasen vingård, rik på vin,
och man skall sjunga om den: - Jag, HERREN, är dess vaktar,åter och åter vattnar jag den.
För att ingen skall skada den,vaktar jag den natt och dag.
- Jag vredgas icke på den;
nej, om tistel och törneville begynna strid,
så skulle jag gå löst därpåoch bränna upp alltsammans.
- Eller ock måste man söka skydd hos migoch göra fred med mig;
ja, fred måste man göra med mig. - I tider som komma skall Jakob skjuta rötter
och Israel grönska och blomstra;
jordkretsen skola de uppfylla med sin frukt. - Har man väl plågat dem så, som han plågade deras plågare?
Eller dräptes de så, som deras dräpta fiender blevo dräpta? - Nej, väl näpste han folket, när han förkastade och försköt det,
väl ryckte han bort det med sin hårda vind,på östanstormens dag; - men därför kan ock Jakobs missgärningdå bliva försonad
och deras synds borttagandedå giva fullmogen frukt,
när alla stenar i deras altaren äro förstörda
— såsom då man krossar sönder kalkstycken —
och när Aseror och solstoder ej mer resas upp. - Se, den fasta staden ligger öde,
den har blivit en folktom plats,övergiven såsom en öken,
kalvar gå där i bet
och lägra sig däroch avbita de kvisstar där finnas.
- Och när grenarna äro torra, bryter man av dem,
och kvinnor kommaoch göra upp eld med dem.
Ty detta är icke ett folk med förstånd;
därför visar deras skapare dem intet förbarmande,
och deras danare dem ingen misskund. - Och det skall ske på den tiden
att HERREN anställer en inbärgning,
från den strida floden intill Egyptens bäck;
och I skolen varda insamlade,
en och en, I Israels barn. - Och det skall ske på den tiden
att man stöter i en stor basun;
och de som hava varit borttappade i Assyriens land
och fördrivna till Egyptens land,de skola då komma;
och de skola tillbedja HERREN
på det heliga berget i Jerusalem.
*23/28 Jesaja, 28 KapitletJesaja, 28 Kapitlet
Efraims fall. Juda obotfärdighet, straff och räddning. Liknelse hämtad från åkermannens verk.
- Ve dig, du Efraimsdruckna mäns stolta krona,
du hans strålande härlighetsvissnande blomster
på berghjässan ovan de vinberusadesbördiga dal!
- Se, från Herren kommer
en som är stark och väldig,
lik en hagelskur,en förödande storm,
lik en störtsur med väldiga,översvämmande vatten,
som slår allt till jorden med mat. - Under fötterna bliver den då trampad,Efraims druckna mäns
stolta krona. - Och det går med hans strålande härlighetsvissnande blomma
på bergshjässan ovanden bördiga dalen,
såsom det går med ett fion därnere,ett som har mognat före sommarsörden:
så snart någon får syn därpå, slukar han det,
medan han ännu har det i sin hand. - På den tiden skall HERREN Sebaotbliva en härlig rona
och en strålande kransför kvarlevan av sitt folk;
- och han sall bliva en rättens andeförö den som skipar rätt,
och en starkhetsmaktför dem som driva fienden på porten.
- Men också härraglar man av vin,
stapplar man av starka drycker;
både präster och profeterragla av starka drycker,
de äro överlastade av vin,de stappla av starka drycker;
de ragla, när de profetera,de vackla, när de skipa rätt.
- Ja, alla bord äro fullaav vämjeliga spyor,
ingen ren fläck finnes. - — »Vem är det då han vill lära förstånd,
och vem skall han få att giva akt på sin predikan?
Äro vi då nyss avvanda från modersmjölen,nyss tagna från modersbröstet? - Det är ju gnat på gnat, gnat på gnat,
prat på prat, prat på prat,
litet här, litet där!» - — Ja väl, genom stammande läpparoch på ett främmande tungomål
skall han tala till detta folk, - han som en gång sade till dem:
»Här är vilostaden,låten den trötte få vila;
här är vederkvickellsens ort.»
Men sådant ville de icke höra. - Så skall då HERRENS ord bliva för dem
»gnat på gnat, gnat på gnat,prat på prat, prat på prat,
litet här, litet där».
Och så skola de, bäst de gå där,falla baklänges och krossas,
varda snärjda och fångade. - HÖren därför HERRENS ord,I bespottare,
I som råden över folkethär i Jerusalem.
- Eftersom I sägen: »Vi hava slutitett förbund med döden,
med ddödsriket havav viingått ett fördrag;
om ock gisslet far fram likt en översvämmande flod,skall det icke nå oss,
ty vi hava gjort lögnen till vår tillflyktoch falskkkheten till vårt beskärm»,
- därför säger Herren, HERREN så:
Se, jag har lagt i Sion en grundsten,en beprövad sten,
en dyrbar hörnsten, fast grundad;den som tror på den behöver icke fly.
- Och jag skall låta rätten vara mätsnöretoch rättfärdigheten sänklodet.
Och hagel skall slå ned eder lögntillflykt,och vatten skall skölja bort edert beskärm.
- Och edert förbund med dödenskall bliva utplånat,
och edert fördrag med dödsrietskall icke bestå;
när gisslet far fram likt en översvämmande flod,då solen I varda nedtrampade.
- Så ofta det far fram,skall det träffa eder;
ty morgon efter morgon skall det fara fram,ja, både dag och natt.
Idel förskräckelse bliver det,när I måsten akta på den predikan.
- Ty sängen bliver då för kortatt sträca ut sig på
och täcket för knapptatt svepa in sig i.
- Ty HERREN skall stå uppliasom på Perasims berg,
och han skall låta se sin vredelikasom i Gibeons dal.
Han skall utföra sitt verk,ett sällsamt verk;
han skall förrätta sitt arbete,ett förunderligt arbete.
- Så hören nu upp med eder bespottelse,för att edra band ej må bliva än hårdare;
ty om förstöring och oryggligt besluten straffdom
över hela jorden har jag hört från Herren, HERREN Sebaot. - Lyssnen och hören min röst,
akten härpå och hören mitt tal. - När åkermannen vill så,plöjer han då beständigt
och hackar upp och harvar sin mark? - Nej, fastmer: sedan han har jämnat fältet,
strör han ju där svartkumminoch astar dit kryddkummin
och sår vete i rader
och korn på dess särskilda platsoch spält i kanten.
- Ty hans Gud har undervisat honomoch lärt honom det rätta sättet.
- Man tröskar ju ej heller svartkummin med trösvagn
och låter ej vagnshjul gå över kryddkummin,
utan lappar ut svartummin med stav
och ryddummin med äpp. - Och brödsäden, tröskar man sönder den?
Nej, man plägar ice oavlåtligt tröska den
och driva sina vagnshjul och hästar däröver;
man vill ju icke tröska sönder den. - Också detta ommerfrån HERREN Sebaot;
han är underbar i rådoch stor i vishet.
*23/29 Jesaja, 29 KapitletJesaja, 29 Kapitlet
Ariels (Jerusalems) fall och upprättelse.
- Ve dig, Ariel, Ariel
du stad där David slog upp sitt läger!
Läggen år till år
och låten högtiderna fullborda sitt kretslopp, - så skall jag bringa Ariel i trångmål;
jämmer skall följa på jämmer,
och då bliver det för mig ett verkligt Ariel. [1] - Jag skall slå läger runt omkring dig
och omsluta dig med vallar
och resa upp bålverk emot dig. - Då skall du tala djupt nedifrån joroden,
och dina ord skola dämpade komma fram ur stoftet;
din röst skall höras såsom en andes ur jorden,
och ur stoftet skall du viska fram dina ord. - Men främlingshopen skall bliva såsom fint damm
och våldsverkarhopen såsom bortflyende agnar;
plötsligt och med hast skall detta ske. - Från HERREN Sebaot skall hemsökelsen komma,
med tordön och jordbävning och stort dunder,
med storm och oväder
och med lågor av förtärande eld. - Och hela hopen av alla de folk
som drogo i strid mot Ariel,
de skola vara såsom en drömsyn om natten,
alla som drogo i strid mot det och dess borg
och bragte det i trångmål. - Såsom när den hungrige drömmer att han äter,
men vaknar och känner sin buk vara tom,
och såsom när den törstande drömmer att han dricker,
men vaknar och känner sig törstig och försmäktande,
så skall det gå med hela hopen av alla de folk
som drogo i strid mot Sions berg. - Stån där med häpnad, ja, varen häpna;stirren eder blinda, ja, varen blinda,
I som ären druckna, men icke av vin,I som raglen, men icke av starka drycker.
- Ty HERREN har utgjutit över ederen tung sömns ande
och har tillslutit edra ögon;
han har höljt mörker över profeternaoch över siarna, edra ledare.
- Och så har profetsynen om allt detta blivit för eder lik orden i
en förseglad bok: om man räcker en sådan åt någon som kan läsa
och säger: »Läs detta», så svarar han: »Jag kan det icke, den är
ju förseglad», - och om man räcker den åt någon som icke kan läsa och säger: »Läs
detta», så svarar han: »Jag kan icke läsa.» - Och HERREN har sagt:
Eftersom detta folk nalkas mig med sin mun
och ärar mig med sina läppar,
men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig,
~så att deras fruktan för mig
består i inlärda människobud, - därför skall jag ännu en gånggöra underbara ting mot detta folk,
ja, underbara och förunderliga;
de visas vishet skall förgås,
och de förståndigas förstånd skall bliva förmörkat. - Ve eder, I som söken att dölja edra rådslag för HERREN i djupet,
och som bedriven edra verk i mörkret, I som sägen: »Vem ser oss,
och vem känner oss?» - Huru förvända ären I icke! Skall då leret aktas lika med
krukmakaren? Skall verket säga om sin mästare: »Han har icke
gjort mig»? Eller skall bilden säga om honom som har format
den: »Han förstår intet»? - Se, ännu allenast en liten tid,
och Libanon skall förvandlas till ett bördigt fält
och det bördiga fältet räknas såsom vildmark. - De döva skola på den tiden
höra vad som läses för de,
och de blindas ögon skola se
och vara fria ifrån dunkel och mörker; - och de ödmjuka skola då kännaallt sötrre glädje i HERREN;
och de fattigaste bland människorskola fröjda sig i Israels Helige.
- Ty våldsverkarna äro då icke mer till,bespottarna hava fått en ände,
och de som stodo efter fördärv äro alla utrotade, - de som genom sitt tal gjorde att oskyldiga blevo fällda
och snärjde den som skulle skipa rätt i porten
och genom lögn värngde rätten för den rättfärdige. - Därför säger HERREN så till Jakbos hus,
han som förlossade Abraham:
Nu skall Jakob icke mer bhöva blygas,
nu skall hans ansikte ej vidare blekna; - ty när han — hans barn — få se mina händer verk ibland sig,
då skola de hålla mitt namn heligt,
de skola hålla Jakobs Helige helig
och förskräckas för Israels Gud. - De förvillade skola då få förstånd,
och de knorrande skola taga emot lärdom.
*23/30 Jesaja, 30 KapitletJesaja, 30 Kapitlet
Egyptens hjälp fåfänglig. HERREN sitt folks sanna hjälp. Dom över Assur.
- Ve eder, I vanartiga barn,säger HERREN,
I som gören upp rådslagsom icke komma från mig,
och sluten förbund,utan att min Ande är med,
så att I därigenom hopensynd på synd,
- I som dragen ned till Egypten,
utan att hava rådfrågat min mun,
för att söka eder ett värn hos Farao
och en tillflykt under Egyptens skuggga! - Se, Faraos värnskall bliva eder till skam,
och tillflykten udner Egyptens skuggaskall bliva eder till blygd.
- Ty om ock hans furstar äro i Soan,
och om än hans sändebud komma ända till Hanes, - så skall dock var man få blygas över detta folk,
som icke kan hjälpa ddem,
icke vara till bistånd och hjälp,
utan allenast till skam och smälek. - Utsaga om Söderlandets odjur.Genom ett farornas och ångestens land,
där lejoninnor och lejon hava sitt tillhåll,
jämte huggormar och flygande drakar,
där föra de på åsnors ryggar sina rikedomar
och på~ kamelers pucklar sina skatter
till ett folk som icke kan hjälpa dem. - Ty Egyptens bistånd är fåfänglighet och tomhet;
därför kallar jag det landet
»Rahab, som ingenting uträttar»[1] - Så gå nu in och skriv detta på en tavla, som må förvaras bland
dem, och teckna upp det i en bok, så att det bevaras för
kommande dagar, alltid och evinnerligen. - Ty det är ett gensträvigt folk, trolösa barn, barn som icke
vilja höra HERRENS lag, - utan säga till siarna: »Upphören med edra syner», och till
profeterna: »Profeteren icke för oss vad sant är; talen till oss
sådant som är oss välbehagligt, profeteren bedrägliga ting; - viken av ifrån vägen, gån åt sidan från stigen, skaffen bort ur
vår åsyn Israel Helige.» - Därför säger Israels Helige så: »Eftersom I förakten detta ord
och förtrösten på våld och vrånghet och stödjen edder på sådant, - därför skall denna missgärning bliva för eder såsom ett
fallfärdigt stycke på en hög mur, vilket mer och mer giver sig
ut, till des att muren plötsligt och med hat törtar ned och
krossas; - den krossa, såsom när man våldsamt slår en lerkruka i bitar, så
våldsamt att man bland bitarna icke kan finna en skärva stor nog
att därmed taga eld från eldstaden eller ösa upp vatten ur
dammen.» - Ty så säger Herren, HERREN, Israels Helige: »Om i vänden om och
ären stilla, skolen I bliva frälsta, genom stillhet och
förtröstan varden I starka.» Men i viljen icke. - I sägen: »Nej, på hästar vilja vi jaga fram» — därför skolen I
också bliva jagade; »på snabba springare vilja vi rida åstad» —
därför skola ock edra förföljare vara snabba. - Tusen av eder skola fly för en enda mans hot eller för fem mäns
hot, till des att vad som är kvar av eder bliver såsom en ensam
stång på bergets toppp, såsom ett baner på höjden. - Ja, därför väntar HERREN, till dess att han kan vara eder nådig;
därför tronar han i höghet, till dess att han kan förbarma si
över eder. Ty en domens Gud är HERREN; saliga äro alla de som
vänta efter honom. - Ja, du folk som bor på Sion, i Jerusalem, ingalunda må du gråta.
Han skall förvisso vara dig nådig, när du ropar; så snart han
hör din röst, skall han svara dig. - Ty väl skall Herren giva eder nödens bröd och fångenskapens
dryck, men sedan skola dina lärare icke mer sättas å sido, utan
dina ögon skola se upp till dina lärare. - Och om du viker av, vare sig åt höger eller åt vänster, så skola
dina öron höra detta ord ljuda bakom dig; »Här är vägen, vandren
på en.» - Då skolen I akta för orent silvret varmedd edra skurna beläten
äro överdragna, och guldet varmed edra gjutna beläten äro
belagda; du skall kasta ut det såsom orenlighet och säga till
det: »Bort härifrån!» - Och han skall giva regn åt säden som du har sått på din mark,
och han skall av markens gröda giva dig bröd som är kraftigt och
närande; och din boskap skall på den tiden gå i bet på vida
ängar. - Och oxarna och åsnorna med vilka man brukar jorden, de skola äta
saltad blandsäd om man har kastat medd vanna och kastskovel. - Och på alla höga berg och alla stora höjder skola bäckar rinna
upp med strömmande vatten — när den stora slaktningens dag
kommer, då torn skola falla. - Och månens ljus skall bliva såsom solens ljus, och solens ljus
skall varda sju gånger klarare, såsom ett sjufaldigt dagsljus,
när den tid kommer, då HERREN förbinder sitt folks skador och
helar såren efter slagen som det har fått. - Se, HERRENS namnkommer fjärran ifrån,
med brinnande vredeoch me tunga rökmoln;
hans läppar äro fulla av förgrymmelse,
och hans tunga är såsom förtärande eld; - hans andedräkt är lik en ström som svämmar över,
så att den når ändå upp till halsen.
Ty han vill sålla folkeni förintelsens såll
och lägga i folkslagens munett betsel, till att leda dem vilse.
- Då skolen I sjunga såsom i en nattdå man firar helig högtid,
och edra hjärtan skola glädja sig,såsom när man under flöjters ljud
tågar upp på HERRENS berg,upp till Iraels klippa.
- Och HERREN skall låta hörasin röst i majestät
och visa huru hans arm drabbar,i vredesförgrymmelse
och med förtärande eldslåga,med storm och störtskurar
och hagelstenar. - Ty för HERRENS röstskall Assur bliva förfärad,
när han slår honom med sitt ris. - Och så ofta staven far framoch HERREN efter sitt rådslut
låter den falla på honomskola pukor och harpor ljuda.
Gång på gång skall han lyfta sin armtill att strida mot honom.
- Ty en Tofetplatsär långesedan tillredd,
ja ock för konungen är den gjord redo,och djup och vid är den;
dess rund är fylld av eldoch av ved i myckenhet,
och lik en svavelströmskall HERRENS Ande
sätta den i brand.[1] Rahab uttydes såsom stortalighet; jfr Ps. 87:4. Jes. 51:9.
*23/X0 Jesaja, ännu ej inskrivna kapitel
+23/31 Jesaja, 31 Kapitlet
Jesaja, 31 Kapitlet
Egyptens vanmakt. Herrens omvårdnad om Sion. Assurs stundande fall. +23/32 Jesaja, 32 Kapitlet Jesaja, 32 Kapitlet Rättfärdighetens rike. Landets förödelse. Andeutgjutelsen och dess frukter. +23/33 Jesaja, 33 Kapitlet Jesaja, 33 Kapitlet Sions fienders straff. Det återupprättade Sions rättfärdighet och trygghet. +23/34 Jesaja, 34 Kapitlet Jesaja, 34 Kapitlet Edoms undergång och förödelse. +23/35 Jesaja, 35 Kapitlet Jesaja, 35 Kapitlet Ödemarkens blomstring. Herrens förlossades återkomst till Sion. +23/36 Jesaja, 36 Kapitlet Jesaja, 36 Kapitlet Sanheribs tåg mot Jerusalem. Rab-Sakes tal. +23/37 Jesaja, 37 Kapitlet Jesaja, 37 Kapitlet Jesajas profetia mot assyrierna. Sanheribs fall. +23/38 Jesaja, 38 Kapitlet Jesaja, 38 Kapitlet Hiskias sjukdom. Hans lovsång. +23/39 Jesaja, 39 Kapitlet Jesaja, 39 Kapitlet Sändebuden från Babel. +23/40 Jesaja, 40 Kapitlet Jesaja, 40 Kapitlet Trösteord till Guds folk. Herrens storhet och makt. +23/41 Jesaja, 41 Kapitlet Jesaja, 41 Kapitlet Herren och avgudarna. +23/42 Jesaja, 42 Kapitlet Jesaja, 42 Kapitlet Herrens rätte tjänare och dennes värv. Herrens framträdande till strid. Hans blinde tjänares straff. +23/43 Jesaja, 43 Kapitlet Jesaja, 43 Kapitlet Israels förlossning. Herrens rättfärdighet och Israels synd. +23/44 Jesaja, 44 Kapitlet Jesaja, 44 Kapitlet Herrens välsignelse över Israel. Avgudamakarnas dårskap. Syndernas utplåning. Upprättelsen genom Kores. +23/45 Jesaja, 45 Kapitlet Jesaja, 45 Kapitlet Kores Herrens redskap. Herren den ende Guden. Hela världens underkastelse under honom. +23/46 Jesaja, 46 Kapitlet Jesaja, 46 Kapitlet Babels gudars fall. Varning till överträdarna. +23/47 Jesaja, 47 Kapitlet Jesaja, 47 Kapitlet De stolta Babels förnedring. Dess trollkarlars vanmakt. +23/48 Jesaja, 48 Kapitlet Jesaja, 48 Kapitlet Guds sannfärdighet och barmhärtighet bekräftade genom frälsningen ifrån Babel. +23/49 Jesaja, 49 Kapitlet Jesaja, 49 Kapitlet Herrens tjänares kamp och lön. Sions klagan och tröst. +23/50 Jesaja, 50 Kapitlet Jesaja, 50 Kapitlet Sions skuld och Herrens frälsande makt. Herrens tjänares tålamod och tillförsikt under smäleken. Tröst och hotelse. +23/51 Jesaja, 51 Kapitlet Jesaja, 51 Kapitlet Ytterligare tröst för det betryckta Sion. +23/52 Jesaja, 52 Kapitlet Jesaja, 52 Kapitlet Glädjebudskapet om Sions förlossning. +23/53 Jesaja, 53 Kapitlet Jesaja, 53 Kapitlet Herrens tjänares lidande och förhärligande. +23/54 Jesaja, 54 Kapitlet Jesaja, 54 Kapitlet Det övergivna Sions återupprättelse och tillkommande härlighet. +23/55 Jesaja, 55 Kapitlet Jesaja, 55 Kapitlet Inbjudning till Herrens nådeförbund. Maning till omvändelse. Herrens löftens underbara fullbordan. +23/56 Jesaja, 56 Kapitlet Jesaja, 56 Kapitlet Sabbatsbudet. Blinda och egennyttiga herdar. +23/57 Jesaja, 57 Kapitlet Jesaja, 57 Kapitlet De rättfärdigas död. Strafftal mot det avgudiska släktet. Herrens nådelöften till de betryckta. +23/58 Jesaja, 58 Kapitlet Jesaja, 58 Kapitlet Rätt fasta. Sabbatsfirandets välsignelse. +23/59 Jesaja, 59 Kapitlet Jesaja, 59 Kapitlet Israels skuld. Frälsningens fördröjande. Den slutliga förlossningen. +23/60 Jesaja, 60 Kapitlet Jesaja, 60 Kapitlet Sions kommande härlighet. +23/61 Jesaja, 61 Kapitlet Jesaja, 61 Kapitlet Förkunnelse om de fångnas frälsning. Glädje i Herren. +23/62 Jesaja, 62 Kapitlet Jesaja, 62 Kapitlet Dottern Sions frälsning ur fångenskpen. +23/63 Jesaja, 63 Kapitlet Jesaja, 63 Kapitlet Vintramparen. Guds folks klagan och bön. +23/64 Jesaja, 64 Kapitlet Jesaja, 64 Kapitlet Israels klagan. +23/65 Jesaja, 65 Kapitlet Jesaja, 65 Kapitlet Herrens långmodighets mått. Tröst för Herrens tjänare. Straff för de otrogna. Nya himlar och en ny jord. +23/66 Jesaja, 66 Kapitlet Jesaja, 66 Kapitlet Slutdomen över det falska och det sanna Israel. Frälsningsförkunnelse för hedningarna. De förskingrade israeliternas återkomst.
*24 Jeremia
+24/01 Jeremia, 1 Kapitlet
Jeremia, 1 Kapitlet
Profetens kallelse.
+24/02 Jeremia, 2 Kapitlet
Jeremia, 2 Kapitlet
Israels otacksamhet och trolöshet mot sin Gud. +24/03 Jeremia, 3 Kapitlet Jeremia, 3 Kapitlet Judas och Israels obotfärdighet. Maning till omvändelse. +24/04 Jeremia, 4 Kapitlet Jeremia, 4 Kapitlet Förnyad maning till omvändelse. Den kommande domen. Profetens klagan. +24/05 Jeremia, 5 Kapitlet Jeremia, 5 Kapitlet Domens orsaker: folkets otrohet, förblindelse och orättfärdighet. +24/06 Jeremia, 6 Kapitlet Jeremia, 6 Kapitlet Fienden inför Jerusalem. Folkets obotfärdighet. Fruktlösheten av profetens verksamhet. +24/07 Jeremia, 7 Kapitlet Jeremia, 7 Kapitlet Dom över skrymtaktig gudstjänst. +24/08 Jeremia, 8 Kapitlet Jeremia, 8 Kapitlet Dom över obotfärdigheten. +24/09 Jeremia, 9 Kapitlet Jeremia, 9 Kapitlet Dom över folkets allmänna trolöshet. Rätt berömmelse. Hemsökelsen över de oomskurna. +24/10 Jeremia, 10 Kapitlet Jeremia, 10 Kapitlet Avgudaväsendets fåfänglighet. Herrens storhet. Judalandets förödelse. Bön om lindring av straffet. +24/11 Jeremia, 11 Kapitlet Jeremia, 11 Kapitlet Juda förbundsbrott och den kommande straffdomen. Mordanslag mot profeten av Anatots män. +24/12 Jeremia, 12 Kapitlet Jeremia, 12 Kapitlet Profetens undran över Herrens vägar. Straffdom över Herrens arvedel. Israels grannar. +24/13 Jeremia, 13 Kapitlet Jeremia, 13 Kapitlet Profetens gördel. Juda under bilden av ett vinkärl. Fångenskapen såsom ett straff för folkets ondska och otrohet. +24/14 Jeremia, 14 Kapitlet Jeremia, 14 Kapitlet Den stora torkan och profetens förbön. +24/15 Jeremia, 15 Kapitlet Jeremia, 15 Kapitlet Herrens samtal med profeten. +24/16 Jeremia, 16 Kapitlet Jeremia, 16 Kapitlet Straffdomar och nådelöften. +24/17 Jeremia, 17 Kapitlet Jeremia, 17 Kapitlet Juda synd. Sabbatsbudet. +24/18 Jeremia, 18 Kapitlet Jeremia, 18 Kapitlet Lärdom hämtad från krukmakarens arbete. Strafftal. Anslag mot profeten. Profetens bön om motståndarnas bestraffning. +24/19 Jeremia, 19 Kapitlet Jeremia, 19 Kapitlet Juda skall krossas såsom en lerkruka. +24/20 Jeremia, 20 Kapitlet Jeremia, 20 Kapitlet Jeremia och Pashur. Profetkallets vedervärdigheter. Profeten förbannar sin födelsedag. +24/21 Jeremia, 21 Kapitlet Jeremia, 21 Kapitlet Konung Sidkias bud till Jeremia. Jeremias svar. +24/22 Jeremia, 22 Kapitlet Jeremia, 22 Kapitlet Profetior mot judakonungarna Sallum (joahas), Jojakim och Konja (Jekonja eller Jojakin). +24/23 Jeremia, 23 Kapitlet Jeremia, 23 Kapitlet Ve över otrogna herdar. Löfte om goda herdar och om »en rättfärdig telning» av Davids ätt. Falska profeters dom. +24/24 Jeremia, 24 Kapitlet Jeremia, 24 Kapitlet De två fikonkorgarna. +24/25 Jeremia, 25 Kapitlet Jeremia, 25 Kapitlet Profetia om en sjuttioårig fångenskap i Babel. Herrens vredes kalk. +24/26 Jeremia, 26 Kapitlet Jeremia, 26 Kapitlet Domsprofetia över Juda. Anslag mot Jeremias liv. Profeten Uria. +24/27 Jeremia, 27 Kapitlet Jeremia, 27 Kapitlet Profetia om Babels ok över Juda och över andra folk. +24/28 Jeremia, 28 Kapitlet Jeremia, 28 Kapitlet Jeremia och den falske profeten Hananja. +24/29 Jeremia, 29 Kapitlet Jeremia, 29 Kapitlet Brev från Jeremia till de fångna judarna i Babel. Två falska profeter. Straffdom över Semaja. +24/30 Jeremia, 30 Kapitlet Jeremia, 30 Kapitlet Förlossningen ifrån Babel. +24/31 Jeremia, 31 Kapitlet Jeremia, 31 Kapitlet Israels frälsning i kommande dagar. +24/32 Jeremia, 32 Kapitlet Jeremia, 32 Kapitlet Jeremias återköp under stadens belägring. Profetia om Judafolkets återupprättelse. +24/33 Jeremia, 33 Kapitlet Jeremia, 33 Kapitlet Löften om Judas och Israels återupprättelse och om »en rättfärdig telning» av Davids ätt. +24/34 Jeremia, 34 Kapitlet Jeremia, 34 Kapitlet Sidkias blivande öde. Friårsbrott. +24/35 Jeremia, 35 Kapitlet Jeremia, 35 Kapitlet Rekabiternas trofasthet och Judafolkets trolöshet. +24/36 Jeremia, 36 Kapitlet Jeremia, 36 Kapitlet Jeremia låter uppteckna sina profetior. De brännas upp av Jojakim, men upptecknas på nytt. Profetia mot Jojakim. +24/37 Jeremia, 37 Kapitlet Jeremia, 37 Kapitlet På konung Sidkias tillfrågan profeterar Jeremia om Jerusalems förstöring. Profeten fängslas. +24/38 Jeremia, 38 Kapitlet Jeremia, 38 Kapitlet Profeten sättes fången i en brunn. Konungen låter hämta honom upp därur och frågar honom till råds. +24/39 Jeremia, 39 Kapitlet Jeremia, 39 Kapitlet Uppfyllelse av profetian om Jerusalems förstöring och Sidkias fångenskap. Nebukadressars omvårdnad om Jeremia. Profetia om etiopiern Ebed-Meleks räddning. +24/40 Jeremia, 40 Kapitlet Jeremia, 40 Kapitlet Nebusaradan och Jeremia. Gedalja. +24/41 Jeremia, 41 Kapitlet Jeremia, 41 Kapitlet Gedalja dräpes av Ismael. +24/42 Jeremia, 42 Kapitlet Jeremia, 42 Kapitlet Jeremia avråder från utvandringen till Egypten. +24/43 Jeremia, 43 Kapitlet Jeremia, 43 Kapitlet Judarnas utvandring till Egypten. Profetia om Egyptens erövring av Nebukadressar. +24/44 Jeremia, 44 Kapitlet Jeremia, 44 Kapitlet Strafftal till judarna i Egypten. +24/45 Jeremia, 45 Kapitlet Jeremia, 45 Kapitlet Trösteord till Baruk. +24/46 Jeremia, 46 Kapitlet Jeremia, 46 Kapitlet Profetia om Egypten. +24/47 Jeremia, 47 Kapitlet Jeremia, 47 Kapitlet Profetia om filistéerna. +24/48 Jeremia, 48 Kapitlet Jeremia, 48 Kapitlet Profetia om Moab. +24/49 Jeremia, 49 Kapitlet Jeremia, 49 Kapitlet Profetior om Ammons barn, Edom, Damaskus, Kedar, Hasors riken och Elam. +24/50 Jeremia, 50 Kapitlet Jeremia, 50 Kapitlet Profetia om Babel. +24/51 Jeremia, 51 Kapitlet Jeremia, 51 Kapitlet Fortsättning på profetian om Babel. +24/52 Jeremia, 52 Kapitlet Jeremia, 52 Kapitlet Sidkia konung i Juda. Jerusalems förstöring genom Nebukadressar och Juda rikes undergång. Jojakins benådning.
*25 Klagovisorna
+25/01 Klagovisorna, 1 Kapitlet
Klagovisorna, 1 Kapitlet
+25/02 Klagovisorna, 2 Kapitlet
Klagovisorna, 2 Kapitlet
+25/03 Klagovisorna, 3 Kapitlet
Klagovisorna, 3 Kapitlet
+25/04 Klagovisorna, 4 Kapitlet
Klagovisorna, 4 Kapitlet
+25/05 Klagovisorna, 5 Kapitlet
Klagovisorna, 5 Kapitlet
*26 Hesekiel
+26/01 Hesekiel, 1 Kapitlet
Hesekiel, 1 Kapitlet
Profeten skådar i en syn Herren på hans härlighets tron. +26/02 Hesekiel, 2 Kapitlet Hesekiel, 2 Kapitlet Profetens sändning till det gensträviga Israel. Bokrullen. +26/03 Hesekiel, 3 Kapitlet Hesekiel, 3 Kapitlet Profeten äter upp bokrullen och sändes åstad att tala till det gensträviga Israel. En lärares ansvar för sina åhörare. Ny uppenbarelse. +26/04 Hesekiel, 4 Kapitlet Hesekiel, 4 Kapitlet Jerusalems belägring förebildad. +26/05 Hesekiel, 5 Kapitlet Hesekiel, 5 Kapitlet Förebildlig framställning av den undergång som skall drabba profetens folk. +26/06 Hesekiel, 6 Kapitlet Hesekiel, 6 Kapitlet Domsord över Israels berg för den avgudadyrkan som där bedrives. +26/07 Hesekiel, 7 Kapitlet Hesekiel, 7 Kapitlet Änden kommer. +26/08 Hesekiel, 8 Kapitlet Hesekiel, 8 Kapitlet Avgudastyggelserna i Jerusalem. +26/09 Hesekiel, 9 Kapitlet Hesekiel, 9 Kapitlet Syn i vilken profeten ser Jerusalems invånare, dem som icke äro tecknade, drabbas av hemsökelse. +26/10 Hesekiel, 10 Kapitlet Hesekiel, 10 Kapitlet Herrens härlighet, med keruberna och hjulen, visar sig för profeten i en syn genom vilken Jerusalems uppbränning påbjudes. +26/11 Hesekiel, 11 Kapitlet Hesekiel, 11 Kapitlet Ytterligare domsord, åtföljda av löften om en kommande återupprättelse för Israels folk. Herrens härlighet viker bort ur staden. +26/12 Hesekiel, 12 Kapitlet Hesekiel, 12 Kapitlet Förebildlig framställning av folkets landsflykt. Profetians uppfyllelse viss och nära förestående. +26/13 Hesekiel, 13 Kapitlet Hesekiel, 13 Kapitlet Mot falska profeter och profetissor. +26/14 Hesekiel, 14 Kapitlet Hesekiel, 14 Kapitlet Herrens svar på avgudatjänarnas frågor. Straffdomens allmännelighet. +26/15 Hesekiel, 15 Kapitlet Hesekiel, 15 Kapitlet Det torra vinträdet Israel är icke förmer än andra träd. +26/16 Hesekiel, 16 Kapitlet Hesekiel, 16 Kapitlet Jerusalems trohetsbrott, dess straff och dess benådning. +26/17 Hesekiel, 17 Kapitlet Hesekiel, 17 Kapitlet Konung Sidkias förbundsbrott framställt i en liknelse. Den nya telningen på Israels berg. +26/18 Hesekiel, 18 Kapitlet Hesekiel, 18 Kapitlet Den gudomliga vedergällningens ordning. +26/19 Hesekiel, 19 Kapitlet Hesekiel, 19 Kapitlet Klagosång över Juda konungahus. +26/20 Hesekiel, 20 Kapitlet Hesekiel, 20 Kapitlet Israels gensträvighet, förkastelse och slutliga återupprättelse. Elden i skogen söderut. +26/21 Hesekiel, 21 Kapitlet Hesekiel, 21 Kapitlet Herrens svärd. Straffet över Juda med dess konung och över Ammons barn. +26/22 Hesekiel, 22 Kapitlet Hesekiel, 22 Kapitlet Jerusalems syndalista. Dess straff. +26/23 Hesekiel, 23 Kapitlet Hesekiel, 23 Kapitlet De båda systrarna Ohola (Samaria) och Oholiba (Jerusalem). +26/24 Hesekiel, 24 Kapitlet Hesekiel, 24 Kapitlet Jerusalem under bilden av en rostig gryta. Profetens förebildliga uppträdande efter hans hustrus död. +26/25 Hesekiel, 25 Kapitlet Hesekiel, 25 Kapitlet Profetia om Ammons barn, Moab, Edom och filistéerna. +26/26 Hesekiel, 26 Kapitlet Hesekiel, 26 Kapitlet Profetia mot Tyrus. +26/27 Hesekiel, 27 Kapitlet Hesekiel, 27 Kapitlet Tyrus såsom ett förlist skepp. +26/28 Hesekiel, 28 Kapitlet Hesekiel, 28 Kapitlet Tyrus och Sidon. +26/29 Hesekiel, 29 Kapitlet Hesekiel, 29 Kapitlet Profetia mot Egypten. +26/30 Hesekiel, 30 Kapitlet Hesekiel, 30 Kapitlet Profetia mot Egypten. +26/31 Hesekiel, 31 Kapitlet Hesekiel, 31 Kapitlet Egypten lik en härlig ceder, som dock skall fällas. +26/32 Hesekiel, 32 Kapitlet Hesekiel, 32 Kapitlet Klagosånger över Farao och Egypten. +26/33 Hesekiel, 33 Kapitlet Hesekiel, 33 Kapitlet En lärares ansvar för sina åhörare. Den gudomliga vedergällningens ordning. Profetia vid underrättelsen om Jerusalems fall. Folkets lättfärdighet. +26/34 Hesekiel, 34 Kapitlet Hesekiel, 34 Kapitlet Profetia mot Israels herdar och löfte om en rätt herde. +26/35 Hesekiel, 35 Kapitlet Hesekiel, 35 Kapitlet Profetia mot Edom. +26/36 Hesekiel, 36 Kapitlet Hesekiel, 36 Kapitlet Israels återupprättelse. +26/37 Hesekiel, 37 Kapitlet Hesekiel, 37 Kapitlet De förtorkade ebnen som få liv. De två stavarna som fogas tillhopa. +26/38 Hesekiel, 38 Kapitlet Hesekiel, 38 Kapitlet Gogs härnadståg. +26/39 Hesekiel, 39 Kapitlet Hesekiel, 39 Kapitlet Gogs undergång. +26/40 Hesekiel, 40 Kapitlet Hesekiel, 40 Kapitlet Det nya templet. Dess yttre portar och förgårdar. +26/41 Hesekiel, 41 Kapitlet Hesekiel, 41 Kapitlet Tempelhuset. +26/42 Hesekiel, 42 Kapitlet Hesekiel, 42 Kapitlet Templets omgivningar. +26/43 Hesekiel, 43 Kapitlet Hesekiel, 43 Kapitlet Herrens härlighet drager in i det nya templet. Altaret och dess invigning. +26/44 Hesekiel, 44 Kapitlet Hesekiel, 44 Kapitlet Det nya templets tjänare. Deras skyldigheter och rättigheter. +26/45 Hesekiel, 45 Kapitlet Hesekiel, 45 Kapitlet Avskiljande av land för helgedomen, staden och fursten. Furstens förpliktelser. Offergärder. Högtidsoffer. +26/46 Hesekiel, 46 Kapitlet Hesekiel, 46 Kapitlet Furstens offer. Det dagliga brännoffret. Furstens arvsbesittning. Offerköken. +26/47 Hesekiel, 47 Kapitlet Hesekiel, 47 Kapitlet Tempelkällan. Det heliga landets gränser. +26/48 Hesekiel, 48 Kapitlet Hesekiel, 48 Kapitlet De tolv stammarnas områden samt offergärdsområdet med stadens och furstens besittningar. Stadens omfång och dess portars namn.
*27 Daniel
+27/01 Daniel, 1 Kapitlet
Daniel, 1 Kapitlet
Daniels och hans medbröders fångenskap och uppfostran i Babel. +27/02 Daniel, 2 Kapitlet Daniel, 2 Kapitlet Nebukadnessars dröm om de fyra världsrikena. +27/03 Daniel, 3 Kapitlet Daniel, 3 Kapitlet De tre männen i den brinnande ugnen. +27/04 Daniel, 4 Kapitlet Daniel, 4 Kapitlet Skrivelse från konung Nebukadnessar rörande hans dröm om det avhuggna trädet. +27/05 Daniel, 5 Kapitlet Daniel, 5 Kapitlet Belsassars gästabud. +27/06 Daniel, 6 Kapitlet Daniel, 6 Kapitlet Daniel i lejongropen. +27/07 Daniel, 7 Kapitlet Daniel, 7 Kapitlet De fyra djuren och människosonen. +27/08 Daniel, 8 Kapitlet Daniel, 8 Kapitlet Väduren och bocken. +27/09 Daniel, 9 Kapitlet Daniel, 9 Kapitlet Daniels bön. De sjuttio årsveckorna. +27/10 Daniel, 10 Kapitlet Daniel, 10 Kapitlet Uppenbarelsen vid floden Hiddekel (Tigris). +27/11 Daniel, 11 Kapitlet Daniel, 11 Kapitlet Fortsättning av föregående uppenbarelse: Persiens, Javans (Greklands), Söderlandets (Egyptens) och Nordlandets (Syriens) konungavälden. Hemsökelser över »det härliga landet» (Palestina). +27/12 Daniel, 12 Kapitlet Daniel, 12 Kapitlet Fortsättning av föregående uppenbarelse: Mikaels strid för Israel; uppståndelsen och ändens tid.
*28 Hosea
+28/01 Hosea, 1 Kapitlet
Hosea, 1 Kapitlet
Förebildlig framställning av Israels avfall, straff och benådning. +28/02 Hosea, 2 Kapitlet Hosea, 2 Kapitlet Israels trolöshet, Herrens trofasthet. +28/03 Hosea, 3 Kapitlet Hosea, 3 Kapitlet Förebildlig framställning av Israels straff- och väntetid. +28/04 Hosea, 4 Kapitlet Hosea, 4 Kapitlet Straffpredikan mot folk och präster. +28/05 Hosea, 5 Kapitlet Hosea, 5 Kapitlet Israel och Juda hotas med undergång. +28/06 Hosea, 6 Kapitlet Hosea, 6 Kapitlet Herrens lust till barmhärtighet. Israels trolöshet. +28/07 Hosea, 7 Kapitlet Hosea, 7 Kapitlet Efraims och Samariens ondska. +28/08 Hosea, 8 Kapitlet Hosea, 8 Kapitlet Fienden skall komma över Israel. +28/09 Hosea, 9 Kapitlet Hosea, 9 Kapitlet Stora synder. Svåra straff. +28/10 Hosea, 10 Kapitlet Hosea, 10 Kapitlet Dom över Israels forna och nuvarande synder. +28/11 Hosea, 11 Kapitlet Hosea, 11 Kapitlet Guds hjärtelag mot det avfälliga Israel. +28/12 Hosea, 12 Kapitlet Hosea, 12 Kapitlet Efraims trolöshet. Drag ur hans stamfaders historia. +28/13 Hosea, 13 Kapitlet Hosea, 13 Kapitlet Israels avguderi och otacksamhet. Dess dom. +28/14 Hosea, 14 Kapitlet Hosea, 14 Kapitlet Förmaning till omvändelse. Löfte om nåd.
*29 Joel
+29/01 Joel, 1 Kapitlet
Joel, 1 Kapitlet
Gräshoppor hava förött landet. Bot påbjudes. +29/02 Joel, 2 Kapitlet Joel, 2 Kapitlet Herrens dag är förskräcklig, men omsider sänder Herren ny välsignelse och utgjuter sin Ande över alla folk. +29/03 Joel, 3 Kapitlet Joel, 3 Kapitlet Dom över folken. Sions återupprättelse.
*30/ Amos
*30/01 Amos, 1 Kapitlet
Amos, 1 Kapitlet
Profetior om Damaskus, Filisteen, Tyrus, Edom och Ammons barn.
- Detta är vad som talades av Amos, en bland herdarna från Tekoa,
vad han skådade angående Israel i Ussias, Juda konungs, och
Jerobeams, Joas’ sons, Israels konungs, tid, två år före
jordbävningen. - Han sade:
HERREN upphäver ett rytande från Sion, och från Jerusalem låter han höra sin röst. Då försänkas herdarnas betesmarker i sorg, och Karmels topp förtorkas.
3. Så säger HERREN:
Eftersom Damaskus har trefalt förbrutit sig, ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut: eftersom de hava tröskat Gilead med sina tröskvagnar av järn. 4. Därför skall jag sända en eld mot Hasaels hus, och den skall förtära Ben-Hadads palatser. 5. Jag skall bryta sönder Damaskus' bommar och utrota invånarna i Bikeat-Aven och spirans bärare i Bet-Eden; och Arams folk skall bliva bortfört till Kir, säger HERREN.
6. Så säger HERREN:
Eftersom Gasa har trefalt förbrutit sig, ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut: eftersom de hava fört bort allt folket såsom fångar och överlämnat dem åt Edom. 7. Därför skall jag sända en eld mot Gasas murar, och den skall förtära dess palatser. 8. Jag skall utrota invånarna i Asdod och spirans bärare i Askelon; och jag skall vända min hand mot Ekron, så att filistéernas sista kvarleva förgås, säger Herren, HERREN.
9. Så säger HERREN:
Eftersom Tyrus har trefalt förbrutit sig, ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut: eftersom de hava överlämnat allt folket såsom fångar åt Edom, utan att tänka på sitt brödraförbund. 10. Därför skall jag sända en eld mot Tyrus' murar, och den skall förtära dess palatser.
11. Så säger HERREN:
Eftersom Edom har trefalt förbrutit sig, ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut: eftersom han har förföljt sin broder med svärd och förkvävt all barmhärtighet, och eftersom han oupphörligt har låtit sin vrede rasa och ständigt behållit sin förgrymmelse. 12. Därför skall jag sända en eld mot Teman, och den skall förtära Bosras palatser.
13. Så säger HERREN:
Eftersom Ammons barn hava trefalt förbrutit sig, ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut: eftersom de hava uppristat havande kvinnor i Gilead, när de ville utvidga sitt område. 14. Därför skall jag tända upp en eld mot Rabbas murar, och den skall förtära dess palatser, under härskri på stridens dag, under storm på ovädrets dag. 15. Och deras konung skall vandra bort i fångenskap, han själv och hans hövdingar med honom, säger HERREN. *30/02 Amos, 2 Kapitlet Amos, 2 Kapitlet Profetior om Moab, Juda och Israel.
- Så säger HERREN:
Eftersom Moab har trefalt förbrutit sig,
ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
eftersom han har förbränt
Edoms konungs ben till aska. - Därför skall jag sända en eld mot Moab,
och den skall förtära Keriots palatser;
och Moab skall omkomma under stridslarm,
under härskri vid basuners ljud, - Och jag skall utrota ur landet den som är domare där,
och alla dess furstar skall jag dräpa jämte honom
säger HERREN. - Så säger HERREN:
Eftersom Juda har trefalt förbrutit sig,
ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
eftersom de hava förkastat HERRENS lag
och icke hållit hans stadgar,
utan låtit förleda sig av sina lögngudar,
dem som ock deras fäder vandrade efter. - Därför skall jag sända en eld mot Juda,
och den skall förtära Jerusalems palatser. - Så säger HERREN:
Eftersom Israel har trefalt förbrutit sig,
ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
eftersom de sälja den oskyldige för penningar
och den fattige för ett par skor. - Ty de längta efter att se stoft på de armas huvuden,
och de vränga de ödmjukas sak.
Son och fader gå tillsammans till tärnan
och ohelga så mitt heliga namn. - På pantade kläder sträcker man siginvid vart altare,
och bötfälldas vin dricker mani sin Guds hus
- Och dock var det jag som förgjorde för dem amoreérna,
ett folk så högrest som cedrar
och så väldigt som ekar;
jag förgjorde deras frukt ovantill
och deras rötter nedantill. - Det var jag som förde eder uppur Egyptens land,
och som ledde ederi öknen i fyrtio år,
så att I intogen amoréernas land. - Och jag uppväckte somliga bland edra söner till profeteroch somliga bland edra unga män till nasirer.
Är det icke så, I Israels barn?säger HERREN.
- Men I gåven nasirerna vin att dricka,och profeterna bjöden I:
»Profeteren icke.» - Se därför skall jag låta ett gnissel uppstå i edert land,
likt gnisslet av en vagn
som är fullastad med kärvar. - Då skall ej ens den snabbaste finna någon undflykt,
den starkaste har då intet gagn av sin kraft,
och hjälten kan icke rädda sitt liv. - Bågskytten håller då icke stånd,
den snabbfotade kan icke rädda sitt liv,
ej heller kan ryttaren rädda sitt. - Ja, den som var modigast bland hjältarna
skall på den dagen fly undan naken, säger HERREN.
*30/03 Amos, 3 KapitletAmos, 3 Kapitlet
Israel utvald och förkastad.
- Hören följande ord, som HERREN har talat mot eder, I Israels
barn, ja, mot hela det släkte som jag har fört upp ur Egyptens
land. Så har han sagt: - Eder allena har jag utvalt
bland alla släkter på jorden;
därför skall jag ock hemsöka på eder
alla edra missgärningar. - Färdas väl två tillsammans,utan att de hava blivit ense därom?
- Ryter ett lejon i skogen,om det ej har funnit något rov?
Upphäver ett ungt lejon sin röst i kulan,utan att det har tagit ett byte?
- Faller en fågel i snaran på marken,om intet garn har blivit utlagt för den?
Springer snaran upp från marken,utom när den gör någon fångst?
- Eller stöter man i basun i en stad,utan att folket förskräckes?
Eller drabbas en stad av något ont,utan att HERREN har skickat det?
- Sannerligen, Herren HERRENgör alls intet
utan att hava uppenbarat sitt rådför sina tjänare profeterna.
- När lejonet ryter,vem skall då icke frukta?
När Herren, HERREN talar,vem skall då icke profetera?
- Ropen ut över Asdods palatser
och över palatsen i Egyptens land;
sägen: Församlen eder till Samarias berg,
och sen huru stor förvirring där råder,
och huru man övar förtryck därinne. - Man förstår icke där att göra vad rätt är,säger HERREN;
man hopar våld och fördärvi sina palats.
- Därför säger Herren, HERREN så:
Trångmål skall komma och omvärva landet,
ditt starka fäste skall du mista,
det skall störtas ned;
och dina palats skola varda utplundrade. - Så säger HERREN: Likasom när en herde ur lejonets gap räddar
allenast ett par benpipor eller snibben av ett öra, så skola
Israels barn bliva räddade, desamma som nu i Samaria sitta i
sina soffors hörn och på sina bäddars sidendamast. - Hören och betygen inför Jakobs hus, säger Herren, HERREN,
härskarornas Gud: - Den dag då jag på Israel hemsöker dess överträdelser, då skall
jag ock hemsöka Betels altaren, så att altarhornen bliva
avhuggna och falla till jorden. - Och jag skall slå ned både vinterhus och sommarhus, och
elfenbenshusen skola bliva förstörda, ja, en myckenhet av hus
skall då få en ände, säger HERREN.
*30/04 Amos, 4 KapitletAmos, 4 Kapitlet
Domsord över Samarias kvinnor (här liknade vid Basans-kor). Israels obotfärdighet.
- Hören detta ord, I Basans-kor på Samarias berg, I som förtrycken
de arma och öven våld mot de fattiga, I som sägen till edra män:
»Skaffen hit, så att vi få dricka,» - Herren, HERREN har svurit vid sin helighet: Se, dagar skola
komma över eder, då man skall hämta upp eder med metkrokar och
eder sista kvarleva med fiskkrokar. - Då skolen I söka eder ut, var och en genom närmaste rämna i
muren, och eder Harmonsbild skolen I då kasta bort, säger
HERREN. - Kommen till Betel och bedriven eder synd
till Gilgal och bedriven än värre synd;
frambären där på morgonen edra slaktoffer,
på tredje dagen eder tionde. - Förbrännen syrat bröd till lovoffer,
lysen ut och kungören frivilliga offer.
Ty sådant älsken I ju, I Israels barn,
säger Herren, HERREN. - Jag lät eder gå med tomma munnar i alla edra städer, jag lät
eder sakna bröd på alla edra orter. Och likväl haven I icke
omvänt eder till mig, säger HERREN. - Jag förhöll regnet för eder, när ännu tre månader återstodo till
skördetiden; jag lät det regn över en stad, men icke över en
annan; en åker fick regn, men en annan förtorkades, i det att
regn icke kom därpå. - Ja, två, tre städer måste stappla bort till en och samma stad
för att få vatten att dricka utan att de ändå kunde släcka sin
törst. Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger
HERREN. - Jag slog eder säd med sot och rost; edra många trädgårdar och
vingårdar, edra fikonträd och olivträd åto gräsgnagarna upp.
Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger HERREN. - Jag sände ibland eder pest, likasom i Egypten; jag dräpte edra
unga män med svärd och lät edra hästar bliva tagna såsom byte;
och stanken av edra fallna skaror lät jag stiga upp och komma
eder i näsan. Och likväl haven I icke omvänt eder till mig,
säger HERREN. - Jag lät omstörtning drabba eder, likasom när Gud omstörtade
Sodom och Gomorra; och I voren såsom en brand, ryckt ur elden.
Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger HERREN. - Därför skall jag göra så med dig, Israel; och eftersom jag nu
skall göra så med dig, därför bered dig, Israel, att möta din
Gud. - Ty se, han som har danat bergen och skapat vinden, han som kan
yppa för människan hennes hemligaste tankar, han som kan göra
morgonrodnaden till mörker, och som går fram över jordens höjder
— HERREN, härskarornas Gud, är hans namn.
*30/05 Amos, 5 KapitletAmos, 5 Kapitlet
Klagosång över Israels fall. Domsord över dem som övergiva Herren eller dyrka honom med fåfänglig gudstjänst.
- Hören följande ord, som jag vill uppstämma såsom klagosång över
eder, I av Israels hus: - »Fallen är hon och kan icke mer stå upp,jungfrun Israel!
Hon ligger slagen till marken i sitt land;och ingen reser henne upp.»
- Ty så säger Herren, HERREN:
Den stad varifrån tusen plägade draga utskall få behålla hundra kvar,
och den stad varifrån hundra plägade draga utskall få behålla tio kvar,
i Israels hus. - Ty så sägen HERREN till Israels hus:
Söken mig, så fån I leva. - Men söken icke Betel,
kommen icke till Gilgal,och dragen ej bort till Beer-Seba;
ty Gilgal skall bliva bortfört i fångenskap,
och Betel skall hemfalla åt fördärvet. - Söken HERREN så fån I leva;
varom icke, så skall han komma över Josefs hus lik en eld;
och elden skall bränna, och ingen skall släcka den,
till att rädda Betel. - I som förvandlen rätten till malört
och slån rättfärdigheten ned till jorden, veten: - han som har gjort Sjustjärnorna och Orion,
han som kan förvandla svarta mörkret till morgon
och göra dagen mörk såsom natten,
han som kallar på havets vatten
och gjuter det ut över jorden —
HERREN är hans namn. - Och han låter fördärv ljunga ned över starka fästen;
ja, över fasta borgar kommer fördärv. - Dessa hata i porten den som försvarar vad rätt är
och räkna såsom en styggelse den som talar sanning. - Därför, eftersom I trampen på den arme
och tagen ifrån honom hans säd såsom skatt, därför hören;
om I än byggen hus av huggen sten,
skolen I icke få bo i dem,
och om I än planteren sköna vingårdar,
skolen I icke få dricka vin från dem. - Ty jag vet att edra överträdelser äro många
och edra synder talrika.
I den rättfärdiges förtryckare, som tagen mutor
och vrängen rätten för de fattiga i porten. - Därför måste den förståndige tiga stilla i denna tid;
ty det är en ond tid. - Söken vad gott är, och icke vad ont är,
på det att I mån leva.
Då skall Herren, härskarornas Gud,
vara med eder, såsom I menen honom vara. - Haten vad ont är, och älsken vad gott är,
och hållen rätten vid makt i porten;
kanhända skall då Herren, härskarornas Gud, vara
nådig mot Josefs kvarleva. - Därför, så säger HERREN,
härskarornas Gud, Herren:
På alla torg skall dödsklagan ljuda,
och på alla gator skall man ropa: »Ack ve! Ack ve!»
Åkermännen skall man mana att brista ut i jämmer,
och dödsklagan skall höjas av dem som äro förfarna i sorgesång; - ja, i alla vingårdar skall dödsklagan ljuda,
ty jag skall gå fram mitt ibland eder, säger HERREN. - Ve eder som åstunden HERRENS dag!
Vad viljen I med HERRENS dag?
Den är mörker och icke ljus. - Då går det, såsom när någon flyr för ett lejon,
men därvid mötes av en björn,
och när han då söker tillflykt i sitt hus,
bliver han stungen av en orm,
vid det han sätter handen mot väggen. - Ja, HERRENS dag är mörker och icke ljus,
den är töcken utan något solsken. - Jag hatar edra fester, jag är led vid dem,
och jag finner intet behag i edra högtidsförsamlingar. - Ty om I än offren åt mig brännoffer, jämte edra spisoffer,
så har jag dock ingen lust till dem,
ej heller gitter jag se edra tackoffer av gödda kalvar. - Hav bort ifrån mig dina sångers buller;
jag gitter icke höra ditt psaltarspel. - Men må rätten flöda fram såsom vatten,
och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar. - Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer
under de fyrtio åren i öknen,
I av Israels hus? - Så skolen I nu nödgas taga med eder Sickut, eder konung,
och Kiun, eder avgudabild,
stjärnguden, som I haven gjort åt eder; - och jag skall låta eder föras åstad i fångenskapända bortom Damaskus,
säger han vilkens namn är HERREN,härskarornas Gud.
*30/06 Amos, 6 KapitletAmos, 6 Kapitlet
Folkets sorglöshet och ogudaktighet.
- Ve eder, I säkre på Sion,
I sorglöse på Samarias berg,
I ädlingar bland förstlingsfolket,
I som Israels hus plägar vända sig till! - Gån åstad till Kalne och sen efter,
dragen därifrån till Stora Hamat,
och faren så ned till filistéernas Gat:
äro de bättre än rikena här,
eller är deras område större än edert område? - Ve eder, I som menen att olycksdagen skall vara fjärran,
men likväl inbjuden våldet att trona hos eder; - I som liggen på soffor av elfenben
och haven det makligt på edra bäddar;
I som äten lamm, utvalda ur hjorden,
och kalvar, hämtade från gödstallet; - I som skrålen visor till harpans ljud
och tänken ut åt eder musikinstrumenter såsom David; - I som dricken vin ur stora bålar
och bruken salvor av yppersta olja,
men icke bekymren eder om Josefs skada! - Fördenskull skola nu dessa främst föras bort i fångenskap;
de som nu hava det så makligt få då sluta med sitt skrål. - Herren, HERREN har svurit vid sig själv, säger HERREN,
härskarornas gud: Jakobs stolthet är mig en styggelse, och hans
palatser hatar jag; jag skall giva staden till pris med allt vad
däri är. - Och det skall ske, att om än tio män finnas kvar i ett och samma
hus, så skola de likväl alla dö. - När sedan en frände till någon av de döda med förbrännarens
hjälp vill skaffa benen ut ur huset, och därvid ropar till en
som är i det inre av huset: »Finnes här någon mer än du?», då
måste denne svara: »Ingen»; och den förre skall då säga: »Rätt
så, stillhet må råda; ty HERRENS namn får icke bliva nämnt.» - Ty se, på HERRENS bud
skola de stora husen bliva slagna i spillror
och de små husen i splittror. - Kunna väl hästar springa uppför en klippbrant,
eller plöjer man där med oxar? –
eftersom I viljen förvandla rätten till en giftplanta
och rättfärdighetens frukt till malört, - I som glädjen eder över det som är intet värt
och sägen: »Genom vår egen styrka
hava vi ju berett oss horn.» - Ty se, jag skall uppväcka ett folk mot eder, I av Israels hus,
säger Herren, härskarornas Gud; och de skola förtrycka edert
land, från det ställe där vägen går till Hamat ända till
Hedmarksbäcken.
*30/07 Amos, 7 KapitletAmos, 7 Kapitlet
Gräshopporna. Elden. Sänklodet. Amos och prästen i Betel.
- Följande syn lät Herren, HERREN mig se; Jag såg gräshoppor
skapas, när sommargräset begynte växa upp; och det var
sommargräset efter kungsslåttern. - När så dessa hade ätit upp alla markens örter, sade jag:
»Herre, HERRE, förlåt. Huru skall Jakob kunna bestå, han som är
så ringa?» - Då ångrade HERREN detta. »Detta skall icke ske», sade HERREN.
- Följande syn lät Herren, HERREN mig se: Jag såg Herren, HERREN
nalkas för att utföra sin sak genom eld; och elden förtärde det
stora djupet och höll på att förtära arvedelslandet. - Då sade jag: »Herre, HERRE, håll upp. Huru skall Jakob kunna
bestå, han som är så ringa?» - Då ångrade HERREN detta. »Icke heller detta skall ske», sade
Herren, HERREN. - Följande syn lät han mig se: Jag såg Herren stå på en mur,
uppförd efter sänklod, och i sin hand höll han ett sänklod. - Och HERREN sade till mig: »Vad ser du, Amos?» Jag svarade:
»Ett sänklod.» Då sade Herren: ‘Se, jag skall hänga upp ett
sänklod mitt ibland mitt folk Israel; jag kan icke vidare
tillgiva dem. - Isaks offerhöjder skola bliva ödelagda och Israels helgedomar
förstörda, och mot Jerobeams hus skall jag uppresa mig med
svärdet.’ - Men Amasja, prästen i Betel, sände till Jerobeam, Israels
konung, och lät säga: »Amos förehar en sammansvärjning mot
dig, mitt i Israels hus. Landet kan icke härda ut med allt hans
ordande. - Ty så har Amos sagt: ‘Jerobeam skall dö för svärd, och Israel
skall föras bort i fångenskap ur sitt land.’» - Och Amasja sade till Amos: »Du siare, gå din väg och sök din
tillflykt i Juda land; där må du äta ditt bröd, och där må du
profetera. - Men i Betel får du icke vidare profetera, ty det är en
konungslig helgedom och ett rikets tempel.» - Då svarade Amos och sade till Amasja: »Jag är varken en profet
eller en profetlärljunge, jag är en boskapsherde, som lever av
mullbärsfikon. - Men HERREN tog mig från hjorden; HERREN sade till mig: ‘Gå
åstad och profetera för mitt folk Israel.’ - Så hör nu HERRENS ord. Du säger: ‘Profetera icke mot Israel
och predika icke mot Isaks hus.’ Därför säger HERREN så: - Din hustru skall bliva en sköka i staden,
dina söner och döttrar skola falla för svärd,
ditt land skall bliva utskiftat med mätsnöre,
själv skall du dö i ett orent land,
och Israel skall föras bort i fångenskap ur sitt land.»
*30/08 Amos, 8 KapitletAmos, 8 Kapitlet
Fruktkorgen. Ytterligare domsord.
- Följande syn lät Herren, HERREN mig se; Jag såg en korg med
mogen frukt. - Och han sade: »Vad ser du Amos?» Jag svarade: »En korg med
mogen frukt.» Då sade HERREN till mig: »Mitt folk Israel är
moget till undergång; jag kan icke vidare tillgiva dem. - Och sångerna i palatset skola på den dagen förbytas i jämmer,
säger Herren, HERREN; man skall få se lik i mängd, överallt
skola de ligga kastade; ja, stillhet må råda!» - Hören detta, I som stån den fattige efter livet
och viljen göra slut på de ödmjuka i landet, - I som sägen: »När är då nymånadsdagen förbi,
så att vi få sälja säd,
och sabbaten, så att vi få öppna vårt sädesförråd?
Då vilja vi göra efa-måttet mindre och priset högre
och förfalska vågen, så att den visar orätt vikt. - Då vilja vi köpa de arma för penningar
och den fattige för ett par skor;
och avfall av säden vilja vi då sälja såsom säd.» - HERREN har svurit vid Jakobs stolthet:
Aldrig skall jag förgäta detta allt som de hava gjort. - Skulle jorden icke darra, när sådant sker,
och skulle icke alla dessa inbyggare sörja?
Skulle icke hela jorden höja sig såsom Nilen
och röras upp och åter sjunka såsom Egyptens flod? - Och det skall ske på den dagen,
säger Herren, HERREN,
att jag skall låta solen gå ned i dess middagsglans
och låta jorden sjunka i mörker mitt på ljusa dagen. - Jag skall förvandla edra högtider till sorgetider
och alla edra sånger till klagovisor.
Jag skall hölja säcktyg kring allas länder
och göra alla huvuden skalliga.
Jag skall låta det bliva, såsom när man sörjer ende sonen,
och låta det sluta med en bedrövelsens dag. - Se dagar skola komma,
säger Herren, HERREN,
då jag skall sända hunger i landet:
icke en hunger efter bröd,
icke en törst efter vatten,
utan efter att höra HERRENS ord. - Då skall man driva omkring från hav till hav,
och från norr till öster,
och färdas hit och dit för att söka efter HERRENS ord.
men man skall icke finna det. - På den dagen skola de försmäkta av törst,
edra sköna jungfrur och edra unga män, - desamma som nu svärja vid Samariens syndaskuld
och säga: »Så sant din gud lever, o Dan»,
och: »Så sant den lever, som man dyrkar i Beer-Seba.»
De skola falla och icke mer stå upp.
*30/09 Amos, 9 KapitletAmos, 9 Kapitlet
Helgedomens fall. Upprättelsen av Davids hus.
- Jag såg HERREN stå invid altaret, och han sade:
Slå till pelarhuvudena, så att trösklarna bäva,
och låt spillrorna falla över huvudet på alla där.
Deras sista kvarleva skall jag sedan dräpa med svärd.
Ingen av dem skall kunna undfly,
ingen av dem kunna rädda sig. - Om de än bröte sig in i dödsriket,
så skulle min hand hämta dem fram därifrån;
och fore de än upp till himmelen,
så skulle jag störta dem ned därifrån. - Gömde de sig än på toppen av Karmel,
så skulle jag där leta fram dem och hämta dem ned;
och dolde de sig än undan min åsynpå havets botten,
så skulle jag där mana ormen framatt stinga dem.
- Om de läte föra sig borti fångenskap av sina fiender,
skulle jag bjuda svärdetatt där komma och dräpa dem.
Ja, jag skall låta mitt öga vila på dem,
till deras olycka och icke till deras lycka. - Ty Herren, HERREN Sebaot.
han som rör vid jorden, då försmälter den av ångest
och alla dess inbyggare sörja,
ja, hela jorden höjer sig såsom Nilen
och sjunker åter såsom Egyptens flod; - han som bygger sin sal i himmelen
och befäster sitt valv över jorden,
han som kallar på havets vatten
och gjuter det ut över jorden,
HERREN är hans namn. - Ären I icke för mig lika med etiopiernas barn,I Israels barn?
säger HERREN.
Förde jag icke Israel uppur Egyptens land
och filistéerna ifrån Kaftoroch araméerna ifrån Kir?
- Se, Herrens, HERRENS ögon äro vändamot detta syndiga rike,
och jag skall förgöra detfrån jordens yta.
Dock vill jag icke alldelesförgöra Jakobs hus,
säger HERREN. - Ty se, jag skall låta ett bud utgå,
att Israels hus må bliva siktat bland alla hednafolken,
såsom siktades det i ett såll;
icke det minsta korn skall falla på jorden. - Alla syndare i mitt folk skola dö för svärdet,
de som nu säga: »Oss skall olyckan ej nalkas,
över oss skall den icke komma.» - På den dagen skall jag upprätta
Davids förfallna hydda;
jag skall mura igen dess revor
och upprätta dess ruiner
och bygga upp den, sådan den var i forna dagar; - så att de få taga i besittning vad som är kvar av Edom
och av alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn,
säger HERREN, han som skall göra detta. - Se dagar skola komma, säger HERREN,
då plöjaren skall följa skördemannen i spåren,
och druvtramparen såningsmannen,
då bergen skola drypa av druvsaft
och alla höjder skola försmälta. - Då skall jag åter upprätta mitt folk Israel;
när de bygga upp sina ödelagda städer,skola de ock få bo i dem;
när de plantera vingårdar,skola de ock få dricka vin från dem;
när de anlägga trädgårdar,skola de ock få äta deras frukt.
- Jag skall då plantera dem i deras eget land,
och de skola icke mer ryckas upp
ur det land som jag har givit dem,
säger HERREN, din Gud.
*31/ Obadja
*31/01 ObadjaObadja
Domsord över Edom. Räddningen på Sion.
- Detta är Obadjas syn. Så säger Herren, HERREN om Edom:
Ett budskap hava vi hört från HERREN, och en budbärare är utsänd bland folken: »Upp, ja, låt oss stå upp och strida mot det!»
2. Se jag skall göra dig ringa bland folken,
djupt föraktad skall du bliva.
3. Ditt hjärtas övermod har bedragit dig,
där du sitter ibland bergsklyftorna i den höga boning och säger i ditt hjärta: »Vem kan störta mig ned till jorden?» 4. Om du än byggde ditt näste så högt uppe som örnen, ja, om det än bleve förlagt mitt ibland stjärnorna, så skulle jag dock störta dig ned därifrån, säger HERREN.
5. När tjuvar komma över dig,
och rövare om natten, ja då är det förbi med dig. Sannerligen, de skola stjäla så mycket dem lyster. När vinbärgare komma över dig, sannerligen, en ringa efterskörd skola de lämna kvar. 6. Huru genomsökt skall icke Esau bliva, huru skola ej hans dolda skatter letas fram! 7. Ut till gränsen skola de driva dig, alla dina bundsförvanter; dina vänner skola svika dig och skola taga väldet över dig. I stället för att giva dig bröd skola de lägga en snara på din väg, där du icke kan märka den.
8. Sannerligen, på den dagen, säger HERREN
skall jag förgöra de vise i Edom och allt förstånd på Esaus berg. 9. Dina hjältar, o Teman, skola då bliva slagna av förfäran; och så skall var man på Esaus berg bliva utrotad och dräpt.
10. Ja, för det våld du övade mot din broder Jakob
skall du höljas med skam och bliva utrotad till evig tid. 11. På den dag då du lämnade honom i sticket, på den dag då främlingar förde bort hans gods och utlänningar drogo in genom hans port och kastade lott om Jerusalem, då var ju ock du såsom en av dem.
12. Men se icke så med lust på din broders dag,
på hans motgångs dag; gläd dig icke så över Juda barn på deras undergångs dag; spärra icke upp munnen så stort på nödens dag. 13. Drag icke in genom mitt folks port på deras ofärds dag; se ej så hans olycka med lust, också du, på hans ofärds dag; och räck icke ut din hand efter hans gods på hans ofärds dag. 14. Ställ dig icke vid vägskälet för att nedgöra hans flyktingar, och giv icke hans undsluppna till pris på nödens dag.
15. Ty HERRENS dag är nära
för alla hednafolk. Såsom du har gjort, så skall man ock göra mot dig; dina gärningar skola komma tillbaka över ditt eget huvud. 16. Ja, såsom I haven druckit på mitt heliga berg, så skola ock alla hednafolk få dricka beständigt, de skola få dricka kalken i botten och bliva såsom hade de ej varit till.
17. Men på Sions berg skall finnas en räddad skara,
och det skall vara en helig plats; och Jakobs hus skall åter få råda över sina besittningar. 18. Då skall Jakobs hus bliva en eld och Josefs hus en låga, och Esaus hus skall varda såsom strå, och de skola antända det och förtära det, och ingen skall slippa undan av Esaus hus; ty så har HERREN talat.
19. Och Sydlandets folk skall taga Esaus berg i besittning, och
Låglandets folk skall taga filistéernas land; ja, också Efraims mark skall man taga i besittning, så ock Samariens mark. Och Benjamin skall taga Gilead. 20. Och de bortförda av denna Israels barns här, de som bo i Kanaan allt intill Sarefat, så ock de bortförda från Jerusalem, de som leva i Sefarad, dessa skola taga Sydlandets städer i besittning. 21. Och frälsare skola draga upp på Sions berg till att döma Esaus berg. Och så skall riket vara HERRENS.
*32/ Jona
*32/01 Jona, 1 Kapitlet
Jona, 1 Kapitlet
Jonas kallelse och flykt.
- Och HERRENS ord kom till Jona, Amittais son; han sade:
- »Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och
predika för den; ty deras ondska har kommit upp inför mitt
ansikte.» - Men Jona stod upp och ville fly till Tarsis, undan HERRENS
ansikte. Och han for ned till Jafo och fann där ett skepp som
skulle gå till Tarsis. Och sedan han hade erlagt betalning för
resan, steg han ombord därpå för att fara med till Tarsis,
undan HERRENS ansikte. - Men HERREN sände en stark vind ut över havet, så att en stark
storm uppstod på havet; och skeppet var nära att krossas. - Då betogos sjömännen av fruktan och ropade var och en till sin
gud; och vad löst som fanns i skeppet kastade de i havet för att
bereda sig lättnad. Men Jona hade gått ned i det inre av
fartyget och låg där i djup sömn. - Då gick skepparen till honom och sade till honom: »Huru kan du
sova så? Stå upp och åkalla din Gud. Kanhända skall den Guden
tänka på oss, så att vi icke förgås.» - Och folket sade till varandra: »Välan, låt oss kasta lott, så
att vi få veta för vems skull denna olycka har kommit över oss.»
När de så kastade lott, föll lotten på Jona. - Då sade de till honom: »Säg oss för vems skull denna olycka har
kommit över oss. Vad är ditt ärende, och varifrån kommer du?
Från vilket land och av vad folk är du?» - Han svarade den; »Jag är en hebré, och jag dyrkar HERREN,
himmelens Gud, som har gjort havet och det torra.» - Då betogos männen av stor fruktan och sade till honom: »Vad är
det du har gjort!» Ty männen fingo genom det han berättade dem
veta att han flydde undan HERRENS ansikte. - Och de sade till honom: »Vad skola vi göra med dig, så att
havet stillar sig för oss?» Ty havet stormade mer och mer. - Då svarade han dem: »Tagen mig och kasten mig i havet, så skall
havet stillas för eder; ty jag vet att det är för min skull som
denna starka storm har kommit över eder.» - Och männen strävade med all makt att komma tillbaka till land,
men de kunde icke; ty havet stormade mer och mer emot dem. - Då ropade de till HERREN och sade: »Ack HERRE, låt oss icke
förgås för denne mans själs skull, och låt icke oskyldigt blod
komma över oss. Ty du, HERRE, har gjort såsom dig täckes.» - Därefter togo de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig
havets raseri. - Och männen betogos av stor fruktan för HERREN, och de offrade
slaktoffer åt HERREN och gjorde löften.
*32/02 Jona, 2 KapitletJona, 2 Kapitlet
Jonas bön i fiskens buk.
- Men HERREN sände en stor fisk, som slukade upp Jona. Och Jona
var i fiskens buk tre dagar och tre nätter. - Och Jona bad till HERREN, sin Gud, i fiskens buk.
- Han sade:
»Jag åkallade HERREN i min nöd, och han svarade mig; från dödsrikets buk ropade jag, och du hörde min röst.
4. Du kastade mig i djupet, mitt i havet,
och strömmen omslöt mig, alla dina svallande böljor gingo över mig. 5. Jag tänkte då: 'Jag är bortdriven ifrån dina ögon.' Men jag skall åter få skåda upp mot ditt heliga tempel. 6. Vatten omvärvde mig in på livet, djupet omslöt mig; sjögräs omsnärjde mitt huvud. 7. Till bergens grund sjönk jag ned, jordens bommar slöto sig bakom mig för evigt. Men du förde min själ upp ur graven, HERRE, min Gud. 8. När min själ försmäktade i mig, då tänkte jag på HERREN, och min bön kom till dig, i ditt heliga tempel.
9. De som hålla sig till fåfängliga avgudar,
de låta sin nåds Gud fara.
10. Men jag vill offra åt dig,
med högljudd tacksägelse; vad jag har lovat vill jag infria; frälsningen är hos HERREN!»
11. Och på HERRENS befallning kastade fisken upp Jona på land.
*32/03 Jona, 3 Kapitlet
Jona, 3 Kapitlet
Jona i Nineve.
- Och HERRENS ord kom för andra gången till Jona; han sade:
- »Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och
predika för den vad jag skall tala till dig.» - Då stod Jona upp och begav sig till Nineve, såsom HERREN hade
befallt. Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor
lång. - Och Jona begav sig på väg in i staden, en dagsresa, och
predikade och sade: »Det dröjer ännu fyrtio dagar, så skall
Nineve bliva omstörtat.» - Då trodde folket i Nineve på Gud, och lyste ut en fasta och
klädde sig i sorgdräkt, både stora och små. - Och när saken kom för konungen i Nineve, stod han upp från sin
tron och lade av sin mantel och höljde sig i sorgdräkt och satte
sig i aska. - Sedan utropade och förkunnade man i Nineve, enligt konungens och
hans stores påbud, och sade: »Ingen människa må smaka något,
icke heller något djur, vare sig av fäkreaturen eller
småboskapen; de må icke föras i bet, ej heller vattnas. - Och både människor och djur skola hölja sig i sorgdräkt och ropa
till Gud med all makt. Och var och en må vända om från sin onda
väg och från den orätt som han har haft för händer. - Vem vet, kanhända vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig
ifrån sin vredes glöd, så att vi icke förgås.» - Då nu Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg,
ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och
han gjorde icke så.
*32/04 Jona, 4 KapitletJona, 4 Kapitlet
Jonas otålighet. Guds hjärtelag.
- Men detta förtröt Jonas högeligen, och hans vrede upptändes.
- Och han bad till HERREN och sade: »Ack Herre, var det icke
detta jag tänkte, när jag ännu var i mitt land! Därför ville
jag ock i förväg fly undan till Tarsis. Jag visste ju att du är
en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i mildhet, och
sådan att du ångrar det onda. - Så tag nu, Herre, mitt liv ifrån mig; ty jag vill hellre vara
död än leva.» - Men HERREN sade: »Menar du att du har skäl till att vredgas?»
- Och Jona gick ut ur staden och stannade öster om staden: där
gjorde han sig en hydda och satt i skuggan därunder, för att se
huru det skulle gå med staden. - Och HERREN Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att
den skulle giva skugga åt hans huvud och hjälpa honom ur hans
förtrytelse; och Jona gladde sig högeligen över ricinbusken. - Men dagen därefter, när morgonrodnaden gick upp, sände Gud
maskar som frätte ricinbusken, så att den vissnade. - När sedan solen hade gått upp, sände Gud en brännande östanvind,
och solen stack Jona på huvudet, så att han försmäktade. Då
önskade han sig döden och sade: »Jag vill hellre vara död än
leva.» - Men Gud sade till Jona: »Menar du att du har skäl till att
vredgas för ricinbuskens skull?» Han svarade; »Jag må väl hava
skäl att vredgas till döds.» - Då sade HERREN: »Du ömkar dig över ricinbusken, som du icke har
haft någon möda med och icke har dragit upp, som kom till på en
natt och förgicks efter en natt. - Och jag skulle icke ömka mig över Nineve, den stora staden, där
mer än ett hundra tjugu tusen människor finnas, som icke förstå
att skilja mellan höger och vänster, och därtill djur i
myckenhet!»
*33/ Mika
*33/01 Mika, 1 KapitletMika, 1 Kapitlet
Domsord över Juda och Israel.
- Detta är HERRENS ord som kom till morastiten Mika i Jotams,
Ahas’ och Hiskias, Juda konungars, tid, vad han skådade angående
Samaria och Jerusalem. - Hören, I folk, allasammans;
akta härpå, du jord med allt vad på dig är.
Och vare Herren, HERREN ett vittne mot eder,
Herren i sitt heliga tempel. - Ty se, HERREN träderut ur sin boning,
han far ned och går framöver jordens höjder.
- Bergen smälta under hans fötter,
och dalar bryta sig fram —
såsom vaxet gör för elden,
såsom vattnet, när det störtar utför branten. - Genom Jakobs överträdelse sker allt dettaoch genom Israels hus’ synder.
Vem är då upphovet till Jakobs överträdelse?Är det icke Samaria?
Och vem till Juda offerhöjder?Är det icke Jerusalem?
- Så skall jag då göra Samaria till en stenhop på marken,till en plats för vingårdsplanteringar;
jag skall vräka hennes stenar ned i dalen,och hennes grundvalar skall jag blotta.
- Alla hennes beläten skola bliva krossade,
alla hennes skökoskänker uppbrända i eld,
alla hennes avgudar skall jag förstöra;
ty av skökolön har hon hopsamlat dem,
och skökolön skola de åter bliva. - Fördenskull måste jag klaga och jämra mig,
jag måste gå barfota och naken;
jag måste upphäva klagoskri såsom en schakal
och sorgelåt såsom en struts. - Ty ohelbara äro hennes sår;slaget har nått ända till Juda,
det har drabbat ända till mitt folks port,ända till Jerusalem.
- Förkunnen det icke i Gat;gråten icke så bittert.
I Bet-Leafravältrar jag mig i stoftet.
- Dragen åstad,I Safirs invånare,
i nakenhet och skam.
Saanans invånarevåga sig icke ut.
Klagolåten i Bet-Haeseltillstädjer eder ej att dröja där.
- Ty Marots invånarevåndas efter tröst;
ned ifrån HERRENhar ju en olycka kommit,
intill Jerusalems port. - Spännen travare för vagnen,I Lakis’ invånare,
I som voren upphovettill dottern Sions synd;
ty hos eder var detsom Israels överträdelser först funnos.
- Därför måste du giva skiljebrevåt Moreset-Gat.
Husen i Aksibhava för Israels konungar
blivit såsom en försinande bäck. - Ännu en gång skall jag låtaerövraren komma över eder,
I Maresas invånare.
Ända till Adullamskall Israels härlighet komma.
- Raka dig skallig och skär av ditt hår,i sorg över barnen, som voro din lust;
gör ditt huvud så kalt som gamens,ty de skola föras bort ifrån dig.
*33/02 Mika, 2 KapitletMika, 2 Kapitlet
Domsord över förtryckare och profetians föraktare. Löfte om en vägbrytare för Israels hjord.
- Ve dessa som tänka ut vad fördärvligt äroch bereda vad ont är på sina läger,
och som sätta det i verket, så snart morgonen gryr,
allenast det står i deras makt; - dessa som hava begärelse till sin nästas åkrar och röva dem,eller till hans hus och tillägna sig dem;
dessa som öva våld mot både människor och hus,mot både ägare och egendom!
- Därför säger HERREN så: Se, jag tänker ut mot detta släkte vad
ont är; och I skolen icke kunna draga eder hals därur, ej heller
skolen I sedan gå så stolta, ty det bliver en ond tid. - På den dagen skall man stämma upp en visa över eder och sjunga
en sorgesång; man skall säga:»Det är ute med oss, vi äro förstörda i grund!
Mitt folks arvslott bliver nu given åt en annan.
Ja i sanning, den ryckes ifrån mig,
och åt avfällingar utskiftas våra åkrar.» - Så sker det att hos dig icke mer finnes någon som får spänna
mätsnöre över en lott i HERRENS församling.»Hören då upp att predika», så är deras predikan;»om sådant får man icke predika;
det är ju ingen ände på smädelser!» - Är detta ett tillbörligt tal, du Jakobs hus?
Har då HERREN varit snar till vrede?Hava hans gärningar visat något sådant?
Äro icke fastmer mina ord mildamot den som vandrar redligt?
- Men nu sedan en tiduppreser sig mitt folk såsom en fiende.
I sliten manteln bortifrån kläderna på människor
som trygga gå sin väg framoch ej vilja veta av strid.
- Mitt folks kvinnor driven I utfrån de hem där de hade sin lust;
deras barn beröven I för alltidden berömmelse de hade av mig.
- Stån upp och gån eder väg!Här skolen I icke hava någon vilostad,
för eder orenhets skull, som drager i fördärv,ja, i gruvligt fördärv.
- Om någon som foremed munväder och falskhet
sade i sin lögnaktighet:
»Jag vill predika för digom vin och starka drycker» —
det vore en predikareför detta folk!
- Jag vill församla dig, Jakob,ja, hela ditt folk.
Jag vill hämta tillhopaIsraels kvarlevor,
jag vill föra dem tillsammanssåsom fåren till fållan,
såsom en hjord till dess betesmark,så att där uppstår ett gny av människor.
- En vägbrytare drager ut framför dem;de bryta sig igenom och tåga fram,
genom porten vandra de ut.
Deras konung tågar framför dem,HERREN går i spetsen för dem.
*33/03 Mika, 3 KapitletMika, 3 Kapitlet
Fördärvet bland Israels hövdingar och profeter. Domen över Sion.
- Och jaga sade:
Hören, I Jakobs hövdingar
och I furstar av Israels hus.
Tillkommer det ej eder att veta vad rätt är, - I som haten det godaoch älsken det onda,
I som sliten huden av kroppen på människornaoch köttet från deras ben?
- Men eftersom dessa äta mitt folks kött
och riva huden av deras kropp
och bryta sönder deras ben,
för att stycka dem likasom det man kastar i grytan,
ja, likasom kött som lägges i kitteln, - därför skall HERREN icke svara dem,
när de ropa till honom;
han skall dölja sitt ansikte för dem på den tiden,
för deras onda väsendes skull. - Så talar HERREN mot de profeter
som föra mitt folk vilse,
mot dem som ropa: »Allt står väl till!»,
så länge de hava något att tugga med sina tänder,
men båda upp folket till helig strid
mot den som ej giver dem något i gapet. - Därför skall natt komma över eder, så att det bliver slut påedra syner,
och mörker, så att det bliver slut på edra spådomar.Ja, solen skall gå ned över profeterna
och dagen varda mörk över dem. - Siarna skola stå där med skam,och spåmännen skola få blygas;
de skola alla nödgas skyla sitt skägg,
då nu intet svar mer kommer från Gud. - Men jag, jag är uppfylld med kraft,ja, med HERRENS Ande,
med rättsinne och frimodighet,
så att jag kan förkunna för Jakob hans överträdelseoch för Israel hans synd.
- Hören då detta,I hövdingar av Jakobs hus
och I furstar av Israels hus,
I som hållen för styggelse vad rätt äroch gören krokigt allt vad rakt är,
- I som byggen upp Sion med blodsdåd
och Jerusalem med orättfärdighet — - den stad vars hövdingar döma för mutor,
vars präster undervisa för betalning,
och vars profeter spå för penningar,
allt under det de stödja sig på HERREN och säga:
Ȁr icke HERREN mitt ibland oss?
Olycka skall ej komma över oss.» - Därför skall för eder skull Sion varda upplöjt till en åker
och Jerusalem bliva en stenhop
och tempelberget en skogbevuxen höjd.
*33/04 Mika, 4 KapitletMika, 4 Kapitlet
Sions framtida storhet, dess vånda och dess förlossning.
- Men det skall ske i kommande dagar
att det berg där HERRENS hus är
skall stå där fast grundat, ypperst ibland bergen,
och vara upphöjt över andra höjder;
och folk skall strömma ditupp, - ja, många hednafolk skola gå åstadoch skola säga:
»Upp, låt oss draga åstadtill HERRENS berg,
upp till Jakobs Guds hus,
för att han må undervisa oss om sina vägar,så att vi kunna vandra på hans stigar.»
Ty från Sion skall lag utgå,
och HERRENS ord från Jerusalem. - Och han skall döma mellan många folk
och skipa rätt åt mäktiga hednafolk,ända bort i fjärran land.
Då skola de smida sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra
och icke mer lära sig att strida. - Och var och en skall sitta under sitt vinträd
och sitt fikonträd, och ingen skall förskräcka honom;
ty så har HERREN Sebaots mun talat. - Ja, alla andra folk vandra
vart och ett i sin guds namn,
men vi vilja vandra i HERRENS, vår Guds, namn,
alltid och evinnerligen. - På den dagen, säger HERREN,skall jag församla de haltande
och hämta tillhopa de fördrivnaoch dem som jag har hemsökt med olyckor.
- Och jag skall låta de haltande bliva en kvarleva
och de långt bort förjagade ett mäktigt folk;
och HERREN skall vara konung över dempå Sions berg
från nu och till evig tid. - Och du Herdetorn,du dotter Sions kulle,
till dig skall det komma,
ja, till dig skall det återvända, det forna herradömet,
dottern Jerusalems konungavälde. - Men varför skriar du nu så högt?
Finnes då ingen konung i dig,
har du icke mer någon rådklok man,
eftersom ångest, lik en barnaföderskas, har gripit dig? - Ja, väl må du vrida dig i födslosmärtorsåsom en barnaföderska, du dotter Sion;
ty nu måste du ut ur staden,du måste bo på öppna fältet;
ja, du skall komma ända till Babel —där skall du finna räddning,
där skall HERREN förlossa digur dina fienders hand.
- Nu hava många hednafolkförsamlat sig mot dig,
och de säga: »Må hon varda skändad,så att våra ögon få skåda med lust på Sion.»
- Men dessa känna ickeHERRENS tankar,
de förstå icke hans rådslut,
att han har samlat dem såsom kärvar till tröskplatsen. - Upp då och tröska, du dotter Sion!
Ty jag skall giva dig horn av järn
och giva dig klövar av koppar,
för att du må sönderkrossa många folk.
Och deras byte skall du giva till spillo åt HERREN
och deras skatter åt hela jordens HERRE.
*33/05 Mika, 5 KapitletMika, 5 Kapitlet
Fursten av Davids stad och hans segrar. Israels rensning från krig och avgudadyrkan.
- Nu må du samla dina skaror, du skarornas stad.
Bålverk har man rest upp mot oss;
Israels domare slår manmed ris på kinden. - Men du Bet-Lehem Efrata,
som är så ringa för att vara bland Juda släkter,
av dig skall åt mig utgå
en som skall bliva en furste i Israel,
en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar,forntidens dagar. - Därför skola de prisgivas
intill den tid då hon som skall föda har fött;
då skall återstoden av hans bröder
få vända tillbaka till Israels barn. - Och han skall träda fram och vakta sin hjordi HERRENS kraft,
i HERRENS, sin Guds,namns höghet;
och den skall hava ro, ty han skall då vara storintill jordens ändar.
- Och tryggheten skall vara sådan,
att om Assur vill falla in i vårt land
och tränga in i våra palats,
så kunna vi ställa upp mot honom sju herdar,
ja, åtta furstliga herrar; - och dessa skola avbeta Assurs land med svärd
och Nimrods land ända in i dess portar.
Så skall han rädda oss från Assurom denne vill falla in i vårt land
och tränga fram över våra gränser. - Då skall Jakobs kvarleva
vara bland många folk
såsom dagg från HERREN,
såsom en regnskur på gräs,
vilken icke dröjer för någon mans skull
eller väntar för människobarns skull. - Och Jakobs kvarleva skall då vara bland hedningarna,
mitt ibland många folk,
såsom ett lejon bland boskap i skogen,
såsom ett ungt lejon bland fårhjordar,
vilket förtrampar, var det går fram,
och griper sitt rov utan räddning. - Ja, må din hand vara upplyft över dina ovänner,
och må alla dina fiender bliva utrotade! - Och det skall ske på den dagen, säger HERREN,
att jag skall utrota dina hästar ur ditt land
och förstöra dina vagnar; - jag skall utrota städerna i ditt land
och riva ned alla dina fästen; - jag skall utrota all trolldom hos dig,
och inga teckentydare skola mer träffas hos dig; - jag skall utrota dina belätenoch dina stoder ur ditt land,
så att du icke mer skall tillbedjadina händers verk;
- jag skall omstörta dina Aseroroch skaffa dem bort ur ditt land;
och dina städer skall jag ödelägga - och i vrede och förtörnelseskall jag utkräva hämnd av hednafolken,
dem som icke hava varit hörsamma.
*33/06 Mika, 6 KapitletMika, 6 Kapitlet
Herrens sak mot Israel. Rätt offer. Orättrådighetens straff.
- Hören vad HERREN säger:
Stå upp och utför din sak inför bergen,
och låt höjderna höra din röst. - Ja hören HERRENS sak, I berg
och I fasta klippor, jordens grundvalar!
Ty HERREN har sak mot sitt folk,
och med Israel vill han gå till rätta. - Mitt folk, vad har jag gjort mot dig,
och varmed har jag betungat dig? Svara mig! - Jag förde dig ju upp ur Egyptens land,
och ur träldomshuset förlossade jag dig;
och Mose, Aron och Mirjam
lät jag gå framför dig. - Mitt folk, kom ihåg vad Balak,
konungen i Moab, hade i sinnet,
och vad Bileam, Beors son, svarade honom;
kom ihåg huru det var mellan Sittim och Gilgal,
och lär dig så förstå HERRENS rättfärdighets gärningar. - Varmed skall jag träda fram inför HERREN,
och varmed böja mig ned inför Gud i höjden?
Skall jag träda fram inför honom med brännoffer,
med årsgamla kalvar? - Har HERREN behag till vädurar i tusental,
till oljeströmmar i tiotusental?
Skall jag giva min förstfödde till offer för min överträdelse,
min livsfrukt till syndoffer för min själ? - Nej, vad gott är har han kungjort för dig, o människa.
Ty vad annat begär HERREN av dig,
än att du gör vad rätt är och vinnlägger dig om kärlek
och vandrar i ödmjukhet inför din Gud? - Hör huru HERREN ropar till staden!
Ja, säll är den som aktar på ditt namn.
Hören om straffet, och vem han är, som har bestämt det. - Kunna ogudaktighetens skatter framgent
få stanna i den ogudaktiges hus?
Kan där få finnas ett undermåligt efa-mått,
värt att förbannas? - Vore jag rättfärdig, om jag fördroge orätt våg
och falska vikter i pungen, - om de rika i staden finge vara fulla av orättrådighet,
om dess invånare finge tala lögn
och hava falsk tunga i sin mun? - Nej, och därför måste jag slå dig med oläkliga sår,
hemsöka dig med förödelse för dina synders skull. - När du äter något,skall du icke bliva mätt,
och tomhet skall råda i din buk.
Vad du skaffar undanskall du ändå icke kunna rädda,
och vad du räddarskall jag giva åt svärdet.
- Du skall så,men icke få skörda;
du skall pressa oliver,men icke få smörja din kropp med oljan,
du skall pressa ut druvmust,men icke få dricka vinet.
- Vid Omris stadgar håller man fast,
man efterföljer alla Ahabs hus’ gärningar;
ty efter dessas rådslag är det I vandren.
Därför skall jag göra dig till ett föremål för häpnad,
och invånarna i staden till ett mål för begabberi;
ja, mitt folks smälek skolen I få bära.
*33/07 Mika, 7 KapitletMika, 7 Kapitlet
Fördärvet i Israel. Hopp om bättre tider. 1. Ve mig! Det är mig, såsom när frukten är insamlad om sommaren, eller såsom när efterskörden efter vinbärgningen är slut och ingen druvklase mer finnes att äta, intet förstlingsfikon av dem jag hade haft lust till. 2. De fromma äro försvunna ur landet, och ingen redlig man finnes bland människorna. Alla ligga de på lur efter blod; envar vill fånga den andre i sitt nät. 3. Till att främja det onda äro deras händer redo: fursten begär gåvor, och domaren står efter vinning; den mäktige kräver öppet vad honom lyster; så bedriva de vrånghet. 4. Den bäste ibland dem är såsom ett törnsnår, den redligaste värre än en taggig häck. Men när dina siares dag är inne, ja, när hemsökelsen når dig, då skall bestörtning komma ibland dem.
5. Man får icke tro på någon vän,
icke lita på någon förtrogen; för henne som vilar i din famn måste du vakta din muns dörrar. 6. Ty sonen föraktar sin fader, dottern sätter sig upp mot sin moder, sonhustrun mot sin svärmoder, och envar har sitt eget husfolk till fiender.
7. Men jag vill skåda efter HERREN,
jag vill hoppas på min frälsnings Gud; min Gud skall höra mig. 8. Glädjens icke över mig, I mina fiender. Om jag än har fallit, skall jag dock stå upp igen; om jag än sitter i mörkret, är dock HERREN mitt ljus. 9. Eftersom jag har syndat mot HERREN, vill jag bära hans vrede, till dess att han utför min sak och skaffar mig rätt, till dess att han för mig ut i ljuset, så att jag med lust får se på hans rättfärdighet. 10. När mina fiender se det, skola de höljas med skam, desamma som säga till mig: »Var är nu HERREN, din Gud?» Mina ögon skola se med lust på dem; ty då skola de bliva nedtrampade såsom orenlighet på gatan.
11. En dag skall komma, då dina murar skola byggas upp;
på den dagen skola dina gränser sträcka sig vida.
12. På den dagen
skall man komma till dig både från Assur och från Egyptens städer, ja från Egypten och ända ifrån floden, och från hav till hav, och från berg till berg. 13. Men eljest skall jorden bliva en ödemark för sina inbyggares skull; det skall vara deras gärningars frukt.
14. Vakta med din stav ditt folk,
din arvedels hjord, så att den får hava sin avskilda boning i skogen på Karmel; låt den gå i bet i Basan och i Gilead, likasom under forna dagar.
15. Ja, likasom i de dagar då du drog ut ur Egyptens land
skall jag låta dem se underbara ting.
16. Hedningarna skola se det och komma på skam
med all sin makt. De skola nödgas lägga handen på munnen, deras öron skola vara bedövade. 17. De skola slicka stoftet såsom ormar; lika maskar som kräla på jorden skola de med bävan övergiva sina borgar. Med förskräckelse skola de söka HERREN, vår Gud; Ja, för dig skola de frukta.
18. Vem är en sådan Gud som du? —
du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess missgärning och tillgiver den dess överträdelse, du som icke behåller vrede evinnerligen, ty du har lust till nåd, 19. och du skall åter förbarma dig över oss och trampa våra missgärningar under fötterna. Ja, du skall kasta alla deras synder i havets djup. 20. Du skall bevisa trofasthet mot Jakob och nåd mot Abraham, såsom du med ed har lovat våra fäder i forntidens dagar.
*34 Nahum
+34/01 Nahum, 1 Kapitlet
Nahum, 1 Kapitlet
Sång om Herrens nitälskan och Herrens nåd, Nineves straff och Juda frälsning. +34/02 Nahum, 2 Kapitlet Nahum, 2 Kapitlet Nineves fall. +34/03 Nahum, 3 Kapitlet Nahum, 3 Kapitlet Nineves övermod och dess straff.
*35 Habackuk
+35/01 Habackuk, 1 Kapitlet
Habackuk, 1 Kapitlet
Klagan över folkets ondska. Hemsökelse genom kaldéerna. +35/02 Habackuk, 2 Kapitlet Habackuk, 2 Kapitlet Den kaldeiske förtryckarens undergång. +35/03 Habackuk, 3 Kapitlet Habackuk, 3 Kapitlet Bön och lovsång.
*36 Sefanja
+36/01 Sefanja, 1 Kapitlet
Sefanja, 1 Kapitlet
Herrens stora vredesdag.
+36/02 Sefanja, 2 Kapitlet
Sefanja, 2 Kapitlet
Varning för Herrens folk. Domsord över dess fiender. +36/03 Sefanja, 3 Kapitlet Sefanja, 3 Kapitlet Det närvarande och det framtida Jerusalem.
*37 Haggai
+37/01 Haggai, 1 Kapitlet
Haggai, 1 Kapitlet
Folket bestraffas för sin försumlighet vid tempelbygget. +37/02 Haggai, 2 Kapitlet Haggai, 2 Kapitlet Det nya templet tillkommande härlighet. En bättre tid. Serubbabels utkorelse.
*38 Sakarja
+38/01 Sakarja, 1 Kapitlet
Sakarja, 1 Kapitlet
Uppmaning till omvändelse. Ryttarna. Hornen. Smederna. +38/02 Sakarja, 2 Kapitlet Sakarja, 2 Kapitlet Mannen med mätsnöret. +38/03 Sakarja, 3 Kapitlet Sakarja, 3 Kapitlet Översteprästen Josua inför Herrens ängel. +38/04 Sakarja, 4 Kapitlet Sakarja, 4 Kapitlet Den gyllene ljusstaken och de två olivträden. +38/05 Sakarja, 5 Kapitlet Sakarja, 5 Kapitlet Den flygande bokrullen. Kvinnan i skäppan. +38/06 Sakarja, 6 Kapitlet Sakarja, 6 Kapitlet De fyra vagnarna. Översteprästen Josuas kröning. +38/07 Sakarja, 7 Kapitlet Sakarja, 7 Kapitlet Rätt fasta. +38/08 Sakarja, 8 Kapitlet Sakarja, 8 Kapitlet Sion upprättas åter. Också hedningarna söka gemenskap med Guds folk. +38/09 Sakarja, 9 Kapitlet Sakarja, 9 Kapitlet Domsord över Israels fiender. Sions konung. Israels tillkommande härlighet. +38/10 Sakarja, 10 Kapitlet Sakarja, 10 Kapitlet Herren den rätte hjälparen. +38/11 Sakarja, 11 Kapitlet Sakarja, 11 Kapitlet De härliga trädens fall. Israels herdar. +38/12 Sakarja, 12 Kapitlet Sakarja, 12 Kapitlet Jerusalems räddning och ånger. +38/13 Sakarja, 13 Kapitlet Sakarja, 13 Kapitlet Jerusalems rening. Herden slagen, hans hjord förskingrad och luttrad. +38/14 Sakarja, 14 Kapitlet Sakarja, 14 Kapitlet Herrens dag. Jerusalems tillkommande härlighet och helighet.
*39 Malaki
+39/01 Malaki, 1 Kapitlet
Malaki, 1 Kapitlet
Israels otacksamhet mot Herren och dess förakt för hans altare. +39/02 Malaki, 2 Kapitlet Malaki, 2 Kapitlet Prästernas synd. Äktenskap med hedniska kvinnor. Äktenskapsskillnad. +39/03 Malaki, 3 Kapitlet Malaki, 3 Kapitlet Herrens dag skall snart komma, med straff och med luttring. +39/04 Malaki, 4 Kapitlet Malaki, 4 Kapitlet Herrens dag. Profeten Elias tillkommelse.
*40/ Evangelium enligt Matteus
*40/01 Evangelium enligt Matteus, 1 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 1 Kapitlet
Jesu släkttavla. Hans födelse och hans namn.
- Detta är Jesu Kristi, Davids sons, Abrahams sons, släkttavla.
- Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Judas och hans
bröder; - Judas födde Fares och Sara med Tamar, Fares födde Esrom, Esrom
födde Aram; - Aram födde Aminadab, Aminadab födde Naasson, Naasson födde
Salmon; - Salmon födde Boes med Rakab, Boes födde Jobed med Rut, Jobed
födde Jessai; - Jessai födde David, konungen, David födde Salomo med Urias’
hustru; - Salomo födde Roboam, Roboam födde Abia. Abia födde Asaf;
- Asaf födde Josafat, Josafat födde Joram, Joram födde Osias;
- Osias födde Joatam, Joatam födde Akas, Akas födde Esekias;
- Esekias födde Manasses, Manasses födde Amos, Amos födde Josias;
- Josias födde Jekonias och hans bröder, vid den tid då folket
blev bortfört i fångenskap till Babylonien. - Sedan folket hade blivit bortfört i fångenskap till Babylonien,
födde Jekonias Salatiel, Salatiel födde Sorobabel; - Sorobabel födde Abiud, Abiud födde Eljakim, Eljakim födde Asor;
- Asor födde Sadok, Sadok födde Akim, Akim födde Eliud;
- Eliud födde Eleasar, Eleasar födde Mattan, Mattan födde Jakob;
- Jakob födde Josef, Marias man, och av henne föddes Jesus, som
kallas Kristus. - Så utgöra släktlederna från Abraham intill David tillsammans
fjorton leder, och från David intill dess att folket blev
bortfört i fångenskap till Babylonien fjorton leder, och från
det att folket blev bortfört i fångenskap till Babylonien intill
Kristus fjorton leder. - Med Jesu Kristi födelse gick det så till.Sedan Maria, hans moder, hade blivit trolovad med Josef, befanns
hon, förrän de kommo tillsammans, vara havande av helig ande. - Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke
utsätta henne for vanära; därför beslöt han att hemligen skilja
sig från henne. - Men när han hade fått detta i sinnet, se, då visade sig i
drömmen en Herrens ängel för honom och sade: »Josef, Davids son,
frukta icke att taga till dig Maria, din hustru; ty det som är
avlat i henne är av helig ande. - Och hon skall föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus
[1], ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder.» - Allt detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var
sagt av Herren genom profeten som sade: - »Se, jungfrun skall bliva havande och föda en son, och man skall
giva honom namnet Emmanuel» (det betyder Gud med oss). - När Josef hade vaknat upp ur sömnen, gjorde han som Herrens
ängel hade befallt honom och tog sin hustru till sig. - Och han kände henne icke, förrän hon hade fött en son; och honom
gav han namnet Jesus.
[1] Jämför hebr. jeschuá, som betyder frälsning.
*40/02 Evangelium enligt Matteus, 2 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 2 Kapitlet
De vise männen. Flykten till Egypten. Herodes' barnamord. Återkomsten.
- När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes’
tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem - och sade: »Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen
sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom
vår hyllning.» - När konung Herodes hörde detta, blev han förskräckt, och hela
Jerusalem med honom. - Och han församlade alla överstepräster och skriftlärde bland
folket och frågade dem var Messias skulle födas. - De svarade honom: »I Betlehem i Judeen; ty så är skrivet genom
- profeten
- ‘Och du Betlehem, du judiska bygd,ingalunda är du minst bland Juda furstar,
ty av dig skall utgå en furste
som skall vara en herde för mitt folk Israel.’» - Då kallade Herodes hemligen till sig de vise männen och
utfrågade dem noga om tiden då stjärnan hade visat sig. - Sedan lät han dem fara till Betlehem och sade: »Faren åstad och
forsken noga efter barnet; och när I haven funnit det, så låten
mig veta detta, för att också jag må komma och giva det min
hyllning.» - När de hade hört konungens ord, foro de åstad; och se, stjärnan
som de hade sett i östern gick framför dem, till dess att den
kom över det ställe där barnet var. Där stannade den. - Och när de sågo stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje.
- Och de gingo in i huset och fingo se barnet med Maria, dess
moder. Då föllo de ned och gåvo det sin hyllning; och de togo
fram sina skatter och framburo åt det skänker: guld, rökelse och
myrra. - Sedan fingo de, genom en uppenbarelse i drömmen, befallning att
icke återvända till Herodes; och de drogo så en annan väg
tillbaka till sitt land. - Men när de hade dragit åstad, se, då visade sig i drömmen en
Herrens ängel för Josef och sade: »Stå upp och tag barnet och
dess moder med dig, och fly till Egypten, och bliv kvar där,
till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter
barnet för att förgöra det.» - Då stod han upp och tog barnet och dess moder med sig om natten,
och drog bort till Egypten. - Där blev han kvar intill Herodes’ död, för att det skulle
fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten som sade:
»Ut ur Egypten kallade jag min son.» - När Herodes nu såg att han hade blivit gäckad av de vise männen,
blev han mycket vred. Och han sände åstad och lät döda alla de
gossebarn i Betlehem och hela området däromkring, som voro två år
gamla och därunder, detta enligt den uppgift om tiden, som han
hade fått genom att utfråga de vise männen. - Då fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när
han sade: - »Ett rop hördes i Rama,
gråt och mycken jämmer;
det var Rakel som begrät sina barn,
och hon ville icke låta trösta sig,
eftersom de icke mer voro till.» - Men när Herodes var död, se, då visade sig i drömmen en Herrens
ängel for Josef, i Egypten, - och sade: »Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och
begiv dig till Israels land; ty de som traktade efter barnets
liv äro nu döda.» - Då stod han upp och tog barnet och dess moder med sig, och
kom så till Israels land. - Men när han hörde att Arkelaus regerade över Judeen; efter sin
fader Herodes, fruktade han att begiva sig dit; och på grund av
en uppenbarelse i drömmen drog han bort till Galileens bygder. - Och när han hade kommit dit, bosatte han sig i en stad som hette
Nasaret, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom
profeterna, att han skulle kallas nasaré.
*40/03 Evangelium enligt Matteus, 3 KapitletEvangelium enligt Matteus, 3 Kapitlet
Johannes predikar och döper. Jesus döpes.
- Vid den tiden uppträdde Johannes döparen och predikade i Judeens
öken - och sade: »Gören bättring, ty himmelriket är nära.»
- Det var om denne som profeten Esaias talade, när han sade:
»Hör rösten av en som ropar i öknen:
‘Bereden vägen för Herren,
gören stigarna jämna för honom.’» - Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om
sina länder, och hans mat var gräshoppor och vildhonung. - Och från Jerusalem och hela Judeen och hela trakten omkring
Jordan gick då folket ut till honom - och lät döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid
sina synder. - Men när han såg många fariséer och sadducéer komma för att låta
döpa sig, sade han till dem: »I huggormars avföda, vem har
ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen? - Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen.
- Och menen icke att I kunnen säga vid eder själva: ‘Vi hava ju
Abraham till fader’; ty jag säger eder att Gud av dessa stenar
kan uppväcka barn åt Abraham. - Och redan är yxan satt till roten på träden; så bliver då vart
träd som icke bär god frukt avhugget och kastat i elden. - Jag döper eder i vatten till bättring, men den som kommer efter
mig, han är starkare än jag, och jag är icke ens värdig att bära
hans skor; han skall döpa eder i helig ande och eld. - Han har sin kastskovel i handen, och han skall noga rensa sin
loge och samla in sitt vete i ladan; men agnarna skall han
bränna upp i en eld som icke utsläckes.» - Därefter kom Jesus från Galileen till Johannes, vid Jordan, för
att låta döpa sig av honom; - men denne ville hindra honom och sade: »Jag behövde döpas av
dig, och du kommer till mig?» - Då svarade Jesus och sade till honom: »Låt det nu så ske; ty det
höves oss att så uppfylla all rättfärdighet. Då tillstadde han
honom det. - Och när Jesus var döpt, steg han strax upp ur vattnet; och se,
då öppnades himmelen, och han såg Guds Ande sänka sig ned såsom
en duva och komma över honom. - Och från himmelen kom en röst, som sade: »Denne är min älskade
Son, i vilken jag har funnit behag.»
*40/04 Evangelium enligt Matteus, 4 KapitletEvangelium enligt Matteus, 4 Kapitlet
Jesus frestas av djävulen, bosätter sig i Kapernaum, begynner predika, kallar lärjungar, botar sjuka.
- Därefter blev Jesus av Anden förd upp i öknen, för att han
skulle frestas av djävulen. - Och när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev
han omsider hungrig. - Då trädde frestaren fram och sade till honom: »Är du Guds Son,
så bjud att dessa stenar bliva bröd.» - Men han svarade och sade: »Det är skrivet: ‘Människan skall leva
icke allenast av bröd, utan av allt det som utgår av Guds mun.’» - Därefter tog djävulen honom med sig till den heliga staden och
ställde honom uppe på helgedomens mur - och sade till honom: »Är du Guds Son, så kasta dig ned; det är
ju skrivet:
‘Han skall giva sina änglar befallning om dig,
och de skola bära dig på händerna,
så att du icke stöter din fot mot någon sten.’» - Jesus sade till honom: »Det är ock skrivet: ‘Du skall icke
fresta Herren, din Gud.’» - Åter tog djävulen honom med sig, upp på ett mycket högt berg,
och visade honom alla riken i världen och deras härlighet - och sade till honom: »Allt detta vill jag giva dig, om du faller
ned och tillbeder mig.» - Då sade Jesus till honom: »Gå bort, Satan; ty det är skrivet:
‘Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du
tjäna.’» - Då lämnade djävulen honom; och se, änglar trädde fram och
betjänade honom. - Men när han hörde att Johannes hade blivit satt i fängelse, drog
han sig tillbaka till Galileen. - Och han lämnade Nasaret och begav sig till Kapernaum, som ligger
vid sjön, på Sabulons och Neftalims område, och bosatte sig där, - för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten
Esaias, när han sade: - »Sabulons land och Neftalims land,
trakten åt havet till,
landet på andra sidan Jordan,
hedningarnas Galileen — - det folk som där satt i mörker
fick se ett stort ljus;
ja, de som sutto i dödens ängd och skugga,
för dem gick upp ett ljus.» - Från den tiden begynte Jesus predika och säga: »Gören bättring,
ty himmelriket är nära.» - Då han nu vandrade utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder,
Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder, kasta ut nät
i sjön, ty de voro fiskare. - Och han sade till dem: »Följen mig så skall jag göra eder till
människofiskare.» - Strax lämnade de näten och följde honom.
- När han hade gått därifrån ett stycke längre fram, fick han se
två andra bröder, Jakob, Sebedeus’ son, och Johannes, hans
broder, där de jämte sin fader Sebedeus sutto i båten och
ordnade sina nät; och han kallade dem till sig. - Och strax lämnade de båten och sin fader och följde honom.
- Och han gick omkring i hela Galileen och undervisade i deras
synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla
slags sjukdomar och allt slags skröplighet bland folket. - Och ryktet om honom gick ut över hela Syrien, och man förde till
honom alla sjuka som voro hemsökta av olika slags lidanden och
plågor, alla som voro besatta eller månadsrasande eller lama;
och han botade dem. - Och honom följde mycket folk ifrån Galileen och Dekapolis och
Jerusalem och Judeen och från landet på andra sidan Jordan.
*40/05 Evangelium enligt Matteus, 5 KapitletEvangelium enligt Matteus, 5 Kapitlet
Början av Jesu bergspredikan.
- När han nu såg folket, gick han upp på berget; och sedan han
hade satt sig ned, trädde hans lärjungar fram till honom. - Då öppnade han sin mun och undervisade dem och sade:
- »Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket
till. - Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.
- Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.
- Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de
skola bliva mättade. - Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras
barmhärtighet. - Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.
- Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn.
- Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty
dem hör himmelriket till. - Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och
förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder. - Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen. Så
förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder. - I ären jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed
skall man då giva det sälta igen? Till intet annat duger det än
till att kastas ut och trampas ned av människorna. - I ären världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe
på ett berg? - Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan
man sätter det på ljusstaken, så att det lyser for alla dem som
äro i huset. - På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att
de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i
himmelen. - I skolen icke mena att jag har kommit för att upphäva lagen
eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för
att fullborda. - Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord
förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av
lagen förgås, förrän det allt har fullbordats. - Därför, den som upphäver ett av de minsta bland dessa bud och
lär människorna så, han skall räknas för en av de minsta i
himmelriket; men den som håller dem och lär människorna så, han
skall räknas för stor i himmelriket. - Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de
skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i
himmelriket. - I haven hört att det är sagt till de gamle: ‘Du skall icke
dräpa; och den som dräper, han är hemfallen åt Domstolens[1]
dom.’ - Men jag säger eder: Var och en som vredgas på sin broder, han är
hemfallen åt Domstolens dom; men den som säger till sin broder:
‘Du odåga’, han är hemfallen åt Stora rådets dom; och den som
säger: ‘Du dåre’, han är hemfallen åt ett brinnande Gehenna. - Därför, om du kommer med din gåva till altaret, och där drager
dig till minnes att din broder har något emot dig, - så lägg ned din gåva där framför altaret, och gå först bort och
förlik dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva. - Var villig till snar förlikning med din motpart, medan du ännu
är med honom på vägen, så att din motpart icke drager dig inför
domaren, och domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och du
bliver kastad i fängelse. - Sannerligen säger jag dig: Du skall icke slippa ut därifrån,
förrän du har betalt den yttersta skärven. - I haven hört att det är sagt: ‘Du skall icke begå
äktenskapsbrott.’ - Men jag säger eder: Var och en som med begärelse ser på en
annans hustru, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i
sitt hjärta. - Om nu ditt högra öga är dig till förförelse, så riv ut det och
kasta det ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina
lemmar fördärvas, än att hela din kropp kastas i Gehenna. - Och om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den och
kasta den ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina
lemmar fördärvas, än att hela din kropp kommer till Gehenna. - Det är ock sagt: ‘Den som vill skilja sig från sin hustru han
skall giva henne skiljebrev.’ - Men jag säger eder: Var och en som skiljer sig från sin hustru
för någon annan saks skull än för otukt, han bliver orsak till
att äktenskapsbrott begås med henne. Och den som tager en
frånskild kvinna till hustru, han begår äktenskapsbrott. - Ytterligare haven I hört att det är sagt till de gamle: ‘Du
skall icke svärja falskt’ och ‘Du skall hålla din ed inför
Herren.’ - Men jag säger eder att I alls icke skolen svärja, varken vid
himmelen, ty den är ‘Guds tron’, - ej heller vid jorden, ty den är ‘hans fotapall’, ej heller vid
Jerusalem, ty det är ‘den store Konungens stad’; - ej heller må du svärja vid ditt huvud, ty du kan icke göra ett
enda hår vare sig vitt eller svart; - utan sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej.
Vad därutöver är, det är av ondo. - I haven hört att det är sagt: ‘Öga för öga och tand för tand.’
- Men jag säger eder att I icke skolen stå emot en oförrätt; utan
om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra
till åt honom; - och om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din
livklädnad, så låt honom få manteln med; - och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så
gå två med honom. - Giv åt den som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån den som
vill låna av dig. - I haven hört att det är sagt: ‘Du skall älska din nästa och hata
din ovän.’ - Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem som
förfölja eder, - och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå
upp över både onda och goda och låter det regna över både
rättfärdiga och orättfärdiga. - Ty om I älsken dem som älska eder, vad lön kunnen I få därför?
Göra icke publikanerna detsamma? - Och om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, vad
synnerligt gören I därmed? Göra icke hedningarna detsamma? - Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är
fullkomlig.»
[1] Se Domstol i Ordförkl.
*40/06 Evangelium enligt Matteus, 6 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 6 Kapitlet
Fortsättning av Jesu bergspredikan.
- »Tagen eder till vara för att öva eder rättfärdighet inför
människorna, för att bliva sedda av dem; annars haven I ingen
lön hos eder Fader, som är i himmelen. - Därför, när du giver en allmosa, så låt icke stöta i basun för
dig, såsom skrymtarna göra i synagogorna och på gatorna, för att
de skola bliva prisade av människorna. Sannerligen säger jag
eder: De hava fått ut sin lön. - Nej, när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få
veta vad den högra gör, - så att din allmosa gives i det fördolda. Då skall din Fader,
som ser i det fördolda, vedergälla dig. - Och när I bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna, vilka
gärna stå i synagogorna och i gathörnen och bedja, för att bliva
sedda av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått
ut sin lön. - Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare, och stäng igen
din dörr, och bed till din Fader i det fördolda. Då skall din
Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig. - Men i edra böner skolen I icke hopa tomma ord såsom hedningarna,
vilka mena att de skola bliva bönhörda för sina många ords
skull. - Så varen då icke lika dem; eder Fader vet ju vad I behöven,
förrän I bedjen honom. - I skolen alltså bedja sålunda:’Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn [1];
- tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på
jorden; - vårt dagliga bröd giv oss i dag;
- och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss
skyldiga äro; - och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.’
- Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock
eder himmelske Fader förlåta eder; - men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder
Fader förlåta edra försyndelser. - Och när I fasten, skolen I icke visa en bedrövad uppsyn såsom
skrymtarna, vilka vanställa sina ansikten för att bliva sedda av
människorna med sin fasta. Sannerligen säger jag eder: De hava
fått ut sin lön. - Nej, när du fastar, smörj då ditt huvud och två ditt ansikte,
- för att du icke må bliva sedd av människorna med din fasta, utan
allenast av din Fader, som är i det fördolda. Då skall din
Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig. - Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra,
och där tjuvar bryta sig in och stjäla, - utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke
förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla. - Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara.
- Ögat är kroppens lykta. Om nu ditt öga är friskt, så får hela
din kropp ljus. - Men om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din kropp höljd i
mörker. Är det nu så, att ljuset, som du har i dig, är mörker,
huru djupt bliver då icke mörkret! - Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata
den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till
den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud
och Mamon. [2] - Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv,
vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I
skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen
mer än kläderna? - Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de,
ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske
Fader dem. Ären I icke mycket mer än de? - Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln
till sin livslängd? - Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på
marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de; - och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin
härlighet var så klädd som en av dem. - Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i
morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder,
I klentrogne? - Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: ‘Vad skola vi
äta?’ eller: ‘Vad skola vi dricka?’ eller: ‘Vad skola vi kläda
oss med?’ - Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader
vet att I behöven allt detta. - Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så
skall också allt detta andra tillfalla eder. - Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen
skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen
plåga.»
[1] Se Fader vår i Ordförklaringarna
[2] Se Mamon i Ordförkl.
*40/07 Evangelium enligt Matteus, 7 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 7 Kapitlet
Slutet av Jesu bergspredikan.
- »Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda;
- ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det
mått som I mäten med skall ock mätas åt eder. - Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men
icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? - Eller huru kan du säga till din broder: ‘Låt mig taga ut grandet
ur ditt öga’, du som har en bjälke i ditt eget öga? - Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må
du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga. - Given icke åt hundarna vad heligt är, och kasten icke edra
pärlor för svinen, på det att dessa icke må trampa dem under
fötterna och sedan vända sig om och sarga eder. - Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna;
klappen, och för eder skall varda upplåtet. - Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner;
och för den som klappar skall varda upplåtet. - Eller vilken är den man bland eder, som räcker sin son en sten,
när han beder honom om bröd, - eller som räcker honom en orm, när han beder om fisk?
- Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor,
huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen,
giva vad gott är åt dem som bedja honom! - Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det
skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna. - Gån in genom den trånga porten. Ty vid och bred är den väg som
leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den; - och den port är trång och den väg är smal, som leder till livet,
och få äro de som finna den. - Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i
fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar. - Av deras frukt skolen I känna dem. Icke hämtar man väl
vindruvor från törnen, eller fikon från tistlar? - Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär
ond frukt. - Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt
träd bära god frukt. - Vart träd som icke bär god frukt bliver avhugget och kastat i
elden. - Alltså skolen I känna dem av deras frukt. —
- Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig:
‘Herre, Herre’, utan den som gör min himmelske Faders vilja. - Många skola på ‘den dagen’ [1] säga till mig: ‘Herre, Herre,
hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit
ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?’ - Men då skall jag betyga för dem: ‘Jag har aldrig känt eder; gån
bort ifrån mig, I ogärningsmän.’ - Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han
må liknas vid en förståndig man som byggde sitt hus på
hälleberget. - Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna
blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke
omkull, eftersom det var grundat på hälleberget. - Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem,
han må liknas vid en oförståndig man som byggde sitt hus på
sanden. - Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna
blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess
fall var stort.» - När Jesus hade slutat detta tal, häpnade folket över hans
förkunnelse; - ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och
icke såsom deras skriftlärde.
[1] Se Dagen i Ordförklaringarna
*40/08 Evangelium enligt Matteus, 8 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 8 Kapitlet
Jesus botar en spetälsk man och en hövitsmans tjänare, så ock Petrus' svärmoder och andra sjuka, undervisar om sin efterföljelse, stillar en storm på sjön, botar två besatta.
- Sedan han hade kommit ned från berget, följde honom mycket folk.
- Då trädde en spetälsk man fram och föll ned för honom och sade:
»Herre, vill du, så kan du göra mig ren.» - Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag vill;
bliv ren.» Och strax blev han ren från sin spetälska. - Och Jesus sade till honom: »Se till, att du icke säger detta för
någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär den
offergåva som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.» - När han därefter kom in i Kapernaum, trädde en hövitsman fram
till honom och bad honom - och sade: »Herre, min tjänare ligger därhemma lam och lider
svårt.» - Han sade till honom: »Skall då jag komma och bota honom?»
- Hövitsmannen svarade och sade: »Herre, jag är icke värdig att du
går in under mitt tak. Men säg allenast ett ord, så bliver min
tjänare frisk. - Jag är ju själv en man som står under andras befäl: jag har ock
krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: ‘Gå’, så
går han, eller till en annan: ‘Kom’, så kommer han; och om jag
säger till min tjänare: ‘Gör det’, då gör han så.» - När Jesus hörde detta, förundrade han sig och sade till dem som
följde honom: »Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke
hos någon funnit så stor tro. - Och jag säger eder: Många skola komma från öster och väster och
få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i himmelriket, - men rikets barn skola bliva utkastade i mörkret därutanför; där
skall vara gråt och tandagnisslan.» - Och Jesus sade till hövitsmannen: »Gå; såsom du tror, så må det
ske dig.» Och i samma stund blev tjänaren frisk. - När Jesus sedan kom in i Petrus’ hus, fick han se hans svärmoder
ligga sjuk i feber. - Då rörde han vid hennes hand, och febern lämnade henne; och hon
stod upp och betjänade honom. - Men när det hade blivit afton, förde man till honom många som
voro besatta; och han drev ut andarna med sitt blotta ord, och
alla som voro sjuka botade han, - för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten
Esaias, när han sade:
»Han tog på sig våra krankheter,
och våra sjukdomar bar han.» - Då nu Jesus såg mycket folk omkring sig, bjöd han att man skulle
fara över till andra stranden. - Och en skriftlärd kom fram och sade till honom: »Mästare, jag
vill följa dig varthelst du går.» - Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens
fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han
kan vila sitt huvud.» - Och en annan av hans lärjungar sade till honom: »Herre, tillstäd
mig att först gå bort och begrava min fader.» - Då svarade Jesus honom: »Följ du mig, och låt de döda begrava
sina döda.» - Och han steg i båten, och hans lärjungar följde honom.
- Och se, då uppstod en häftig storm på sjön, så att vågorna
slogo över båten; men han låg och sov. - Då gingo de fram och väckte honom och sade: »Herre, hjälp oss;
vi förgås.» - Han sade till dem: »I klentrogne, varför rädens I?» Därefter
stod han upp och näpste vindarna och sjön, och det blev alldeles
lugnt. - Och människorna förundrade sig och sade: »Vad är denne för en,
eftersom både vindarna och sjön äro honom lydiga?» - När han så hade kommit över till gadarenernas land på andra
stranden, kommo två besatta emot honom, ut från gravarna där.
Och de voro mycket våldsamma, så att ingen kunde färdas den
vägen fram. - Dessa ropade då och sade: »Vad har du med oss att göra, du Guds
Son? Har du kommit hit för att plåga oss, förrän tid är?» - Nu gick där långt ifrån dem en stor svinhjord i bet.
- Och de onda andarna bådo honom och sade: »Om du vill driva ut
oss så låt oss fara in i svinhjorden.» - Då sade han till dem: »Faren åstad.» Och de gåvo sig åstad och
foro in i svinen. Och se, då störtade sig hela hjorden utför
branten ned i sjön och omkom i vattnet. - Men herdarna flydde; och när de hade kommit in i staden,
omtalade de alltsammans, och särskilt vad som hade skett med de
besatta. - Då gick hela staden ut för att möta Jesus; och när de fingo se
honom, bådo de att han skulle begiva sig bort ifrån deras
område.
*40/09 Evangelium enligt Matteus, 9 KapitletEvangelium enligt Matteus, 9 Kapitlet
Jesus botar en lam man, kallar Matteus, undervisar om fasta, botar en kvinna som lider av blodgång, uppväcker från döden en synagogföreståndares dotter, öppnar två blindas ögon, botar en dövstum, vandrar omkring i Galileen.
- Och han steg i en båt och for över och kom till sin egen stad.
- Då förde de till honom en lam man, som låg på en säng. När
Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Var vid gott mod,
min son; dina synder förlåtas dig.» - Då sade några av de skriftlärde vid sig själva: »Denne hädar.»
- Men Jesus förstod deras tankar och sade: »Varför tänken I i edra
hjärtan vad ont är? - Vilket är lättare, att säga: ‘Dina synder förlåtas dig’ eller
att säga: ‘Stå upp och gå’? - Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på
jorden att förlåta synder, så stå upp» — sade han nu till den
lame — »och tag din säng och gå hem.» - Då stod han upp och gick hem.
- När folket såg detta, blevo de häpna och prisade Gud, som hade
givit sådan makt åt människor. - När Jesus därifrån gick vidare fram, fick han se en man, som
hette Matteus, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne:
»Följ mig.» Då stod han upp och följde honom. - När han därefter låg till bords i hans hus, kommo många
publikaner och syndare dit och voro bordsgäster där, jämte Jesus
och hans lärjungar. - Men då fariséerna sågo detta, sade de till hans lärjungar: »Huru
kan eder mästare äta med publikaner och syndare?» - När han hörde detta, sade han: »Det är icke de friska som behöva
läkare, utan de sjuka. - Men gån I åstad och lären eder vad de orden betyda: ‘Jag har
behag till barmhärtighet, och icke till offer.’ Ty jag har icke
kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.» - Därefter kommo Johannes’ lärjungar till honom och sade: »Varför
fasta icke dina lärjungar då vi och fariséerna ofta fasta?» - Jesus svarade dem: »Icke kunna väl bröllopsgästerna sörja, så
länge brudgummen är hos dem? Men den tid skall komma, då
brudgummen tages ifrån dem, och då skola de fasta. - Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel, ty det
isatta stycket skulle riva bort ännu mer av manteln, och hålet
skulle bliva värre. - Ej heller slår man nytt vin I gamla skinnläglar; om någon så
gjorde, skulle läglarna sprängas sönder och vinet spillas ut,
jämte det att läglarna fördärvades. Nej, man slår nytt vin i
nya läglar, så bliva båda delarna bevarade.» - Medan han talade detta till dem, trädde en synagogföreståndare
fram och föll ned för honom och sade: »Min dotter har just nu
dött, men kom och lägg din hand på henne, så bliver hon åter
levande.» - Då stod Jesus upp och följde honom med sina lärjungar.
- Men en kvinna, som i tolv år hade lidit av blodgång, närmade sig
honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel. - Ty hon sade vid sig själv: »Om jag allenast får röra vid hans
mantel, så bliver jag hulpen.» - Då vände Jesus sig om, och när han fick se henne, sade han: »Var
vid gott mod, min dotter; din tro har hjälpt dig.» Och kvinnan
var hulpen från den stunden. - När Jesus sedan kom in i föreståndarens hus och fick se
flöjtblåsarna och folket som höjde klagolåt, - sade han: »Gån bort härifrån; ty flickan är icke död, hon
sover.» Då hånlogo de åt honom. - Men sedan folket hade blivit utvisat, gick han in och tog
flickan vid handen. Då stod hon upp. - Och ryktet härom gick ut över hela det landet.
- När Jesus gick därifrån, följde honom två blinda som ropade och
sade: »Davids son, förbarma dig över oss.» - Och då han kom hem, trädde de blinda fram till honom; och Jesus
frågade dem: »Tron I att jag kan göra detta?» De svarade honom:
»Ja, Herre.» - Då rörde han vid deras ögon och sade: »Ske eder efter eder tro.»
- Och deras ögon öppnades. Och Jesus tillsade dem strängeligen
att se till, att ingen finge veta detta. - Men de gingo åstad och utspridde ryktet om honom över hela det
landet. - När dessa voro på väg ut, förde man till honom en dövstum som
var besatt. - Och när den onde anden hade blivit utdriven, talade den
dövstumme. Och folket förundrade sig och sade: »Sådant bar
aldrig förut varit sett i Israel.» - Men fariséerna sade: »Det är med de onda andarnas furste som han
driver ut de onda andarna.» - Och Jesus gick omkring i alla städer och byar och undervisade i
deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade
alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet. - Och när han såg folkskarorna, ömkade han sig över dem, eftersom
de voro så illa medfarna och uppgivna, »lika får som icke hava
någon herde.» - Därför sade han till sina lärjungar: »Skörden är mycken, men
arbetarna äro få. - Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare
till sin skörd.»
*40/10 Evangelium enligt Matteus, 10 KapitletEvangelium enligt Matteus, 10 Kapitlet
Jesus sänder ut sina tolv lärjungar.
- Och han kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt
över orena andar, till att driva ut dem, så ock makt att bota
alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet. - Och dessa äro de tolv apostlarnas namn: först Simon, som kallas
Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob, Sebedeus’ son,
och Johannes, hans broder; - Filippus och Bartolomeus; Tomas och Matteus, publikanen; Jakob,
Alfeus’ son, och Lebbeus; - Simon ivraren och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.
- Dessa tolv sände Jesus ut; och han bjöd dem och sade:»Ställen icke eder färd till hedningarna, och gån icke in i
någon samaritisk stad, - utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.
- Och där I gån fram skolen I predika och säga: ‘Himmelriket är
nära.’ - Boten sjuka, uppväcken döda, gören spetälska rena, driven ut
onda andar. I haven fått för intet; så given ock för intet. - Skaffen eder icke guld eller silver eller koppar i edra bälten,
- icke någon ränsel för eder färd, ej heller dubbla livklädnader,
ej heller skor eller stav; ty arbetaren är värd sin mat. - Men när I haven kommit in i någon stad eller by, så utforsken
vilken därinne som är värdig, och stannen hos honom, till dess I
lämnen den orten. - Och när I kommen in i ett hus, så hälsen det.
- Om då det huset är värdigt, så må den frid I tillönsken det
komma däröver; men om det icke är värdigt, då må den frid I
tillönsken det vända tillbaka till eder. - Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på
edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden, och skudden
stoftet av edra fötter. - Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Gomorras land skall
det på domens dag bliva drägligare än för den staden. - Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt in ibland ulvar. Varen
fördenskull kloka såsom ormar och menlösa såsom duvor. - Tagen eder till vara för människorna; ty de skola draga eder
inför domstolar, och i sina synagogor skola de gissla eder; - och I skolen föras fram också inför landshövdingar och konungar,
för min skull, till ett vittnesbörd för dem och för hedningarna. - Men när man drager eder inför rätta, gören eder då icke bekymmer
för huru eller vad I skolen tala; ty vad I skolen tala skall
bliva eder givet i den stunden. - Det är icke I som skolen tala, utan det är eder Faders Ande som
skall tala i eder. - Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas,
ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina
föräldrar och skola döda dem. - Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men
den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. — - När de nu förfölja eder i en stad, så flyn till en annan; och om
de också där förfölja eder, så flyn till ännu en annan. Ty
sannerligen säger jag eder: I skolen icke hava hunnit igenom
alla Israels städer, förrän Människosonen kommer. - Lärjungen är icke förmer än sin mästare, ej heller är tjänaren
förmer än sin herre. - Det må vara lärjungen nog, om det går honom såsom hans mästare,
och tjänaren, om det går honom såsom hans herre. Om de hava
kallat husbonden för Beelsebul, huru mycket mer skola de icke så
kalla hans husfolk! - Frukten alltså icke för dem; ty intet är förborgat, som icke
skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall
bliva känt. - Vad jag säger eder i mörkret, det skolen säga i ljuset, och vad
I hören viskas i edert öra, det skolen I predika på taken. - Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke
hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom som har
makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna. — - Säljas icke två sparvar för en skärv? [1] Och icke en av dem
faller till jorden utan eder Faders vilja. - Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade.
- Frukten alltså icke; I ären mer värda än många sparvar.
- Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom
skall och jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. - Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall och
jag förneka inför min Fader, som är i himmelen. - I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på
jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd. - Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att
‘sonen sätter sig upp mot sin fader
och dottern mot sin moder
och sonhustrun mot sin svärmoder, - och envar får sitt eget husfolk till fiender’.
- Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke
värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är
mig icke värdig; - och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han
är mig icke värdig. - Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister
sitt liv, för min skull, han skall finna det. - Den som tager emot eder, han tager emot mig, och den som tager
emot mig, han tager emot honom som har sänt mig. - Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han
skall få en profets lön; och den som tager emot en rättfärdig
man, därför att det är en rättfärdig man, han skall få en
rättfärdig mans lön. - Och den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt
vatten att dricka, därför att det är en lärjunge — sannerligen
säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.»
[1] Se Skärv i Ordförkl.
*40/11 Evangelium enligt Matteus, 11 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 11 Kapitlet
Jesus vittnar om sig och om Johannes döparen, bestraffar folkets otro, prisar sin Faders frälsningsråd, inbjuder till sig de arbetande och betungade.
- När Jesus hade givit sina tolv lärjungar alla dessa bud, gick
han därifrån vidare, för att undervisa och predika i deras
städer. - Men när Johannes i sitt fängelse fick höra om Kristi gärningar,
sände han bud med sina lärjungar - och lät fråga honom: »Är du den som skulle komma, eller skola vi
förbida någon annan?» - Då svarade Jesus och sade till dem: »Gån tillbaka och omtalen
för Johannes vad I hören och sen: - blinda få sin syn, halta gå, spetälska bliva rena, döva höra,
döda uppstå, och ‘för fattiga förkunnas glädjens budskap’. - Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»
- När dessa sedan gingo bort, begynte Jesus tala till folket om
- Johannes
- »Varför var det I gingen ut i öknen? Var det för att se ett rör
som drives hit och dit av vinden?
- Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa kläddi fina kläder? De som bära fina kläder, dem finnen I ju i
konungapalatsen. - Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag
säger eder: Ännu mer än en profet är han. - Han är den om vilken det är skrivet:
‘Se, jag sänder ut min ängel framför dig,
och han skall bereda vägen för dig.’ - Sannerligen säger jag eder: Bland dem som äro födda av kvinnor
har ingen uppstått, som har varit större än Johannes döparen;
men den som är minst i himmelriket är likväl större än han. - Och från Johannes döparens dagar intill denna stund tränger
himmelriket fram med storm, och människor storma fram och rycka
det till sig. - Ty alla profeterna och lagen hava profeterat intill Johannes;
- och om I viljen tro det: han är Elias, den som skulle komma.
- Den som har öron, han höre.
- Men vad skall jag likna detta släkte vid? Det är likt barn som
sitta på torgen och ropa till andra barn - och säga:
‘Vi hava spelat för eder,
och I haven icke dansat;
vi hava sjungit sorgesång,
och I haven icke jämrat eder.’ - Ty Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och så säger
man: ‘Han är besatt av en ond ande.’ - Människosonen kom, och han både äter och dricker, och nu säger
man: ‘Se vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners
och syndares vän!’ Men Visheten har fått rätt av sina barn.» - Därefter begynte han tala bestraffande ord till de städer i
vilka han hade utfört så många av sina kraftgärningar, och
förehålla dem att de icke hade gjort bättring: - »Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar
som äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så
skulle de för länge sedan hava gjort bättring i säck och aska. - Men jag säger eder: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag
bliva drägligare än för eder. - Och du, Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen?
Nej, ned till dödsriket måste du fara. Ty om de kraftgärningar
som äro gjorda i dig hade blivit gjorda i Sodom, så skulle det
hava stått ännu i dag. - Men jag säger eder att det för Sodoms land skall på domens dag
bliva drägligare än för dig.» - Vid den tiden talade Jesus och sade: »Jag prisar dig, Fader, du
himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för
de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga. - Ja, Fader; så har ju varit ditt behag.
- Allt har av min Fader blivit förtrott åt mig. Och ingen känner
Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och
den för vilken Sonen vill göra honom känd. — - Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall
jag giva eder ro. - Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och
ödmjuk i hjärtat; ‘så skolen I finna ro för edra själar’. - Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.»
*40/12 Evangelium enligt Matteus, 12 KapitletEvangelium enligt Matteus, 12 Kapitlet
Jesus undervisar om sabbatsbudet, botar en man som har en förvissnad hand, så ock en besatt, försvarar sig mot fariséerna, varnar för hädelse mot den helige Ande, avvisar några som begära tecken, giver till känna vilka som äro hans rätta fränder.
- Vid den tiden tog Jesus på sabbaten vägen genom ett sädesfält;
och hans lärjungar blevo hungriga och begynte rycka av ax och
äta. - När fariséerna sågo detta, sade de till honom: »Se, dina
lärjungar göra vad som icke är lovligt att göra på en sabbat.» - Han svarade dem: »Haven I icke läst vad David gjorde, när han
och de som följde honom blevo hungriga: - huru han då gick in i Guds hus, och huru de åto skådebröden,
fastän det ju varken för honom eller för dem som följde honom
var lovligt att äta sådant bröd, utan allenast för prästerna? - Eller haven I icke läst i lagen att prästerna på sabbaten bryta
sabbaten i helgedomen, och likväl äro utan skuld? - Men jag säger eder: Här är vad som är förmer än helgedomen.
- Och haden I förstått vad det är: ‘Jag har behag till
barmhärtighet, och icke till offer’, så skullen I icke hava dömt
dem skyldiga, som äro utan skuld. - Ty Människosonen är herre över sabbaten.»
- Och han gick därifrån vidare och kom in i deras synagoga.
- Och se, där var en man som hade en förvissnad hand. Då frågade
de honom och sade: »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten?»
De ville nämligen få något att anklaga honom för. - Men han sade till dem: »Om någon bland eder har ett får, och
detta på sabbaten faller i en grop, fattar han icke då i det och
drager upp det? - Huru mycket mer värd är nu icke en människa än ett får! Alltså
är det lovligt att på sabbaten göra vad gott är.» - Därefter sade han till mannen: »Räck ut din hand.» Och han
räckte ut den, och den blev frisk igen och färdig såsom den
andra. — - Då gingo fariséerna bort och fattade det beslutet om honom, att
de skulle förgöra honom. - Men när Jesus fick veta detta, gick han bort därifrån; och många
följde honom, och han botade dem alla, - men förbjöd dem strängeligen att utbreda ryktet om honom.
- Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias,
när han sade: - »Se, över min tjänare, som jag har utvalt,
min älskade, i vilken min själ har funnit behag,
över honom skall jag låta min Ande komma,
och han skall förkunna rätten bland folken. - Han skall icke kiva eller skria,
och hans röst skall man icke höra på gatorna, - Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa,
och en rykande veke skall han icke utsläcka,
intill dess att han har fört rätten fram till seger. - Och till hans namn skola folken sätta sitt hopp.»
- Då förde man till honom en besatt, som var blind och dövstum.
Och han botade honom, så att den dövstumme talade och såg. - Och allt folket uppfylldes av häpnad och sade: »Månne icke
denne är Davids son?» - Men när fariséerna hörde detta, sade de: »Det är allenast med
Beelsebul, de onda andarnas furste, som denne driver ut de onda
andarna.» - Men han förstod deras tankar och sade till dem:»Vart rike som har kommit i strid med sig självt bliver förött,
och intet samhälle eller hus som har kommit i strid med sig
självt kan hava bestånd. - Om nu Satan driver ut Satan, så har han kommit i strid med
sig själv. - Huru kan då hans rike hava bestånd? Och om det är med Beelsebul
som jag driver ut de onda andarna, med vem driva då edra egna
anhängare ut dem? De skola alltså vara edra domare. - Om det åter är med Guds Ande som jag driver ut de onda
andarna, så har ju Guds rike kommit till eder. — - Eller huru kan någon gå in i en stark mans hus och beröva honom
hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke? Först
därefter kan han plundra hans hus. - Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke
församlar med mig, han förskingrar. - Därför säger jag eder: All annan synd och hädelse skall bliva
människorna förlåten, men hädelse mot Anden skall icke bliva
förlåten. - Ja, om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva
honom förlåtet; men om någon säger något mot den helige Ande, så
skall det icke bliva honom förlåtet, varken i denna tidsåldern
eller i den tillkommande. - I måsten döma så: antingen är trädet gott, och då måste dess
frukt vara god; eller är trädet dåligt, och då måste dess frukt
vara dålig. Ty av frukten känner man trädet. - I huggormars avföda, huru skullen I kunna tala något gott, då I
själva ären onda? Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen. - En god människa bär ur sitt goda förråd fram vad gott är, och en
ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är. - Men jag säger eder, att för vart fåfängligt ord som människorna
tala skola de göra räkenskap på domens dag. - Ty efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord
skall du dömas skyldig.» - Då togo några av de skriftlärde och fariséerna till orda och
sade till honom: »Mästare, vi skulle vilja se något tecken av
dig.» - Men han svarade och sade till dem:»Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken,
men intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas’
tecken. - Ty likasom Jonas tre dagar och tre nätter var i den stora
fiskens buk, så skall ock Människosonen tre dagar och tre nätter
vara i jordens sköte. - Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta
släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas’
predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas. - Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram
tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty hon kom
från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, här är
vad som är mer än Salomo. - När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han
omkring i ökentrakter och söker efter ro, men finner ingen. - Då säger han: ‘Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag
gick ut ifrån.’ Och när han kommer dit och finner det stå
ledigt och vara fejat och prytt, - då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro
värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver
för den människan det sista värre än det första. Så skall det
ock gå med detta onda släkte.» - Medan han ännu talade till folket, kommo hans moder och hans
bröder och stannade därutanför och ville tala med honom. - Då sade någon till honom: »Se, din moder och dina bröder stå
härutanför och vilja tala med dig.» - Men han svarade och sade till den som omtalade detta för honom:
»Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?» - Och han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: »Se här är
min moder, och här äro mina bröder! - Ty var och en som gör min himmelske Faders vilja, den är min
broder och min syster och min moder.»
*40/13 Evangelium enligt Matteus, 13 KapitletEvangelium enligt Matteus, 13 Kapitlet
Jesus undervisar i liknelser om himmelriket, bemötes i sin fädernestad med förakt.
- Samma dag gick Jesus ut från huset där han bodde och satte sig
vid sjön. - Då församlade sig mycket folk omkring honom. Därför steg han i
en båt; och han satt i den, medan allt folket stod på stranden. - Och han talade till dem mycket i liknelser; han sade:»En såningsman gick ut för att så.
- Och när han sådde, föll somt vid vägen, och fåglarna kommo och
åto upp det. - Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och
det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord; - men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det
icke hade någon rot, torkade det bort. - Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde
det. - Men somt föll i god jord, och det gav frukt, dels hundrafalt,
dels sextiofalt, dels trettiofalt. - Den som har öron, han höre.»
- Då trädde lärjungarna fram och sade till honom: »Varför talar du
till dem i liknelser?» - Han svarade och sade:»Eder är givet att lära känna himmelrikets hemligheter, men dem
är det icke givet. - Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över
nog; men en som icke har, från honom skall tagas också det han
har. - Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende
ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller
förstå. - Så fullbordas på dem Esaias’ profetia, den som säger:
'Med hörande öron skolen I höra, och dock alls intet förstå, och med seende ögon skolen I se, och dock alls intet förnimma. 15. Ty detta folks hjärta har blivit förstockat, och med öronen höra de illa, och sina ögon hava de tillslutit, så att de icke se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sina hjärtan, och omvända sig och bliva helade av mig.
16. Men saliga äro edra ögon, som se, och edra öron, som höra.
17. Ty sannerligen säger jag eder: Många profeter och rättfärdiga
män åstundade att se det som I sen, men fingo dock icke se det, och att höra det som I hören, men fingo dock icke höra det.
18. Hören alltså I vad som menas med liknelsen om såningsmannen.
19. När någon hör ordet om riket, men icke förstår det, då kommer
den onde och river bort det som såddes i hans hjärta. Om en sådan människa kan det sägas att säden såddes vid vägen. 20. Och att den såddes på stengrunden, det är sagt om den som väl hör ordet och strax tager emot det med glädje, 21. men som icke har någon rot i sig, utan bliver beståndande allenast till en tid, och när bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då kommer han strax på fall. 22. Och att den såddes bland törnena, det är sagt om den som väl hör ordet, men låter tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse förkväva det, så att han bliver utan frukt. 23. Men att den såddes i den goda jorden, det är sagt om den som både hör ordet och förstår det, och som jämväl bär frukt och giver dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt.»
24. En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Med
himmelriket är det, såsom när en man sådde god säd i sin åker;
25. men när folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland
vetet och gick sedan sin väg.
26. När nu säden sköt upp och satte frukt, så visade sig ock
ogräset.
27. Då trädde husbondens tjänare fram och sade till honom: ‘Herre,
du sådde ju god säd i din åker; varifrån har den då fått ogräs?
28. Han svarade dem: ‘En ovän har gjort detta.’ Tjänarna sade till
honom: 'Vill du alltså att vi skola gå åstad och samla det tillhopa?' 29. Men han svarade: 'Nej; ty då kunden I rycka upp vetet jämte ogräset, när I samlen detta tillhopa. 30. Låten båda slagen växa tillsammans intill skördetiden; och när skördetiden är inne, vill jag säga till skördemännen: 'Samlen först tillhopa ogräset, och binden det i knippor till att brännas upp, och samlen sedan in vetet i min lada.'»
31. En annan liknelse framställde han för dem; han sade:
»Himmelriket är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin åker. 32. Det är minst av alla frön, men när det har växt upp, är det störst bland kryddväxter; ja, det bliver ett träd, så att himmelens fåglar komma och bygga sina nästen på dess grenar.»
33. En annan liknelse framställde han för dem: »Himmelriket är likt
en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor [1] mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»
34. Allt detta talade Jesus i liknelser till folket, och utan
liknelse talade han intet till dem.
35. Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten som sade:
»Jag vill öppna min mun till liknelser, uppenbara vad förborgat har varit från världens begynnelse.»
36. Därefter lät han folket gå och gick själv hem. Och hans
lärjungar trädde fram till honom och sade: »Uttyd för oss liknelsen om ogräset i åkern.»
37. Han svarade och sade:
»Den som sår den goda säden är Människosonen.
38. Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men
ogräset är ondskans barn.
39. Ovännen, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidens
ände. Skördemännen är änglar.
40. Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall
det ock ske vid tidens ände.
41. Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla
tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till fall, och dem som göra vad orätt är, 42. och skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan. 43. Då skola de rättfärdiga lysa såsom solen, i sin Faders rike. Den som har öron, han höre.
44. Himmelriket är likt en skatt som har blivit gömd i en åker. Och
en man finner den, men håller det hemligt; och i sin glädje går han bort och säljer allt vad han äger och köper den åkern.
45. Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en köpman söker
efter goda pärlor;
46. och då han har funnit en dyrbar pärla, går han bort och säljer
vad han äger och köper den.
47. Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en not kastas i
havet och samlar tillhopa fiskar av alla slag.
48. När den så bliver full, drager man upp den på stranden och
sätter sig ned och samlar de goda i kärl, men de dåliga kastar man bort. -- 49. Så skall det ock ske vid tidens ände: änglarna skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga 50. och kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan.
51. Haven I förstått allt detta?»
De svarade honom: »Ja.»
52. Då sade han till dem: »Så är nu var skriftlärd, som har blivit
en lärjunge för himmelriket, lik en husbonde som ur sitt förråd bär fram nytt och gammalt.»
53. När Jesus hade framställt alla dessa liknelser, drog han bort
därifrån.
54. Och han kom till sin fädernestad, och där undervisade han folket
i deras synagoga, så att de häpnade och sade: »Varifrån har han fått denna vishet? Och hans kraftgärningar, varifrån komma de? 55. Är då denne icke timmermannens son? Heter icke hans moder Maria, och heta icke hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? 56. Och hans systrar, bo de icke alla hos oss? Varifrån har han då fått allt detta?» 57. Så blev han för dem en stötesten. Men Jesus sade till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och i sitt eget hus.» 58. Och för deras otros skull gjorde han där icke många kraftgärningar.
[1] Se Skäppa i Ordförklaringarna
*40/14 Evangelium enligt Matteus, 14 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 14 Kapitlet
Johannes döparen halshugges. Jesus bespisar fem tusen män, går på vattnet, botar sjuka i Gennesarets land.
- Vid den tiden fick Herodes, landsfursten, höra ryktet om Jesus.
- Då sade han till sina tjänare: »Det är Johannes döparen. Han
har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i
honom.» - Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och binda honom och
sätta honom i fängelse, för Herodias’, sin broder Filippus’
hustrus, skull. - Ty Johannes hade sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig
att hava henne.» - Och han hade velat döda honom, men han fruktade för folket,
eftersom de höll honom för en profet. - Men så kom Herodes’ födelsedag. Då dansade Herodias’ dotter
inför dem; och hon behagade Herodes så mycket, - att han med en ed lovade att giva henne vad helst hon begärde.
- Hon sade då, såsom hennes moder ingav henne: »Giv mig här på ett
fat Johannes döparens huvud.» - Då blev konungen bekymrad, men för edens och för bordsgästernas
skull bjöd han att man skulle giva henne det, - och sände åstad och lät halshugga Johannes i fängelset.
- Och hans huvud blev framburet på ett fat och givet åt flickan;
och hon bar det till sin moder. - Men hans lärjungar kommo och togo hans döda kropp och begrovo
honom. Sedan gingo de och omtalade det för Jesus. - Då Jesus hörde detta, for han i en båt därifrån bort till en öde
trakt, där de kunde vara allena. Men när folket fick höra
härom, kommo de landvägen efter honom från städerna. - Och då han steg i land, fick han se att där var mycket folk; och
han ömkade sig över dem och botade deras sjuka. - Men när det led mot aftonen, trädde hans lärjungar fram till
honom och sade: »Trakten är öde, och tiden är redan framskriden.
Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och köpa
sig mat.» - Men Jesus sade till dem: »De behöva icke gå bort; given I dem
att äta.» - De svarade honom: »Vi hava här icke mer än fem bröd och två
fiskar.» - Då sade han: »Bären dem hit till mig.»
- Därefter tillsade han folket att lägga sig ned i gräset. Och
han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till
himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt
lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket. - Och de åto alla och blevo mätta Sedan samlade man upp de
överblivna styckena, tolv korgar fulla. - Men de som hade ätit voro vid pass fem tusen män, förutom
kvinnor och barn. - Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och
före honom fara över till andra stranden, medan han tillsåg att
folket skildes åt. - Och sedan detta hade skett, gick han upp på berget för att vara
allena och bedja. När det så hade blivit afton, var han där
ensam. - Båten var då redan många stadier [1] från land och hårt ansatt
av vågorna, ty vinden låg emot. - Men under fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående fram över
sjön. - När då lärjungarna fingo se honom gå på sjön, blevo de förfärade
och sade: »Det är en vålnad», och ropade av förskräckelse. - Men Jesus begynte strax tala till dem och sade: »Varen vid gott
mod; det är jag, varen icke förskräckta.» - Då svarade Petrus honom och sade: »Herre, är det du, så bjud mig
att komma till dig på vattnet.» - Han sade: »Kom.» Då steg Petrus ut ur båten och begynte gå på
vattnet och kom till Jesus. - Men när han såg huru stark vinden var, blev han förskräckt; och
då han nu begynte sjunka, ropade han och sade: »Herre, hjälp
mig.» - Och strax räckte Jesus ut handen och fattade i honom och sade
till honom: »Du klentrogne, varför tvivlade du?» - När de sedan hade kommit upp i båten, lade sig vinden.
- Men de som voro i båten föllo ned för honom och sade: »Förvisso
är du Guds Son.» - När de hade farit över, kommo de till Gennesarets land.
- Då nu folket där på orten kände igen honom, sände de ut bud i
hela trakten däromkring, och man förde till honom alla som voro
sjuka. - Och de bådo honom att allenast få röra vid hörntofsen på hans
mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.
[1] Se Stadie i Ordförkl
*40/15 Evangelium enligt Matteus, 15 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 15 Kapitlet
Jesus bestraffar fariséernas skrymtaktiga nit, bönhör en kananeisk kvinna, botar många sjuka, bespisar fyra tusen män.
- Härefter kommo fariséer och skriftlärde från Jerusalem till
Jesus och sade: - »Varför överträda dina lärjungar de äldstes stadgar? De två ju
icke sina händer, när de skola äta.» - Men han svarade och sade till dem : »Varför överträden I själva
Guds bud, för edra stadgars skull? - Gud har ju sagt: ‘Hedra din fader och din moder’ och: ‘Den som
smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.’ - Men I sägen, att om någon säger till sin fader eller sin moder:
‘Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i
stället såsom offergåva’, då behöver han alls icke hedra sin
fader eller sin moder. - I haven så gjort Guds budord om intet, för edra stadgars skull.
- I skrymtare, rätt profeterade Esaias om eder, när han sade:
- ‘Detta folk ärar mig med sina läppar,
men deras hjärtan äro långt ifrån mig; - och fåfängt dyrka de mig,
eftersom de läror de förkunna äro människobud.’» - Och han kallade folket till sig och sade till dem: »Hören och
förstån. - Icke vad som går in i munnen orenar människan, men vad som går
ut ifrån munnen, det orenar människan.» - Då trädde hans lärjungar fram och sade till honom: »Vet du, att
när fariséerna hörde det du nu sade, var det för dem en
stötesten?» - Men han svarade och sade: »Var planta som min himmelske Fader
icke har planterat skall ryckas upp med rötterna. - Frågen icke efter dem. De äro blinda ledare; och om en blind
leder en blind, så falla de båda i gropen.» - Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Uttyd för oss
detta bildliga tal.» - Han sade: »Ären då också I ännu utan förstånd?
- Insen I icke att allt som går in i munnen, det går ned i buken
och har sin naturliga utgång? - Men vad som går ut ifrån munnen, det kommer från hjärtat, och
det är detta som orenar människan. - Ty från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt,
tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse. - Det är detta som orenar människan; men att äta med otvagna
händer, det orenar icke människan.» - Och Jesus begav sig bort därifrån och drog sig undan till
trakten av Tyrus och Sidon. - Då kom en kananeisk kvinna från det området och ropade och sade:
»Herre, Davids son, förbarma dig över mig. Min dotter plågas
svårt av en ond ande.» - Men han svarade henne icke ett ord. Då trädde hans lärjungar
fram och bådo honom och sade: »Giv henne besked; hon förföljer
oss ju med sitt ropande.» - Han svarade och sade: »Jag är icke utsänd till andra än till de
förlorade fåren av Israels hus.» - Men hon kom fram och föll ned för honom och sade: »Herre, hjälp
mig.» - Då svarade han och sade: »Det är otillbörligt att taga brödet
från barnen och kasta det åt hundarna.» - Hon sade: »Ja, Herre. Också äta ju hundarna allenast av de
smulor som falla ifrån deras herrars bord.» - Då svarade Jesus och sade till henne: »O kvinna, din tro är
stor. Ske dig såsom du vill.» Och hennes dotter var frisk ifrån
den stunden. - Men Jesus gick därifrån vidare och kom till Galileiska sjön.
Och han gick upp på berget och satte sig där. - Då kom mycket folk till honom, och de hade med sig halta,
blinda, dövstumma, lytta och många andra; dem lade de ned för
hans fötter, och han botade dem, - så att folket förundrade sig, när de funno dövstumma tala, lytta
vara friska och färdiga, halta gå och blinda se. Och man
prisade Israels Gud. - Och Jesus kallade sina lärjungar till sig och sade: »Jag ömkar
mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt
kvar hos mig, och de hava intet att äta; och jag vill icke låta
dem gå ifrån mig fastande, för att de icke skola uppgivas på
vägen.» - Då sade lärjungarna till honom: »Varifrån skola vi här, i en
öken, få så mycket bröd, att vi kunna mätta så mycket folk?» - Jesus frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju,
och därtill några få småfiskar.» - Då tillsade han folket att lägra sig på marken.
- Och han tog de sju bröden, så ock fiskarna, och tackade Gud och
bröt bröden och gav åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt
folket. - Så åto de alla och blevo mätta. Och de överblivna styckena
samlade man sedan upp, sju korgar fulla. - Men de som hade ätit voro fyra tusen män, förutom kvinnor och
barn. - Sedan lät han folket skiljas åt och steg i båten och for till
Magadans område.
*40/16 Evangelium enligt Matteus, 16 KapitletEvangelium enligt Matteus, 16 Kapitlet
Jesus avvisar några som begära tecken från himmelen, varnar för fariséernas och sadducéernas surdeg, bekännes av Petrus vara Messias, Guds Son, förutsäger sitt lidande, talar om sin efterföljelse.
- Och fariséerna och sadducéerna kommo dit och ville sätta honom
på prov; de begärde att han skulle låta dem se något tecken från
himmelen. - Men han svarade och sade till dem: »Om aftonen sägen I: ‘Det
bliver klart väder, ty himmelen är röd’, - och om morgonen: ‘Det bliver oväder i dag, ty himmelen är mulen
och röd.’ Ja, om himmelens utseende förstån I att döma, men om
tidernas tecken kunnen I icke döma. - Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken,
men intet annat tecken skall givas det än Jonas’ tecken.» Och så
lämnade han dem och gick sin väg. - När sedan lärjungarna foro åstad, över till andra stranden, hade
de förgätit att taga med sig bröd. - Och Jesus sade till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara
för fariséernas och sadducéernas surdeg.» - Då talade de med varandra och sade: »Det är därför att vi icke
hava tagit med oss bröd.» - Men när Jesus märkte detta, sade han: »I klentrogne, varför
talen I eder emellan om att I icke haven bröd med eder? - Förstån I ännu ingenting? Och kommen I icke ihåg de fem bröden
åt de fem tusen, och huru många korgar I då togen upp? - Ej heller de sju bröden åt de fyra tusen, och huru många korgar
I då togen upp? - Huru kommer det då till, att I icke förstån att det ej var om
bröd som jag talade till eder? Tagen eder till vara för
fariséernas och sadducéernas surdeg.» - Då förstodo de att det icke var för surdeg i bröd som han hade
bjudit dem att taga sig till vara, utan för fariséernas och
sadducéernas lära. - Men när Jesus kom till trakten av Cesarea Filippi, frågade han
sina lärjungar och sade: »Vem säger folket Människosonen vara?» - De svarade: »Somliga säga Johannes döparen, andra Elias, andra
åter Jeremias eller en annan av profeterna.» - Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?»
- Simon Petrus svarade och sade: »Du är Messias, den levande
Gudens Son.» - Då svarade Jesus och sade till honom: »Salig är du, Simon,
Jonas’ son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig,
utan min Fader, som är i himmelen. - Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa [1]
skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke
bliva henne övermäktiga. - Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på
jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser
på jorden, det skall vara löst i himmelen.» - Därefter förbjöd han lärjungarna att för någon säga att han var
Messias. - Från den tiden begynte Jesus förklara för sina lärjungar, att
han måste gå till Jerusalem och lida mycket av de äldste och
översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva
dödad, men att han på tredje dagen skulle uppstå igen. - Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom och
sade: »Bevare dig Gud, Herre! Ingalunda får detta vederfaras
dig.» - Men han vände sig om och sade till Petrus: »Gå bort, Satan, och
stå mig icke i vägen; du är för mig en stötesten, ty dina tankar
äro icke Guds tankar, utan människotankar.» - Därefter sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill
efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på
sig: så följe han mig. - Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den
som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det. - Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men
förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen
för sin själ? - Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina
änglar, och då skall han vedergälla var och en efter hans
gärningar. - Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några
som icke skola smaka döden, förrän de få se Människosonen komma
i sitt rike.»
[1] Klippa heter på grekiska petra.
*40/17 Evangelium enligt Matteus, 17 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 17 Kapitlet
Jesus förklaras, botar en månadsrasande gosse, förutsäger på nytt sitt lidande, betalar tempelskatten.
- Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och
Johannes, Jakobs broder, och förde dem upp på ett högt berg, där
de voro allena. - Och hans utseende förvandlades inför dem: hans ansikte sken
såsom solen, och hans kläder blevo vita såsom ljuset. - Och se, för dem visade sig Moses och Elias, i samtal med honom.
- Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Herre, här är oss
gott att vara; vill du, så skall jag här göra tre hyddor, åt dig
en och åt Moses en och åt Elias en.» [1] - Och se, medan han ännu talade, överskyggade dem en ljus sky, och
ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min älskade son, i
vilken jag har funnit behag; hören honom.» - När lärjungarna hörde detta, föllo de ned på sina ansikten i
stor förskräckelse. - Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: »Stån upp, och
varen icke förskräckta.» - När de då lyfte upp sina ögon, sågo de ingen utom Jesus allena.
- Då de sedan gingo ned från berget, bjöd Jesus dem och sade:
»Omtalen icke för någon denna syn, förrän Människosonen har
uppstått från de döda.» - Men lärjungarna frågade honom och sade: »Huru kunna då de
skriftlärde säga att Elias först måste komma?» - Han svarade och sade: »Elias måste visserligen komma och
upprätta allt igen; - men jag säger eder att Elias redan har kommit. Men de ville
icke veta av honom, utan förforo mot honom alldeles såsom de
ville. Sammalunda skall ock Människosonen få lida genom dem.» - Då förstodo lärjungarna att det var om Johannes döparen som han
talade till dem. - När de därefter kommo till folket, trädde en man fram till honom
och föll på knä för honom - och sade: »Herre, förbarma dig över min son ty han är
månadsrasande och plågas svårt; ofta faller han i elden och ofta
i vattnet. - Och jag förde honom till dina lärjungar, men de kunde icke bota
honom.» - Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru
länge måste jag vara bland eder? Huru länge måste jag härda ut
med eder? Fören honom hit till mig.» - Och Jesus tilltalade honom strängt, och den onde anden for ut ur
honom; och gossen var botad från den stunden. - Sedan, när de voro allena, trädde lärjungarna fram till Jesus
och frågade: »Varför kunde icke vi driva ut honom?» - Han svarade dem: »För eder otros skull. Ty sannerligen säger
jag eder: Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett
senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: ‘Flytta dig
härifrån dit bort’, och det skall flytta sig; ja, intet skall då
vara omöjligt för eder.» - [2]
- Medan de nu tillsammans vandrade omkring i Galileen, sade Jesus
till dem: »Människosonen skall bliva överlämnad i människors
händer, - och man skall döda honom, men på tredje dagen skall han uppstå
igen.» Då blevo de mycket bedrövade. - Och när de hade kommit till Kapernaum, trädde de som uppburo
tempelskatten fram till Petrus och sade: »Plägar icke eder
mästare betala tempelskatt?» - Han svarade: »Jo.» När han sedan hade kommit hem, förekom honom
Jesus med frågan: »Vad synes dig, Simon? Av vilka taga jordens
konungar tull eller skatt, av sina söner eller av andra
människor?» - Han svarade: »Av andra människor.» Då sade Jesus till honom:
»Alltså äro då sönerna fria. - Men för att vi icke skola bliva dem till en stötesten, så gå ned
till sjön och kasta ut en krok. Tag så den första fisk som du
drager upp, och när du öppnar munnen på den skall du där finna
en silverpenning [3]. Tag den, och giv den åt dem for mig och
dig.»
[1] Eller: Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Herre, det är
gott att i äro här tillstädes» osv.
[2] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
[3] Se Silverpenning i Ordförklaringarna.
*40/18 Evangelium enligt Matteus, 18 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 18 Kapitlet
Jesus undervisar om ödmjukhet, talar om faran av förförelser och om rätt beteende mot felande bröder.
- I samma stund trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade:
»Vilken är den störste i himmelriket?» - Då kallade han fram ett barn och ställde det mitt ibland dem
- och sade: »sannerligen säger jag eder: Om I icke omvänden eder
och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket. - Den som nu så ödmjukar sig, att han bliver såsom detta barn, han
är den störste i himmelriket. - Och den som tager emot ett sådant barn I mitt namn, han tager
emot mig. - Men den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom
vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han
sänktes ned i havets djup. - Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma;
men ve den människa genom vilken förförelsen kommer! - Om nu din hand eller din fot är dig till förförelse, så hugg av
den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i
livet lytt eller halt, än att hava båda händerna eller båda
fötterna i behåll och kastas i den eviga elden. - Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta
det ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i livet enögd, än
att hava båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande
Gehenna. - Sen till, att I icke förakten någon av dessa små; ty jag säger
eder att deras änglar i himmelen alltid se min himmelske Faders
ansikte. - [1]
- Vad synes eder? Om en man har hundra får, och ett av dem har
kommit vilse, lämnar han icke då de nittionio på bergen och går
åstad och söker efter det som har kommit vilse? - Och händer det då att han finner det — sannerligen säger jag
eder: då gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio
som icke hade kommit vilse. - Så är det ej heller eder himmelske Faders vilja att någon av
dessa små skall gå förlorad. - Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom
det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din
broder. - Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller
två, för att ‘var sak må avgöras efter två eller tre vittnens
utsago’. - Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen.
Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig
såsom en hedning och en publikan. - Sannerligen säger jag eder: Allt vad I binden på jorden, det
skall vara bundet i himmelen; och allt vad I lösen på jorden,
det skall vara löst i himmelen. - Ytterligare säger jag eder, att om två av eder här på jorden
komma överens att bedja om något, vad det vara må, så skall det
beskäras dem av min Fader, som är i himmelen. - Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt
ibland dem.» - Då trädde Petrus fram och sade till honom: »Herre, huru många
gånger skall jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot
mig? Är sju gånger nog?» - Jesus svarade honom: »Jag säger dig: Icke sju gånger, utan
sjuttio gånger sju gånger. - Alltså är det med himmelriket, såsom när en konung ville hålla
räkenskap med sina tjänare. - Och när han begynte hålla räkenskap, förde man fram till honom
en som var skyldig honom tio tusen pund. [2] - Men då denna icke kunde betala, bjöd hans herre att han skulle
säljas, så ock hans hustru och barn och allt vad han ägde, för
att skulden måtte bliva betald. - Då föll tjänaren ned för hans fötter och sade: ‘Hav tålamod med
mig, så skall jag betala dig alltsammans.’ - Och tjänarens herre ömkade sig över honom och gav honom fri och
efterskänkte honom hans skuld. - Men när samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina
medtjänare, som var skyldig honom hundra silverpenningar [3];
och han tog fast denne och grep honom vid strupen och sade:
‘Betala vad du är skyldig.’ - Då föll hans medtjänare ned och bad honom och sade: ‘Hav tålamod
med mig, så skall jag betala dig.’ - Men han ville icke, utan gick åstad och lät sätta honom i
fängelse, till dess han hade betalt vad han var skyldig. - Då nu hans medtjänare sågo det som skedde, togo de mycket illa
vid sig och gingo och berättade för sin herre allt som hade
skett. - Då kallade hans herre honom till sig och sade till honom: ‘Du
onde tjänare, allt vad du var skyldig efterskänkte jag dig,
eftersom du bad mig därom. - Borde då icke också du hava förbarmat dig över din medtjänare,
såsom jag förbarmade mig över dig?’ - Och i sin vrede överlämnade hans herre honom i fångknektarnas
våld, intill dess han hade betalt allt vad han var skyldig. - Så skall ock min himmelske Fader göra med eder, om I icke av
hjärtat förlåten var och en sin broder.»
[1] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
[2] Se Pund i Ordförklaringarna.
[3] Se Silverpenningar i Ordförklaringarna.
*40/19 Evangelium enligt Matteus, 19 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 19 Kapitlet
Jesus lämnar Galileen, besvarar en fråga om äktenskapsskillnad, välsignar barnen, undervisar en rik ung man om livets väg och lärjungarna om den sanna försakelsens lön.
- När Jesus hade slutat detta tal, drog han bort ifrån Galileen
och begav sig, genom landet på andra sidan Jordan, till Judeens
område. - Och mycket folk följde honom, och han botade där de sjuka.
- Då ville några fariséer snärja honom och trädde fram till honom
och sade: »Är det lovligt att skilja sig från sin hustru av
vilken orsak som helst?» - Men han svarade och sade: »Haven I icke läst att Skaparen redan
i begynnelsen ‘gjorde dem till man och kvinna’ - och sade: ‘Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin
moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett
kött’? - Så äro de icke mer två, utan ett kött. Vad nu Gud har
sammanfogat, det må människan icke åtskilja.» - Då sade de till honom: »Huru kunde då Moses bjuda att man skulle
giva hustrun skiljebrev och så skilja sig från henne?» - Han svarade dem: »För edra hjärtans hårdhets skull tillstadde
Moses eder att skiljas från edra hustrur, men från begynnelsen
har det icke varit så. - Och jag säger eder: Den som för någon annan orsaks skull än för
otukt skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru,
han begår äktenskapsbrott.» - Då sade lärjungarna till honom: »Är det så med mannens ställning
till hustrun, då är det icke rådligt att gifta sig.» - Men han svarade dem: »icke alla kunna taga emot det ordet, utan
allenast de åt vilka sådant är givet. - Ty visserligen finnas somliga som genom födelsen, allt ifrån
moderlivet, äro oskickliga till äktenskap, andra åter som av
människor hava gjorts oskickliga därtill, men somliga finnas
ock, som för himmelrikets skull självmant hava gjort sig
oskickliga därtill. Den som kan taga emot detta, han tage emot
det.» - Därefter buros barn fram till honom, för att han skulle lägga
händerna på dem och bedja; men lärjungarna visade bort dem. - Då sade Jesus: »Låten barnen vara, och förmenen dem icke att
komma till mig; ty himmelriket hör sådana till.» - Och han lade händerna på dem och gick sedan därifrån.
- Då trädde en man fram till honom och sade: »Mästare, vad gott
skall jag göra för att få evigt liv?» - Han sade till honom: »Varför frågar du mig om vad som är gott?
En finnes som är god. Men vill du ingå i livet, så håll buden.» - Han frågade: »Vilka?» Jesus svarade: »’Du skall icke dräpa’, ‘Du
skall icke begå äktenskapsbrott’, ‘Du skall icke stjäla’, ‘Du
skall icke bära falskt vittnesbörd’, - ‘Hedra din fader och din moder’ och ‘Du skall älska din nästa
såsom dig själv.’» - Då sade den unge mannen till honom: »Allt detta har jag hållit.
Vad fattas mig ännu?» - Jesus svarade honom: »Vill du vara fullkomlig, så gå bort och
sälj vad du äger och giv åt de fattiga; då skall du få en skatt
i himmelen. Och kom sedan och följ mig.» - Men när den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad bort, ty
han hade många ägodelar. - Då sade Jesus till sina lärjungar: »Sannerligen säger jag eder:
För en som är rik är det svårt att komma in i himmelriket. - Ja, jag säger eder: Det är lättare för en kamel att komma in
genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds
rike.» - När lärjungarna hörde detta, blevo de mycket häpna och sade:
»Vem kan då bliva frälst?» - Men Jesus såg på dem och sade till dem: »För människor är detta
omöjligt, men för Gud är allting möjligt.» - Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava
övergivit allt och följt dig; vad skola vi få därför?» - Jesus svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: När världen
födes på nytt, då när Människosonen sätter sig på sin härlighets
tron, då skolen också I, som haven efterföljt mig, få sitta på
tolv troner såsom domare över Israels tolv stammar. - Och var och en som har övergivit hus, eller bröder eller
systrar, eller fader eller moder, eller barn, eller jordagods,
för mitt namns skull, han skall få mångfaldigt igen, och skall
få evigt liv till arvedel. - Men många som äro de första skola bliva de sista, och många som
äro de sista skola bliva de första.»
*40/20 Evangelium enligt Matteus, 20 KapitletEvangelium enligt Matteus, 20 Kapitlet
Jesus framställer liknelsen om arbetarna i vingården, förutsäger ännu en gång sitt lidande, tillrättavisar Sebedeus' söner, giver två blinda deras syn.
- »Ty med himmelriket är det, såsom när en husbonde bittida om
morgonen gick ut för att leja åt sig arbetare till sin vingård. - Och när han hade kommit överens med arbetarna om en viss
dagspenning [1], sände han dem till sin vingård. - När han sedan gick ut vid tredje timmen, fick han se några andra
stå sysslolösa på torget; - och han sade till dem: ‘Gån ock I till min vingård, så skall jag
giva eder vad skäligt är.’ - Och de gingo. Åter gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde
och gjorde sammalunda. - Också vid elfte timmen gick han ut och fann då några andra stå
där; och han sade till dem: ‘varför stån i här hela dagen
sysslolösa?’ - De svarade honom: ‘Därför att ingen har lejt oss.’ Då sade han
till dem: ‘Gån ock I till min vingård.’ - När det så hade blivit afton, sade vingårdens herre till sin
förvaltare: ‘Kalla fram arbetarna och giv dem deras lön, men
begynn med de sista och gå så tillbaka ända till de första.’ - Då nu de kommo fram, som voro lejda vid elfte timmen, fick var
och en av dem full dagspenning. - När sedan de första kommo, trodde de att de skulle få mer, men
också var och en av dem fick samma dagspenning. - När de så fingo, knorrade de mot husbonden.
- och sade: ‘Dessa sista hava arbetat allenast en timme, och du
har ändå ställt dem lika med oss, som hava burit dagens tunga
och solens hetta?’ - Då svarade han en av dem och sade: ‘Min vän, jag gör dig ingen
orätt. Kom du icke överens med mig om den dagspenningen? - Tag vad dig tillkommer och gå. Men åt denne siste vill jag giva
lika mycket som åt dig. - Har jag icke lov att göra såsom jag vill med det som är mitt?
Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god?’ — - Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de
sista.» - Då nu Jesus ville gå upp till Jerusalem, tog han till sig de
tolv, så att de voro allena; och under vägen sade han till dem: - »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva
överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola
döma honom till döden - och överlämna honom åt hedningarna till att begabbas och gisslas
och korsfästas; men på tredje dagen skall han uppstå igen.» - Då trädde Sebedeus’ söners moder fram till honom med sina söner
och föll ned för honom och ville begära något av honom. - Han frågade henne: »Vad vill du?» Hon svarade honom: »Säg att i
ditt rike den ene av dessa mina två söner skall få sitta på din
högra sida, och den andre på din vänstra.» - Men Jesus svarade och sade: »I veten icke vad I begären. Kunnen
I dricka den kalk som jag skall dricka?» De svarade honom: »Det
kunna vi.» - Då sade han åt dem: »Ja, väl skolen I få dricka min kalk, men
platsen på min högra sida och platsen på min vänstra tillkommer
det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla dem för vilka
så är bestämt av min Fader.» - När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på de två
bröderna. - Då kallade Jesus dem till sig och sade: »I veten att furstarna
uppträda mot sina folk såsom herrar, och att de mäktige låta
folken känna sin myndighet. - Så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst bland
eder, han vare de andras tjänare, - och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras
dräng, - likasom Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig,
utan för att tjäna och giva sitt liv till Lösen för många.» - När de sedan gingo ut ifrån Jeriko, följde honom mycket folk.
- Och se, två blinda sutto där vid vägen. När dessa hörde att det
var Jesus som gick där fram, ropade de och sade: »Herre,
förbarma dig över oss, du Davids son.» - Och folket tillsade dem strängeligen att de skulle tiga; men de
ropade dess mer och sade: »Herre, förbarma dig över oss, du
Davids son.» - Då stannade Jesus och kallade dem till sig och sade: »Vad viljen
I att jag skall göra eder?» - De svarade honom: »Herre, låt våra ögon bliva öppnade.»
- Då förbarmade sig Jesus över dem och rörde vid deras ögon, och
strax fingo de sin syn och följde honom.
[1] Se Dagspenning i Ordförklaringarna.
*40/21 Evangelium enligt Matteus, 21 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 21 Kapitlet
Jesus rider in i Jerusalem, rensar helgedomen, förbannar ett fikonträd, tillspörjes om sin makt, bestraffar i två liknelser översteprästerna och fariséerna.
- När de nu nalkades Jerusalem och kommo till Betfage vid
Oljeberget, då sände Jesus åstad två lärjungar - och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder,
så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle
bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig. - Och om någon säger något till eder, så skolen I svara: ‘Herren
behöver dem’; då skall han strax släppa dem.» - Detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt
genom profeten som sade: - »Sägen till dottern Sion:
‘Se, din konung kommer till dig,
saktmodig, ridande på en åsna,
på en arbetsåsninnas fåle.’» - Och lärjungarna gingo åstad och gjorde såsom Jesus hade befallt
dem - och ledde till honom åsninnan och fålen; och de lade sina
mantlar på denne, och han satte sig därovanpå. - Och folkskaran, som var mycket stor, bredde ut sina mantlar på
vägen; men somliga skuro kvistar av träden och strödde på vägen. - Och folket, både de som gingo före honom och de som följde
efter, ropade och sade:
»Hosianna Davids son!
Välsignad vare han som kommer,
i Herrens namn.
Hosianna i höjden!» [1] - När han så drog in i Jerusalem, kom hela staden i rörelse, och
man frågade: »Vem är denne?» - Och folket sade: »Det är Jesus, profeten, från Nasaret i
Galileen.» - Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som
sålde och köpte i helgedomen, och han stötte omkull växlarnas
bord och duvomånglarnas säten. - Och han sade till dem: »Det är skrivet: ‘Mitt hus skall kallas
ett bönehus.’ Men I gören det till en rövarkula.» - Och blinda och halta kommo fram till honom i helgedomen, och han
botade dem. - Men när översteprästerna och de skriftlärde sågo de under som
han gjorde, och sågo barnen som ropade i helgedomen och sade:
»Hosianna Davids son!», då förtröt detta dem; - och de sade till honom: »Hör du vad dessa säga?» Då svarade
Jesus dem: »Ja; haven I aldrig läst:
‘Av barns och spenabarns mun har du berett dig lov’?» - Därefter lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och
stannade där över natten. - När han sedan på morgonen gick in till staden igen, blev han
hungrig. - Och då han fick se ett fikonträd vid vägen, gick han fram till
det, men fann intet därpå, utom allenast löv. Då sade han till
det: »Aldrig någonsin mer skall frukt växa på dig.» Ock strax
förtorkades fikonträdet. - När lärjungarna sågo detta, förundrade de sig och sade: »Huru
kunde fikonträdet så i hast förtorkas?» - Då svarade Jesus och sade till dem: »Sannerligen säger jag eder:
Om I haven tro och icke tvivlen, så skolen I icke allenast kunna
göra sådant som skedde med fikonträdet, utan I skolen till och
med kunna säga till detta berg: ‘Häv dig upp och kasta dig i
havet’, och det skall ske. - Och allt vad I med tro bedjen om i eder bön, det skolen I få.»
- När han därefter hade kommit in i helgedomen, trädde
översteprästerna och folkets äldste fram till honom, där han
undervisade; och de sade: »Med vad myndighet gör du detta? Och
vem har givit dig sådan myndighet?» - Jesus svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga
till eder; om I svaren mig på den, så skall ock jag säga eder
med vad myndighet jag gör detta». - Johannes’ döpelse, varifrån var den: från himmelen eller från
människor?» Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara:
‘Från himmelen’, så frågar han oss: ‘Varför trodden I honom då
icke?’ - Men om vi svara: ‘Från människor’, då måste vi frukta för
folket, ty alla hålla de Johannes för en profet.» - De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.» Då sade
ock han till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad
myndighet jag gör detta. - Men vad synes eder? En man hade två söner. Och han kom till
den förste och sade: ‘Min son, gå i dag och arbeta i vingården.’ - Han svarade och sade: ‘Jag vill icke’; men efteråt ångrade han
sig och gick. - Och han kom till den andre och sade sammalunda. Då svarade
denne och sade: ‘Ja, herre’; men han gick icke, - Vilken av de två gjorde vad fadern ville?» De svarade: »Den
förste.» Jesus sade till dem: »Ja, sannerligen säger jag eder:
Publikaner och skökor skola förr gå in i Guds rike än I. - Ty Johannes kom och lärde eder rättfärdighetens väg, och I
trodden honom icke, men publikaner och skökor trodde honom. Och
fastän I sågen detta, ångraden I eder icke heller efteråt, så
att I trodden honom. - Hören nu en annan liknelse: En husbonde planterade en vingård,
och han satte stängsel omkring den och högg ut ett presskar
därinne och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt
vingårdsmän och for utrikes. - När sedan frukttiden nalkades, sände han sina tjänare till
vingårdsmännen för att uppbära frukten åt honom. - Men vingårdsmännen togo fatt på hans tjänare, och en
misshandlade de, en annan dräpte de, en tredje stenade de. - Åter sände han åstad andra tjänare, flera än de förra, men de
gjorde med dem sammalunda. - Slutligen sände han till dem sin son, ty han tänkte: ‘De skola
väl hava försyn för min son.’ - Men när vingårdsmännen fingo se hans son, sade de till varandra:
‘Denne är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så få vi hans
arv.’ - Och de togo fatt på honom och förde honom ut ur vingården och
dräpte honom. - När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med de
vingårdsmännen? - De svarade honom: »Eftersom de hava illa gjort, skall han illa
förgöra dem, och vingården skall han lämna åt andra vingårdsmän,
som giva honom frukten, när tiden därtill är inne.» - Jesus sade till dem: »Ja, haven I aldrig läst i skrifterna:
‘Den sten som byggningsmännen förkastade.
den har blivit en hörnsten;
av Herren har den blivit detta,
och underbar är den i våra ögon’? - Därför säger jag eder att Guds rike skall tagas ifrån eder, och
givas åt ett folk som bär dess frukt.» - [2]
- Då nu översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser,
förstodo de att det var om dem som han talade. - Och de hade gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket,
eftersom man höll honom för en profet.
[1] Se Messias i Ordförklaringarna.
[2] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
*40/22 Evangelium enligt Matteus, 22 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 22 Kapitlet
Jesus framställer liknelsen om konungasonens bröllop, besvarar frågor om skattepenningen, om uppståndelsen och om det yppersta budet, ställer sedan själv till fariséerna en fråga om Messias såsom Davids son.
- Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:
- »Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt
sin son. - Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som
voro bjudna; men de ville icke komma. - Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till
dem som voro bjudna: ‘Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar
och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till
bröllopet.’ - Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt
jordagods, den andre till sin köpenskap. - Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte
dem. - Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde
dråparna och brände upp deras stad. - Därefter sade han till sina tjänare: ‘Bröllopet är tillrett, men
de som voro bjudna voro icke värdiga. - Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som
I träffen på.’ - Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som
de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full
av bordsgäster. - Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där
se en man som icke var klädd i bröllopskläder. - Då sade han till honom: ‘Min vän, huru har du kommit hitin, då
du icke bär bröllopskläder?’ Och han kunde intet svara. - Då sade konungen till tjänarna: ‘Gripen honom vid händer och
fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.’ Där skall
vara gråt och tandagnisslan. - Ty många äro kallade, men få utvalda.»
- Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de
skulle söka snärja honom genom något hans ord. - Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med
herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är
sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter
någon; ty du ser icke till personen. - Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren
skatt, eller är det icke lovligt?» - Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att
snärja mig, I skrymtare? - Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de honom en penning.
[1] - Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»
- De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så giv då
kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» - När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och
gingo sin väg. - Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå
att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom - och sade: »Mästare, Moses har sagt: ‘Om någon dör barnlös, så
skall hans broder I hans ställe äkta hans hustru och skaffa
avkomma åt sin broder.’ - Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog,
och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru
efter sig åt sin broder. - Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.
- Sist av alla dog hustrun.
- Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till
hustru? De hade ju alla äktat henne.» - Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån
icke skrifterna, ej heller Guds kraft. - Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas
hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen. - Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad
eder är sagt av Gud: - ‘Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han är en
Gud icke för döda, utan för levande.» - När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.
- Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till
på sadducéerna, samlade de sig tillhopa; - och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade:
- »Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?»
- Då svarade han honom: »’Du skall älska HERREN, din Gud, av allt
ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.’ - Detta är det yppersta och förnämsta budet.
- Därnäst kommer ett som är detta likt: ‘Du skall älska din nästa
såsom dig själv.’ - På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.
- Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem
- och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De
svarade honom: »Davids.» - Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse,
kalla honom ‘herre’? Han säger ju: - ‘Herren sade till min herre:
Sätt dig på min högra sida,
till dess jag har lagt dina fiender
under dina fötter.’ - Om nu David kallar honom ‘herre’, huru kan han då vara hans
son?» - Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig
någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom.
[1] Se Penning i Ordförklaringarna.
*40/23 Evangelium enligt Matteus, 23 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 23 Kapitlet
Jesu verop över de skriftlärde och fariséerna och hans klagan över Jerusalems obotfärdighet.
- Därefter talade Jesus till folket och till sina lärjungar
- och sade:»På Moses’ stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig.
- Därför, allt vad de säga eder, det skolen I göra och hålla, men
efter deras gärningar skolen I icke göra; ty de säga, men göra
icke. - De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas
skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att
flytta dem. - Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av
människorna. De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på
sina mantlar stora. - De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och
sitta främst i synagogorna - och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna
kallas ‘rabbi’. - Men I skolen icke låta kalla eder ‘rabbi’, ty en är eder
Mästare, och I ären alla bröder. - Ej heller skolen I kalla någon på jorden eder ‘fader’, ty en är
eder Fader [1], han som är i himmelen. - Ej heller skolen I låta kalla eder ‘läromästare’, ty en är eder
läromästare, Kristus. - Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare.
- Men den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den
som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd. - Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som tillsluten
himmelriket för människorna! Själva kommen I icke ditin, och
dem som vilja komma dit tillstädjen I icke att komma in. - [2]
- Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som faren
omkring över vatten och land för att göra en proselyt, och när
någon har blivit det, gören honom till ett Gehennas barn,
dubbelt värre än I själva ären! - Ve eder, I blinde ledare, som sägen: ‘Om någon svär vid templet,
så betyder det intet; men om någon svär vid guldet i templet, då
är han bunden av sin ed’! - I dåraktige och blinde, vilket är då förmer, guldet eller
templet, som har helgat guldet? - Så ock: ‘Om någon svär vid altaret, så betyder det intet; men om
någon svär vid offergåvan som ligger därpå, då är han bunden av
sin ed.’ - I blinde, vilket är då förmer, offergåvan eller altaret, som
helgar offergåvan? - Den som svär vid altaret, han svär alltså både vid detta och vid
allt som ligger därpå. - Och den som svär vid himmelen, han svär både vid detta och vid
honom som bor däri. - Och den som svär vid templet, han svär både vid Guds tron och
vid honom som sitter därpå. - Ve eder, I skriftlärde och fariséer. I skrymtare, som given
tionde av mynta och dill och kummin, men underlåten det som är
viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och
troheten! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra. - I blinde ledare, som silen bort myggan och sväljen kamelen.
- Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som gören det
yttre av bägaren och fatet rent, medan de inuti äro fulla av vad
I haven förvärvat genom rofferi och omättlig ondska! - Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, för att
sedan också dess utsida må bliva ren. - Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika
vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro
fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet! - Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men
invärtes ären I fulla av skrymteri och orättfärdighet. - Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som byggen upp
profeternas gravar och pryden de rättfärdigas grifter - och sägen: ‘Om vi hade levat på våra fäders tid, så skulle vi
icke hava varit delaktiga med dem i profeternas blod’! - Så vittnen I då om eder själva, att I ären barn av dem som
dräpte profeterna. - Nåväl, uppfyllen då I edra fäders mått.
- I ormar, I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå
att dömas till Gehenna? - Se, därför sänder jag till eder profeter och vise och
skriftlärde. Somliga av dem skolen I dräpa och korsfästa, och
somliga av dem skolen I gissla i edra synagogor och förfölja
ifrån den ena staden till den andra. - Och så skall över eder komma allt rättfärdigt blod som är
utgjutet på jorden, ända ifrån den rättfärdige Abels blod intill
Sakarias’, Barakias’ sons blod, hans som I dräpten mellan
templet och altaret. - Sannerligen säger jag eder: Allt detta skall komma över detta
släkte. - Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem
som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla
dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina
vingar! Men I haven icke velat. - Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.
- Ty jag säger eder: Härefter skolen I icke få se mig, intill den
tid då I sägen:
‘Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.’» [3]
[1] Se Fader i Ordförklaringarna.
[2] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
[3] Se Messias i Ordförklaringarna.
*40/24 Evangelium enligt Matteus, 24 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 24 Kapitlet
Jesus förutsäger Jerusalems förstöring och sin tillkommelse.
- Och Jesus gick därifrån, ut ur helgedomen. Hans lärjungar
trädde då fram och bådo honom giva akt på helgedomens byggnader. - Då svarade han och sade till dem: »Ja, I sen nu allt detta; men
sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten;
allt skall bliva nedbrutet.» - När han sedan satt på Oljeberget, trädde hans lärjungar fram
till honom, medan de voro allena, och sade: »Säg oss när detta
skall ske, och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och
tidens ände.» - Då svarade Jesus och sade till dem:»Sen till, att ingen förvillar eder.
- Ty många skola komma under mitt namn och säga: ‘Jag är Messias’
och skola förvilla många. - Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till,
att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men
därmed är ännu icke änden inne. - Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det
skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter
den andra; - men allt detta är allenast begynnelsen till ‘födslovåndorna’.
[1] - Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall
dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt
namns skull. - Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den
andre, och den ene skall hata den andre. - Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många.
- och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de
flesta kallna. - Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.
- Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela
världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall
änden komma. - När I nu fån se ‘förödelsens styggelse’, [2] om vilken är talat
genom profeten Daniel, stå på helig plats — den som läser
detta, han give akt därpå — - då må de som äro i Judeen fly bort till bergen,
- och den som är på taket må icke stiga ned för att hämta vad som
finnes i hans hus, - och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att
hämta sin mantel. - Och ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden!
- Men bedjen att eder flykt icke må ske om vintern eller på
sabbaten. - Ty då skall det bliva ‘en stor vedermöda, vars like icke har
förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu’, ej heller
någonsin skall förekomma. - Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött
bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva
förkortad. - Om någon då säger till eder: ‘Se här är Messias’, eller: ‘Där är
han’, så tron det icke. - Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå,
så ock falska profeter, och de skola göra stora tecken och
under, för att, om möjligt förvilla jämväl de utvalda. - Jag har nu sagt eder det förut.
- Därför, om man säger till eder: ‘Se, han är i öknen’, så gån
icke ditut, eller: ‘Se, han är inne i huset’, så tron det icke. - Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till
väster, så skall Människosonens tillkommelse vara. — - Där åteln är, dit skola rovfåglarna församla sig.
- Men strax efter den tidens vedermöda skall solen förmörkas och
månen upphöra att giva sitt sken, och stjärnorna skola falla
ifrån himmelen, och himmelens makter [3] skola bäva. - Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och
alla släkter på jorden skola då jämra sig. Och man skall få se
‘Människosonen komma på himmelens skyar’ med stor makt och
härlighet. - Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de
skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från
himmelens ena ända till den andra. - Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar
begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att
sommaren är nära. - Likaså, när I sen allt detta, då kunnen I ock veta att han är
nära och står för dörren. - Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
förrän allt detta sker. - Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.
- Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens
änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena. - Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid
Människosonens tillkommelse. - Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och
drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända
till den dag då Noa gick in i arken; - och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem
allasammans bort — så skall det ske vid Människosonens
tillkommelse. - Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva
upptagen, och en skall lämnas kvar. - Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen,
och en skall lämnas kvar. - Vaken fördenskull; ty I veten icke vilken dag vår Herre kommer.
- Men det förstån I väl, att om husbonden visste under vilken
nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke
att någon bröt sig in i hans hus. - Varen därför ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det
skall Människosonen komma. - Finnes nu någon trogen och förståndig tjänare, som av sin herre
har blivit satt över hans husfolk för att giva dem mat i rätt
tid — - salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner
honom göra så. - Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom övar allt vad
han äger. - Men om så är, att tjänaren är en ond man, som säger i sitt
hjärta: ‘Min herre kommer icke så snart’, - och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med
dem som äro druckna, - då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar
det, och i en stund då han icke tänker sig det, - och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin
del med skrymtare. Där skall vara gråt och tandagnisslan.»
[1] Se Födslovåndor i Ordförklaringarna.
[2] Se Förödelsens styggelse i Ordförklaringarna.
[3] Se Makter i Ordförklaringarna.
*40/25 Evangelium enligt Matteus, 25 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 25 Kapitlet
Jesus framställer liknelserna om de tio jungfrurna och om de anförtrodda punden, talar om Människosonens dom över folken.
- »Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo
sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen. - Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga.
- De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med
sig. - De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna.
- Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade.
- Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: ‘Se brudgummen kommer!
Gån ut och möten honom.’ - Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor.
- Och de oförståndiga sade till de förståndiga: ‘Given oss av eder
olja, ty våra lampor slockna.’ - Men de förståndiga svarade och sade: ‘Nej, den skulle ingalunda
räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som
sälja, och köpen åt eder.’ - Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som
voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes
igen. - Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: ‘Herre, herre,
låt upp för oss. - en han svarade och sade: ‘Sannerligen säger jag eder: Jag känner
eder icke.’ - Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.
- Ty det skall ske, likasom när en man som ville fara utrikes
kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina
ägodelar; - åt en gav han fem pund [1], åt en annan två och åt en tredje ett
pund, åt var och en efter hans förmåga, och for utrikes. - Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och
förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund. - Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två.
- Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i
jorden och gömde där sin herres penningar. - En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap
med dem. - Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram
andra fem pund och sade: ‘Herre, de överlämnade åt mig fem pund;
se, andra fem pund har jag vunnit.’ - Hans herre svarade honom: ‘Rätt så, du gode och trogne tjänare!
När du var satt över ett som ringa är, var du trogen; jag skall
sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.’ - Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade:
‘Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har
jag vunnit.’ - Hans herre svarade honom: ‘Rätt så, du gode och trogne tjänare!
När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall
sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.’ - Sedan trädde ock den fram, som hade fått ett pund, och sade:
‘Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man, som vill
skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har
utstrött; - och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i
jorden. Se här har du vad dig tillhör.’ - Då svarade hans herre och sade till honom: ‘Du onde och late
tjänare, du visste att jag vill skörda, där jag icke har sått,
och inbärga, där jag icke har utstrött? - Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att
jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem. - Tagen därför ifrån honom hans pund, och given det åt den som har
de tio punden. - Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han
får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också
det han har. - Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.’ Där
skall vara gråt och tandagnisslan. - Men när Människosonen kommer I sin härlighet, och alla änglar
med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. - Och inför honom skola församlas alla folk och han skall skilja
dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna. - Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på
den vänstra. - Därefter skall Konungen säga till dem som stå på hans högra
sida: ‘Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning
det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse. - Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig,
och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig
härbärge, - naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag
var i fängelse, och I kommen till mig.’ - Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: ‘Herre, när sågo
vi dig hungrig och gåvo dig mat, eller törstig och gåvo dig att
dricka? - Och när sågo vi dig husvill och gåvo dig härbärge, eller naken
och klädde dig? - Och när sågo vi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?’
- Då skall Konungen svara och säga till dem: ‘Sannerligen säger
jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta
bröder, det haven I gjort mot mig.’ - Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra
sida: ‘Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden,
som är tillredd åt djävulen och hans änglar. [2] - Ty jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var
törstig, och I gåven mig icke att dricka; - jag var husvill, och I gåven mig icke härbärge, naken, och I
klädden mig icke, sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke.’ - Då skola också de svara och säga: ‘Herre, när sågo vi dig
hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller
i fängelse och tjänade dig icke?’ - Då skall han svara dem och säga: ‘Sannerligen säger jag eder:
Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I
ej heller gjort mot mig.’ - Och dessa skola då då bort till evigt straff, men de rättfärdiga
till evigt liv.»
[1] Se Pund i Ordförklaringarna.
[2] Eller: Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans
vänstra sida: ‘Gån bort ifrån mig i förbannelse’ osv.
*40/26 Evangelium enligt Matteus, 26 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 26 Kapitlet
Jesus förutsäger sitt lidande. Översteprästerna och de äldste besluta att gripa och döda honom. Han smörjes i Betania, förrådes av Judas, håller påskmåltid med lärjungarna, instiftar nattvarden, beder i Getsemane, gripes, förhöres inför Stora rådet, förnekas av Petrus.
- När nu Jesus hade talat allt detta till slut, sade han till sina
lärjungar: - »I veten att det två dagar härefter är påsk; då skall
Människosonen bliva förrådd och utlämnad till att korsfästas.» - Därefter församlade sig översteprästerna och folkets äldste hos
översteprästen, som hette Kaifas, i hans hus, - och rådslogo om att låta gripa Jesus med list och döda honom.
- Men de sade: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola
uppstå bland folket.» - Men när Jesus var i Betania, i Simon den spetälskes hus,
- framträdde till honom en kvinna som hade med sig en
alabasterflaska med dyrbar smörjelse; denna göt hon ut över hans
huvud, där han låg till bords. - Då lärjungarna sågo detta, blevo de misslynta och sade: »Varför
skulle detta förspillas? - Man hade ju kunnat sälja det för mycket penningar och giva dessa
åt de fattiga.» - När Jesus märkte detta, sade han till dem: »Varför oroen I
kvinnan? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig. - De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke
alltid. - När hon göt ut denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det
såsom en tillredelse till min begravning. - Sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen detta
evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har
gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.» - Därefter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort
till översteprästerna - och sade: »Vad viljen I giva mig för att jag skall överlämna
honom åt eder?» Då vägde de upp åt honom trettio
silverpenningar. [1] - Och från den stunden sökte han efter lägligt tillfälle att
förråda honom. - Men på första dagen i det osyrade brödets högtid trädde
lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Var vill du att vi
skola reda till åt dig att äta påskalammet?» - Han svarade: »Gån in i staden till den och den och sägen till
honom: ‘Mästaren låter säga: Min tid är nära; hos dig vill jag
hålla påskhögtid med mina lärjungar.’» - Och lärjungarna gjorde såsom Jesus hade befallt dem och redde
till påskalammet. - När det nu hade blivit afton, lade han sig till bords med de
tolv. - Och medan de åto, sade han: »Sannerligen säger jag eder: En av
eder skall förråda mig.» - Då blevo de mycket bedrövade och begynte fråga honom, var efter
annan: »icke är det väl jag, Herre?» - Då svarade han och sade: »Den som jämte mig nu doppade handen i
fatet, han skall förråda mig. - Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom; men
ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd! Det
hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit
född.» - Judas, han som förrådde honom, tog då till orda och frågade:
»Rabbi, icke är det väl jag?» Han svarade honom: »Du har själv
sagt det.» - Medan de nu åto, tog Jesus ett bröd och välsignade det och bröt
det och gav åt lärjungarna och sade : »Tagen och äten; detta är
min lekamen.» - Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade:
»Dricken härav alla; - ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för
många till syndernas förlåtelse. - Och jag säger eder: Härefter skall jag icke mer dricka av det
som kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det
nytt med eder i min Faders rike.» - När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till
Oljeberget. - Då sade Jesus till dem: »I denna natt skolen I alla komma på
fall för min skull, ty det är skrivet:
‘Jag skall slå herden,
och fåren i hjorden skola förskingras.’ - Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till
Galileen.» - Då svarade Petrus och sade till honom: »Om än alla andra komma
på fall för din skull, så skall dock jag aldrig komma på fall.» - Jesus sade till honom: »Sannerligen säger jag dig: I denna natt,
förrän hanen har galit, skall du tre gånger förneka mig.» - Petrus svarade honom: »Om jag än måste dö med dig, så skall jag
dock förvisso icke förneka dig.» Sammalunda sade ock alla de
andra lärjungarna. - Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som hette Getsemane.
Och han sade till lärjungarna: »Bliven kvar här, medan jag går
dit bort och beder.» - Och han tog med sig Petrus och Sebedeus’ två söner; och han
begynte bedrövas och ängslas. - Då sade han till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till
döds; stannen kvar här och vaken med mig.» - Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte
och bad och sade: »Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna
kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!» - Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande.
Då sade han till Petrus: »Så litet förmådden I då vaka en kort
stund med mig! - Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är
villig, men köttet är svagt.» - Åter gick han bort, för andra gången, och bad och sade: »Min
Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka
denna kalk, så ske din vilja.» - När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras
ögon voro förtyngda. - Då lät han dem vara och gick åter bort och bad, för tredje
gången, och sade återigen samma ord. - Därefter kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem:
»Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder! Se, stunden är nära
då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer. - Stån upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.»
- Och se, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och
jämte honom en stor folkskara, med svärd och stavar, utsänd från
översteprästerna och folkets äldste. - Men förrädaren hade givit dem ett tecken; han hade sagt: »Den
som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa.» - Och han trädde nu strax fram till Jesus och sade: »Hell dig,
rabbi!» och kysste honom häftigt. - Jesus sade till honom: »Min vän, gör vad du är här för att
göra.» Då stego de fram och grepo Jesus och togo honom fången. - Men en av dem som voro med Jesus förde handen till sitt svärd
och drog ut det och högg till översteprästens tjänare och högg
så av honom örat. - Då sade Jesus till honom: »Stick ditt svärd tillbaka i skidan:
ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd. - Eller menar du att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att
han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar? - Men huru bleve då skrifterna fullbordade, som säga att så måste
ske?» - I samma stund sade Jesus till folkskaran: »Såsom mot en rövare
haven I gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig. Var
dag har jag suttit i helgedomen och undervisat, utan att I haven
gripit mig. - Men allt detta har skett, för att profeternas skrifter skola
fullbordas.»Då övergåvo alla lärjungarna honom och flydde. - Men de som hade gripit Jesus förde honom bort till
översteprästen Kaifas, hos vilken de skriftlärde och de äldste
hade församlat sig. - Och Petrus följde honom på avstånd ända till översteprästens
gård; där gick han in och satte sig bland rättstjänarna för att
se vad slutet skulle bliva. - Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något
falskt vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom; - men fastän många falska vittnen trädde fram, funno de likväl
intet. Slutligen trädde dock två män fram - och sade: »Denne har sagt: ‘Jag kan bryta ned Guds tempel och på
tre dagar bygga upp det igen.’» - Då stod översteprästen upp och sade till honom: »Svarar du
intet? Huru är det med det som dessa vittna mot dig?» - Men Jesus teg. Då sade översteprästen till honom: »Jag besvär
dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias,
Guds Son.» - Jesus svarade honom: »Du har själv sagt det. Men jag säger
eder: Härefter skolen I få se Människosonen sitta på Maktens
högra sida och komma på himmelens skyar.» - Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: »Han har
hädat. Vad behöva vi mer några vittnen? I haven nu hört
hädelsen. - Vad synes eder?» De svarade och sade: »Han är skyldig till
döden.» - Därefter spottade man honom i ansiktet och slog honom på
kinderna, den ene med knytnäven, den andre med flata handen, - och sade: »Profetera för oss, Messias: vem var det. som slog
dig?» - Men Petrus satt utanför på gården. Då kom en tjänstekvinna fram
till honom och sade: »Också du var med Jesus från Galileen.» - Men han nekade inför alla och sade: »Jag förstår icke vad du
menar.» - När han sedan hade kommit ut i porten, fick en annan kvinna se
honom och sade till dem som voro där: »Denne var med Jesus från
Nasaret.» - Åter nekade han med en ed och sade: »Jag känner icke den
mannen.» - Litet därefter kommo de kringstående fram och sade till Petrus:
»Förvisso är också du en av dem; redan ditt uttal röjer dig ju.» - Då begynte han förbanna sig och svärja: »Jag känner icke den
mannen.» Och i detsamma gol hanen. - Då kom Petrus ihåg Jesu ord, huru han hade sagt: »Förrän hanen
gal, skall du tre gånger förneka mig.» Och han gick ut och grät
bitterligen.
[1] Se Silverpenning i Ordförklaringarna.
*40/27 Evangelium enligt Matteus, 27 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 27 Kapitlet
Jesus föres till Pilatus. Judas tager sig själv av daga. Jesus förhöres, dömes, gisslas, begabbas, korsfästes, uppgiver andan, begraves. Vakt utsättes vid hans grav.
- Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna
och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle
döda honom. - Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade
honom åt Pilatus, landshövdingen. - När då Judas, som hade förrått honom, såg att han var dömd,
ångrade han sig och bar de trettio silverpenningarna [1]
tillbaka till översteprästerna och de äldste - och sade: »Jag har syndat därigenom att jag har förrått
oskyldigt blod.» Men de svarade: »Vad kommer det oss vid? Du
får själv svara därför.» - Då kastade han silverpenningarna i templet och gick sin väg.
Sedan gick han bort och hängde sig. - Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: »Det är
icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är
blodspenningar.» - Och sedan de hade fattat sitt beslut, köpte de för dem
Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. - Därför kallas den åkern ännu i dag Blodsåkern.
- Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när
han sade: »Och jag tog de trettio silverpenningarna — priset
för den man vilkens värde hade blivit bestämt, den som
israelitiska män hade värderat — - och jag gav dem till betalning för Krukmakaråkern, i enlighet
med Herrens befallning till mig.» - Men Jesus ställdes fram inför landshövdingen. Och
landshövdingen frågade honom och sade: »Är du judarnas konung?»
Jesus svarade honom: »Du säger det själv.» - Men när översteprästerna och de äldste framställde sina
anklagelser mot honom, svarade han intet. - Då sade Pilatus till honom: »Hör du icke huru mycket de hava att
vittna mot dig?» - Men han svarade honom icke på en enda fråga, så att
landshövdingen mycket förundrade sig. - Nu var det sed att landshövdingen vid högtiden gav folket en
fånge lös, vilken de ville. - Och man hade då en beryktad fånge, som hette Barabbas.
- När de nu voro församlade, frågade Pilatus dem: »Vilken viljen i
att jag skall giva eder Lös, Barabbas eller Jesus, som kallas
Messias?» - Han visste nämligen att det var av avund som man hade dragit
Jesus inför rätta. - Och medan han satt på domarsätet, hade hans hustru sänt bud till
honom och låtit säga: »Befatta dig icke med denne rättfärdige
man; ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull.» - Men översteprästerna och de äldste hade övertalat folket att
begära Barabbas och låta förgöra Jesus. - När alltså landshövdingen nu frågade dem och sade: »Vilken av de
två viljen I att jag skall giva eder lös?», så svarade de:
»Barabbas.» - Då frågade Pilatus dem: »Vad ont har han då gjort?» De svarade
alla: »Låt korsfästa honom.» - Men han frågade: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu
ivrigare: »Låt korsfästa honom.» - När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet
blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer
i folkets åsyn och sade: »Jag är oskyldig till denne mans blod.
I fån själva svara därför.» - Och allt folket svarade och sade: »Hans blod komme över oss och
över våra barn.» - Då gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och
utlämnade honom sedan till att korsfästas. - Då togo landshövdingens krigsmän Jesus med sig in i pretoriet
och församlade hela den romerska vakten omkring honom. - Och de togo av honom hans kläder och satte på honom en röd
mantel - och vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud,
och i hans högra hand satte de ett rör. Sedan böjde de knä
inför honom och begabbade honom och sade: »Hell dig, judarnas
konung!» - Och de spottade på honom och togo röret och slogo honom därmed i
huvudet. - Och när de så hade begabbat honom, klädde de av honom manteln
och satte på honom hans egna kläder och förde honom bort till
att korsfästas. - Då de nu voro på väg ditut, träffade de på en man från Cyrene,
som hette Simon. Honom tvingade de att gå med och bära hans
kors. - Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det
betyder huvudskalleplats), - räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han
hade smakat därpå, ville han icke dricka det. - Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig
genom att kasta lott om dem. - Sedan sutto de där och höllo vakt om honom.
- Och över hans huvud hade man satt upp en överskrift, som angav
vad han var anklagad för, och den lydde så: »Denne är Jesus,
judarnas konung.» - Med honom korsfästes då ock två rövare, den ene på högra sidan
och den andre på vänstra. - Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet
- och sade: »Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger
upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig
ned från korset.» - Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde och
de äldste, begabbande ord och sade: - »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju
Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på
honom. - Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om
han har behag till honom, han har ju sagt: ‘Jag är Guds Son.’» - På samma sätt smädade honom också rövarna som voro korsfästa med
honom. - Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som
varade ända till nionde timmen. - Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: »Eli,
Eli, lema sabaktani?» [2]; det betyder: »Min Gud, min Gud,
varför har du övergivit mig?» - Men när några av dem som stodo där borde detta, sade de: »Han
kallar på Elias.» - Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde
den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att
dricka. - Men de andra sade: »Låt oss se om Elias kommer och hjälper
honom.» - Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan.
- Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån
och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade, - och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo
upp. - De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse in
i den heliga staden och uppenbarade sig för många. - Men när hövitsmannen och de som med honom höllo vakt om Jesus
sågo jordbävningen och det övriga som skedde, blevo de mycket
förskräckta och sade: »Förvisso var denne Guds Son.» - Och många kvinnor som hade följt Jesus från Galileen och tjänat
honom, stodo där på avstånd och sågo vad som skedde. - Bland dessa voro Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs
och Joses’ moder, så ock Sebedeus’ söners moder. - Men när det hade blivit afton, kom en rik man från Arimatea, vid
namn Josef, som ock hade blivit en Jesu lärjunge; - denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. Då
bjöd Pilatus att man skulle lämna ut den åt honom. - Och Josef tog hans kropp och svepte den i en ren linneduk
- och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i
klippan; och sedan han hade vältrat en stor sten för ingången
till graven, gick han därifrån. - Men Maria från Magdala och den andra Maria voro där, och de
sutto gent emot graven. - Följande dag, som var dagen efter tillredelsedagen, församlade
sig översteprästerna och fariséerna och gingo till Pilatus - och sade: »Herre, vi hava dragit oss till minnes att den
villoläraren sade, medan han ännu levde: ‘Efter tre dagar skall
jag uppstå.’ - Bjud fördenskull att man skyddar graven intill tredje dagen, så
att hans lärjungar icke komma och stjäla bort honom, och sedan
säga till folket att han har uppstått från de döda. Då bliver
den sista villan värre än den första.»’ - Pilatus svarade dem: »Där haven I vakt; gån åstad och skydden
graven så gott I kunnen.» - Och de gingo åstad och skyddade graven, i det att de icke
allenast satte ut vakten, utan ock förseglade stenen.
[1] Se Silverpenning i Ordförklaringarna.
[2] Se Betoning i Ordförklaringarna.
*40/28 Evangelium enligt Matteus, 28 Kapitlet
Evangelium enligt Matteus, 28 Kapitlet
Jesus uppstår från de döda, visar sig för de sörjande kvinnorna, uppenbarar sig i Galileen för sina lärjungar och befaller dem att såsom hans sändebud gå ut bland alla folk.
- När sabbaten hade gått till ända, i gryningen till första
veckodagen, kommo Maria från Magdala och den andra Maria för att
se graven. - Då blev det en stor jordbävning; ty en Herrens ängel steg ned
från himmelen och gick fram och vältrade bort stenen och satte
sig på den. - Och han var att skåda såsom en ljungeld, och hans kläder voro
vita såsom snö. - Och väktarna skälvde av förskräckelse för honom och blevo såsom
döda. - Men ängeln talade och sade till kvinnorna: »Varen I icke
förskräckta; jag vet att I söken Jesus, den korsfäste. - Han är icke här, ty han är uppstånden, såsom han hade förutsagt.
Kommen hit, och sen platsen där han har legat. - Och gån så åstad med hast, och sägen till hans lärjungar att han
är uppstånden från de döda. Och han skall före eder gå till
Galileen; där skolen I få se honom. Jag har nu sagt eder det.» - Och de gingo med hast bort ifrån graven, under fruktan och med
stor glädje, och skyndade åstad för att omtala det för hans
lärjungar. - Men se, då kom Jesus emot dem och sade: »Hell eder!» Och de
gingo fram och fattade om hans fötter och tillbådo honom. - Då sade Jesus till dem: »Frukten icke; gån åstad och omtalen
detta för mina bröder, på det att de må gå till Galileen; där
skola de få se mig.» - Men under det att de voro på vägen, kommo några av väktarna till
staden och underrättade översteprästerna om allt det som hade
hänt. - Då församlade sig dessa jämte de äldste; och sedan de hade
fattat sitt beslut, gåvo de en ganska stor summa penningar åt
krigsmännen - och sade: »Så skolen I säga: ‘Hans lärjungar kommo om natten och
stulo bort honom, medan vi sovo.’ - Och om saken kommer för landshövdingens öron, så skola vi ställa
honom till freds och sörja för, att I kunnen vara utan
bekymmer.» - Och de togo emot penningarna och gjorde såsom man hade lärt dem.
Och det talet utspriddes bland judarna och är gängse bland dem
ännu i denna dag. - Men de elva lärjungarna begåvo sig till det berg i Galileen, dit
Jesus hade bjudit dem att gå. - Och när de fingo se honom, tillbådo de honom. Dock funnos några
som tvivlade. - Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: »Mig är given
all makt i himmelen och på jorden. - Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande
dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, - lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se,
jag är med eder alla dagar intill tidens ände.»
*41/ Evangelium enligt Markus
*41/01 Evangelium enligt Markus, 1 KapitletEvangelium enligt Markus, 1 Kapitlet
Johannes predikar och döper. Jesus döpes, frestas av djävulen, begynner predika, kallar lärjungar, driver ut en oren ande, botar Simons svärmoder och andra sjuka, predikar i Galileens synagogor, botar en spetälsk man.
- Detta är begynnelsen av evangelium om Jesus Kristus, Guds Son.
- Så är skrivet hos profeten Esaias:
»Se, jag sänder ut min ängel framför dig,
och han skall bereda vägen för dig. - Hör rösten av en som ropar i öknen:
‘Bereden vägen för Herren,
gören stigarna jämna för honom.’» - I enlighet härmed uppträdde Johannes döparen i öknen och
predikade bättringens döpelse till syndernas förlåtelse. - Och hela judiska landet och alla Jerusalems invånare gingo ut
till honom och läto döpa sig av honom i floden Jordan, och
bekände därvid sina synder. - Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om
sina länder och levde av gräshoppor och vildhonung. - Och han predikade och sade: »Efter mig kommer den som är
starkare än jag; jag är icke ens värdig att böja mig ned för att
upplösa hans skorem. - Jag döper eder med vatten, men han skall döpa eder med helig
ande.» - Och det hände sig vid den tiden att Jesus kom från Nasaret i
Galileen. Och han lät döpa sig i Jordan av Johannes. - Och strax då han steg upp ur vattnet, såg han himmelen dela sig
och Anden såsom en duva sänka sig ned över honom. - Och en röst kom från himmelen: »Du är min älskade Son; i dig har
jag funnit behag.» - Strax därefter förde Anden honom ut i öknen.
- Och han var i öknen i fyrtio dagar och frestades av Satan och
levde bland vilddjuren; och änglarna betjänade honom. - Men sedan Johannes hade blivit satt i fängelse, kom Jesus till
Galileen och predikade Guds evangelium - och sade: »Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gören
bättring, och tron evangelium.» - När han nu gick fram utmed Galileiska sjön, fick han se Simon
och Simons broder Andreas kasta ut nät i sjön, ty de voro
fiskare. - Och Jesus sade till dem: »Följen mig, så skall jag göra eder
till människofiskare.» - Strax lämnade de näten och följde honom.
- När han hade gått litet längre fram, fick han se Jakob,
Sebedeus’ son, och Johannes, hans broder, där de sutto i båten,
också de, och ordnade sina nät. - Och strax kallade han dem till sig; och de lämnade sin fader
Sebedeus med legodrängarna kvar i båten och följde honom. - Sedan begåvo de sig in i Kapernaum; och strax, på sabbaten, gick
han in i synagogan och undervisade. - Och folket häpnade över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin
lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom de
skriftlärde. - Strax härefter befann sig i deras synagoga en man som var besatt
av en oren ande. Denne ropade - och sade: »Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har
du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds
Helige.» - Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig, och far ut ur
honom.» - Då slet och ryckte den orene anden honom och ropade med hög röst
och for ut ur honom. - Och alla häpnade, så att de begynte fråga varandra och säga:
»Vad är detta? Det är ju en ny lära, med makt och myndighet.
Till och med de orena andarna befaller han, och de lyda honom.» - Och ryktet om honom gick strax ut överallt i hela den
kringliggande trakten av Galileen. - Och strax då de hade kommit ut ur synagogan, begåvo de sig med
Jakob och Johannes till Simons och Andreas’ hus. - Men Simons svärmoder låg sjuk i feber, och de talade strax med
honom om henne. - Då gick han fram och tog henne vid handen och reste upp henne;
och febern lämnade henne, och hon betjänade dem. - Men när solen hade gått ned och det hade blivit afton, förde man
till honom alla som voro sjuka eller besatta; - och hela staden var församlad utanför dörren.
- Och han botade många som ledo av olika slags sjukdomar; och han
drev ut många onda andar, men tillstadde icke de onda andarna
att tala, eftersom de kände honom. - Och bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt, stod han upp
och gick åstad bort till en öde trakt, och bad där. - Men Simon och de som voro med honom skyndade efter honom.
- Och när de funno honom, sade de till honom: »Alla fråga efter
dig.» - Då sade han till dem: »Låt oss draga bort åt annat håll, till de
närmaste småstäderna, för att jag också där må predika; ty
därför har jag begivit mig ut.» - Och han gick åstad och predikade i hela Galileen, i deras
synagogor, och drev ut de onda andarna. - Och en spetälsk man kom fram till honom och föll på knä och bad
honom och sade till honom: »Vill du, så kan du göra mig ren.» - Då förbarmade han sig och räckte ut handen och rörde vid honom
och sade till honom: »Jag vill; bliv ren.» - Och strax vek spetälskan ifrån honom, och han blev ren.
- Sedan vände Jesus strax bort honom med stränga ord
- och sade till honom: »Se till, att du icke säger något härom för
någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär för din
rening det offer som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd
för dem.» - Men när han kom ut, begynte han ivrigt förkunna och utsprida vad
som hade skett, så att Jesus icke mer kunde öppet gå in i någon
stad, utan måste hålla sig ute i öde trakter; och dit kom man
till honom från alla håll.
*41/02 Evangelium enligt Markus, 2 KapitletEvangelium enligt Markus, 2 Kapitlet
Jesus botar en lam man, kallar Levi, undervisar om fasta och om sabbatsbudet.
- Några dagar därefter kom han åter till Kapernaum; och när det
spordes att han var hemma, - församlade sig så mycket folk, att icke ens platsen utanför
dörren mer kunde rymma dem; och han förkunnade ordet för dem. - Då kommo de till honom med en lam man, som bars dit av fyra män.
- Och då de för folkets skull icke kunde komma fram till honom med
mannen, togo de bort taket över platsen där han var; och sedan
de så hade gjort en öppning, släppte de ned sängen, som den lame
låg på. - När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: »Min son, dina
synder förlåtas dig.» - Nu sutto där några skriftlärde, och dessa tänkte i sina hjärtan:
- »Huru kan denne tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder,
utom Gud allena?» - Strax förnam då Jesus i sin ande att de tänkte så vid sig
själva; och han sade till dem: »Huru kunnen I tänka sådant i
edra hjärtan? - Vilket är lättare, att säga till den lame: ‘Dina synder förlåtas
dig’ eller att säga: ‘Stå upp, tag din säng och gå’? - Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på
jorden att förlåta synder, - så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå
upp, tag din säng och gå hem.» - Då stod han upp och tog strax sin säng och gick ut i allas åsyn,
så att de alla uppfylldes av häpnad och prisade Gud och sade:
»Sådant hava vi aldrig sett.» - Åter begav han sig ut och gick längs med sjön. Och allt folket
kom till honom, och han undervisade dem. - När han nu gick där fram, fick han se Levi, Alfeus’ son, sitta
vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då steg han
upp och följde honom. - När Jesus därefter låg till bords i hans hus, voro där såsom
bordsgäster, jämte Jesus och hans lärjungar, också många
publikaner och syndare; ty många sådana funnos bland dem som
följde honom. - Men när de skriftlärde bland fariséerna sågo att han åt med
publikaner och syndare, sade de till hans lärjungar: »Huru kan
han äta med publikaner och syndare?» - När Jesus hörde detta, sade han till dem: »Det är icke de friska
som behöva läkare, utan de sjuka. Jag har icke kommit för att
kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.» - Och Johannes’ lärjungar och fariséerna höllo fasta. Och man kom
och sade till honom: »Varför fasta icke dina lärjungar, då
Johannes’ lärjungar och fariséernas lärjungar fasta?» - Jesus svarade dem: »Kunna väl bröllopsgästerna fasta, medan
brudgummen ännu är hos dem? Nej, så länge de hava brudgummen
hos sig, kunna de icke fasta. - Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då,
på den tiden, skola de fasta. — - Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon
så gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av
den gamla manteln, och hålet skulle bliva värre. - Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så
gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet
och läglarna fördärvades. Nej, nytt vin slår man i nya läglar.» - Och det hände sig på sabbaten att han tog vägen genom ett
sädesfält; och hans lärjungar begynte rycka av axen, medan de
gingo. - Då sade fariséerna till honom: »Se! Huru kunna de på sabbaten
göra vad som icke är lovligt?» - Han svarade dem: »Haven I aldrig läst vad David gjorde, när han
själv och de som följde honom kommo i nöd och blevo hungriga: - huru han då, på den tid Abjatar var överstepräst, gick in i Guds
hus och åt skådebröden — fastän det ju icke är lovligt för
andra än för prästerna att äta sådant bröd — och huru han
jämväl gav åt dem som följde honom?» - Därefter sade han till dem: »Sabbaten blev gjord för människans
skull, och icke människan för sabbatens skull. - Så år då Människosonen herre också över sabbaten.»
*41/03 Evangelium enligt Markus, 3 KapitletEvangelium enligt Markus, 3 Kapitlet
Jesus botar en man som har en förvissnad hand, så ock andra sjuka, förordnar tolv apostlar, försvarar sig mot de skriftlärde, varnar för hädelse mot den helige Ande, giver till känna vilka som äro hans rätta fränder.
- Och han gick åter in i en synagoga. Där var då en man som hade
en förvissnad hand. - Och de vaktade på honom, för att se om han skulle bota denne på
sabbaten; de ville nämligen få något att anklaga honom för. - Då sade han till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå
upp, och kom fram.» - Sedan sade han till dem: »Vilketdera är lovligt på sabbaten: att
göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons
liv, eller att döda?» Men de tego. - Då såg han sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras
hjärtans förstockelse, och sade till mannen: »Räck ut din hand.»
Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen. — - Då gingo fariséerna bort och fattade strax, tillsammans med
herodianerna, det beslutet att de skulle förgöra honom. - Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till sjön, och en
stor hop folk följde honom från Galileen. - Och från Judeen och Jerusalem och Idumeen och från landet på
andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon
kom en stor hop folk till honom, när de fingo höra huru stora
ting han gjorde. - Och han tillsade sina lärjungar att en båt skulle hållas
tillreds åt honom, för folkets skull, för att de icke skulle
tränga sig inpå honom. - Ty han botade många och blev därför överlupen av alla som hade
någon plåga och fördenskull ville röra vid honom. - Och när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och
och ropade och sade: »Du är Guds Son.» - Men han förbjöd dem strängeligen, åter och åter, att röja honom.
- Och han gick upp på berget och kallade till sig några som han
själv utsåg; och de kommo till honom. - Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville
sända ut till att predika, - och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar.
- Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav
tillnamnet Petrus; - vidare Jakob, Sebedeus’ son, och Johannes, Jakobs broder, åt
vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tordönsmän); - vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och
Tomas och Jakob, Alfeus’ son, och Taddeus och Simon ivraren - och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.
- Och när han kom hem, församlade sig folket åter, så att de icke
ens fingo tillfälle att äta. - Då nu hans närmaste fingo höra härom, gingo de åstad för att
taga vara på honom; ty de menade att han var från sina sinnen. - Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade att
han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda
andarnas furste som han drev ut de onda andarna. - Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser:»Huru skulle Satan kunna driva ut Satan?
- Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket
ju icke hava bestånd; - och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke
heller det huset kunna äga bestånd. - Om alltså Satan har satt sig upp mot sig själv och kommit i
strid med sig själv, så kan han icke äga bestånd, utan det är då
ute med honom. — - Nej, ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på
hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke. Först
därefter kan han plundra hans hus. - Sannerligen säger jag eder: Alla andra synder skola bliva
människors barn förlåtna, ja ock alla andra hädelser, huru
hädiskt de än må tala; - men den som hädar den helige Ande, han får icke någonsin
förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.» - De hade ju nämligen sagt att han var besatt av en oren ande.
- Så kommo nu hans moder och hans bröder; och de stannade
därutanför och sände bud in till honom för att kalla honom ut. - Och mycket folk satt där omkring honom; och man sade till honom:
»Se, din moder och dina bröder stå härutanför och fråga efter
dig.» - Då svarade han dem och sade: Vilken är min moder, och vilka äro
mina bröder?» - Och han såg sig omkring på dem som sutto där runt omkring honom,
och han sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder! - Den som gör Guds vilja, den är min broder och min syster och min
moder.»
*41/04 Evangelium enligt Markus, 4 KapitletEvangelium enligt Markus, 4 Kapitlet
Jesus undervisar i liknelser om himmelriket och stillar en storm på sjön.
- Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig
en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och
han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på
land utmed sjön. - Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i
sin undervisning: - »Hören! En såningsman gick ut för att så.
- Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och
fåglarna kommo och åto upp det. - Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och
det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord; - men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke
hade någon rot, torkade det bort. - Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde
det, så att det icke gav någon frukt. - Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav
frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.» - Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»
- När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom
de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna. - Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given,
men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser, - för att de ‘med seende ögon skola se, och dock intet förnimma,
och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke
omvända sig och undfå förlåtelse’.» - Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru
skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna? — - Vad såningsmannen sår är ordet.
- Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet
väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan
ock tager bort ordet som såddes i dem. - Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det
är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot
det med glädje, - men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast
till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för
ordets skull, då komma de strax på fall. - Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det
är sagt om dem som väl höra ordet, - men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och
begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så
att det bliver utan frukt. - Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som
både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt,
trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.» - Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för
att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör
det ju, för att det skall sättas på ljusstaken. - Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej
heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma
i dagen. - Om någon har öron till att höra, så höre han.»
- Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som
I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva
eder tilldelat. - Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke
har, från honom skall tagas också det han har.» - Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i
jorden; - och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och
säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru. - Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och
omsider finnes fullbildat vete i axet. - När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden
är då inne.» - Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med
vilken liknelse skola vi framställa det? - Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är
minst av alla frön på jorden; - men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst
bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens
fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.» - I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter
deras förmåga att fatta det; - och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina
lärjungar uttydde han allt, när de voro allena. - Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över
till andra stranden.» - Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan
förut var; och jämväl andra båtar följde med honom. - Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att
båten redan begynte fyllas. - Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden.
Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke
efter att vi förgås?» - När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön:
»Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles
lugnt. - Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu
ingen tro?» - Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är
då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»
*41/05 Evangelium enligt Markus, 5 KapitletEvangelium enligt Markus, 5 Kapitlet
Jesus botar en besatt och en kvinna som lider av blodgång, uppväcker Jairus' dotter från döden.
- Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.
- Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var
besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där; - han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens
med kedjor kunde man numera fängsla honom; - ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och
kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder
fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom. - Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på
bergen och skriade och sargade sig själv med stenar. - När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och
föll ned för honom - och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra,
Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga
mig icke.» - Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen,
du orena ande.» - Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom:
»Legion är mitt namn, ty vi äro många.» - Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den
trakten. - Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.
- Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss
få fara in i dem.» - Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad
och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin,
störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön. - Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och
på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som
hade skett. - När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit
besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och
vid sina sinnen; och de betogos av häpnad. - Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade
vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen. - Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras
område. - När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit
besatt, att han skulle få följa honom. - Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem
till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har
gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.» - Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis hur stora
ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig. - Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra
stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod
vid sjön. - Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när
denne fick se honom, föll han ned för hans fötter - och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt
yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver
hulpen och får leva.» - Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som
trängde sig inpå honom. - Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,
- och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig
allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något
gagn; snarare hade det blivit värre med henne. - Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom,
och rörde vid hans mantel. - Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så
bliver jag hulpen.» - Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin
kropp att hon var botad från sin plåga. - Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut
ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem
rörde vid mina kläder?» - Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på,
och ändå frågar du: ‘Vem rörde vid mig?’» - Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.
- Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade
skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och
sade honom hela sanningen. - Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå
i frid, och var botad från din plåga.» - Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens
hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra
mästaren omak.» - Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till
synagogföreståndaren : »Frukta icke, tro allenast.» - Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob
och Johannes, Jakobs broder. - Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se
en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig
högt. - Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten?
Flickan är icke död, hon sover.» - Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och
han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som
hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg. - Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita,
kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»). - Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var
nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor
häpnad. - Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som
hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne
något att äta.
*41/06 Evangelium enligt Markus, 6 KapitletEvangelium enligt Markus, 6 Kapitlet
Jesus bemötes i sin fädernestad med förakt, sänder ut sina tolv apostlar. Johannes döparen halshugges. Jesus bespisar fem tusen män, går på vattnet, botar sjuka i Gennesarets land.
- Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad;
och hans lärjungar följde honom. - Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och
folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han
fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom
given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom,
varifrån komma de? - Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder
till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans
systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten. - Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin
fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.» - Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han
botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem. - Och han förundrade sig över deras otro.Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den
andra, och undervisade. - Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och
två, och gav dem makt över de orena andarna. - Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom
allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i
bältet. - Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära
dubbla livklädnader. - Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så
stannen där, till dess I lämnen den orten. - Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på
eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under
edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.» - Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring;
- och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja
och botade dem. - Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit
känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från
de döda, och därför verka dessa krafter i honom.» - Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en
profet, lik de andra profeterna.» - Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som
jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.» - Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och
binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias’, sin
broder Filippus’ hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit
till äkta, - och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för
dig att hava din broders hustru.» - Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men
han hade icke makt därtill. - Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man,
och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när
han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han
hörde honom gärna. - Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag
gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och
de förnämsta männen i Galileen. - Då gick Herodias’ dotter ditin och dansade; och hon behagade
Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan:
»Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.» - Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär
av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.» - Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?»
Hon svarade: »Johannes döparens huvud.» - Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin
begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett
fat Johannes döparens huvud.» - Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för
bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne. - Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta
hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset - och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan,
och flickan gav det åt sin moder. - Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans
döda kropp och lade den i en grav. - Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom
allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket. - Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde
trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de
fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och
gingo. - De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara
allena. - Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från
alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och
kommo fram före dem. - När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då
ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke
hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda
stycken. - Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans
lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är
redan långt lidet på dagen. - Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och
byarna häromkring och köpa sig något att äta.» - Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De
svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra
silverpenningar [1] och giva dem att äta?» - Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen
efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill
två fiskar.» - Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned
i gröna gräset. - Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i
var. - Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp
till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav
dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket;
också de två fiskarna delade han mellan dem alla. - Och de åto alla och blevo mätta.
- Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla,
därtill ock kvarlevor av fiskarna. - Och det var fem tusen män som hade ätit.
- Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och
i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han
själv tillsåg att folket skildes åt. - Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp
på berget för att bedja. - När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han
var ensam kvar på land. - Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden
låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående
på sjön, och skulle just gå förbi dem. - Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en
vålnad och ropade högt; - ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte
strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det
är jag, varen icke förskräckta.» - Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig.
Och de blevo uppfyllda av stor häpnad; - ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett
med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade. - När de hade farit över till andra stranden, kommo de till
Gennesarets land och lade till där. - Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom;
- och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket
begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde
att han var. - Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon
gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo
honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och
alla som rörde vid den blevo hulpna.
[1] Se Silverpenning i Ordförklaringarna.
*41/07 Evangelium enligt Markus, 7 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 7 Kapitlet
Jesus bestraffar fariséernas och de skriftlärdes skrymtaktiga nit, bönhör en kananeisk kvinna, botar en dövstum.
- Och fariséerna, så ock några skriftlärde som hade kommit från
Jerusalem, församlade sig omkring honom; - och de fingo då se några av hans lärjungar äta med »orena», det
är otvagna, händer. - Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke
äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar,
noga hava tvagit sina händer, - likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan
att förut hava tvagit sig; många andra stadgar finnas ock, som
de av ålder pläga hålla, såsom att skölja bägare och träkannor
och kopparskålar. - Därför frågade honom nu fariséerna och de skriftlärde: »Varför
vandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta
med orena händer?» - Men han svarade dem: »Rätt profeterade Esaias om eder, I
skrymtare, såsom det är skrivet:
‘Detta folk ärar mig med sina läppar,
men deras hjärtan äro långt ifrån mig; - och fåfängt dyrka de mig,
eftersom de läror de förkunna äro människobud.’ - I sätten Guds bud å sido och hållen människors stadgar.»
- Ytterligare sade han till dem: »Rätt så; I upphäven Guds bud för
att hålla edra egna stadgar! - Moses har ju sagt: ‘Hedra din fader och din moder’ och ‘Den som
smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.’ - Men I sägen: om en son säger till sin fader eller sin moder:
‘Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i
stället såsom korban’ (det betyder offergåva), - då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin
fader eller sin moder. - På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra
fäderneärvda stadgar. Och mycket annat sådant gören I.» - Därefter kallade han åter folket till sig och sade till dem:
»Hören mig alla och förstån. - Intet som utifrån går in i människan kan orena henne, men vad
som går ut ifrån människan, detta är det som orenar henne.» - [1]
- När han sedan hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade
hans lärjungar honom om detta bildliga tal. - Han svarade dem: »Ären då också I så utan förstånd? Insen I
icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne, - eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och
har sin naturliga utgång?» Härmed förklarade han all mat för
ren. - Och han tillade: »Vad som går ut ifrån människan, detta är det
som orenar människan. - Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar,
otukt, tjuveri, mord, - äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund,
hädelse, övermod, oförsynt väsende. - Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan.»
- Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus’ område.
Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få
veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt, - utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom,
strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans
fötter; - det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad
honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter. - Men han sade till henne: »Låt barnen först bliva mättade; det är
ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt
hundarna.» - Hon svarade och sade till honom : »Ja, Herre; också äta hundarna
under bordet allenast av barnens smulor.» - Då sade han till henne: »För det ordets skull säger jag dig: Gå;
den onde anden har farit ut ur din dotter.» - Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg
att den onde anden hade farit ut. - Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus’ område och tog vägen
över Sidon och kom, genom Dekapolis’ område, till Galileiska
sjön. - Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad
honom att lägga handen på denne. - Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i
hans öron och spottade och rörde vid hans tunga - och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: »Effata»
(det betyder: »Upplåt dig»). - Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han
talade redigt och klart. - Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han
förbjöd dem, dess mer förkunnade de det. - Och folket häpnade övermåttan och sade: »Allt har han väl
beställt: de döva låter han höra och de stumma tala.»
[1] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
*41/08 Evangelium enligt Markus, 8 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 8 Kapitlet
Jesus bespisar fyra tusen män, avvisar några som begära tecken från himmelen, varnar för fariséernas och Herodes' surdeg, giver en blind man hans syn, bekännes av Petrus som Messias, förutsäger sitt lidande, talar om sin efterföljelse.
- Då vid samma tid åter mycket folk hade kommit tillstädes, och de
icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och
sade till dem: - »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de
hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta. - Om jag nu låter dem fastande gå ifrån mig hem, så uppgivas de på
vägen; somliga av dem hava ju kommit långväga ifrån.» - Då svarade hans lärjungar honom: »Varifrån skall man här i en
öken kunna få bröd till att mätta dessa med?» - Han frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju.»
- Då tillsade han folket att lägra sig på marken. Ock han tog de
sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar,
för att de skulle lägga fram dem; och de lade fram åt folket. - De hade ock några få småfiskar; och när han hade välsignat
dessa, bjöd han att man likaledes skulle lägga fram dem. - Så åto de och blevo mätta. Och man samlade sedan upp sju korgar
med överblivna stycken. - Men antalet av dem som voro tillstädes var vid pass fyra tusen.
Sedan lät han dem skiljas åt. - Och strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for
till trakten av Dalmanuta. - Och fariséerna kommo ditut och begynte disputera med honom; de
ville sätta honom på prov och begärde av honom något tecken från
himmelen. - Då suckade han ur sin andes djup och sade: »Varför begär detta
släkte ett tecken? Sannerligen säger jag eder: Åt detta släkte
skall intet tecken givas.» - Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra
stranden. - Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda
bröd hade de med sig i båten. - Och han bjöd dem och sade: »Sen till, att I tagen eder till vara
för fariséernas surdeg och för Herodes’ surdeg.» - Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig.
- Men när han märkte detta, sade han till dem: »Varför talen I om
att I icke haven bröd med eder? Fatten och förstån I då ännu
ingenting? Äro edra hjärtan så förstockade? - I haven ju ögon; sen I då icke? I haven ju öron; hören I då
icke? - Och kommen I icke ihåg huru många korgar fulla av stycken I
samladen upp, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?» De
svarade honom: »Tolv.» - »Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många
korgar fulla av stycken samladen I då upp?» De svarade: »Sju.» - Då sade han till dem: »Förstån I då ännu ingenting?»
- Därefter kommo de till Betsaida. Och man förde till honom en
som var blind och bad honom att han skulle röra vid denne. - Då tog han den blinde vid handen och ledde honom utanför byn;
sedan spottade han på hans ögon och lade händerna på honom och
frågade honom: »Ser du något?» - Han såg då upp och svarade: »Jag kan urskilja människorna; jag
ser dem gå omkring, men de likna träd.» - Därefter lade han åter händerna på hans ögon, och nu såg han
tydligt och var botad och kunde jämväl på långt håll se allting
klart. - Och Jesus bjöd honom gå hem och sade: »Gå icke ens in i byn.»
- Och Jesus gick med sina lärjungar bort till byarna vid Cesarea
Filippi. På vägen dit frågade han sina lärjungar och sade till
dem: »Vem säger folket mig vara?» - De svarade och sade: »Johannes döparen; andra säga dock Elias,
andra åter säga: ‘Det är en av profeterna.’» - Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade
och sade till honom: »Du är Messias.» - Då förbjöd han dem strängeligen att för någon säga detta om
honom. - Sedan begynte han undervisa dem om att Människosonen måste lida
mycket, och att han skulle bliva förkastad av de äldste och
översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva
dödad, men att han tre dagar därefter skulle uppstå igen. - Och han talade detta i oförtäckta ordalag. Då tog Petrus honom
avsides och begynte ivrigt motsäga honom. - Men han vände sig om, och när han då såg sina lärjungar, talade
han strängt till Petrus och sade: »Gå bort, Satan, och stå mig
icke i vägen; ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan
människotankar.» - Och han kallade till sig folket jämte sina lärjungar och sade
till dem: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig
själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig. - Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den
som mister sitt liv, för min och för evangelii skull, han skall
bevara det. - Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men
förlorar sin själ? - Och vad kan en människa giva till lösen för sin själ?
- Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och
syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när
han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.»
9:1. [1]
[1] Mark. 9:1 hör eventuellt hit, men finns i nästa kapitel.
*41/09 Evangelium enligt Markus, 9 Kapitlet
- Ytterligare sade han till dem: »Sannerligen säger jag eder:
Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden,
förrän de få se Guds rike vara kommet i sin kraft.»
Evangelium enligt Markus, 9 Kapitlet
Jesus förklaras, botar en månadsrasande gosse, förutsäger på nytt sitt lidande, bestraffar lärjungarnas storhetstankar och falska nit, talar om faran av förförelser.
2. Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och
Johannes och förde dem ensamma upp på ett högt berg, där de voro allena. Och hans utseende förvandlades inför dem; 3. och hans kläder blevo glänsande och mycket vita, så att ingen valkare på jorden kan göra kläder så vita. 4. Och för dem visade sig Elias jämte Moses, och dessa samtalade med Jesus. 5. Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Rabbi, här är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en.» [1] 6. Han visste nämligen icke vad han skulle säga; så stor var deras förskräckelse. 7. Då kom en sky som överskyggde dem, och ur skyn kom en röst: »Denne är min älskade Son; hören honom.» 8. Och plötsligt märkte de, när de sågo sig omkring, att där icke mer fanns någon hos dem utom Jesus allena.
9. Då de sedan gingo ned från berget, bjöd han dem att de icke,
förrän Människosonen hade uppstått från de döda, skulle för någon omtala vad de hade sett. 10. Och de lade märke till det ordet och begynte tala med varandra om vad som kunde menas med att han skulle uppstå från de döda. 11. Och de frågade honom och sade: »De skriftlärde säga ju att Elias först måste komma?» 12. Han svarade dem: »Elias måste visserligen först komma och upprätta allt igen. Men huru kan det då vara skrivet om Människosonen att han skall lida mycket och bliva föraktad? 13. Dock, jag säger eder att Elias redan har kommit; och de förforo mot honom alldeles såsom de ville, och såsom det var skrivet att det skulle gå honom.»
14. När de därefter kommo till lärjungarna, sågo de att mycket folk
var samlat omkring dem, och att några skriftlärde disputerade med dem. 15. Och strax då allt folket fick se honom, blevo de mycket häpna och skyndade fram och hälsade honom.
16. Då frågade han dem: »Varom disputeren I med dem?»
17. Och en man i folkhopen svarade honom: »Mästare, jag har fört
till dig min son, som är besatt av en stum ande.
18. Och varhelst denne får fatt i honom kastar han omkull honom, och
fradgan står gossen om munnen, och han gnisslar med tänderna och bliver såsom livlös. Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de förmådde det icke.» 19. Då svarade han dem och sade: »O du otrogna släkte, huru länge måste jag vara hos eder? Huru länge måste jag härda ut med eder? Fören honom till mig.» 20. Och de förde honom till Jesus. Och strax då han fick se Jesus, slet och ryckte anden honom, och han föll ned på jorden och vältrade sig, under det att fradgan stod honom om munnen. 21. Jesus frågade då hans fader: »Huru länge har det varit så med honom?» Han svarade: »Alltsedan han var ett litet barn; 22. och det har ofta hänt att han har kastat honom än i elden, än i vattnet, för att förgöra honom. Men om du förmår något, så förbarma dig över oss och hjälp oss.» 23. Då sade Jesus till honom: »Om jag förmår, säger du. Allt förmår den som tror.» 24. Strax ropade gossens fader och sade: »Jag tror! Hjälp min otro.» 25. Men när Jesus såg att folk strömmade tillsammans dit, tilltalade han den orene anden strängt och sade till honom: »Du stumme och döve ande, jag befaller dig: Far ut ur honom, och kom icke mer in i honom.» 26. Då skriade han och slet och ryckte gossen svårt och for ut; och gossen blev såsom död, så att folket menade att han verkligen var död. 27. Men Jesus tog honom vid handen och reste upp honom; och han stod då upp.
28. När Jesus därefter hade kommit inomhus, frågade hans lärjungar
honom, då de nu voro allena: »Varför kunde icke vi driva ut honom?» 29. Han svarade dem: »Detta slag kan icke drivas ut genom något annat än bön och fasta.»
30. Och de gingo därifrån och vandrade genom Galileen; men han ville
icke att någon skulle få veta det.
31. Han undervisade nämligen sina lärjungar och sade till dem:
»Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer, och man skall döda honom; men tre dagar efter det att han har blivit dödad skall han uppstå igen.» 32. Och de förstodo icke vad han sade, men de fruktade att fråga honom.
33. Och de kommo till Kapernaum. Och när han hade kommit dit där
han bodde, frågade han dem: »Vad var det I samtaladen om på vägen?» 34. Men de tego, ty de hade på vägen talat med varandra om vilken som vore störst. 35. Då satte han sig ned och kallade till sig de tolv och sade till dem: »Om någon vill vara den förste, så vare han den siste av alla och allas tjänare.» 36. Och han tog ett barn och ställde det mitt ibland dem; sedan tog han det upp i famnen och sade till dem: 37. »Den som tager emot ett sådant barn i mitt namn, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager icke emot mig, utan honom som har sänt mig.»
38. Johannes sade till honom: »Mästare, vi sågo huru en man som icke
följer oss drev ut onda andar genom ditt namn; och vi ville hindra honom, eftersom han icke följde oss.» 39. Men Jesus sade: »Hindren honom icke; ty ingen som genom mitt namn har gjort en kraftgärning kan strax därefter tala illa om mig.
40. Ty den som icke är emot oss, han är för oss.
41. Ja, den som giver eder en bägare vatten att dricka, därför att I
hören Kristus till -- sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön. 42. Och den som förför en av dessa små som tro, för honom vore det bättre, om en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet.
43. Om nu din hand är dig till förförelse, så hugg av den. Det är
bättre för dig att ingå i livet lytt, än att hava båda händerna i behåll och komma till Gehenna, till den eld som icke utsläckes.
44. [2]
45. Och om din fot är dig till förförelse, så hugg av den. Det är
bättre för dig att ingå i livet halt, än att hava båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna.
46. [2]
47. Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det. Det är
bättre för dig att ingå i Guds rike enögd, än att hava båda ögonen i behåll och kastas i Gehenna,
48. där ‘deras mask icke dör och elden icke utsläckes’.
49. Ty var människa måste saltas med eld.
50. Saltet är en god sak; men om saltet mister sin sälta, varmed
skolen I då återställa dess kraft? -- Haven salt i eder och hållen frid inbördes.»
[1] Eller: Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Rabbi, det är
gott att vi äro här tillstädes» osv.
[2] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
*41/10 Evangelium enligt Markus, 10 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 10 Kapitlet
Jesus lämnar Galileen, besvarar en fråga om äktenskapsskillnad, välsignar barnen, undervisar en rik man om livets väg och sina lärjungar om den sanna försakelsens lön, förutsäger ännu en gång sitt lidande, tillrättavisar Sebedeus' söner, giver en blind man hans syn.
- Och han stod upp och begav sig därifrån, genom landet på andra
sidan Jordan, till Judeens område. Och mycket folk församlades
åter omkring honom, och åter undervisade han dem, såsom hans sed
var. - Då ville några fariséer snärja honom, och de trädde fram och
frågade honom om det vore lovligt för en man att skilja sig från
sin hustru. - Men han svarade och sade till dem: »Vad har Moses bjudit eder?»
- De sade: »Moses tillstadde att en man fick skriva skiljebrev åt
sin hustru och så skilja sig från henne.» - Då sade Jesus till dem: »För edra hjärtans hårdhets skull skrev
han åt eder detta bud. - Men redan vid världens begynnelse ‘gjorde Gud dem till man och
kvinna’. - ‘Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder.
- Och de tu skola varda ett kött.’ Så äro de icke mer två, utan
ett kött. - Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.»
- När de sedan hade kommit hem, frågade hans lärjungar honom åter
om detsamma. - Och han svarade dem: »Den som skiljer sig från sin hustru och
tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott mot henne. - Och om en hustru skiljer sig från sin man och tager sig en annan
man, då begår hon äktenskapsbrott. - Och man bar fram barn till honom, för att han skulle röra vid
dem; men lärjungarna visade bort dem. - När Jesus såg detta, blev han misslynt och sade till dem: »Låten
barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike
hör sådana till. - Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike
såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.» - Och han tog dem upp i famnen och lade händerna på dem och
välsignade dem. - När han sedan begav sig åstad för att fortsätta sin väg,
skyndade en man fram och föll på knä för honom och frågade
honom: »Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv
till arvedel?» - Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god
utom Gud allena. - Buden känner du: ‘Du skall icke dräpa’, ‘Du skall icke begå
äktenskapsbrott’, ‘Du skall icke stjäla’, ‘Du skall icke bära
falskt vittnesbörd’, ‘Du skall icke undanhålla någon vad honom
tillkommer’, Hedra din fader och din moder.’» - Då svarade han honom: »Mästare, allt detta har jag hållit från
min ungdom.» - Då såg Jesus på honom och fick kärlek till honom och sade till
honom: »Ett fattas dig: gå bort och sälj allt vad du äger och
giv åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom
sedan och följ mig.» - Men han blev illa till mods vid det talet och gick bedrövad
bort, ty han hade många ägodelar. - Då såg Jesus sig omkring och sade till sina lärjungar: »Huru
svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds
rike!» - Men lärjungarna häpnade vid hans ord. Då tog Jesus åter till
orda och sade till dem: »Ja, mina barn, huru svårt är det icke
att komma in i Guds rike! - Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga, än för
den som är rik att komma in i Guds rike.» - Då blevo de ännu mer häpna och sade till varandra: »Vem kan då
bliva frälst?» - Jesus såg på dem och sade: »För människor är det omöjligt, men
icke för Gud, ty för Gud är allting möjligt.» - Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava
övergivit allt och följt dig.» - Jesus svarade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för min
och evangelii skull har övergivit hus, eller bröder eller
systrar, eller moder eller fader, eller barn, eller jordagods, - ingen sådan finnes, som icke skall få hundrafalt igen: redan här
i tiden hus, och bröder och systrar, och mödrar och barn, och
jordagods, mitt under förföljelser, och i den tillkommande
tidsåldern evigt liv. - Men många som äro de första skola bliva de sista, medan de sista
bliva de första.» - Och de voro på vägen upp till Jerusalem. Och Jesus gick före
dem, och de gingo där bävande; och de som följde med dem voro
uppfyllda av fruktan. Då tog han åter till sig de tolv och
begynte tala till dem om vad som skulle övergå honom: - »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva
överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola
döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna, - och dessa skola begabba honom och bespotta honom och gissla
honom och döda honom; men tre dagar därefter skall han uppstå
igen.» - Då trädde Jakob och Johannes, Sebedeus’ söner, fram till honom
och sade till honom: »Mästare, vi skulle vilja att du läte oss
få vad vi nu tänka begära av dig.» - Han frågade dem: »Vad viljen I då att jag skall låta eder få?»
- De svarade honom: »Låt den ene av oss i din härlighet få sitta
på din högra sida, och den andre på din vänstra.» - Men Jesus sade till dem: »I veten icke vad I begären. Kunnen I
dricka den kalk som jag dricker, eller genomgå det dop som jag
genomgår?» - De svarade honom: »Det kunna vi.» Då sade Jesus till dem: »Ja,
den kalk jag dricker skolen I få dricka, och det dop jag
genomgår skolen I genomgå, - men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra
tillkommer det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla
dem för vilka så är bestämt.» - När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på Jakob och
Johannes. - Då kallade Jesus dem till sig och sade till dem: »I veten att de
som räknas för folkens furstar uppträda mot dem såsom herrar,
och att deras mäktige låta dem känna sin myndighet. - Men så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst
bland eder, han vare de andras tjänare, - och den som vill vara främst bland eder, han vare allas dräng.
- Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig,
utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.» - Och de kommo till Jeriko. Men när han åter gick ut ifrån
Jeriko, följd av sina lärjungar och en ganska stor hop folk,
satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimeus, Timeus’ son. - När denne hörde att det var Jesus från Nasaret, begynte han ropa
och säga: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.» - Och många tillsade honom strängeligen att han skulle tiga; men
han ropade ännu mycket mer: »Davids son, förbarma dig över mig.» - Då stannade Jesus och sade: »Kallen honom hit.» Och de kallade
på den blinde och sade till honom: »Var vid gott mod, stå upp;
han kallar dig till sig.» - Då kastade han av sig sin mantel och stod upp med hast och kom
fram till Jesus. - Och Jesus talade till honom och sade: »Vad vill du att jag skall
göra dig?» Den blinde svarade honom: »Rabbuni, låt mig få min
syn.» - Jesus sade till honom: »Gå; din tro har hjälpt dig.» Och strax
fick han sin syn och följde honom på vägen.
*41/11 Evangelium enligt Markus, 11 KapitletEvangelium enligt Markus, 11 Kapitlet
Jesus rider in Jerusalem, förbannar ett fikonträd, rensar helgedomen, undervisar om trons kraft, tillspörjes om sin makt.
- När de nu nalkades Jerusalem och voro nära Betfage och Betania
vid Oljeberget, sände han åstad två av sina lärjungar - och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder,
så skolen I, strax då I kommen ditin, finna en åsnefåle stå där
bunden, som ännu ingen människa har suttit på; lösen den och
fören den hit. - Och om någon frågar eder varför I gören detta, så skolen I
svara: ‘Herren behöver den, men han skall strax sända den
tillbaka hit.» - Då gingo de åstad och funno en åsnefåle stå där bunden utanför
en port vid vägen, och de löste den. - Och några som stodo där bredvid sade till dem: »Vad gören I?
Varför lösen I fålen?» - Men de svarade dem såsom Jesus hade bjudit. Då lät man dem
vara. - Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den,
och han satte sig upp på den. - Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra åter skuro av
kvistar och löv på fälten och strödde på vägen. - Och de som gingo före och de som följde efter ropade:
»Hosianna! Välsignad vare han som kommer, [1] i Herrens namn. 10. Välsignat vare vår fader Davids rike, som nu kommer. Hosianna i höjden!»
11. Så drog han in i Jerusalem och kom in i helgedomen; och när han
hade sett sig omkring överallt och det redan var sent på dagen, gick han med de tolv ut till Betania.
12. När de dagen därefter voro på väg tillbaka från Betania, blev
han hungrig.
13. Och då han på avstånd fick se ett fikonträd som hade löv, gick
han dit för att se om han till äventyrs skulle finna något därpå; men när han kom fram till det, fann han intet annat än löv, det var icke då fikonens tid. 14. Då talade han och sade till trädet: »Aldrig någonsin mer äte någon frukt av dig.» Och hans lärjungar hörde detta.
15. När de sedan kommo fram till Jerusalem, gick han in i helgedomen
och begynte driva ut dem som sålde och köpte i helgedomen. Och han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten; 16. han tillstadde icke heller att man bar någonting genom helgedomen. 17. Och han undervisade dem och sade: »Det är ju skrivet: 'Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk.' Men I haven gjort det till en rövarkula.»
18. Då översteprästerna och de skriftlärde fingo höra härom, sökte
de efter tillfälle att förgöra honom; ty de fruktade för honom, eftersom allt folket häpnade över hans undervisning.
19. När det blev afton, begåvo de sig ut ur staden.
20. Men då de nu på morgonen åter gingo där fram, fingo de se
fikonträdet vara förtorkat ända från roten.
21. Då kom Petrus ihåg vad som hade skett och sade till honom:
»Rabbi, se, fikonträdet som du förbannade är förtorkat.»
22. Jesus svarade och sade till dem: »Haven tro på Gud.
23. Sannerligen säger jag eder: Om någon säger till detta berg: ‘Häv
dig upp, och kasta dig i havet' och därvid icke tvivlar i sitt hjärta, utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske honom så. 24. Därför säger jag eder: Allt vad I bedjen om och begären, tron att det är eder givet; och det skall ske eder så. 25. Och när I stån och bedjen, så förlåten, om I haven något emot någon, för att också eder Fader, som är i himmelen, må förlåta eder edra försyndelser.»
26. [2]
27. Så kommo de åter till Jerusalem. Och medan han gick omkring i
helgedomen, kommo översteprästerna och de skriftlärde och de äldste fram till honom; 28. och de sade till honom: »Med vad myndighet gör du detta? Och vem har givit dig myndighet att göra detta?» 29. Jesus svarade dem: »Jag vill ställa en fråga till eder; svaren mig på den, så skall ock jag säga eder med vad myndighet jag gör detta. 30. Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor? Svaren mig härpå.» 31. Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från himmelen', så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?' 32. Eller skola vi svara: 'Från människor'?» -- det vågade de icke av fruktan för folket, ty alla höllo före att Johannes verkligen var en profet. 33. De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.» Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.»
[1] Se Messias i Ordförklaringarna.
[2] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
*41/12 Evangelium enligt Markus, 12 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 12 Kapitlet
Jesus bestraffar i en liknelse om en vingård sina motståndare, besvarar deras frågor om skattepenningen, om uppståndelsen och om det yppersta budet, ställer själv till dem en fråga om Messias såsom Davids son, varnar för de skriftlärde, uttalar sig om en änkas offergåva.
- Och han begynte tala till dem i liknelser: »En man planterade en
vingård och satte stängsel däromkring och högg ut ett presskar
och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt
vingårdsmän och for utrikes. - När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till
vingårdsmännen, för att denne av vingårdsmännen skulle uppbära
någon del av vingårdens frukt. - Men de togo fatt på honom och misshandlade honom och läto honom
gå tomhänt tillbaka. - Åter sände han till dem en annan tjänare. Honom slogo de i
huvudet och skymfade. - Sedan sände han åstad ännu en annan, men denne dräpte de.
Likaså gjorde de med många andra: somliga misshandlade de, och
andra dräpte de. - Nu hade han ock en enda son, vilken han älskade. Honom sände
han slutligen åstad till dem, ty han tänkte: ‘De skola väl hava
försyn för min son.’ - Men vingårdsmännen sade till varandra: ‘Denne är arvingen; kom,
låt oss dräpa honom, så bliver arvet vårt.’ - Och de togo fatt på honom och dräpte honom och kastade honom ut
ur vingården. — - Vad skall nu vingårdens herre göra? Jo, han skall komma och
förgöra vingårdsmännen och lämna vingården åt andra. - Haven I icke läst detta skriftens ord:
‘Den sten som byggningsmännen förkastade,
den har blivit en hörnsten; - av Herren har den blivit detta,
och underbar är den i våra ögon’?» - De hade nu gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket;
ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna
liknelse. Så läto de honom vara och gingo sin väg. - Därefter sände de till honom några fariséer och herodianer, för
att dessa skulle fånga honom genom något hans ord. - Dessa kommo nu och sade till honom: »Mästare, vi veta att du är
sannfärdig och icke frågar efter någon, ty du ser icke till
personen, utan lär om Guds väg vad sant är. Är det lovligt att
giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt? Skola vi giva
skatt, eller icke giva?» - Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: »Varför söken
I att snärja mig? Tagen hit en penning [1], så att jag får se
den.» - Då lämnade de fram en sådan. Därefter frågade han dem: »Vems
bild och överskrift är detta?» De svarade honom: »Kejsarens.» - Då sade Jesus till dem: »Så given kejsaren vad kejsaren tillhör,
och Gud vad Gud tillhör.» Och de förundrade sig högeligen över
honom. - Sedan kommo till honom några av sadducéerna, vilka mena att det
icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom och sade: - »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har
en broder som dör, och som efterlämnar hustru, men icke lämnar
barn efter sig, så skall han taga sin broders hustru till äkta
och skaffa avkomma åt sin broder. - Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog
utan att lämna någon avkomma efter sig. - Då tog den andre i ordningen henne, men också han dog utan att
lämna någon avkomma efter sig; sammalunda den tredje. - Så skedde med alla sju: ingen av dem lämnade någon avkomma efter
sig. Sist av alla dog ock hustrun. - Vilken av dem skall nu vid uppståndelsen, när de uppstå, få
henne till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till
hustru.» - Jesus svarade dem: »Visar icke eder fråga att I faren vilse och
varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft? - Efter uppståndelsen från de döda taga män sig icke hustrur, ej
heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i
himmelen. - Men vad nu det angår, att de döda uppstå, haven I icke läst i
Moses’ bok, på det ställe där det talas om törnbusken, huru Gud
sade till honom så: ‘Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och
Jakobs Gud’? - Han är en Gud icke för döda, utan för levande. I faren mycket
vilse.» - Då trädde en av de skriftlärde fram, en som hade hört deras
ordskifte och förstått att han hade svarat dem väl. Denne
frågade honom: »Vilket är det förnämsta av alla buden?» - Jesus svarade: »Det förnämsta är detta: ‘Hör, Israel! Herren,
vår Gud, Herren är en. - Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av
all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.’ - Därnäst kommer detta: ‘Du skall älska din nästa såsom dig
själv.’ Intet annat bud är större än dessa.» - Då svarade den skriftlärde honom: »Mästare, du har i sanning
rätt i vad du säger, att han är en, och att ingen annan är än
han. - Och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt
förstånd och av all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig
själv, det är ‘förmer än alla brännoffer och slaktoffer’.» - Då nu Jesus märkte att han hade svarat förståndigt, sade han
till honom: »Du är icke långt ifrån Guds rike.» Sedan dristade
sig ingen att vidare ställa någon fråga på honom. - Medan Jesus undervisade i helgedomen, framställde han denna
fråga: »Huru kunna de skriftlärde säga att Messias är Davids
son? - David själv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse:
‘Herren sade till min herre:
Sätt dig på min högra sida,
till dess jag har lagt dina fiender
dig till en fotapall.’ - Så kallar nu David själv honom ‘herre’; huru kan han då vara
hans son?»Och folkskarorna hörde honom gärna. - Och han undervisade dem och sade till dem: »Tagen eder till vara
för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och
gärna vilja bliva hälsade på torgen - och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna
vid gästabuden — - detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns
skull hålla långa böner. De skola få en dess hårdare dom.» - Och han satte sig mitt emot offerkistorna och såg huru folket
lade ned penningar i offerkistorna. Och många rika lade dit
mycket. - Men en fattig änka kom och lade ned två skärvar [2], det är ett
öre. - Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem:
»Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än
alla de andra som lade något i offerkistorna. - Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av
sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo.»
[1] Se Penning i Ordförklaringarna.
[2] Se Skärv i Ordförklaringarna.
*41/13 Evangelium enligt Markus, 13 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 13 Kapitlet
Jesu förutsägelse om Jerusalems förstöring och om sin tillkommelse.
- Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till
honom: »Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!» - Jesus svarade honom: »Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men
här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva
nedbrutet.» - När han sedan satt på Oljeberget, mitt emot helgedomen, frågade
honom Petrus och Jakob och Johannes och Andreas, då de voro- allena
- »Säg oss när detta skall ske, och vad som bliver tecknet tillatt tiden är inne, då allt detta skall gå i fullbordan.»
- Då begynte Jesus tala till dem och sade:»Sen till, att ingen förvillar eder.
- Många skola komma under mitt namn och säga: ‘Det är jag’ och
skola förvilla många. - Men när I fån höra krigslarm och rykten om krig, så förloren
icke besinningen; sådant måste komma, men därmed är ännu icke
änden inne. - Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det
skall bliva jordbävningar på den ena orten efter den andra, och
hungersnöd skall uppstå; detta är begynnelsen till
‘födslovåndorna’. [1] - Men tagen I eder till vara. Man skall då draga eder inför
domstolar, och I skolen bliva gisslade i synagogor och ställas
fram inför landshövdingar och konungar, för min skull, till ett
vittnesbörd för dem. - Men evangelium måste först bliva predikat för alla folk.
- När man nu för eder åstad och drager eder inför rätta, så gören
eder icke förut bekymmer om vad I skolen tala; utan vad som
bliver eder givet i den stunden, det mån I tala. Ty det är icke
I som skolen tala, utan den helige Ande. - Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas,
ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina
föräldrar och skola döda dem. - Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men
den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. - Men när I fån se ‘förödelsens styggelse’ [2] stå där han icke
borde stå — den som läser detta, han give akt därpå — då må de
som äro i Judeen fly bort till bergen, - och den som är på taket må icke stiga ned och gå in för att
hämta något ur sitt hus, - och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att
hämta sin mantel. - Och ve de som äro havande, eller som giva di på den tiden!
- Men bedjen att det icke må ske om vintern.
- Ty den tiden skall bliva ‘en tid av vedermöda, så svår att dess
like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse, från
den tid då Gud skapade världen, intill nu’, ej heller någonsin
skall förekomma. - Och om Herren icke förkortade den tiden, så skulle intet kött
bliva frälst; men för de utvaldas skull, för de människors
skull, som han har utvalt, har han förkortat den tiden. - Och om någon då säger till eder: ‘Se här är Messias’, eller: ‘Se
där är han’, så tron det icke. - Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå,
så ock falska profeter, och de skola göra tecken och under, för
att, om möjligt, förvilla de utvalda. - Men tagen I eder till vara. Jag har nu sagt eder allt förut.
- Men på den tiden, efter den vedermödan, skall solen förmörkas
och månen upphöra att giva sitt sken, - och stjärnorna skola falla ifrån himmelen, och makterna [3] i
himmelen skola bäva. - Och då skall man få se ‘Människosonen komma i skyarna’ med stor
makt och härlighet. - Och han skall då sända ut sina änglar och församla sina utvalda
från de fyra väderstrecken, från jordens ända till himmelens
ända. - Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar
begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att
sommaren är nära. - Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att han är
nära och står för dörren. - Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
förrän allt detta sker. - Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola icke förgås.
- Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke änglarna
i himmelen, icke ens Sonen — ingen utom Fadern. - Tagen eder till vara, vaken; ty I veten icke när tiden är inne.
- Såsom när en man reser utrikes och lämnar sitt hus och giver
sina tjänare makt och myndighet däröver, åt var och en hans
särskilda syssla, och därvid ock bjuder portvaktaren att vaka. - likaså bjuder jag eder: Vaken; ty I veten icke när husets herre
kommer, om han kommer på aftonen eller vid midnattstiden eller i
hanegället eller på morgonen; - vaken, så att han icke finner eder sovande, när han oförtänkt
kommer. - Men vad jag säger till eder, det säger jag till alla: Vaken!»
[1] Se Födslovåndor i Ordförklaringarna.
[2] Se Förödelsens styggelse i Ordförklaringarna.
[3] Se Makter i Ordförklaringarna.
*41/14 Evangelium enligt Markus, 14 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 14 Kapitlet
Översteprästerna och de skriftlärde lägga råd mot Jesus. Han smörjes i Betania, förrådes av Judas, håller påskmåltid med lärjungarna, instiftar nattvarden, beder i Getsemane, gripes, förhöres inför Stora rådet, förnekas av Petrus.
- Två dagar därefter var det påsk och det osyrade brödets högtid.
Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle
att gripa honom med list och döda honom. - De sade nämligen: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter
skola uppstå bland folket.» - Men när han var i Betania, i Simon den spetälskes hus, och där
låg till bords, kom en kvinna som hade med sig en
alabasterflaska med smörjelse av dyrbar äkta nardus. Och hon
bröt sönder flaskan och göt ut smörjelsen över hans huvud. - Några som voro där blevo då misslynta och sade till varandra:
»Varför skulle denna smörjelse förspillas? - Man hade ju kunnat sälja den för mer än tre hundra
silverpenningar [1] och giva dessa åt de fattiga.» Och de talade
hårda ord till henne. - Men Jesus sade: »Låten henne vara. Varför oroen I henne? Det
är en god gärning som hon har gjort mot mig. - De fattiga haven I ju alltid ibland eder, och närhelst I viljen
kunnen I göra dem gott, men mig haven I icke alltid. - Vad hon kunde, det gjorde hon. Hon har i förväg smort min kropp
såsom en tillredelse till min begravning. - Och sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen
evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har
gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.» - Och Judas Iskariot, han som var en av de tolv, gick bort till
översteprästerna och ville förråda honom åt dem. - När de hörde detta, blevo de glada och lovade att giva honom en
summa penningar. Sedan sökte han efter tillfälle att förråda
honom, då lägligt var. - På första dagen i det osyrade brödets högtid, när man slaktade
påskalammet, sade hans lärjungar till honom: »Vart vill du att
vi skola gå och reda till, så att du kan äta påskalammet?» - Då sände han åstad två av sina lärjungar och sade till dem: »Gån
in i staden; där skolen I möta en man som bär en kruka vatten.
Följen honom. - Och sägen till husbonden i det hus där han går in: ‘Mästaren
frågar: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med
mina lärjungar?’ - Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, tillredd och
ordnad för måltid; reden till åt oss där.» - Och lärjungarna begåvo sig i väg och kommo in i staden och funno
det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet. - När det sedan hade blivit afton, kom han dit med de tolv.
- Och medan de lågo till bords och åto, sade Jesus: »Sannerligen
säger jag eder: En av eder skall förråda mig, ‘den som äter med
mig’.» - Då begynte de bedrövas och fråga honom, den ene efter den andre:
»Icke är det väl jag?» - Och han sade till dem: »Det är en av de tolv, den som jämte mig
doppar i fatet. - Ja, Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom;
men ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd!
Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit
född.» - Medan de nu åto, tog han ett bröd och välsignade det och bröt
det och gav åt dem och sade: »Tagen detta; detta är min
lekamen.» - Och han tog en kalk och tackade Gud ock gav åt dem; och de
drucko alla därav. - Och han sade till dem: »Detta är mitt blod, förbundsblodet, som
varder utgjutet för många. - Sannerligen säger jag eder: Jag skall icke mer dricka av det som
kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det nytt i
Guds rike.» - När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till
Oljeberget. - Då sade Jesus till dem: »I skolen alla komma på fall; ty det är
- skrivet
- ‘Jag skall slå herden,
och fåren skola förskingras.’
- Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå tillGalileen.»
- Då svarade Petrus honom: »Om än alla andra komma på fall, så
skall dock jag det icke.» - Jesus sade till honom: »Sannerligen säger jag dig: Redan i denna
natt, förrän hanen har galit två gånger, skall du tre gånger
förneka mig.» - Då försäkrade han ännu ivrigare: »Om jag än måste dö med dig, så
skall jag dock icke förneka dig.» Sammalunda sade ock alla de
andra. Och de kommo till ett ställe som kallades Getsemane. - Då sade han till sina lärjungar: »Bliven kvar här, medan jag
beder.» - Och han tog med sig Petrus och Jakob och Johannes; och han
begynte bäva och ängslas. - Och han sade till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till
döds; stannen kvar här och vaken.» - Därefter gick han litet längre bort och föll ned på jorden och
bad, att om möjligt vore, den stunden skulle bliva honom
besparad. - Och han sade: »Abba, Fader, allt är möjligt för dig. Tag denna
kalk ifrån mig. Dock icke vad jag vill, utan vad du vill!» - Sedan kom han tillbaka och fann dem sovande. Då sade han till
Petrus: »Simon, sover du? Förmådde du då icke vaka en kort
stund? - Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är
villig, men köttet är svagt.» - Och han gick åter bort och bad och sade samma ord.
- När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras
ögon voro förtyngda. Och de visste icke vad de skulle svara
honom. - För tredje gången kom han tillbaka och sade då till dem: »Ja, I
soven ännu alltjämt och vilen eder! Det är nog. Stunden är
kommen. Människosonen skall nu bliva överlämnad i syndarnas
händer. - Stån upp, låt oss gå; se, den som förråder mig är nära.»
- Och i detsamma, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv,
och jämte honom en folkskara med svärd och stavar, utsänd från
översteprästerna och de skriftlärde och de äldste. - Men förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och
sagt: »Den som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa och
föra bort under säker bevakning.» - Och när han nu kom dit, trädde han strax fram till honom och
sade: »Rabbi!» och kysste honom häftigt. - Då grepo de Jesus och togo honom fången.
- Men en av dem som stodo där bredvid drog sitt svärd och högg
till översteprästens tjänare och högg så av honom örat. - Och Jesus talade till dem och sade: »Såsom mot en rövare haven I
gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig. - Var dag har jag varit ibland eder i helgedomen och undervisat,
utan att I haven gripit mig. Men skrifterna skulle ju
fullbordas.» - Då övergåvo de honom alla och flydde.
- Och bland dem som hade följt med honom var en ung man, höljd i
ett linnekläde, som var kastat över blotta kroppen; honom grepo
de. - Men han lämnade linneklädet kvar och flydde undan naken.
- Så förde de nu Jesus bort till översteprästen, och där
församlade sig alla översteprästerna och de äldste och de
skriftlärde. - Och Petrus följde honom på avstånd ända in på översteprästens
gård; där satt han sedan tillsammans med tjänarna och värmde sig
vid elden. - Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något
vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom; men de funno
intet. - Ty väl vittnade många falskt mot honom, men vittnesbörden stämde
icke överens. - Och några stodo upp och vittnade falskt mot honom och sade:
- »Vi hava själva hört honom säga: ‘Jag skall bryta ned detta
tempel, som är gjort med händer, och skall sedan på tre dagar
bygga upp ett annat, som icke är gjort med händer.’» - Men icke ens i det stycket stämde deras vittnesbörd överens.
- Då stod översteprästen upp ibland dem och frågade Jesus och
sade: »Svarar du intet? Huru är det med det som dessa vittna
mot dig?» - Men han teg och svarade intet. Åter frågade översteprästen
honom och sade till honom: »Är du Messias, den Högtlovades Son?» - Jesus svarade: »Jag är det. Och I skolen få se Människosonen
sitta på Maktens högra sida och komma med himmelens skyar.» - Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad behöva
vi mer några vittnen? - I hörden hädelsen. Vad synes eder?» Då dömde de alla honom
skyldig till döden. - Och några begynte spotta på honom; och sedan de hade höljt över
hans ansikte, slogo de honom på kinderna med knytnävarna och
sade till honom: »Profetera.» Också rättstjänarna slogo honom på
kinderna. - Medan nu Petrus befann sig därnere på gården, kom en av
översteprästens tjänstekvinnor dit. - Och när hon fick se Petrus, där han satt och värmde sig, såg hon
på honom och sade: »Också du var med nasaréen, denne Jesus.» - Men han nekade och sade: »Jag varken vet eller förstår vad du
menar.» Sedan gick han ut på den yttre gården. - När tjänstekvinnan då fick se honom där, begynte hon åter säga
till dem som stodo bredvid: »Denne är en av dem.» - Då nekade han åter. Litet därefter sade återigen de som stodo
där bredvid till Petrus: »Förvisso är du en av dem; du är ju
också en galilé.» - Då begynte han förbanna sig och svärja: »Jag känner icke den man
som I talen om.» - Och i detsamma gol hanen för andra gången. Då kom Petrus ihåg
Jesu ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen har galit
två gånger, skall du tre gånger förneka mig.» Och han brast ut i
gråt.
[1] Se Silverpenning i Ordförklaringarna.
*41/15 Evangelium enligt Markus, 15 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 15 Kapitlet
Jesus föres till Pilatus, förhöres, dömes, gisslas, begabbas, korsfästes, uppgiver andan, begraves.
- Sedan nu översteprästerna, tillsammans med de äldste och de
skriftlärde, hela Stora rådet, på morgonen hade fattat sitt
beslut, läto de strax binda Jesus och förde honom bort och
överlämnade honom åt Pilatus. - Då frågade Pilatus honom: »Är du judarnas konung?» Han svarade
honom och sade: »Du säger det själv.» - Och översteprästerna framställde många anklagelser mot honom.
- Pilatus frågade honom då åter och sade: »Svarar du intet? Du
hör ju huru mycket det är som de anklaga dig för.» - Men Jesus svarade intet mer, så att Pilatus förundrade sig.
- Nu plägade han vid högtiden giva dem en fånge lös, den som de
begärde. - Och där fanns då en man, han som kallades Barabbas, vilken satt
fängslad jämte de andra som hade gjort upplopp och under
upploppet begått dråp. - Folket kom ditupp och begynte begära att han skulle göra åt dem
såsom han plägade göra. - Pilatus svarade dem och sade: »Viljen I att jag skall giva eder
‘judarnas konung’ lös?» - Han förstod nämligen att det var av avund som översteprästerna
hade dragit Jesus inför rätta. - Men översteprästerna uppeggade folket till att begära att han
hellre skulle giva dem Barabbas lös. - När alltså Pilatus åter tog till orda och frågade dem: »Vad
skall jag då göra med den som I kallen ‘judarnas konung’?», - så skriade de åter: »Korsfäst honom!»
- Men Pilatus frågade dem: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade
de ännu ivrigare: »Korsfäst honom!» - Och eftersom Pilatus ville göra folket till viljes, gav han dem
Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan
till att korsfästas. - Och krigsmännen förde honom in i palatset, eller pretoriet, och
kallade tillhopa hela den romerska vakten. - Och de klädde på honom en purpurfärgad mantel och vredo samman
en krona av törnen och satte den på honom. - Sedan begynte de hälsa honom: »Hell dig, judarnas konung!»
- Och de slogo honom i huvudet med ett rör och spottade på honom;
därvid böjde de knä och gåvo honom sin hyllning. - Och när de hade begabbat honom, klädde de av honom den
purpurfärgade manteln och satte på honom hans egna kläder och
förde honom ut för att korsfästa honom. - Och en man som kom utifrån marken gick där fram, Simon från
Cyrene, Alexanders och Rufus’ fader; honom tvingade de att gå
med och bära hans kors. - Och de förde honom till Golgataplatsen (det betyder
huvudskalleplatsen). - Och de räckte honom vin, blandat med myrra, men han tog icke
emot det. - Och de korsfäste honom och delade sedan hans kläder mellan sig,
genom att kasta lott om vad var och en skulle få. - Och det var vid tredje timmen som de korsfäste honom.
- Och den överskrift som man hade satt upp över honom, för att
angiva vad han var anklagad för, hade denna lydelse: »Judarnas
konung.» - Och de korsfäste med honom två rövare, den ene på hans högra
sida och den andre på hans vänstra. - [1]
- Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet
och sade: »Tvi dig, du som ‘bryter ned templet och bygger upp
det igen inom tre dagar’! - Hjälp dig nu själv, och stig ned från korset.»
- Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde,
begabbande ord med varandra och sade: »Andra har han hjälpt; sig
själv kan han icke hjälpa. - Han som är Messias, Israels konung, han stige nu ned från
korset, så att vi få se det och tro.» Också de män som voro
korsfästa med honom smädade honom. - Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som
varade ända till nionde timmen. - Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: »Eloi, Eloi,
lema sabaktani?» [2]; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har
du övergivit mig?» - Då några av dem som stodo där bredvid hörde detta, sade de:
»Hör, han kallar på Elias.» - Men en av dem skyndade fram och fyllde en svamp med ättikvin och
satte den på ett rör och gav honom att dricka, i det han sade:
»Låt oss se om Elias kommer och tager honom ned.» - Men Jesus ropade med hög röst och gav upp andan.
- Då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända
ned. - Men när hövitsmannen, som stod där mitt emot honom, såg att han
på sådant sätt gav upp andan, sade han: »Förvisso var denne man
Guds Son.» - Också några kvinnor stodo där på avstånd och sågo vad som
skedde. Bland dessa voro jämväl Maria från Magdala och den
Maria som var Jakob den yngres och Joses’ moder, så ock Salome - — vilka hade följt honom och tjänat honom, medan han var i
Galileen — därtill många andra kvinnor, de som med honom hade
vandrat upp till Jerusalem. - Det var nu tillredelsedag (det är dagen före sabbaten), och det
hade blivit afton. - Josef från Arimatea, en ansedd rådsherre och en av dem som
väntade på Guds rike, tog därför nu mod till sig och gick in
till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. - Då förundrade sig Pilatus över att Jesus redan skulle vara död,
och han kallade till sig hövitsmannen och frågade honom om det
var länge sedan han hade dött. - Och när han av hövitsmannen hade fått veta huru det var, skänkte
han åt Josef hans döda kropp. - Denne köpte då en linneduk och tog honom ned och svepte honom i
linneduken och lade honom i en grav som var uthuggen i en
klippa; sedan vältrade han en sten för ingången till graven. - Men Maria från Magdala och den Maria som var Joses’ moder sågo
var han lades.
[1] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
[2] Se Betoning i Ordförklaringarna.
*41/16 Evangelium enligt Markus, 16 Kapitlet
Evangelium enligt Markus, 16 Kapitlet
En ängel förkunnar Jesu uppståndelse för kvinnorna vid graven. [Jesus uppenbarar sig därefter vid olika tillfällen, befaller sina lärjungar att predika evangelium i hela världen och upptages till himmelen.]
- Och när sabbaten var förliden, köpte Maria från Magdala och den
Maria som var Jakobs moder och Salome välluktande kryddor, för
att sedan gå åstad och smörja honom. - Och bittida om morgonen på första veckodagen kommo de till
graven, redan vid soluppgången. - Och de sade till varandra: »Vem skall åt oss vältra bort stenen
från ingången till graven?» - Men när de sågo upp, fingo de se att stenen redan var
bortvältrad. Den var nämligen mycket stor. - Och när de hade kommit in i graven, fingo de se en ung man sitta
där på högra sidan, klädd i en vit fotsid klädnad; och de blevo
förskräckta. - Men han sade till dem: »Varen icke förskräckta. I söken Jesus
från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är icke
här. Se där är platsen där de lade honom. - Men gån bort och sägen till hans lärjungar, och särskilt till
Petrus: ‘Han skall före eder gå till Galileen; där skolen I få
se honom, såsom han bar sagt eder.’» - Då gingo de ut och flydde bort ifrån graven, ty bävan och
bestörtning hade kommit över dem. Och i sin fruktan sade de
intet till någon. - [1] [Men efter sin uppståndelse visade han sig på första
veckodagens morgon först för Maria från Magdala, ur vilken han
hade drivit ut sju onda andar. - Hon gick då och omtalade det för dem som hade följt med honom,
och som nu sörjde och gräto. - Men när dessa hörde sägas att han levde och hade blivit sedd av
henne, trodde de det icke. - Därefter uppenbarade han sig i en annan skepnad för två av dem,
medan de voro stadda på vandring utåt landsbygden. - Också dessa gingo bort och omtalade det för de andra; men icke
heller dem trodde man. - Sedan uppenbarade han sig också för de elva, när de lågo till
bords; och han förebrådde dem då deras otro och deras hjärtans
hårdhet, i det att de icke hade trott dem som hade sett honom
vara uppstånden. - Och han sade till dem: »Gån ut i hela världen och prediken
evangelium för allt skapat. - Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den
som icke tror, han skall bliva fördömd. - Och dessa tecken skola åtfölja dem som tro: genom mitt namn
skola de driva ut onda andar, de skola tala nya tungomål, - ormar skola de taga i händerna, och om de dricka något dödande
gift, så skall det alls icke skada dem; på sjuka skola de lägga
händerna, och de skola då bliva friska.» - Därefter, sedan Herren Jesus hade talat med dem, blev han
upptagen i himmelen och satte sig på Guds högra sida. - Men de gingo ut och predikade allestädes. Och Herren verkade
med dem och stadfäste ordet genom de tecken som åtföljde det.]
[1] V. 9-20 se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
*42/ Evangelium enligt Lukas
*42/01 Evangelium enligt Lukas, 1 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 1 Kapitlet
Änglabudskapen till Sakarias och Maria. Maria och Elisabet. Johannes' födelse och hans faders lovsång.
- Alldenstund många andra hava företagit sig att om de händelser,
som bland oss hava timat, avfatta berättelser, - i enlighet med vad som har blivit oss meddelat av dem som själva
voro åsyna vittnen och ordets tjänare, - så har ock jag, sedan jag grundligt har efterforskat allt ända
ifrån begynnelsen, beslutit mig för att i följd och ordning
skriva därom till dig, ädle Teofilus, - så att du kan inse huru tillförlitliga de stycken äro, i vilka
du har blivit undervisad. - På den tid då Herodes var konung över Judeen levde en präst vid
namn Sakarias, av Abias’ »dagavdelning». Denne hade till hustru
en av Arons döttrar som hette Elisabet. - De voro båda rättfärdiga inför Gud och vandrade ostraffligt
efter alla Herrens bud och stadgar. - Men de hade inga barn, ty Elisabet var ofruktsam; och båda voro
de komna till hög ålder. - Medan han nu en gång, när ordningen kom till hans avdelning,
gjorde prästerlig tjänst inför Gud, - hände det sig, vid den övliga lottningen om de prästerliga
sysslorna, att det tillföll honom att gå in i Herrens tempel och
tända rökelsen. - Och hela menigheten stod utanför och bad, medan rökoffret
förrättades. - Då visade sig för honom en Herrens ängel, stående på högra sidan
om rökelsealtaret. - Och när Sakarias såg honom, blev han förskräckt, och fruktan
föll över honom. - Men ängeln sade till honom: »Frukta icke, Sakarias; ty din bön
är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, och
honom skall du giva namnet Johannes. - Och han skall bliva dig till glädje och fröjd, och många skola
glädja sig över hans födelse. - Ty han skall bliva stor inför Herren. Vin och starka drycker
skall han icke dricka, och redan i sin moders liv skall han
bliva uppfylld av helig ande. - Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras
Gud. - Han skall gå framför honom i Elias’ ande och kraft, för att
‘vända fädernas hjärtan till barnen’ och omvända de ohörsamma
till de rättfärdigas sinnelag, så att han skaffar åt Herren ett
välberett folk.» - Då sade Sakarias till ängeln: »Varav skall jag veta detta? Jag
är ju själv gammal, och min hustru är kommen till hög ålder.» - Ängeln svarade och sade till honom: »Jag är Gabriel, som står
inför Gud, och jag är utsänd för att tala till dig och förkunna
dig detta glada budskap. - Och se, ända till den dag då detta sker skall du vara mållös och
icke kunna tala, därför att du icke trodde mina ord, vilka dock
i sin tid skola fullbordas.» - Och folket stod och väntade på Sakarias och förundrade sig över
att han så länge dröjde i templet; - och när han kom ut, kunde han icke tala till dem. Då förstodo
de att han hade sett någon syn i templet. Och han tecknade åt
dem och förblev stum. - Och när tiden för hans tjänstgöring hade gått till ända, begav
han sig hem. - Men efter den tiden blev hans hustru Elisabet havande och höll
sig dold i fem månader; - och hon sade: »Så har Herren gjort med mig nu, då han har sett
till min smälek bland människorna, för att borttaga den.» - I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i
Galileen som hette Nasaret, - till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av
Davids hus; och jungfruns namn var Maria. - Och ängeln kom in till henne och sade: »Hell dig, du
högtbenådade! Herren är med dig.» - Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad
denna hälsning månde innebära. - Då sade ängeln till henne: »Frukta icke, Maria; ty du har funnit
nåd för Gud. - Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du
giva namnet Jesus. - Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud
skall giva honom hans fader Davids tron. - Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på
hans rike skall ingen ände vara.» - Då sade Maria till ängeln: »Huru skall detta ske? Jag vet ju
icke av någon man.» - Ängeln svarade och sade till henne: »Helig ande skall komma över
dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför
skall ock det heliga som varder fött kallas Guds Son. - Och se, jämväl din fränka Elisabet har blivit havande och skall
föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för
henne, som säges vara ofruktsam. - Ty för Gud kan intet vara omöjligt.»
- Då sade Maria: »Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du
har sagt.» - En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt
till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden. - Och hon trädde in i Sakarias’ hus och hälsade Elisabet.
- När då Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i
hennes liv; och Elisabet blev fylld av helig ande - och brast ut och ropade högt och sade: »Välsignad vare du bland
kvinnor, och välsignad din livsfrukt! - Men varför sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig?
- Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet
till av fröjd i mitt liv. - Och salig är du, som trodde att det skulle fullbordas, som blev
dig sagt från Herren.» - Då sade Maria:
»Min själ prisar storligen Herren, - och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.
- Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet;
och se, härefter skola alla släkten prisa mig salig. - Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig,
och heligt är hans namn. - Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte
över dem som frukta honom. - Han har utfört väldiga gärningar med sin arm,
han har förskingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina
hjärtan. - Härskare har han störtat från deras troner,
och ringa män har han upphöjt; - hungriga har han mättat med sitt goda,
och rika har han skickat bort med tomma händer. - Han har tagit sig an sin tjänare Israel
och tänkt på att bevisa barmhärtighet - mot Abraham
och mot hans säd till evig tid,
efter sitt löfte till våra fäder.» - Och Maria stannade hos henne vid pass tre månader och vände
därefter hem igen. - Så var nu för Elisabet tiden inne, då hon skulle föda; och hon
födde en son. - Och när hennes grannar och fränder fingo höra att Herren hade
bevisat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne. - Och på åttonde dagen kommo de för att omskära barnet; och de
ville kalla honom Sakarias, efter hans fader. - Men hans moder tog till orda och sade: »Ingalunda; han skall
heta Johannes.» - Då sade de till henne: »I din släkt finnes ju ingen som har det
namnet.» - Och de frågade hans fader genom tecken vad han ville att barnet
skulle heta. - Då begärde han en tavla och skrev dessa ord: »Johannes är hans
namn.» Och alla förundrade sig. - Men i detsamma öppnades hans mun, och hans tunga löstes, och han
talade och lovade Gud. - Och deras grannar betogos alla av häpnad, och ryktet om allt
detta gick ut över Judeens hela bergsbygd. - Och alla som hörde det lade märke därtill och sade: »Vad månde
väl varda av detta barn?» Också var ju Herrens hand med honom. - Och hans fader Sakarias blev uppfylld av helig ande och
profeterade och sade: - »Lovad vare Herren, Israels Gud,
som har sett till sitt folk och berett det förlossning, - och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn
i sin tjänare Davids hus, - såsom han hade lovat
genom sin forntida heliga profeters mun. - Ty han ville frälsa oss från våra ovänner
och ur alla våra motståndares hand, - och så göra barmhärtighet med våra fäder
och tänka på sitt heliga förbund, - vad han med ed hade lovat för vår fader Abraham,
- Han ville beskära oss
att få tjäna honom utan fruktan,
frälsta ur våra ovänners hand, - ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet
i alla våra dagar. - Och du, barn, skall bliva kallad
den Högstes profet,
ty du skall gå framför Herren
och bereda vägar för honom, - till att giva hans folk kunskap om frälsning,
i det att deras synder bliva dem förlåtna. - Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull,
som skall låta ett ljus gå upp
och skåda ned till oss från höjden, - för att ‘skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga’
och så styra våra fötter in på fridens väg.» - Och barnet växte upp och blev allt starkare i anden. Och han
vistades i öknen, intill den dag då han skulle träda fram för
Israel.
*42/02 Evangelium enligt Lukas, 2 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 2 Kapitlet
Jesus födes i Betlehem, omskäres och frambäres i Jerusalems helgedom, besöker vid tolv års ålder Jerusalem, sitter i helgedomen och hör på lärarna och frågar dem.
- Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick
ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. - Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när
Kvirinius var landshövding över Syrien. - Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta
skattskriva sig. - Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och
släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids
stad, som heter Betlehem, i Judeen, - för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var
havande. - Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle
föda. - Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade
honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget. - I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt
om natten över sin hjord. - Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet
kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta. - Men ängeln sade till dem: »Varen icke förskräckta. Se, jag
bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. - Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och
han är Messias, Herren. - Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött
barn, som ligger lindat i en krubba.» - I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska
härskaran, och de lovade Gud och sade: - »Ära vare Gud i höjden,
och frid på jorden,
bland människor till vilka han har behag!» - När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade
dessa till varandra: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som
där har skett, och som Herren har kungjort för oss.» - Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet
som låg i krubban. - Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt
till dem om detta barn. - Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna
berättade för dem. - Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.
- Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt
vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem
sagt. - När sedan åtta dagar hade gått till ända och han skulle
omskäras, gavs honom namnet Jesus, det namn som hade blivit
nämnt av ängeln, förrän han blev avlad i sin moders liv. - Och när deras reningsdagar hade gått till ända, de som voro
föreskrivna i Moses’ lag, förde de honom upp till Jerusalem för
att bära honom fram inför Herren, - enligt den föreskriften i Herrens lag, att »allt mankön som
öppnar moderlivet skall räknas såsom helgat åt Herren», - så ock för att offra »ett par duvor eller två unga turturduvor»,
såsom stadgat var i Herrens lag. - I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och
from man, som väntade på Israels tröst; och helig ande var över
honom. - Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han
icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde. - Han kom nu genom Andens tillskyndelse till helgedomen. Och när
föräldrarna buro in barnet Jesus, för att så göra med honom som
sed var efter lagen, - då tog också han honom i sin famn och lovade Gud och sade:
- »Herre, nu låter du din tjänare fara hädan
i frid, efter ditt ord, - ty mina ögon hava sett din frälsning,
- vilken du har berett till att skådas av alla folk:
- ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna,
och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel.» - Och hans fader och moder förundrade sig över det som sades om
honom. - Och Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder: »Se,
denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel,
och till ett tecken som skall bliva motsagt. - Ja, också genom din själ skall ett svärd gå. Så skola många
hjärtans tankar bliva uppenbara.» - Där fanns ock en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers
stam. Hon var kommen till hög ålder; i sju år hade hon levat
med sin man, från den tid då hon var jungfru, - och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Och hon lämnade
aldrig helgedomen, utan tjänade där Gud med fastor och böner,
natt och dag. - Hon kom också i samma stund tillstädes och prisade Gud och
talade om honom till alla dem som väntade på förlossning för
Jerusalem. - Och när de hade fullgjort allt som var stadgat i Herrens lag,
vände de tillbaka till sin stad, Nasaret i Galileen. - Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av
vishet; och Guds nåd var över honom. - Nu plägade hans föräldrar årligen vid påskhögtiden begiva sig
till Jerusalem. - När han var tolv år gammal, gingo de också dit upp, såsom sed
var vid högtiden. - Men när de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem
igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans
föräldrar lade märke därtill. - De menade att han var med i ressällskapet och vandrade så en
dagsled och sökte efter honom bland fränder och vänner. - När de då icke funno honom, vände de tillbaka till Jerusalem och
sökte efter honom. - Och efter tre dagar funno de honom i helgedomen, där han satt
mitt ibland lärarna och hörde på dem och frågade dem; - och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad över hans
förstånd och hans svar. - När de nu fingo se honom där, förundrade de sig högeligen; och
hans moder sade till honom: »Min son, varför gjorde du oss
detta? Se, din fader och jag hava sökt efter dig med stor oro.» - Då sade han till dem: »Varför behövden I söka efter mig?
Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor?» - Men de förstodo icke det som han talade till dem.
- Så följde han med dem och kom ned till Nasaret; och han var dem
underdånig. Och hans moder gömde allt detta i sitt hjärta. - Och Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och
människor [1].
[1] Eller: Och Jesus växte upp och växte till i vishet och nåd osv.
*42/03 Evangelium enligt Lukas, 3 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 3 Kapitlet
Johannes predikar, döper, fängslas. Jesus döpes. Hans släkttavla.
- I femtonde året av kejsar Tiberius’ regering, när Pontius
Pilatus var landshövding i Judeen, och Herodes var landsfurste i
Galileen, och hans broder Filippus landsfurste i Itureen och
Trakonitis-landet, och Lysanias landsfurste i Abilene, - på den tid då Hannas var överstepräst jämte Kaifas — då kom
Guds befallning till Johannes, Sakarias’ son, - och han gick åstad och predikade i hela trakten omkring Jordan
bättringens döpelse till syndernas förlåtelse. - Så uppfylldes vad som var skrivet i profeten Esaias’ utsagors
- bok
- »Hör rösten av en som ropar i öknen:
Bereden vägen för Herren,
gören stigarna jämna för honom.
- Alla dalar skola fyllasoch alla berg och höjder sänkas;
vad krokigt är skall bliva rak väg,
och vad oländigt är skall bliva stigar; - och allt kött skall se Guds frälsning.’»
- Han sade nu till folket som kom ut för att låta döpa sig av
honom: »I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma
undan den tillstundande vredesdomen? - Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen. Och sägen icke
vid eder själva: ‘Vi hava ju Abraham till fader’; Ty jag säger
eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham. - Redan är också yxan satt till roten på träden; så bliver då vart
träd som icke bär god frukt avhugget och kastat på elden. - Och folket frågade honom och sade: »Vad skola vi då göra?»
- Han svarade och sade till dem: »Den som har två livklädnader,
han dele med sig åt den som icke har någon; och en som har
matförråd, han göre sammalunda.» - Så kommo ock publikaner för att låta döpa sig, och de sade till
honom: »Mästare, vad skola vi göra?» - Han svarade dem: »Kräven icke ut mer än vad som är eder
föreskrivet.» - Också krigsmän frågade honom och sade: »Vad skola då vi göra?
Han svarade dem: »Tilltvingen eder icke penningar av någon,
genom hot eller på annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja
med eder sold.» - Och folket gick där i förbidan, och alla undrade i sina hjärtan
om Johannes icke till äventyrs vore Messias. - Men Johannes tog till orda och sade: till dem alla: »Jag döper
eder med vatten, men den som kommer, som är starkare än jag, den
vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa; han skall döpa
eder i helig ande och eld. - Han har sin kastskovel i handen, ty han vill noga rensa sin loge
och samla in vetet i sin lada; men agnarna skall han bränna upp
i en eld som icke utsläckes.» - Så förmanade han folket också i många andra stycken och
förkunnade evangelium för dem. - Men när han hade förehållit Herodes, landsfursten, hans synd i
fråga om hans broders hustru Herodias och förehållit honom allt
det onda som han eljest hade gjort, - lade Herodes till allt annat också det att han inspärrade
Johannes i fängelse. - När nu allt folket lät döpa sig och jämväl Jesus blev döpt, så
skedde därvid, medan han bad, att himmelen öppnades, - och den helige Ande sänkte sig ned över honom I lekamlig skepnad
såsom en duva; och från himmelen kom en röst: »Du är min älskade
Son; i dig har jag funnit behag.» - Och Jesus var vid pass trettio år gammal, när han begynte sitt
verk. Och man menade att han var son av Josef, som var son av
Eli, - som var son av Mattat, som var son av Levi, som var son av
Melki, som var son av Jannai, som var son av Josef, - som var son av Mattatias, som var son av Amos, som var son av
Naum, som var son av Esli, som var son av Naggai, - som var son av Maat, som var son av Mattatias, som var son av
Semein, som var son av Josek, som var son av Joda, - som var son av Joanan, som var son av Resa, som var son av
Sorobabel, som var son av Salatiel, som var son av Neri, - som var son av Melki, som var son av Addi, som var son av Kosam,
som var son av Elmadam, som var son av Er, - som var son av Jesus, som var son av Elieser, som var son av
Jorim, som var son av Mattat, som var son av Levi, - som var son av Simeon, som var son av Judas, som var son av
Josef, som var son av Jonam, som var son av Eljakim, - som var son av Melea, som var son av Menna, som var son av
Mattata, som var son av Natam, som var son av David, - som var son av Jessai, som var son av Jobed, som var son av
Boos, som var son av Sala, som var son av Naasson, - som var son av Aminadab, som var son av Admin, som var son av
Arni, som var son av Esrom, som var son av Fares, som var son av
Judas, - som var son av Jakob, som var son av Isak, som var son av
Abraham, som var son av Tara, som var son av Nakor, - som var son av Seruk, som var son av Ragau, som var son av
Falek, som var son av Eber, som var son av Sala, - som var son av Kainam, som var son av Arfaksad, som var son av
Sem, som var son av Noa, som var son av Lamek, - som var son av Matusala, som var son av Enok, som var son av
Jaret som var son av Maleleel, som var son av Kainan, - som var son av Enos, som var son av Set, som var son av Adam,
som var son av Gud.
*42/04 Evangelium enligt Lukas, 4 KapitletEvangelium enligt Lukas, 4 Kapitlet
Jesus frestas av djävulen, undervisar i Nasarets synagoga och i Kapernaum, driver ut en oren ande, botar Simons svärmoder och andra sjuka, predikar i Judeens synagogor.
- Sedan vände Jesus tillbaka från Jordan, full av helig ande, och
fördes genom Anden omkring i öknen - och frestades av djävulen under fyrtio dagar. Och under de
dagarna åt han intet; men när de hade gått till ända, blev han
hungrig. - Då sade djävulen till honom: »Är du Guds Son, så bjud denna sten
att bliva bröd.» - Jesus svarade honom: »Det är skrivet: ‘Människan skall leva icke
allenast av bröd.’» - Och djävulen förde honom upp på en höjd och visade honom i ett
ögonblick alla riken i världen - och sade till honom: »Åt dig vill jag giva makten över allt
detta med dess härlighet; ty åt mig har den blivit överlämnad,
och åt vem jag vill kan jag giva den. - Om du alltså tillbeder inför mig, så skall den hel och hållen
höra dig till.» - Jesus svarade och sade till honom: »Det är skrivet: ‘Herren, din
Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.’» - Och han förde honom till Jerusalem och ställde honom uppe på
helgedomens mur och sade till honom: »Är du Guds Son, så kasta
dig ned härifrån; - det är ju skrivet:
‘Han skall giva sina änglar befallning om dig,
att de skola väl bevara dig’; - så ock:
‘De skola bära dig på händerna,
så att du icke stöter din fot mot någon sten.’» - Då svarade Jesus och sade till honom: »Det är sagt: ‘Du skall
icke fresta Herren, din Gud.’» - När djävulen så hade slutat med alla sina frestelser, vek han
ifrån honom, intill läglig tid. - Och Jesus vände i Andens kraft tillbaka till Galileen; och
ryktet om honom gick ut i hela den kringliggande trakten. - Och han undervisade i deras synagogor och blev prisad av alla.
- Så kom han till Nasaret, där han var uppfödd. Och på
sabbatsdagen gick han, såsom hans sed var, in i synagogan: och
där stod han upp till att föreläsa. - Då räckte man åt honom profeten Esaias’ bok; och när han öppnade
boken, fick han se det ställe där det stod skrivet: - »Herrens Ande är över mig,
ty han har smort mig.
Han har satt mig till att förkunna
glädjens budskap för de fattiga,
till att predika frihet för de fångna
och syn för de blinda,
ja, till att giva de förtryckta frihet - och till att predika ett nådens år från Herren.»
- Sedan lade han ihop boken och gav den tillbaka åt tjänaren och
satte sig ned. Och alla som voro i synagogan hade sina ögon
fästa på honom. - Då begynte han tala och sade till dem: »I dag är detta skriftens
ord fullbordat inför edra öron.» - Och de gåvo honom alla sitt vittnesbörd och förundrade sig över
de nådens ord som utgingo från hans mun, och sade: »Är då denne
icke Josefs son?» - Då sade han till dem: »Helt visst skolen I nu vända mot mig det
ordet: ‘Läkare, bota dig själv’ och säga: ‘Sådana stora ting som
vi hava hört vara gjorda i Kapernaum, sådana må du göra också
här i din fädernestad.’» - Och han tillade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen profet
bliver i sitt fädernesland väl mottagen. - Men jag säger eder, såsom sant är: I Israel funnos många änkor
på Elias’ tid då himmelen var tillsluten i tre år och sex
månader, och stor hungersnöd kom över hela landet — - och likväl blev Elias icke sänd till någon av dessa, utan
allenast till en änka i Sarepta i Sidons land. - Och många spetälska funnos i Israel på profeten Elisas tid; och
likväl blev ingen av dessa gjord ren, utan allenast Naiman från
Syrien.» - När de som voro i synagogan hörde detta, uppfylldes de alla av
vrede - och stodo upp och drevo honom ut ur staden och förde honom ända
fram till branten av det berg som deras stad var byggd på, och
ville störta honom därutför. - Men han gick sin väg mitt igenom hopen och vandrade vidare.
- Och han kom ned till Kapernaum, en stad i Galileen, och
undervisade folket på sabbaten. - Och de häpnade över hans undervisning, ty han talade med makt
och myndighet. - Och i synagogan var en man som var besatt av en oren ond ande.
Denne ropade med hög röst: - »Bort härifrån! Vad har du med oss att göra, Jesus från
Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är,
du Guds Helige.» - Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig och far ut ur
honom.» Då kastade den onde anden omkull mannen mitt ibland dem
och for ut ur honom, utan att hava gjort honom någon skada. - Och häpnad kom över dem alla, och de talade med varandra och
sade: »Vad är det med dennes ord? Med myndighet och makt
befaller han ju de orena andarna, och de fara ut.» - Och ryktet om honom spriddes åt alla håll i den kringliggande
trakten. - Men han stod upp och gick ut ur synagogan och kom in i Simons
hus. Och Simons svärmoder var ansatt av en svår feber, och de
bådo honom för henne. - Då trädde han fram och lutade sig över henne och näpste febern,
och den lämnade henne; och strax stod hon upp och betjänade dem. - Men när solen gick ned, förde alla till honom sina sjuka, sådana
som ledo av olika slags sjukdomar. Och han lade händerna på var
och en av dem och botade dem. - Onda andar blevo ock utdrivna ur många, och de ropade därvid och
sade: »Du är Guds Son.» Men han tilltalade dem strängt och
tillsade dem att icke säga något, eftersom de visste att han var
Messias. - Och när det åter hade blivit dag, gick han åstad bort till en
öde trakt. Men folket sökte efter honom; och när de kommo fram
till honom, ville de hålla honom kvar och hindra honom att gå
sin väg. - Men han sade till dem: »Också för de andra städerna måste jag
förkunna evangelium om Guds rike, ty därtill har jag blivit
utsänd.» - Och han predikade i synagogorna i Judeen.
*42/05 Evangelium enligt Lukas, 5 KapitletEvangelium enligt Lukas, 5 Kapitlet
Jesus kallar Petrus vid ett stort fiskafänge, botar en spetälsk man och en lam man, kallar Levi, undervisar om fasta.
- Då nu en gång folke för att höra Guds ord trängde sig inpå
honom, där han stod vid Gennesatets sjö, - fick han se två båtar ligga vid sjöstranden; men de som fiskade
hade gått i land och höllo på att skölja sina nät.
> Matt. 4:18 f. Mark. 1:16 f. - Då steg han i en av båtarna, den som tillhörde Simon, och bad
honom lägga ut något litet från land. Sedan satte han sig ned
och undervisade folket från båten. - Och när han hade slutat att tala, sde han till Simon: »Lägg ut
på djupet; och kasten där ut edra nät till fångst.»
> Joh. 21:6 - Då svarade Simon och sade: »Mästare, vi hava arbetat hela
natten och fått intet; men på ditt ord vill jag kasta ut
näten.» - Och när de hade gjort så, fingo de en stor hop fiskar i sina
nät; och näten gingo sönder. - Då vinkade de åt sina kamrater i den andra båten, att dessa
skulle komma och hjälpa dem. Och de kommo och fyllde upp båda
båtarna, så att de begynte sjunka. - När Simon Petrus såg detta, föll han ned för Jesu knän och sade:
»Gå bort ifrån mig, Herre; jag är en syndig människa.» - Ty för detta fiskafänges skull hade han och alla som voro med
honom betagits av häpnad, - jämväl Jakob och Johannes, Sebedeus’ söner, som deltogo med
Simon i fisket. Men Jesus sade till Simon: »Frukta icke;
härefter skall du fånga människor.»
> Matt. 13:47 f. - Och de förde båtarna i land och lämnade alltsammans och följde
honom.
> Matt 19:27. - Och medan han var i en av ständerna, hände sig, att där kom en
man som var full av spetälska. När denne fick se Jesus, föll han
ned på sitt ansikte och bad honom och sade: »Herre, vill du,
så kan du göra mig ren.»
> Matt 8:2 f. Mark 1:40 f. - Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag
vill; bliv ren.» Och strax vek spetälskan ifrån honom. - Och han förbjöd honom att omtala detta för någon, men tillade:
»Gå åstad och visa dig för prästen och frambär för din rening
ett offer, såsom Moses har påbjudi, till ett vittnesbörd för
dem.»
> 3 Mos 14:2 f. - Men ryktet om honom spridde sig dess mer; och mycket folk
samlade sig för att höra honom och för att bliva botade från
sina sjukdomar. - Men han drog sig undan till öde trakter och bad.
- Nu hände sig en dag, då han undervisade folket, att där sutto
några fariséer och laglärare — sådana hade nämligen kommit dit
från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem — och
Herrens kraft verkade, så att sjuka blevo botade av honom. - Då kommo några män dit med en lam man, som de buro på en säng;
och de försökte komma in med honom för att lägga honom ned
framför Jesus.
> Matt 9:2 f. Mark 2:3 f. - Men då de för folkets skull icke kunde finna något annat sätt
att komma in med honom stego de upp på taket och släppte honom
tillika med sängen ned genom tegelbeläggningen, mitt ibland dem,
framför Jesus. - När han såg deras tro, sade han: »Min vän, dina synder äro dig
förlåtna.»
> Luk 7:48 f. - Då begynte de skriftlärde och fariséerna tänka så: »Vad är
denne för en, som talar så hädiska ord? Vem kan förlåta synder
utom Gud allena?»
> Jes 43:25 - Men Jesus förnam deras tankar och svarade och sade till dem:
»Vad är det I tänken i edra hjärtan? - Vilket är lättare att säga: ‘Dina synder äro dig förlåtna’ eller
att säga: ‘Stå upp och gå’? - Men för att I skolen veta, att Människosonen har makt här på
jorden att förlåta synder, så säger jag dig» (och härmed vände
han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå
hem.» - Då stod han strax upp i deras åsyn och tog sängen, som han hade
legat på, och gick hem, prisande Gud. - Och de grepos alla av bestörtning och prisade Gud; och de sade,
fulla av häpnad: »Vi hava i dag sett förunderliga ting.» - Sedan begav han sig därifrån. Och han fick se en publikan, vid
namn Levi, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ
mig.»
> Matt 9:9. Mark 2:14. - Då lämnade han allt och stod upp och följde honom.
- Och Levi gjorde i sitt hus ett stort gästabud för honom; och en
stor hop publikaner och andra voro bordsgäster där jämte dem.
> Matt 9:10 f. Mark 2:15 f. Luk 15:1 f. - Men fariséerna — särskilt de skriftlärde bland dem — knorrade
mot hans lärljungar och sade: »Huru kunnen I äta och dricka
med publikaner och syndare?» - Då svarade Jesus och sade till dem: »De är icke de friska som
behöva läkare, utan de sjuka. - Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare,
till bättring.
> Luk 19:10. 1 Tim 1:15. - Och de sade till honom: »Johannes’ lärjungar fasta ofta och
hålla böner, sammalunda ock fariséernas; men dina lärjungar äta
och dricka.»
> Matt 9:14 f. Mark 2:18 f. - Jesus svarade dem: »Icke kunnen I väl ålägga bröllopsgästerna
att fasta, medan brudgummen ännu är hos dem? - Men en annan tid skall komma, och då, när brudgummen tages ifrån
dem, då, på den tiden, skola de fasta.» — - Han framställde ock för dem denna liknelse: »Ingen river av en
lapp från en ny mantel och sätter den på en gammal mantel; om
någon så gjorde, skulle han icke allenast riva sönder den nya
manteln, utan därtill komme, att lappen från den nya manteln
icke skulle passa den gamla. - Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så
gjorde, skulle det nya vinet spränga sönder läglarna, och vinet
skulle spillas ut, jämte det att läglarna fördärvades. - Nej, nytt vin bör man slå i nya läglar. —
- Och ingen som har druckit gammalt vin vill sedan gärna hava
nytt; ty han tycker, att det gamla är bättre.»
*42/06 Evangelium enligt Lukas, 6 KapitletEvangelium enligt Lukas, 6 Kapitlet
Jesus undervisar om sabbatsbudet, botar en man som har en förvissnad hand, förordnar tolv apostlar, predikar för sina lärjungar och det församlade folket.
*42/07 Evangelium enligt Lukas, 7 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 7 Kapitlet
Jesus botar en hövitsmans tjänare, uppväcker en änkas son i Nain, vittnar om sig och om Johannes döparen, mottager en synderska i fariséen Simons hus.
- När han nu hade talat allt detta till slut inför folket, gick
han in i Kapernaum. - Men där var en hövitsman som hade en tjänare, vilken låg sjuk
och var nara döden; och denne var högt skattad av honom. - Då han nu fick höra om Jesus, sände han till honom några av
judarnas äldste och bad honom komma och bota hans tjänare. - När dessa kommo till Jesus, bådo de honom enträget och sade:
»Han är värd att du gör honom detta, - ty han har vårt folk kärt, och det är han som har byggt
synagogan åt oss.» - Då gick Jesus med dem. Men när han icke var långt ifrån
hövitsmannens hus, sände denne några av sina vänner och lät säga
till honom: »Herre, gör dig icke omak; ty jag är icke värdig att
du går in under mitt tak. - Därför har jag ej heller aktat mig själv värdig att komma till
dig Men säg ett ord, så bliver min tjänare frisk. - Jag är ju själv en man som står under andras befäl; jag har ock
krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: ‘Gå’, så
går han, eller till en annan: ‘Kom’, så kommer han, och om jag
säger till min tjanare: ‘Gör det’, då gör han så.» - När Jesus hörde detta, förundrade han sig över honom och vände
sig om och sade till folket som följde honom: »Jag säger eder:
Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro.» - Och de som hade blivit utsända gingo hem igen och funno tjänaren
vara frisk. - Därefter begav han sig till en stad som hette Nain; och med
honom gingo hans lärjungar och mycket folk. - Och se, då han kom nära stadsporten, bars där ut en död, och han
var sin moders ende son, och hon var änka; och en ganska stor
hop folk ifrån staden gick med henne. - När Herren fick se henne, ömkade han sig över henne och sade
till henne: »Gråt icke.» - Och han gick fram och rörde vid båren, och de som buro stannade.
Och han sade: »Unge man, jag säger dig: Stå upp.» - Då satte sig den döde upp och begynto tala. Och han gav honom åt
hans moder. - Och alla betogos av häpnad och prisade Gud och sade: Den stor
profet har uppstått ibland oss» och: »Gud har sett till sitt
folk.» - Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och i hela landet
däromkring. - Och allt detta fick Johannes höra berättas av sina lärjungar.
- Då kallade Johannes till sig två av sina lärjungar och sände dem
till Herren med denna fråga: »Är du den som skulle komma, eller
skola vi förbida någon annan ?» - När mannen kommo fram till honom, sade de: »Johannes döparen har
sänt oss till dig och låter fråga: ‘Är du den som skulle komma,
eller skola vi förbida någon annan?’» - Just då höll Jesus på med att bota många som ledo af sjukdomar
och plågor, eller som voro besatta av onda andar, och åt många
blinda gav han deras syn. - Och han svarade och sade till männen: »Gån tillbaka och omtalen
för Johannes vad I haven sett och hört: blinda få sin syn, halta
gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, ‘för fattiga
förkunnas glädjens budskap’. - Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»
- När sedan Johannes’ sändebud hade gått sin väg, begynte han tala
till folket om Johannes: »Varför var det I gingen ut i öknen?
Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden? - Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd i
fina kläder? De som bara präktiga kläder och leva i kraslighet,
dem finnen I ju i konungapalatsen. - Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag
säger eder: Ännu mer än en profet är han. - Han är den om vilken det är skrivet:’Se, jag sänder ut min ängel framför dig,
och han skall bereda vägen för dig.’ - Jag säger eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen
varit större än Johannes; men den som är minst i Guds rike är
likväl större än han. - Så gav ock allt folket som hörde honom Gud rätt, jämväl
publikanerna, och läto döpa sig med Jobannes’ dop. - Men fariseerna och de lagkloke föraktade Guds rådslut i fråga om
dem själva ooh läto icke döpa sig av honom. - Vad skall jag då likna detta släktes människor vid ? Ja, vad äro
de lika? - De äro lika barn som sitta på torget och ropa till varandra och
säga:
‘Vi hava spelat för eder,
och I haven icke dansat;
vi hava sjungit sorgesång,
och I haven icke gråtit. ‘
33. Ty Johannes döparen har kommit, och han äter icke bröd och
dricker ej heller vin, och så sägen I: 'Han är besatt av en ond ande.' 34. Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och nu sägen I: 'Se, vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners och syndares vän!'
35. Men Visheten har fått rätt av alla sina barn.»
36. Och en farisé inbjöd honom till en måltid hos sig; och han gick
in i fariséens hus och lade sig till bords.
37. Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta att
han låg till bords i fariseens hus, gick hon dit med en alabasterflaska med smörjelse 38. och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med smörjelsen. 39. Men när fariséen som hade inbjudit honom såg detta, sade han vid sig själv: »Vore denne en profet, så skulle han känna till, vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han skulle då veta att hon är en synderska.»
40. Då tog Jesus till orda och sade till honom: »Simon, jag har
något att säga dig.» Han svarade: »Mästare, säg det.
41. »En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var
skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio.
42. Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem
båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?»
43. Simon svarade och sade: »Jag menar den åt vilken han
efterskänkte mest.» Då sade han till honom: »Rätt dömde du»
44. Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: »Ser du
denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. 45. Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund då jag kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter. 46. Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med smörjelse. 47. Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro henne förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får litet förlåtet, han älskar ock litet.»
48. Sedan sade han till henne: »Dina synder äro dig förlåtna.»
49. Då begynte de som voro bordsgäster jämte honom att säga vid sig
själva: »Vem är denne, som till och med förlåter synder?»
50. Men han sade till kvinnan: »Din tro har frälst dig. Gå i frid.»
*42/08 Evangelium enligt Lukas, 8 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 8 Kapitlet
Jesus vandrar omkring, och undervisar i liknelser om himmelriket, giver till känna vilka som äro hans rätta fränder, stillar en storm på sjön, botar en besatt och en kvinna som lider av blodgång, uppväcker Jairus' dotter från döden.
- Därefter vandrade han igenom landet, från stad till stad och
från by till by, och predikade och förkunnade evangelium om Guds
rike. Och med honom följde de tolv, - så ock några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar
och botade irån sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, ur
vilken sju onda andar hade blivit utdrivna, - och Johanna, hustru till Herodes’ fogde Kusas, och Susanna och
många andra som tjänade dem med sina ägodelar. - Då nu mycket folk kom tillhopa, i det att inbyggarna i de
särskilda städerna begåvo sig ut till honom, sade han i en- liknelse
- »En såningsman gick ut för att så sin säd. Och när han sådde,föll somt vid vägen och blev nedtrampat, och himmelens fåglar
åto upp det. - Och somt föll på stengrund, och när det hade vuxit upp, torkade
det bort, eftersom det icke där hade någon fuktighet. - Och som fäll bland törnen, och törnena växte upp tillsammans
därmed och förkvävde det. - Men somt föll i god jord, och när det hade vuxit upp, bar det
hundrafaldig frukt.» Sedan han hade talat detta, sade han med
hög röst: »Den som har öron till att höra, han höre.» - Då frågade hans lärjungar honom vad denna liknelse betydde.
- Han sade: »Eder är givet att lära känna Guds rikes hemligheter,
men åt de andra meddelas de i liknelser, för att de med seende
ögon intet skola se och med hörande öron intet förstå’. - Så är nu detta liknelsens mening: Säden är Guds ord.
- Och att den såddes vid vägen, det är sagt om dem som hava hört
ordet, men sedan kommer djävulen och tager bort det ur deras
hjärtan, för att de icke skola komma till tro och bliva frälsta. - Och att den såddes på stengrunden det är sagt om dem, som när de
få höra ordet, taga emot det med glädje, men icke hava någon
rot; de tro allenast till en tid, och i frestelsens stund
avfalla de. - Och att den föll bland törnena, det är sagt om dem, som när de
hava hört ordet, gå bort och låta sig för- kvävas av rikedomens
omsorger och njutandet av livets goda och så icke föra något
fram till mognad. - Men att den föll i den goda jorden, det är sagt om dem, som när
de hava hört ordet, behålla det i rättsinniga och goda hjartan
och bara frukt i ståndaktighet. - Ingen tänder ett ljus och gömmer det sedan under ett kärl eller
sätter det under en bänk, utan man sätter det på en ljusstake,
för att de som komma in skola se skenet. - Ty intet är fördolt, som icke skall bliva uppenbart, ej heller
är något undangömt, som icke skall bliva kant och komma i dagen. - Akten fördenskull på huru I hören Ty den som har, åt honom skall
varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också
det han menar sig hava.» - Och hans moder och hans bröder kommo och sökte honom, men för
folkets skull kunde de icke komma in till honom. - Då sade man till honom: »Din moder och dina broder stå
härutanför och vilja träffa dig.» - Men han svarade och sade till dem: »Min moder och mina bröder
äro dessa, som höra Guds ord och göra det.» - En dag steg han med sina lärjungar i en båt och sade till dem:
»Låt oss fara över sjön till andra sidan.» Och de lade ut. - Och medan de seglade fram, somnade han. Men en stormvind for ned
över sjön, och deras båt begynte fyllas med vatten, så att de
voro i fara. - Då gingo de fram och väckte upp honom och sade: »Mästare,
Mästare, vi forgås.» När han så hade vaknat, näpste han vinden
och vattnets vågor, och de stillades, och det blev lugnt. - Därefter sade han till dem: »Var är eder tro?» Men de hade
blivit häpna och förundrade sig och sade till varandra: »Vem är
då denne? Han befaller ju både vindarna och vattnet, och de
lyda honom.» - Så foro de över till gerasenernas land, som ligger mitt emot
Galileen. - Och när han hade stigit i land, kom en man från staden emot
honom, en som var besatt av onda andar, och som under ganska
lång tid icke hade haft kläder på sig och icke bodde i hus, utan
bland gravarna. - Då nu denne fick se Jesus, skriade han och föll ned för honom
och sade med hög röst: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du
Guds, den Högstes, son? Jag beder dig, plåga mig icke.» - Jesus skulle nämligen just bjuda den orene anden att fara ut ur
mannen. Ty i lång tid hade han farit svårt fram med mannen; och
väl hade denne varit fängslad med kedjor och fotbojor och
hållits i förvar, men han hade slitit sönder bojorna och hade av
den onde anden blivit driven ut i öknarna. - Jesus frågade honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade: »Legion.»
Ty det var många onda andar som hade farit in i honom. - Och dessa bådo Jesus att han icke skullle befalla dem att fara
ned i avgrunden. - Nu gick där en ganska stor svinhjord i bet på berget. Och de
bådo honom att han ville tillstädja dem att fara in i
svinen. Och han tillstadde dem det. - Då gåvo sig de onda andarna åstad ut ur mannen och foro in i
svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ned i sjön och
drunknade. - Men när herdarna sågo vad som hade skett, flydde de och
berättade härom i staden och på landsbygden. - Och folket gick ut för att se vad som hade skett. När de då
kommo till Jesus, funno de mannen, ur vilken de onda andarna
hade blivit utdrivna, sitta invid Jesu fötter, klädd och vid
sina sinnen; och de betogos av häpnad. - Och de som hade sett händelsen omtalade för dem huru den besatte
hade blivit botad. - Allt folket ifrån den kringliggande trakten av gerasenernas land
bad då Jesus att han skulle gå bort ifrån dem, ty de voro gripna
av stor förskräckelse. Så steg han då i en båt för att vända
tillbaka. - Och mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, bad
honom att få fö]ja honom. Men Jesus tillsade honom att gå, med
de orden: - »Vänd tillbaka hem, och förtälj huru stora ting Gud har gjort
med dig.» Då gick han bort och förkunnade i hela staden huru
stora ting Jesus hade gjort med honom. - När Jesus kom tillbaka, mottogs han av folket; ty alla väntade
de pa honom. - Då kom där en man, vid namn Jairus, som var föreståndare för
synagogan. Denne föll ned för Jesu fötter och bad honom att han
skulle komma till hans hus; - ty han hade ett enda barn, en dotter, vid pass tolv år gammal,
som låg för döden. Men under det att han var på väg dit,
trängde folket hårt på honom. - Nu var där en kvinna som hade haft blodgäng i tolv år och icke
hade kunnat botas av någon. - Hon närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans
mantel, och strax stannade hennes blodgång - Men Jesus frågade: »Vem var det som rörde vid mig?» Då alla
nekade till att hava gjort det, sade Petrus: »Mästare, hela
folkhopen rycker och tränger dig ju.» - Men Jesus sade: »Det var nagon som rörde vid mig; ty jag kände
att kraft gick ut ifrån mig.» - Då nu kvinnan såg att hon icke hade blivit obemärkt, kom hon
fram bävande och föll ned för honom och omtalade inför allt
folket varör hon hade rört vid honon, och huru hon strax hade
blivit frisk. - Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå
i frid.» - Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus
och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren
omak.» - Men när Jesus hörde detta, sade han till honom: »Frukta icke;
tro allenast, så får hon liv igen.» - Och när han hade kommit fram till hans hus, tillstadde han ingen
att gå med ditin, utom Petrus och Johannes och Jakob och därtill
flickans fader och moder. - Och alla gräto och jämrade sig över henne. Men han sade: »Gråten
icke; hon är icke död, hon sover.» - Då hånlogo de åt honom, ty de Yisste ju att hon var död.
- Men han tog henne vid handen och sade med hög röst: »Flicka, stå
upp.» - Då kom hennes ande igen, och hon stod strax upp. Och han
tillsade att man skulle giva henne något att äta. - Och hennes föräldrar blevo uppfyllda av häpnad; men han förbjöd
dem att för någon omtala vad som hade skett.
*42/09 Evangelium enligt Lukas, 9 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 9 Kapitlet
Jesus sänder ut sina tolv apostlar, bespisar fem tusen män, bekännes av Petrus vara Messias, förutsäger sitt lidande, talar om sin efterföljelse, förklaras, botar en månadsrasande, förutsäger på nytt sitt lidande, bestraffar lärjungarnas storhetstankar och falska nit, avvisas från en samaritisk by, undervisar ytterligare om sin efterföljelse.
- Och han kallade tillhopa de tolv och gav dem makt och myndighet
över alla onda andar, så ock makt att bota sjukdomar. - Och han sände ut dem till att predika Guds rike och till att
bota sjuka. - Och han sade till dem: »Tagen intet med eder på vägen, varken
stav eller ränsel eller bröd eller penningar, och haven icke
heller dubbla livklädnader. - Och när I haven kommit in något hus, så stannen där, till dess I
lämnen den orten. - Och om man någonstädes icke tager emot eder, så gån bort ifrån
den staden, och skudden stoftet av edra fötter, till ett
vittnesbörd mot dem.» - Och de gingo ut och vandrade igenom landet, från by till by, och
förkunnade evangelium och botade sjuka allestädes. - Men när Herodes, landsfursten, fick höra om allt detta som
skedde visste han icke vad han skulle tro. Ty somliga sade:
»Det är Johannes, som har uppstått från de döda.» - Men andra sade: »Det är Elias, som har visat sig.» Andra åter
sade: »Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.» - Men Herodes själv sade: »Johannes har jag låtit halshugga. Vem
är då denne, som jag hör sådant om?» Och han sökte efter
tillfälle att få se honom. - Och apostlarna kommo tillbaka och förtäljde för Jesus huru stora
ting de hade gjort. De tog han dem med sig och drog sig undan
till en stad som hette Betsaida, där de kunde vara allena. - Men när folket fick veta detta, gingo de efter honom. Och han
lät dem komma till sig och talade till dem om Guds rike; och dem
som behövde botas gjorde han friska. - Men dagen begynte nalkas sitt slut. Då trädde de tolv fram och
sade till honom: »Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort
i byarna och gårdarna häromkring och skaffa sig härbärge och få
mat; vi äro ju här i en öde trakt.» - Men han sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade: »Vi
hava icke mer än fem bröd och två fiskar, såframt vi icke skola
ge bort och köpa mat åt allt detta folk.» - Där voro nämligen vid pass fem tusen män. Då sade han till sina
lärjungar: »Låten dem lägga sig ned i matlag, femtio eller så
omkring i vart.» - Och de gjorde så ooh läto dem alla lägga sig ned.
- Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och säg upp
till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav åt
lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket. - Och de åto alla och blevo mätta. sedan samlade man upp de
stycken som hade blivit över efter dem, tolv korgar. - När han en gång hade dragit sig undan och var stadd i byn, voro
hans lärjungar hos honom. Och han frågade dem och sade: »Vem
säger folket mig vara?» - De svarade och sade: »Johannes döparen; dock säga andra Elias;
andra åter säga: ‘Det är någon av de gamla profeterna, som har
uppstått.’» - Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade
och sade: »Guds smordee.» - Då förbjöd han dem strängeligen att säga detta till någon.
- Och han sade: »Människosonen måste lida mycket, ooh han skall
bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de
skriftlärda och skall bliva dödad, men på tredje dagen skall han
uppstå igen.» - Och han sade till alla: »Om någon vill efterfölja mig, så
försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så
följe han mig. - Ty den som vill bevara sitt liv han skall mista det; men den som
mister sitt liv, för min skull, han skall bevara det. - Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men
mister sig själv eller själv går förlorad? - Den ssm blyges för mig och för mina ord, för honom skall
Människosonen blygas, när han kom mer i sin och min Faders och
de heliga änglarnas härlighet. - Men sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas
några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike.» - Vid pass åtta dagar efter det att han hade talat detta tog han
Petrus och Johannes och Jakob med sig ooh gick upp på berget för
att bedja. - Och under det att han bad, blev hans ansikte förvandlat, och
hans kläder blevo skinande vita. - 0ch de, två män stodo där och samtalade med honom, och dessa
voro Moses och Elias. - De visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, vilken
han skulle fullborda i Jerusalem. - Men Petrus och de som voro med honom voro förtyngda av sömn; då
de sedan vaknade, sågo de hans härlighet och de båda männen, som
stodo hos honom. - När så dessa skulle skiljas ifrån honom, sade Petrus till Jesus:
»Mästare, har är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, en
åt dig och en åt Moses och en åt Elias.» Han visste nämligen
icke vad han sade. - Medan han så talade, kom en sky och överskyggde dem; och de
blevo förskrackta, när de trädde in i skyn. - Och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min Son, den
utvalde; hören honom.» - Och i detsamma som rösten kom, funno de Jesus vara där
allena. — Och de förtego detta och omtalade icke för någon på
den tiden något av vad de hade sett. - När de dagen därefter gingo ned från berget, hände sig att
mycket folk kom honom till mötes. - Då ropade en man ur folkhopen och sade: »Mästaret jag beder dig,
se till min son, ty han är mitt enda barn. - Det är så, att en ande plägar gripa fatt i honom, och strax
skriar han då, och anden sliter och rycker honom, och fradgan
står honom om munnen. Och det är med knapp nöd han släpper
honom, sedan han har sönderbråkat honom. - Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de
kunde det ieke.» - Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru
länge måste jag vara hos eder och härda ut med eder? För hit din
son.» - Men ännu medan denne var på väg fram, kastade den onde anden
omkull honom och slet och ryckte honom. Då tilltalade Jesus den
orene anden strängt och gjorde gossen frisk och gav honom
tillbaka åt hans fader. - Och alla häpnade över Guds stora makt.
Då nu alla förundrade sig över alla de gärningar som han gjorde, sade han till sina lärjungar: 44. »Tagen emot dessa ord med öppna öron: Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer. 45. Men de förstodo icke detta som han sade, och det var förborgat för dem, så att de icke kunde fatta det; dock fruktade de att fråga honom om det som han hade sagt.
46. Och bland dem uppstod tanken på vilken av dem som vore störst.
47. Men Jesus förstod deras hjärtans tankar och tog ett barn och
ställde det bredvid sig
48. och sade till dem: »Den som tager emot detta barn i mitt namn,
han tager emot mig, och den som tnger emot mig, han tager emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst bland eder alla, han är störst.
49. Och Johannes tog till orda ooh sade: »Mästare, sågo huru en man
drev ut onda andar genom ditt namn; och du ville hindra honom, eftersom han icke följde med oss.» 50. Men Jesus sade till honom: »Hindren honom icke; ty den som icke är emot eder, han är för eder.»
51. Då lnu tiden var inne att han skulle bliva upptagen, beslöt han
att ställa sin färd till Jerusalem.
52. Och han sände budbärare framför sig; och de gingo åstad och
kommo in i en samaritisk by för att reda till åt honom.
53. Men folket där tog icke emot honom, eftersom han var stadd på
färd till Jerusalem.
54. När de båda lärjungarna Jakob i och Johannes förnummo detta,
sade de: »Herre, vill du att vi skola bedja att eld kommer ned från himmelen och förtär dem?»
55. Då vände han sig om och tillrättavisade dem.
56. Och de gingo till en annan by.
57. Medan de nu färdades fram på vägen, sade någon till honom: »Jag
vill följa dig, varthelst du går.
58. Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens
fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud.» 59. Och till en annan sade han: »Föl; mig.» Men denne svarade: »Tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.» 60. Då sade han till honom: »Låt de döda begrava sina döda; men gå du åstad och förkunna Guds rike.» 61. Åter en annan sade: »Jag vill följa dig, Herre, men tillstäd mig att först taga avsked av dem som höra till mitt hus.» 62. Då svarade Jesus honom: »Ingen som ser sig tillbaka, sedan han har satt sin hand till plogen, är skickad för Guds rike.»
*42/10 Evangelium enligt Lukas, 10 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 10 Kapitlet
Jesus sänder ut sjuttiotvå lärjungar, prisar sin Faders frälsningsråd, framställer liknelsen om den barmhärtige samariten, besöker Marta och Maria.
- Därefter utsåg Herren sjuttiotvå andra och sände ut dem framför
sig, två och två, till var stad och ort dit han själv tänkte
komma - »Skörden är mycken, men arbetarna äro få. Bedjen fördenskull
skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. - Gån åstad. Se, jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar.
- Bären ingen penningpung, ingen ränsel, inga skor, och hälsen
icke på någon under vägen. - Men när I kommen in i något hus, så sägen föråt: ‘Frid vare över
detta hus.’ - 0m då någon finnes därinne, som är frid värd, så skall den frid
I tillönsken vila över honom; varom icke, så skall den vända
tillbaka över eder själva. - Och stannen kvar i det huset, och äten och dricken vad de hava
att giva, ty arbetaren är värd sin lön. Gån icke ur hus i hus. - Och när I kommen in i någon stad där man tager emot eder, så
äten vad som sättes fram åt eder, - och boten de sjuka som finnas där, och sägen till dem: ‘Guds
rike är eder nära.’ - Men när I kommen in i någon stad där man icke tager emot eder,
så gån ut på dess gator och sägen: - ‘Till och med det stoft som låder vid våra fötter ifån eder stad
skaka vi av oss åt eder. Men det mån I veta, att Guds rike är
nära.’ - Jag säger eder att det för Sodom skall på ‘den dagen’ bliva
drägligare än för den staden. - Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som
äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så
skulle de för länge sedan hava suttit i säck och aska och gjort
bättring. - Men också skall det vid domen bliva drägligare för Tyrus och
Sidon än för eder. - Och du. Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen?
Nej, ned till dödsriket måste du fara.– - Den som hör eder, han hör mig, och den som förkastar eder, han
förkastar mig; men den som förkastar mig, han förkastar honom
som har sänt mig.» - Och de sjuttiotvå kommo tillbaka, uppfyllda av glädje, och sade:
»Herre, också de onda andarna äro oss underdåniga genom ditt
namn.» - Då sade han till dem: »Jag såg Satan falla ned från himmelen
såsom en ljungeld. - Se, jag har givit eder makt att trampa på ormar och skorpioner
och att förtrampa all ovännens härsmakt, och han skall icke
kunna göra eder någon skada. - Dock, glädjens icke över att änglarna äro eder underdåniga, utan
glädjens över att edra namn äro skrivna i himmelen.» - I samma stund uppfylldes han av fröjd genom den helige Ande och
sade: »Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre,
för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men
uppenbarat det för de enfaldiga. Ja, Fader; så har ju varit ditt
behag. - Allt har av min Fader blivit för trott åt mig. Och ingen känner
vem Sonen är utom Fadern, ej heller vem Fadern är, utom Sonen
och den för vilken Sonen vill göra honom känd.» - Sedan vände han sig till lärjungarna, när han var allena med dem
och sade: »Saliga äro de ogön som se det I sen. - Ty jag säger eder: Många profeter och konungar ville se det som
I sen men fingo dock icke se det, och höra det som I hören, men
fingo dock icke höra det.» - Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade:
»Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedwl?» - Då sade han till honom: »Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?»
- Han strålade och sade:»’Du skall älska Herren, din Gud, av allt
ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt
ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.’» - Han sade till honom: »Rätt svarade du. Gör det, så får du leva,
- Då ville han rättfärdiga sig och sade till Jesus: »Vilken är då
min nästa?» - Jesus svarade och sade: »En man begav sig från Jerusalem ned
till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans
kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och
läto honom ligga där halvdöd. - Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick
se honom, gick han förbi. - Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick
se honom, gick han förbi. - Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han
låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom - och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och
förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde
honom till ett härbärge och skötte honom. - Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem
åt värden och sade: ‘Sköt honom och vad du mer kostar på honom
skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.’ — - Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens
nästa, som hade fallit i rövarhänder?» - Han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.» Då sade
Jesus till honom: »Gå du och gör sammalunda.» - När de nu voro på vandring, gick han in i en by, och en kvinna,
vid namn Marta, tog emot honom i sitt hus. - Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid
Herrens fötter och hörde på hans ord. - Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom.
Och hon gick fram och sade: »Herre, frågar du icke efter att min
syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne
att hon hjälper mig.» - Då svarade Herren och sade till henne: »Marta, Marta, du gör dig
bekymmer och oro för mångahanda, - men allenast ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda
delen, och den skall icke tagas ifrån henne.»
*42/11 Evangelium enligt Lukas, 11 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 11 Kapitlet
Jesus undervisar sina lärjungar om bönen, botar en besatt, försvarar sig mot fariséerna, avvisar några som begära tecken, bestraffar vid en måltid fariséerna och de lagkloke.
- När han en gång uppehöll sig på ett ställe för att bedja och
hade slutat sin bön, sade en av hans lärlungar till honom:
»Herre, lär oss att bedja, såsom ock Johannes lärde sina
lärjungar.» - Då sade han till dem: »När I bedjen, skolen I säga så: ‘Fader,
helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; - vårt dagliga bröd giv oss var dag;
- och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåta var och en som
är oss något skyldig; och inled oss icke i frestelse.’» - Ytterligare sade han till dem: »Om någon av eder har en vän och
mitt i natten kommer till denne och säger till honom: ‘Käre vän,
låna mig tre bröd; - ty en av mina vänner har kommit resande till mig, och jag har
intet att sätta fram åt honom’ - så svarar kanske den andre inifrån huset och säger: ‘Gör mig
icke omak; dörren är redan stängd, och både jag och mina barn
hava gått till sängs; jag kan icke stå upp och göra dig något.’ - Men jag säger eder: Om han än icke, av det skälet att han är
hans vän, vill stå upp och giva honom något, så kommer han
likväl, därför att den andre är så påträngande, att stå upp och
giva honom så mycket han behöver. - Likaså säger jag till eder: Bedjen, och eder skall varda givet;
söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda
upplåtet. - Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner;
och för den som klappar skall varda upplåtet. - Finnes bland eder någon fader, som när hans son beder honom om
en fisk, i stallet för en fisk räcker honom en orm, - eller som räcker honom en skorpion, när han beder om ett ägg?
- Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor,
huru mycket mer skall icke då den himmelske Fadern giva helig
ande åt dem som bedja honom!. - Och han drev ut en ond ande som var dövstum. Och när den onde
anden hade b]ivit utdriven, talade den dövstumme; och folket
förundrade sig. - Men några av dem sade: »Det är med Beelsebul, de onda andarnas
furste, som han driver ut de onda andarna.» - Och några andra ville sätta honom på prov och begärde av honom
ett tecken från himmelen. - Men han förstod deras tankar och sade till dem: »Vart rike som
har kommit i strid med sig självt bliver förött, så att hus
faller på hus. - Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, huru kan då hans
rike hava bestånd? I sägen ju att det är med Beelsebul som jag
driver ut de onda andarna. - Men om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna,
med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså
vara edra domare. - 0m det åter är med Guds finger som jag driver ut de onda
andarna, så har ju Guds rike kommit till eder.– - När en stark man, fullt väpnad, bevakar sin gård, då äro hans
ägodelar fredade. - Men om någon som är starkare än han angriper honom och
övervinner honom, så tager denne ifrån honom alla vapnen, som
han förtröstade på, och skiftar ut bytet efter honom. - Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke
församlar med mig, han förskingrar. - När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han
omkring i ökentrakter och söker efter ro. Men då han icke finner
någon, säger han: ‘Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som
jag gick ut ifrån.’ - Och när han kommer dit och finner det fejat och prytt,
- då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro
värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver
för den människan det sista värre än det första.» - När han sade detta, hov en kvinna in folkhopen upp sin röst och
ropad till honom: »Saligt är det moderssköte som har burit dig,
och de bröst som du har diat.» - Men han svarade: »Ja, saliga är de som höra Guds ord och gömma
det.» - Men när folket strömmade till tog han till orda och sade: »Detta
släkte är ett ont släkte Det begär ett tecken, men intet annat
tecken skall givas det än Jonas’ tecken. - Ty såsom Jonas blev ett tecken för nineviterna, så skall ock
Människosonen vara ett tecken för detta släkte. - Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram
tillsammans med detta släktes män och bliva dem till dom. Ty hon
kom från jordens ända för att höra Salomons visdom; och se, har
är vad som är mer än SaIomo. - Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta
släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas’
predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas. - Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller
under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som
komma in skola se skenet. - Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, då har ock
hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din
kropp höljd i mörker. - Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker.
- Om så hela din kropp får ljus och icke har någon del höljd i
mörker, då har den ljus i sin helhet, såsom när en lykta lyser
dig med sitt klara sken.» - Under det att han så talade, inbjöd en farise honom till måltid
hos sig; och han gick ditin och tog plats vid bordet. - Men när fariseen såg att han icke tvådde sig före måltiden,
förändrade han sig - Då sade Herren till honom: »I fariseer, I gören nu det yttre av
bägaren och fatet rent, medan edert inre är fullt av rofferi och
ondska. - I dårar, har icke han som har gjort det yttre också gjort det
inre? - Given fastmer såsom allmosa vad inuti kärlet är; först då bliver
allt hos eder rent. - Men ve eder, I fariseer, som given tionde av mynta och ruta och
alla slags kryddväxter, men icke akten på rätten och på kärleken
till Gud! Vet ena borden I göra, men icke underlåta det andra. - Ve eder, I fariseer, som gärna viljen sitta främst i synagogorna
och gärna viljen bliva hälsade på torgen! - Ve eder, I som ären lika gravar som ingen kan märka, och över
vilka människorna gå fram utan att veta det!» - Då tog en av de lagkloke till orda och sade till honom:
»Mästare, när du så talar, skymfar du också oss.» - Han svarade: »Ja, ve ock eder, I lagkloke, som på människorna
läggen bördor, svåra att bära, men själva icke viljen med ett
enda finger röra vid de bördorna! - Ve eder, I som byggen upp profeternas gravar, deras som edra
fäder dräpte! - Så bären I då vittnesbörd om edra fäders gärningar och gillen
dem; ty om de dräpte profeterna, så byggen I upp deras gravar. - Därför har ock Guds vishet sagt: ‘Jag skall sända till dem
profeter och apostlar, och somliga av dem skola de dräpa, och
andra skola de förfölja. - Och så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, allt
det som är utgjutet från världens begynnelse, - ända ifrån Abels blod intill Sakarias’ blod, hans som förgjordes
mellan altaret och templet.’ Ja, jag säger eder: Det skall
utkrävas av detta släkte. - Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till
kunskapen! Själva haven I icke kommit ditin och för dem som
ville komma dit haven I lagt hinder.» - När han inför allt folket sade detta till dem, blevo fariseerna
och de lagkloke mycket förbittrade och gåvo sig i strid med
honom om många stycken; - de sökte nämligen efter tillfälle att kunna anklaga honom.
*42/12 Evangelium enligt Lukas, 12 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 12 Kapitlet
Jesus varnar för skrymteri, människofruktan, hädelse mot den helige Ande, girighet och världsliga bekymmer, manar till vaksamhet och trohet, förutsäger söndringar, talar om tidens tecken.
- Då nu otaligt mycket folk var församlat omkring honom, så att de
trampade på varandra, tog han till orda och sade, närmast till
sina lärjungar: »Tagen eder till vara för fariseernas surdeg,
det är för skrymteri. - Intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet
är fördolt, som icke skall bliva känt. - Därför skall allt vad I haven sagt i mörkret bliva hört i
ljuset, och vad I haven viskat i någons öra i kammaren, det
skall bliva utropat på taken. - Men jag säger eder, mina vänner: Frukten icke för dem som väl
kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något
mer. - Jag vill lära eder vem I skolen frukta: frukten honom som har
makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna. Ja, jag
säger oder: Honom skolen I frukta. — - Säljas icke fem sparvar för två skärvar? Och icke en av dem är
förgäten hos Gud. - Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade.
Frukten ickc; I ären mer värda än många sparvar. - Och jag säger eder: Var och en som bekänner mig inför
människorna, honom skall ock Människosonen kännass vid inför
Guds änglar. - Men den som förnekar mig inför männinkorna, han skall ock bliva
förnekad inför Guds änglar. - Och om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva
honom förlåtet; men den som hädar den helige Ande, honom skall
det icke bliva förlåtet. - Men när man drager eder fram inför synagogor och överheter och
myndigheter, så gören eder icke bekymmer för huru eller varmed I
skolen försvara eder, eller vad I skolen säga; - ty den helige Ande skall i samma stund lära eder vad I skolen
säga.» - Och en man i folkhopen sade till honom: »Mästare, säg till min
broder att han skiftar arvet med mig.» - Men han svarade honom: »Min vän, vem har satt mig till domare
eller skiftesman över eder?» - 5 Därefter sade han till dem: »Sen till, att I tagen eder till
vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke
därpå att hon har överflöd på ägodelar.» - Och han framställde för dem en liknelse; han sade: »Det var en
rik man vilkens åkrar buro ymniga skördar. - Och han tänkte vid sig själv ocb sade: ‘Vad skall jag göra? Jag
har ju icke rum nog för att inbärga min skörd.’ - Därefter sade han: ‘Så vill jag göra: jag vill riva ned mina
lador och bygga upp större, och i dem skall jag samla in all min
gröda och allt mitt goda. - Sedan vill jag säga till min själ: Kära själ, du har mycket gott
för varat för många år; giv dig nu ro, ät, drick och var glad. - Men Gud sade till honom: ‘Du dåre, i denna natt skall din själ
utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlat i förråd?’ — - Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik
inför Gud.» - Och han sade till sina lärjungar: »Därför sager jag eder: Gören
eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta, ej heller
för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. - Livet är ju mer än maten, och kroppen mer än kläderna.
- Given akt på korparna: de så icke, ej heller skörda de, och de
hava varken visthus eller lada; och likväl föder Gud dem. Huru
mycket mer ären icke I än fåglarna! - Vilken av eder kan med allt sitt bekymmer lägga en aln till sin
livslängd? - Förmån I nu icke ens det som minst är, varför gören I eder då
bekymmer för det övriga? - Given akt på liljorna, huru de varken spinna eller väva; och
likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet
var så klädd som en av dem. - Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i
morgon kastas i ugnen, huru mycket mer skall han då icke kläda
eder, I klentrogne! - Söken därför icke heller I efter vad I skolen äta, eller vad I
skolen dricka, och begären icke vad som är för högt. - Efter allt detta söka ju hedningarna i världen, och eder Fader
vet att I behöven detta. - Nej, söken efter hans rike, så skall också detta andra tillfalla
eder. - Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att
giva eder riket. - Säljen vad I ägen och given allmosor; skaffen eder penningpungar
som icke notas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv
når, och där man icke fördärvar. - Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara.
- Haven edra länder omgjordnde och edra lampor brinnande.
- Och varen I lika tjänare som vänta på att deras herre skall
bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom,
när han kommer och klappar. - Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande, när han
kommer. Sannerligen säger jag eder: Han skall fästa upp sin
klädnad och låta dem taga plats vid bordet och själv gå fram och
betjäna dem. - Och vare sig han kommer under den andra nattväkten eller under
den tredje och finner dem så göra — saliga äro de då. - Men det förstån I väl, att om husbonden visste vilken stund
tjuven skulle komma, så tillstadde han icke att någon bröt sig
in i hans hus. - Så varen ock I redo ty i en stund då I icke vänten det skall
Människosonen komma.» - Då sade Petrus: »Herre, är det om oss som du talar i denna
liknelse, eller är det om alla?» - Herren svarade: »Finnes någon trogen och förståndig förvaltare,
som av sin herre kan sättas över hans husfolk, för att i rätt
tid giva dem deras bestämda kost — - salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner
ho nom göra så. - Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad
han äger. - Men om så är, att tjänaren säger i sitt hjärta: ‘Min herre
kommer icke så snart’, och han begynner att slå de andra
tjänarna och tjänarinnorna och att äta och dricka så att han
bliver drucken, - då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar
det, och i en stund då han icke tänker sig det, och han skall
låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med de
otrogna. — - Och den tjänare som hade fått veta sin herres vilja, men icke
redde till eller gjorde efter hans vilja, han skall bliva
straffad med många slag. - Men den som, utan att hava fått veta hans vilja, gjorde vad som
val slag värt, han skall bliva straffad med allenast få
slag. Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall
mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket,
av honom skall man fördra dess mera. - Jag har kommit för att tända en eld på jorden; och huru gärna
ville jag icke att den redan brunne! - Men jag måste genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till
dess att det är fullbordat! - Menen I att jag har kommit för att skaffa frid på jorden? Nej,
säger jag eder, fastmer söndring. - Ty om fem finnas i samma hus, skola de härefter vara söndrade
från varandra, så att tre stå mot två Och två mot tre: - fadern mot sin son och sonen mot sin fader, modern mot sin
dotter och dottern mot sin moder, svärmodern mot sin sonhustru
och sonhustrun mot sin svärmoder. - Han hade också till folket: »När I sen ett moln stiga upp i
väster, sägen I strax: ‘Nu kommer regn’; och det sker så. - Och när I sen sunnanvind blåsa, sägen I: ‘Nu kommer stark
hetta’; och detta sker. - I skrymtare, jordens och himmelens utseende förstån I att tyda;
huru kommer det då till, att I icke kunnen tyda denna tiden? - Varför låten I icke edert eget inre döma om vad rätt är ?
- När du går ti11 en överhetsperson med din motpart, så gör dig
under vägen all möda att bliva förlikt med denne, så att han
icke drager dig fram inför domaren; då händer att domaren
överlämnar dig åt rättstjänaren, och att rättstjänaren kastar
dig i fängelse. - Jag säger dig: Du skall icke slippa ut därifrån, förran du har
betalt ända till den yttersta skärven.»
*42/13 Evangelium enligt Lukas, 13 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 13 Kapitlet
Jesus förmanar till bättring, framställer en liknelse om ett fikonträd, botar en kvinna på sabbaten, undervisar i liknelser om Guds rike, varnar för andlig säkerhet, klagar över Jerusalems obotfärdighet.
- Vid samma tid kommo några och berättade för honom om de galileer
vilkas blod Pilatus hade blan dat med deras offer. - Då svarade han och sade till dem: » Menen I att dessa galileer
voro större syndare än alla andra galileer, eftersom de fingo
lida sådant? - Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla
sammalunda förgås. - Eller de aderton som dödades, när tornet i Siloam föll pa dem,
menen I att de voro mer brottsliga än alla andra människor som
bo i Jerusalem? - Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla
sammalunda förgås.» - Och han framställde denna liknelse: »En man hade ett fikonträd
planterat i sin vingård; och han kom och sökte frukt därpå, men
fann ingen. - Då sade han till vingårdsmannen: ‘Se, nu i tre år har jag kommit
och sökt frukt på detta fikonträd, utan att finna någon. Hugg
bort det. Varför skall det därjämte få utsuga jorden?’ - Men vingårdsmannen svarade och sade till honom: ‘Herre, låt det
stå kvar också detta år, för att jag under tiden må gräva
omkring det och göda det; - kanhända skall det så till nästa å bära frukt. Varom icke, så må
du då hugga bort det.’» - När han en gång på sabbaten undervisade i en synagoga,
- var där en kvinna som i adertor år hade varit besatt av en
sjukdomsande, och hon var så hopkrumpen, att hon alls icke kunde
räta upp sin kropp. - Då nu Jesus fick se henne, kallade han henne till sig och sade
till henne »Kvinna, du är fri ifrån din sjuk dom», - och han lade därvid händerna på henne. Och strax rätade hon up
sig och prisade Gud. - Men det förtrot synagogföreståndaren att Jesus på sabbaten
botade sjuka; och han tog till orda och sade till folket: »Sex
dagar finnas, på vilka man bör arbeta. På dem mån I alltså komma
och läta bota eder, men icke på sabbatsdagen. - Då svarade Herren honom och sade: »I skrymtare, löser icke var
och en av eder på sabbaten sin oxe eller åsna från krubban och
leder den bort för att vattna den? - Och denna kvinna, en Abrahams dotter, som Satan har hållit
bunden nu i aderton år, skulle då icke hon på sabbatsdagen få
lösas från sin boja?» - När han sade detta, blygdes alla hans motståndare; och allt
folket gladde sig över alla de härliga gärningar som gjordes av
honom. - Så sade han då: »Vad är Guds rike likt, ja, vad skall jag likna
det vid? - Det är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin
trädgård, och det växer och bliver ett träd, och himmelens
fåglar bygga sina nästen på dess grenar.» - Ytterligare sade han: »Vad skall jag likna Guds rike vid?
- Det är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre
skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.» - Och han vandrade från stad till stad och från by till by och
undervisade folket, under det att han förtsatte sin färd till
Jerusalem. - Och någon frågade honom: »Herre, är det allenast få som bliva
frälsta?» Då svarade han dem: - »Kämpen för att komma in genom den trånga dörren; ty många,
säger jag eder, skola försöka att komma in och skola dock icke
förmå det. - Om husbonden har stått upp och tillslutit dörren, och I sedan
kommen och ställen eder därutanför och klappen på dörren och
sägen: ‘Herre, låt upp för oss’, så skall han svara och säga
till eder: ‘Jag vet icke varifrån I ären.’ - Och I skolen då säga: ‘Vi hava ju ätit och druckit med dig, och
du har undervisat på våra gator.’ - Men han skall svara: ‘Jag säger eder: Jag vet icke varifrån I
ären; gån bort ifrån mig, alla I ogärningsmän.’ - Där skall då bliva gråt och tandagnisslan, när I fån se Abraham,
Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike, men finnen
eder själva utkastade. - Ja, människor skola komma frånöster oeh väster, från norr och
söder och bliva bordsgäster i Guds rike. - Och se, då skola somliga som äro de sista bliva de första, och
somliga som äro de första bliva de sista. - I samma stund kommo några fariseer fram och sade till honom:
»Begiv dig åstad bort härifrån; ty Herodes vill dräpa dig.» - Då svarade han dem: »Gån och sägen den räven, att Jag i dag och
i morgon driver ut onda andar och botar sjuka, och att jag först
på tredje dagen är färdig. - Men jag måste vandra i dag och i morgon och i övermorgon, ty det
är icke i sin ordning att en profet förgöres annorstades än i
Jerusalem. — - Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem
som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla
dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina
vingar! Men haven icke velat. - Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder:
I skolen icke se mig, förrän den tid kommen, då I sägen:
‘Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.’
*42/14 Evangelium enligt Lukas, 14 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 14 Kapitlet
Jesus botar på sabbaten en vattusiktig man, undervisar om ödmjukhet och rätt gästfrihet, framställer liknelsen om den stora måltiden, undervisar om det sanna lärjungaskapet.
- När han på en sabbat hade kommit in till en av de förnämligaste
fariseerna för att intaga en måltid, hände sig, medan man där
vaktade på honom, - att en vattusiktig man kom dit och stod framför honom.
- Då tog Jesus till orda och sade till de lagkloke och fariseerna:
»Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten, eller är det icke
lovligt?» - Men de tego. Då tog han mannen vid handen och gjorde honom frisk
och lät honom gå. - Sedan sade han till dem: »Om någon av eder har en åsna eller en
oxe som faller i en brunn, går han icke då strax och drager upp
den, jämväl på sabbatsdagen?» - Och de förmådde icke svara något härpå.
- Då han nu märkte huru gästerna utvalde åt sig de främsta
platserna, framställde han för dem en liknelse; han sade till- dem
- »När du av någon har blivit bjuden till bröllop, så tag icke denfrämsta platsen vid bordet. Ty kanhända finnes bland gästerna
någon som är mer ansedd än du, - och då kommer till äventyrs den som har bjudit både dig och
honom och säger till dig: ‘Giv plats åt denne’; och så måste du
med skam intaga den nedersta platsen. - Nej, när du har blivit bjuden, så gå och tag den nederata
platsen vid bordet. Ty det kan då hända att den som har bjudit
dig säger till dig, när han kommer: ‘Min vän, stig högre upp.’
Då vederfares dig heder inför alla de andra bordsgästerna. - Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och
den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.» - Han sade ock till den som hade bjudit honom: »När du gör ett
gästabud, pa middagen eller på aftonen, så inbjud icke dina
vänner eller dina bröder eller dina fränder, ej heller rika
grannar, så att de bjuda dig igen och du därigenom får
vedergällning. - Nej, när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta,
blinda. - Salig är du då; ty eftersom de icke förmå vedergälla dig, skall
du få din vedergällning vid de rättfärdigas uppståndelse.» - Då nu en av de andra vid bordet hörde detta, sade denne till
honom: »Salig är den som får bliva bordsgäst i Guds rike!» - Då sade han till honom: »En man tillredde ett stort gästabud
och bjöd många. - Och när gästabudet skulle hållas, sände han ut sin tjänare och
lät säga till dem som voro bjudna: ‘Kommen, ty nu är allt redo.’ - Men de begynte alla strax ursäkta sig. Den förste sade till
honom: ‘Jag har köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese
det. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.’ - En annan sade: ‘Jag har köpt fem par oxar, och jag skall nu gå
åstad och försöka dem. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.’ - Åter en annan sade: ‘Jag har ta- git mig hustru, och därför kan
jag icke komma.’ - Och tjänaren kom igen och omtalade detta för sin herre. Då blev
husbonden vred och sade till sin tjänare: ‘Gå strax ut på gataor
och gränder i staden, och för hitin fattiga och krymplingar och
blinda och halta.’ - Sedan sade tjänaren: ‘Herre, vad du befallde har blivit gjort,
men har är ännu rum.’ - Då sade herren till tjänaren: ‘Gå ut på vägar och stigar, och
nödga människorna att komma hitin, så att mitt hus bliver fullt. - Ty jag säger eder att ingen av de män som voro bjudna skall
smaka sin måltid.’» - Och mycket folk gick med honom; och han vände sig om och sade
till dem: - » Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader
och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och
systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min
lärjunge. - Den som icke bär sitt kors och efterföljer mig, han kan icke
vara min lärjunge. - Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke
då först ned och beräknar kostnaden och mer till, om han äger
vad som behöves för att bygga det färdigt? - Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket
skulle ju alla som finge se det begynna att begabba honom - och säga: ‘Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda
sitt verk.’ - Eller om en konung vill draga ut i krig för att drabba samman
med en annan konung, sätter han sig icke då först ned och tänker
efter, om han förmår att med tio tusen möta den som kommer emot
honom med tjugu tusen? - Om så icke är, måste han ju, medan den andre ännu är långt
borta, skicka sändebud och underhandla om fred. - Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar
allt vad han äger. — - Så är väl saltet en god sak, men om till och med saltet mister
sin sälta, varmed skall man då återställa dess kraft? - Varken för jorden eller för gödselhögen är det tjänligt; man
kastar ut det. Den som har öron till att höra, han höre.»
*42/15 Evangelium enligt Lukas, 15 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 15 Kapitlet
Jesus framställer liknelserna om det förlorade fåret, den borttappade penningen och den förlorade sonen.
- Och till honom kom allt vad publikaner och syndare hette för att
höra honom. - Men fariseerna och de skriftlärde knorrade och sade: »Denne
tager emot syndare och äter med dem.» - Då framställde han för dem denna liknelse; han sade:
- »Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han
förlorar ett av dem, lämnar han icke då de nittionio i öknen och
går och söker efter det förlorade, till dess han finner det? - Och när han har funnit det, lägger han det på sina axar med
glädje. - Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och
grannar och säger till dem: ‘Glädjens med mig, ty jag har funnit
mitt får, som var förlorat.’ - Jag säger eder att likaså bliver mer gladje i himmelen över en
enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga som
ingen bättring behöva. - Eller om en kvinna har tio silverpenningar, och hon tappar bort
en av dem, tänder hon icke då upp ljus och sopar huset och söker
noga, till dess hon finner den? - Och när hon har funnit den, kallar hon tillhopa sina väninnor
och grannkvinnor och säger: ‘Glädjens med mig, ty jag har funnit
den penning som jag hade tappat bort.’ - Likaså, säger jag eder, bliver glädje hos Guds änglar över en
enda syndare som gör bättring. - Ytterligare sade han: »En man hade två söner.
- Och den yngre av dem sade till fadern: ‘Fader, giv mig den del
av förmögenheten, som faller på min lott.’ Då skiftade han sina
ägodelar mellan dem. - Och icke lång tid därefter lade den yngre sonen allt sitt
tillhopa och for långt bort till ett främmande land. Där levde
han i utsvävningar och förför så sin förmögenhet. - Men sedan han hade slösat bort allt, kom en svär hungersnöd över
det landet, och han begynte lida nöd. - Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och
denne sände honom ut på sina marker för att vakta svin. - Och han åstundade att få fylla sin buk med de fröskidor som
svinen åto; men ingen gav honom något. - Då kom han till besinning och sade: ‘ Huru många legodrängar hos
min fader hava icke bröd i överflöd, medan jag har förgås av
hunger! - Jag vill fitå upp och gå till min fader och säga till honom:
Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; - jag är icke mer värd att kallas din son. Låt mig bliva såsom en
av dina legodrängar.’ - Så stod han upp och gick till sin fader. Och medan han ännu var
långt borta, fick hans fader se honom och ömkade sig över honom
och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste
honom innerligt. - Men sonen sade till honom: ‘Fader, jag har syndat mot himmelen
och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.’ - Då sade fadern till sina tjänare ‘Skynden eder att taga fram den
yppersta klädnaden och kläden honom i den, och sätten en ring på
hans hand och skor på hans fötter. - Och hämten den gödda kalven och slakten den, så vilja vi äta och
gör oss glada. - Ty denne min son var död, men har fått liv igen; han var
förlorad men är återfunnen.’ Och de begynte göra sig glada. - Men hans äldre son var ute på marken. När denne nu vände
tillbaka och hade kommit nära huset fick han höra spel och dans. - Då kallade han till sig en av tjänarna och frågade vad detta
kunde betyda. - Denne svarade honom: ‘Din broder har kommit hem; och då nu din
fader har fått honom välbehållen tillbaka, har han låtit slakta
den gödda kalven.’ - Då blev han vred och ville icke gå in. Hans fader gick då ut och
talade vanligt med honom. - Men han svarade och sade till sin fader: ‘Se, i så många år har
jag nu tjänat dig, och aldrig har jag överträtt något ditt bud;
och lik väl har du åt mig aldrig givit ens en killing, för att
jag skulle kunna göra mig glad med mina vänner. - Men när denne din son, som har förtärt dina ägodelar tillsammans
med skökor, nu har kommit tillbaka, så har du för honom låtit
slakta den gödda kalven.’ - Då sade han till honom: ‘Min son, du är alltid hos mig, och all
mitt är ditt. - Men nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din broder
var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är
återfunnen.’»
*42/16 Evangelium enligt Lukas, 16 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 16 Kapitlet
Jesus framställer liknelserna om den otrogne förvaltaren och om den rike mannen och Lasarus.
- Han sade också till sina lärjungar: »En rik man hade en
förvaltare som hos honom blev angiven för förskingring av hans
ägodelar. - Då kallade han honom till sig och sade till honom: ‘Vad är det
jag hör om dig? Gör räkenskap för din förvaltning; ty du kan
icke längre få vara förvaltare.’ - Men förvaltaren sade vid sig själv: ‘Vad skall jag göra, då min
herre nu tager ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag icke;
att tigga blyges jag för. - Dock, nu vet jag vad jag skall göra, för att man må upptaga mig
i sina hus, när jag bliver avsatt ifrån förvaltningen.’ - Och han kallade till sig sin herres gäldenärer, var och en
särskilt. Och han frägade den förste: ‘Huru mycket är du skyldig
min herre?’ - Han svarade: ‘Hundra fat olja.’ Då sade han till honom:. ‘Tag
här ditt skuldebrev, och sätt dig nu strax ned och skriv
femtio.’ - Sedan frågade han en annan: ‘och du, huru mycket är du skyldig?’
Denne svarade: ‘hundra tunnor vete.’ Då sade han till honom:
‘Tag här ditt skuldebrev och skriv åttio.’ - Och husbonden prisade den orättrådige förvaltaren för det att
han hade handlat klokt. Ty denna tidsålders barn skicka sig
klokare mot sitt släkte än ljusets barn. - Och jag säger eder: Skaffen eder vänner medelst den orättrådige
Mamons goda, för att de, när detta har tagit slut, må taga emot
eder i de eviga hyddorna. - Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är,
och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i
vad mer är. - Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige
Mamons goda, vem vill då betro eder det sannskyldiga goda? - Och haven I icke varit trogna, när det gällde vad som tillhörde
en annan, vem vill då giva eder det som hör eder till? - Ingen som tjänar kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då
att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla
sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna
både Gud och Mamon.» - Allt detta hörde nu fariseerna, som voro penningkära, och de
drevo då gäck med honom. - Men han sade till dem: »I hören till dem som göra sig
rättfärdiga inför människorna. Men Gud känner edra hjärtan; ty
det som bland människor är högt är en styggelse inför Gud. - Lagen och profeterna hava haft sin tid intill Johannes. Sedan
dess förkunnas evangelium om Guds rike, och var man vill storma
ditin. - Men snarare kunna himmel och jord förgås, än en enda prick av
lagen kan falla bort. - Var och en som skiljer sig från sin hustru och tager sig en
annan hustru, han begår äktenskapsbrott. Och den som tager till
hustru en kvinna som är skild från sin man, han begår
äktenskapsbrott. - Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och
levde var dag i glädje och prakt. - Men en fattig man, vid namn Lasarus, låg vid hans port, full av
sår, - och åstundade att få stilla sin hunger med vad som kunde falla
ifrån den rike mannens bord. Ja, det gick så långt att hundarna
kommo och slickade hans sår. - Så hände sig att den fattige dog och blev förd av änglarna till
Abrahams sköte. Också den rike dog och blev begraven. - När han nu låg i dödsriket och plågades, lyfte han upp sina ögon
och fick se Abraham långt borta och Lasarus i hans sköte. - Då ropade han och sade: ‘Fader Abraham, förbarma dig över mig,
och sänd Lasarus att doppa det yttersta av sitt finger i vatten
och svalka min tunga, ty jag pinas svårt i dessa lågor.’ - Men Abraham svarade: ‘Min son kom ihåg att du, medan du levde,
fick ut ditt goda och Lasarus däremot vad ont var; nu åter får
han här hugnad, under det att du pinas. - Och till allt detta kommer, att ett stort svalg är satt mellan
oss och eder, för att de som vilja begiva sig över härifrån till
eder icke skola kunna det, och för att ej he]ler någon därifrån
skall kunna komma över tilloss.» - Då sade han: ‘Så beder jag dig då, fader, att du sänder honom
till min faders hus, - där jag har fem bröder, och låter honom varna dem, så att icke
också de komma till detta pinorum.’ - Men Abraham sade: ‘De hava Moses och profeterna; dem må de
lyssna till.’ - Han svarade: ‘Nej, fader Abraham; men om någon kommer till dem
från de döda, så skola de göra bättring.’ - Då sade han till honom: ‘Lyssna de icke till Moses och
profeterna, sa skola de icke beller låta övertyga sig, om någon
uppstår från de döda.’»
*42/17 Evangelium enligt Lukas, 17 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 17 Kapitlet
Jesus undervisar om faran av förförelser, om rätt beteende mot felande bröder, om trons kraft och om vars och ens plikt att bekänna sig vara blott en ringa tjänare; han botar tio spetälska män, talar sedan om Guds rike och om sin tillkommelse.
- Och han sade till sina lärjungar: »Det är icke annat möjligt än
att förförelser måste komma, men ve den genom vilken de komma! - För honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals
och han kastades i havet, än att han skulle förföra en av dessa
små. - Tagen eder till vara!
Om din broder försyndat sig, så tillrättavisa honom; och om han då
ångrar sig, så förlåt honom.
4. Ja, om han sju gånger om dagen försyndar sig mot dig och sju
gånger kommer tillbaka till dig och säger: 'Jag ångrar mig' så skall du förlåta honom.»
5. Och apostlarna sade till Herren: »Föröka vår tro.»
6. Då sade Herren: » Om I haden tro, vore den ock blott såsom ett
senapskorn, sa skullen I kunna säga till detta mullbärsfikonträd: 'Ryck dig upp med rötterna, och plantera dig i havet', och det skulle lyda eder.
7. Om någon bland eder har en tjänare som kör plogen eller vaktar
boskap, icke säger han väl till tjänaren, när denne kommer hem från marken: 'Gå du nu strax till bords'? 8. Säger 11an icke fastmer till honom: 'Red till min måltid, och fäst så upp din klädnad och betjäna mig, medan jag äter och dricker; sedan må du själv äta och dricka'? 9. Icke tackar han väl tjänaren för att denne gjorde det som blev honom befallt? 10. Sammalunda, när I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen I säga: 'Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort vad vi voro pliktiga att göra.'» 11. Då han nu var stadd på sin färd till Jerusalem, tog han vägen mellan Samarien och Galileen. 12. Och när han kom in i en by, möttes han av tio spetälska män. Dessa stannade på avstånd
13. och ropade och sade: »Jesus, Mästare, förbarma dig över oss.»
14. När han fick se dem, sade han till dem: »Gån och visen eder för
prästerna.» Och medan de voro på väg dit, blevo de rena.
15. Och en av dem vände tillbaka, när han såg att han hade blivit
botad, och prisade Gud med hög röst
16. och föll ned på mitt ansikte för Jesu fötter och tackade
honom. Och denne var en samarit.
17. Då svarade Jesus och sade: »Blevo icke alla tio gjorda rena? Var
äro de nio?
18. Fanns då ibland dem ingen som vände tillbaka för att prisa Gud,
utom denne främling?»
19. Och han sade till honom: »Stå upp ooh gå dina färde. Din tro har
frälst dig.»
20. Och då han blev tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle
komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, 21. ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är det.' Ty se, Guds rike är invärtes i eder.»
22. Och han sade till lärjungarna: »Den tid skall komma, då I gärna
skullen vilja se en av Männikosonens dagar, men I skolen icke få det. 23. Väl skall man då säga till eder: 'Se där är han', eller: 'Se här är han'; men gån icke dit, och löpen icke därefter. 24. Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på hand dag. 25. Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta släkte. 26. Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i Människosonens dagar: 27. människorna åto och drucko, män togo sig hustrur, oeh hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; då kom floden och förgjorde dem allasammalls. 28. Likaledes, såsom det skedde på Lots tid: människorna åto och drucko, köpte och sålde, planterade och byggde, 29. men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel ned från himmelen och förgjorde dem allasammans, 30. alldeles på samma sätt skall det ske den dag då Människosonen uppenbaras. 31. Den som den dagen är på taket och har sitt bohag inne i huset, han må icke stiga ned för att hämta det; ej heller må den som är ute på marken vända tillbaka.
32. Kommen ihåg Lots hustru.
33. Den som står efter att vinna sitt liv, han skall mista det; men
den som mister det, han skall rädda det.
34. Jag säger eder: Den natten skola två ligga i samma säng; den ene
skall bliva upptagen, den andre skall lämnas kvar.
35. Två kvinnor skola mala tillhopa; den ena skall bliva upptagen,
den andra skall lämnas kvar.»
36. Då frågade de honom: »Var då, Herre?» Han svarade dem: »Där den
döda kroppen är, dit skola ock rovfåglarna församla sig.»
*42/18 Evangelium enligt Lukas, 18 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 18 Kapitlet
Jesus framställer liknelserna om änkan och domaren samt om fariséen och publikanen, välsignar barnen, undervisar en rik man om livets väg och lärjungarna om den sanna försakelsens lön, förutsäger ännu en gång sitt lidande, giver en blind man hans syn.
- Och han framställde för dem en liknelse, för att lära dem att de
alltid borde bedja, utan att förtröttas. - Han sade: »I en stad fanns en domare som icke fruktade Gud och
ej heller hade försyn för någon människa. - I samma stad fanns ock en änka som åter och åter kom till honom
och sade: ‘Skaffa mig rätt av min motpart.’ - Till en tid ville han icke. Men omsider sade han vid sig själv:
‘Det må nu vara, att jag icke fruktar Gud och ej heller har
försyn för någon människa; - likväl, eftersom denna änka är mig så besvärlig, vill jag ändå
skaffa henne rätt, för att hon icke med sina ideliga besök skall
alldeles pina ut mig.’» - Och Herren tillade: »Hören vad den orättfärdige domaren här
säger. - Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till
honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem? - Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt. Men skall väl
Människosonen, när han kommer, finna tro här pa jorden?» - Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga som
förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under
det att de föraktade andra: - »Två män gingo upp i helgedomen för att bedja; den ene var en
farise och den andre en publikan. - Fariseen trädde fram och bad så för sig själv: ‘Jag tackar dig,
Gud, för att jag icke är såsom andra människor, rövare,
orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom denne publikan. - Jag fastar två gånger i veckan; jag giver tionde av allt vad jag
förvärvar.’ - Men publikanen stod långt borta och ville icke ens lyfta sina
ögon upp mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade:
‘Gud, misskunda dig över mig syndare.’ — - Jag säger eder: Denne gick hem igen rättfärdig mer an den andre.
Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men
den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.» - Man bar fram till honom också späda barn, för att han skulle
röra vid dem; men när hans lärjungar sågo detta, visade de bort
dem. - Då kallade Jesus barnen till sig, i det han sade: »Låten barnen
komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör
sådana till. - Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike
såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.» - Och en överhetsperson frågade honom och sade: »Gode Mästare, vad
skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?» - Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god
utom Gud allena. - Buden känner du: ‘Du skall icke begå äktenskapsbrott’, ‘Du skall
icke dräpa’, ‘Du skall icke stjäla’, ‘Du skall icke bära falskt
vittnesbörd’, ‘Hedra din fader och din moder.’» - Då svarade han: »Allt detta har jag hållit från min ungdom.»
- När Jesus hörde detta, sade han till honom:» Ett återstår dig
ännu: sälj allt vad du äger och dela ut åt de fattiga; då skall
du få en skatt i himmelen. Och kom seda och följ mig.» - Men när han hörde detta, blev han djupt bedrövad, ty han var
mycket rik. - Då nu Jesus såg huru det var med honom, sade han: »Huru svårt är
det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds ike! - Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga,
än för den som är rik att komma in i Guds rike.» - Då sade de som hörde detta: »Vem kan då bliva frälst?»
- Men han svarade: »Vad som är omöjligt för människor, det är
möjigt för Gud.» - Då sade Petrus: »Se, vi hava övergivit allt som var vårt och
hava föjt dig.» - Han svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för Guds
rikes skull har övergivit hus, eller hustru, eller bröder, eller
föräldrar eller barn, - ingen sådan finnes, som icke skall mångfaldigt igen redan här i
tiden, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv.» - Och han tog till sig de tolv och sade till dem: »Se, vi gå nu
upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom
profetern är skrivet om Människosonen. - Ty han skall bliva överlämnad åt hedningarna och bliva begabbad
och skymfad och bespottad, - och de skola gissla honom och döda honom; men på tredje dagen
skall han uppstå igen.» - Och de förstodo intet härav; ja, detta som han talade var dem så
fördolt, att de icke fattade vad som sades. - Då han nu nalkades Jeriko, hände sig att en blind man satt vid
vägen och tiggde. - När denne hörde en hop människor gå där fram, frågade han vad
det var. - Och man omtalade för honom att det var Jesus från Nasaret som
kom på vägen. - Då ropade han och sade: »Jesus, Davids son, förbarma dig över
mig.» - Och de som gingo framför tillsade honom strängeligen att han
skulle tiga; men han ropade ännu mycket mer: »Davids son,
förbarma dig över mig.» - Då stannade Jesus och bjöd att mannen skulle ledas fram till
honom. Och nar han hade kommit fram, frågade han honom: - »Vad vill du att jag skall göra dig?» Han svarade: »Herre, låt
mig få min syn.» - Jesus sade till honom: »Hav din syn; din tro har hjälpt dig.
- Och strax fick han sin syn och följde honom och prisaae Gud. Och
allt folket som såg detta lovade Gud.
*42/19 Evangelium enligt Lukas, 19 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 19 Kapitlet
Jesus gästar hos Sackeus, framställer liknelsen om de tio punden, rider in i Jerusalem, gråter över staden, rensar helgedomen.
- Och han kom in i Jeriko och gick fram genom staden.
- Där fanns en man, vid namn Sackeus, som var förman för
publikanerna och en rik man. - Denne ville gärna veta vem som var Jesus och ville se bonom, men
han kunde det icke för folkets skull, ty han var liten till
växten. - Då skyndade han i förväg och steg upp i ett mullbärsfikonträd
för att få se honom, ty han skulle komma den vägen fram. - När Jesus nu kom till det stället, såg han upp och sade till
honom: »Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt
hus.» - Och han skyndade sig ned och tog emot honom med glädje.
- Men alla som sågo det knorrade och sade: »Han har gått in för
att gästa hos en syndare.» - Men Sackeus trädde fram och sade till Herren: »Herre, hälften av
mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har utkrävt
för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen. - Och Jesus sade om honom: »I dag har frälsning vederfarits detta
hus, eftersom också han är en Abrahams son. - Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som
var förlorat.» - Medan de hörde härpå, framställde han ytterligare en liknelse,
eftersom han var nära Jerusalem och de nu menade att Guds rike
strax skulle uppenbaras. - Han sade alltså: »En man av förnäm]ig släkt tänkte fara bort
till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig
värdighet; sedan skulle han komma tillbaka. - Och han kallade till sig tio sin tjänare och gav dem tio pund
och sade till dem: ‘Förvalten dessa, till dess jag kommer
tillbaka.’ - Men hans landsmän hatade honom och sände, efter hans avfärd,
åstad en beskickning och läto saga: ‘Vi vilja icke att denne
skall bliva konung över oss.» - När han sedan kom tillbaka, efter att hava utverkat åt sig den
konungsliga värdigheten, lät han kalla till sig de tjänare åt
vilka han hade givit penningarna, ty han ville veta vad var och
en genom sin förvaltning hade förvärvat. - Då kom den förste fram och sade: ‘Herre, ditt pund har givit i
vinst tio pund.’ - Han svarade honom: ‘Rätt så, du gode tjänare! Eftersom du har
varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och
myndighet över tio städer.’ - Därefter kom den andre i ordningen och sade: ‘Herre, ditt pund
har avkastat fem pund.’ - Då sade han jämval till denne: ‘Så vare ock du satt över fem
städer.’ - Och den siste kom fram och sade: ‘Herre, se här är ditt pund;
jag har haft det förvarat i en duk. - Ty jag fruktade för dig, eftersom du är en sträng man; du vill
taga upp vad du icke har lagt ned, och skörda vad du icke har
sått.’ - Han sade till honom: ‘Efter dina egna ord vill jag döma dig, du
onde tjänare. Du visste alltså att jag är en sträng man, som
vill taga upp vad jag icke har lagt ned, och skörda vad jag icke
har sått? - Varför satte du då icke in mina penningar i en bank? Då bade
jag, nar jag kom hem, fått uppbära dem med ränta.’ - Och han sade till dem som stodo vid hans sida: ‘Tagen ifrån
honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.’ - De sade till honom: ‘Herre, han har ju redan tio pund.’
- Han svarade: ‘Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall
varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också
det han har. - Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över
sig, fören dem hit huggen ned dem här inför mig.» - Sedan Jesus hade sagt detta, gick han framför de andra upp mot
Jerusalem. - När han då nalkades Betfage och Betania, vid det berg som kallas
Oljeberget, sände han åstad två av lärjungarna - och sade: »Gån in i byn som ligger här mitt framför. Och när I
kommen ditin, skolen I finna en åsnefåle stå där bunden, som
ingen människa någonsin har suttit på, lösen den och fören den
hit. - Och om någon frågar eder varför I lösen den skolen I svara så:
‘Herren behöver den.’» - Och de som hade blivit utsända gingo åstad och funno det så som
han hade sagt dem. - Och när de löste fålen, frågade ägaren dem: »Varför lösen I
fålen ?» - De svarade: »Herren behöver den.»
- Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den och
läto Jesus sätta sig därovanpå. - Och där han färdades fram bredde de ut sina mantlar under honom
på vägen. - Och då han var nära foten av Oljeberget, begynte hela
lärjungaskaran i sin glädje att med hög röst lova Gud för alla
de kraftgärningar som de hade sett; - och de sade:»Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid
vare i himmelen och ära i höjden!» - Och några fariseer som voro med i folkhopen sade till honom:
»Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.» - Men han svarade och sade: »Jag säger eder: Om dessa tiga, skola
stenarna ropa.» - Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över
den - och sade: »0 att du i dag hade insett, också du, vad din frid
tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. - Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva
dig med belägringsvall och innesluta dig oeh tränga dig på alla
sidor. - Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som
äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför
att du icke aktade på den tid då du var sökt.» - Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde
därinne; - och han sade till dem: »Det är skrivet: ‘Och mitt hus skall vara
ett bönehus.’ Men I haven gjort det till en rövarkula.» - Och han undervisade var dag i helgedomen. Och översteprästerna
och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter
tillfälle att förgöra honom; - men de kunde icke finna någon utväg därtill, ty allt folket höll
sig till honom ocb hörde honom.
*42/20 Evangelium enligt Lukas, 20 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 20 Kapitlet
Jesus tillspörjes om sin myndighet, bestraffar i liknelsen om vingårdsmännen översteprästerna och de skriftlärde, besvarar frågor om skattepenningen och om uppståndelsen, ställer själv till de skriftlärde en fråga om Messias såsom Davids son, varnar för de skriftlärde.
- 0ch en dag, då han undervisade folket i helgedomen och
förkunnade evangelium, trädde översteprästerna och de
skriftlärde, tillika med de äldste, fram - och talade till honom och sade: »Säg oss, med vad myndighet gör
du detta? Och vem är det som har rivit dig sådan myndighet?» - Han svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga
till eder; svaren mig på den. - Johannes’ döpelse, var den från himmelen eller från människor?»
- Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: ‘Från
himmelen’ så frågar han: ‘Varför trodden r honom då icke?’ - Men om vi svara: ‘Från människor’, då kommer allt folket att
stena oss, ty de äro för vissade om att Johannes var en profet.» - De svarade alltså att de icke visste varifrån den var.
- Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad
myn- dighet jag gör detta.» - Och han framställde för folket denna liknelse: »En man
planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för
utrikes för lång tid. - När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjanare till
vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av
vingårdens frukt. Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto
honom gå tomhänt bort. - Ytterligare sände han en annan tjänare. Också honom misshandlade
och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort. - Ytterligare sände han en tredje. Men också denne slogo de
blodig och drevo bort honom. - Då sade vingårdens herre: ‘Vad skall jag göra? Jo, jag vill
sända min älskade son; för honom skola de väl andå hava försyn.’ - Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra
och sade: ‘Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet
må bliva vårt.’ - Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom. »Vad skall
nu vingårdens herre göra med dem? - Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna
vingården åt andra.» När de hörde detta, sade de: »Bort det!» - Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord:’Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en
hörnsten’? - Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad;
men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.» - Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma
stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo
att det var om dem som han hade talat i denna liknelse. - Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen
skulle låtsa sig vara rättsinnign män, för att dessa skulle
fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna
överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld. - Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och
undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om
Guds väg vad sant är. - Är det lovligt för oss att giva kejsaren skatt, eller är det
icke lovligt?» - Men han märkte deras illfundighet och sade till dem:
- »Låten mig se en penning. Vems bild och överskrift bär den?» De
svarade: »Kejsarens.» - Då sade han till dem: »Given alltsa kejsaren vad kejsaren
tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» - Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför
folket, utan förundrade sig över hans svar och tego. - Därefter trädde några sadduceer fram och ville påstå att det
icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom - och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om
någon har en broder som är gift, men dör barnlös, så skall han
taga sin broders hustru till akta och skaffa avkomma åt sin
broder. - Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog
barnlös. - Då tog den andre i ordningen henne
- och därefter den tredje; sammalunda alla sju. Men de dogo alla,
utan att nagon av dem lämnade barn efter sig. - Slutligen dog ock hustrun.
- Vilken av dem skall då vid uppståndelsen få kvinnan till hustru?
De hade ju alla sju tagit henne till hustru.» - Jesus svarade dem: »Med den nuvarande tidsålderns barn är det
så, att män taga sig hustrur, och hustrur givas åt män; - men de som bliva aktade värdiga att få del i den nya tidsåldern
och i uppståndelsen från de döda, med dem är det så, att varken
män tag sig hustrur, eller hustrur givas män. - De kunna ju ej heller mer dö ty de äro lika änglarna och äro,
Guds soner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppståndelsen. - Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det
talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren
‘Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’; - Och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom
leva alla.» - Då svarade några av de skriftlärde och sade: »Mästare, du har
talat rätt.» - De dristade sig nämligen icke att vidare ställa någon fråga på
honom. - Men han sade till dem: »Huru kan man säga att Messias är Davids
son? - David själv säger ju i Psalmernas bok:Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida,
- till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.’
- David kallar honom alltså ‘herre’; huru kan han då vara hans
son?» - Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det:
- »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i
fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna
sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid
gästabuden — - detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns
skull hålla långa baner. Del skola få en dess hårdare dom.»
*42/21 Evangelium enligt Lukas, 21 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 21 Kapitlet
Jesu ord om änkans offergåva. Hans förutsägelse om Jerusalems förstöring och om sin tillkommelse.
- Och när han såg upp, fick han se huru de rika lade ned sina
gåvor i offerkistorna. - Därvid fick han ock se huru en fattig änka lade ned tva skärvar.
- Då sade han: »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka
lade dit mer än alla de andra. - Ty det var av sitt överflöd som alla dessa lade ned något bland
gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin
ägo.» - och då några talade om helgedomen, huru den var uppförd av
härliga stenar och prydd med helgedomsskänker, sade han: - »Dagar skola komma, då av allt detta som I nu sen icke skall
lämnas sten på sten, utan allt skall bliva nedbrutet.» - Då frågade de honom och sade: »Mästare, när skall detta ske? Och
vad bliver tecknet till att tiden är inne, då detta kommer att
ske?» - Han svarade: »Sen till, att I icke bliven förvillade. Ty många
skola komma under mitt namn och säga: ‘Det är jag’ och: ‘Tiden
är nära’. Men följen dem icke. - Och när I fån höra krigslarm och upprorslarm, så bliven icke
förfärade; ty sådant måsts först komma, men därmed är icke strax
änden inne.» - Därefter sade han till dem: »Folk skall resa sig upp mot folk
och rike mot rike; - och det skall bliva stora jordbävningar, så ock hungersnöd och
farsoter på den ena orten efter den andra, och skräcksyner skola
visa sig och stora tecken pa himmelen. - Men före allt detta skall man gripa eder, man skall förfölja
eder och draga eder inför synagogorna och sätta eder i fängelse
och föra eder fram inför konungar och landshövdingar, för mitt
namns skull. - Så skolen I få tillfälle att frambära vittnesbörd.
- Märken därför noga att I icke förut mån göra eder bekymmer för
huru I skolen försvara eder. - Ty jag skall giva eder sådana ord och sådan vishet, att ingen av
edra vedersakare skall kunna stå emot eller säga något emot. - I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och
fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda. - Och I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull.
- Men icke ett hår på edra huvuden skall gå förlorat.
- Genom att vara ståndaktiga skolen I vinna edra själar.
20.
Men när I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I
veta att dess ödeläggelse är nära. - Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, och de som äro
inne i staden må draga ut därifrån och de som äro ute på
landsbygden må icke gå ditin. - Ty detta är en hämndens tid, då allt som är skrivet skall
uppfyllas. - Ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden! Ty stor
nöd skall då komma i landet, och en vredesdom över detta folk. - Och de skola falla för svärdsegg och bliva bortförda i
fångenskap till allahanda hednafolk; och Jerusalem skall bliva
förtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider äro
fullbordade. - Och tecken skola ske i solen och månen och i stjärnorna, och på
jorden skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa
vid avets och vågornas dån, - då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan för
det som skall övergå världen; ty himmelens makter skola bäva. - Och då skall man få se ‘Människosonen komma i en sky’, med stor
makt och härlighet. - Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta
edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning.» - Och han framställde för dem en liknelse: »Sen på fikonträdet och
på alla andra träd. - När I fån se att de skjuta knopp, då veten I av eder själva att
sommaren redan är nära. - Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att Guds rike
är nära. - Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
förrän allt detta sker. - Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.
- Men tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av
omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den
dagen kommer på eder oförtänkt; - ty såsom en snara skall den komma över hela jordens alla
inbyggare. - Men vaken alltjämt, och bedjen att I man kunna undfly a11t detta
som skall komma, och kunna bestå inför Människosonen.» - Och han undervisade om dagarna i helgedomen, men om aftnarna
gick han ut till det berg som kallas Oljeberget och stannade där
över natten. - Och allt folket kom bittida om morgonen till honom i helgedomen
för att höra honom.
*42/22 Evangelium enligt Lukas, 22 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 22 Kapitlet
Översteprästerna och de skriftlärde lägga råd mot Jesus och mottaga Judas' anbud om hjälp. Jesus håller påskmåltid med lärjungarna, instiftar nattvarden, förmanar till ödmjukhet, förutsäger Petrus' förnekelse, beder i Getsemane, gripes, förnekas av Petrus, begabbas, förhöres inför Stora rådet.
- Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära.
- Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle
att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket. - Men Satan för in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en
av de tolv. - Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna
för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem. - Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva bonom en
summa penningar. - Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt
tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning
uppstod. - Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle
slakta påskalammet. - Då sände han åstad Petrus oeh Johannes och sade: »Gån åstad och
reden till åt oss, så att vi kunna äta paskalammet.» - De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?»
- Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man
som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går
in. - Och sägen till husbonden i det huset: ‘Mästaren frågar dig: Var
finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina
lärjungar?’ - Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för
måltid; redden till där.» - Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och
de redde till påskalammet. - Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och
apostlarna med honom. - Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta
påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner; - ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid,
förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.» - Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen
detta och delen eder emellan; - ty jag säger eder att jag härefter icke, förran Guds rike
kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.» - Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt
dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för
eder. Gören detta till min årninnelse.» - Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna
kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för
eder. - Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet.
- Ty Männiokosonen skall gå bort, såsom förut är bestamt; men ve
den människa genom vilken han bliver förrådd!» - Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde
vara som skulle göra detta. - En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle
räknas för den störste. - Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom
härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig
‘nådige herrar’. - Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder,
han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han
vare såsom en tjänare. - Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som
tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är
jag här ibland eder såsom en tjänare. — - Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar;
- och såsom min Fader har överlätit konungslig makt åt mig, så
överlåter jag likadan makt åt eder, - så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och
sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter. - Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för
att kunna sålla eder såsom vete; - men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om
intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.» - Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå
i fängelse och gå i döden.» - Men han svarade: »Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen
gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke
känner mig.» - Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan
penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då
något?» De svarade: »Intet.» - Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung
taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre
sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin
mantel och köpe sig ett sådant. - Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens
ord: ‘Han blev räknad bland ogärningsmän’. Ja, det som är
förutsagt om mig, det går nu i fullbordan» - Då sade de: »Herre, se här äro två svärd.» Han svarade dem: »Det
är nog.» - Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed
var; och hans lärjungar följde honom. - Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: »Bedjen
att I icke mån komma i frestelse.» - Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll
ned på sina knän och bad - och sade: »Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån
mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.» - Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte
honom. - Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och
hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden. - När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till lärjung
arna, fann han dem insomnade av bedrövelse, - Då sade han till dem: »Varför soven I? Stån upp, och bedjen att
I icke mån komma i frestelse.» - Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de
tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram
till Jesus för att kyssa honom. - Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Männiokosonen med
en kyss?» - Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade
de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?»
50.
Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av honomhögra örat. - Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.» Och han
rörde vid hans öra och helade honom. - Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till
översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de
äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och
stavar. - Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke
sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu
råder mörkrets makt.»
54.
Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus
Och Petrus följde efter på avstånd - Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där
tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem. - Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden
fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom. - Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.»
- Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade:
»Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag
icke.» - Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade:
»Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galile.» - Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i
detsamma, medan han ännu talade, gol hanen. - Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg
Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag
har galit, skall du tre gånger förneka mig.» - Och han gick ut och grät bitterligen.
- Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade
honom. - De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem
var det som slog dig ?» - Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.
- Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste,
överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt
Stora råd - och sade: »Är du Messias, så säg oss det.» Men han svarade dem:
»Om jag säger eder det, så tron I det icke. - Och om jag frågar, så svaren I icke.
- Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens
högra sida.» - Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?» Han svarade dem: »I
sägen det själva, att jag är det.» - Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju
själva nu hört det av hans egen mun.»
*42/23 Evangelium enligt Lukas, 23 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 23 Kapitlet
Jesus föres till Pilatus, förhöres, sändes till Herodes, korsfästes, uppgiver andan, begraves.
- Och de stodo upp, hela hopen, och förde honom till Pilatus.
- Där begynte de anklaga honom och sade: »Vi hava funnit att denne
man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren
skatt, och att han säger sig vara Messias, en konung.» - Då frågade Pilatus honom och sade: Är du judarnas konung?» Han
svarade honom och sade: »Du säger det själv.» - Men Pilatus sade till översteprästerna och till folket: »Jag
finner intet brottsligt hos denne man.» - Då blevo de ännu ivrigare och sade: »Han uppviglar med sin lära
folket i hela Judeen, allt ifrån Galileen och ända hit.» - När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var från
Galileen. - Och då han fick veta att han var från det land som lydde under
Herodes’ välde, sände han honom bort till Herodes, som under
dessa dalar också var i Jerusalem. - När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad, ty han hade
sedan lång tid velat se honom; han hade nämligen hört talas om
honom, och han hoppades nu att få se honom göra något tecken. - Men fastän han ställde ganska många frågor på Jesus, svarade
denne honom intet. - Och översteprästerna och de skriftlärde stodo där och anklagade
honom häftigt. - Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och
begabbade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande
klädnad, sände de honom tillbaka till Pilatus. - Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra;
Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap. - Sedan kallade Pilatus tillhopa översteprästerna och rådsherrarna
och folket - och sade till dem: »I haven fört till mig denne man och sagt att
han förleder folket; och jag har nu i eder närvaro anställt
rannsakning med honom, men icke funnit honom skyldig till något
av det som I anklagen honom för. - Och ej heller Herodes har funnit honom skyldig; han har ju sänt
honom tillbaka till oss. I sen alltså att denne icke har gjort
något som förtjänar döden. - Därför vill jag giva honom lös, medan jag har tuktat honom.»
- Då skriade hela hopen och sade: »Hav bort denne, och giv oss
Barabbas lös.» - (Denne man hade blivit kastad i fängelse på grund av ett
upplopp, som hade ägt rum i staden, och för ett dråps skull.) - Åter talade Pilatus till dem, ty han önskade att kunna giva
Jesus lös. - Men de ropade emot honom: »Korsfäst, korsfäst honom!»
- Då talade han till dem för tredje gången och frågade: »Vad ont
har denne då gjort? Jag har icke funnit honom skyldig till något
som förtjänar döden Därför vill jag giva honom lös, sedan jag
har tuktat honom.» - Men de lågo över honom med höga rop och begärde att han skulle
låta korsfästa honom; och deras rop blevo honom övermäktiga. - Då dömde Pilatus att så skulle ske, som de begärde.
- Och han lösgav den man de begärde, den som hade blivit kastad i
fängelse för upplopp och dråp; men Jeslus utlämnade han, för att
med honom skulle ske efter deras vilja. - När de sedan förde bort honom, fingo de fatt en man, Simon från
Cyrene, som kom utifrån marken; -# på honom lade de korset, för
att han skulle bära det efter Jesus. - Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor
som jämrade sig och gråto över honom. - Då vände Jesus sig om till dem och sade: »I Jerusalems döttrar,
gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra
barn. - Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: ‘Saliga äro de
ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst
som icke hava givit di.’ - Då skall man begynna säga till: bergen: ‘Fallen över oss’, och
till höjderna: ‘Skylen oss.’ - Ty om han gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske
med det torra!» - Jämväl två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas
tilllika med honom. - Och när de hade kommit till den plats sorn kallades
»Huvudskallen» korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen,
den ene på högra sidan och den andre på vänstra. - Men Jesus sade. »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra.
Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. — - Men folket stod och såg därpå. Och jämväl rådsherrarna drevo
gäck med honom och sade: »Andra har han hjälpt; nu må han hjälpa
sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde.» - Också krigsmännen gingo fram och begabbade honom och räckte
honom ättikvin - och sade: »Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.»
- Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: »Denne är
judarnas konung.» - Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom
och sade: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.» - Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade:
»Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom? - Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar
äro värda, men denne man har intet ont gjort.» - Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.»
- Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du
vara med mig i paradiset.» - Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett
mörker, som varade ända till nionde timmen, - i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade
mitt itu. - Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer
befaller jag min ande.» Och när han hade sagt detta, gav han upp
andan. - Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och
sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!» - Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se
härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände
hem igen. - Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem
också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen. - Nu var där en rådsherre, vi namn Josef, en god och rättfärdi
man, - som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning. Han var
från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike. - Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp.
- Och han tog ned den och svepte den i en linneduk. Sedan lade han
den i en grav som var uthuggen i klippan, och där ännu ingen
hade varit lagd. - Det var då tillredelsedag, och sabbatsdagen begynte ingå.
- Och de kvinnor, som med honom hade kommit från Galileen, följde
efter och sågo graven och sågo huru hans kropp lades ned däri. - Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och
smörjelse; men på sabbaten voro de stilla, efter lagens bud.
*42/24 Evangelium enligt Lukas, 24 Kapitlet
Evangelium enligt Lukas, 24 Kapitlet
Änglar förkunna Jesu uppståndelse för kvinnorna vid graven. Jesus uppenbarar sig för två lärjungar på väg till Emmaus och för de församlade lärjungarna i Jerusalem, giver dem sin välsignelse, upptages till himmelen.
- Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva
dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de
hade tillrett. - Och de funno stenen vara bort vältrad från graven.
- Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.
- När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo
två man framför dem i skinande kläder. - Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot
jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande
bland de döda? - Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade
till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade: - ‘Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors
händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå
igen.’» - Då kommo de ihåg hans ord.
- Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de
elva och för alla de andra. — - Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som
var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem
och sade detsamma till apostlarna. - Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem
icke. - Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade
sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han
hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett. - Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som
hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem. - Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.
- Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus
själv och gick med dem. - Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.
- Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra,
medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut. - Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du
är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad
där har skett i dessa dagar?» - Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett
med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar
och ord inför Gud och allt folket: - huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat
honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom. - Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och
likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen
sedan detta skedde. - Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty
sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven - och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till
och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han
levde. - Och när några av dem som voro. med oss gingo bort till graven,
funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv
sågo de icke.» - Då sade han till dem: »0, huru oförståndiga ären I icke och
tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat! - Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin
härlighet?» - Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och
uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom. - När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som
om han ville gå vidare. - Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider
mot aftonen, oeh dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han
ditin och stannade kvar hos dem. - Och när han nu låg ti]l bords: med dem, tog han brödet och
välsignade och bröt det och räckte åt dem. - Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då
försvann han ur deras åsyn. - Och de sade till varandra: Voro 3 icke våra hjärtan brinnande i
oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för
oss?» - Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till
Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra
som hade slutit sig till dem. - Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har
visat sig för Simon.» - Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han
hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet. - Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och
sade till dem: »Frid vare med eder. - Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att
det var en ande de sågo. - Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför
uppstiga tvivel i edra hjärtan? - Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag
själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och
ben, såsom I sen mig hava.» - Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina
fötter. - Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast
förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?» - Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en
honungskaka; - och han tog det och åt därav i deras åsyn.
- Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan
jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är
skrivet om mig i Moses’ lag och hos profeterna och i psalmerna.»
45.
Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna. - Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle
lida och på tredje dagen uppstå från de döda, - och att bättring till syndernas för- låtelse i hans namn skulle
predikas bland alla folk, och först i Jerusalem. - I kunnen vittna härom.
- Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men
I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden
bliven beklädda med kraft.» - Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina
händer och välsignade dem. - Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev
upptagen till himmelen. - Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem,
uppfyllda av stor glädje. - Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.
*43/ Evangelium enligt Johannes
*43/01 Evangelium enligt Johannes, 1 KapitletEvangelium enligt Johannes, 1 Kapitlet
Det gudomliga Ordets människoblivande i Jesus Kristus. Johannes döparens vittnesbörd. Jesu första lärjungar.
- I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var
Gud. - Detta var i begynnelsen hos Gud.
- Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit
till, som är till. - I det var liv, och livet var människornas ljus.
- Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt
därmed. - En man uppträdde, sänd av Gud; hans namn var Johannes.
- Han kom såsom ett vittne, för att vittna om ljuset, på det att
alla skulle komma till tro genom honom. - Icke var han ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
- Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu
komma i världen. - I världen var han, och genom honom hade världen blivit till, men
världen ville icke veta av honom. - Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom.
- Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds
barn, åt dem som tro på hans namn; - och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig
vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud. - Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo
hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från
sin Fader, och han var full av nåd och sanning. - Johannes vittnar om honom, han ropar och säger: »Det var om
denne jag sade: ‘Den som kommer efter mig, han är före mig; ty
han var förr än jag.’» - Av hans fullhet hava vi ju alla fått, ja, nåd utöver nåd;
- ty genom Moses blev lagen given, men nåden och sanningen hava
kommit genom Jesus Kristus. - Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns
sköte, han har kungjort vad Gud är. [1] - Och detta är vad Johannes vittnade, när judarna hade sänt till
honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem
han var. - Han svarade öppet och förnekade icke; han sade öppet: »Jag är
icke Messias.» - Åter frågade de honom: »Vad är du då? Är du Elias?» Han
svarade: »Det är jag icke.» — »Är du Profeten?» Han svarade:
»Nej.» - Då sade de till honom: »Vem är du då? Säg oss det, så att vi
kunna giva dem svar, som hava sänt oss. Vad säger du om dig
själv?» - Han svarade: »Jag är rösten av en som ropar i öknen: ‘Jämnen
vägen för Herren’, såsom profeten Esaias sade.» - Och männen voro utsända ifrån fariséerna.
- Och de frågade honom och sade till honom: »Varför döper du då,
om du icke är Messias, ej heller Elias, ej heller Profeten?» - Johannes svarade dem och sade: »Jag döper i vatten; men mitt
ibland eder står en som I icke kännen: - han som kommer efter mig,[2] vilkens skorem jag icke är värdig
att upplösa.» - Detta skedde i Betania, på andra sidan Jordan, där Johannes
döpte. - Dagen därefter såg han Jesus nalkas; då sade han: »Se, Guds
Lamm, som borttager världens synd! - Om denne var det som jag sade: ‘Efter mig kommer en man som är
före mig; ty han var förr än jag.’ - Och jag kände honom icke; men för att han skall bliva uppenbar för
Israel, därför är jag kommen och döper i vatten.» - Och Johannes vittnade och sade: »Jag såg Anden såsom en duva
sänka sig ned från himmelen; och han förblev över honom. - Och jag kände honom icke; men den som sände mig till att döpa i
vatten, han sade till mig: ‘Den över vilken du får se Anden
sänka sig ned och förbliva, han är den som döper i helig ande.’ - Och jag har sett det, och jag har vittnat att denne är Guds
Son.» - Dagen därefter stod Johannes åter där med två av sina lärjungar.
- När då Jesus kom gående, såg Johannes på honom och sade: »Se,
Guds Lamm!» - Och de två lärjungarna hörde hans ord och följde Jesus.
- Då vände sig Jesus om, och när han såg att de följde honom,
frågade han dem: »Vad viljen I?» De svarade honom: »Rabbi» (det
betyder mästare) »var bor du?» - Han sade till dem: »Kommen och sen.» Då gingo de med honom och
sågo var han bodde; och de stannade den dagen hos honom. —
Detta skedde vid den tionde timmen. - En av de två som hade hört var Johannes sade, och som hade följt
Jesus, var Andreas, Simon Petrus’ broder. - Denne träffade först sin broder Simon och sade till honom: »Vi
hava funnit Messias» (det betyder detsamma som Kristus). [3] - Och han förde honom till Jesus. Då såg Jesus på honom och sade:
»Du är Simon, Johannes’ son; du skall heta Cefas» (det betyder
detsamma som Petrus). [4] - Dagen därefter ville Jesus gå därifrån till Galileen, och han
träffade då Filippus. Och Jesus sade till honom: »Följ mig.» - Och Filippus var från Betsaida, Andreas’ och Petrus’ stad.
- Filippus träffade Natanael och sade till honom: »Den som Moses
har skrivit om i lagen och som profeterna hava skrivit om, honom
hava vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret.» - Natanael sade till honom: »Kan något gott komma från Nasaret?»
Filippus svarade honom: »Kom och se.» - När nu Jesus såg Natanael nalkas, sade han om honom: »Se, denne
är en rätt israelit, i vilken icke finnes något svek.» - Natanael frågade honom: »Huru kunna du känna mig?» Jesus svarade
och sade till honom: »Förrän Filippus kallade dig, såg jag dig,
där du var under fikonträdet.» - Natanael svarade honom: »Rabbi, du är Guds Son, du är Israels
konung.» - Jesus svarade och sade till honom: »Eftersom jag sade dig att
jag såg dig under fikonträdet, tror du? Större ting än vad
detta är skall du få se.» - Därefter sade han till honom: »Sannerligen, sannerligen säger
jag eder: I skolen få se himmelen öppen och Guds änglar fara upp
och fara ned över Människosonen.»
[1] Eller: Ingen har någonsin sett Gud; en enfödd Gud, han som är i
Faderns sköte, o.s.v.
[2] vilken har varit före mig.
[3] Båda orden betyda den smorde; det förra är arameiska, det senare
grekiska.
[4] Det arameiska ordet kefa betyder klippa — Jfr Matt. 16:18.
*43/02 Evangelium enligt Johannes, 2 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 2 Kapitlet
Jesus gör vid ett bröllop i Kana sitt första under, kommer vid påskhögtiden till Jerusalem, rensar helgedomen.
- På tredje dagen var ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu
moder var där. - Också Jesus och hans lärjungar blevo bjudna till bröllopet.
- Och vinet begynte taga slut. Då sade Jesu moder till honom: »De
hava intet vin.» - Jesus svarade henne: »Låt mig vara, moder; min stund är ännu
icke kommen.» - Hans moder sade då till tjänarna: »Vadhelst han säger till eder,
det skolen I göra.» - Nu stodo där sex stenkrukor, sådana som judarna hade för sina
reningar; de rymde två eller tre bat-mått var. - Jesus sade till dem: »Fyllen krukorna med vatten.» Och de fyllde
dem ända till brädden. - Sedan sade han till dem: »Ösen nu upp och bären till
övertjänaren.» Och de gjorde så. - Och övertjänaren smakade på vattnet, som nu hade blivit vin; och
han visste icke varifrån det hade kommit, vilket däremot
tjänarna visste, de som hade öst upp vattnet. Då kallade
övertjänaren på brudgummen. - och sade till honom: »Man brukar eljest alltid sätta fram det
goda vinet, och sedan, när gästerna hava fått för mycket, det
som är sämre. Du har gömt det goda vinet ända tills nu.» - Detta var det första tecknet som Jesus gjorde. Han gjorde det i
Kana i Galileen och uppenbarade så sin härlighet; och hans
lärjungar trodde på honom. - Därefter begav han sig ned till Kapernaum med sin moder och sina
bröder och sina lärjungar; och där stannade de några få dagar. - Judarnas påsk var nu nära, och Jesus begav sig då upp till
Jerusalem. - Och när han fick i helgedomen se huru där sutto män som sålde
fäkreatur och får och duvor, och huru växlare sutto där. - Då gjorde han sig ett gissel av tåg och drev dem alla ut ur
helgedomen, med får och fäkreatur, och slog ut växlarnas
penningar och stötte omkull deras bord. - Och till duvomånglarna sade han: »Tagen bort detta härifrån;
gören icke min Faders hus till ett marknadshus.» - Hans lärjungar kommo då ihåg att det var skrivet: »Nitälskan för
ditt hus skall förtära mig.» - Då togo judarna till orda och sade till honom: »Vad för tecken
låter du oss se, eftersom du gör på detta sätt?» - Jesus svarade och sade till dem: »Bryten ned detta tempel, så
skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen.» - Då sade judarna: »I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel,
och du skulle låta det uppstå igen inom tre dagar?» - Men det var om sin kropps tempel han talade.
- Sedan, när han hade uppstått från de döda, kommo hans lärjungar
ihåg att han hade sagt detta; och de trodde då skriften och det
ord som Jesus hade sagt. - Medan han nu var i Jerusalem, under påsken, vid högtiden, kommo
många till tro på hans namn, när de sågo de tecken som han
gjorde. - Men själv betrodde sig Jesus icke åt dem, eftersom han kände
alla - och icke behövde någon annans vittnesbörd om människorna; ty av
sig själv visste han vad i människan var.
*43/03 Evangelium enligt Johannes, 3 KapitletEvangelium enligt Johannes, 3 Kapitlet
Jesu samtal med Nikodemus. Johannes döparens sista vittnesbörd.
- Men bland fariséerna var en man som hette Nikodemus, en av
judarnas rådsherrar. - Denne kom till Jesus om natten och sade till honom: »Rabbi, vi
veta att det är från Gud du har kommit såsom lärare; ty ingen
kan göra sådana tecken som du gör, om icke Gud är med honom.» - Jesus svarade och sade till honom: »Sannerligen, sannerligen
säger jag dig: Om en människa icke bliver född på nytt [1], så
kan hon icke få se Guds rike.» - Nikodemus sade till honom: »Huru kan en människa födas, när hon
är gammal? Icke kan hon väl åter gå in i sin moders liv och
födas?» - Jesus svarade: »Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en
människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke
komma in i Guds rike. - Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av
Anden, det är ande. - Förundra dig icke över att jag sade dig att I måsten födas på
nytt. - Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet
icke varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var
och en som är född av Anden [2].» - Nikodemus svarade och sade till honom: »Huru kan detta ske?»
- Jesus svarade och sade till honom: »Är du Israels lärare och
förstår icke detta? - Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Vad vi veta, det tala
vi, och vad vi hava sett, det vittna vi om, men vårt vittnesbörd
tagen I icke emot. - Tron i icke, när jag talar till eder om jordiska ting, huru
skolen I då kunna tro, när jag talar till eder om himmelska
ting? - Och likväl har ingen stigit upp till himmelen, utom den som steg
ned från himmelen, Människosonen, som var i himmelen. - Och såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen
bliva upphöjd, - så att var och en som tror skall i honom hava evigt liv.
- Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det
att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava
evigt liv. - Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan
för att världen skulle bliva frälst genom honom. - Den som tror på honom, han bliver icke dömd, men den som icke
tror, han är redan dömd, eftersom han icke tror på Guds enfödde
Sons namn. - Och detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen,
människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras
gärningar voro onda, - Ty var och en som gör vad ont är, han hatar ljuset och kommer
icke till ljuset, på det att hans gärningar icke skola bliva
blottade. - Men den som gör sanningen, han kommer till ljuset, för att det
skall bliva uppenbart att hans gärningar äro gjorda i Gud.» - Därefter begav sig Jesus med sina lärjungar till den judiska
landsbygden, och där vistades han med dem och döpte. - Men också Johannes döpte, i Enon, nära Salim, ty där fanns
mycket vatten; och folket kom dit och lät döpa sig. - Johannes hade nämligen ännu icke blivit kastad i fängelse.
- Då uppstod mellan Johannes’ lärjungar och en jude en tvist om
reningen. - Och de kommo till Johannes och sade till honom: »Rabbi, se, den
som var hos dig på andra sidan Jordan, den som du har vittnat
om, han döper, och alla komma till honom.» - Johannes svarade och sade: »En människa kan intet taga, om det
icke bliver henne givet från himmelen.» - I kunnen själva giva mig det vittnesbördet att jag sade: ‘Icke
är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom.’ - Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där
och hör honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den
glädjen är mig nu given i fullt mått. - Det är såsom sig bör att han växer till, och att jag
förminskas. — - Den som kommer ovanifrån, han är över alla; den som är från
jorden, han är av jorden, och av jorden talar han. Ja, den som
kommer från himmelen, han är över alla, - och vad han har sett och hört, det vittnar han om; och likväl
tager ingen emot hans vittnesbörd. - Men om någon tager emot hans vittnesbörd, så bekräftar han
därmed att Gud är sannfärdig. - Ty den som Gud har sänt, han talar Guds ord; Gud giver nämligen
icke Anden efter mått. - Fadern älskar Sonen, och allt har han givit i hans hand.
- Den som tror på Sonen, han har evigt liv; men den som icke
hörsammar Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede
förbliver över honom.»
[1] Grundtextens uttryck har den dubbla betydelsen på nytt och
ovanifrån; jfr v. 31.
[2] Grundtexten har här samma uttryck för vind som för ande.
*43/04 Evangelium enligt Johannes, 4 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 4 Kapitlet
Jesus samtalar med en samaritisk kvinna, mottages med tro av samariterna, botar en kunglig tjänstemans son.
- Men Herren fick nu veta att fariséerna hade hört hurusom Jesus
vann flera lärjungar och döpte flera än Johannes; - dock var det icke Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar.
- Då lämnade han Judeen och begav sig åter till Galileen.
- Därvid måste han taga vägen genom Samarien.
- Så kom han till en stad i Samarien som hette Sykar, nära det
jordstycke som Jakob gav åt sin son Josef. - Och där var Jakobs brunn. Eftersom nu Jesus var trött av
vandringen, satte han sig strax ned vid brunnen. Det var vid den
sjätte timmen. - Då kom en samaritisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade
till henne: »Giv mig att dricka.» - Hans lärjungar hade nämligen gått in i staden för att köpa mat.
- Då sade den samaritiska kvinnan till honom: »Huru kan du, som är
jude, bedja mig, som är en samaritisk kvinna, om något att
dricka?» Judarna hava nämligen ingen umgängelse med samariterna. - Jesus svarade och sade till henne: »Förstode du Guds gåva, och
vem den är som säger till dig: ‘Giv mig att dricka’, så skulle i
stället du hava bett honom, och han skulle då hava givit dig
levande vatten [1].» - Kvinnan sade till honom: »Herre, du har ju intet att hämta upp
vatten med, och brunnen är djup. Varifrån får du då det friska
vattnet?» - Icke är du väl förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen
och själv med sina barn och sin boskap drack ur den?» - Jesus svarade och sade till henne: »Var och en som dricker av
detta vatten, han bliver törstig igen; - men den som dricker av det vatten som jag giver honom, han skall
aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag giver honom skall
bliva i honom en källa vars vatten springer upp med evigt liv.» - Kvinnan sade till honom: »Herre, giv mig det vattnet, så att jag
icke mer behöver törsta och komma hit för att hämta vatten.» - Han sade till henne: »Gå och hämta din man, och kom sedan
tillbaka.» - Kvinnan svarade och sade: »Jag har ingen man.» Jesus sade till
henne: »Du har rätt i vad du säger, att du icke har någon man.» - Ty fem män har du haft, och den du nu har är icke din man; däri
sade du sant. - Då sade kvinnan till honom: »Herre, jag ser att du är en profet.
- Våra fäder hava tillbett på detta berg, men I sägen att i
Jerusalem den plats finnes, där man bör tillbedja.» - Jesus sade till henne: »Tro mig, kvinna: den tid kommer, då det
varken är på detta berg eller i Jerusalem som I skolen tillbedja
Fadern. - I tillbedjen vad I icke kännen, vi tillbedja vad vi känna — ty
frälsningen kommer från judarna — - men den tid skall komma, ja, den är redan inne, då sanna
tillbedjare skola tillbedja Fadern i ande och sanning; ty sådana
tillbedjare vill Fadern hava. - Gud är ande, och de som tillbedja måste tillbedja i ande och
sanning.» - Kvinnan sade till honom: »Jag vet att Messias skall komma, han
som ock kallas Kristus; när han kommer, skall han förkunna oss
allt.» - Jesus svarade henne: »Jag, som talar med dig, är den du nu
nämnde.» - I detsamma kommo hans lärjungar; och de förundrade sig över att
han talade med en kvinna. Dock frågade ingen vad han ville
henne, eller varför han talade med henne. - Men kvinnan lät sin kruka stå och gick in i staden och sade till
- folket
- »Kommen och sen en man som har sagt mig allt vad jag hargjort. Månne icke han är Messias?»
- Då gingo de ut ur staden och kommo till honom.
- Under tiden bådo lärjungarna honom och sade: »Rabbi, tag och
ät.» - Men han svarade dem: »Jag har mat att äta som I icke veten om.»
- Då sade lärjungarna till varandra: »Kan väl någon hava burit mat
till honom?» - Jesus sade till dem: »Min mat är att göra dens vilja, som har
sänt mig, och att fullborda hans verk.» - I sägen ju att det ännu är fyra månader innan skördetiden
kommer. Men se, jag säger eder: Lyften upp edra ögon, och sen på
fälten, huru de hava vitnat till skörd. - Redan nu får den som skördar uppbära sin lön och samla in frukt
till evigt liv; så kunna den som sår och den som skördar
tillsammans glädja sig. - Ty här sannas det ordet, att en är den som sår och en annan den
som skördar. - Jag har sänt eder att skörda, där I icke haven arbetat. Andra
hava arbetat, och I haven fått gå in i deras arbete.» [2] - Och många samariter från den staden kommo till tro på honom för
kvinnans ords skull, då hon vittnade att han hade sagt henne
allt vad hon hade gjort. - När sedan samariterna kommo till honom, både de honom att stanna
kvar hos dem. Så stannade han där i två dagar. - Och långt flera kommo då till tro för hans egna ords skull.
- Och de sade till kvinnan: »Nu är det icke mer för dina ords
skull som vi tro, ty vi hava nu själva hört honom, och vi veta
nu att han i sanning är världens Frälsare.» - Men efter de två dagarna gick han därifrån till Galileen.
- Ty Jesus vittnade själv att en profet icke är aktad i sitt eget
fädernesland. - När han nu kom till Galileen, togo galiléerna vänligt emot
honom, eftersom de hade sett allt vad han hade gjort i Jerusalem
vid högtiden. Också de hade nämligen varit där vid högtiden. - Så kom han åter till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet
till vin. I Kapernaum fanns då en man i konungens tjänst,
vilkens son låg sjuk. - När han nu hörde att Jesus hade kommit från Judeen till
Galileen, begav han sig åstad till honom och bad att han skulle
komma ned och bota hans son; ty denne låg för döden. - Då sade Jesus till honom: »Om I icke sen tecken och under, så
tron I icke.» - Mannen sade till honom: »Herre, kom ned, förrän mitt barn dör.»
- Jesus svarade honom: »Gå, din son får leva.» Då trodde mannen
det ord som Jesus sade till honom, och gick. - Och medan han ännu var på vägen hem, mötte honom hans tjänare
och sade: »Din son kommer att leva.» - Då frågade han dem vid vilken timme det hade blivit bättre med
honom. De svarade honom: »I går vid den sjunde timmen lämnade
febern honom.» - Då märkte fadern att det hade skett just den timme då Jesus sade
till honom: »Din son får leva.» Och han kom till tro, så ock
hela hans hus. - Detta var nu åter ett tecken, det andra i ordningen som Jesus
gjorde, sedan han hade kommit från Judeen till Galileen.
[1] Grundtextens uttryck, som bokstavligen betyder levande vatten,
har vanligen betydelsen friskt, rinnande vatten; kvinnan fattar
uttrycket i den senare betydelsen.
[2] Eller: Jag har sänt eder att skörda, där I icke haven arbetat.
Andra hava arbetat, och deras arbete har kommit eder till godo.
*43/05 Evangelium enligt Johannes, 5 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 5 Kapitlet
Jesus botar på en sabbat en sjuk vid Betesda, förföljes därför såsom sabbatsbrytare, försvarar sig och vittnar om sitt förhållande till Fadern.
- Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus for upp till
Jerusalem. - Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad
Betesda, och invid den finnas fem pelargångar. - I dessa lågo många sjuka, blinda, halta, förtvinade. [1]
- Där fanns nu en man som hade varit sjuk i trettioåtta år.
- Då Jesus fick se denne, där han låg, och fick veta att han redan
lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: »Vill du bliva
frisk?» - Den sjuke svarade honom: »Herre, jag har ingen som hjälper mig
ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en
annan ditned före mig, medan jag ännu är på väg.» - Jesus sade till honom: »Stå upp, tag din säng och gå.»
- Och strax blev mannen frisk och tog sin säng och gick. Men det
var sabbat den dagen. - Därför sade judarna till mannen som hade blivit botad: »Det är
sabbat; det är icke lovligt för dig att bära sängen.» - Men han svarade dem: »Den som gjorde mig frisk, han sade till
mig: ‘Tag din säng och gå.’» - Då frågade de honom: »Vem var den mannen som sade till dig att
du skulle taga sin säng och gå?» - Men mannen som hade blivit botad visste icke vem det var; ty
Jesus hade dragit sig undan, eftersom mycket folk var där på
platsen. — - Sedan träffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom:
»Se, du har blivit frisk; synda icke härefter, på det att icke
något värre må vederfaras dig.» - Mannen gick då bort och omtalade för judarna, att det var Jesus
som hade gjort honom frisk. - Därför förföljde nu judarna Jesus, [2] eftersom han gjorde
sådant på sabbaten. - Men han svarade dem: »Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar
ock jag.» - Och därför stodo judarna ännu mer efter att döda honom, eftersom
han icke allenast ville göra sabbaten om intet, utan ock kallade
Gud sin Fader och gjorde sig själv lik Gud. - Då talade Jesus åter och sade till dem: »Sannerligen,
sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig
själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han
gör, det gör likaledes ock Sonen. - Ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv
gör; och större gärningar, än dessa äro, skall han låta honom
se, så att I skolen förundra eder. - Ty såsom Fadern uppväcker döda och gör dem levande, så gör ock
Sonen levande vilka han vill. - Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit
åt Sonen, - för att alla skola ära Sonen såsom de ära Faderns. Den som icke
ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom. - Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord
och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer
icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet. - Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, jag, den är redan
inne, så de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den
skola bliva levande. - Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt
Sonen att hava liv i sig själv. - Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är
Människoson. - Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som
äro i gravarna skola höra hans röst - och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå
till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till
dom. - Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer
jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan
dens vilja, som har sänt mig. - Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd.
- Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans
vittnesbörd om mig är sant. - I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för
sanningen, - Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot
vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva
frälsta. - Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund
villen I fröjdas i dess ljus. - Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes’
vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att
fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att
Fadern har sänt mig. - Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans
röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans
gestalt, - och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har
sänt, honom tron I icke. - I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt
liv; och det är dessa som vittna om mig. - Men I viljen icke komma till mig för att få liv.
- Jag tager icke emot pris av människor;
- men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder.
- Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig;
kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga. - Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och
icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud? - Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern.
Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert
hopp. - Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han
skrivit. - Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina
ord?»
[1] som väntade på att vattnet skulle uppröras. 4. Ty en ängel steg
tidtals ned i dammen och upprörde vattnet. Den som nu först steg ned
i vattnet, sedan det hade blivit upprört, han blev frisk, med vilken
sjukdom han än var behäftad.
[2] och sökte att döda honom.
*43/06 Evangelium enligt Johannes, 6 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 6 Kapitlet
Jesus bespisar fem tusen män, går på vattnet, undervisar om livets bröd, bekännes av Petrus vara »Guds Helige».
- Därefter for Jesus över Galileiska sjön, »Tiberias’ sjö».
- Och mycket folk följde efter honom, därför att de sågo de tecken
som han gjorde med de sjuka. - Men Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina
lärjungar. - Och påsken, judarnas högtid, var nära.
- Då nu Jesus lyfte upp sina ögon och såg att mycket folk kom till
honom, sade han till Filippus: »Varifrån skola vi köpa bröd, så
att dessa få äta?» - Men detta sade han för att sätta honom på prov, ty själv visste
han vad han skulle göra. - Filippus svarade honom: »Bröd för två hundra silverpenningar [1]
vore icke nog för att var och en skulle få ett litet stycke.» - Då sade till honom en annan av hans lärjungar, Andreas, Simon
Petrus’ broder: - »Här är en gosse som har fem kornbröd och två fiskar; men vad
förslår det för så många?» - Jesus sade: »Låten folket lägga sig här.» Och på det stället var
mycket gräs. Då lägrade sig männen där, och deras antal var vid
pass fem tusen. - Därefter tog Jesus bröden och tackade Gud och delade ut åt dem
som hade lagt sig ned där, likaledes ock av fiskarna, så mycket
de ville hava. - Och när de voro mätta, sade han till sina lärjungar: »Samlen
tillhopa de överblivna styckena, så att intet förfares.» - Då samlade de dem tillhopa och fyllde tolv korgar med stycken,
som av de fem kornbröden hade blivit över efter dem som hade
ätit. - Då nu människorna hade det tecken som han hade gjort, sade de:
»Denne är förvisso Profeten som skulle komma i världen.» - När då Jesus märkte att de tänkte komma och med våld föra honom
med sig och göra honom till konung, drog han sig åter undan till
berget, helt allena. - Men när det blev afton, gingo hans lärjungar ned till sjön
- och stego i en båt för att fara över sjön till Kapernaum. Det
hade då redan blivit mörkt, och Jesus hade ännu icke kommit till
dem; - och sjön gick hög, ty det blåste hårt.
- När de så hade rott vid pass tjugufem eller trettio stadier,
fingo de se Jesus komma gående på sjön och nalkas båten. Då
blevo de förskräckta. - Men han sade till dem: »Det är jag; varen icke förskräckta.»
- De ville då taga honom upp i båten; och strax var båten framme
vid landet dit de foro. - Dagen därefter hände sig detta. Folket som stod kvar på andra
sidan sjön hade lagt märke till att där icke fanns mer än en
enda båt, och att Jesus icke hade stigit i den båten med sina
lärjungar, utan att lärjungarna hade farit bort allena. - Andra båtar hade likväl kommit från Tiberias och lagt till nära
det ställe där folket bespisades efter det att Herren hade
uttalat tacksägelsen. - När alltså folket nu såg att Jesus icke var där, ej heller hans
lärjungar, stego de själva i båtarna och foro till Kapernaum för
att söka efter Jesus. - Och då de funno honom där på andra sidan sjön, frågade de honom:
»Rabbi, när kom du hit?» - Jesus svarade dem och sade: »Sannerligen, sannerligen säger jag
eder: I söken mig icke därför att I haven sett tecken, utan
därför att I fingen äta av bröden och bleven mätta. - Verken icke för att få den mat som förgås, utan för att få den
mat som förbliver och har med sig evigt liv, den som
Människosonen skall giva eder; ty honom har Fadern, Gud själv,
låtit undfå sitt insegel.» - Då sade de till honom: »Vad skola vi göra för att utföra Guds
gärningar?» - Jesus svarade och sade till dem: »Detta är Guds gärning, att I
tron på den han har sänt.» - De sade till honom: »Vad för tecken gör du då? Låt oss se något
tecken, så att vi kunna tro dig. Vilken gärning utför du? - Våra fäder fingo äta manna i öknen, såsom det är skrivet: ‘Han
gav dem bröd från himmelen att äta.’» - Då svarade Jesus dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder:
Det är icke Moses som har givit eder brödet från himmelen, men
det är min Fader som giver eder det rätta brödet från himmelen. - Ty Guds bröd är det bröd som kommer ned från himmelen och giver
världen liv.» - Då sade de till honom: »Herre, giv oss alltid det brödet.»
- Jesus svarade: »Jag är livets bröd. Den som kommer till mig, han
skall aldrig hungra, och den som tror på mig, han skall aldrig
törsta. - Men det är såsom jag har sagt eder: fastän I haven sett mig,
tron I dock icke. - Allt vad min Fader giver mig, det kommer till mig; och den som
kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut. - Ty jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min
vilja, utan för att göra dens vilja, som har sänt mig. - Och detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall
låta någon enda gå förlorad av dem som han har givit mig, utan
att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen. - Ja, detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och
tror på honom, han skall hava evigt liv, och att jag skall låta
honom uppstå på den yttersta dagen.» - Då knorrade judarna över honom, därför att han hade sagt: »Jag
är det bröd som har kommit ned från himmelen.» - Och de sade: »Är denne icke Jesus, Josefs son, vilkens fader och
moder vi känna? Huru kan han då säga: ‘Jag har kommit ned från
himmelen’?» - Jesus svarade och sade till dem: »Knorren icke eder emellan.
- Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig,
drager honom; och jag skall låta honom uppstå på den yttersta
dagen. - Det är skrivet hos profeterna: ‘De skola alla hava fått lärdom
av Gud.’ Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av
honom, han kommer till mig. - Icke som om någon skulle hava sett Fadern, utom den som är från
Gud; han har sett Fadern. - Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror, han har
evigt liv. - Jag är livets bröd.
- Edra fäder åto manna i öknen, och de dogo.
- Men med det bröd som kommer ned från himmelen är det så, att om
någon äter därav, så skall han icke dö. - Jag är det levande brödet som har kommit ned från himmelen. Om
någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid. Och
det bröd som jag skall giva är mitt kött; och jag giver det, för
att världen skall leva.» - Då tvistade judarna med varandra och sade: »Huru skulle denne
kunna giva oss sitt kött att äta?» - Jesus sade då till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag
eder: Om I icke äten Människosonens kött och dricken hans blod,
så haven I icke liv i eder. - Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv,
och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. - Ty mitt kött är sannskyldig mat, och mitt blod är sannskyldig
dryck. - Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förbliver i
mig, och jag förbliver i honom. - Såsom Fadern, han som är den levande, har sänt mig, och såsom
jag lever genom Fadern, så skall ock den som äter mig leva genom
mig. - Så är det med det bröd som har kommit ned från himmelen. Det är
icke såsom det fäderna fingo äta, vilka sedan dogo; den som äter
detta bröd, han skall leva till evig tid.» - Detta sade han, när han undervisade i synagogan i Kapernaum.
- Många av hans lärjungar, som hörde detta, sade då: »Detta är ett
hårt tal; vem står ut med att höra på honom?» - Men Jesus visste inom sig att hans lärjungar knorrade över
detta; och han sade till dem: »Är detta för eder en stötesten? - Vad skolen I då säga, om I fån se Människosonen uppstiga dit där
han förut var? — - Det är anden som gör levande; köttet är till intet gagneligt. De
ord som jag har talat till eder äro ande och äro liv. - Men bland eder finnas några som icke tro.» Jesus visste nämligen
från begynnelsen vilka de voro som icke trodde, så ock vilken
den var som skulle förråda honom. - Och han tillade: »Fördenskull har jag sagt eder att ingen kan
komma till mig, om det icke bliver honom givet av Fadern.» - För detta tals skull drogo sig många av hans lärjungar tillbaka,
så att de icke längre vandrade med honom. - Då sade Jesus till de tolv: »Icke viljen väl också I gå bort?»
- Simon Petrus svarade honom: »Herre, till vem skulle vi gå? Du
har det eviga livets ord, - och vi tro och förstå att du är Guds helige.»
- Jesus svarade dem: »Har icke jag själv utvalt eder, I tolv? Och
likväl är en av eder en djävul.» - Detta sade han om Judas, Simon Iskariots son; ty det var denne
som skulle förråda honom, och han var en av de tolv.
*43/07 Evangelium enligt Johannes, 7 KapitletEvangelium enligt Johannes, 7 Kapitlet
Jesus går upp till lövhyddohögtiden i Jerusalem, talar i helgedomen om sin sändning och om sabbatsbudet, om sin bortgång till Fadern och om Andens utgjutelse, förkastas av några i folket, mottages med tro av andra. Rättstjänare sändes ut för att gripa honom. Nikodemus talar till hans försvar.
- Därefter vandrade Jesus omkring i Galileen, ty i Judeen ville
han icke vandra omkring, då nu judarna stodo efter att döda
honom. - Men judarnas lövhyddohögtid var nu nära.
- Då sade hans bröder till honom: »Begiv dig härifrån och gå till
Judeen, så att också dina lärjungar få se de gärningar som du
gör. - Ty ingen som vill vara känd bland människor utför sitt verk i
hemlighet. Då du nu gör sådana gärningar, så träd öppet fram för
världen.» - Det var nämligen så, att icke ens hans bröder trodde på honom.
- Då sade Jesus till dem: »Min tid är ännu icke kommen, men för
eder är tiden alltid läglig. - Världen kan icke hata eder, men mig hatar hon, eftersom jag
vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda. - Gån I upp till högtiden; jag är icke stadd på väg upp till denna
högtid, ty min tid är ännu icke fullbordad.» - Detta sade han till dem och stannade så kvar i Galileen.
- Men när hans bröder hade gått upp till högtiden, då gick också
han ditupp, dock icke öppet, utan likasom i hemlighet. - Och judarna sökte efter honom under högtiden och sade: »Var är
han?» - Och bland folket talades i tysthet mycket om honom. Somliga
sade: »Han är en rättsinnig man», men andra sade: »Nej, han
förvillar folket.» - Dock talade ingen öppet om honom, av fruktan för judarna.
- Men när redan halva högtiden var förliden, gick Jesus upp i
helgedomen och undervisade. - Då förundrade sig judarna och sade: »Varifrån har denne sin
lärdom, han som icke har fått undervisning?» - Jesus svarade dem och sade: »Min lära är icke min, utan hans som
har sänt mig. - Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå om denna lära
är från Gud, eller om jag talar av mig själv. - Den som talar av sig själv, han söker sin egen ära; men den som
söker dens ära, som har sänt honom, han är sannfärdig, och
orättfärdighet finnes icke i honom. — - Har icke Moses givit eder lagen? Och likväl fullgör ingen av
eder lagen. Varför stån I efter att döda mig?» - Folket svarade: »Du är besatt av en ond ande. Vem står efter
att döda dig?» - Jesus svarade och sade till dem: »En gärning allenast gjorde
jag, och alla förundren I eder över den. - Moses har givit eder omskärelsen — icke som om den vore ifrån
Moses, ty den är ifrån fäderna — och så omskären I människor
också på en sabbat. - Om nu en människa undfår omskärelsen på en sabbat, för att
Moses’ lag icke skall göras om intet, huru kunnen I då vredgas
på mig, därför att jag på en sabbat gjorde en människa hel och
frisk? - Dömen icke efter skenet, utan dömen en rätt dom.»
- Då sade några av folket i Jerusalem: »Är det icke denne som de
stå efter att döda? - Och ändå får han tala fritt, utan att de säga något till
honom. Hava då rådsherrarna verkligen blivit förvissade om att
denne är Messias? - Dock, denne känna vi, och vi veta varifrån han är; men när
Messias kommer, känner ingen varifrån han är.» - Då sade Jesus med hög röst, där han undervisade i helgedomen:
»Javäl, I kännen mig, och I veten varifrån jag är. Likväl har
jag icke kommit av mig själv, men han som har sänt mig är en som
verkligen har myndighet att sända, han som I icke kännen. - Men jag känner honom, ty från honom är jag kommen, och han har
sänt mig.» - Då ville de gripa honom; dock kom ingen med sin hand vid honom,
ty hans stund var ännu icke kommen. - Men många av folket trodde på honom, och de sade: »Icke skall
väl Messias, när han kommer, göra flera tecken än denne har
gjort?» - Sådant fingo fariséerna höra folket i tysthet tala om honom. Då
sände översteprästerna och fariséerna ut rättstjänare för att
gripa honom. - Men Jesus sade: »Ännu en liten tid är jag hos eder; sedan går
jag bort till honom som har sänt mig. - I skolen då söka efter mig, men I skolen icke finna mig, och där
jag är, dit kunnen I icke komma.» - Då sade judarna till varandra: »Vart tänker denne gå, eftersom
vi icke skola kunna finna honom? Månne han tänker gå till dem
som bo kringspridda bland grekerna? Tänker han då undervisa
grekerna? - Vad betyder det ord som han sade: ‘I skolen söka efter mig, men
I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke
komma’?» - På den sista dagen i högtiden, som ock var den förnämsta, stod
Jesus där och ropade och sade: »Om någon törstar, så komme han
till mig och dricke. - Den som tror på mig, av hans innersta skola strömmar av levande
vatten [1] flyta fram, såsom skriften säger.» - Detta sade han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle
undfå; ty ande var då ännu icke given, eftersom Jesus ännu icke
hade blivit förhärligad. - Några av folket, som hörde dessa ord, sade då: »Denne är
förvisso Profeten.» - Andra sade: »Han är Messias.» Andra åter sade: »Icke kommer väl
Messias från Galileen? - Säger icke skriften att Messias skall komma av Davids säd och
från den lilla staden Betlehem, där David bodde? - Så uppstodo för hans skull stridiga meningar bland folket,
- och somliga av dem ville gripa honom; dock kom ingen med sin
hand vid honom. - När sedan rättstjänarna kommo tillbaka till översteprästerna och
fariséerna, frågade dessa dem: »Varför haven I icke fört honom
hit?» - Tjänarna svarade: »Aldrig har någon människa talat, som den
mannen talar.» - Då svarade fariséerna dem: »Haven nu också I blivit förvillade?
- Har då någon av rådsherrarna trott på honom? Eller någon av
fariséerna? - Nej; men detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat.
- Då sade Nikodemus till dem, han som förut hade besökt honom [2],
och som själv var en av dem: - »Icke dömer väl vår lag någon, utan att man först har förhört
honom och utrönt vad han förehar?» - De svarade och sade till honom: »Kanske också du är från
Galileen? Rannsaka, så skall du finna att ingen profet kommer
från Galileen.»
[1] Jämför noten till Joh. 4:10.
[2] om natten.
*43/08 Evangelium enligt Johannes, 8 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 8 Kapitlet
[Äktenskapsbryterskan inför Jesus.] Jesus vittnar om sig själv, att han är världens ljus; undervisar och bestraffar folket. Judarna vilja stena honom.
7:53. [1] [Och de gingo hem, var och en till sitt.
- Och Jesus gick ut till Oljeberget.
- Men i dagbräckningen kom han åter till helgedomen. [2]
- Då förde översteprästerna och fariséerna dit en kvinna som hade
blivit beträdd med äktenskapsbrott; och när de hade lett henne
fram, - sade de till honom: »Mästare, denna kvinna har på bar gärning
blivit beträdd med äktenskapsbrott. - Nu bjuder Moses i lagen att sådana skola stenas. Vad säger då
du?» - Detta sade de för att snärja honom, på det att de skulle få
något att anklaga honom för. Då böjde Jesus sig ned och skrev
med fingret på jorden. - Men när de stodo fast vid sin fråga, reste han sig upp och sade
till dem: »Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen
på henne.» - Sedan böjde han sig åter ned och skrev på jorden.
- När de hörde detta [3], gingo de ut, den ene efter den andre,
först de äldsta, och Jesus blev lämnad allena med kvinnan, som
stod där kvar. - Då såg Jesus upp och sade till kvinnan: »Var äro de andra? Har
ingen dömt dig?» - Hon svarade: »Herre, ingen.» Då sade han till henne: »Icke
heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter.»] - Åter talade Jesus till dem och sade: »Jag är världens ljus; den
som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan
skall hava livets ljus.» - Då sade fariséerna till honom: »Du vittnar om dig själv; ditt
vittnesbörd gäller icke.» - Jesus svarade och sade till dem: »Om jag än vittnar om mig
själv, så gäller dock mitt vittnesbörd, ty jag vet varifrån jag
har kommit, och vart jag går; men I veten icke varifrån jag
kommer, eller vart jag går. - I dömen efter köttet; jag dömer ingen.
- Och om jag än dömer, så är min dom en rätt dom, ty jag är därvid
icke ensam, utan med mig är han som har sänt mig. - I eder lag är ju ock skrivet att vad två människor vittna, det
gäller såsom sant. - Här är nu jag som vittnar om mig; om mig vittnar också Fadern,
som har sänt mig. - Då sade de till honom: »Var är då din Fader?» Jesus svarade: »I
kännen varken mig eller min Fader. Om I känden mig, så känden I
ock min Fader.» - Det var på det ställe där offerkistorna stodo som han talade
dessa ord, medan han undervisade i helgedomen; men ingen bar
hand på honom, ty hans stund var ännu icke kommen. - Åter sade han till dem: »Jag går bort, och I skolen då söka
efter mig; men I skolen dö i eder synd. Dig jag går, dit kunnen
I icke komma.» - Då sade judarna: »Icke vill han väl dräpa sig själv, eftersom
han säger: ‘Dit jag går, dit kunnen I icke komma’?» - Men han svarade dem: »I ären härnedifrån, jag är ovanifrån; I
ären av denna världen, jag är icke av denna världen. - Därför sade jag till eder att I skullen dö i edra synder; ty om
I icke tron att jag är den jag är, så skolen I dö i edra
synder.» - Då frågade de honom: »Vem är du då?» Jesus svarade dem: »Det som
jag redan från begynnelsen har uttalat för eder. - Mycket har jag ännu att tala och att döma i fråga om eder. Men
han som har sänt mig är sannfärdig, och vad jag har hört av
honom, det talar jag ut inför världen.» - Men de förstodo icke att det var om Fadern som han talade till
dem. - Då sade Jesus: »När I haven upphöjt Människosonen, då skolen I
första att jag är den jag är, och att jag icke gör något av mig
själv, utan talar detta såsom Fadern har lärt mig. - Och han som har sänt mig är med mig; han har icke lämnat mig
allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar.» - När han talade detta, kommo många till tro på honom.
- Då sade Jesus till de judar som hade satt tro till honom: »Om I
förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar; - Och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder
fria.» - De svarade honom: »Vi äro Abrahams säd och hava aldrig varit
trälar under någon. Huru kan du då säga: ‘I skolen bliva fria’?» - Jesus svarade dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Var
och en som gör synd, han är syndens träl. - Men trälen får icke förbliva i huset för alltid; sonen får
förbliva där för alltid. - Om nu Sonen gör eder fria, så bliven i verkligen fria.
- Jag vet att I ären Abrahams säd; men I stån efter att döda mig,
eftersom mitt ord icke får någon ingång i eder. - Jag talar vad jag har sett hos min Fader; så gören ock I vad I
haven hört av eder fader.» - De svarade och sade till honom: »Vår fader är ju Abraham.» Jesus
svarade till dem: »Ären I Abrahams barn, så gören ock Abrahams
gärningar. - Men nu stån I efter att döda mig, en man som har sagt eder
sanningen, såsom jag har hört den av Gud. Så handlade icke
Abraham. - Nej, I gören eder faders gärningar.» De sade till honom: »Vi äro
icke födda i äktenskapsbrott. Vi hava Gud till fader och ingen
annan.» - Jesus svarade dem: »Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig,
ty från Gud har jag utgått, och från honom är jag kommen. Ja,
jag har icke kommit av mig själv, utan det är han som har sänt
mig. - Varför fatten I då icke vad jag talar? Jo, därför att I icke
‘stån ut med’ att höra på mitt ord. - I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär
till, det viljen i göra. Han har varit en mandråpare från
begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes
icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty
han är en lögnare, ja, lögnens fader. - Men mig tron I icke, just därför att jag talar sanning.
- Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd? Om jag alltså
talar sanning, varför tron I mig då icke? - Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför
att I icke ären av Gud som I icke lyssnen därtill. - Judarna svarade och sade till honom: »Hava vi icke rätt, då vi
säga att du är en samarit och är besatt av en ond ande?» - Jesus svarade: »Jag är icke besatt av någon ond ande; fastmer
hedrar jag min Fader. I åter skymfen mig. - Men jag söker icke min egen ära; en finnes dock som söker den
och som dömer. - Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som håller mitt
ord, han skall aldrig någonsin se döden.» - Judarna sade till honom: »Nu förstå vi att du är besatt av en
ond ande. Abraham har dött, så ock profeterna, och likväl säger
du: ‘Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin smaka
döden.’ - Icke är väl du förmer än vår Fader Abraham? Och han har ju
dött. Profeterna hava också dött. Till vem gör du då dig
själv?» - Jesus svarade: »Om jag själv ville skaffa mig ära, så vore min
ära intet; men det är min Fader som förlänar mig ära, han som I
säger vara eder Gud. - Dock, I haven icke lärt känna honom, men jag känner honom; och
om jag sade att jag icke kände honom, så bleve jag en lögnare
likasom I; men jag känner honom och håller hans ord. - Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min
dag. Han fick se den och blev glad.» - Då sade judarna till honom: »Femtio år gammal är du icke ännu,
och Abraham har du sett!» - Jesus sade till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder:
Förrän Abraham blev till, är jag.» - Då togo de upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus gömde
sig undan och gick sedan ut ur helgedomen.
[1] 7:53–8:11. Se Nya testamentets text i Ordförkl.
[2] och allt folket kom till honom, och han satte sig och lärde dem.
[3] och kände sig överbevisade av samvetet.
*43/09 Evangelium enligt Johannes, 9 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 9 Kapitlet
Jesus botar en blindfödd man.
- När han nu gick vägen fram, fick han se en man som var född
blind. - Då frågade hans lärjungar honom och sade: »Rabbi, vilken har
syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit född
blind?» - Jesus svarade: »Det är varken denne som har syndat eller hans
föräldrar, utan så har skett, för att Guds gärningar skulle
uppenbaras på honom. - Medan dagen varar, måste vi göra dens gärningar, som har sänt
mig; natten kommer, då ingen kan verka. - Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.»
- När han hade sagt detta, spottade han på jorden och gjorde en
deg av spotten och lade degen på mannens ögon - och sade till honom: »Gå bort och två dig i dammen Siloam» (det
betyder utsänd). Mannen gick då dit och tvådde sig; och när han
kom igen, kunde han se. - Då sade grannarna och andra som förut hade sett honom såsom
tiggare: »Är detta icke den man som att och tiggde?» - Somliga svarade: »Det är han.» Andra sade: »Nej, men han är lik
honom.» Själv sade han: »Jag är den mannen.» - Och de frågade honom: »Huru blevo då dina ögon öppnade?»
- Han svarade: »Den man som heter Jesus gjorde en deg och smorde
därmed mina ögon och sade till mig: ‘Gå bort till Siloam och två
dig.’ Jag gick då dit och tvådde mig, och så fick jag min syn.» - De frågade honom: »Var är den mannen?» Han svarade: »Det vet jag
icke.» - Då förde de honom, mannen som förut hade varit blind, bort till
fariséerna. - Och det var sabbat den dag då Jesus gjorde degen och öppnade
hans ögon. - När nu jämväl fariséerna i sin ordning frågade honom huru han
hade fått sin syn, svarade han dem: »Han lade en deg på mina
ögon, och jag fick två mig, och nu kan jag se.» - Då sade några av fariséerna: »Den mannen är icke från Gud,
eftersom han icke håller sabbaten.» Andra sade: »Huru skulle
någon som är en syndare kunna göra sådana tecken?» Så funnos
bland dem stridiga meningar. - Då frågade de åter den blinde: »Vad säger du själv om honom, då
det ju var dina ögon han öppnade?» Han svarade: »En profet är
han.» - Men judarna trodde icke att han hade varit blind och fått sin
syn, förrän de hade kallat till sig mannen föräldrar, hans som
hade fått sin syn. - Dem frågade de och sade: »Är detta eder son, den som I sägen
vara född blind? Huru kommer det då till, att han nu kan se?» - Då svarade han föräldrar och sade: »Att denne är vår son, och
att han föddes blind, det veta vi. - Men huru han nu kan se, det veta vi icke, ej heller veta vi vem
som har öppnat hans ögon. Frågen honom själv; han är gammal
nog, han må själv tala för sig.» - Detta sade hans föräldrar, därför att de fruktade judarna; ty
judarna hade redan kommit överens om att den som bekände Jesus
vara Messias, han skulle utstötas ur synagogan. - Därför var det som hans föräldrar sade: »Han är gammal nog;
frågen honom själv.» - Då kallade de för andra gången till sig mannen som hade varit
blind och sade till honom: »Säg nu sanningen, Gud till pris. Vi
veta att denne man är en syndare.» - Han svarade: »Om han är en syndare vet jag icke; ett vet jag:
att jag, som var blind, nu kan se.» - Då frågade de honom: »Vad gjorde han med dig? På vad sätt
öppnade han dina ögon?» - Han svarade dem: »Jag har ju redan sagt eder det, men I hörden
icke på mig. Varför viljen I då åter höra det? Kanske viljen
också I bliva hans lärjungar?» - Då bannade de honom och sade: »Du är själv hans lärjunge; vi äro
Moses’ lärjungar. - Till Moses har Gud talat, det veta vi; men varifrån denne är,
det veta vi icke.» - Mannen svarade och sade till dem: »Ja, däri ligger det
förunderliga, att I icke veten varifrån han är, och ändå har han
öppnat mina ögon. - Vi veta ju att Gud icke hör syndare, men också att om någon är
gudfruktig och gör hans vilja, då hör han honom. - Aldrig förut har man hört att någon har öppnat ögonen på en som
föddes blind. - Vore denne icke från Gud, så kunde han intet göra.»
- De svarade och sade till honom: »Du är hel och hållen född i
synd, och du vill undervisa oss!» Och så drevo de ut honom. - Jesus fick sedan höra att de hade drivit ut honom, och när han
så träffade honom, sade han: »Tror du på Människosonen?» - Han svarade och sade: »Herre, vem är han då? Säg mig det, så att
jag kan tro på honom.» - Jesus sade till honom: »Du har sett honom; det är han som talar
med dig.» - Då sade han: »Herre, jag tror.» Och han föll ned för honom.
- Och Jesus sade: »Till en dom har jag kommit hit i världen, för
att de som icke se skola varda seende, och för att de som se
skola varda blinda.» - När några fariséer som voro i hans närhet hörde detta, sade de
till honom: »Äro då kanske också vi blinda?» - Jesus svarade dem: »Voren I blinda, så haden I icke synd. Men nu
sägen I: ‘Vi se’, därför står eder synd kvar.»
*43/10 Evangelium enligt Johannes, 10 KapitletEvangelium enligt Johannes, 10 Kapitlet
Jesus talar om sig såsom den gode herden, vittnar vid tempelinvigningens högtid om att han är Messias. Judarna vilja åter stena honom.
- »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som icke går in i
fårahuset genom dörren, utan stiger in någon annan väg, han är
en tjuv och en rövare. - Men den som går in genom dörren, han är fårens herde.
- För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssna till hans röst,
och han kallar sina får vid namn och för dem ut. - Och när han har släppt ut alla sina får, går han framför dem,
och fåren följa honom, ty de känna hans röst. - Men en främmande följa de alls icke, utan fly bort ifrån honom,
ty de känna icke de främmandes röst.» - Så talade Jesus till dem i förtäckta ord; men de förstodo icke
vad det var som han talade till dem. - Åter sade Jesus till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag
eder: Jag är dörren in till fåren. - Alla de som hava kommit före mig äro tjuvar och rövare, men
fåren hava icke lyssnat till dem. - Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bliva frälst,
och han skall få gå ut och in och skall finna bete. - Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och
förgöra. Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över
nog. - Jag är den gode herden. En god herde giver sitt liv för fåren.
- Men den som är lejd och icke är herden själv, när han, den som
fåren icke tillhöra, ser ulven komma, då övergiver han fåren och
flyr, och ulven rövar bort dem och förskingrar dem. - Han är ju lejd och frågar icke efter fåren.
- Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får
känna mig, - såsom Fadern känner mig, och såsom jag känner Fadern; och jag
giver mitt liv för fåren. - Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också
dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min
röst. Så skall det bliva en hjord och en herde. - Därför älskar Fadern mig, att jag giver mitt liv — för att
sedan taga igen det. - Ingen tager det ifrån mig, utan jag giver det av fri vilja. Jag
har makt att giva det, och jag har makt att taga igen det. Det
budet har jag fått av min Fader.» - För dessa ords skull uppstodo åter stridiga meningar bland
judarna. - Många av dem sade: »Han är besatt av en ond ande och är från
sina sinnen. Varför hören I på honom?» - Andra åter sade: »Sådana ord talar icke den som är besatt. Icke
kan väl en ond ande öppna blindas ögon?» - Därefter inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var
nu vinter, - och Jesus gick fram och åter i Salomos pelargång i helgedomen.
- Då samlade sig judarna omkring honom och sade till honom: »Huru
länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg oss
det öppet.» - Jesus svarade dem: »Jag har sagt eder det, men I tron mig
icke. De gärningar som jag gör i min Faders namn, de vittna om
mig. - Men I tron mig icke, ty I ären icke av mina får.
- Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa
mig. - Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin
förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand. - Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen
kan rycka dem ur min Faders hand. - Jag och Fadern äro ett.»
- Då togo judarna åter upp stenar för att stena honom.
- Men Jesus sade till dem: »Många goda gärningar, som komma från
min Fader, har jag låtit eder se. För vilken av dessa gärningar
är det som I viljen stena mig?» - Judarna svarade honom: »Det är icke för någon god gärnings skull
som vi vilja stena dig, utan därför att du hädar och gör dig
själv till Gud, du som är en människa.» - Jesus svarade dem: »Det är ju så skrivet i eder lag: ‘Jag har
sagt att I ären gudar’. - Om han nu har kallat för gudar dem som Guds ord kom till — och
skriften kan ju icke bliva om intet — - huru kunnen då I, på den grund att jag har sagt mig vara Guds
Son, anklaga mig för hädelse, mig som Fadern har helgat och sänt
i världen? - Gör jag icke min Faders gärningar, så tron mig icke.
- Men gör jag dem, så tron gärningarna, om I än icke tron mig; då
skolen I fatta och förstå att Fadern är i mig, och att jag är i
Fadern.» - Då ville de åter gripa honom, men han gick sin väg, undan deras
händer. - Sedan begav han sig åter bort till det ställe på andra sidan
Jordan, där Johannes först hade döpt, och stannade kvar där. - Och många kommo till honom. Och de sade: »Väl gjorde Johannes
intet tecken, men allt vad Johannes sade om denne var sant.» - Och många kommo där till tro på honom.
*43/11 Evangelium enligt Johannes, 11 KapitletEvangelium enligt Johannes, 11 Kapitlet
Jesus uppväcker Lasarus. Stora rådet beslutar att döda Jesus.
- Och en man vid namn Lasarus låg sjuk; han var från Betania, den
by där Maria och hennes syster Marta bodde. - Det var den Maria som smorde Herren med smörjelse och torkade
hans fötter med sitt hår. Och nu låg hennes broder Lasarus
sjuk. - Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: »Herre, se, han
som du har så kär ligger sjuk.» - När Jesus hörde detta, sade han: »Den sjukdomen är icke till
döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den
bliver förhärligad.» - Och Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära.
- När han nu hörde att denne låg sjuk, stannade han först två
dagar där han var; - men därefter sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka
till Judeen.» - Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyligen ville judarna stena
dig, och åter går du dit?» - Jesus svarade: »Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om
dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus. - Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då
intet som lyser honom.» - Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem:
»Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp
honom ur sömnen.» - Då sade hans lärjungar till honom: »Herre, sover han, så bliver
han frisk igen.» - Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade
om vanlig sömn. - Då sade Jesus öppet till dem: »Lasarus är död.
- Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över
att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom.» - Då sade Tomas, som kallades Didymus, till de andra lärjungarna:
»Låt oss gå med, för att vi må dö med honom.» - När så Jesus kom dit, fann han att den döde redan hade legat
fyra dagar i graven. - Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån,
- och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta
dem i sorgen över deras broder. - Då nu Maria fick höra att Jesus kom, gick hon honom till mötes;
men Maria satt kvar hemma. - Och Marta sade till Jesus: »Herre, hade du varit här, så vore
min broder icke död. - Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud
giva dig.» - Jesus sade till henne: »Din broder skall stå upp igen.»
- Marta svarade honom: »Jag vet att han skall stå upp, vid
uppståndelsen på den yttersta dagen.» - Jesus svarade till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den
som tror på mig, han skall leva, om han än dör; - och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig
någonsin dö. Tror du detta?» - Hon svarade honom: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds
Son, han som skulle komma i världen.» - När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin
syster, och sade hemligen till henne: »Mästaren är här och
kallar dig till sig.» - När hon hörde detta, stod hon strax upp och gick åstad till
honom. - Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan var kvar på det
ställe där Marta hade mött honom. - Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta
henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de
henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där. - När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se
honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: »Herre,
hade du varit där, så vore min broder icke död.» - Då nu Jesus såg henne gråta och såg jämväl att de judar, som
hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev
upprörd - och frågade: »Var haven I lagt honom?» De svarade honom: »Herre,
kom och se.» Och Jesus grät. - Då sade judarna: »Se huru kär han hade honom!»
- Men somliga av dem sade:
- »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort
att denne icke hade dött?» - Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till
graven. Den var urholkad i berget, och en sten låg framför
ingången. - Jesus sade: »Tagen bort stenen.» Då sade den dödes syster Marta
till honom: »Herre, han luktar redan, ty han har varit död i
fyra dygn.» - Jesus svarade henne: »Sade jag dig icke, att om du trodde,
skulle du få se Guds härlighet?» - Då togo de bort stenen. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade:
»Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. - Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets
skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola
tro att det är du som har sänt mig.» - När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: »Lasarus, kom
ut.» - Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter
inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus
sade till dem: »Lösen honom, och låten honom gå.» - Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus
hade gjort, trodde då på honom. - Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem
vad Jesus hade gjort. - Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en
rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till? Denne man
gör ju många tecken. - Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och
romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.» - Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade
till dem: »I förstån intet, - och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en
man dör för folket, än att hela folket förgås.» - Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk
ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus
skulle dö för folket. - Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att
samla och förena Guds förskingrade barn. - Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.
- Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog
sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i
närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar. - Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före
påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig. - Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i
helgedom: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till
högtiden?» - Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att
den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för
att de måtte kunna gripa honom.
*43/12 Evangelium enligt Johannes, 12 KapitletEvangelium enligt Johannes, 12 Kapitlet
Jesus smörjes i Betania av Maria, rider in i Jerusalem, sökes av några greker, talar om betydelsen av sin död, undfår ett vittnesbörd från himmelen, vittnar om sin sändning ifrån Fadern.
- Sex dagar före påsk kom nu Jesus till Betania, där Lasarus
bodde, han som av Jesus hade blivit uppväckt från de döda. - Där gjorde man då för honom ett gästabud, och Marta betjänade
dem, men Lasarus var en av dem som lågo till bords jämte honom. - Då tog Maria ett skålpund smörjelse av dyrbar äkta nardus och
smorde därmed Jesu fötter; sedan torkade hon hans fötter med
sitt hår. Och huset uppfylldes med vällukt av smörjelsen. - Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda
honom, sade då: - »Varför sålde man icke hellre denna smörjelse för tre hundra
silverpenningar [1] och gav dessa åt de fattiga?» - Detta sade han, icke därför, att han frågade efter de fattiga,
utan därför, att han var en tjuv och plägade taga vad som lades
i penningpungen, vilken han hade om hand. - Men Jesus sade: »Låt henne vara; må hon få fullgöra detta för
min begravningsdag. - De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke
alltid.» - Nu hade det blivit känt för den stora hopen av judarna att Jesus
var där, och de kommo dit, icke allenast för hans skull, utan
ock för att se Lasarus, som han hade uppväckt från de döda. - Då beslöto översteprästerna att döda också Lasarus.
- Ty för hans skull gingo många judar bort och trodde på Jesus.
- När dagen därefter det myckna folk som hade kommit till högtiden
fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, - togo de palmkvistar och gingo ut för att möta honom och ropade:
»Hosianna! [2]
Välsignad vare han, som kommer,
i Herrens namn,
han som är Israels konung.» - Och Jesus fick sig en åsnefåle och satte sig upp på den, såsom
det är skrivet: - »Frukta icke, du dotter Sion.
Se, din konung kommer,
sittande på en åsninnas fåle.» - Detta förstodo hans lärjungar icke då strax, men när Jesus hade
blivit förhärligad, då kommo de ihåg att detta var skrivet om
honom, och att man hade gjort detta med honom. - Så gav nu folket honom sitt vittnesbörd, de som hade varit med
honom, när han kallade Lasarus ut ur graven och uppväckte honom
från de döda. - Därför kom också det övriga folket emot honom, eftersom de hörde
att han hade gjort det tecknet. - Då sade fariséerna till varandra: »I sen att I alls intet kunnen
uträtta; hela världen löper ju efter honom.» - Nu voro där ock några greker, av dem som plägade fara upp för
att tillbedja under högtiden. - Dessa kommo till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och
bådo honom och sade: »Herre, vi skulle vilja se Jesus.» - Filippus gick och sade detta till Andreas; Andreas och Filippus
gingo och sade det till Jesus. - Jesus svarade dem och sade: »Stunden är kommen att Människosonen
skall förhärligas. - Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet
faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men
om det dör, så bär det mycken frukt. - Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt
liv i denna världen, han skall behålla det och skall hava evigt
liv. - Om någon vill tjäna mig, så följe han mig; och där jag är, där
skall också min tjänare få vara. Om någon tjänar mig, så skall
min Fader ära honom. - Nu är min själ i ångest; vad skall jag väl säga? Fader, fräls
mig undan denna stund. Dock, just därför har jag kommit till
denna stund. - Fader, förhärliga ditt namn.» Då kom en röst från himmelen: »Jag
har redan förhärligat det, och jag skall ytterligare förhärliga
det.» - Folket, som stod där och hörde detta, sade då: »Det var ett
tordön.» Andra sade: »Det var en ängel som talade med honom.» - Då svarade Jesus och sade: »Denna röst kom icke för min skull,
utan för eder skull.» - Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste
utkastas. - Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla
till mig.» - Med dessa ord gav han till känna på vad sätt han skulle dö.
- Då svarade folket honom: »Vi hava hört av lagen att Messias
skall stanna kvar för alltid. Huru kan du då säga att
Människosonen måste bliva upphöjd? Vad är väl detta för en
Människoson?» - Jesus sade till dem: »Ännu en liten tid är ljuset ibland
eder. Vandren medan I haven ljuset, på det att mörkret icke må
få makt med eder; den som vandrar i mörkret, han vet ju icke var
han går. - Tron på ljuset, medan I haven ljuset, så att I bliven ljusets
barn.» Detta talade Jesus och gick sedan bort och dolde sig för
dem. - Men fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de
icke på honom. - Ty det ordet skulle fullbordas, som profeten Esaias säger:
»Herre, vem trodde, vad som predikades för oss,
och för vem var Herrens arm uppenbar?» - Alltså kunde de icke tro; Esaias säger ju ytterligare:
- »Han har förblindat deras ögon
och förstockat deras hjärtan,
så att de icke kunna se med sina ögon
eller förstå med sina hjärtan
och omvända sig och bliva helade av mig.» - Detta kunde Esaias säga, eftersom han hade sett hans härlighet,
när han talade med honom. — - Dock funnos jämväl bland rådsherrarna många som trodde på honom;
men för fariséernas skulle ville de icke bekänna det, för att de
icke skulle bliva utstötta ur synagogan. - Ty de skattade högre att bliva ärade av människor än att bliva
ärade av Gud. - Men Jesus sade med hög röst: »Den som tror på mig, han tror icke
på mig, utan på honom som har sänt mig. - Och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig.
- Såsom ett ljus har jag kommit i världen, för att ingen av dem
som tro på mig skall förbliva i mörkret. - Om någon hör mina ord, men icke håller dem, så dömer icke jag
honom; ty jag har icke kommit för att döma världen, utan för att
frälsa världen. - Den som förkastar mig och icke tager emot mina ord, han har dock
en domare över sig; det ord som jag har talat, det skall döma
honom på den yttersta dagen. - Ty jag har icke talat av mig själv, utan Fadern, som har sänt
mig, han har bjudit mig vad jag skall säga, och vad jag skall
tala. - Och jag vet att hans bud är evigt liv; därför, vad jag talar,
det talar jag såsom Fadern har sagt mig.»
[1] Se Silverpenning i Ordförkl.
[2] Se Messias i Ordförkl.
*43/13 Evangelium enligt Johannes, 13 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 13 Kapitlet
Jesus håller sin sista måltid med sina lärjungar, tvår deras fötter, giver till känna vem som skall förråda honom, begynner sitt avskedstal, talar därvid om sitt förhärligande, giver ett nytt bud, förutsäger Petrus' förnekelse.
- Före påskhögtiden hände sig detta. Jesus visste att stunden var
kommen för honom att gå bort ifrån denna världen till Fadern;
och såsom han allt hittills hade älskat sina egna här i världen,
så gav han dem nu ett yttersta bevis på sin kärlek. - De höllo nu aftonmåltid, och djävulen hade redan ingivit Judas
Iskariot, Simons son, i hjärtat att förråda Jesus. - Och Jesus visste att Fadern hade givit allt i hans händer, och
att han hade gått ut från Gud och skulle gå till Gud. - Men han stod upp från måltiden och lade av sig överklädnaden och
tog en linneduk och band den om sig. - Sedan slog han vatten i ett bäcken och begynte två lärjungarnas
fötter och torkade dem med linneduken som han hade bundit om
sig. - Så kom han till Simon Petrus. Denne sade då till honom: »Herre,
skulle du två mina fötter?» - Jesus svarade och sade till honom: »Vad jag gör förstår du icke
nu, men framdeles skall du fatta det.» - Petrus sade till honom: »Aldrig någonsin skall du två mina
fötter!» Jesus svarade honom: »Om jag icke tvår dig, så har du
ingen del med mig.» - Då sade Simon Petrus till honom: »Herre, icke allenast mina
fötter, utan ock händer och huvud!» - Jesus svarade honom: »Den som är helt tvagen, han behöver
allenast två fötterna; han är ju i övrigt hel och hållen ren. Så
ären ock I rena — dock icke alla.» - Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom; därför
sade han att de icke alla voro rena. - Sedan han nu hade tvagit deras fötter och tagit på sig
överklädnaden och åter lagt sig ned vid bordet, sade han till- dem
- »Förstån I vad jag har gjort med eder?
- I kallen mig ‘Mästare’ och ‘Herre’, och I säger rätt, ty jag ärså.
- Har nu jag, eder Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så ären
ock I pliktiga att två varandras fötter. - Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom
jag har gjort mot eder. - Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Tjänaren är icke förmer
än sin herre, ej heller sändebudet förmer än den som har sänt
honom. - Då I veten detta, saliga ären I, om I ock gören det.
- Jag talar icke om eder alla; jag vet vilka jag har utvalt. Men
detta skriftens ord skulle ju fullbordas:
‘Den som åt mitt bröd,
han lyfte mot mig sin häl.’ - Redan nu, förrän det sker, säger jag eder det, för att I, när
det har skett, skolen tro att jag är den jag är. - Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tager emot den
jag sänder, han tager emot mig; och den som tager emot mig, han
tager emot honom som har sänt mig.» - När Jesus hade sagt detta, blev han upprörd i sin ande och
betygade och sade: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En
av eder skall förråda mig.» - Då sågo lärjungarna på varandra och undrade vilken han talade
om. - Nu var där bland lärjungarna en som låg till bords invid Jesu
bröst, den lärjunge som Jesus älskade. - Åt denne gav då Simon Petrus ett tecken och sade till honom:
»Säg vilken det är som han talar om.» - Han lutade sig då mot Jesu bröst och frågade honom: »Herre,
vilken är det?» - Då svarade Jesus: »Det är den åt vilken jag räcker brödstycket
som jag nu doppar.» Därvid doppade han brödstycket och räckte
det åt Judas, Simon Iskariots son. - Då, när denne hade tagit emot brödstycket, for Satan in i
honom. Och Jesus sade till honom: »Gör snart vad du gör.» - Men ingen av dem som lågo där till bords förstod varför han sade
detta till honom. - Ty eftersom Judas hade penningpungen om hand, menade några att
Jesus hade velat säga till honom: »Köp vad vi behöva till
högtiden», eller ock att han hade tillsagt honom att giva något
åt de fattiga. - Då han nu hade tagit emot brödstycket, gick han strax ut; och
det var natt. - Och när han hade gått ut, sade Jesus:
»Nu är Människosonen förhärligad,
och Gud är förhärligad i honom. - Är nu Gud förhärligad i honom, så skall ock Gud förhärliga honom
i sig själv, och han skall snart förhärliga honom. - Kära barn, allenast en liten tid är jag ännu hos eder; I skolen
sedan söka efter mig, men det som jag sade till judarna: ‘Dit
jag går, dit kunnen I icke komma’, detsamma säger jag nu ock
till eder. - Ett nytt bud giver jag eder, att I skolen älska varandra; ja,
såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra. - Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå att I
ären mina lärjungar.» - Då frågade Simon Petrus honom: »Herre, vart går du?» Jesus
svarade: »Dit jag går, dit kan du icke nu följa mig; men
framdeles skall du följa mig.» - Petrus sade till honom: »Herre, varför kan jag icke följa dig
nu? Mitt liv vill jag giva för dig.» - Jesus svarade: »Ditt liv vill du giva för mig? Sannerligen,
sannerligen säger jag dig: Hanen skall icke gala, förrän du tre
gånger har förnekat mig.»
*43/14 Evangelium enligt Johannes, 14 KapitletEvangelium enligt Johannes, 14 Kapitlet
Fortsättning av Jesu avskedstal: Hans förestående bortgång; hans enhet med Fadern; hans löfte om den kommande Hjälparen.
- »Edra hjärtan vare icke oroliga. Tron på Gud; tron ock på mig.
- I min Faders hus äro många boningar; om så icke voro, skulle jag
nu säga eder att jag går bort för att bereda eder rum. - Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag
dock komma igen och taga eder till mig; ty jag vill att där jag
är, där skolen I ock vara. - Och vägen som leder dit jag går, den veten I.»
- Tomas sade till honom: »Herre, vi veta icke vart du går; huru
kunna vi då veta vägen?» - Jesus svarade honom: »Jag är vägen och sanningen och livet;
ingen kommer till Fadern utom genom mig. - Haden I känt mig, så haden I ock känt min Fader; nu kännen I
honom och haven sett honom.» - Filippus sade till honom: »Herre, låt oss se Fadern, så hava vi
nog.» - Jesus svarade honom: »Så lång tid har jag varit hos eder, och du
har icke lärt känna mig, Filippus? Den som har sett mig, han har
sett Fadern. Huru kan du då säga: ‘Låt oss se Fadern’? - Tror du icke att jag är i Fadern, och att Fadern är i mig? De
ord jag talar till eder talar jag icke av mig själv. Och
gärningarna, dem gör Fadern, som bor i mig; de äro hans verk. - Tron mig; jag är i Fadern, och Fadern i mig. Varom icke, så
tron för själva gärningarnas skull. - Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig,
han skall ock själv göra de gärningar som jag gör; och ännu
större än dessa skall han göra. Ty jag går till Fadern, - och vadhelst I bedjen om i mitt namn, det skall jag göra, på det
att Fadern må bliva förhärligad i Sonen. - Ja, om I bedjen om något i mitt namn, så skall jag göra det.
- Älsken I mig, så hållen I mina bud,
- och jag skall bedja Fadern, och han skall giva eder en annan
Hjälpare, som för alltid skall vara hos eder: - sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser
honom icke och känner honom icke. Men I kännen honom, ty han bor
hos eder och skall vara i eder. - Jag skall icke lämna eder faderlösa; jag skall komma till eder.
- Ännu en liten tid, och världen ser mig icke mer, men I sen
mig. Ty jag lever; I skolen ock leva. - På den dagen skolen I förstå att jag är i min Fader, och att I
ären i mig, och att jag är i eder. - Den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig;
och den som älskar mig, han skall bliva älskad av min Fader, och
jag skall älska honom och jag skall uppenbara mig för honom.» - Judas — icke han som kallades Iskariot — sade då till honom:
»Herre, varav kommer det att du tänker uppenbara dig för oss,
men icke för världen?» - Jesus svarade och sade till honom: »Om någon älskar mig, så
håller han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi
skola komma till honom och taga vår boning hos honom. - Den som icke älskar mig, han håller icke mina ord; och likväl är
det ord som I hören icke mitt, utan Faderns, som har sänt mig. - Detta har jag talat till eder, medan jag ännu är kvar hos eder.
- Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt
namn, han skall lära eder allt och påminna eder om allt vad jag
har sagt eder. - Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder; icke
giver jag eder den såsom världen giver. Edra hjärtan vare icke
oroliga eller försagda. - I hörden att jag sade till eder: ‘Jag går bort, men jag kommer
åter till eder.’ Om I älskaden mig, så skullen I ju glädjas över
att jag går bort till Fadern, ty Fadern är större än jag. - Och nu har jag sagt eder det, förrän det sker, på det att I mån
tro, när det har skett. - Härefter talar jag icke mycket med eder, ty denna världens
furste kommer. I mig finnes intet som hör honom till; - men detta sker, för att världen skall förstå att jag älskar
Fadern och gör såsom Fadern har bjudit mig. Stån upp, låt oss gå
härifrån.»
*43/15 Evangelium enligt Johannes, 15 KapitletEvangelium enligt Johannes, 15 KapitletFortsättning av Jesu avskedstal:
Vinträdet och grenarna; budet om
inbördes kärlek; världens hat; Andensvittnesbörd.
- »Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen.
- Var gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och var
och en som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer
frukt. - I ären redan nu rena, i kraft av det ord som jag har talat till
eder. - Förbliven i mig, så förbliver ock jag i eder. Såsom grenen icke
kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i
vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig. - Jag är vinträdet, I ären grenarna. Om någon förbliver i mig, och
jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kunnen I
intet göra. - Om någon icke förbliver i mig, så kastas han ut såsom en
avbruten gren och förtorkas; och man samlar tillhopa sådana
grenar och kastar dem i elden, och de brännas upp. - Om I förbliven i mig, och mina ord förbliva i eder, så mån I
bedja om vadhelst I viljen, och det skall vederfaras eder. - Därigenom bliver min Fader förhärligad, att i bären mycken frukt
och bliven mina lärjungar. - Såsom Fadern har älskat mig, så har ock jag älskat eder;
förbliven i min kärlek. - Om I hållen mina bud, så förbliven I i min kärlek, likasom jag
har hållit min Faders bud och förbliver i hans kärlek. - Detta har jag talat till eder, för att min glädje skall bo i
eder, och för att eder glädje skall bliva fullkomlig. - Detta är mitt bud, att I skolen älska varandra, såsom jag har
älskat eder. - Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina
vänner. - I ären mina vänner, om I gören vad jag bjuder eder.
- Jag kallar eder nu icke längre tjänare, ty tjänaren får icke
veta vad hans herre gör; vänner kallar jag eder, ty allt vad jag
har hört av min Fader har jag kungjort för eder. - I haven icke utvalt mig, utan jag har utvalt eder; och jag har
bestämt om eder att I skolen gå åstad och bära frukt, sådan
frukt som bliver beståndande, på det att Fadern må giva eder
vadhelst I bedjen honom om i mitt namn. - Ja, det bjuder jag eder, att I skolen älska varandra.
- Om världen hatar eder, så betänken att hon har hatat mig förr än
eder. - Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde;
men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit
utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder. - Kommen ihåg det ord som jag sade till eder: ‘Tjänaren är icke
förmer än sin herre.’ Hava de förföljt mig, så skola de ock
förfölja eder; hava de hållit mitt ord, så skola de ock hålla
edert. - Men allt detta skola de göra mot eder för mitt namns skull,
eftersom de icke känna honom som har sänt mig. - Hade jag icke kommit och talat till dem, så skulle de icke hava
haft synd; men nu hava de ingen ursäkt för sin synd. - Den som hatar mig, han hatar ock min Fader.
- Hade jag icke bland dem gjort sådana gärningar, som ingen annan
har gjort, så skulle de icke hava haft synd; men nu hava de sett
dem, och hava likväl hatat både mig och min Fader. - Men det ordet skulle ju fullbordas, som är skrivet i deras lag:
‘De hava hatat mig utan sak.’ - Dock, när Hjälparen kommer, som jag skall sända eder ifrån
Fadern, sanningens Ande, som utgår ifrån Fadern, då skall han
vittna om mig. - Också I kunnen vittna, eftersom I haven varit med mig från
begynnelsen.»
*43/16 Evangelium enligt Johannes, 16 KapitletEvangelium enligt Johannes, 16 Kapitlet
Slutet av Jesu avskedstal: Förutsägelseom förföljelser; Andens verk; Jesu
förestående bortgång och hans återkomst. - »Detta har jag talat till eder, för att I icke skolen komma på
fall. - Man skall utstöta eder ur synagogorna; ja, den tid kommer, då
vemhelst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta
offertjänst åt Gud. - Och så skola de göra, därför att de icke hava lärt känna Fadern,
ej heller mig. - Men detta har jag talat till eder, för att I, när den tiden är
inne, skolen komma ihåg att jag har sagt eder det. Jag sade eder
det icke från begynnelsen, ty jag var ju hos eder. - Och nu går jag bort till honom som har sänt mig; och ingen av
eder frågar mig vart jag går. - Men edra hjärtan äro uppfyllda av bedrövelse, därför att jag har
sagt eder detta. - Dock säger jag eder sanningen: Det är nyttigt för eder att jag
går bort, ty om jag icke ginge bort, så komme icke Hjälparen
till eder; men då jag nu går bort, skall jag sända honom till
eder. - Och när han kommer, skall han låta världen få veta sanningen i
fråga om synd och rättfärdighet och dom: - i fråga om synd, ty de tro icke på mig;
- i fråga om rättfärdighet, ty jag går till Fadern, och I sen mig
icke mer; - i fråga om dom, ty denna världens furste är nu dömd.
- Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära
det. - Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda
eder fram till hela sanningen. Ty han skall icke tala av sig
själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall
förkunna för eder vad komma skall. - Han skall förhärliga mig, ty av mitt skall han taga och skall
förkunna det för eder. - Allt vad Fadern har, det är mitt; därför sade jag att han skall
taga av mitt och förkunna det för eder. - En liten tid, och I sen mig icke mer; och åter en liten tid, och
I fån se mig [1].» - Då sade några av hans lärjungar till varandra: »Vad är detta som
han säger till oss: ‘En liten tid, och I sen mig icke; och åter
en liten tid, och I fån se mig’, så ock: ‘Jag går till Fadern’?» - De sade alltså: »Vad är detta som han säger: ‘En liten tid’? Vi
förstå icke vad han talar.» - Då märkte Jesus att de ville fråga honom, och han sade till dem:
»I talen med varandra om detta som jag sade: ‘En liten tid, och
I sen mig icke; och åter en liten tid, och I fån se mig.’ - Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen bliva
bedrövade, men eder bedrövelse skall vändas i glädje. - När en kvinna föder barn, har hon bedrövelse, ty hennes stund är
kommen; men när hon har fött barnet, kommer hon icke mer ihåg
sin vedermöda, ty hon gläder sig över att en människa är född
till världen. - Så haven ock I nu bedrövelse; men jag skall se eder åter, och då
skola edra hjärtan glädja sig, och ingen skall taga eder glädje
ifrån eder. - Och på den dagen skolen I icke fråga mig om något. Sannerligen,
sannerligen säger jag eder: Vad I bedjen Fadern om, det skall
han giva eder i mitt namn. - Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I
skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig. - Detta har jag talat till eder i förtäckta ord; den tid kommer,
då jag icke mer skall tala till eder i förtäckta ord, utan öppet
förkunna för eder om Fadern. - På den dagen skolen I bedja i mitt namn. Och jag säger eder icke
att jag skall bedja Fadern för eder, - ty Fadern själv älskar eder, eftersom I haven älskat mig och
haven trott att jag är utgången från Gud. - Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen; åter
lämnar jag världen och går till Fadern.» - Då sade hans lärjungar: »Se, nu talar du öppet och brukar inga
förtäckta ord. - Nu veta vi att du vet allt, och att det icke är behövligt för
dig att man frågar dig; därför tro vi att du är utgången från
Gud.» - Jesus svarade dem: »Nu tron I?
- Se, den stund kommer, ja, den är redan kommen, så I skolen
förskingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig
allena. Dock, jag är icke allena, ty Fadern är med mig. - Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i
mig. I världen liden i betryck; men varen vid gott mod, jag har
övervunnit världen.»
[1] ty jag går till Fadern.
*43/17 Evangelium enligt Johannes, 17 Kapitlet
Evangelium enligt Johannes, 17 Kapitlet Jesus beder för sig själv, för sina lärjungar och för alla dem som tro på honom.
- Sedan Jesus hade talat detta, lyfte han upp sina ögon mot
himmelen och sade: »Fader, stunden är kommen; förhärliga din
Son, på det att din Son må förhärliga dig, - eftersom du har givit honom makt över allt kött, för att han
skall giva evigt liv åt alla dem som du har givit åt honom. - Och detta är evigt liv, att de känna dig, den enda sanne Guden,
och den du har sänt, Jesus Kristus. - Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk
som du har givit mig att utföra. - Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv, med den
härlighet som jag hade hos dig, förrän världen var till. - Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit
ut ur världen och givit åt mig. De voro dina, och du har givit
dem åt mig, och de hava hållit ditt ord. - Nu hava de förstått att allt vad du har givit åt mig, det kommer
från dig. - Ty de ord som du har givit åt mig har jag givit åt dem: och de
hava tagit emot dem och hava i sanning förstått att jag är
utgången från dig, och de tro att du har sänt mig. - Jag beder för dem; det är icke för världen jag beder, utan för
dem som du har givit åt mig, ty de äro dina - — såsom allt mitt är ditt, och ditt är mitt — och jag är
förhärligad i dem. - Jag är nu icke längre kvar i världen, men de äro kvar i världen,
när jag går till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn —
det som du har förtrott åt mig — för att de må vara ett,
likasom vi äro ett. - Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn, det som du
har förtrott åt mig; jag vakade över dem, och ingen av dem gick
i fördärvet, ingen utom fördärvets man, ty skriften skulle ju
fullbordas. - Nu går jag till tid; dock talar jag detta, medan jag ännu är här
i världen, för att de skola hava min glädje fullkomlig i sig. - Jag har givit dem ditt ord; och världen har hatat dem, eftersom
de icke äro av världen, likasom icke heller jag är av världen. - Jag beder icke att du skall taga dem bort ur världen, utan att
du skall bevara dem från det onda. - De äro icke av världen, likasom icke heller jag är av världen.
- Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning.
- Såsom du har sänt mig i världen, så har ock jag sänt dem i
världen. - Och jag helgar mig till ett offer för dem, på det att ock de må
vara i sanning helgade. - Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som
genom deras ord komma till tro på mig; - jag beder att de alla må vara ett, och att, såsom du, Fader, är
i mig, och jag i dig, också de må vara i oss, för att världen
skall tro att du har sänt mig. - Och den härlighet som du har givit mig, den har jag givit åt
dem, för att de skola vara ett, såsom vi äro ett - — jag i dem, och du i mig — ja, för att de skola vara
fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå att du
har sänt mig, och att du har älskat dem, såsom du har älskat
mig. - Fader, jag vill att där jag är, där skola ock de som du har
givit mig vara med mig, så att de få se min härlighet, som du
har givit mig; ty du har älskat mig före världens begynnelse. - Rättfärdige Fader, världen har icke lärt känna dig, men jag
känner dig, och dessa hava förstått att du har sänt mig. - Och jag har kungjort för dem ditt namn och skall kungöra det, på
det att den kärlek, som du har älskat mig med, må vara i dem,
och jag i dem.»
*43/18 Evangelium enligt Johannes, 18 KapitletEvangelium enligt Johannes, 18 KapitletJesus förrådes av Judas, gripes,
förhöres inför översteprästerna,
förnekas av Petrus, föres inför Pilatus. - När Jesus hade sagt detta, begav han sig med sina lärjungar
därifrån och gick över bäcken Kidron till andra sidan. Där var
en örtagård, och i den gick han in med sina lärjungar. - Men också Judas, han som förrådde honom, kände till det stället,
ty där hade Jesus och hans lärjungar ofta kommit tillsammans. - Och Judas tog nu med sig den romerska vakten, så ock några av
översteprästernas och fariséernas tjänare, och kom dit med bloss
och lyktor och vapen. - Och Jesus, som visste allt vad som skulle övergå honom, gick
fram och sade till dem: »Vem söken I?» - De svarade honom: »Jesus från Nasaret.» Jesus sade till dem:
»Det är jag.» Och Judas, förrädaren, stod också där ibland dem. - När Jesus nu sade till dem: »Det är jag», veko de tillbaka och
föllo till marken. - Åter frågade han dem då: »Vem söken I?» De svarade: »Jesus från
Nasaret.» - Jesus sade: »Jag har sagt eder att det är jag; om det alltså är
mig I söken, så låten dessa gå.» - Ty det ordet skulle fullbordas, som han hade sagt: »Av dem som
du har givit mig har jag icke förlorat någon.» - Och Simon Petrus, som hade ett svärd, drog ut det och högg till
översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat; och
tjänarens namn var Malkus. - Då sade Jesus till Petrus: »Stick ditt svärd i skidan. Skulle
jag icke dricka den kalk som min Fader har givit mig?» - Den romerska vakten med sin överste och de judiska rättstjänarna
grepo då Jesus och bundo honom - och förde honom bort, först till Hannas; denne var nämligen
svärfader till Kaifas, som var överstepräst det året. - Och det var Kaifas som under rådplägningen hade sagt till
judarna, att det vore bäst om en man finge dö för folket. - Och Simon Petrus jämte en annan lärjunge följde efter Jesus. Den
lärjungen var bekant med översteprästen och gick med Jesus in på
översteprästens gård; - men Petrus stod utanför vid porten. Den andre lärjungen, den som
var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med
portvakterskan och fick så föra Petrus ditin. - Tjänstekvinnan som vaktade porten sade därvid till Petrus: »Är
icke också du en av den mannens lärjungar?» Han svarade: »Nej,
det är jag icke.» - Men tjänarna och rättsbetjänterna hade gjort upp en koleld, ty
det var kallt, och de stodo där och värmde sig; bland dem stod
också Petrus och värmde sig. - Översteprästen frågade nu Jesus om hans lärjungar och om hans
lära. - Jesus svarade honom: »Jag har öppet talat för världen, jag har
alltid undervisat i synagogan eller i helgedomen, på ställen där
alla judar komma tillsammans; hemligen har jag intet talat. - Varför frågar du då mig? Dem som hava hört mig må du fråga om
vad jag har talat till dem. De veta ju vad jag har sagt.» - När Jesus sade detta, gav honom en av rättstjänarna, som stod
där bredvid, ett slag på kinden och sade: »Skall du så svara
översteprästen?» - Jesus svarade honom: »Har jag talat orätt, så bevisa att det var
orätt; men har jag talat rätt, varför slår du mig då?» - Och Hannas sände honom bunden till översteprästen Kaifas.
- Men Simon Petrus stod och värmde sig. Då sade de till honom: »Är
icke också du en av hans lärjungar?» Han nekade och sade: »Det
är jag icke.» - Då sade en av översteprästens tjänare, en frände till den som
Petrus hade huggit örat av: »Såg jag icke själv att du var med
honom i örtagården?» - Då nekade Petrus åter. Och i detsamma gol hanen.
- Sedan förde de Jesus från Kaifas till pretoriet; och det var nu
morgon. Men själva gingo de icke in i pretoriet, för att de icke
skulle bliva orenade, utan skulle kunna äta påskalammet. - Då gick Pilatus ut till dem och sade: »Vad haven I för
anklagelse att frambära mot denne man?» - De svarade och sade till honom: »Vore han icke en
illgärningsman, så hade vi icke överlämnat honom åt dig.» - Då sade Pilatus till dem: »Tagen I honom, och dömen honom efter
eder lag.» Judarna svarade honom: »För oss är det icke lovligt
att avliva någon.» - Ty Jesu ord skulle fullbordas, det som han hade sagt för att
giva till känna på vad sätt han skulle dö. - Pilatus gick åter in i pretoriet och kallade Jesus till sig och
sade till honom: »Är du judarnas konung?» - Jesus svarade: »Säger du detta av dig själv, eller hava andra
sagt dig det om mig?» - Pilatus svarade: »Jag är väl icke en jude! Ditt eget folk och
översteprästerna hava överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?» - Jesus svarade: »Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike
vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att
jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike
icke av denna världen.» - Så sade Pilatus till honom: »Så är du dock en konung» Jesus
svarade: »Du säger det själ, att jag är en konung. Ja, därtill
är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall
vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen, han hör
min röst.» - Pilatus sade till honom: »Vad är sanning?» När han hade sagt
detta, gick han åter ut till judarna och sade till dem: »Jag
finner honom icke skyldig till något brott. - Nu är det en sedvänja hos eder, att jag vid påsken skall giva
eder en fånge lös. Viljen I då att jag skall giva eder ‘judarnas
konung’ lös?» - Då skriade de åter och sade: »Icke honom, utan Barabbas.» Men
Barabbas var en rövare.
*43/19 Evangelium enligt Johannes, 19 KapitletEvangelium enligt Johannes, 19 KapitletJesus gisslas, begabbas, dömes,
korsfästes, uppgiver andan, begraves. - Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla honom.
- Och krigsmännen vredo samman en krona av törnen och satte den på
hans huvud och klädde på honom en purpurfärgad mantel. - Sedan trädde de fram till honom och sade: »Hell dig, du judarnas
konung!» och slogo honom på kinden. - Åter gick Pilatus ut och sade till folket: »Se, jag vill föra
honom ut till eder, på det att I mån förstå att jag icke finner
honom skyldig till något brott.» - Och Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och den purpurfärgade
manteln. Och han sade till dem: »Se mannen!» - Då nu översteprästerna och rättstjänarna fingo se honom, skriade
de: »Korsfäst! Korsfäst!» Pilatus sade till dem: »Tagen I honom,
och korsfästen honom; jag finner honom icke skyldig till något
brott.» - Judarna svarade honom: »Vi hava själva en lag, och efter den
lagen måste han dö, ty han har gjort sig till Guds Son.» - När Pilatus hörde dem tala så, blev hans fruktan ännu större.
- Och han gick åter in i pretoriet och frågade Jesus: »Varifrån är
du?» Men Jesus gav honom intet svar. - Då sade Pilatus till honom: »Svarar du mig icke? Vet du då icke
att jag har makt att giva dig lös och makt att korsfästa dig?» - Jesus svarade honom: »Du hade alls ingen makt över mig, om den
icke vore dig given ovanifrån. Därför har den större synd, som
har överlämnat mig åt dig.» - Från den stunden sökte Pilatus efter någon utväg att giva honom
lös. Men judarna ropade och sade: »Giver du honom lös, så är du
icke kejsarens vän. Vemhelst som gör sig till konung, han sätter
sig upp mot kejsaren.» - När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig
på domarsätet, på en plats som kallades Litostroton, på
hebreiska Gabbata. - Och det var tillredelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. Och
han sade till judarna: »Se här är eder konung!» - Då skriade de: »Bort med honom! Bort med honom! Korsfäst
honom!» Pilatus sade till dem: »Skall jag korsfästa eder
konung?» Översteprästerna svarade: »Vi hava ingen annan konung
än kejsaren.» - Då gjorde han dem till viljes och bjöd att han skulle
korsfästas.Och de togo Jesus med sig. - Och han bar själv sitt kors och kom så ut till det ställe som
kallades Huvudskalleplatsen, på hebreiska Golgata. - Där korsfäste de honom, och med honom två andra, en på vardera
sidan, och Jesus i mitten. - Men Pilatus lät ock göra en överskrift och sätta upp den på
korset; och den lydde så: »Jesus från Nasaret, judarnas konung.» - Den överskriften läste många av judarna, ty det ställe där Jesus
var korsfäst låg nära staden: och den var avfattad på hebreiska,
på latin och på grekiska. - Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: »Skriv icke:
‘Judarnas konung’, utan skriv att han har sagt sig vara judarnas
konung.» - Pilatus svarade: »Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.»
- Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, togo de hans kläder och
delade dem i fyra delar, en del åt var krigsman. Också
livklädnaden togo de. Men livklädnaden hade inga sömmar, utan
var vävd i ett stycke, uppifrån och alltigenom. - Därför sade de till varandra: »Låt oss icke skära sönder den,
utan kasta lott om vilken den skall tillhöra.» Ty skriftens ord
skulle fullbordas: »De delade mina kläder mellan sig och kastade
lott om min klädnad.» Så gjorde nu krigsmännen. - Men vid Jesu kors stodo hans moder och hans moders syster,
Maria, Klopas’ hustru, och Maria från Magdala. - När Jesus nu fick se sin moder och bredvid henne den lärjunge
som han älskade, sade han till sin moder: »Moder, se din son.» - Sedan sade han till lärjungen: »Se din moder.» Och från den
stunden tog lärjungen henne hem till sig. - Eftersom nu Jesus visste att allt annat redan var fullbordat,
sade han därefter, då ju skriften skulle i allt uppfyllas: »Jag
törstar.» - Där stod då en kärl som var fullt av ättikvin. Med det vinet
fyllde de en svamp, som de satte på en isopsstängel och förde
till hans mun. - Och när Jesus hade tagit emot vinet, sade han: »Det är
fullbordat.» Sedan böjde han ned huvudet och gav upp andan. - Men eftersom det var tillredelsedag och judarna icke ville att
kropparna skulle bliva kvar på korset över sabbaten (det var
nämligen en stor sabbatsdag), bådo de Pilatus att han skulle
låta sönderslå de korsfästas ben och taga bort kropparna. - Så kommo då krigsmännen och slogo sönder den förstes ben och
sedan den andres som var korsfäst med honom. - När de därefter kommo till Jesus och sågo honom redan vara död,
slogo de icke sönder hans ben; - men en av krigsmännen stack upp han sida med ett spjut, och
strax kom därifrån ut blod och vatten. - Och den som har sett detta, han har vittnat därom, för att ock I
skolen tro; och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han
talar sanning. - Ty detta skedde, för att skriftens ord skulle fullbordas: »Intet
ben skall sönderslås på honom.» - Och åter ett annat skriftens ord lyder så:
»De skola se upp till honom
som de hava stungit.» - Men Josef från Arimatea, som var en Jesu lärjunge — fastän i
hemlighet, av fruktan för judarna — kom därefter och bad
Pilatus att få taga Jesu kropp; och Pilatus tillstadde honom
det. Då gick han åstad och tog hans kropp. - Och jämväl Nikodemus kom dit, han som första gången hade besökt
honom om natten; denne förde med sig en blandning av myrra och
aloe, vid pass hundra skålpund. - Och de togo Jesu kropp och omlindade den med linnebindlar och
lade dit de välluktande kryddorna, såsom judarna hava för sed
vid tillredelse till begravning. - Men invid det ställe där han hade blivit korsfäst var en
örtagård, och i örtagården fanns en ny grav, som ännu ingen hade
varit lagd i. - Där lade de nu Jesus, eftersom det var judarnas tillredelsedag
och graven låg nära.
*43/20 Evangelium enligt Johannes, 20 KapitletEvangelium enligt Johannes, 20 KapitletJesus uppenbarar sig efter sin
uppståndelse för Maria från Magdala, förapostlarna och särskilt för Tomas.
- Men på första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria
från Magdala dit till graven och fick se stenen vara borttagen
från graven. - Då skyndade hon därifrån och kom till Simon Petrus och till den
andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade till dem: »De
hava tagit Herren bort ur graven, och vi veta icke var de hava
lagt honom.» - Då begåvo sig Petrus och den andre lärjungen åstad på väg till
graven. - Och de sprungo båda på samma gång; men den andre lärjungen
sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. - Och när han lutade sig ditin, så han linnebindlarna ligga där;
dock gick han icke in. - Sedan, efter honom, kom ock Simon Petrus dit. Han gick in i
graven och fick så se huru bindlarna lågo där, - och huru duken som hade varit höljd över hans huvud icke låg
tillsammans med bindlarna, utan för sig själv på ett särskilt
ställe, hopvecklad. - Då gick ock den andre lärjungen ditin, han som först hade kommit
till graven; och han såg och trodde. - De hade nämligen ännu icke förstått skriftens ord, att han
skulle uppstå från de döda. - Och lärjungarna gingo så hem till sitt igen.
- Men Maria stod och grät utanför graven. Och under det hon grät,
lutade hon sig in i graven - och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp
hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas. - Och de sade till henne: »Kvinna, varför gråter du?» Hon svarade
dem: »De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke var de hava
lagt honom.» - Vid det hon sade detta, vände hon sig om och fick se Jesus stå
där; men hon visste icke att det var Jesus. - Jesus sade till henne: »Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?»
Hon trodde att det var örtagårdsmästaren och svarade honom:
»Herre, om det är du som har burit bort honom, så säg mig var du
har lagt honom, så att jag kan hämta honom.» - Jesus sade till henne: »Maria!» Då vände hon sig om och sade
till honom på hebreiska: »Rabbuni!» (det betyder mästare). - Jesus sade till henne: »Rör icke vid mig; jag har ju ännu icke
farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder, och säg till dem
att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och
eder Gud.» - Maria från Magdala gick då och omtalade för lärjungarna att hon
hade sett Herren, och att han hade sagt detta till henne. - På aftonen samma dag, den första veckodagen, medan lärjungarna
av fruktan för judarna voro samlade inom stängda dörrar, kom
Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med
eder!» - Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sin
sida. Och lärjungarna blevo glada, när de sågo Herren. - Åter sade Jesus till dem: »Frid vare med eder! Såsom Fadern har
sänt mig, så sänder ock jag eder.» - Och när han hade sagt detta, andades han på dem och sade till
dem: »Tagen emot helig ande! - Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna; och
om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem.» - Men Tomas, en av de tolv, han som kallades Didymus, var icke med
dem, när Jesus kom. - Då nu de andra lärjungarna sade till honom att de hade sett
Herren, svarade han dem: »Om jag icke ser hålen efter spikarna i
hans händer och sticker mitt finger i hålen efter spikarna och
sticker min hand i hans sida, så kan jag icke tro det.» - Åtta dagar därefter voro hans lärjungar åter därinne, och Tomas
var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna voro stängda,
och stod mitt ibland de, och sade: »Frid vare med eder!» - Sedan sade han till Tomas: »Räck hit dit finger, se här äro mina
händer; och räck hit din hand, och stick den i min sida. Och
tvivla icke, utan tro.» - Tomas svarade och sade till honom: »Min Herre och min Gud!»
- Jesus sade till honom: »Eftersom du har sett mig, tror du?
Saliga äro de som icke se och dock tro.» - Ännu många andra tecken, som icke äro uppskrivna i denna bok,
gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. - Men dessa hava blivit uppskrivna, för att I skolen tro att Jesus
är Messias, Guds Son, och för att I genom tron skolen hava liv i
hans namn.
*43/21 Evangelium enligt Johannes, 21 KapitletEvangelium enligt Johannes, 21 Kapitlet
Jesus uppenbarar sig vid Tiberias’ sjöför några av sina lärjungar.
Efterskrift.
- Därefter uppenbarade sig Jesus åter för lärjungarna, vid
Tiberias’ sjö; och vid den uppenbarelsen gick så till: - Simon Petrus och Tomas, som kallades Didymus, och Natanael, han
som var från Kana i Galileen, och Sebedeus’ söner voro
tillsammans, och med dem två andra av hans lärjungar. - Simon Petrus sade då till dem: »Jag vill gå åstad och fiska.» De
sade till honom: »Vi gå också med dig.» Så begåvo de sig åstad
och stego i båten. Men den natten fingo de intet. - När det sedan hade blivit morgon, stod Jesus där på stranden;
dock visste lärjungarna icke att det var Jesus. - Och Jesus sade till dem: »Mina barn, haven I något att äta?» De
svarade honom: »Nej.» - Han sade till dem: »Kasten ut nätet på högra sidan om båten, så
skolen I få.» Då kastade de ut; och nu fingo de en så stor hop
fiskar, att de icke förmådde draga upp nätet. - Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: »Det är
Herren.» När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på
sig sin överklädnad — ty han var oklädd — och gav sig i sjön. - Men de andra lärjungarna kommo med båten och drogo efter sig
nätet med fiskarna; de voro nämligen icke längre från land än
vid pass två hundra alnar. - När de sedan hade stigit i land, sågo de glöd ligga där och
fisk, som låg därpå, och bröd. - Jesus sade till dem: »Tagen hit av de fiskar som I nu fingen.»
- Då steg Simon Petrus i båten och drog nätet upp på land, och det
var fullt av stora fiskar, ett hundra femtiotre stycken. Och
fastän de voro så många, hade nätet icke gått sönder. - Därefter sade Jesus till dem: »Kommen hit och äten.» Och ingen
av lärjungarna dristade sig att fråga honom vem han var, ty de
förstodo att det var Herren. - Jesus gick då fram och tog brödet och gav dem, likaledes ock av
fiskarna. - Detta var nu tredje gången som Jesus uppenbarade sig för sina
lärjungar, sedan han hade uppstått från de döda. - När de hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: »Simon,
Johannes’ son, älskar du mig mer än dessa göra?» Han svarade
honom: »Ja, Herre; du vet att jag har dig kär.» Då sade han till
honom: »Föd mina lamm.» - Åter frågade han honom, för andra gången: »Simon, Johannes’ son,
älskar du mig?» Han svarade honom: »Ja, Herre; du vet att jag
har dig kär.» Då sade han till honom: »Var en herde för mina
får.» - För tredje gången frågade han honom: »Simon, Johannes’ son, har
du mig kär?» Petrus blev bedrövad över att han för tredje gången
frågade honom: »Har du mig kär?» Och han svarade honom: »Herre,
du vet allting; du vet att jag har dig kär.» Då sade Jesus till
honom: »Föd mina får. - Sannerligen, sannerligen säger jag dig: När du var yngre,
omgjordade du dig själv och gick vart du ville; men när du
bliver gammal, skall du nödgas sträcka ut dina händer, och en
annan skall omgjorda dig och föra dig dit du icke vill.» - Detta sade han för att giva till känna med hurudan död Petrus
skulle förhärliga Gud. Och sedan han hade sagt detta, sade han
till honom: »Följ mig.» - När Petrus vände sig om, fick han se att den lärjunge som Jesus
älskade följde med, densamme som under aftonmåltiden hade lutat
sig mot hans bröst och frågat honom: »Herre, vilken är det som
skall förråda dig?» - Då nu Petrus såg den lärjungen, frågade han Jesus: »Herre, huru
bliver det då med denne?» - Jesus svarade honom: »Om jag vill att han skall leva kvar, till
dess jag kommer, vad kommer det dig vid? Följ du mig.» - Så kom det talet ut ibland bröderna, att den lärjungen icke
skulle dö. Men Jesus hade icke sagt till honom att han icke
skulle dö, utan allenast: »Om jag vill att han skall leva kvar,
till dess jag kommer, vad kommer det dig vid?» - Det är den lärjungen som vittnar om detta, och som har skrivit
detta; och vi veta att hans vittnesbörd är sant. - Ännu mycket annat var det som Jesus gjorde; och om allt detta
skulle uppskrivas, det ena med det andra, så tror jag att icke
ens hela världen skulle kunna rymma de böcker som då bleve
skrivna.
*44 Apostlagärningarna
+44/01 Apostlagärningarna, 1 KapitletApostlagärningarna, 1 Kapitlet
Jesu himmelsfärd. Mattias insatt till apostel. +44/02 Apostlagärningarna, 2 Kapitlet Apostlagärningarna, 2 Kapitlet Andens utgjutelse på pingstdagen. Petrus' tal till folket. Församlingens tillväxt, endräkt och förkovran. +44/03 Apostlagärningarna, 3 Kapitlet Apostlagärningarna, 3 Kapitlet Petrus botar en ofärdig man och predikar om Jesus såsom den av profeterna bebådade Messias. +44/04 Apostlagärningarna, 4 Kapitlet Apostlagärningarna, 4 Kapitlet Petrus och Johannes gripas och ställas inför Stora rådet, men lösgivas. Församlingen förenas i bön och inbördes kärlek. +44/05 Apostlagärningarna, 5 Kapitlet Apostlagärningarna, 5 Kapitlet Ananias och hans hustru straffas för bedrägeri. Apostlarna göra under, fängslas, befrias av en ängel, inkallas för Stora rådet, men lösgivas på Gamaliels uppmaning. +44/06 Apostlagärningarna, 6 Kapitlet Apostlagärningarna, 6 Kapitlet Sju män utväljas för att besörja den dagliga utdelningen. Församlingen tillväxer. Stefanus drages inför Stora rådet. +44/07 Apostlagärningarna, 7 Kapitlet Apostlagärningarna, 7 Kapitlet Stefanus' tal inför Stora rådet och hans martyrdöd. +44/08 Apostlagärningarna, 8 Kapitlet Apostlagärningarna, 8 Kapitlet Förföljelse mot församlingen i Jerusalem. Evangelium predikat i Samarien. Trollkarlen Simon. En etiopisk hovmans dop. +44/09 Apostlagärningarna, 9 Kapitlet Apostlagärningarna, 9 Kapitlet Saulus omvändes, predikar i Damaskus och i Jerusalem. Församlingen tillväxer. Petrus botar Eneas, uppväcker Tabita. +44/10 Apostlagärningarna, 10 Kapitlet Apostlagärningarna, 10 Kapitlet Kornelius' syn. Petrus' syn, hans besök i Cesarea och hans predikan där. Det första hedningdopet. +44/11 Apostlagärningarna, 11 Kapitlet Apostlagärningarna, 11 Kapitlet Petrus försvarar hedningdopet. Den första hedningkristna församlingen grundas i Antiokia. Understöd sändes därifrån till bröderna i Judeen. +44/12 Apostlagärningarna, 12 Kapitlet Apostlagärningarna, 12 Kapitlet Jakob dödas. Petrus fängslas, men befrias genom en Herrens ängel. Herodes dör. +44/13 Apostlagärningarna, 13 Kapitlet Apostlagärningarna, 13 Kapitlet Början av Paulus' första missionsresa: Paulus utsändes med Barnabas från Antiokia i Syrien; de predika evangelium på Cypern och i Antiokia i Pisidien; judarna förkasta, men hedningarna mottaga evangelium. +44/14 Apostlagärningarna, 14 Kapitlet Apostlagärningarna, 14 Kapitlet Fortsättning av Paulus' första missionsresa: Paulus och Barnabas predika evangelium i Ikonium, Lystra och Derbe och vända sedan tillbaka till Antiokia i Syrien. +44/15 Apostlagärningarna, 15 Kapitlet Apostlagärningarna, 15 Kapitlet På ett möte i Jerusalem avgöres frågan om hedningarnas ställning till den mosaiska lagen. Barnabas och Paulus skiljas från varandra. Paulus anträder sin andra missionsresa. +44/16 Apostlagärningarna, 16 Kapitlet Apostlagärningarna, 16 Kapitlet Fortsättning av Paulus' andra missionsresa: han färdas genom Mindre Asien, far över till Macedonien, predikar evangelium i Filippi, fängslas och befrias. +44/17 Apostlagärningarna, 17 Kapitlet Apostlagärningarna, 17 Kapitlet Fortsättning av Paulus' andra missionsresa: han predikar evangelium i Tessalonika, Berea och Aten. +44/18 Apostlagärningarna, 18 Kapitlet Apostlagärningarna, 18 Kapitlet Avslutningen av Paulus' andra missionsresa: han förkunnar evangelium i Korint, återvänder över Efesus och Cesarea (möjligen också över Jerusalem) till Antiokia. Början av Paulus' tredje missionsresa: han färdas genom Mindre Asien. -- Apollos kommer till Efesus och far därifrån till Akaja. +44/19 Apostlagärningarna, 19 Kapitlet Apostlagärningarna, 19 Kapitlet Fortsättning av Paulus' tredje missionsresa: han predikar evangelium i Efesus med stor framgång, men utsättes för förföljelse, i det att guldsmeden Demetrius ställer till ett upplopp emot honom. +44/20 Apostlagärningarna, 20 Kapitlet Apostlagärningarna, 20 Kapitlet Fortsättning av Paulus' tredje missionsresa: han besöker Macedonien och Grekland, återvänder genom Macedonien och Troas, kommer till Miletus och håller där ett avskedstal till efesiernas äldste. +44/21 Apostlagärningarna, 21 Kapitlet Apostlagärningarna, 21 Kapitlet Paulus avslutar sin tredje missionsresa, hjälper vid återkomsten till Jerusalem några män att infria ett löfte, överfalles därvid i helgedomen av judarna och bortföres fängslad. +44/22 Apostlagärningarna, 22 Kapitlet Apostlagärningarna, 22 Kapitlet Paulus' tal till folket i Jerusalem. Judarnas förbittring. +44/23 Apostlagärningarna, 23 Kapitlet Apostlagärningarna, 23 Kapitlet Paulus talar inför Stora rådet. Judarna stämpla mot hans liv. Han bortföres till Cesarea. +44/24 Apostlagärningarna, 24 Kapitlet Apostlagärningarna, 24 Kapitlet Paulus anklagas inför Felix, försvarar sig, kvarhålles såsom fånge i Cesarea. +44/25 Apostlagärningarna, 25 Kapitlet Apostlagärningarna, 25 Kapitlet Paulus anklagas inför Festus, vädjar till kejsaren, ställes inför konung Agrippa. +44/26 Apostlagärningarna, 26 Kapitlet Apostlagärningarna, 26 Kapitlet Paulus' försvarstal inför konung Agrippa. +44/27 Apostlagärningarna, 27 Kapitlet Apostlagärningarna, 27 Kapitlet Paulus skickas såsom fånge till Rom, lider skeppsbrott, bliver räddad. +44/28 Apostlagärningarna, 28 Kapitlet Apostlagärningarna, 28 Kapitlet Paulus övervintrar på ön Malta, kommer fram till Rom, predikar där först för judarna och sedan för hedningarna.
*45/ Paulus’ brev till romarna
*45/01 Paulus’ brev till romarna, 1 Kapitlet
Paulus’ brev till romarna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna i Rom, uttrycker sin längtan efter att bland dem få förkunna evangelium, talar om huru människorna genom avguderi hava förfallit till skamliga laster och allt slags orättfärdighet.
- Paulus, Jesu Kristi tjänare, kallad till apostel, avskild till
att förkunna Guds evangelium, - vilket Gud redan förut genom sina profeter hade i heliga
skrifter utlovat, - evangelium om hans Son, vilken såsom människa i köttet är född
av Davids säd - och såsom helig andevarelse är med kraft bevisad vara Guds Son,
allt ifrån uppståndelsen från de döda, ja, evangelium om Jesus
Kristus, vår Herre, - genom vilken vi hava fått nåd och apostlaämbete för att, hans
namn till ära, upprätta trons lydnad bland alla hednafolk, - bland vilka jämväl I ären, I som ären kallade och Jesu Kristi
egna — - jag, Paulus, hälsar alla Guds älskade som bo i Rom, dem som äro
kallade och heliga. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår
Fader, och Herren Jesus Kristus. - Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för eder
alla, därför att man i hela världen talar om eder tro. - Ty Gud, som jag i min ande tjänar såsom förkunnare av evangelium
om hans Son, han är mitt vittne, han vet huru oavlåtligt jag
tänker på eder - och i mina böner alltid beder att jag dock nu omsider må få ett
gynnsamt tillfälle att komma till eder, om Gud så vill. - Ty jag längtar efter att se eder, för att jag må kunna meddela
eder någon andlig nådegåva till att styrka eder; - jag menar: för att jag i eder krets må tillsammans med eder få
hämta hugnad ur vår gemensamma tro, eder och min. - Jag vill säga eder, mina bröder, att jag ofta har haft i sinnet
att komma till eder, för att också bland eder få skörda någon
frukt, såsom bland övriga hednafolk; dock har jag allt hittills
blivit hindrad. - Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och mot ovisa
har jag förpliktelser. - Därför är jag villig att förkunna evangelium också för eder som
bon i Rom. - Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till
frälsning för var och en som tror, först och främst för juden,
så ock för greken. - Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till
tro; så är ock skrivet: »Den rättfärdige skall leva av tro.» - Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet
och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet
undertrycka sanningen. - Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud
har ju uppenbarat det för dem. - Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava
ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna
förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt. - Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom
dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och
så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade. - När de berömde sig av att vara visa, blevo de dårar
- och bytte bort den oförgänglige Gudens härlighet mot beläten,
som voro avbilder av förgängliga människor, ja ock av fåglar
och fyrfotadjur och krälande djur. - Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet,
så att de med varandra skändade sina kroppar. - De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att
dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är
högtlovad i evighet, amen. - Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras
kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; - sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med
kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo
styggelse, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin
villas tillbörliga lön. - Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på
sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt
sinnelag, till att bedriva otillbörliga ting. - Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet,
ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust,
trätlystnad, svek, vrångsinthet; - de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud,
våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot
sina föräldrar, - oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan
barmhärtighet mot andra. - Och fastän de väl veta vad Gud har stadgat såsom rätt, att
nämligen de som handla så förtjäna döden, är det dem icke nog
att själva så göra, de giva ock sitt bifall åt andra som handla
likaså.
*45/02 Paulus’ brev till romarna, 2 KapitletPaulus’ brev till romarna, 2 Kapitlet
Både judar och hedningar stå under Guds rättvisa dom; ty Gud skall vedergälla var och en efter hans gärningar. Lagen gagnar judarna intet, om de icke hålla den, och ej heller omskärelsen, om den icke är en hjärtats omskärelse.
- Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är, som dömer.
Ty därmed att du dömer en annan fördömer du dig själv, eftersom
du, som dömer den andre, själv handlar på samma sätt. - Och vi veta att Guds dom verkligen kommer över dem som handla
så. - Men du menar väl detta, att du skall kunna undfly Guds dom, du
människa, som dömer dem som handla så, och dock gör detsamma som
de? - Eller föraktar du hans godhets, skonsamhets och långmodighets
rikedom, utan att förstå att denna Guds godhet vill föra dig
till bättring? - Genom din hårdhet och ditt hjärtas obotfärdighet samlar du ju
över dig vrede, som skall drabba dig på vredens dag, då när det
bliver uppenbart att Gud är en rättvis domare. - Ty »han skall vedergälla var och en efter hans gärningar».
- Evigt liv skall han giva åt dem som med uthållighet i att göra
det goda söka härlighet och ära och oförgänglighet. - Men över dem som äro genstridiga och icke lyda sanningen, utan
lyda orättfärdigheten, över dem kommer vrede och förtörnelse. - Ja, bedrövelse och ångest skall komma över den människas själ,
som gör det onda, först och främst över judens, så ock över
grekens. - Men härlighet och ära och frid skall tillfalla var och en som
gör det goda, först och främst juden, så ock greken. - Ty hos Gud finnes intet anseende till personen;
- alla de som utan lag hava syndat skola ock utan lag förgås, och
alla de som med lag hava syndat skola genom lag bliva dömda. - Ty icke lagens hörare äro rättfärdiga inför Gud, men lagens
görare skola förklaras rättfärdiga. - Ty då hedningarna, som icke hava lag, av naturen göra vad lagen
innehåller, så äro dessa, utan att hava lag, sig själv en lag, - då de ju sålunda visa att lagens verk äro skrivna i deras
hjärtan. Därom utgöra också deras egna samveten ett
vittnesbörd, så ock, i den inbördes umgängelsen, deras tankar,
när dessa anklaga eller ock försvara dem. - Ja, så skall det befinnas vara på den dag då Gud, enligt det
evangelium jag förkunnar, genom Kristus Jesus dömer över vad som
är fördolt hos människorna. - Du kallar dig jude och förlitar dig på lagen och berömmer dig av
Gud. - Du känner ock hans vilja, och eftersom du har fått din
undervisning ur lagen, kan du döma om vad rättast är; - och du tilltror dig att vara en ledare för blinda, ett ljus för
människor som vandra i mörker, - en uppfostrare för oförståndiga, en lärare för enfaldiga,
eftersom du i lagen har uttrycket för kunskapen och sanningen. - Du som vill lära andra, du lär icke dig själv! Du som predikar
att man icke skall stjäla, du begår själv stöld! - Du som säger att man icke skall begå äktenskapsbrott, du begår
själv sådant brott! Du som håller avgudarna för styggelser, du
gör dig själv skyldig till tempelrån! - Du som berömmer dig av lagen, du vanärar Gud genom att överträda
lagen, - ty, såsom det är skrivet, »för eder skull varder Guds namn
smädat bland hedningarna». - Ty väl är omskärelse till gagn, om du håller lagen; men om du är
en lagöverträdare, så är du med din omskärelse dock oomskuren. - Om nu den oomskurne håller lagens stadgar, skall han då icke,
fastän han är oomskuren, räknas såsom omskuren? - Jo, och han som i följd av sin härkomst är oomskuren, men ändå
fullgör lagen, skall bliva dig till dom, dig som äger lagens
bokstav och omskärelsen, men likväl är en lagöverträdare. - Ty den är icke jude, som är det i utvärtes måtto, ej heller är
det omskärelse, som sker utvärtes på köttet. - Nej, den är jude, som är det i invärtes måtto, och omskärelse är
hjärtats omskärelse, en som sker i Anden, och icke i kraft av
bokstaven; och han har sin berömmelse, icke från människor, utan
från Gud.
*45/03 Paulus’ brev till romarna, 3 KapitletPaulus’ brev till romarna, 3 Kapitlet
Judarna hava väl det företrädet att de äga Guds löftesord, men de äro dock syndare inför honom, de såväl som hedningarna. Åt alla har Gud likväl berett rättfärdighet genom tro på Jesus Kristus.
- Vilket företräde hava då judarna, eller vad gagn hava de av
omskärelsen? - Jo, ett stort företräde, på allt sätt; först och främst det, att
de hava blivit betrodda med Guds löftesord. - Ty vad betyder det, om några av dem blevo trolösa? Kan då deras
trolöshet göra Guds trofasthet om intet? - Bort det! Må Gud stå såsom sannfärdig, om ock »var människa är
en lögnare». Så är ju skrivet:
»På det att du må finnas rättfärdig i dina ord
och få rätt, när man sätter sig till doms över dig.» - Men är det nu så, att vår orättfärdighet tjänar till att bevisa
Guds rättfärdighet, vad skola vi då säga? Kan väl Gud, han som
låter vredesdomen drabba, vara orättfärdig? (Jag talar såsom
vore det fråga om en människa.) - Bort det! Huru skulle Gud då kunna döma världen?
- Och å andra sidan, om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet
ännu mer har trätt i dagen, honom till ära, varför skulle då jag
likväl dömas såsom syndare? - Och varför skulle vi icke »göra vad ont är, för att gott måtte
komma därav», såsom man, för att smäda oss, påstår att vi göra,
och såsom några föregiva att vi lära? — Sådana få med rätta
sin dom. - Huru är det alltså? Äro vi då något för mer än de andra?
Ingalunda. Redan härförut har jag ju måst anklaga både judar
och greker för att allasammans vara under synd. - Så är ock skrivet:
»Ingen rättfärdig finnes,
icke en enda. - Ingen förståndig finnes,
ingen finnes som söker Gud. - Nej, alla hava de avvikit,
allasammans hava de blivit odugliga,
ingen finnes som gör vad gott är,
det finnes ingen enda. - En öppen grav är deras strupe,
sina tungor bruka de till svek.
Huggormsgift är inom deras läppar. - Deras mun är full av förbannelse och bitterhet.
- Deras fötter äro snara, när det gäller att utgjuta blod.
- Förödelse och elände är på deras vägar,
- och fridens väg känna de icke.
- Guds fruktan är icke för deras ögon.»
- Nu veta vi att allt vad lagen säger, det talar den till dem som
hava lagen, för att var mun skall bliva tillstoppad och hela
världen stå med skuld inför Gud; - ty av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt inför honom.
Vad som kommer genom lagen är kännedom om synden. - Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit
uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om, - en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla
dem som tro. Ty här är ingen åtskillnad. - Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud;
- och de bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd,
genom förlossningen i Kristus Jesus, - honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom
tro, i hans blod. Så ville Gud — då han i sin skonsamhet hade
haft fördrag med de synder som förut hade blivit begångna — nu
visa att han dock var rättfärdig. - Ja, så ville han i den tid som nu är lämna beviset för att han
är rättfärdig. Härigenom skulle han både själv befinnas vara
rättfärdig och göra den rättfärdig, som låter det bero på tro på
Jesus. - Huru bliver det då med vår berömmelse? Den är utestängd. Genom
vilken lag? Månne genom en gärningarnas lag? Nej, genom en
trons lag. - Vi hålla nämligen före att människan bliver rättfärdig genom
tro, utan laggärningar. - Eller är Gud allenast judarnas Gud? Är han icke ock
hedningarnas? Jo, förvisso också hedningarnas, - så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna
rättfärdiga av tro, så ock de oomskurna genom tron. - Göra vi då vad lag är om intet genom tron? Bort det! Vi göra
tvärtom lag gällande.
*45/04 Paulus’ brev till romarna, 4 KapitletPaulus’ brev till romarna, 4 Kapitlet
Abraham blev rättfärdig, icke genom gärningar, utan genom att tro; så skola ock vi, oomskurna såväl som omskurna, genom tro vinna rättfärdighet.
- Vad skola vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet?
- Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att
berömma sig av. Dock icke inför Gud. - Ty vad säger skriften? »Abraham trodde Gud, och det räknades
honom till rättfärdighet.» - Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad
icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst. - Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom
som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till
rättfärdighet. - Så prisar ock David den människa salig, som Gud tillräknar
rättfärdighet, utan gärningar: - »Saliga äro de vilkas överträdelser äro förlåtna,
och vilkas synder äro överskylda. - Salig är den man
som Herren icke tillräknar synd.» - Gäller nu detta ordet »salig» de omskurna allenast eller ock de
oomskurna? Vi säga ju att »tron räknades Abraham till
rättfärdighet». - Huru blev den honom då tillräknad? Skedde det sedan han hade
blivit omskuren, eller medan han ännu var oomskuren? Det skedde
icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han ännu var
oomskuren. - Och han undfick omskärelsens tecken såsom ett insegel på den
rättfärdighet genom tron, som han hade, medan han ännu var
oomskuren. Ty så skulle han bliva en fader för alla oomskurna
som tro, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem. - Han skulle ock bliva en fader för omskurna, nämligen för sådana
som icke allenast äro omskurna, utan ock vandra i spåren av den
tro som vår fader Abraham hade, medan han ännu var oomskuren. - Det var nämligen icke genom lag som Abraham och hans säd undfick
det löftet att han skulle få världen till arvedel; det var genom
rättfärdighet av tro. - Ty om de som låta det bero på lag skola få arvedelen, så är tron
till intet nyttig, och löftet är gjort om intet. - Vad lagen kommer åstad är ju vredesdom; men där ingen lag
finnes, där finnes icke heller någon överträdelse. - Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd, så
att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd, icke blott
för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som
allenast hade Abrahams tro. Han är ju allas vår fader, - enligt detta skriftens ord: »Jag har bestämt dig till att bliva
en fader till många folk»; han är detta inför den Gud som han
trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de
ting som icke äro till, likasom voro de till. - Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och
trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter
vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.» - Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans
egen kropp var såsom död — han var ju omkring hundra år gammal
— och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött. - Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer
starkare i sin tro; ty han ärade Gud - och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också
mäktig att hålla. - Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.
- Men att det så tillräknades honom, det är skrivet icke såsom
gällde det allenast honom, - utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl
oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår
Herre, - vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår
rättfärdiggörelses skull.
*45/05 Paulus’ brev till romarna, 5 KapitletPaulus’ brev till romarna, 5 Kapitlet
Rättfärdiggörelsens frukter. Synd och död hava kommit genom Adam, rättfärdighet och liv genom Kristus.
- Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med
Gud genom vår Herre Jesus Kristus [1] - — genom vilken vi ock hava fått tillträde till den nåd, vari vi
nu stå — och vi berömma oss i hoppet om Guds härlighet. - Och icke det allenast, vi till och med berömma oss av våra
lidanden, eftersom vi veta att lidandet verkar ståndaktighet - och ståndaktigheten beprövad fasthet, och fastheten hopp,
- och hoppet låter oss icke komma på skam; ty Guds kärlek är
utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, vilken har blivit
oss given. - Ty medan vi ännu voro svaga, led Kristus, när tiden var inne,
döden för oss ogudaktiga. - Näppeligen vill ju eljest någon dö ens för en rättfärdig man —
om nu ock till äventyrs någon kan hava mod att dö för den som
har gjort honom gott — - men Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för
oss, medan vi ännu voro syndare. - Så mycket mer skola vi därför, sedan vi nu hava blivit
rättfärdiggjorda i och genom hans blod, också genom honom bliva
frälsta undan vredesdomen. - Ty om vi, medan vi voro Guds ovänner, blevo försonade med honom
genom hans Sons död, så skola vi, sedan vi hava blivit
försonade, ännu mycket mer bliva frälsta i och genom hans liv. - Och icke det allenast; vi berömma oss ock av Gud genom vår Herre
Jesus Kristus, genom vilken vi nu hava undfått försoningen. - Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i
världen och genom synden döden; och så har döden kommit över
alla människor, eftersom de alla hava syndat. - Ty synd fanns i världen redan innan lagen fanns. Men synd
tillräknas icke där ingen lag finnes; - och dock har under tiden från Adam till Moses döden haft väldet
också över dem som icke hade syndat genom en överträdelse, i
likhet med vad Adam gjorde, han som är en förebild till den som
skulle komma. - Likväl är det icke så med nådegåvan, som det var med
syndafallet. Ty om genom en endas fall de många hava blivit
döden underlagda, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåvan i
och genom nåd — vilken, också den, är kommen genom en enda
människa, Jesus Kristus — blivit på ett överflödande sätt de
många beskärd. - Och med gåvan är det icke såsom det var med det som kom genom
denne ene som syndade: domen kom genom en enda, och ledde till
en fördömelsedom, men nådegåvan kom i följd av mångas fall, och
ledde till en rättfärdiggörelsedom. - Och om döden på grund av en endas fall kom till konungavälde
genom denne ene, så skola ännu mycket mer de som undfå den
överflödande nåden och rättfärdighetsgåvan få konungsligt välde
i liv, också det genom en enda, Jesus Kristus. — - Alltså, likasom det, som kom genom en endas fall, för alla
människor ledde till en fördömelsedom, så leder det, som kom
genom rättfärdiggörelsedomen förmedelst en enda, för alla
människor till en rättfärdiggörelse som medför liv. - Ty såsom genom en enda människas olydnad de många fingo stå
såsom syndare, så skola ock genom en endas lydnad de många stå
såsom rättfärdiga. - Men lagen har därjämte kommit in, för att fallet skulle bliva så
mycket större; dock, där synden blev större, där överflödade
nåden mycket mer. - Ty såsom synden hade utövat sitt välde i och genom döden, så
skulle nu ock nåden genom rättfärdighet utöva sitt välde till
evigt liv, och det genom Jesus Kristus, vår Herre.
[1] Eller: Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, må vi hava
frid osv.
*45/06 Paulus’ brev till romarna, 6 Kapitlet
Paulus’ brev till romarna, 6 Kapitlet
Vi skola dö från synden och leva ett nytt liv med Kristus, i rättfärdighetens tjänst, icke i syndens.
- Vad skola vi då säga? Skola vi förbliva i synden, för att nåden
skall bliva så mycket större? - Bort det! Vi som hava dött från synden, huru skulle vi ännu
kunna leva i den? - Veten I då icke att vi alla som hava blivit döpta till Kristus
Jesus, vi hava blivit döpta till hans död? - Och vi hava så, genom detta dop till döden, blivit begravna med
honom, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom
Faderns härlighet, också vi skola vandra i ett nytt väsende, i
liv. - Ty om vi hava vuxit samman med honom genom en lika död, så skola
vi ock vara sammanvuxna med honom genom en lika uppståndelse. - Vi veta ju detta, att vår gamla människa har blivit korsfäst med
honom, för att syndakroppen skall göras om intet, så att vi icke
mer tjäna synden. - Ty den som är död, han är friad ifrån synden.
- Hava vi nu dött med Kristus, så tro vi att vi ock skola leva med
honom, - eftersom vi veta att Kristus, sedan han har uppstått från de
döda, icke mer dör; döden råder icke mer över honom. - Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men hans
liv är ett liv för Gud. - Så mån ock I hålla före att I ären döda från synden och leven
för Gud, i Kristus Jesus. - Låten därför icke synden hava väldet i edra dödliga kroppar, så
att I lyden deras begärelser. - Och ställen icke edra lemmar i syndens tjänst, att vara
orättfärdighetsvapen, utan ställen eder själva i Guds tjänst,
såsom de där från döden hava kommit till livet, och edra lemmar
i Guds tjänst, att vara rättfärdighetsvapen. - Ty synden skall icke råda över eder, eftersom I icke stån under
lagen, utan under nåden. - Huru är det alltså? Skola vi synda, eftersom vi icke stå under
lagen, utan under nåden? Bort det! - I veten ju, att när I ställen eder i någons tjänst för att lyda
honom, så ären I tjänare under denne, som I sålunda lyden, vare
sig det är under synden, vilket leder till död, eller under
lydnaden, vilket leder till rättfärdighet. - Men Gud vare tack för att den tid är förbi, då I voren syndens
tjänare, och för att I haven blivit av hjärtat lydiga, så att I
följen den lära som har givits eder till mönsterbild, - och för att I, när I nu haven gjorts fria ifrån synden, haven
blivit tjänare under rättfärdigheten — - om jag nu får tala på människosätt, för eder köttsliga svaghets
skull. Ja, likasom I förr ställden edra lemmar i orenhetens och
orättfärdighetens tjänst, till orättfärdighet, så mån I nu
ställa edra lemmar i rättfärdighetens tjänst, till helgelse. - Medan I voren syndens tjänare, voren I ju fria ifrån
rättfärdighetens tjänst; - men vilken frukt skördaden I då därav? Jo, det som I nu blygens
för; änden på sådant är ju döden. - Men nu, då I haven gjorts fria ifrån synden och blivit Guds
tjänare, nu skörden I frukten av detta: I varden helgade; och
änden bliver att I undfån evigt liv. - Ty den lön som synden giver är döden, men den gåva som Gud av
nåd giver är evigt liv, i Kristus Jesus, vår Herre.
*45/07 Paulus’ brev till romarna, 7 KapitletPaulus’ brev till romarna, 7 Kapitlet
Vår frihet ifrån lagen. Lagen och synden. Människans vanmakt i striden mot köttet.
- Eller veten I icke, mina bröder — jag talar ju till sådana som
känna lagen — att lagen råder över en människa för så lång tid
som hon lever? - Så är ju en gift kvinna genom lag bunden vid sin man, så länge
denne lever; men om mannen dör, då är hon löst från den lag som
band henne vid mannen. - Alltså, om hon giver sig åt en annan man, medan hennes man
lever, så kallas hon äktenskapsbryterska; men om mannen dör, då
är hon fri ifrån lagen, så att hon icke är äktenskapsbryterska,
om hon giver sig åt en annan man. - Så haven ock I, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade
från lagen för att tillhöra en annan, nämligen honom som har
uppstått från de döda, på det att vi må bära frukt åt Gud. - Ty medan vi ännu voro i ett köttsligt väsende, voro de syndiga
lustar, som uppväcktes genom lagen, verksamma i våra lemmar till
att bära frukt åt döden. - Men nu äro vi lösta från lagen, i det att vi hava dött från det
varunder vi förr höllos fångna; och så tjäna vi nu i Andens nya
väsende, och icke i bokstavens gamla väsende. - Vad skola vi då säga? Är lagen synd? Bort det! Men synden
skulle jag icke hava lärt känna, om icke genom lagen; ty jag
hade icke vetat av begärelsen, om icke lagen hade sagt: »Du
skall icke hava begärelse.» - Men då nu synden fick tillfälle, uppväckte den genom budordet
allt slags begärelse i mig. Ty utan lag är synden död. - Jag levde en gång utan lag; men när budordet kom, fick synden
liv, - och jag hemföll åt döden. Så befanns det att budordet, som var
givet till liv, det blev mig till död; - ty då synden fick tillfälle, förledde den mig genom budordet och
dödade mig genom det. - Alltså är visserligen lagen helig, och budordet heligt och
rättfärdigt och gott. - Har då verkligen det som är gott blivit mig till död? Bort det!
Men synden har blivit det, för att så skulle varda uppenbart att
den var synd, i det att den genom något som självt var gott drog
över mig död; och så skulle synden bliva till övermått syndig,
genom budordet. - Vi veta ju att lagen är andlig, men jag är av köttslig natur,
såld till träl under synden. - Ty jag kan icke fatta att jag handlar såsom jag gör; jag gör ju
icke vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag. - Om jag nu gör det som jag icke vill, så giver jag mitt bifall åt
lagen och vidgår, att den är god. - Så är det nu icke mer jag som gör sådant, utan synden, som bor i
mig. - Ty jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott;
viljan är väl tillstädes hos mig, men att göra det goda förmår
jag icke. - Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag
icke vill, det gör jag. - Om jag alltså gör vad jag icke vill, så är det icke mer jag som
gör det, utan synden, som bor i mig. - Så finner jag nu hos mig, som har viljan att göra det goda, den
lagen, att det onda fastmer är tillstädes hos mig. - Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag;
- men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid
med den lag som är i min håg, en som gör mig till fånge under
syndens lag, som är i mina lemmar. - Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens
kropp? — - Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!Alltså tjänar jag, sådan jag är i mig själv, visserligen med min
håg Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.
*45/08 Paulus’ brev till romarna, 8 KapitletPaulus’ brev till romarna, 8 Kapitlet
Genom Kristus frälsas vi ifrån fördömelsen och få kraft att vandra icke efter köttet, utan efter Anden. Såsom Guds barn skola vi efter denna tidens lidanden gå till Guds härlighet.
- Så finnes nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus.
- Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri ifrån
syndens och dödens lag. - Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad
genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden,
sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i
köttet. - Så skulle lagens krav uppfyllas i oss, som vandra icke efter
köttet, utan efter Anden. - Ty de som äro köttsliga, de hava sitt sinne vänt till vad köttet
tillhör; men de som äro andliga, de hava sitt sinne vänt till
vad Anden tillhör. - Och köttets sinne är död, medan Andens sinne är liv och frid.
- Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke
är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det. - Men de som äro i ett köttsligt väsende kunna icke behaga Gud.
- I åter ären icke i ett köttsligt väsende, utan i ett andligt, om
eljest Guds Ande bor i eder; men den som icke har Kristi Ande,
han hör icke honom till. - Om nu Kristus är i eder, så är väl kroppen hemfallen åt döden,
för syndens skull, men Anden är liv, för rättfärdighetens skull. - Och om dens Ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i eder,
så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också
edra dödliga kroppar levande, genom sin Ande, som bor i eder. - Alltså, mina bröder, hava vi icke någon förpliktelse mot köttet,
så att vi skola leva efter köttet. - Ty om i leven efter köttet, så skolen I dö; men om I genom ande
döden kroppens gärningar, så skolen I leva. - Ty alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn.
- I haven ju icke fått en träldomens ande, så att I åter skullen
känna fruktan; I haven fått en barnaskapets ande, i vilken vi
ropa: »Abba! Fader!» - Anden själv vittnar med vår ande att vi äro Guds barn.
- Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar
och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att
också med honom bliva förhärligade. - Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i
jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss. - Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns
uppenbarelse. - Skapelsen har ju blivit lagd under förgängligheten, icke av eget
val, utan för dens skull, som lade den därunder; dock så, att en
förhoppning skulle finnas, - att också skapelsen en gång skall bliva frigjord ifrån sin
träldom under förgängelsen och komma till den frihet som tillhör
Guds barns härlighet. - Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar
och våndas. - Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden
såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter
barnaskapet, vår kropps förlossning. - Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp som man ser fullbordat
är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan
ser? - Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med
ståndaktighet. - Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen
böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för
oss med outsägliga suckar. - Och han som rannsakar hjärtan, han vet vad Anden menar, ty det
är efter Guds behag som han manar gott för de heliga. - Men vi veta att för dem som älska Gud samverkar allt till det
bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut. - Ty dem som förut hava blivit kända av honom, dem har han ock
förut bestämt till att bliva hans Sons avbilder, honom lika, så
att denne skulle bliva den förstfödde bland många bröder. - Och dem som han har förut bestämt, dem kallar han ock, och dem
som han har kallat, dem rättfärdiggör han ock, och dem som han
har rättfärdiggjort, dem förhärligar han ock. - Vad skola vi nu säga härom? Är Gud för oss, vem kan då vara
emot oss? - Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss
alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med
honom? - Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör.
- Vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött,
ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra
sida, han manar ock gott för oss. - Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne
bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller
nakenhet eller fara eller svärd? - Så är ju skrivet:
»För din skull varda vi dödade hela dagen;
vi hava blivit aktade såsom slaktfår.» - Nej, i allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har
älskat oss. - Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller
andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, - varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller
något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i
Kristus Jesus, vår Herre.
*45/09 Paulus’ brev till romarna, 9 KapitletPaulus’ brev till romarna, 9 Kapitlet
Icke alla av Israel voro rätta israeliter; Gud har kallat jämväl dem som icke äro av Israel till att bliva hans folk, genom rättfärdighet av tro.
- Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke — därom bär mitt
samvete mig vittnesbörd i den helige Ande — - när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i
mitt hjärta. - Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad
från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder
efter köttet. - De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten
och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena. - Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter
köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen. - Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om
intet. Ty »Israel», det är icke detsamma som alla de som
härstamma från Israel. - Ej heller äro de alla »barn», därför att de äro Abrahams säd.
Nej, det heter: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter
dig.» - Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter
köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd. - Ty ett löftesord var det ordet: »Vid denna tid skall jag komma
tillbaka, och då skall Sara hava en son.» - Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man,
nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn. - Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig
gott eller ont, blev det ordet henne sagt — för att Guds
utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke
skulle bero på någons gärningar utan på honom som kallar — - det ordet:
»Den äldre skall tjäna den yngre.» - Så är ock skrivet:
»Jakob älskade jag,
men Esau hatade jag.» - Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud?
Bort det! - Han säger ju till Moses: »Jag skall vara barmhärtig mot den jag
vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den
jag vill förbarma mig över.» - Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan,
utan på Guds barmhärtighet. - Ty skriften säger till Farao: »Just därtill har jag låtit dig
uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn
skall varda förkunnat på hela jorden.» - Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill
förhärdar han. - Nu torde du säga till mig: »Vad har han då att förebrå oss? Kan
väl någon stå emot hans vilja?» - O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall
verket säga till sin mästare: »Varför gjorde du mig så?» - Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma
lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till
mindre hedersamt? - Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin
makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med »vredens
kärl», som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga? - Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin
härlighets rikedom på »barmhärtighetens kärl», som han förut
hade berett till härlighet? - Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast
dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk. - Så säger han ock hos Oseas:
»Det folk som icke var mitt folk,
det skall jag kalla ‘mitt folk’,
och henne som jag icke älskade
skall jag kalla ‘min älskade’. - Och det skall ske att på den ort där det sades till dem:
‘I ären icke mitt folk’,
där skola de kallas ‘den levande Gudens barn’.» - Men Esaias utropar om Israel:
»Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet,
så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst. - Ty dom skall Herren hålla på jorden,
en slutdom, som avgör saken med hast.» - Och det är såsom redan Esaias har sagt:
»Om Herren Sebaot icke hade lämnat
en avkomma kvar åt oss,
då vore vi såsom Sodom,
vi vore Gomorra lika». - Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter
rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den
rättfärdighet som kommer av tro, - under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke
har kommit till någon sådan lag. - Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom
något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot
stötestenen, - såsom det är skrivet:
»Se, jag lägger i Sion en stötesten
och en klippa som skall bliva dem till fall;
men den som tror på den skall icke komma på skam.»
*45/10 Paulus’ brev till romarna, 10 KapitletPaulus’ brev till romarna, 10 Kapitlet
Judarna fara vilse, då de vilja vinna rättfärdighet genom laggärningar och icke genom tro, fastän evangelium har blivit predikat för dem.
- Mina bröder, mitt hjärtas åstundan och min bön till Gud för dem
är att de må bliva frälsta. - Ty det vittnesbördet giver jag dem, att de nitälska för Gud.
Dock göra de detta icke med rätt insikt. - De förstå nämligen icke rättfärdigheten från Gud, utan söka att
komma åstad en sin egen rättfärdighet och hava icke givit sig
under rättfärdigheten från Gud. - Ty lagen har fått sin ände i Kristus, till rättfärdighet för var
och en som tror. - Moses skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen, att
den människa som övar sådan rättfärdighet skall leva genom den. - Men den rättfärdighet som kommer av tro säger så: »Du behöver
icke fråga i ditt hjärta: ‘Vem vill fara upp till himmelen
(nämligen för att hämta Kristus ned)?’ - ej heller: ‘Vem vill fara ned till avgrunden (nämligen för att
hämta Kristus upp ifrån de döda?’» - Vad säger den då? »Ordet är dig nära, i din mun och i ditt
hjärta (nämligen ordet om tron, det som vi predika).» - Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta
tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du
frälst. - Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens
bekännelse bliver man frälst. - Skriften säger ju:
»Ingen som tror på honom skall komma på skam.» - Det är ingen åtskillnad mellan jude och grek; alla hava ju en
och samma Herre, och han har rikedomar att giva åt alla som
åkalla honom. - Ty
»var och en som åkallar Herrens namn,
han skall varda frälst.» - Men huru skulle de kunna åkalla den som de icke hava kommit till
tro på? Och huru skulle de kunna tro den som de icke hava hört?
Och huru skulle de kunna höra, om ingen predikade? - Och huru skulle predikare kunna komma, om de icke bleve sända?
Så är och skrivet:
»Huru ljuvliga äro icke fotstegen
av de män, [1] som frambära gott budskap!» - Dock, icke alla hava blivit evangelium lydiga. Esaias säger ju:
»Herre, vem trodde vad som predikades för oss?» - Alltså kommer tron av predikan, men predikan i kraft av Kristi
ord. - Jag frågar då: Hava de kanhända icke hört predikas? Jo,
visserligen; det heter ju:
»Deras tal har gått ut över hela jorden
och deras ord till världens ändar.» - Jag frågar då vidare: Har Israel kanhända icke förstått det?
Redan Moses säger:
»Jag skall uppväcka eder avund mot ett folk som icke är ett folk;
mot ett hednafolk utan förstånd skall jag reta eder till vrede.» - Och Esaias går så långt, att han säger:
»Jag har låtit mig finnas av dem som icke sökte mig,
jag har låtit mig bliva uppenbar för dem som icke frågade efter mig.» - Men om Israel säger han:
»Hela dagen har jag uträckt mina händer
till ett ohörsamt och gensträvigt folk.»
[1] som förkunna frid, deras
*45/11 Paulus’ brev till romarna, 11 Kapitlet
Paulus’ brev till romarna, 11 Kapitlet
En kvarleva av Israel är redan upptagen till nåd. Genom det övriga Israels otro har frälsningen kommit till hedningarna; genom hedningarnas tro skall så åter hela Israel bliva fört till tro och frälsning.
- Så frågar jag nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Bort det!
Jag är ju själv en israelit, av Abrahams säd och av Benjamins
stam. - Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit
känt av honom. Eller veten I icke vad skriften säger, där den
talar om Elias, huru denne inför Gud träder upp mot Israel med
dessa ord: - »Herre, de hava dräpt dina profeter och rivit ned dina altaren:
jag allena är kvar, och de stå efter mitt liv»? - Och vad får han då för svar av Gud? »Jag har låtit bliva kvar
åt mig sju tusen män, som icke hava böjt knä för Baal.» - Likaså finnes ock, i den tid som nu är, en kvarleva, i kraft av
en utkorelse som skett av nåd. - Men har den skett av nåd, så har den icke skett på grund av
gärningar; annars vore nåd icke mer nåd. [1] - Huru är det alltså? Vad Israel står efter, det har det icke
fått; allenast de utvalda hava fått det, medan de andra hava
blivit förstockade. - Så är ju skrivet: »Gud har givit dem en sömnaktighetens ande,
ögon som de icke kunna se med och öron som de icke kunna höra
med; så är det ännu i dag.» - Och David säger:
»Må deras bord bliva dem till en snara,
så att de bliva fångade;
må det bliva dem till ett giller,
så att de få sin vedergällning. - Må deras ögon förmörkas,
så att de icke se;
böj deras rygg alltid.» - Så frågar jag nu: Var det då för att de skulle komma på fall som
de stapplade? Bort det! Men genom deras fall har frälsningen
kommit till hedningarna, för att de själva skola »uppväckas till
avund». - Och har nu redan deras fall varit till rikedom för världen, och
har deras fåtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru
mycket mer skall icke deras fulltalighet så bliva? - Men till eder, I som ären av hednisk börd, säger jag: Eftersom
jag nu är en hedningarnas apostel, håller jag mitt ämbete högt
— - om jag till äventyrs så skulle kunna »uppväcka avund» hos dem
som äro mitt kött och blod och frälsa några bland dem. - Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning,
vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de
döda? - Om förstlingsbrödet är heligt, så är ock hela degen helig; och
om roten är helig, så äro ock grenarna heliga. - Men om nu några av grenarna hava brutits bort, och du, som är av
ett vilt olivträd, har blivit inympad bland grenarna och med dem
har fått delaktighet i det äkta olivträdets saftrika rot, - så må du icke därför förhäva dig över grenarna. Nej, om du
skulle vilja förhäva dig, så besinna att det icke är du som bär
roten, utan att roten bär dig. - Nu säger du kanhända: »Det var för att jag skulle bliva inympad
som en del grenar brötos bort.» - Visserligen. För sin otros skull blevo de bortbrutna, och du
får vara kvar genom din tro. Hav då inga högmodiga tankar, utan
lev i fruktan. - Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, så skall han icke
heller skona dig. - Se alltså här Guds godhet och stränghet: Guds stränghet mot dem
som föllo och hans godhet mot dig, om du nämligen håller dig
fast vid hans godhet; annars bliver också du borthuggen. - Men jämväl de andra skola bliva inympade, om de icke hålla fast
vid sin otro; Gud är ju mäktig att åter inympa dem. - Ty om du har blivit borthuggen från ditt av naturen vilda
olivträd och mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, huru
mycket snarare skola då icke dessa kunna inympas i sitt eget
äkta olivträd, det som de efter naturen tillhöra! - Ty för att I, mina bröder, icke skolen hålla eder själva för
kloka, vill jag yppa för eder denna hemlighet: Förstockelse har
drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess
hedningarna i fulltalig skara hava kommit in; - och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet:
»Från Sion skall förlossaren komma,
han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob. - Och när jag borttager deras synder,
då skall detta vara det förbund, som jag gör med dem.» - Se vi nu på evangelium, så äro de hans ovänner, för eder skull;
men se vi på utkorelsen, så äro de hans älskade, för fädernas
skull. - Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra.
- Såsom I förut voren ohörsamma mot Gud, men nu genom dessas
ohörsamhet haven fått barmhärtighet, - så hava nu ock dessa varit ohörsamma, för att de, genom den
barmhärtighet som har vederfarits eder, också själva skola få
barmhärtighet. - Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet, för att sedan
förbarma sig över dem alla. - O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru
outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans
vägar! - Ty
»vem har lärt känna Herrens sinne,
eller vem har varit hans rådgivare? - Eller vem har först givit honom något,
som han alltså bör betala igen?» - Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom
tillhör äran i evighet, amen.
[1] Men har den skett på grund av gärningar, så är det icke mer nåd;
annars vore gärning icke mer gärning.
*45/12 Paulus’ brev till romarna, 12 Kapitlet
Paulus’ brev till romarna, 12 Kapitlet
Förmaningar till en helig vandel i ödmjukhet, inbördes tjänstaktighet, plikttrohet och kärlek.
- Så förmanar jag nu eder, mina bröder, vid Guds barmhärtighet,
att frambära edra kroppar till ett levande, heligt och Gud
välbehagligt offer — eder andliga tempeltjänst. - Och skicken eder icke efter denna tidsålders väsende, utan
förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse, så att I kunnen
pröva vad som är Guds vilja, vad som är gott och välbehagligt
och fullkomligt. - Ty i kraft av den nåd som har blivit mig given, tillsäger jag
var och en av eder att icke hava högre tankar om sig än
tillbörligt är, utan tänka blygsamt, i överensstämmelse med det
mått av tro som Gud har tilldelat var och en. - Ty såsom vi i en och samma kropp hava många lemmar, men alla
lemmarna icke hava samma förrättning, - så utgöra ock vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, men var
för sig äro vi lemmar, varandra till tjänst. - Och vi hava olika gåvor, alltefter den nåd som har blivit oss
given. Har någon profetians gåva, så bruke han den efter måttet
av sin tro; - har någon fått en tjänst, så akte han på tjänsten; är någon satt
till lärare, så akte han på sitt lärarkall; - är någon satt till att förmana, så akte han på sin plikt att
förmana. Den som delar ut gåvor, han göre det med gott hjärta;
den som är satt till föreståndare, han vare det med nit; den som
övar barmhärtighet, han göre det med glädje. - Eder kärlek vare utan skrymtan; avskyn det onda, hållen fast vid
det goda. - Älsken varandra av hjärtat i broderlig kärlek; söken överträffa
varandra i inbördes hedersbevisning. - Varen icke tröga, där det gäller nit; varen brinnande i anden,
tjänen Herren. - Varen glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen, uthålliga i bönen.
- Tagen del i de heligas behov. Varen angelägna om att bevisa
gästvänlighet. - Välsignen dem som förfölja eder; välsignen, och förbannen icke.
- Glädjens med dem som äro glada, gråten med dem som gråta.
- Varen ens till sinnes med varandra. Haven icke edert sinne vänt
till vad högt är, utan hållen eder till det som är ringa.
Hållen icke eder själva för kloka. - Vedergällen ingen med ont för ont. Vinnläggen eder om vad gott
är inför var man. - Hållen frid med alla människor, om möjligt är, och så mycket som
på eder beror. - Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för
vredesdomen; ty det är skrivet: »Min är hämnden, jag skall
vedergälla det, säger Herren.» - Fastmer,
»om din ovän är hungrig, så giv honom att äta,
om han är törstig, så giv honom att dricka;
ty om du så gör, samlar du glödande kol på hans huvud.» - Låt dig icke övervinnas av det onda, utan övervinn det onda med
det goda.
*45/13 Paulus’ brev till romarna, 13 KapitletPaulus’ brev till romarna, 13 Kapitlet
Förmaningar till underdånighet under överheten, till kärlek mot nästan och till en hövisk vandel.
- Var och en vare underdånig den överhet som han har över sig. Ty
ingen överhet finnes, som icke är av Gud; all överhet som finnes
är förordnad av Gud. - Därför, den som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad
Gud har förordnat; men de som stå emot detta, de skola få sin
dom. - Ty de som hava väldet äro till skräck, icke för dem som göra vad
gott är, utan för dem som göra vad ont är. Vill du vara utan
fruktan för överheten, så gör vad gott är; du skall då bliva
prisad av den, - ty överheten är en Guds tjänare, dig till fromma. Men gör du
vad ont är, då må du frukta; ty överheten bär icke svärdet
förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra
vredesdomen över den som gör vad ont är. - Därför måste man vara den underdånig, icke allenast för
vredesdomens skull, utan ock för samvetets skull. - Fördenskull betalen I ju ock skatt; ty överheten förrättar Guds
tjänst och är just för detta ändamål ständigt verksam. - Så given åt alla vad I ären dem skyldiga; skatt åt den som
skatt tillkommer, tull åt den som tull tillkommer, fruktan åt
den som fruktan tillkommer, heder åt den som heder tillkommer. - Varen ingen något skyldiga — utom när det gäller kärlek till
varandra; ty den som älskar sin nästa, han har uppfyllt lagen. - De buden: »Du skall icke begå äktenskapsbrott», »Du skall icke
dräpa», »Du skall icke stjäla»,»Du skall icke hava begärelse»
och vilka andra bud som helst, de sammanfattas ju alla i det
ordet: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.» - Kärleken gör intet ont mot nästan; alltså är kärleken lagens
uppfyllelse. - Akten på allt detta, så mycket mer som I veten vad tiden lider,
att stunden nu är inne för eder att vakna upp ur sömnen. Ty
frälsningen är oss nu närmare, än då vi kommo till tro. - Natten är framskriden, och dagen är nära. Låtom oss därför
avlägga mörkrets gärningar och ikläda oss ljusets vapenrustning. - Låtom oss föra en hövisk vandel, såsom om dagen, icke med vilt
leverne och dryckenskap, icke i otukt och lösaktighet, icke i
kiv och avund. - Ikläden eder fastmer Herren Jesus Kristus, och haven icke sådan
omsorg om köttet, att onda begärelser därav uppväckas.
*45/14 Paulus’ brev till romarna, 14 KapitletPaulus’ brev till romarna, 14 Kapitlet
Plikter mot de svaga i tron, som hysa betänkligheter rörande vissa utvärtes ting.
- Om någon är svag i tron, så upptagen honom dock vänligt, utan
att döma över andras betänkligheter. - Den ene har tro till att äta vad som helst, under det att den
som är svag allenast äter vad som växer på jorden. - Den som äter må icke förakta den som icke äter. Ej heller må
den som icke äter döma den som äter; ty Gud har upptagit honom, - och vem är du som dömer en annans tjänare? Om han står eller
faller, det kommer allenast hans egen herre vid; men han skall
väl bliva stående, ty Herren är mäktig att hålla honom stående. - Den ene gör skillnad mellan dag och dag, den andre håller alla
dagar för lika; var och en vare fullt viss i sitt sinne. - Om någon särskilt aktar på någon dag, så gör han detta för
Herren [1], och om någon äter, så gör han detta för Herren; han
tackar ju Gud. Så ock, om någon avhåller sig från att äta, gör
han detta för Herren, och han tackar Gud. - Ty ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig
själv. - Leva vi, så leva vi för Herren; dö vi, så dö vi för Herren.
Evad vi leva eller dö, höra vi alltså Herren till. - Ty därför har Kristus dött och åter blivit levande, att han
skall vara herre över både döda och levande. - Men du, varför dömer du din broder? Och du åter, varför
föraktar du din broder? Vi skola ju alla en gång stå inför Guds
domstol. - Ty det är skrivet:
»Så sant jag lever, säger Herren,
för mig skola alla knän böja sig,
och alla tungor skola prisa Gud.» - Alltså skall var och en av oss inför Gud göra räkenskap för sig
själv. - Låtom oss därför icke mer döma varandra. Dömen hellre så, att
ingen må för sin broder lägga en stötesten eller något som
bliver honom till fall. - Jag vet väl och är i Herren Jesus viss om att intet i sig självt
är orent; allenast om någon håller något för orent, så är det
för honom orent. - Om nu genom din mat bekymmer vållas din broder, så vandrar du
icke mer i kärleken. Bliv icke genom din mat till fördärv för
den som Kristus har lidit döden för. - Låten alltså icke det goda som I haven fått bliva utsatt för
smädelse. - Ty Guds rike består icke i mat och dryck, utan i rättfärdighet
och frid och glädje i den helige Ande. - Den som häri tjänar Kristus, han är välbehaglig för Gud och
håller provet inför människor. - Vi vilja alltså fara efter det som länder till frid och till
inbördes uppbyggelse. - Bryt icke för mats skull ned Guds verk. Väl är allting rent,
men om ätandet för någon är en stötesten, så bliver det för den
människan till ondo; - du gör väl i att avhålla dig från att äta kött och dricka vin
och från annat som för din broder bliver en stötesten [2]. - Den tro du har må du hava för dig själv inför Gud. Salig är den
som icke måste döma sig själv, när det gäller något som han har
prövat vara rätt. - Men om någon hyser betänkligheter och likväl äter, då är han
dömd, eftersom det icke sker av tro. Ty allt som icke sker av
tro, det är synd.
[1] och om någon icke särskilt aktar på någon dag, så gör han detta
för Herren
[2] eller varav han tager anstöt eller bliver svag.
*45/15 Paulus’ brev till romarna, 15 Kapitlet
Paulus’ brev till romarna, 15 Kapitlet
Paulus förmanar till saktmod och endräkt, talar om ändamålet med sitt brev och om sin apostoliska kallelse, redogör för sina tillämnade resor, beder om församlingens förbön.
- Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter
och att icke leva oss själva till behag. - Var och en av oss må leva sin nästa till behag, honom till
fromma och honom till uppbyggelse. - Kristus levde ju icke sig själv till behag, utan med honom
skedde såsom det är skrivet:
»Dina smädares smädelser hava fallit över mig.» - Ty allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss
till undervisning, för att vi, genom ståndaktighet och genom den
tröst som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp. - Och ståndaktighetens och tröstens Gud give eder att vara ens
till sinnes med varandra i Kristi Jesu efterföljelse, - så att I endräktigt och med en mun prisen vår Herres, Jesu
Kristi, Gud och Fader. - Därför må den ene av eder vänligt upptaga den andre, såsom
Kristus, Gud till ära, har upptagit eder. - Vad jag vill säga är detta: För de omskurna har Kristus blivit
en tjänare, till ett vittnesbörd om Guds sannfärdighet, för att
bekräfta de löften som hade givits åt fäderna; - hedningarna åter hava fått prisa Gud för hans barmhärtighets
skull. Så är ock skrivet:
»Fördenskull vill jag prisa dig bland hedningarna
och lovsjunga ditt namn.» - Och åter heter det:
»Jublen, I hedningar, med hans folk»; - så ock:
»Loven Herren, alla hedningar,
ja, honom prise alla folk.» - Så säger ock Esaias: »Telningen från Jessais rot skall komma,
ja, han som skall stå upp för att råda över hedningarna; på
honom skola hedningarna hoppas.» - Men hoppets Gud uppfylle eder med all glädje och frid i tron, så
att I haven ett överflödande hopp i den helige Andes kraft. - Jag är väl redan nu viss om att I, mina bröder, av eder själva
ären fulla av godhet, uppfyllda med all kunskap, i stånd jämväl
att förmana varandra. - Dock har jag, på ett delvis något dristigt sätt, skrivit till
eder med ytterligare påminnelser, detta i kraft av den nåd som
har blivit mig given av Gud: - att jag nämligen skall förrätta Kristi Jesu tjänst bland
hedningarna och vara en prästerlig förvaltare av Guds
evangelium, så att hedningarna bliva ett honom välbehagligt
offer, helgat i den helige Ande. - Alltså är det i Kristus Jesus som jag har något att berömma mig
av i fråga om min tjänst inför Gud. - Ty jag skall icke drista mig att orda om något annat än vad
Kristus, för att göra hedningarna lydaktiga, har verkat genom
mig, med ord och med gärning, - genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. Så har
jag, från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien,
överallt förkunnat evangelium om Kristus. - Och jag har härvid satt min ära i att icke förkunna evangelium,
där Kristi namn redan var känt, ty jag ville icke bygga på en
annans grundval; - utan så har skett, som skrivet är:
»De för vilka intet har varit förkunnat om honom skola få se,
och de som intet hava hört skola förstå.» - Det är också härigenom som jag så många gånger har blivit
förhindrad att komma till eder. - Men då jag nu icke mer har något att uträtta i dessa trakter och
under ganska många år har längtat efter att komma till eder, - vill jag besöka eder, när jag begiver mig till Spanien. Jag
hoppas nämligen att på genomresan få se eder och att därefter av
eder bliva utrustad för färden dit, sedan jag först i någon mån
har fått min längtan efter eder stillad. - Men nu far jag till Jerusalem med understöd åt de heliga.
- Macedonien och Akaja hava nämligen känt sig manade att göra ett
sammanskott åt dem bland de heliga i Jerusalem, som leva i
fattigdom. - Ja, därtill hava de känt sig manade; de stå också i skuld hos
dem. Ty om hedningarna hava fått del i deras andliga goda, så
äro de å sin sida skyldiga att vara dem till tjänst med sitt
lekamliga goda. — - När jag så har fullgjort detta och lämnat i deras händer vad som
har blivit insamlat, ämnar jag därifrån begiva mig till Spanien
och taga vägen genom eder stad. - Och jag vet, att när jag kommer till eder, kommer jag med Kristi
välsignelse i fullt mått. - Och nu uppmanar jag eder, mina bröder, vid vår Herre Jesus
Kristus och vid vår kärlek i Anden, att bistå mig i min kamp,
genom att bedja för mig till Gud, - att jag må bliva frälst undan de ohörsamma i Judeen, och att det
understöd som jag för med mig till Jerusalem må bliva väl
mottaget av de heliga. - Så skall jag, om Gud vill, med glädje komma till eder och
vederkvicka mig tillsammans med eder. - Fridens Gud vare med eder alla. Amen.
*45/16 Paulus’ brev till romarna, 16 KapitletPaulus’ brev till romarna, 16 Kapitlet
Anbefallning för Febe. Hälsningar. Varning för falska lärare. Slutord.
- Jag anbefaller åt eder vår syster Febe, som är
församlingstjänarinna i Kenkrea. - Så mottagen då henne i Herren, såsom det höves de heliga, och
bistån henne i allt vari hon kan behöva eder; ty hon har själv
varit ett stöd för många och jämväl för mig. - Hälsen Priska och Akvila, mina medarbetare i Kristus Jesus.
- De hava ju vågat sitt liv för mig; och icke allenast jag tackar
dem därför, utan också alla hednaförsamlingar. - Hälsen ock den församling som kommer tillhopa i deras hus.
Hälsen Epenetus, min älskade broder, som är förstlingen av dem
som i provinsen Asien hava kommit till Kristus. - Hälsen Maria, som har arbetat så mycket för eder.
- Hälsen Andronikus och Junias, mina landsmän och medfångar, som
hava ett så gott anseende bland apostlarna, och som längre än
jag hava varit i Kristus. - Hälsen Ampliatus, min älskade broder i Herren.
- Hälsen Urbanus, vår medarbetare i Kristus, och Stakys, min
älskade broder. - Hälsen Apelles, den i Kristus beprövade. Hälsen dem som höra
till Aristobulus’ hus. - Hälsen Herodion, min landsman. Hälsen dem av Narcissus’ hus,
som äro i Herren. - Hälsen Tryfena och Tryfosa, som arbeta i Herren. Hälsen Persis,
den älskade systern, som har så mycket arbetat i Herren. - Hälsen Rufus, den i Herren utvalde, och hans moder, som också
för mig har varit en moder. - Hälsen Asynkritus, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och de
bröder som äro tillsammans med dem. - Hälsen Filologus och Julia, Nereus och hans syster och Olympas
och alla de heliga, som äro tillsammans med dem. - Hälsen varandra med en helig kyss. Alla Kristi församlingar
hälsa eder. - Men jag förmanar eder, mina bröder, att hava akt på dem som
vålla tvedräkt och kunna bliva eder till fall, i strid med den
lära som I haven inhämtat; dragen eder ifrån dem. - Ty sådana tjäna icke vår Herre Kristus, utan sin egen buk; och
genom sina milda ord och sitt fagra tal bedraga de oskyldiga
människors hjärtan. - Eder lydnad är ju känd av alla. Över eder gläder jag mig
därför; men jag skulle önska att I voren visa i fråga om det
goda, och menlösa i fråga om det onda. - Och fridens Gud skall snart låta Satan bliva krossad under edra
fötter.Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder. - Timoteus, min medarbetare, hälsar eder: så göra ock Lucius och
Jason och Sosipater, mina landsmän. - Jag, Tertius, som har nedskrivit detta brev, hälsar eder i
Herren. - Gajus, min och hela församlingens värd, hälsar eder. Erastus,
stadens kamrerare, och brodern Kvartus hälsar eder. - [1]
- Men honom som förmår styrka eder, enligt det evangelium jag
förkunnar och min predikan om Jesus Kristus, ja, enligt den nu
avslöjade hemlighet som förut under evärdliga tider har varit
outtalad, - men som nu har blivit uppenbarad och, enligt den eviga Gudens
befallning, blivit, med stöd av profetiska skrifter, kungjord
bland alla hedningar, för att bland dem upprätta trons lydnad — - honom, den ende vise Guden, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i
evigheternas evigheter. Amen.
[1] V. 24 se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
*46/ Paulus’ första brev till korintierna
*46/01 Paulus’ första brev till korintierna, 1 Kapitlet
Paulus’ första brev till korintierna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna i Korint, tackar Gud för den nåd som har blivit dem given, förmanar till enighet, framhåller huru talet om korset väl är för många människor en dårskap, men för de kallade en Guds kraft, och huru Gud har utvalt just dem som i världen äro ringaktade.
- Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel, så ock
brodern Sostenes, - hälsar den Guds församling som finnes i Korint, de i Kristus
Jesus helgade, dem som äro kallade och heliga, jämte alla andra
som åkalla vår Herres, Jesu Kristi, namn, på alla orter där de
eller vi bo. - Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
Jesus Kristus. - Jag tackar Gud alltid för eder skull, för den Guds nåd som har
blivit eder given i Kristus Jesus, - att I haven i honom blivit rikligen begåvade i alla stycken, i
fråga om allt vad tal och kunskap heter. - Så har ju ock vittnesbördet om Kristus blivit befäst hos eder,
- så att I icke stån tillbaka i fråga om någon nådegåva, medan I
vänten på vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse. - Han skall ock göra eder ståndaktiga intill änden, så att I ären
ostraffliga på vår Herres, Jesu Kristi, dag. - Gud är trofast, han genom vilken I haven blivit kallade till
gemenskap med hans Son, Jesus Kristus, vår Herre. - Men jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi,
namn, att alla vara eniga i edert tal och att icke låta
söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma
sinnelag och samma tänkesätt. - Det har nämligen av Kloes husfolk blivit mig berättat om eder,
mina bröder, att tvister hava uppstått bland eder. - Härmed menar jag att bland eder den ene säger: »Jag håller mig
till Paulus», den andre: »Jag håller mig till Apollos», en
annan: »Jag håller mig till Cefas», åter en annan: »Jag håller
mig till Kristus.» — - Är då Kristus delad? Icke blev väl Paulus korsfäst för eder?
Och icke bleven I väl döpta i Paulus’ namn? - Jag tackar Gud för att jag icke har döpt någon bland eder utom
Krispus och Gajus, - så att ingen kan säga att I haven blivit döpta i mitt namn.
- Dock, jag har döpt också Stefanas’ husfolk; om jag eljest har
döpt någon vet jag icke. - Ty Kristus har icke sänt mig till att döpa, utan till att
förkunna evangelium, och detta icke med en visdom som består i
ord, för att Kristi kors icke skall berövas sin kraft. - Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå
förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft. - Det är ju skrivet:
»Jag skall göra de visas vishet om intet,
och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.» - Ja, var äro de visa? Var äro de skriftlärda? Var äro denna
tidsålders klyftiga män? Har icke Gud gjort denna världens
visdom till dårskap? - Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i
hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät
predikas frälsa dem som tro. - Ty judarna begära tecken, och grekerna åstunda visdom,
- vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en
stötesten och för hedningarna en dårskap, - men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en
Kristus som är Guds kraft och Guds visdom. - Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är
starkare än människor. - Ty betänken, mina bröder, huru det var vid eder kallelse: icke
många som voro visa efter köttet blevo kallade, icke många
mäktiga, icke många av förnämlig släkt. - Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att
han skulle låta de visa komma på skam. - Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han
skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var
ringa och föraktat, det utvalde Gud — ja, det som ingenting var
— för att han skulle göra det till intet, som någonting var. - Ty han ville icke att något kött skulle kunna berömma sig inför
Gud. - Men hans verk är det, att I ären i Kristus Jesus, som för oss
har blivit till visdom från Gud, till rättfärdighet och helgelse
och till förlossning, - för att så skall ske, som det är skrivet: »Den som vill berömma
sig, han berömme sig av Herren.»
*46/02 Paulus’ första brev till korintierna, 2 KapitletPaulus’ första brev till korintierna, 2 Kapitlet
Paulus har icke kommit till korintierna med mänsklig visdoms höga ord. En djupare visdom finnes, vilken Gud har beskärt åt dem som älska honom. Denna visdom mottages icke av den människa som saknar Guds Ande.
- När jag kom till eder, mina bröder, var det också icke med höga
ord eller hög visdom som jag kom och frambar för eder Guds
vittnesbörd. - Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke
veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst. - Och jag uppträdde hos eder i svaghet och med fruktan och mycken
bävan. - Och mitt tal och min predikan framställdes icke med övertalande
visdomsord, utan med en bevisning i ande och kraft; - ty eder tro skulle icke vara grundad på människors visdom, utan
på Guds kraft. - Visdom tala vi dock bland dem som äro fullmogna, men en visdom
som icke tillhör denna tidsålder eller denna tidsålders mäktige,
vilkas makt bliver till intet. - Nej, vi tala Guds hemliga visdom, den fördolda, om vilken Gud,
redan före tidsåldrarnas begynnelse, har bestämt att den skall
bliva oss till härlighet, - och som ingen av denna tidsålders mäktige har känt; ty om de
hade känt den, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre. - Vi tala — såsom det heter i skriften — »vad intet öga har sett
och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har
kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom». - Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. Anden
utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet. - Ty vilken människa vet vad som är i en människa, utom den
människans egen ande? Likaså känner ingen vad som är i Gud, utom
Guds Ande. - Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av
Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud. - Om detta tala vi ock, icke med sådana ord som mänsklig visdom
lär oss, utan med sådana ord som Anden lär oss; vi hava ju att
tyda andliga ting för andliga människor. - Men en »själisk» [1] människa tager icke emot vad som hör Guds
Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det,
ty det måste utgrundas på ett andligt sätt. - Den andliga människan åter kan utgrunda allt, men själv kan
hon icke utgrundas av någon. - Ty
»vem har lärt känna Herrens sinne,
så att han skulle kunna undervisa honom?»Men vi hava Kristi sinne.
[1] Se Själisk i Ordförkl.
*46/03 Paulus’ första brev till korintierna, 3 Kapitlet
Paulus’ första brev till korintierna, 3 Kapitlet
Huru en kristen församling bör betrakta sina lärare. Vikten av att bygga rätt på den sanna grunden, Kristus, och icke på egen visdom eller på mänskliga lärare.
- Och jag kunde icke tala till eder, mina bröder, såsom till
andliga människor, utan måste tala såsom till människor av
köttslig natur, såsom till dem som ännu äro barn i Kristus. - Mjölk gav jag eder att dricka; fast föda gav jag eder icke, ty
det fördrogen I då ännu icke. Ja, icke ens nu fördragen I det, - eftersom I ännu haven ett köttsligt sinne. Ty om avund och kiv
finnes bland eder, haven I icke då ett köttsligt sinne, och
vandren I icke då på vanligt människosätt? - När den ene säger: »Jag håller mig till Paulus» och den andre:
»Jag håller mig till Apollos», ären I icke då lika hopen av
människor? - Vad är då Apollos? Vad är Paulus? Allenast tjänare, genom vilka
I haven kommit till tro; och de äro det i mån av vad Herren har
beskärt åt var och en av dem. - Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.
- Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den
som vattnar, utan på Gud, som giver växten. - Den som planterar och den som vattnar — den ene är såsom den
andre, dock så, att var och en skall få sin särskilda lön efter
sitt särskilda arbete. - Ty vi äro Guds medarbetare; I ären ett Guds åkerfält, en Guds
byggnad. - Efter den Guds nåd som blev mig given lade jag grunden såsom en
förfaren byggmästare, och en annan bygger nu vidare därpå. Men
var och en må se till, huru han bygger därpå. - Ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen
Jesus Kristus; - men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara
stenar eller med trä, hö och strå, - så skall det en gång visa sig huru det är med vars och ens
verk. »Den dagen» [1] skall göra det kunnigt; ty den skall
uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk är, det skall
elden pröva. - Om det byggnadsverk, som någon har uppfört på den grunden,
bliver beståndande, så skall han undfå lön; - men om hans verk brännes upp, så skall han gå miste om lönen.
Själv skall han dock bliva frälst, men såsom igenom eld. - Veten I icke att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i
eder? - Om nu någon fördärvar Guds tempel, så skall Gud fördärva honom;
ty Guds tempel är heligt, och det templet ären I. - Ingen bedrage sig själv. Om någon bland eder menar sig vara
vis genom denna tidsålders visdom, så blive han en dåre, för att
han skall kunna bliva vis. - Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud. Det är ju
- skrivet
- »Han fångar de visa i deras klokskap»;
- så ock:»Herren känner
de visas tankar,
han vet att de äro fåfängliga.» - Så berömme sig då ingen av människor. Allt hör ju eder till;
- det må vara Paulus eller Apollos eller Cefas eller hela världen,
det må vara liv eller död, vad som nu är, eller vad som skall
komma, alltsammans hör eder till. - Men I hören Kristus till, och Kristus hör Gud till.
[1] Se Dagen i Ordförkl.
*46/04 Paulus’ första brev till korintierna, 4 Kapitlet
Paulus’ första brev till korintierna, 4 Kapitlet
Paulus står såsom Kristi tjänare icke under människors dom, utan under Guds. Korintierna må taga sig till vara för partisinne och högmod; de må besinna att apostlarna själva för evangelii skull måste leva i ringhet, utsatta för världens förakt.
- Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter,
så må man anse oss. - Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är att en sådan må
befinnas vara trogen. - För mig betyder det likväl föga att I — eller överhuvud någon
mänsklig domstol — sätten eder till doms över mig. Ja, jag
vill icke ens sätta mig till doms över mig själv. - Ty väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag icke
rättfärdigad; det är Herren som sitter till doms över mig. - Dömen därför icke förrän tid är, icke förrän Herren kommer, han
som skall draga fram i ljuset vad som är fördolt i mörker och
uppenbara alla hjärtans rådslag. Och då skall var och en undfå
av Gud den berömmelse som honom tillkommer. - Detta, mina bröder, har jag nu för eder skull så framställt, som
gällde det mig och Apollos; ty jag vill att I skolen i fråga om
oss lära eder detta: »Icke utöver vad skrivet är.» Jag vill icke
att I skolen stå emot varandra, uppblåsta var och en över sin
lärare. - Vem säger då att du har något företräde? Och vad äger du, som du
icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet vad du
har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det
dig givet? - I ären kantänka redan mätta, I haven redan blivit rika; oss
förutan haven I blivit sannskyldiga konungar! Ja, jag skulle
önska att I verkligen haden blivit konungar, så att vi kunde få
bliva edra medkonungar. - Mig tyckes nämligen att Gud har ställt oss apostlar här såsom de
ringaste bland alla, såsom livdömda män; ett skådespel hava vi
ju blivit för världen, för både änglar och människor. - Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi
äro svaga, men I ären starka; I ären ärade, men vi äro
föraktade. - Ännu i denna stund lida vi både hunger och törst, vi måste gå
nakna, vi få uppbära hugg och slag, vi hava intet stadigt
hemvist, - vi måste möda oss och arbeta med våra händer. Vi bliva smädade
och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut; - man talar illa om oss, men vi tala goda ord. Vi hava blivit
såsom världens avskum, såsom var mans avskrap, och vi äro så
ännu alltjämt. - Detta skriver jag, icke för att komma eder att blygas, utan
såsom en förmaning till mina älskade barn. - Ty om I än haden tio tusen uppfostrare i Kristus, så haven I
dock icke många fäder; det var ju jag som i Kristus Jesus genom
evangelium födde eder till liv. - Därför förmanar jag eder: Bliven mina efterföljare.
- Just för denna saks skull sänder jag nu till eder Timoteus, min
älskade och trogne son i Herren; han skall påminna eder om huru
jag går till väga i Kristus, i enlighet med den lära jag
förkunnar allestädes, i alla församlingar. - Nu är det väl så, att somliga hava blivit uppblåsta, under
förmenande att jag icke skulle komma till eder. - Men om Herren så vill, skall jag snart komma till eder; och då
skall jag lära känna, icke dessa uppblåsta människors ord, utan
deras kraft. - Ty Guds rike består icke i ord, utan i kraft.
- Vilketdera viljen I nu: skall jag komma till eder med ris eller
i kärlek och saktmods ande?
*46/05 Paulus’ första brev till korintierna, 5 KapitletPaulus’ första brev till korintierna, 5 Kapitlet
Svår otuktssynd säges förekomma bland korintierna. Paulus angiver huru församlingen bör förfara mot dem som göra sig skyldiga till sådan synd eller till andra svåra synder.
- Det förljudes såväl att överhuvud otukt bedrives bland eder, som
ock att sådan otukt förekommer, som man icke ens finner bland
hedningarna, nämligen att en son har sin faders hustru. - Och ändå ären I uppblåsta och haven icke fastmer blivit
uppfyllda av sådan sorg, att I haven drivit ut ur eder krets den
som har gjort detta. - Jag, som väl till kroppen är frånvarande, men till anden
närvarande, har för min del redan, såsom vore jag närvarande,
fällt domen över den som har förövat en sådan ogärning: - i Herren Jesu namn skola vi komma tillsammans, I och min ande,
med vår Herre Jesu kraft, - och överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att
anden skall bliva frälst på Herren Jesu dag. - Det är icke väl beställt med eder berömmelse. Veten I icke att
litet surdeg syrar hela degen? - Rensen bort den gamla surdegen, så att I bliven en ny deg. I
ären ju osyrade; ty vi hava ock ett påskalamm, som är slaktat,
nämligen Kristus. - Låtom oss därför hålla högtid, icke med gammal surdeg, icke med
elakhetens och ondskans surdeg, utan med renhetens och
sanningens osyrade bröd. - Jag skrev till eder i mitt brev att I icke skullen hava något
umgänge med otuktiga människor — - detta icke sagt i allmänhet, om alla denna världens otuktiga
människor eller om giriga och roffare eller om avgudadyrkare;
annars måsten I ju rymma ur världen. - Nej, då jag skrev så till eder, menade jag, att om någon som
kallades broder vore en otuktig människa eller en girig eller en
avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en
roffare, så skullen I icke hava något umgänge med en sådan eller
äta tillsammans med honom. - Ty icke tillkommer det väl mig att döma dem som äro utanför?
Dem som äro innanför haven I ju att döma; - dem som äro utanför skall Gud döma. »I skolen driva ut ifrån
eder den som är ond.»
*46/06 Paulus’ första brev till korintierna, 6 KapitletPaulus’ första brev till korintierna, 6 Kapitlet
Korintierna böra icke gå till rätta med varandra, allra minst inför hednisk domstol. Otukt tillhör icke den kristliga friheten, utan är en synd mot Gud, ty människans kropp är Guds Andes tempel.
- Huru kan någon av eder taga sig för, att när han har sak med en
annan, gå till rätta icke inför de heliga, utan inför de
orättfärdiga? - Veten I då icke att de heliga skola döma världen? Men om nu I
skolen sitta till doms över världen, ären I då icke goda nog att
döma i helt ringa mål? - I veten ju att vi skola döma änglar; huru mycket mer böra vi
icke då kunna döma i timliga ting? - Och likväl, när I nu haven före något mål som gäller sådana
ting, sätten I till domare just dem som äro ringa aktade i
församlingen! - Eder till blygd säger jag detta. Är det då så omöjligt att bland
eder finna någon vis man, som kan bliva skiljedomare mellan sina
bröder? - Måste i stället den ene brodern gå till rätta med den andre, och
det inför de otrogna? - Överhuvud är redan det en brist hos eder, att I gån till rätta
med varandra. Varför liden I icke hellre orätt? Varför låten I
icke hellre andra göra eder skada? - I stället gören I nu själva orätt och skada, och detta mot
bröder. - Veten I då icke att de orättfärdiga icke skola få Guds rike till
arvedel? Faren icke vilse. Varken otuktiga människor eller
avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, varken de som låta bruka
sig till synd mot naturen eller de som själva öva sådan synd, - varken tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller
roffare skola få Guds rike till arvedel. - Sådana voro ock somliga bland eder, men I haven låtit två eder
rena, I haven blivit helgade, I haven blivit rättfärdiggjorda i
Herrens, Jesu Kristi, namn och i vår Guds Ande. - »Allt är mig lovligt»; ja, men icke allt är nyttigt. »Allt är
mig lovligt»; ja, men jag bör icke låta något få makt över mig. - Maten är för buken och buken för maten, men bådadera skall Gud
göra till intet. Däremot är kroppen icke för otukt, utan för
Herren, och Herren för kroppen; - och Gud, som har uppväckt Herren, skall ock genom sin kraft
uppväcka oss. - Veten I icke att edra kroppar äro Kristi lemmar? Skall jag nu
taga Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Bort det! - Veten I då icke att den som håller sig till en sköka, han bliver
en kropp med henne? Det heter ju: »De tu skola varda ett kött.» - Men den som håller sig till Herren, han är en ande med honom.
- Flyn otukten. All annan synd som en människa kan begå är utom
kroppen; men den som bedriver otukt, han syndar på sin egen
kropp. - Veten I då icke att eder kropp är ett tempel åt den helige Ande,
som bor i eder, och som I haven undfått av Gud, och att I icke
ären edra egna? - I ären ju köpta, och betalning är given. Så förhärligen då Gud i
eder kropp.
*46/07 Paulus’ första brev till korintierna, 7 KapitletPaulus’ första brev till korintierna, 7 Kapitlet
Råd och föreskrifter för korintierna angående äktenskap och ogift stånd m. m.
- Vad nu angår det I haven skrivit om, så svarar jag detta:En man gör visserligen väl i att icke komma vid någon kvinna;
- men för att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru,
och var kvinna sin egen man. - Mannen give sin hustru vad han är henne pliktig, sammalunda ock
hustrun sin man. - Hustrun råder icke själv över sin kropp, utan mannen; sammalunda
råder ej heller mannen över sin kropp, utan hustrun. - Dragen eder icke undan från varandra, om icke möjligen, med
bådas samtycke, till en tid, för att I skolen hava ledighet till
bönen. Kommen sedan åter tillsammans, så att Satan icke frestar
eder, då I nu icke kunnen leva återhållsamt. - Detta säger jag likväl såsom en tillstädjelse, icke såsom en
befallning. - Jag skulle dock vilja att alla människor vore såsom jag. Men var
och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene så, den
andre så. - Till de ogifta åter och till änkorna säger jag att de göra väl,
om de förbliva i samma ställning som jag. - Men kunna de icke leva återhållsamt, så må de gifta sig; ty det
är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär. - Men dem som äro gifta bjuder jag — dock icke jag, utan Herren;
En hustru må icke skilja sig från sin man - (om hon likväl skulle skilja sig, så förblive hon ogift eller
förlike sig åter med mannen), ej heller må en man förskjuta sin
hustru. - Till de andra åter säger jag själv, icke Herren: Om någon som
hör till bröderna har en hustru som icke är troende, och denna
är villig att leva tillsammans med honom, så må han icke
förskjuta henne. - Likaså, om en hustru har en man som icke är troende, och denne
är villig att leva tillsammans med henne, så må hon icke
förskjuta mannen. - Ty den icke troende mannen är helgad i och genom sin hustru, och
den icke troende hustrun är helgad i och genom sin man, då han
är en broder; annars vore ju edra barn orena, men nu äro de
heliga. — - Om däremot den icke troende vill skiljas, så må han få
skiljas. En broder eller syster är i sådana fall intet tvång
underkastad, och Gud har kallat oss till att leva i frid. - Ty huru kan du veta, du hustru, om du skall frälsa din man?
Eller du man, huru vet du om du skall frälsa din hustru? - Må allenast var och en vandra den väg fram, som Herren har
bestämt åt honom, var och en i den ställning vari Gud har kallat
honom. Den ordningen stadgar jag för alla församlingar. - Har någon blivit kallad såsom omskuren, så göre han sig icke
åter lik de oomskurna; har någon blivit kallad såsom oomskuren,
så låte han icke omskära sig. - Det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren; allt
beror på huruvida han håller Guds bud. - Var och en förblive i den kallelse vari han var, när han blev
kallad. - Har du blivit kallad såsom träl, så låt detta icke gå dig till
sinnes; dock, om du kan bliva fri, så begagna dig hellre därav
[1]. - Ty den träl som har blivit kallad till att vara i Herren, han är
en Herrens frigivne; sammalunda är ock den frie, som har blivit
kallad, en Kristi livegne. - I ären köpta, och betalningen är given; bliven icke människors
trälar. - Ja, mina bröder, var och en förblive inför Gud i den ställning
vari han har blivit kallad. - Vad vidare angår dem som äro jungfrur, så har jag icke att
åberopa någon befallning av Herren, utan giver allenast ett råd,
såsom en som genom Herrens barmhärtighet har blivit förtroende
värd. - Jag menar alltså, med tanke på den nöd som står för dörren, att
den människa gör väl, som förbliver såsom hon är. - Är du bunden vid hustru, så sök icke att bliva lös. Är du utan
hustru, så sök icke att få hustru. - Om du likväl skulle gifta dig, så syndar du icke därmed; ej
heller syndar en jungfru, om hon gifter sig. Dock komma de som
så göra att draga över sig lekamliga vedermödor; och jag skulle
gärna vilja skona eder. - Men det säger jag, mina bröder: Tiden är kort; därför må
härefter de som hava hustrur vara såsom hade de inga, - och de som gråta såsom gräte de icke, och de som glädja sig
såsom gladde de sig icke, och de som köpa något såsom finge de
icke behålla det, - och de som bruka denna världen såsom gjorde de icke något bruk
av den. Ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut; - och jag skulle gärna vilja att I voren fria ifrån omsorger. Den
man som icke är gift ägnar nämligen sin omsorg åt vad som hör
Herren till, huru han skall behaga Herren; - men den gifte mannen ägnar sin omsorg åt vad som hör världen
till, huru han skall behaga sin hustru, - och så är hans hjärta delat. Likaså ägnar den kvinna, som icke
längre är gift eller som är jungfru, sin omsorg åt vad som hör
Herren till, att hon må vara helig till både kropp och ande; men
den gifta kvinnan ägnar sin omsorg åt vad som hör världen till,
huru hon skall behaga sin man. - Detta säger jag till eder egen nytta, och icke för att lägga
något band på eder, utan för att I skolen föra en hövisk vandel
och stadigt förbliva vid Herren. - Men om någon menar sig handla otillbörligt mot sin ogifta dotter
därmed att hon får bliva överårig, då må han göra såsom han
vill, om det nu måste så vara; han begår därmed ingen synd. Må
hon få gifta sig. - Om däremot någon är fast i sitt sinne och icke bindes av något
nödtvång, utan kan följa sin egen vilja, och så i sitt sinne är
besluten att låta sin ogifta dotter förbliva såsom hon är, då
gör denne väl. - Alltså: den som gifter bort sin dotter, han gör väl; och den som
icke gifter bort henne, han gör ännu bättre. - En hustru är bunden så länge hennes man lever; men när hennes
man är avsomnad, står det henne fritt att gifta sig med vem hon
vill, blott det sker i Herren. - Men lyckligare är hon, om hon förbliver såsom hon är. Så är min
mening, och jag tror att också jag har Guds Ande.
[1] Eller: Har du blivit kallad såsom träl, så låt detta icke gå dig
till sinnes; om du än kunde bliva fri, så behåll hellre din ställning. *46/08 Paulus' första brev till korintierna, 8 Kapitlet Paulus' första brev till korintierna, 8 Kapitlet Kristlig frihet och kristlig kärleksplikt i fråga om förtärande av köttet från djur som hava blivit offrade åt avgudarna.
- Vad åter angår kött från avgudaoffer, så känna vi nog det talet:
»Alla hava vi ‘kunskap’ [1].» »Kunskapen» uppblåser, men
kärleken uppbygger. - Om någon menar sig hava fått någon »kunskap», så har han ännu
icke fått kunskap på sådant sätt som han borde hava. - Men den som älskar Gud, han är känd av honom.
- Vad alltså angår ätandet av kött från avgudaoffer, så säger jag
- detta
Vi veta visserligen att ingen avgud finnes till i världen, och att det icke finnes mer än en enda Gud. 5. Ty om ock några så kallade gudar skulle finnas, vare sig i himmelen eller på jorden -- och det finnes ju många »gudar» och många »herrar» -- 6. så finnes dock för oss allenast en enda Gud: Fadern, av vilken allt är, och till vilken vi själva äro, och en enda Herre: Jesus Kristus, genom vilken allt är, och genom vilken vi själva äro.
7. Dock, icke alla hava denna kunskap, utan somliga, som äro vana
att ännu alltjämt tänka på avguden, äta köttet såsom avgudaofferskött. Och eftersom deras samvete är svagt, bliver det härigenom befläckat. 8. Men maten skall icke avgöra vår ställning till Gud. Avhålla vi oss från att äta, så bliva vi icke därigenom sämre; äta vi, så bliva vi icke därigenom bättre.
9. Sen likväl till, att denna eder frihet icke till äventyrs bliver
en stötesten för de svaga.
10. Ty om någon får se dig, som har undfått »kunskap», ligga till
bords i ett avgudahus, skall då icke hans samvete, om han är svag, därav »bliva uppbyggt» på det sätt att han äter köttet från avgudaoffer? 11. Genom din »kunskap» går ju då den svage förlorad -- han, din broder, som Kristus har lidit döden för. 12. Om I på sådant sätt synden mot bröderna och såren deras svaga samveten, då synden I mot Kristus själv.
13. Därför, om maten kan bliva min broder till fall, så vill jag
sannerligen hellre för alltid avstå från att äta kött, på det att jag icke må bliva min broder till fall.
[1] Se Kunskap i Ordförkl.
*46/09 Paulus’ första brev till korintierna, 9 Kapitlet
Paulus’ första brev till korintierna, 9 Kapitlet
För vad aposteln har gjort i församlingens tjänst kunde han hava haft rättighet till lön, men denna rättighet har han för evangelii skull frivilligt försakat. Han har i stället begagnat sin frihet så, att han har blivit allas tjänare. Likasom man för att segra på en tävlingsbana måste underkasta sig försakelser, så vinner man ej heller utan försakelser den oförgängliga segerkransen.
- Är jag icke fri? Är jag icke en apostel? Har jag icke sett
Jesus, vår Herre? Ären icke I mitt verk i Herren? - Om jag icke för andra är en apostel, så är jag det åtminstone
för eder, ty I själva ären i Herren inseglet på mitt
apostlaämbete. - Detta är mitt försvar mot dem som sätta sig till doms över mig.
- Skulle vi kanhända icke hava rätt att få mat och dryck?
- Skulle vi icke hava rätt att få såsom hustru föra med oss på
våra resor någon som är en syster, vi likaväl som de andra
apostlarna och Herrens bröder och särskilt Cefas? - Eller äro jag och Barnabas de enda som icke hava rätt att vara
fritagna ifrån kroppsarbete? - Vem tjänar någonsin i krig på egen sold? Vem planterar en
vingård och äter icke dess frukt? Eller vem vaktar en hjord och
förtär icke mjölk från hjorden? - Icke talar jag väl detta därför att människor pläga så tala?
Säger icke själva lagen detsamma? - I Moses’ lag är ju skrivet: »Du skall icke binda munnen till på
oxen som tröskar.» Månne det är om oxarna som Gud har sådan
omsorg? - Eller säger han det icke i alla händelser med tanke på oss?
Jo, för vår skull blev det skrivet, att den som plöjer bör plöja
med en förhoppning, och att den som tröskar bör göra det i
förhoppning om att få sin del. - Om vi hava sått åt eder ett utsäde av andligt gott, är det då
för mycket, om vi få inbärga från eder en skörd av lekamligt gott? - Om andra hava en viss rättighet över eder, skulle då icke vi än
mer hava det? Och likväl hava vi icke gjort bruk av den
rättigheten, utan vi fördraga allt, för att icke lägga något
hinder i vägen för Kristi evangelium. - I veten ju att de som förrätta tjänsten i helgedomen få sin föda
ifrån helgedomen, och att de som äro anställda vid altaret få
sin del, när altaret får sin. - Så har ock Herren förordnat att de som förkunna evangelium skola
hava sitt uppehälle av evangelium. - Men jag för min del har icke gjort bruk av någon sådan förmån.Detta skriver jag nu icke, för att jag själv skall få någon
sådan; långt hellre ville jag dö. Nej, ingen skall göra min
berömmelse om intet. - Ty om jag förkunnar evangelium, så är detta ingen berömmelse
för mig. Jag måste ju så göra; och ve mig, om jag icke förkunnade
evangelium! - Gör jag det av egen drift, så har jag rätt till lön; men då jag
nu icke gör det av egen drift, så är den syssla som jag är
betrodd med allenast en livegen förvaltares. [1] — - Vilken är alltså min lön? Jo, just den, att när jag förkunnar
evangelium, så gör jag detta utan kostnad för någon, i det att
jag avstår från att göra bruk av den rättighet jag har såsom
förkunnare av evangelium. - Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock
gjort mig till allas tjänare, för att jag skall vinna dess flera. - För judarna har jag blivit såsom en jude, för att kunna vinna
judar; för dom som stå under lagen har jag, som själv icke står
under lagen, blivit såsom stode jag under lagen, för att kunna
vinna dem som stå under lagen. - För dem som äro utan lag har jag, som icke är utan Guds lag, men
är i Kristi lag, blivit såsom vore jag utan lag, för att jag
skall vinna dem som äro utan lag. - För de svaga har jag blivit svag, för att kunna vinna de svaga;
för alla har jag blivit allt, för att jag i alla händelser skall
frälsa några. - Men allt gör jag för evangelii skull, för att också jag skall
bliva delaktig av dess goda. - I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans
löpa, så vinner allenast en segerlönen. Löpen såsom denne, för
att I mån vinna lönen. - Men alla som vilja deltaga i en sådan tävlan pålägga sig
återhållsamhet i alla stycken: dessa för att vinna en förgänglig
segerkrans, men vi för att vinna en oförgänglig. - Jag för min del löper alltså icke såsom gällde det ett ovisst
mål; jag kämpar icke likasom en man som hugger i vädret. - Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke,
när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid
provet.
[1] Se Förvaltare i Ordförkl.
*46/10 Paulus’ första brev till korintierna, 10 Kapitlet
Paulus’ första brev till korintierna, 10 Kapitlet
Utläggning av berättelsen om Israels ökenvandring. Varning för deltagande i hedniska offermåltider. Kristlig frihet, särskilt i fråga om förtärandet av offerkött, och denna frihets gränser.
- Ty jag vill säga eder detta, mina bröder:Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet;
- alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses;
- alla åto de samma andliga mat,
- och alla drucko de samma andliga dryck — de drucko nämligen ur
en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus. - Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju
nedgjorda i öknen. - Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava
begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill. - Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem
blevo; så är ju skrivet: »Folket satte sig ned till att äta och
dricka, och därpå stodo de upp till all leka.» - Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem
gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag. - Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem
gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna. - Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock
blevo dödade av »Fördärvaren». - Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det
blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå
oss. - Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke
faller. - Inga andra frestelser hava mött eder än sådana som vanligen möta
människor. Och Gud är trofast; han skall icke tillstädja att I
bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen
komma, skall han ock bereda en utväg därur, så att I kunnen
härda ut i den. - Alltså, mina älskade, undflyn avgudadyrkan.
- Jag säger detta till eder såsom till förståndiga människor;
själva mån I döma om det som jag säger. - Välsignelsens kalk, över vilken vi uttala välsignelsen, är icke
den en delaktighet av Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är icke
det en delaktighet av Kristi kropp? - Eftersom det är ett enda bröd, så äro vi, fastän många, en enda
kropp, ty alla få vi vår del av detta ena bröd. - Sen på det lekamliga Israel: äro icke de som äta av offren
delaktiga i altaret? - Vad vill jag då säga härmed? Månne att avgudaofferskött är
någonting, eller att en avgud är någonting? - Nej, det vill jag säga, att vad hedningarna offra, det offra de
åt onda andar och icke åt Gud; och jag vill icke att I skolen
hava någon gemenskap med de onda andarna. - I kunnen icke dricka Herrens kalk och tillika onda andars kalk;
I kunnen icke hava del i Herrens bord och tillika i onda andars
bord. - Eller vilja vi reta Herren? Äro då vi starkare än han?
- »Allt är lovligt»; ja, men icke allt är nyttigt. »Allt är
lovligt»; ja, men icke allt uppbygger. - Ingen söke sitt eget bästa, utan envar den andres.
- Allt som säljes i köttboden mån I äta; I behöven icke för
samvetets skull göra någon undersökning därom. - Ty
»jorden är Herrens, och allt vad därpå är». - Om någon av dem som icke äro troende bjuder eder till sig och I
viljen gå till honom, så mån I äta av allt som sättes fram åt
eder; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning
därom. - Men om någon då säger till eder: »Detta är offerkött», så skolen
I avhålla eder från att äta, för den mans skull, som gav saken
till känna, och för samvetets skull — - jag menar icke ditt eget samvete, utan den andres; ty varför
skulle jag låta min frihet dömas av en annans samvete? - Om jag äter därav med tacksägelse, varför skulle jag då bliva
smädad för det som jag tackar Gud för? - Alltså, vare sig I äten eller dricken, eller vadhelst annat I
gören, så gören allt till Guds ära. - Bliven icke för någon till en stötesten, varken för judar
eller för greker eller för Guds församling; - varen såsom jag, som i alla stycken fogar mig efter alla och
icke söker min egen nytta, utan de mångas, för att de skola bliva
frälsta.
11:1. [1]
[1] 1 Kor 11:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. –Red för den
elektroniska utgåvan.
*46/11 Paulus’ första brev till korintierna, 11 Kapitlet
- Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi.
Paulus’ första brev till korintierna, 11 Kapitlet
Kvinnan må icke vid gudstjänsten uppträda med ohöljt huvud. Herrens måltid må icke hållas på ovärdigt sätt.
2. Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne
och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av mig.
3. Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans
huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi huvud. 4. Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller profeterar, han vanärar sitt huvud. 5. Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt hår avrakat. 6. Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja sig. 7. En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot återspeglar mannens härlighet.
8. Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen.
9. Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för
mannens skull.
10. Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en »makt», för änglarnas
skull.
11. Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen,
eller mannen utan kvinnan.
12. Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan;
men alltsammans är av Gud. —
13. Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud?
14. Lär icke själva naturen eder att det länder en man till
vanheder, om han har långt hår,
15. men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår?
Håret är ju henne givet såsom slöja.
16. Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi
för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds församlingar.
17. Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I
kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring.
18. Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten
söndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att så är. 19. Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva uppenbart vilka bland eder som hålla provet.
20. När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens
måltid hållas;
21. ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han
har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för mycket. 22. Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka? Eller är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att blygas, som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.
23. Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat
eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd
24. och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen,
som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»
25. Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna
kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse.»
26. Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I
Herrens död, till dess att han kommer.
27. Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker
Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod.
28. Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av
kalken.
29. Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan
Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över sig. 30. Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och ganska många äro avsomnade.
31. Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda.
32. Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som
drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med världen.
33. Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla
måltid, så vänten på varandra.
34. Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder
sammankomst icke bliver eder till en dom.
Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.
*46/12 Paulus’ första brev till korintierna, 12 Kapitlet
Paulus’ första brev till korintierna, 12 Kapitlet
Andens olika gåvor och deras rätta bruk.
- Vad nu angår dem som hava andliga gåvor, så vill jag säga eder,
mina bröder, huru med dem förhåller sig. - I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis
föras bort till de stumma avgudarna. - Därför vill jag nu förklara för eder, att likasom ingen som
talar i Guds Ande säger: »Förbannad vare Jesus», så kan ej
heller någon säga: »Jesus är Herre» annat än i den helige Ande. - Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme.
- Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme.
- Kraftverkningarna äro mångahanda, men Gud är en och densamme,
han som verkar allt i alla. - Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig givas åt var och en
så, att de kunna bliva till nytta. - Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en
annan att efter samme Ande tala kunskapens ord, - åt en annan gives tro i samme Ande, åt en annan givas
helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande, - åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar, åt en annan
att profetera, åt en annan att skilja mellan andar, åt en annan
att tala tungomål på olika sätt, åt en annan att uttyda, när
någon talar tungomål. - Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter
sin vilja, tilldelar åt var och en någon särskild gåva. - Ty likasom kroppen är en och likväl har många lemmar, och
likasom kroppens alla lemmar, fastän de äro många, likväl utgöra
en enda kropp, likaså är det med Kristus. - Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och
samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro
trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande
utgjuten över oss. - Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många.
- Om foten ville säga: »Jag är icke hand, därför hör jag icke till
kroppen», så skulle den icke dess mindre höra till kroppen. - Och om örat ville säga: »Jag är icke öga, därför hör jag icke
till kroppen», så skulle det icke dess mindre höra till kroppen. - Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln? Och om den hel
och hållen vore öra, var funnes då lukten? - Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på
det sätt som han har velat. - Om åter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes då själva
kroppen? - Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock
är en enda. - Ögat kan icke säga till handen: »Jag behöver dig icke», ej
heller huvudet till fötterna: »Jag behöver eder icke.» - Nej, just de kroppens lemmar som tyckas vara svagast äro som
mest nödvändiga. - Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma,
dem bekläda vi med så mycket större heder; och dem som vi blygas
för, dem skyla vi med så mycket större blygsamhet, - under det att de andra icke behöva något sådant. Men när Gud
sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare
delen få en så mycket större heder, - så skedde detta, för att söndring icke skulle uppstå i kroppen,
utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra. - Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om
åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den. - Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin
mån. - Och Gud har i församlingen satt först och främst några till
apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje
några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar,
ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller
till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara
styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål. - Icke äro väl alla apostlar? Icke äro väl alla profeter? Icke
äro väl alla lärare? Icke utföra väl alla kraftgärningar? - Icke hava väl alla helbrägdagörelsens gåvor? Icke tala väl alla
tungomål? Icke kunna väl alla uttyda? - Men varen ivriga att undfå de nådegåvor som äro de största.Och nu vill jag ytterligare visa eder en väg, en övermåttan
härlig väg.
*46/13 Paulus’ första brev till korintierna, 13 KapitletPaulus’ första brev till korintierna, 13 Kapitlet
Kärlekens lov.
- Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke
hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en
klingande cymbal. - Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och
ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde
förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. - Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga,
ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade
kärlek, så vore detta mig till intet gagn. - Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken
förhäver sig icke, den uppblåses icke. - Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den
förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. - Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i
sanningen. - Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den
uthärdar allting. - Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall
försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och
kunskapen, den skall försvinna. - Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett
styckverk; - men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna,
som är ett styckverk. - När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var
såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev
man, har jag lagt bort vad barnsligt var. - Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola
vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men
då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till
fullo känd. - Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre;
men störst bland dem är kärleken.
*46/14 Paulus’ första brev till korintierna, 14 KapitletPaulus’ första brev till korintierna, 14 Kapitlet
Tungomålstalandets gåva är ringare än profetians gåva. Huru man må tala, och vilka som må tala i församlingen.
- Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga
gåvorna, framför allt profetians gåva. - Ty den som talar tungomål, han talar icke för människor, utan
för Gud; ingen förstår honom ju, han talar i andehänryckning
hemlighetsfulla ord. - Men den som profeterar, han talar för människor, dem till
uppbyggelse och förmaning och tröst. - Den som talar tungomål uppbygger allenast sig själv, men den som
profeterar, han uppbygger en hel församling. - Jag skulle väl vilja att I alla taladen tungomål, men ännu
hellre ville jag att I profeteraden. Den som profeterar är
förmer än den som talar tungomål, om nämligen den senare icke
därjämte uttyder sitt tal, så att församlingen får någon
uppbyggelse. - Ja, mina bröder, om jag komme till eder och talade tungomål, vad
gagn gjorde jag eder därmed, såframt jag icke därjämte genom
mitt tal meddelade eder antingen någon uppenbarelse eller någon
kunskap eller någon profetia eller någon undervisning? - Gäller det icke jämväl om livlösa ting som giva ljud ifrån sig,
det må nu vara en flöjt eller en harpa, att vad som spelas på
dem icke kan uppfattas, om de icke giva ifrån sig toner som
kunna skiljas från varandra? - Likaså, om den signal som basunen giver är otydlig, vem gör sig
då redo till strid? - Detsamma gäller nu för eder; om I icke med edra tungor
frambringen begripliga ord, huru skall man då kunna förstå vad I
talen? Då bliver det ju ett tal i vädret. - Det finnes här i världen olika språk, vem vet huru många, och
bland dem finnes intet vars ljud äro utan mening. - Men om jag nu icke förstår språket, så bliver jag en främling
för den som talar, och den som talar bliver en främling för mig. - Detta gäller ock för eder; när I ären ivriga att undfå andliga
gåvor, så må eder strävan efter att dessa hos eder skola
överflöda hava församlingens uppbyggelse till mål. - Därför må den som talar tungomål bedja om att han ock må kunna
uttyda. - Ty om jag talar tungomål, när jag beder, så beder visserligen
min ande, men mitt förstånd kommer ingen frukt åstad. - Vad följer då härav? Jo, jag skall väl bedja med anden, men jag
skall ock bedja med förståndet; jag skall väl lovsjunga med
anden, men jag skall ock lovsjunga med förståndet. - Eljest, om du lovar Gud med anden, huru skola de som sitta på de
olärdas plats då kunna säga sitt »amen» till din tacksägelse?
De förstå ju icke vad du säger. - Om än din tacksägelse är god, så bliva de andra dock icke
uppbyggda därav. — - Gud vare tack, jag talar tungomål mer än I alla;
- och dock vill jag hellre i församlingen tala fem ord med mitt
förstånd, till undervisning jämväl för andra, än tio tusen ord i
tungomål. - Mina bröder, varen icke barn till förståndet; nej varen barn i
ondskan, men varen fullmogna till förståndet. - Det är skrivet i lagen:
»Genom människor med främmande tungomål
och genom främlingars läppar
skall jag tala till detta folk,
men icke ens så skola de höra på mig, säger Herren.» - Alltså äro »tungomålen» ett tecken, ej för dem som tro, utan för
dem som icke tro; profetian däremot är ett tecken, ej för dem
som icke tro, utan för dem som tro. - Om nu hela församlingen komme tillhopa till gemensamt möte, och
alla där talade tungomål, och så några som vore olärda komme
ditin, eller några som icke trodde, skulle då icke dessa säga
att I voren ifrån edra sinnen? - Om åter alla profeterade, och så någon som icke trodde, eller
som vore olärd komme ditin, då skulle denne känna sig avslöjad
av alla och av alla utrannsakad. - Vad som vore fördolt i hans hjärta bleve då uppenbart, och så
skulle han falla ned på sitt ansikte och tillbedja Gud och
betyga att »Gud verkligen är i eder». - Vad följer då härav, mina bröder? Jo, när I kommen tillsammans,
så har var och en något särskilt att meddela: den ene har en
psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon
uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må
nu ske så, att det länder till uppbyggelse. - Vill man tala tungomål, så må för var gång två eller högst tre
få tala, och av dessa en i sänder, och en må uttyda det. - Är ingen uttydare tillstädes, så må de tiga i församlingen och
tala allenast för sig själva och för Gud. - Av dem som vilja profetera må två eller tre få tala, och de
andra må döma om det som talas. - Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, då må den
förste tiga. - Ty I kunnen alla få profetera, den ene efter den andre, så att
alla bliva undervisade och alla förmanade; - och profeters andar äro profeterna underdåniga.
- Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens.
- Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må
de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att
tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder. - Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina
män; ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. — - Eller är det från eder som Guds ord har utgått? Eller har det
kommit allenast till eder? - Om någon menar sig vara en profet eller en man med andegåva, så
må han ock inse att vad jag skriver till eder är Herrens bud. - Men vill någon icke inse detta, så vare det hans egen sak.
- Alltså, mina bröder, varen ivriga att undfå profetians gåva och
förmenen ej heller någon att tala tungomål. - Men låten allt tillgå på höviskt sätt och med ordning.
*46/15 Paulus’ första brev till korintierna, 15 KapitletPaulus’ första brev till korintierna, 15 Kapitlet
De dödas uppståndelse.
- Mina bröder, jag vill påminna eder om det evangelium som jag
förkunnade för eder, som I jämväl togen emot, och som I ännu
stån kvar i, - genom vilket I ock bliven frälsta; jag vill påminna eder om huru
jag förkunnade det för eder, såframt I eljest hållen fast därvid
— om nu icke så är att I förgäves haven kommit till tro. - Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade
undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna, - och att han blev begraven, och att han har uppstått på tredje
dagen, enligt skrifterna, - och att han visade sig för Cefas och sedan för de tolv.
- Därefter visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång,
av vilka de flesta ännu leva kvar, medan några äro avsomnade. - Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.
- Allra sist visade han sig också för mig, som är att likna vid
ett ofullgånget foster. - Ty jag är den ringaste bland apostlarna, ja, icke ens värdig att
kallas apostel, jag som har förföljt Guds församling. - Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har
icke varit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla — dock
icke jag, utan Guds nåd, som har varit med mig. - Det må nu vara jag eller de andra, så är det på det sättet vi
predika, och på det sättet I haven kommit till tro. - Om det nu predikas om Kristus att han har uppstått från de döda,
huru kunna då somliga bland eder säga att det icke finnes någon
uppståndelse från de döda? - Om det åter icke finnes någon uppståndelse från de döda, då har
icke heller Kristus uppstått. - Men om Kristus icke har uppstått, då är ju vår predikan fåfäng,
då är ock eder tro fåfäng; - då befinnas vi ock vara falska Guds vittnen, eftersom vi hava
vittnat mot Gud att han har uppväckt Kristus, som han icke har
uppväckt, om det är sant att döda icke uppstå. - Ja, om döda icke uppstå, så har ej heller Kristus uppstått.
- Men om Kristus icke har uppstått, så är eder tro förgäves; I
ären då ännu kvar i edra synder. - Då hava ju ock de gått förlorade, som hava avsomnat i Kristus.
- Om vi i detta livet hava i Kristus haft vårt hopp, och därav
intet bliver, då äro vi de mest ömkansvärda av alla människor. - Men nu har Kristus uppstått från de döda, såsom förstlingen av
de avsomnade. - Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom ock genom en
människa de dödas uppståndelse. - Och såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras
levande. - Men var och en i sin ordning: Kristus såsom förstlingen,
därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till. - Därefter kommer änden, då när han överlämnar riket åt Gud och
Fadern, sedan han från andevärldens alla furstar och alla
väldigheter och makter har tagit all deras makt. - Ty han måste regera
»till dess han har lagt alla sina fiender
under sina fötter». - Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt;
- ty
»allt har han lagt under hans fötter».Men när det heter att »allt är honom underlagt», då är
uppenbarligen den undantagen, som har lagt allt under honom. - Och sedan allt har blivit Sonen underlagt, då skall ock Sonen
själv giva sig under den som har lagt allt under honom. Och så
skall Gud bliva allt i alla. - Vad kunna annars de som låta döpa sig för de dödas skull vinna
därmed? Om så är att döda alls icke uppstå, varför låter man då
döpa sig för deras skull? - Och varför undsätta vi oss själva var stund för faror?
- Ty — så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av
eder, mina bröder — jag lider döden dag efter dag. - Om jag hade tänkt såsom människor pläga tänka, när jag i Efesus
kämpade mot vilddjuren, vad gagnade mig då det jag gjorde? Om
döda icke uppstå — »låtom oss då äta och dricka, ty i morgon
måste vi dö». - Faren icke vilse:
»För goda seder dåligt sällskap är fördärv.» - Vaknen upp till rätt nykterhet, och synden icke. Somliga finnas
ju, som leva i okunnighet om Gud; eder till blygd säger jag
detta. - Nu torde någon fråga: »På vad sätt uppstå då de döda, och med
hurudan kropp skola de träda fram?» - Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det
icke först har dött. - Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall
komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända
något annat. - Men Gud giver det en kropp, en sådan som han vill, och åt vart
frö dess särskilda kropp. - Icke allt kött är av samma slag, utan människors har sin art,
boskapsdjurs kött en annan art, fåglars kött åter en annan,
fiskars återigen en annan. - Så finnas ock både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men
de himmelska kropparnas härlighet är av ett slag, de jordiska
kropparnas av ett annat slag. - En härlighet har solen, en annan härlighet har månen, åter en
annan härlighet hava stjärnorna; ja, den ena stjärnan är icke
lik den andra i härlighet. — - Så är det ock med de dödas uppståndelse: vad som bliver sått
förgängligt, det uppstår oförgängligt; - vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet; vad som
bliver sått i svaghet, det uppstår i kraft; - här sås en »själisk»[1] kropp, där uppstår en andlig kropp. Så
visst som det finnes en »själisk» kropp, så visst finnes det ock
en andlig. - Så är ock skrivet: »Den första människan, Adam, blev en levande
varelse med själ.» Den siste Adam åter blev en levandegörande
ande. - Men icke det andliga är det första, utan det »själiska»; sedan
kommer det andliga. - Den första människan var av jorden och jordisk, den andra
människan är av himmelen. - Sådan som den jordiska var, sådana äro ock de jordiska; och
sådan som den himmelska är, sådana äro ock de himmelska. - Och såsom vi hava burit den jordiskas gestalt, så skola vi ock
bära den himmelskas gestalt. - Mina bröder, vad jag nu vill säga är detta, att kött och blod
icke kunna få Guds rike till arvedel; ej heller får
förgängligheten oförgängligheten till arvedel. - Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men
alla skola vi bliva förvandlade, - och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud.
Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till
oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade. - Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och
detta dödliga ikläda sig odödlighet. - Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och
detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord
fullbordas, som står skrivet: »Döden är uppslukad och seger
vunnen.» - Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?
- Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen.
- Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus
Kristus! - Alltså, mina älskade bröder, varen fasta, orubbliga, alltid
överflödande i Herrens verk, eftersom I veten att edert arbete
icke är fåfängt i Herren.
[1] Se Själisk i Ordförkl.
*46/16 Paulus’ första brev till korintierna, 16 Kapitlet
Paulus’ första brev till korintierna, 16 Kapitlet
Insamlingen åt de kristna i Jerusalem. Apostelns tillämnade resor. Personliga meddelanden. Hälsningar och slutönskan.
- Vad nu angår insamlingen till de heliga, så mån I förfara på
samma sätt som jag har förordnat för församlingarna i Galatien. - Var och en av eder må spara ihop vad han får tillfälle till, och
på första dagen i var vecka må han lägga av detta hemma hos sig,
så att insamlingen icke göres först vid min ankomst. - Men när jag kommer, skall jag sända åstad de män som I själva
pröven vara lämpliga, med brev till Jerusalem, för att där
frambära eder kärleksgåva. - Och om saken befinnes vara värd att också jag reser, så skola de
få åtfölja mig. - Jag tänker nämligen komma till eder, sedan jag har farit genom
Macedonien. Ty Macedonien vill jag allenast fara igenom, - men hos eder skall jag kanhända stanna något, möjligen vintern
över, för att I därefter mån hjälpa mig till vägs, dit jag kan
vilja begiva mig. - Jag vill icke besöka eder nu strax, på genomresa, ty jag hoppas
att någon tid få stanna hos eder, om Herren så tillstädjer. - Men i Efesus vill jag stanna ända till pingst.
- Ty en dörr till stor och fruktbärande verksamhet har öppnats för
mig; jag har ock många motståndare. - Men när Timoteus kommer, så sen till, att han utan fruktan må
kunna vistas hos eder. Han utför ju Herrens verk, han såväl som
jag; - må därför ingen förakta honom. Hjälpen honom sedan till vägs i
frid, så att han kommer åter till mig; ty jag väntar honom med
bröderna. - Vad angår brodern Apollos, så har jag ivrigt uppmanat honom att
med de andra bröderna begiva sig till eder. Han var dock alls
icke hågad att komma just nu; men när det bliver honom lägligt,
skall han komma. - Vaken, stån fasta i tron, skicken eder såsom män, varen starka.
- Låten allt hos eder ske i kärlek.
- Mina bröder, jag vill giva eder en förmaning: I kännen ju
Stefanas’ husfolk och veten att de äro förstlingen i Akaja, och
att de hava ägnat sig åt de heligas tjänst; - därför mån I å eder sida underordna eder under dessa män och
under envar som bistår dem i deras arbete och själv gör sig
möda. - Jag gläder mig över att Stefanas och Fortunatus och Akaikus hava
kommit hit, ty dessa hava givit mig ersättning för vad jag har
måst sakna genom att vara skild från eder; - de hava vederkvickt min ande såväl som eder ande. Så lären eder
nu att rätt uppskatta sådana män. - Församlingarna i provinsen Asien hälsar eder. Akvila och
Priska, tillika med den församling som kommer tillhopa i deras
hus, hälsa eder mycket i Herren. - Ja, alla bröderna hälsa eder. Hälsen varandra med en helig
kyss. - Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand.
- Om någon icke har Herren kär, så vare han förbannad.Marana, ta! [1]
- Herren Jesu nåd vare med eder.
- Min kärlek är med eder alla, i Kristus Jesus.
[1] Arameiska ord, som betyda: »Du vår Herre, kom!» — Jämför Upp.
22:20.
*47/ Paulus’ andra brev till korintierna
*47/01 Paulus’ andra brev till korintierna, 1 Kapitlet
Paulus’ andra brev till korintierna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna i Korint, tackar Gud för den tröst han har undfått och för räddning ur en dödsfara, omtalar varför han icke har stått fast vid sitt beslut att taga vägen till Macedonien över Korint.
- Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern
Timoteus, hälsar den Guds församling som finnes i Korint, och
tillika alla de heliga som finnas i hela Akaja. - Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
Jesus Kristus. - Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader,
barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, - han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi
själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda
nöd. - Ty såsom Kristuslidanden till överflöd komma över oss, så kommer
ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått. - Men drabbas vi av nöd, så sker detta till tröst och frälsning
för eder. Undfå vi däremot tröst, så sker ock detta till tröst
för eder, en tröst som skall visa sin kraft däri, att I
ståndaktigt uthärden samma lidanden som vi utstå. Och det hopp
vi hysa i fråga om eder är fast, - ty vi veta att såsom I delen våra lidanden, så delen I ock den
tröst vi undfå. - Vi vilja nämligen icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om
vilken nöd vi fingo utstå i provinsen Asien, och huru övermåttan
svårt det blev oss, utöver vår förmåga, så att vi till och med
misströstade om livet. - Ja, vi hade redan i vårt inre likasom fått vår dödsdom, för att
vi icke skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud, som
uppväcker de döda. - Och ur en sådan dödsnöd frälste han oss, och han skall än vidare
frälsa oss; ja, till honom hava vi satt vårt hopp att han allt
framgent skall frälsa oss. - Också I stån oss ju bi med eder förbön. Och så skola många
hembära tacksägelse för oss, för den nåd som genom mångas böner
har kommit oss till del. - Ty vad vi kunna berömma oss av, och vad vårt samvete bär oss
vittnesbörd om, det är att vi i denna världen hava vandrat i
Guds helighet och renhet, icke ledda av köttslig vishet, utan av
Guds nåd; så framför allt i vårt förhållande till eder. - Ty i vad vi skriva till eder ligger icke något annat än just vad
I läsen och väl kunnen förstå. Och jag hoppas att I skolen
komma att till fullo förstå - vad I redan nu delvis förstån om oss: att vi äro eder
berömmelse, likasom I ären vår berömmelse, på vår Herre Jesu
dag. - Och i denna tillförsikt tänkte jag komma först till eder, för
att I skullen få ännu ett kärleksbevis. - Genom eder stad ville jag alltså taga vägen till Macedonien, och
jag skulle sedan från Macedonien återigen komma till eder, för
att då av eder utrustas för resan till Judeen. - Så tänkte jag; och icke har jag väl därför nu handlat i
vankelmod? Eller plägar jag kanhända fatta mina beslut efter
köttet, så att vad jag säger är på samma gång »ja, ja» och »nej,
nej»? - Ingalunda; så sant Gud är trofast, vad vi tala till eder är icke
»ja och nej». - Guds Son, Jesus Kristus, han som bland eder har blivit predikad
genom oss — genom mig och Silvanus och Timoteus — han kom ju
icke såsom »ja och nej», utan »ja» har kommit i och genom honom. - Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt »ja»;
därför få de ock genom honom sitt »amen», på det att Gud må
bliva ärad genom oss. - Men den som befäster oss såväl som eder i Kristus, och den som
har smort oss, det är Gud, - han som har låtit oss undfå sitt insegel och givit oss Anden
till en underpant i våra hjärtan. - Jag kallar Gud till vittne över min själ, att det är av
skonsamhet mot eder som jag ännu icke har kommit till Korint. - (Detta säger jag icke, som om vi vore herrar över eder tro;
fastmer äro vi edra medarbetare till att bereda eder glädje, ty
i tron stån I fasta.)
2:1-4 [1]
[1] 2 Kor 2:1-4 hör egentligen hit, men återfinns nedan. –Red för
den elektroniska utgåvan
*47/02 Paulus’ andra brev till korintierna, 2 Kapitlet
- Jag satte mig nämligen i sinnet att jag icke åter skulle komma
till eder med bedrövelse. - Ty om jag bedrövade eder, vem skulle då bereda mig glädje?
Månne någon annan än den som genom mig hade blivit bedrövad? - Och vad jag skrev, det skrev jag, för att jag icke vid min
ankomst skulle få bedrövelse från dem som jag borde få glädje
av. Ty jag har den tillförsikten till eder alla, att min glädje
är allas eder glädje. - Och det var i stor nöd och hjärteångest, under många tårar, som
jag skrev till eder, icke för att I skullen bliva bedrövade,
utan för att I skullen förstå den synnerliga kärlek som jag har
till eder.
Paulus’ andra brev till korintierna, 2 Kapitlet
Paulus förklarar att en viss syndare må efter utståndet straff få förlåtelse; han tackar Gud, som låter evangelium gå fram i segertåg, omgivet av Kristi kunskaps rökelsedoft, till vars spridande Paulus har undfått skicklighet av Gud.
5. Men om en viss man har vållat bedrövelse, så är det icke
särskilt mig han har bedrövat, utan eder alla, i någon mån -- för att jag nu icke skall tala för strängt. 6. Nu är det likväl nog med den näpst som han har fått mottaga från de flesta bland eder. 7. I mån alltså nu tvärtom snarare förlåta och trösta honom, så att han icke till äventyrs går under genom sin alltför stora bedrövelse. 8. Därför uppmanar jag eder att fatta gemensamt beslut om att bemöta honom med kärlek. 9. Ty när jag skrev, var det just för att få veta huru I skullen hålla provet, huruvida I voren lydiga i allting. 10. Den som I förlåten något, honom förlåter ock jag, likasom jag också förut, om jag har haft något att förlåta, har inför Kristi ansikte förlåtit det för eder skull. 11. Jag vill nämligen icke att vi skola lida förfång av Satan; ty vad han har i sinnet, därom äro vi icke i okunnighet.
12. Jag kom till Troas för att förkunna evangelium om Kristus, och
en dörr till verksamhet i Herren öppnades för mig;
13. men jag fick ingen ro i min ande, ty jag fann icke där min
broder Titus. Jag tog då avsked av dem som voro där och begav mig till Macedonien.
14. Men Gud vare tack, som i Kristus alltid för oss fram i segertåg
och genom oss allestädes utbreder hans kunskaps vällukt!
15. Ty vi äro en Kristi välluktande rökelse inför Gud, både ibland
dem som bliva frälsta och ibland dem som gå förlorade.
16. För dessa senare äro vi en lukt från död till död; för de förra
äro vi en lukt från liv till liv.
Vem är nu skicklig härtill?
17. Jo, vi förfalska ju icke av vinningslystnad Guds ord, såsom så
många andra göra; utan av rent sinne, drivna av Gud, förkunna vi ordet i Kristus, inför Gud. *47/03 Paulus' andra brev till korintierna, 3 Kapitlet Paulus' andra brev till korintierna, 3 Kapitlet Korintierna själva äro ett anbefallningsbrev för Paulus. Det nya och det gamla förbundets ämbeten.
- Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva? Eller behöva vi
kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller
kanhända ifrån eder? - Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra
hjärtan, känt och läst av alla människor. - Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom
oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande,
icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på
människohjärtan. - En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud.
- Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något,
såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava
kommer från Gud, - som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett
nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty
bokstaven dödar, men Anden gör levande. - Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på
stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde
se på Moses’ ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken
dock var försvinnande, - huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava!
- Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste
rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet. - Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som
förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet. - Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så
måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större
härlighet. - Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga
- och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt
ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var
försvinnande tog en ände. - Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets
skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse
oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det. - Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses
föreläses. - Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset
bort. - Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.
- Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens
härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från
den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar,
som själv är ande.
*47/04 Paulus’ andra brev till korintierna, 4 KapitletPaulus’ andra brev till korintierna, 4 Kapitlet
Paulus förkunnar evangelium frimodigt, rent och klart, under bedrövelser och faror, men med kraft från Gud och med hopp om en stundande, översvinnlig härlighet.
- Därför, då vi nu, genom den barmhärtighet som har vederfarits
oss, hava detta ämbete, så fälla vi icke modet. - Nej, vi hava frånsagt oss allt skamligt hemlighetsväsen och gå
icke illfundigt till väga, ej heller förfalska vi Guds ord, utan
framlägga öppet sanningen och anbefalla oss så, inför Gud, hos
var människas samvete. - Och om vårt evangelium nu verkligen är bortskymt av ett
täckelse, så finnes det täckelset hos dem som gå förlorade. - Ty de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat,
att de icke se det sken som utgår från evangelium om Kristi,
Guds egen avbilds, härlighet. - Vi predika ju icke oss själva, utan Kristus Jesus såsom Herre,
och oss såsom tjänare åt eder, för Jesu skull. - Ty den Gud som sade: »Ljus skall lysa fram ur mörkret», han är
den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen
om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall
kunna sprida sitt sken. - Men denna skatt hava vi i lerkärl, för att den översvinnliga
kraften skall befinnas vara Guds och icke något som kommer från
oss. - Vi äro på allt sätt i trångmål, dock icke utan utväg; vi äro
rådvilla, dock icke rådlösa; - vi äro förföljda, dock icke givna till spillo; vi äro slagna
till marken, dock icke förlorade. - Alltid bära vi Jesu dödsmärken på vår kropp, för att också Jesu
liv skall bliva uppenbarat i vår kropp. - Ja, ännu medan vi leva, överlämnas vi för Jesu skull beständigt
åt döden, på det att ock Jesu liv må bliva uppenbarat i vårt
dödliga kött. - Så utför nu döden sitt verk i oss, men i eder verkar livet.
- Men såsom det är skrivet: »Jag tror, därför talar jag ock», så
tro också vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi
ock, - ty vi veta att han som uppväckte Herren Jesus, han skall ock
uppväcka oss med Jesus och ställa oss inför sig tillsammans med
eder. - Allt sker nämligen för eder skull, på det att nåden, genom att
komma allt flera till del, må bliva så mycket större och verka
en allt mer överflödande tacksägelse, Gud till ära. - Därför fälla vi icke modet; om ock vår utvärtes människa förgås,
så förnyas likväl vår invärtes människa dag efter dag. - Ty vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga,
bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet som
väger översvinnligen tungt och varar i evighet — - åt oss som icke hava till ögonmärke de ting som synas, utan dem
som icke synas; ty de ting som synas, de vara allenast en tid,
med de som icke synas, de vara i evighet.
*47/05 Paulus’ andra brev till korintierna, 5 KapitletPaulus’ andra brev till korintierna, 5 Kapitlet
Vår jordiska kroppshydda skall utbytas mot en himmelsk. Under väntan på denna förvaltar Paulus sitt ämbete med gott mod, till Guds ära och församlingens bästa, i tro på den uppståndne, på en ny skapelse och på försoning med Gud genom Kristus.
- Ty vi veta, att om vår kroppshydda, vår jordiska boning,
nedbrytes, så hava vi en byggnad som kommer från Gud, en boning
som icke är gjord med händer, en evig boning i himmelen. - Därför sucka vi ju ock av längtan att få överkläda oss med vår
himmelska hydda; - ty hava vi en gång iklätt oss denna, skola vi sedan icke komma
att befinnas nakna. - Ja, vi som ännu leva här i kroppshyddan, vi sucka och äro
betungade, eftersom vi skulle vilja undgå att avkläda oss och i
stället få överkläda oss, så att det som är dödligt bleve
uppslukat av livet. - Och den som har berett oss till just detta, det är Gud, som till
en underpant har givit oss Anden. - Så äro vi då alltid vid gott mod. Vi veta väl att vi äro borta
ifrån Herren, så länge vi äro hemma i kroppen; - ty vi vandra här i tro och icke i åskådning.
- Men vi äro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifrån
kroppen och komma hem till Herren. - Därför söka vi ock vår ära i att vara honom till behag, vare sig
vi äro hemma eller borta. - Ty vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi
domstol, för att var och en skall få igen sitt jordelivs
gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort
gott eller ont. - Då vi alltså veta vad det är att frukta Herren, söka vi att
»vinna människor», men för Gud är det uppenbart hurudana vi äro;
och jag hoppas att det också är uppenbart för edra samveten. - Vi vilja nu ingalunda åter anbefalla oss själva hos eder, men vi
vilja giva eder en anledning att berömma eder i fråga om oss, så
att I haven något att svara dem som berömma sig av utvärtes ting
och icke av vad som är i hjärtat. - Ty om vi hava varit »från våra sinnen», så har det varit i Guds
tjänst; om vi åter äro vid lugn besinning, så är det eder till
godo. - Ty Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi tänka så: en har dött
för alla, alltså hava de alla dött. - Och han har dött för alla, på det att de som leva icke mer må
leva för sig själva, utan leva för honom som har dött och
uppstått för dem. - Allt ifrån denna tid veta vi därför för vår del icke av någon
efter köttet. Och om vi än efter köttet hade lärt känna
Kristus, så känna vi honom nu icke mer på det sättet. - Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det
gamla är förgånget; se, något nytt har kommit! - Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig
själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete. - Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv;
han tillräknar icke människorna deras synder, och han har
betrott oss med försoningens ord. - Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar
genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med
Gud. - Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort
till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från
Gud.
*47/06 Paulus’ andra brev till korintierna, 6 KapitletPaulus’ andra brev till korintierna, 6 Kapitlet
Paulus förmanar korintierna att rätt mottaga Guds nåd, framhåller huru han själv under många lidanden har bevisat sig såsom Guds tjänare, bjuder dem att skilja sig ifrån de otrogna och att beflita sig om renhet.
- Men såsom medarbetare förmana vi eder ock att icke så mottaga
Guds nåd, att det bliver utan frukt. - Han säger ju:
»Jag bönhör dig i behaglig tid,
och jag hjälper dig på frälsningens dag.»
Se, nu är den välbehagliga tiden; se, nu är frälsningens dag. - Härvid vilja vi icke i något stycke vara till någon anstöt, på
det att vårt ämbete icke må bliva smädat. - Fastmer vilja vi i allting bevisa oss såsom Guds tjänare, i
mycken ståndaktighet, under bedrövelse och nöd och ångest, - under hugg och slag, under fångenskap och upprorslarm, under
mödor, vakor och svält, - i renhet, i kunskap, i tålamod och godhet, i helig ande, i
oskrymtad kärlek, - med sanning i vårt tal, med kraft från Gud, med rättfärdighetens
vapen både i högra handen och i vänstra, - under ära och smälek, under ont rykte och gott rykte, såsom
villolärare, då vi dock äro sannfärdiga, - såsom okända, fastän vi äro väl kända, såsom döende, men se, vi
leva, såsom tuktade, men likväl icke till döds, - såsom bedrövade, men dock alltid glada, såsom fattiga, medan vi
dock göra många rika, såsom utblottade på allt, men likväl
ägande allt. - Vi hava nu upplåtit vår mun och talat öppet till eder, I
korintier. Vårt hjärta har vidgat sig för eder. - Ja, det rum I haven i vårt inre är icke litet, men i edra
hjärtan är allenast litet rum. - Given oss då lika för lika — om jag nu får tala såsom till barn
— ja, vidgen också I edra hjärtan. - Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro; det bleve omaka
par. Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet,
eller vilken gemenskap har ljus med mörker? - Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har
den som tror med den som icke tror? - Eller huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? Vi äro
ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: »Jag skall bo
i dem och vandra ibland dem; jag skall vara deras Gud, och de
skola vara mitt folk.» - Alltså: »Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger
Herren; kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot
eder - och vara en Fader för eder; och I skolen vara mina söner och
döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.»
7:1. [1]
[1] 2 Kor 7:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. — Red för den
elektroniska utgåvan.
*47/07 Paulus’ andra brev till korintierna, 7 Kapitlet
- Då vi nu hava dessa löften, mina älskade, så låtom oss rena oss
från allt som befläckar vare sig kött eller ande, i det vi
fullborda vår helgelse i Guds fruktan.
Paulus’ andra brev till korintierna, 7 Kapitlet
Paulus gläder sig över de vittnesbörd om korintiernas tillgivenhet och lydnad som han har mottagit genom Titus.
2. Bereden oss ett rum i edra hjärtan; vi hava icke handlat orätt
mot någon, icke varit någon till skada, icke gjort någon något förfång. -- 3. Jag säger icke detta för att döma eder; jag har ju redan sagt att I haven ett rum i vårt hjärta, så att vi skola både dö och leva med varandra. 4. Stor är den tillit som jag har till eder, mycket berömmer jag mig av eder; jag har fått hugnad i fullt mått och glädje i rikt överflöd, mitt i allt vårt betryck.
5. Ty väl fingo vi till köttet ingen ro, icke ens sedan vi hade
kommit till Macedonien, utan vi voro på allt sätt i trångmål, utifrån genom strider, inom oss genom farhågor; 6. men Gud, som tröstar dem som äro betryckta, han tröstade oss genom Titus' ankomst, 7. och icke allenast genom hans ankomst, utan ock därigenom att han hade fått så mycken hugnad av eder. Han omtalade nämligen för oss eder längtan, eder klagan, eder iver i fråga om mig; och så gladde jag mig ännu mer.
8. Ty om jag ock bedrövade eder genom mitt brev, så ångrar jag nu
icke detta. Nej, om jag förut ångrade det -- eftersom jag ser att det brevet har bedrövat eder, låt vara allenast för en liten tid -- 9. så gläder jag mig nu i stället, icke därför att I bleven bedrövade, utan därför att eder bedrövelse lände eder till bättring. Det var ju efter Guds sinne som I bleven bedrövade, och I haven alltså icke genom oss lidit någon skada. 10. Ty den bedrövelse som är efter Guds sinne kommer åstad en bättring som leder till frälsning, och som man icke ångrar; men världens bedrövelse kommer åstad död. 11. Se, just detta, att I bleven bedrövade efter Guds sinne, huru mycket nit har det icke framkallat hos eder, ja, huru många ursäkter, huru stor förtrytelse, huru mycken fruktan, huru mycken längtan, huru mycken iver, huru många bestraffningar! På allt sätt haven I bevisat att I viljen vara rena i den sak det här gäller. -- 12. Om jag skrev till eder, så skedde detta alltså icke för den mans skull, som hade gjort orätt, ej heller för den mans skull, som hade lidit orätt, utan på det att edert nit för oss skulle bliva uppenbart bland eder själva inför Gud.
13. Så hava vi nu fått hugnad. Och till den hugnad, som vi redan
för egen del fingo, kom den ännu mer överflödande glädje som bereddes oss av den glädje Titus hade fått. Ty hans ande har fått vederkvickelse genom eder alla. 14. Och om jag inför honom har berömt mig något i fråga om eder, så har jag icke kommit på skam därmed; utan likasom vi eljest i allting hava talat sanning inför eder, så har också det som vi inför Titus hava sagt till eder berömmelse visat sig vara sanning. 15. Och hans hjärta överflödar ännu mer av kärlek till eder, då han nu påminner sig allas eder lydnad, huru I villigt togen emot honom, med fruktan och bävan.
16. Jag gläder mig över att jag, i allt vad eder angår, kan vara vid
gott mod.
*47/08 Paulus’ andra brev till korintierna, 8 Kapitlet
Paulus’ andra brev till korintierna, 8 Kapitlet
Paulus uppmanar korintierna att deltaga i en insamling för de kristna i Jerusalem. Titus, som nu sändes för att uppbära deras bidrag, anbefalles, jämte sina två följeslagare, åt församlingen.
- Vi vilja meddela eder, käre bröder, huru Guds nåd har verkat i
Macedoniens församlingar. - Fastän de hava varit prövade av svår nöd, har deras överflödande
glädje, mitt under deras djupa fattigdom, så flödat över, att de
av gott hjärta hava givit rikliga gåvor. - Ty de hava givit efter sin förmåga, ja, över sin förmåga, och
det självmant; därom kan jag vittna. - Mycket enträget bådo de oss om den ynnesten att få vara med om
understödet åt de heliga. - Och de gåvo icke allenast vad vi hade hoppats, utan sig själva
gåvo de, först och främst åt Herren, och så åt oss, genom Guds
vilja. - Så kunde vi uppmana Titus att han skulle fortsätta såsom han
hade begynt och föra jämväl detta kärleksverk bland eder till
fullbordan. - Ja, då I nu utmärken eder i alla stycken: i tro, i tal, i
kunskap, i allsköns nit, i kärlek, den kärlek som av eder har
blivit oss bevisad, så mån I se till, att I också utmärken eder
i detta kärleksverk. - Detta säger jag dock icke såsom en befallning, utan därför att
jag, genom att framhålla andras nit, vill pröva om också eder
kärlek är äkta. - I kännen ju vår Herres, Jesu Kristi, nåd, huru han, som var rik,
likväl blev fattig för eder skull, på det att I genom hans
fattigdom skullen bliva rika. - Det är allenast ett råd som jag härmed giver. Ty detta kan vara
nyttigt för eder. I voren ju före de andra — redan under förra
året — icke allenast när det gällde att sätta saken i verket,
utan till och med när det gällde att besluta sig för den. - Fullborden nu ock edert verk, så att I, som voren så villiga att
besluta det, jämväl, i mån av edra tillgångar, fören det till
fullbordan. - Ty om den goda viljan är för handen, så bliver den välbehaglig
med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har. - Ty meningen är icke att andra skola hava lättnad och I själva
lida nöd. Nej, en utjämning skall ske, - så att edert överflöd denna gång kommer deras brist till hjälp,
för att en annan gång deras överflöd skall komma eder brist till
hjälp. Så skall en utjämning ske, - efter skriftens ord: »Den som hade samlat mycket hade intet till
överlopps, och den som hade samlat litet, honom fattades intet.» - Gud vare tack, som också i Titus’ hjärta ingiver samma nit för
eder. - Ty han mottog villigt vår uppmaning; ja, han var så nitisk, att
han nu självmant far åstad till eder. - Med honom sända vi ock här en broder som i alla våra
församlingar prisas för sitt nit om evangelium; - dessutom har han ock av församlingarna blivit utvald att vara
vår följeslagare, när vi skola begiva oss åstad med den
kärleksgåva som nu genom vår försorg kommer till stånd, Herren
till ära och såsom ett vittnesbörd om vår goda vilja. - Därmed vilja vi förebygga att man talar illa om oss, i vad som
rör det rikliga sammanskott som nu genom vår försorg kommer till
stånd. - Ty vi vinnlägga oss om vad som är gott icke allenast inför
Herren, utan ock inför människor. - Jämte dessa sända vi en annan av våra bröder, vilkens nit vi
ofta och i många stycken hava funnit hålla provet, och som nu på
grund av sin stora tillit till eder är ännu mycket mer nitisk. - Om jag nu har anbefallt Titus, så mån I besinna att han är min
medbroder och min medarbetare till edert bästa; och om jag har
skrivit om andra våra bröder, så mån I besinna att de äro
församlingssändebud och Kristi ära. - Given alltså inför församlingarna bevis på eder kärlek, och
därmed också på sanningen av det som vi inför dem hava sagt till
eder berömmelse.
*47/09 Paulus’ andra brev till korintierna, 9 KapitletPaulus’ andra brev till korintierna, 9 Kapitlet
Ytterligare uppmaningar till korintierna att lämna bidrag till understödet åt de kristna i Jerusalem.
- Om understödet till de heliga är det nu visserligen överflödigt
att jag här skriver till eder; - jag känner ju eder goda vilja, och av den plägar jag, i fråga om
eder, berömma mig inför macedonierna, i det jag omtalar att
Akaja ända sedan förra året har varit redo, och att det är just
edert nit som har eggat så många andra. - Likväl sänder jag nu åstad dessa bröder, för att det som jag har
sagt till eder berömmelse icke skall i denna del befinnas hava
varit tomt tal. Ty, såsom jag förut har sagt, jag vill att I
skolen vara redo. - Eljest, om några macedonier komma med mig och finna eder
oberedda, kunna vi — för att icke säga I — till äventyrs komma
på skam med vår tillförsikt i denna sak. - Jag har därför funnit det vara nödvändigt att uppmana bröderna
att i förväg begiva sig till eder och förbereda den rikliga
»välsignelsegåva» som I redan haven utlovat. De skola laga att
denna är tillreds såsom en riklig gåva, och icke såsom en gåva i
njugghet. - Besinnen detta: den som sår sparsamt, han skall ock skörda
sparsamt; men den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig
välsignelse. - Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta,
icke med olust eller av tvång, ty »Gud älskar en glad givare». - Men Gud är mäktig att i överflödande mått låta all nåd komma
eder till del, så att I alltid i allo haven allt till fyllest
och i överflöd kunnen giva till allt gott verk, - efter skriftens ord:
»Han utströr, han giver åt de fattiga,
hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.» - Och han som giver såningsmannen »säd till att så och bröd till
att äta», han skall ock giva eder utsädet och låta det föröka
sig och skall bereda växt åt eder rättfärdighets frukt. - I skolen bliva så rika på allt, att I av gott hjärta kunnen giva
allahanda gåvor, vilka, när de överlämnas genom oss, skola
framkalla tacksägelse till Gud. - Ty det understöd, som kommer till stånd genom denna eder tjänst,
skall icke allenast avhjälpa de heligas brist, utan verka ännu
långt mer genom att framkalla många tacksägelser till Gud. - De skola nämligen, därför att I visen eder så väl hålla provet i
fråga om detta understöd, komma att prisa Gud för att I med så
lydaktigt sinne bekännen eder till Kristi evangelium och av så
gott hjärta visen dem och alla andra edert deltagande. - De skola ock själva bedja för eder och längta efter eder, för
den Guds nåds skull, som i så översvinnligen rikt mått beskäres
eder. - Ja, Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva!
*47/10 Paulus’ andra brev till korintierna, 10 KapitletPaulus’ andra brev till korintierna, 10 Kapitlet
Paulus bemöter sina motståndare, som hade påstått att han väl i brev, men icke personligen kunde uppträda med myndighet, och att han otillbörligt berömde sig.
- Jag Paulus själv, som »är så ödmjuk, när jag står ansikte mot
ansikte med eder, men visar mig så modig mot eder, när jag är
långt borta», jag förmanar eder vid Kristi saktmod och mildhet - och beder eder se till, att jag icke, när jag en gång är hos
eder, måste »visa mig modig», i det jag helt oförskräckt tänker
våga mig på somliga som mena att vi »vandra efter köttet». - Ty fastän vi vandra i köttet, föra vi dock icke en strid efter
köttet. - Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro
tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen. - Ja, vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som
uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags
tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad. - Och när lydnaden fullt har kommit till väldet bland eder, då äro
vi redo att näpsa all olydnad. - Sen då vad som ligger öppet för allas ögon. Om någon i sitt
sinne är viss om att han hör Kristus till, så må han ytterligare
besinna inom sig, att lika visst som han själv hör Kristus till,
lika visst göra också vi det. - Och om jag än något härutöver berömmer mig, då nu fråga är om
vår myndighet — den som Herren har givit oss, till att uppbygga
eder och icke till att nedbryta — så skall jag dock icke komma
på skam därmed. - Jag vill icke att det skall se ut, som om jag med mina brev
allenast tänkte skrämma eder. - Ty man säger ju: »Hans brev äro väl myndiga och stränga, men när
han kommer själv, uppträder han utan kraft, och på hans ord
aktar ingen.» - Den som säger sådant, han må emellertid göra sig beredd på att
sådana som vi äro i orden, genom våra brev, när vi äro
frånvarande, sådana skola vi ock visa oss i gärningarna, när vi
äro närvarande. - Ty vi äro icke nog dristiga att räkna oss till eller jämföra oss
med somliga som giva sig själva gott vitsord, men som äro utan
förstånd, i det att de mäta sig allenast efter sig själva och
jämföra sig allenast med sig själva. - Vi för vår del vilja icke berömma oss till övermått, utan
allenast efter måttet av det område som Gud tillmätte åt oss,
när han bestämde att vi skulle nå fram jämväl till eder. - Ty vi sträcka oss icke utom vårt område, såsom nådde vi icke
rätteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om
Kristus hunnit fram jämväl till eder. - När vi säga detta, berömma vi oss icke till övermått, icke av
andras arbete. Men väl hava vi det hoppet, att i samma mån som
eder tro växer till, vi inom det område som har tillfallit oss
skola bland eder vinna framgång, i så överflödande mått, - att vi också få förkunna evangelium i trakter som ligga bortom
eder — och detta utan att vi, inom ett område som tillhör
andra, berömma oss i fråga om det som redan där är uträttat. - Men »den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren».
- Ty icke den håller provet, som giver sig själv gott vitsord,
utan den som Herren giver sådant vitsord.
*47/11 Paulus’ andra brev till korintierna, 11 KapitletPaulus’ andra brev till korintierna, 11 Kapitlet
Paulus beder korintierna hava fördrag med hans »dårskap», att han nämligen nu, då de visade sig icke uppskatta vad han oegennyttigt hade gjort för dem, måste framhålla att han dock i Kristi tjänst både hade arbetat och lidit mer än de falska apostlar som hålla på att förleda dem.
- Jag skulle önska att I villen hava fördrag med mig, om jag nu
talar något litet efter dårars sätt. Dock, I haven helt visst
fördrag med mig. - Ty jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har
trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa
fram inför honom en ren jungfru. - Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva,
så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas
ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus. - Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava
predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut
haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut
haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl. - Jag menar nu att jag icke i något stycke står tillbaka för dessa
så övermåttan höga »apostlar». - Om jag än är oförfaren i talkonsten, så är jag det likväl icke i
fråga om kunskap. Tvärtom, vi hava på allt sätt, i alla
stycken, lagt vår kunskap i dagen inför eder. - Eller var det väl en synd jag begick, när jag för intet
förkunnade Guds evangelium för eder och sålunda ödmjukade mig,
på det att I skullen bliva upphöjda? - Andra församlingar plundrade jag, i det jag, för att kunna tjäna
eder, tog lön av dem. - Och när jag under min vistelse hos eder led brist, låg jag ändå
ingen till last; ty den brist jag led avhjälptes av bröderna,
när de kommo från Macedonien. Ja, på allt sätt aktade jag mig
för att vara eder till tunga, och allt framgent skall jag akta
mig därför. - Så visst som Kristi sannfärdighet är i mig, den berömmelsen
skall icke få tagas ifrån mig i Akajas bygder. - Varför? Månne därför att jag icke älskar eder? Gud vet att jag
så gör. - Och vad jag nu gör, det skall jag ock framgent göra, för att de
som trakta efter tillfälle att bliva likställda med oss i fråga
om berömmelse skola genom mig berövas tillfället därtill. - Ty de männen äro falska apostlar, oredliga arbetare, som
förskapa sig till Kristi apostlar. - Och detta är icke att undra på. Satan själv förskapar sig ju
till en ljusets ängel. - Det är då icke något märkligt, om jämväl hans tjänare så
förskapa sig, att de likna rättfärdighetens tjänare. Men deras
ände skall svara emot deras gärningar. - Åter säger jag: Ingen må mena att jag är en dåre; men om jag
vore det, så mån I ändå hålla till godo med mig — låt vara
såsom med en dåre — så att ock jag får berömma mig något litet. - Vad jag talar, då jag nu med sådan tillförsikt berömmer mig, det
talar jag icke efter Herrens sinne, utan efter dårars sätt. - Då så många berömma sig på köttsligt vis, vill ock jag berömma
mig; - I haven ju gärna fördrag med dårar, I som själva ären så kloka.
- I fördragen ju, om man trälbinder eder, om man utsuger eder, om
man fångar eder, om man förhäver sig över eder, om man slår eder
i ansiktet. - Till vår skam måste jag tillstå att vi för vår del hava »varit
för svaga» till sådant. Men eljest, vadhelst andra kunna göra
sig stora med, det kan också jag göra mig stor med — om jag nu
får tala efter dårars sätt. - Äro de hebréer, så är jag det ock. Äro de israeliter, så är jag
det ock. Äro de Abrahams säd, så är jag det ock. - Äro de Kristi tjänare, så är jag det ännu mer — om jag nu får
tala såsom vore jag en dåre. Jag har haft mer arbete, oftare
varit i fängelse, fått hugg och slag till överflöd, varit i
dödsnöd många gånger. - Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio slag, på ett när.
- Tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag
blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt
dygn har jag drivit omkring på djupa havet. - Jag har ofta måst vara ute på resor; jag har utstått faror på
floder, faror bland rövare, faror genom landsmän, faror genom
hedningar, faror i städer, faror i öknar, faror på havet, faror
bland falska bröder — - allt under arbete och möda, under mångfaldiga vakor, under
hunger och törst, under svält titt och ofta, under köld och
nakenhet. - Och till allt annat kommer det, att jag var dag är överlupen, då
jag måste hava omsorg om alla församlingarna. - Vem är svag, utan att också jag bliver svag? Vem kommer på
fall, utan att jag bliver upptänd? — - Om jag nu måste berömma mig, så vill jag berömma mig av min
svaghet. - Herren Jesu Gud och Fader, han som är högtlovad i evighet, vet
att jag icke ljuger. - I Damaskus lät konung Aretas’ ståthållare sätta ut vakt vid
damaskenernas stad för att gripa mig; - och jag måste i en korg släppas ned genom en öppning på muren
och kom så undan hans händer.
*47/12 Paulus’ andra brev till korintierna, 12 KapitletPaulus’ andra brev till korintierna, 12 Kapitlet
Paulus omnämner sina himmelska syner och tillika sin svaghet, vilken genom Guds nåd har blivit hans starkhet. Mot korintierna har varken han själv eller någon av de män han har sänt till dem förbrutit sig.
- Jag måste ytterligare berömma mig. Väl är sådant icke eljest
nyttigt, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser, som
hava beskärts mig av Herren. - Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan
blev uppryckt ända till tredje himmelen; huruvida det nu var i
kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet
jag icke, Gud allena vet det. - Ja, jag vet om denne man, att han — huruvida det nu var i
kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet
jag icke, Gud allena vet det — - jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick
höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en
människa att uttala. - I fråga om den mannen vill jag berömma mig, men i fråga om mig
själv vill jag icke berömma mig, om icke av min svaghet. - Visserligen skulle jag icke vara en dåre, om jag ville berömma
mig själv, ty det vore sanning som jag då skulle tala; men
likväl avhåller jag mig därifrån, för att ingen skall hava högre
tankar om mig än skäligt är, efter vad han ser hos mig eller hör
av mig. - Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina
övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt
kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag
icke skall förhäva mig. - Att denne måtte vika ifrån mig, därom har jag tre gånger bett
till Herren. - Men Herren har sagt till mig; »Min nåd är dig nog, ty kraften
fullkomnas i svaghet.» Därför vill jag hellre med glädje
berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och
vila över mig. - Ja, därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i
förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då
är jag stark. - Så har jag nu gjort mig till en dåre; I haven själva nödgat mig
därtill. Jag hade ju bort få gott vitsord av eder; ty om jag än
är ett intet, så har jag dock icke i något stycke stått tillbaka
för dessa så övermåttan höga »apostlar». - De gärningar som äro en apostels kännemärken hava ock med all
uthållighet blivit gjorda bland eder, genom tecken och under och
kraftgärningar. - Och haven I väl i något stycke blivit tillbakasatta för de andra
församlingarna? Dock, kanhända i det stycket, att jag för min
del icke har legat eder till last? Den oförrätten mån I då
förlåta mig. - Se, det är nu tredje gången som jag står redo att komma till
eder. Och jag skall icke ligga eder till last, ty icke edert
söker jag, utan eder själva. Och barnen äro ju icke pliktiga
att spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen. - Och för min del vill jag gärna för edra själar både offra vad
jag äger och låta mig själv offras hel och hållen. Om jag nu så
högt älskar eder, skall jag väl därför bliva mindre älskad? - Dock, det kunde ju vara så, att jag visserligen icke själv hade
betungat eder, men att jag på en listig omväg hade fångat eder,
jag som är så illfundig. - Har jag då verkligen, genom någon av dem som jag har sänt till
eder, berett mig någon orätt vinning av eder? - Sant är att jag bad Titus fara och sände med honom den andre
brodern. Men icke har väl Titus berett mig någon orätt vinning
av eder? Hava vi icke båda vandrat i en och samme Ande? Hava
vi icke båda gått i samma fotspår? - Nu torden I redan länge hava menat att det är inför eder som vi
försvara oss. Nej, det är inför Gud, i Kristus, som vi tala,
men visserligen alltsammans för att uppbygga eder, I älskade. - Ty jag fruktar att jag vid min ankomst till äventyrs icke skall
finna eder sådana som jag skulle önska, och att jag själv då av
eder skall befinnas vara sådan som I icke skullen önska. Jag
fruktar att till äventyrs kiv, avund, vrede, genstridighet,
förtal, skvaller, uppblåsthet och oordning råda bland eder. - Ja, jag fruktar att min Gud skall låta mig vid min ankomst åter
bliva förödmjukad genom eder, och att jag skall få sörja över
många av dem som förut hava syndat, och som ännu icke hava känt
ånger över den orenhet och otukt och lösaktighet som de hava
övat.
*47/13 Paulus’ andra brev till korintierna, 13 KapitletPaulus’ andra brev till korintierna, 13 Kapitlet
Paulus förbereder korintierna på att han vid sin ankomst vill hålla rannsakning med dem och förmanar dem att redan förut hålla rannsakning med sig själva. Avslutande förmaningar. Sluthälsning och slutönskan.
- Det är nu tredje gången som jag skall komma till eder; »efter
två eller tre vittnens utsago skall var sak avgöras». - Till dem som förut hava syndat och till alla de andra har jag
redan i förväg sagt, och jag säger nu åter i förväg — nu då jag
är borta ifrån eder, likasom förut då jag för andra gången var
hos eder — att jag icke skall visa någon skonsamhet, när jag
kommer igen. - I viljen ju hava ett bevis för att det är Kristus som talar i
mig, han som icke är svag mot eder, utan är stark bland eder. - Ty om han än blev korsfäst i följd av svaghet, så lever han dock
av Guds kraft. Också vi äro ju svaga i honom, men av Guds kraft
skola vi leva med honom och bevisa det på eder. - Rannsaken eder själva, huruvida I ären i tron, ja, pröven eder
själva. Eller kännen I icke med eder själva att Jesus Kristus
är i eder? Varom icke, så hållen I ej provet. - Att vi för vår del icke äro av dem som ej hålla provet, det
hoppas jag att I skolen få lära känna. - Men vi bedja till Gud att I icke mån göra något ont, detta icke
för att vi å vår sida skola synas hålla provet, utan för att I
själva verkligen skolen göra vad gott är. Sedan må vi å vår
sida gärna anses icke hålla provet. - Ty icke mot sanningen, utan allenast för sanningen förmå vi
något. - Och vi glädja oss, när vi äro svaga, men I ären starka. Just
detta bedja vi också om, att I mån alltmer fullkomnas. - Och medan jag ännu är borta ifrån eder, skriver jag detta, för
att jag icke, när jag är hos eder, skall nödgas uppträda med
stränghet, i kraft av den myndighet som Herren har givit mig,
till att uppbygga och icke till att nedbryta. - För övrigt, mina bröder, varen glada, låten fullkomna eder,
låten förmana eder, varen ens till sinnes, hållen frid; då skall
kärlekens och fridens Gud vara med eder. - Hälsen varandra med en helig kyss. Alla de heliga hälsa eder.
- Herrens, Jesu Kristi, nåd och Guds kärlek och den helige Andes
delaktighet vare med eder alla.
*48/ Paulus’ brev till galaterna
*48/01 Paulus’ brev till galaterna, 1 KapitletPaulus’ brev till galaterna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar församlingarna i Galatien, uttalar sin förundran över deras snara avfall från det evangelium han har förkunnat, framhåller att han har mottagit detta evangelium genom uppenbarelse från Gud och icke genom undervisning av människor.
- Paulus, apostel, icke från människor, ej heller genom någon
människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som
har uppväckt honom från de döda — - jag, jämte alla de bröder som äro här med mig, hälsar
församlingarna i Galatien. - Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och ifrån
Herren Jesus Kristus, - som har utgivit sig själv för våra synder, för att rädda oss
från den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och Faders
vilja. - Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen.
- Det förundrar mig att I så hastigt avfallen från honom, som har
kallat eder till att vara i Kristi nåd, och vänden eder till ett
nytt evangelium. - Likväl är detta icke något annat »evangelium»; det är allenast
så, att några finnas som vålla förvirring bland eder och vilja
förvända Kristi evangelium. - Men om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från
himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat
för eder, så vare han förbannad. - Ja, såsom vi förut hava sagt, så säger jag nu åter: Om någon
förkunnar evangelium för eder i strid mot vad I haven undfått,
så vare han förbannad. - Är det då människor som jag nu söker vinna för mig, eller är det
Gud? Står jag verkligen efter att »vara människor till behag»?
Nej, om jag ännu ville vara människor till behag, så vore jag
icke en Kristi tjänare. - Ty det vill jag säga eder, mina bröder, att det evangelium som
har blivit förkunnat av mig icke är någon människolära. - Det är ju icke heller av någon människa som jag har undfått det
eller blivit undervisad däri, utan genom en uppenbarelse från
Jesus Kristus. - I haven ju hört huru det var med mig, medan jag ännu vandrade i
judiskt väsende: att jag då övermåttan våldsamt förföljde Guds
församling och ville utrota den, - ja, att jag gick längre i judiskt väsende än många av mina
samtida landsmän och ännu ivrigare nitälskade för mina fäders
stadgar. - Men när han, som allt ifrån min moders liv har avskilt mig, och
som genom sin nåd har kallat mig, - täcktes i mig uppenbara sin Son, för att jag bland hedningarna
skulle förkunna evangelium om honom, då begav jag mig strax
åstad; jag rådförde mig icke med någon människa, - ej heller for jag upp till Jerusalem, till dem som före mig voro
apostlar. I stället for jag bort till Arabien och vände så åter
tillbaka till Damaskus. - Först sedan, tre år därefter, for jag upp till Jerusalem, för
att lära känna Cefas, och jag stannade hos honom femton dagar. - Men av de andra apostlarna såg jag ingen; allenast Jakob,
Herrens broder, såg jag. - Och Gud vet att jag icke ljuger i vad jag här skriver till eder.
- Därefter for jag till Syriens och Ciliciens bygder.
- Men för de kristna församlingarna i Judeen var jag personligen
okänd. - De hörde allenast huru man sade: »Han som förut förföljde oss,
han förkunnar nu evangelium om den tro som han förr ville
utrota.» - Och de prisade Gud för min skull.
*48/02 Paulus’ brev till galaterna, 2 KapitletPaulus’ brev till galaterna, 2 Kapitlet
Paulus framhåller huru det evangelium, som han förkunnar för hedningarna, till fullo har blivit godkänt också av apostlarna i Jerusalem, och huru han i Antiokia mot Petrus har försvarat detta frihetens evangelium. Både judar och hedningar bliva rättfärdiga av tro på Kristus, icke av laggärningar.
- Efter fjorton års förlopp for jag sedan åter upp till Jerusalem,
åtföljd av Barnabas; jag tog då också Titus med mig. - Men det var på grund av en uppenbarelse som jag for dit. Och
för bröderna där framlade jag det evangelium som jag predikar
bland hedningarna; särskilt framlade jag det för de män som
stodo högst i anseende — detta av oro för att mitt strävande nu
vore förgäves eller förut hade varit det. - Men icke ens Titus, min följeslagare, som var grek, blev nödgad
att låta omskära sig. - Det var nämligen så, att några falska bröder hade kommit att
upptagas i församlingen, dit de hade smugit sig in för att
bespeja vår frihet, den som vi hava i Kristus Jesus, varefter de
ville trälbinda oss. - Dock gåvo vi icke ens ett ögonblick vika för dem genom en sådan
underkastelse; ty vi ville att evangelii sanning skulle bliva
bevarad hos eder. - Och vad angår dem som ansågos något vara — hurudana de nu voro,
det kommer icke mig vid; Gud har icke anseende till personen —
så sökte icke dessa män, de som stodo högst i anseende, att
pålägga mig några nya förpliktelser. - Tvärtom; de sågo att jag hade blivit betrodd med att förkunna
evangelium för de oomskurna, likasom Petrus hade fått de
omskurna på sin del — - ty densamme som hade stått Petrus bi vid hans apostlaverksamhet
bland de omskurna, han hade ock stått mig bi bland hedningarna
— - och när de nu förnummo vilken nåd som hade blivit mig given,
räckte de mig och Barnabas handen till samarbete, både Jakob och
Cefas och Johannes, de män som räknades för själva
stödjepelarna; vi skulle verka bland hedningarna, och de bland
de omskurna. - Allenast skulle vi tänka på de fattiga; och just detta har jag
också vinnlagt mig om att göra. - Men när Cefas kom till Antiokia, trädde jag öppet upp mot honom,
ty han hade befunnits skyldig till en försyndelse. - Förut hade han nämligen ätit tillsammans med hedningarna; men så
kommo några män dit från Jakob, och efter deras ankomst drog han
sig tillbaka och höll sig undan, av fruktan för de omskurna. - Till samma skrymteri gjorde sig också de andra judarna skyldiga,
och så blev till och med Barnabas indragen i deras skrymteri. - Men när jag såg att de icke vandrade med fasta steg, enligt
evangelii sanning, sade jag till Cefas i allas närvaro: »Om du,
som är en jude, kan leva efter hednisk sed i stället för efter
judisk, varför vill du då nödga hedningarna att leva efter
judiskt sätt?» - Vi för vår del äro väl på grund av vår härkomst judar och icke
»hedniska syndare»; - men då vi nu veta att en människa icke bliver rättfärdig av
laggärningar, utan genom tro på Kristus Jesus, hava också vi
satt vår tro till Jesus Kristus, för att vi skola bliva
rättfärdiga av tro på Kristus, och icke av laggärningar. Ty av
laggärningar bliver intet kött rättfärdigt. - Men om nu jämväl vi, i det vi sökte att bliva rättfärdiga i
Kristus, hava befunnits vara syndare, då är ju Kristus en
syndatjänare? Bort det! - Om så vore att jag byggde upp igen detta samma som jag redan har
brutit ned, då bevisade jag därmed, att jag var en överträdare. - Ty jag för min del har genom lagen dött bort ifrån lagen, för
att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, - och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv
som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som
har älskat mig och utgivit sig själv för mig. - Jag förkastar icke Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas
genom lagen, då hade ju Kristus icke behövt lida döden.
*48/03 Paulus’ brev till galaterna, 3 KapitletPaulus’ brev till galaterna, 3 Kapitlet
Galaterna, som själva hava undfått den helige Ande genom tro, icke genom laggärningar, borde förstå att lagen icke gör till fyllest. Av tro blev Abraham rättfärdig, och löftet till honom upphävdes icke genom den långt senare utgivna lagen, som allenast skulle vara en uppfostrare till Kristus.
- I oförståndige galater! Vem har så dårat eder, I som dock haven
fått Jesus Kristus målad för edra ögon såsom korsfäst? - Allenast det vill jag att I skolen svara mig på: Kom det sig av
laggärningar att I undfingen Anden, eller kom det sig därav att
I lyssnaden i tro? - Ären I så oförståndiga? I, som haven begynt i Anden, viljen I
nu sluta i köttet? - Haven I då upplevat så mycket förgäves — om det nu verkligen
har varit förgäves? - Alltså, att han som förlänade eder Anden och utförde
kraftgärningar bland eder gjorde detta, kom det sig av
laggärningar eller därav att I lyssnaden i tro, - i enlighet med det ordet: »Abraham trodde Gud, och det räknades
honom till rättfärdighet»? - Så mån I nu veta att de som låta det bero på tro, de äro
Abrahams barn. - Och eftersom skriften förutsåg att det var av tro som
hedningarna skulle bliva rättfärdiggjorda av Gud, så gav den i
förväg åt Abraham detta glada budskap: »I dig skola alla folk
varda välsignade.» - Alltså bliva de som låta det bero på tro välsignade tillika med
Abraham, honom som trodde. - Ty alla de som låta det bero på laggärningar, de äro under
förbannelse. Det är nämligen skrivet: »Förbannad vare var och
en som icke förbliver vid allt som är skrivet i lagens bok, och
icke gör därefter.» - Och att ingen i kraft av lag bliver rättfärdig inför Gud, det är
uppenbart, eftersom det heter: »Den rättfärdige skall leva av
tro.» - Men i lagen beror det icke på tro; tvärtom heter det: »Den som
gör efter dessa stadgar skall leva genom dem.» - Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en
förbannelse för vår skull. Det är ju skrivet: »Förbannad är var
och en som är upphängd på trä.» - Vi friköptes, för att den välsignelse som hade givits åt Abraham
skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del, så att
vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden. - Mina bröder, jag vill taga ett exempel från vad som gäller bland
människor. Icke ens när fråga är om en människas
testamentsförordnande, kan någon upphäva det eller lägga något
därtill, sedan det en gång har vunnit gällande kraft. - Nu gåvos löftena åt Abraham, så ock åt hans »säd». Det heter
icke: »och åt dem som komma av din säd», såsom när det talas om
många; utan det heter, såsom när det talas om en enda: »och åt
din säd», vilken är Kristus. - Vad jag alltså vill säga är detta: Ett förordnande som Gud
redan hade givit gällande kraft kan icke genom en lag, som
utgavs fyra hundra trettio år därefter, hava blivit ogiltigt, så
att löftet därmed har gjorts om intet. - Om det nämligen vore på grund av lag som arvet skulle undfås, så
vore det icke på grund av löfte. Men åt Abraham har Gud skänkt
det genom ett löfte. - Vartill tjänade då lagen? Jo, på det att överträdelserna skulle
komma i dagen, blev den efteråt given, för att gälla till dess
att »säden» skulle komma, han åt vilken löftet hade blivit
givet; och den utgavs genom änglar och överlämnades i en
medlares hand. - Men den som är medlare är icke medlare för allenast en enda.
Men Gud är en. - Är då lagen emot Guds löften? Bort det! Om en lag hade blivit
given, som kunde göra levande, då skulle rättfärdigheten
verkligen komma av lagen. - Men nu har skriften inneslutit alltsammans under synd, för att
det som var utlovat skulle, av tro på Jesus Kristus, komma dem
till del som tro. - Men förrän tron kom, voro vi inneslutna under lagen och höllos i
förvar under den, i förbidan på den tro som en gång skulle
uppenbaras. - Så har lagen blivit vår uppfostrare till Kristus, för att vi
skola bliva rättfärdiga av tro. - Men sedan tron har kommit, stå vi icke mer under uppfostrare.
- Alla ären I Guds barn genom tron, i Kristus Jesus;
- ty I alla, som haven blivit döpta till Kristus, haven iklätt
eder Kristus. - Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är
icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus. - Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd,
arvingar enligt löftet.
*48/04 Paulus’ brev till galaterna, 4 KapitletPaulus’ brev till galaterna, 4 Kapitlet
Fordom, när vi voro barn, trälade vi under falska gudamakter, men Gud har frigjort oss och upptagit oss till sina barn. Galaterna böra taga vara på denna sin frihet och behålla samma sinnelag mot aposteln som förr, utan att låta sig vilseledas av andra. Träldomen under lagen och friheten i Kristus hava sina förebilder i Hagar och Sara.
- Vad jag vill säga är detta: Så länge arvingen är barn, finnes
ingen skillnad mellan honom och en träl, fastän han är herre
över alla ägodelarna; - ty han står under förmyndare och förvaltare, intill den tid som
fadern har bestämt. - Sammalunda höllos ock vi, när vi voro barn, i träldom under
världens »makter» [1]. - Men när tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna
och ställd under lagen, - för att han skulle friköpa dem som stodo under lagen, så att vi
skulle få söners rätt. - Och eftersom I nu ären söner, har han sänt i våra hjärtan sin
Sons Ande, som ropar: »Abba! Fader!» - Så är du nu icke mer träl, utan son; och är du son, så är du ock
arvinge, insatt därtill av Gud. - Förut, innan I ännu känden Gud, voren I trälar under gudar som
till sitt väsende icke voro gudar. - Men nu, sedan I haven lärt känna Gud och, vad mer är, haven
blivit kända av Gud, huru kunnen I nu vända tillbaka till de
svaga och arma »makter», under vilka I åter på nytt viljen bliva
trälar? - I akten ju på dagar och på månader och på särskilda tider och
år. — - Jag är bekymrad för eder och fruktar att jag till äventyrs har
arbetat förgäves för eder. - Jag beder eder, mina bröder: Bliven såsom jag är, eftersom jag
har blivit såsom I voren. I haven icke gjort mig något för när. - I veten ju att det var på grund av kroppslig svaghet som jag
första gången kom att förkunna evangelium för eder. - Och fastän mitt kroppsliga tillstånd då väl hade kunnat innebära
en frestelse för eder, så sågen I det ändå icke med ringaktning
eller leda, utan togen emot mig såsom en Guds ängel, ja, såsom
Kristus Jesus själv. - När hör man eder nu prisa eder saliga? Det vittnesbördet kan
jag nämligen giva eder, att I då, om så hade varit möjligt,
skullen hava rivit ut edra ögon och givit dem åt mig. - Så har jag då blivit eder ovän därigenom att jag säger eder
sanningen! - Man söker med iver att vinna eder för sig, men icke med en god
iver; nej, del vilja avspärra eder från andra, för att I med så
mycket större iver skolen hålla eder till dem. - Och det är nu gott att I bliven omfattade med ivrig omsorg, i en
god sak, alltid, och icke allenast när jag är tillstädes hos
eder, - I mina barn, som jag nu åter med vånda måste föda till livet,
intill dess att Kristus har tagit gestalt i eder. - Jag skulle önska att jag just nu vore hos eder och kunde göra
min röst rätt bevekande, Ty jag vet mig knappt någon råd med
eder. - Sägen mig, I som viljen stå under lagen: haven I icke hört vad
lagen säger? - Det är ju skrivet att Abraham fick två söner, en med sin
tjänstekvinna, och en med sin fria hustru. - Men tjänstekvinnans son är född efter köttet, då däremot den
fria hustruns son är född i kraft av löftet. - Dessa ord hava en djupare mening; ty de båda kvinnorna beteckna
två förbund. Av dessa kommer det ena från berget Sina och föder
sina barn till träldom, och detta har sin förebild i Agar. - Berget Sina kallas nämligen i Arabien för Agar och svarar emot
det nuvarande Jerusalem, ty detta lever med sina barn i träldom. - Men det Jerusalem som är därovan, det är fritt, och det är vår
moder. - Så är ju skrivet:
»Jubla, du ofruktsamma,
du som icke föder barn;
brist ut och ropa,
du som icke bliver moder,
Ty den ensamma skall hava många barn,
flera än den som har man.» - Och I, mina bröder, ären löftets barn, likasom Isak var.
- Men likasom förr i tiden den son som var född efter köttet
förföljde den som var född efter Anden, så är det ock nu. - Dock, vad säger skriften? »Driv ut tjänstekvinnan och hennes
son; ty tjänstekvinnans son skall förvisso icke ärva med den
fria hustruns son.» - Alltså, mina bröder, vi äro icke barn av en tjänstekvinna, utan
av den fria hustrun.
[1] Se Makter i Ordförkl.
*48/05 Paulus’ brev till galaterna, 5 Kapitlet
Paulus’ brev till galaterna, 5 Kapitlet
Paulus varnar galaterna för judiskt lagväsende: de äro ju kallade till frihet, dock icke till en frihet i köttsligt sinne och med köttets gärningar, utan till ett liv under Andens ledning och med Andens gärningar.
- För att vi skola vara fria, har Kristus frigjort oss. Stån
därför fasta, och låten icke något nytt träldomsok läggas på
eder. - Se, jag säger eder, jag Paulus, att om I låten omskära eder, så
bliver Kristus eder till intet gagn. - Och för var och en som låter omskära sig betygar jag nu åter att
han är pliktig att fullgöra hela lagen. - I haven kommit bort ifrån Kristus, I som viljen bliva
rättfärdiga i kraft av lagen; I haven fallit ur nåden. - Vi vänta nämligen genom ande, av tro, den rättfärdighet som är
vårt hopp. - Ty i Kristus Jesus betyder det intet huruvida någon är omskuren
eller oomskuren; allt beror på huruvida han har en tro som är
verksam genom kärlek. - I begynten edert lopp väl. Vem har nu lagt hinder i eder väg,
så att I icke mer lyden sanningen? - Till sådant kom ingen maning från honom som har kallat eder.
- Litet surdeg syrar hela degen.
- För min del har jag i Herren den tillförsikten till eder, att I
icke häri skolen tänka på annat sätt; men den som vållar
förvirring bland eder, han skall bära sin dom, vem han än må
vara. - Om så vore, mina bröder, att jag själv ännu predikade
omskärelse, varför skulle jag då ännu alltjämt lida förföljelse?
Då vore ju korsets stötesten röjd ur vägen. — - Jag skulle önska att de män som uppvigla eder läte omskära sig
ända till avstympning. - I ären ju kallade till frihet, mina bröder; bruken dock icke
friheten så, att köttet får något tillfälle. Fastmer mån I
tjäna varandra genom kärleken. - Ty hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda budord, nämligen
detta: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.» - Men om I bitens inbördes och äten på varandra, så mån I se till,
att I icke bliven uppätna av varandra. - Vad jag vill säga är detta: Vandren i ande, så skolen I
förvisso icke göra vad köttet har begärelse till. - Ty köttet har begärelse mot Anden, och Anden mot köttet; de två
ligga ju i strid med varandra, för att hindra eder att göra vad
I viljen. - Men om I drivens av ande, så stån I icke under lagen.
- Men köttets gärningar äro uppenbara: de äro otukt, orenhet,
lösaktighet, - avgudadyrkan, trolldom, ovänskap, kiv, avund, vrede,
genstridighet, tvedräkt, partisöndring, - missunnsamhet, mord, dryckenskap, vilt leverne och annat sådant,
varom jag säger eder i förväg, såsom jag redan förut har sagt,
att de som göra sådant, de skola icke få Guds rike till arvedel. - Andens frukt åter är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet,
godhet, trofasthet, - saktmod, återhållsamhet. Mot sådant är icke lagen.
- Och de som höra Kristus Jesus till hava korsfäst sitt kött
tillika med dess lustar och begärelser. - Om vi nu hava liv genom ande, så låtom oss ock vandra i ande.
- Låtom oss icke söka fåfänglig ära, i det att vi utmana varandra
och avundas varandra.
*48/06 Paulus’ brev till galaterna, 6 KapitletPaulus’ brev till galaterna, 6 Kapitlet
Förmaningar. Återblick på brevets huvudtanke. Slutönskan.
- Mina bröder, om så händer att någon ertappas med att begå en
försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta
honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att
icke också du bliver frestad. - Bären varandras bördor; så uppfyllen I Kristi lag.
- Ty om någon tycker sig något vara, fastän han intet är, så
bedrager han sig själv. - Må var och en pröva sina egna gärningar; han skall då tillmäta
sig berömmelse allenast efter vad han själv är, och icke efter
vad andra äro. - Ty var och en har sin egen börda att bära.
- Den som får undervisning i ordet, han låte den som undervisar
honom få del med sig i allt gott. - Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig. Ty vad människan
sår, det skall hon ock skörda. - Den som sår i sitt kötts åker, han skall av köttet skörda
förgängelse, men den som sår i Andens åker, han skall av Anden
skörda evigt liv. - Och låtom oss icke förtröttas att göra vad gott är; ty om vi
icke uppgivas, så skola vi, när tiden är inne, få inbärga vår
skörd. - Må vi alltså, medan vi hava tillfälle, göra vad gott är mot var
man, och först och främst mot dem som äro våra medbröder i tron. - Sen här med vilka stora bokstäver jag egenhändigt skriver till
eder! - Alla de som eftersträva ett gott anseende här i köttet, de vilja
nödga eder till omskärelse, detta allenast för att de själva
skola undgå att bliva förföljda för Kristi kors’ skull. - Ty icke ens dessa omskurna själva hålla lagen. Nej, det är för
att kunna berömma sig av edert kött som de vilja att I skolen
låta omskära eder. - Men vad mig angår, så vare det fjärran ifrån mig att berömma mig
av något annat än av vår Herres, Jesu Kristi, kors, genom vilket
världen för mig är korsfäst, och jag för världen. - Ty det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren;
allt beror på huruvida han är en ny skapelse. - Och över alla dem som komma att vandra efter detta rättesnöre,
över dem vare frid och barmhärtighet, ja, över Guds Israel. - Må nu ingen härefter vålla mig oro; ty jag bär Jesu märken på
min kropp. - Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande, mina bröder.
Amen.
*49/ Paulus’ brev till efesierna
*49/01 Paulus’ brev till efesierna, 1 KapitletPaulus’ brev till efesierna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna till vilka brevet är ställt, lovar Gud för den välsignelse som genom Kristus har kommit både judar och hedningar till del, tackar Gud för det goda han har hört om församlingen och beder för denna, talar om Kristi upphöjelse.
- Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, hälsar de heliga
som bo i Efesus [1], de i Kristus Jesus troende. - Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
Jesus Kristus. - Välsignad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, som i
Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga
välsignelse, - såsom han ju, förrän världens grund var lagd, har utvalt oss i
honom till att vara heliga och ostraffliga inför sig. - Ty i sin kärlek förutbestämde han oss till barnaskap hos sig,
genom Jesus Kristus, efter sin viljas behag, - den nådeshärlighet till pris, varmed han har benådat oss i den
älskade. - I honom hava vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra
synder, efter hans nåds rikedom. - Och denna nåd har han i överflödande mått låtit komma oss till
del, med all vishet och allt förstånd, - i det att han för oss har kungjort sin viljas hemlighet, enligt
det beslut som han efter sitt behag hade fattat inom sig själv, - om en ordning som i tidernas fullbordan skulle komma till stånd,
det beslutet att i Kristus sammanfatta allt som finnes i
himmelen och på jorden. - I honom hava vi ock undfått vår arvslott, vi som förut voro
bestämda därtill genom dens beslut, som verkar allting efter sin
egen viljas råd. - Så skulle vi, hans härlighet till pris, vara de som i Kristus
redan i förväg hava ägt ett hopp. - I honom haven jämväl I, sedan I haven fått höra sanningens ord,
eder frälsnings evangelium, ja, i honom haven I, sedan I nu ock
haven kommit till tron, såsom ett insegel undfått den utlovade
helige Ande, - vilken är en underpant på vårt arv, till förvissning om att hans
egendomsfolk skall förlossas, hans härlighet till pris. - Sedan jag fick höra om eder tro i Herren Jesus och om eder
kärlek till alla de heliga, - har därför jag å min sida icke upphört att tacka Gud för eder,
när jag tänker på eder i mina böner. - Och min bön är att vår Herres, Jesu Kristi, Gud, härlighetens
Fader, må giva eder en visdomens och uppenbarelsens ande till
kunskap om sig, - och att han må upplysa edra hjärtans ögon, så att I förstån
hurudant det hopp är, vartill han har kallat eder, huru rikt på
härlighet hans arv är bland de heliga, - och huru översvinnligt stor hans makt är på oss som tro — allt
i enlighet med den väldiga styrkas kraft, - varmed han har verkat i Kristus, i det att han uppväckte honom
från de döda och satte honom på sin högra sida i den himmelska
världen, - över alla andevärldens furstar och väldigheter och makter och
herrar, ja, över allt som kan nämnas, icke allenast i denna
tidsålder, utan ock i den tillkommande. - »Allt lade han under hans fötter.»Och honom gav han åt församlingen till att vara ett huvud över
allting — - åt församlingen, ty den är hans kropp och är uppfylld av honom
som uppfyller allt i alla.
[1] Se Nya testamentets text i Ordförkl.
*49/02 Paulus’ brev till efesierna, 2 Kapitlet
Paulus’ brev till efesierna, 2 Kapitlet
Judars och hedningars lika delaktighet i frälsningen genom Kristus.
- Så har han ock gjort eder levande, eder som voren döda genom de
överträdelser och synder - i vilka I förut vandraden, efter denna världs och tidsålders
sätt, i det I följden fursten över luftens härsmakt, över den
andemakt som nu är verksam i de ohörsamma. - Bland dessa voro förut också vi allasammans, där vi vandrade i
vårt kötts begärelser och gjorde vad köttet och sinnet ville;
och vi voro genom vår natur hemfallna åt vredesdomen, vi likasom
de andra. - Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har, för den stora kärleks
skull, varmed han har älskat oss, - gjort oss levande med Kristus, oss som voro döda genom våra
synder. Av nåd ären I frälsta! - Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den
himmelska världen, i Kristus Jesus, - för att i de kommande tidsåldrarna bevisa sin nåds översvinnliga
rikedom, genom godhet mot oss i Kristus Jesus. - Ty av nåden ären I frälsta genom tro — och det icke av eder
själva, Guds gåva är det — - icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig.
- Ty hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda
gärningar, vilka Gud förut har berett, för att vi skola vandra i
dem [1]. - Kommen därför ihåg att I förut, I som voren hedningar i köttet
och bleven kallade oomskurna av dem som kallas omskurna, efter
den omskärelse som med händer göres på köttet — - kommen ihåg att I på den tiden, då när I voren utan Kristus,
voren utestängda från medborgarskap i Israel och främmande för
löftets förbund, utan hopp och utan Gud i världen. - Nu däremot, då I ären i Kristus Jesus, haven I, som förut voren
fjärran, kommit nära, i och genom Kristi blod. - Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit
ned den skiljemur som stod emellan oss, nämligen ovänskapen. - Ty i sitt kött gjorde han om intet budens stadgelag, för att han
skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda
frid, - och för att han skulle åt dem båda, förenade i en enda kropp,
skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin
person dödat ovänskapen. - Och han har kommit och har förkunnat det glada budskapet om frid
för eder, I som voren fjärran, och om frid för dem som voro
nära. - Ty genom honom hava vi, de ena såväl som de andra, i en och
samme Ande tillträde till Fadern. - Alltså ären I nu icke mer främlingar och gäster, utan I haven
medborgarskap med de heliga och ären Guds husfolk, - uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där
hörnstenen är Kristus Jesus själv, - i vilken allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer
upp till ett heligt tempel i Herren. - I honom bliven också I med de andra uppbyggda till en Guds
boning, i Anden.
[1] Eller: Ty hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda
gärningar; till att vandra i sådana har ju Gud förut berett oss.
*49/03 Paulus’ brev till efesierna, 3 Kapitlet
Paulus’ brev till efesierna, 3 Kapitlet
Paulus talar om sin kallelse att förkunna Kristi hemlighet, den att hedningarna, likaväl som judarna, äro delaktiga i löftet om frälsning; han beder Gud om församlingens andliga tillväxt.
- Fördenskull böjer jag mina knän, jag Paulus, som till gagn för
eder, I hedningar, är Kristi Jesu fånge. - I haven väl hört om det nådesuppdrag av Gud, som är mig givet
för eder räkning, - huru genom uppenbarelse den hemlighet blev för mig kungjord,
varom jag ovan har i korthet skrivit. - Och när I läsen detta, kunnen I därav förstå vilken insikt jag
har i Kristi hemlighet, - som under förgångna släktens tider icke hade blivit kungjord för
människors barn, såsom den nu genom andeingivelse har blivit
uppenbarad för hans heliga apostlar och profeter. - Jag menar den hemligheten, att hedningarna i Kristus Jesus äro
våra medarvingar och jämte oss lemmar i en och samma kropp och
jämte oss delaktiga i löftet — detta genom evangelium, - vars tjänare jag har blivit i följd av den Guds nåds gåva som
blev mig given genom hans mäktiga kraft. - Ja, åt mig, den ringaste bland alla heliga, blev den nåden given
att för hedningarna förkunna evangelium om Kristi outrannsakliga
rikedom, - och att lägga i dagen huru det rådslut har blivit utfört, som
tidsåldrarna igenom hade såsom en hemlighet varit fördolt i Gud,
alltings skapare. - Ty Gud ville att hans mångfaldiga visdom nu, i och genom
församlingen, skulle bliva kunnig för furstarna och
väldigheterna i den himmelska världen. - Sådant hade hans beslut varit från tidsåldrarnas begynnelse, det
som han utförde i Kristus Jesus, vår Herre. - Och i honom kunna vi med tillförsikt frimodigt träda fram, genom
tron på honom. - Därför beder jag eder att icke fälla modet vid mina lidanden för
eder; de lända ju eder till ära. - Fördenskull böjer jag mina knän för Fadern —
- honom från vilken allt vad fader heter i himmelen och på jorden
har sitt namn — - och beder att han ville efter sin härlighets rikedom förläna
eder, att I genom hans Ande växen till i kraft till eder
invärtes människa, - och att Kristus genom tron må bo i edra hjärtan, och att I mån
vara rotade och grundade i kärleken, - så att I, tillika med alla de heliga, till fullo förmån fatta
vad bredden och längden och höjden och djupet är - och så lära känna Kristi kärlek, som övergår all kunskap. Ty så
skolen I bliva helt uppfyllda av all Guds fullhet. - Men honom, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi
bedja eller tänka, efter den kraft som är verksam i oss, - honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus alla
släkten igenom i evigheternas evighet, amen.
*49/04 Paulus’ brev till efesierna, 4 KapitletPaulus’ brev till efesierna, 4 Kapitlet
Förmaning att bevara Andens enhet under all olikhet i Andens gåvor, och att icke vandra såsom hedningarna, utan såsom det höves dem som hava avlagt den gamla människan och iklätt sig den nya.
- Så förmanar jag nu eder, jag som är en fånge i Herren, att föra
en vandel som är värdig den kallelse I haven undfått, - med all ödmjukhet och allt saktmod, med tålamod, så att I haven
fördrag med varandra i kärlek - och vinnläggen eder om att bevara Andens enhet genom fridens
- band
- en [1] kropp och en Ande, likasom I ock bleven kallade tillatt leva i ett och samma hopp, det som tillhör eder kallelse —
- en Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader,
- han som är över alla, genom alla och i alla.
- Men åt var och en särskild av oss blev nåden given, alltefter
som Kristus tillmätte honom sin gåva. - Därför heter det:
»Han for upp i höjden, han tog fångar, han gav människorna gåvor.»
9. Men detta ord »han for upp», vad innebär det, om icke att han
förut hade farit hit ned till jordens lägre rymder?
10. Den som for ned, han är ock den som for upp över alla himlar,
för att han skulle uppfylla allt.
11. Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter,
somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare.
12. Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt
tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp,
13. till dess att vi allasammans komma fram till enheten i tron och
i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bliva fullvuxna, intill Kristi fullhet. 14. Så skulle vi icke mer vara barn, icke såsom havets vågor drivas omkring av vart vindkast i läran, vid människornas bedrägliga spel, när de illfundigt söka främja villfarelsens listiga anslag. 15. Nej, vi skulle då hålla oss till sanningen, och i alla stycken i kärlek växa upp till honom som är huvudet, Kristus. 16. Ty från honom hämtar hela kroppen sin tillväxt, till att bliva uppbyggd i kärlek, i det att den sammanslutes och får sammanhållning genom det bistånd var led giver, med en kraft som är avmätt efter var särskild dels uppgift.
17. Jag tillsäger eder alltså och uppmanar eder allvarligt i Herren,
att icke mer vandra såsom hedningarna i sitt sinnes fåfänglighet vandra, 18. hedningarna, vilka, i följd av den okunnighet som råder hos dem genom deras hjärtans förstockelse, äro förmörkade till förståndet och bortkomna från det liv som är av Gud. 19. Ty i sin försoffning hava de överlämnat sig åt lösaktighet, så att de i girighet bedriva alla slags orena gärningar.
20. Men I haven icke fått en sådan undervisning om Kristus,
21. om I eljest så haven hört om honom och så blivit lärda i honom,
som sanning är i Jesus:
22. att I — då detta nu krävdes på grund av eder förra vandel —
haven avlagt den gamla människan, som fördärvar sig genom att följa sina begärelsers bedrägliga lockelser,
23. och nu förnyens genom Anden som bor i edert sinne,
24. och att I haven iklätt eder den nya människan, som är skapad
till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet.
25. Läggen därför bort lögnen, och talen sanning med varandra,
eftersom vi äro varandras lemmar.
26. »Vredgens, men synden icke»; låten icke solen gå ned över eder
vrede,
27. och given icke djävulen något tillfälle.
28. Den som har stulit, han stjäle icke mer, utan arbete hellre, och
uträtte med sina händer vad gott är, så att han har något varav han kan dela med sig åt den som lider brist. 29. Låten intet ohöviskt tal utgå ur eder mun, utan allenast det som är gott, till uppbyggelse, där sådan behöves, så att det bliver till välsignelse för dem som höra det. 30. Och bedröven icke Guds helige Ande, vilken I haven undfått såsom ett insegel, för förlossningens dag. 31. All bitterhet och häftighet och vrede, allt skriande och smädande, ja, allt vad ondska heter vare fjärran ifrån eder. 32. Varen i stället goda och barmhärtiga mot varandra, och förlåten varandra, såsom Gud i Kristus har förlåtit eder.
5:1. [2]
5:2. [2]
[1] Ord markerade med asterisker är skrivna i kursiv stil i den
tryckta upplagan. –Red för den elektroniska upplagan.
[2] Ef 5:1-2 hör egentligen hit, men återfinns nedan. –Red för den
elektroniska utgåvan.
*49/05 Paulus’ brev till efesierna, 5 Kapitlet
- Bliven alltså Guds efterföljare, såsom hans älskade barn,
- och vandren i kärlek, såsom Kristus älskade eder och utgav sig
själv för oss till en gåva och ett offer, »Gud till en
välbehaglig lukt».
Paulus’ brev till efesierna, 5 Kapitlet
Förmaningar att undfly mörkrets gärningar och vandra såsom ljusets barn. Äkta makars plikter mot varandra.
3. Men otukt och orenhet, av vad slag det vara må, och girighet
skolen I, såsom det anstår heliga, icke ens låta nämnas bland eder, 4. ej heller ohöviskt väsende och dåraktigt tal och gyckel; sådant är otillbörligt. Låten fastmer tacksägelse höras. 5. Ty det bören I veta, och det insen I också själva, att ingen otuktig eller oren människa har arvedel i Kristi och Guds rike, ej heller någon girig, ty en sådan är en avgudadyrkare. 6. Låten ingen bedraga eder med tomma ord; ty för sådana synder kommer Guds vrede över de ohörsamma.
7. Haven alltså ingen del i sådant.
8. I voren ju förut mörker, men nu ären I ljus i Herren; vandren då
såsom ljusets barn.
9. Ty ljusets frukt består i allt vad godhet och rättfärdighet och
sanning är.
10. Ja, vandren så, i det att I pröven vad som är välbehagligt för
Herren.
11. Och haven ingen delaktighet i mörkrets gärningar, som icke giva
någon frukt, utan avslöjen dem fastmer.
12. Vad av sådana människor i hemlighet förövas, därom är det
skamligt till och med att tala;
13. men alltsammans bliver uppenbart, när det avslöjas genom ljuset.
Ty varhelst något bliver uppenbart, där är ljus.
14. Därför heter det:
»Vakna upp, du som sover, och stå upp ifrån de döda, så skall Kristus lysa fram för dig.»
15. Sen därför noga till, huru I vandren: att I vandren icke såsom
ovisa människor, utan såsom visa;
16. och tagen väl i akt vart lägligt tillfälle. Ty tiden är ond.
17. Varen alltså icke oförståndiga, utan förstån vad som är Herrens
vilja.
18. Och dricken eder icke druckna av vin; ty därav kommer ett
oskickligt leverne. Låten eder fastmer uppfyllas av ande,
19. och talen till varandra i psalmer och lovsånger och andliga
visor, och sjungen och spelen till Herrens ära i edra hjärtan,
20. och tacken alltid Gud och Fadern för allt, i vår Herres, Jesu
Kristi, namn.
21. Underordnen eder varandra i Kristi fruktan.
22. I hustrur, underordnen eder edra män, såsom I underordnen eder
Herren;
23. ty en man är sin hustrus huvud, såsom Kristus är församlingens
huvud, han som ock är denna sin kropps Frälsare.
24. Ja, såsom församlingen underordnar sig Kristus, så skola ock
hustrurna i allt underordna sig sina män.
25. I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus har älskat
församlingen och utgivit sig själv för henne
26. till att helga henne, genom att rena henne medelst vattnets bad,
i kraft av ordet.
27. Ty så ville han själv ställa fram församlingen inför sig i
härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer skulle hon vara helig och ostrafflig. 28. På samma sätt äro männen pliktiga att älska sina hustrur, då dessa ju äro deras egna kroppar; den som älskar sin hustru, han älskar sig själv. 29. Ingen har någonsin hatat sitt eget kött; i stället när och omhuldar man det, såsom Kristus gör med församlingen,
30. eftersom vi äro lemmar av hans kropp.
31. »Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och
hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött.» —
32. Den hemlighet som ligger häri är stor; jag säger detta med tanke
på Kristus och församlingen.
33. Dock gäller också om eder att var och en skall älska sin hustru
såsom sig själv; men hustrun å sin sida skall visa sin man vördnad. *49/06 Paulus' brev till efesierna, 6 Kapitlet Paulus' brev till efesierna, 6 Kapitlet Barns, föräldrars, tjänares och husbönders plikter. De heligas vapenrustning och kamp. Förmaning till bön. Slutord och slutönskan.
- I barn, varen edra föräldrar lydiga i Herren, ty detta är rätt
och tillbörligt. - »Hedra din fader och din moder.» Det är ju först detta bud som
har ett löfte med sig: - »för att det må gå dig väl och du må länge leva på jorden».
- Och I fäder, reten icke edra barn till vrede, utan fostren dem i
Herrens tukt och förmaning. - I tjänare, varen edra jordiska herrar lydiga, med fruktan och
bävan, av uppriktigt hjärta, såsom gällde det Kristus; - icke med ögontjänst, av begär att behaga människor, utan såsom
Kristi tjänare, som av hjärtat göra Guds vilja; - och gören eder tjänst med villighet, såsom tjänaden I Herren och
icke människor. - I veten ju att vad gott var och en gör, det skall han få igen av
Herren, vare sig han är träl eller fri. - Och I herrar, handlen på samma sätt mot dem, och upphören att
bruka hårda ord; I veten ju att i himmelen finnes den som är
Herre över både dem och eder, och att hos honom icke finnes
anseende till personen. - För övrigt, bliven allt starkare i Herren och i hans väldiga
kraft. - Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla
stånd emot djävulens listiga angrepp. - Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och
blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som
råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna. - Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen
stå emot på den onda dagen och, sedan I haven fullgjort allt,
behålla fältet. - Stån därför omgjordade kring edra länder med sanningen, och
»varen iklädda rättfärdighetens pansar», - och haven såsom skor på edra fötter den beredvillighet som
fridens evangelium giver. - Och tagen alltid trons sköld, varmed I skolen kunna utsläcka den
ondes alla brinnande pilar. - Och låten giva eder »frälsningens hjälm» och Andens svärd, som
är Guds ord. - Gören detta under ständig åkallan och bön, så att I alltjämt
bedjen i Anden och fördenskull vaken, under ständig uthållighet
och ständig bön för alla de heliga. - Bedjen ock för mig, att min mun må upplåtas, och att det jag
skall tala må bliva mig givet, så att jag frimodigt kungör
evangelii hemlighet, - för vars skull jag är ett sändebud i kedjor; ja, bedjen att jag
må frimodigt tala därom med de rätta orden. - Men för att ock I skolen få veta något om mig, huru det går mig,
kommer Tykikus, min älskade broder och trogne tjänare i Herren,
att underrätta eder om allt. - Honom sänder jag till eder, just för att I skolen få veta huru
det är med oss, och för att han skall hugna edra hjärtan. - Frid vare med bröderna och kärlek tillika med tro, från Gud,
Fadern, och Herren Jesus Kristus. - Nåd vare med alla som älska vår Herre Jesus Kristus — nåd i
oförgängligt liv.
*50/ Paulus’ brev till filipperna
*50/01 Paulus’ brev till filipperna, 1 KapitletPaulus’ brev till filipperna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna i Filippi, tackar Gud för deras arbete i evangelii tjänst, beder för dem, talar om huru hans fångenskap har länt till evangelii framgång, om ock evangelium av somliga predikas i orent sinne; hoppas att Kristus skall bliva förhärligad i honom, vare sig han får dö eller han skall leva kvar till församlingens fromma; uppmanar till endräkt och ståndaktighet.
- Paulus och Timoteus, Kristi Jesu tjänare, hälsa alla de heliga i
Kristus Jesus som bo i Filippi, tillika med
församlingsföreståndare och församlingstjänare. - Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
Jesus Kristus. - Jag tackar min Gud, så ofta jag tänker på eder,
- i det jag alltid i alla mina böner med glädje beder för eder
alla. - Jag tackar honom för att I, allt ifrån första dagen intill nu,
haven deltagit i arbetet för evangelium. - Och jag har den tillförsikten, att han som i eder har begynt ett
gott verk, han skall ock fullborda det, intill Kristi Jesu dag. - Och det är ju rätt och tillbörligt att jag tänker så om eder
alla, eftersom jag, både när jag ligger i bojor, och när jag
försvarar och befäster evangelium, har eder i mitt hjärta såsom
alla med mig delaktiga i nåden. - Ty Gud är mitt vittne, han vet huru jag längtar efter eder alla
med Kristi Jesu kärlek. - Och därom beder jag, att eder kärlek må allt mer och mer
överflöda av kunskap och förstånd i allt, - så att I kunnen döma om vad rättast är, på det att I mån bliva
rena och för ingen till stötesten, i väntan på Kristi dag, - och bliva rika på rättfärdighetens frukt, vilken kommer genom
Jesus Kristus, Gud till ära och pris. - Jag vill att I, mina bröder, skolen veta att det som har
vederfarits mig snarare har länt till evangelii framgång. - Det har nämligen så blivit uppenbart för alla i pretoriet och
för alla andra, att det är i Kristus som jag bär mina bojor; - och de flesta av bröderna hava genom mina bojor blivit så
frimodiga i Herren, att de med allt större dristighet våga
oförskräckt förkunna Guds ord. - Somliga finnas väl ock, som av avund och trätlystnad predika
Kristus, men det finnes också andra som göra det av god vilja. - Dessa senare göra det av kärlek, eftersom de veta att jag är
satt till att försvara evangelium. - De förra åter förkunna Kristus av genstridighet, icke med rent
sinne, i tanke att de skola tillskynda mig ytterligare
bedrövelse i mina bojor. - Vad mer? Kristus bliver dock på ena eller andra sättet
förkunnad, det må nu ske för syns skull eller i uppriktighet;
och däröver gläder jag mig. Ja, jag skall ock framgent få
glädja mig; - ty jag vet att detta skall lända mig till frälsning, genom eder
förbön och därigenom att Jesu Kristi Ande förlänas mig. - Det är nämligen min trängtan och mitt hopp att jag i intet skall
komma på skam, utan att Kristus, nu såsom alltid, skall av mig
med all frimodighet bliva förhärligad i min kropp, det må ske
genom liv eller genom död. - Ty att leva, det är för mig Kristus, och att dö, det är för mig
en vinning. - Men om det att leva i köttet för mig är att utföra ett arbete
som bär frukt, vilketdera skall jag då välja? Det kan jag icke
säga. - Jag drages åt båda hållen. Ty väl åstundar jag att bryta upp
och vara hos Kristus, vilket ju vore mycket bättre; - men att jag lever kvar i köttet är för eder skull mer av nöden.
- Och då jag är förvissad härom, vet jag att jag skall leva kvar
och förbliva hos eder alla, eder till förkovran och glädje i
tron, - för att eder berömmelse skall överflöda i Kristus Jesus, i fråga
om mig, därigenom att jag ännu en gång kommer till eder. - Fören allenast en sådan vandel som är värdig Kristi evangelium,
så att jag — vare sig jag kommer och besöker eder, eller jag
förbliver frånvarande — får höra om eder att I stån fasta i en
och samme Ande och endräktigt kämpen tillsammans för tron på
evangelium, - utan att i något stycke låta skrämma eder av motståndarna. Ty
att I så skicken eder är för dem ett vittnesbörd om att de
själva gå mot fördärvet, men att I skolen bliva frälsta, och
detta av Gud. - Åt eder har ju förunnats icke allenast att tro på Kristus, utan
ock att lida för hans skull, - i det att I haven samma kamp som I förr sågen mig hava och nu
hören att jag har.
*50/02 Paulus’ brev till filipperna, 2 KapitletPaulus’ brev till filipperna, 2 Kapitlet
Paulus uppmanar till endräkt och till ödmjukhet efter Kristi föredöme samt till allvarlig strävan efter frälsning; säger sig vilja sända Timoteus och Epafroditus till Filippi.
- Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap
i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något, - gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till
sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade, - fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära.
Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än
sig själv. - Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en
också på andras. - Varen så till sinnes som Kristus Jesus var [1],
- han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten
med Gud såsom ett byte, - utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när
han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara
såsom en människa - och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden
på korset. - Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom
det namn som är över alla namn - för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i
himmelen, och deras som äro på jorden, och deras som äro under
jorden, - och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära,
att Jesus Kristus är Herre. - Därför, mina älskade, såsom I alltid förut haven varit lydiga,
så mån I också nu med fruktan och bävan arbeta på eder
frälsning, och det icke allenast såsom I gjorden, då jag var
närvarande, utan ännu mycket mer nu, då jag är frånvarande. - Ty Gud är den som verkar i eder både vilja och gärning, för att
hans goda vilja skall ske. - Gören allt utan att knorra och tveka,
- så att I bliven otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt
ibland »ett vrångt och avogt släkte», inom vilket I lysen såsom
himlaljus i världen, - i det att I hållen fast vid livets ord. Bliven mig så till
berömmelse på Kristi dag, till ett vittnesbörd om att jag icke
har strävat förgäves och icke förgäves har arbetat. - Men om än mitt blod bliver utgjutet såsom ett drickoffer, när
jag förrättar min tempeltjänst och därvid frambär offret av eder
tro, så gläder jag mig dock och deltager i allas eder glädje. - Sammalunda mån ock I glädjas och deltaga i min glädje.
- Jag hoppas nu i Herren Jesus att snart kunna sända Timoteus till
eder, så att ock jag får känna hugnad genom det som jag då hör
om eder. - Ty jag har ingen av samma sinne som han, ingen som av så
uppriktigt hjärta kommer att hava omsorg om eder. - Allasammans söka de sitt eget, icke vad som hör Kristus Jesus
till. - Men hans beprövade trohet kännen I; I veten huru han med mig har
verkat i evangelii tjänst, såsom en son tjänar sin fader. - Honom hoppas jag alltså kunna sända, så snart jag har fått se
huru det går med min sak. - Och i Herren är jag viss om att jag också själv snart skall få
komma. - Emellertid har jag funnit det nödvändigt att sända brodern
Epafroditus, min medarbetare och medkämpe, tillbaka till eder,
honom som I haven skickat hit, för att å edra vägnar överlämna
åt mig vad jag kunde behöva. - Ty han längtar efter eder alla och har ingen ro, därför att I
haven hört honom vara sjuk. - Han har också verkligen varit sjuk, ja, nära döden, men Gud
förbarmade sig över honom; och icke allenast över honom, utan
också över mig, för att jag icke skulle få bedrövelse på
bedrövelse. - Därför är jag så mycket mer angelägen att sända honom, både för
att I skolen få glädjen att återse honom, och för att jag själv
därigenom skall få lättnad i min bedrövelse. - Tagen alltså emot honom i Herren, med all glädje, och hållen
sådana män i ära. - Ty för Kristi verks skull var han nära döden, i det han satte
sitt liv på spel, för att giva mig ersättning för den tjänst
som jag måste sakna från eder personligen.
[1] Eller: Haven i edert förhållande till varandra samma sinne som I
haven i Kristus Jesus, vilken var till osv.
*50/03 Paulus’ brev till filipperna, 3 Kapitlet
Paulus’ brev till filipperna, 3 Kapitlet
Paulus varnar för judekristna irrlärare. Själv räknar han den förmånsrätt han kunde hava såsom israelit för intet, i jämförelse med kunskapen om Kristus. Mot det målet jagar han, och han uppmanar filipperna att följa honom efter.
- För övrigt, mina bröder, glädjen eder i Herren. Att skriva till
eder detsamma som förut, det räknar jag icke för något besvär,
och det är för eder tryggare. - Given akt på de hundarna, given akt på de onda arbetarna, given
akt på »de sönderskurna». - Ty vi äro »de omskurna», vi som genom Guds Ande tjäna Gud och
berömma oss av Kristus Jesus och icke förtrösta på köttet — - fastän jag för min del väl också kunde hava skäl att förtrösta
på köttet. Ja, om någon menar sig kunna förtrösta på köttet, så
kan jag det ännu mer, - jag som blev omskuren, när jag var åtta dagar gammal, jag som är
av Israels folk och av Benjamins stam, en hebré, född av
hebréer, jag som i fråga om lagen har varit en farisé, - i fråga om nitälskan varit en församlingens förföljare, i fråga
om rättfärdighet — den som vinnes i kraft av lagen — varit en
ostrafflig man. - Men allt det som var mig en vinning, det har jag för Kristi
skull räknat såsom en förlust. - Ja, jag räknar i sanning allt såsom förlust mot det som är långt
mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. Ty det är för
hans skull som jag har gått förlustig alltsammans och nu räknar
det såsom avskräde, på det att jag må vinna Kristus - och bliva funnen i honom, icke med min egen rättfärdighet, den
som kommer av lag, utan med den rättfärdighet som kommer genom
tro på Kristus, rättfärdigheten av Gud, på grund av tron. - Ty jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft och få
känna delaktighet i hans lidanden, i det jag bliver honom lik
genom en död sådan som hans, - om jag så skulle kunna nå fram till uppståndelsen från de döda.
- Icke som om jag redan hade vunnit det eller redan hade blivit
fullkomlig, men jag far efter att vinna det, eftersom jag själv
har blivit vunnen av Kristus Jesus. - Ja, mina bröder, jag håller icke före att jag ännu har vunnit
det, men ett gör jag: jag förgäter det som är bakom mig och
sträcker mig mot det som är framför mig - och jagar mot målet, för att få den segerlön som hålles framför
oss genom Guds kallelse ovanifrån, i Kristus Jesus. - Må därför vi alla som äro »fullkomliga» hava ett sådant
tänkesätt. Men om så är, att I i något stycke haven andra
tankar, så skall Gud också däröver giva eder klarhet. - Dock, såvitt vi redan hava hunnit något framåt, så låtom oss
vandra vidare på samma väg. - Mina bröder, varen ock I mina efterföljare, och sen på dem som
vandra på samma sätt som jag, eftersom I ju haven oss till
föredöme. - Ty det är såsom jag ofta har sagt eder och nu åter måste säga
under tårar: många vandra såsom fiender till Kristi kors, - och deras ände är fördärv; de hava buken till sin Gud och söka
sin ära i det som är deras skam, och deras sinne är vänt till
det som hör jorden till. - Vi åter hava vårt medborgarskap i himmelen, och därifrån vänta
vi ock Herren Jesus Kristus såsom Frälsare, - vilken skall så förvandla vår förnedringskropp, att den bliver
lik hans härlighetskropp — genom den kraft varmed han ock kan
underlägga sig allt.
*50/04 Paulus’ brev till filipperna, 4 KapitletPaulus’ brev till filipperna, 4 Kapitlet
Förmaningar. Tacksägelser till filipperna för deras kärleksgåva. Hälsningar och slutönskan.
- Därför, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och
min krona, stån fasta i Herren med detta sinne, I mina älskade. - Evodia förmanar jag, och Syntyke förmanar jag att de skola vara
ens till sinnes i Herren. - Ja, också till dig, min Synsygus — du som med rätta bär det
namnet [1] — har jag en bön: Var dessa kvinnor till hjälp, ty
jämte mig hava de kämpat i evangelii tjänst, de såväl som
Klemens och mina andra medarbetare, vilkas namn äro skrivna i
livets bok. - Glädjen eder i Herren alltid. Åter vill jag säga: Glädjen eder.
- Låten edert saktmod bliva kunnigt för alla människor. Herren
är nära! - Gören eder intet bekymmer, utan låten i allting edra önskningar
bliva kunniga inför Gud, genom åkallan och bön, med tacksägelse. - Så skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara edra
hjärtan och edra tankar, i Kristus Jesus. - För övrigt, mina bröder, vad sant är, vad värdigt, vad rätt, vad
rent är, vad som är älskligt och värt att akta, ja, allt vad
dygd heter, och allt som förtjänar att prisas — tänken på allt
sådant. - Detta, som I haven lärt och inhämtat och haven hört av mig och
sett hos mig, det skolen I göra; och så skall fridens Gud vara
med eder. - Det har varit för mig en stor glädje i Herren att I nu omsider
haven kommit i en så god ställning, att I haven kunnat tänka på
mitt bästa. Dock, I tänkten nog också förut därpå, men I haden
icke tillfälle att göra något. - Icke som om jag härmed ville säga att något har fattats mig; ty
jag har lärt mig att vara nöjd med de omständigheter i vilka jag
är. - Jag vet att finna mig i ringhet, jag vet ock att finna mig i
överflöd. Med vilken ställning och vilka förhållanden som helst
är jag förtrogen: jag kan vara mätt, och jag kan vara hungrig;
jag kan hava överflöd, och jag kan lida brist. - Allt förmår jag i honom som giver mig kraft.
- Dock gjorden I väl däri att I visaden mig deltagande i mitt
betryck. - I veten ju ock själva, I filipper, att under evangelii första
tid, då när jag hade dragit bort ifrån Macedonien, ingen annan
församling än eder trädde i sådan förbindelse med mig, att
räkning kunde föras över »utgivet och mottaget». - Ty medan jag ännu var i Tessalonika, sänden I mig både en och
två gånger vad jag behövde. — - Icke som om jag skulle åstunda själva gåvan; nej, vad jag
åstundar är en sådan frukt därav, som rikligen kommer eder
själva till godo. - Jag har nu fått ut allt, och det i överflödande mått. Jag har
fullt upp, sedan jag av Epafroditus har mottagit eder gåva, »en
välbehaglig lukt», ett offer som täckes Gud och behagar honom
väl. - Så skall ock min Gud, efter sin rikedom, i fullt mått och på
ett härligt sätt i Kristus Jesus giva eder allt vad i behöven. - Men vår Gud och Fader tillhör äran i evigheternas evigheter.
Amen. - Hälsen var och en av de heliga i Kristus Jesus. De bröder som
äro här hos mig hälsa eder. - Alla de heliga hälsa eder, först och främst de som höra till
kejsarens hus. - Herrens, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande.
[1] Synsygus betyder medhjälpare.
*51/ Paulus’ brev till kolosserna
*51/01 Paulus’ brev till kolosserna, 1 Kapitlet
Paulus’ brev till kolosserna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna i Kolosse, tackar Gud för deras tro och kärlek, beder för deras fortgående andliga tillväxt, vittnar om Kristus såsom Guds avbild, församlingens huvud och den som skaffar försoning med Gud; talar om vad han själv har lidit för församlingen under förkunnandet av evangelii stora hemlighet.
- Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern
Timoteus, - hälsar de heliga som bo i Kolosse, de troende bröderna i
Kristus. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader. - Vi tacka Gud, vår Herres, Jesu Kristi, Fader, alltid för eder i
våra böner, - ty vi hava hört om eder tro i Kristus Jesus och om den kärlek
som I haven till alla de heliga; - vi tacka honom för det hopps skull, som är förvarat åt eder i
himmelen. Om detta hopp haven I redan förut fått höra, genom
sanningens ord i det evangelium - som har kommit till eder, likasom det ock är att finna överallt
i världen och där bär frukt och växer till, på samma sätt som
det har gjort bland eder, allt ifrån den dag, då I hörden det
och lärden i sanning känna Guds nåd. - Det var ju en sådan undervisning I mottogen av Epafras, vår
älskade medtjänare, som i vårt ställe är eder en trogen Kristi
tjänare; - det är också han som för oss har omtalat eder kärlek i Anden.
- Allt ifrån den dag då vi fingo höra härom, hava vi därför, å vår
sida, icke upphört att bedja för eder och bönfalla om att I mån
bliva uppfyllda av kunskap om Guds vilja, i allt slags andlig
vishet och andligt förstånd. - Så skolen I kunna föra en vandel som är värdig Herren, honom i
allt till behag, och genom kunskapen om Gud bära frukt och växa
till i allt gott verk. - Och genom hans härliga makt skolen I på allt sätt uppfyllas av
kraft till att bevisa ståndaktighet och tålamod i allt; - och I skolen med glädje tacka Fadern, som har gjort eder
skickliga till delaktighet i den arvslott som de heliga hava i
ljuset. - Ty han har frälst oss från mörkrets välde och försatt oss i sin
älskade Sons rike. - I honom hava vi förlossningen, förlåtelsen för våra synder,
- i honom som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före
allt skapat. - Ty i honom skapades allt i himmelen och på jorden, synligt såväl
som osynligt, både tronänglar och herrar och furstar och
väldigheter i andevärlden. Alltsammans har blivit skapat genom
honom och till honom. - Ja, han är till före allt annat, och alltsammans äger bestånd i
honom. - Och han är huvudet för kroppen, det är församlingen, han som är
begynnelsen, den förstfödde ifrån de döda. Så skulle han i allt
vara den främste. - Ty det behagade Gud att låta all fullhet taga sin boning i honom
- och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom blodet
på hans kors hade berett frid. Ja, genom honom skulle så ske
med allt vad på jorden och i himmelen är. - Också åt eder, som förut voren bortkomna från honom och genom
edert sinnelag hans fiender, i det att I gjorden vad ont var, - också åt eder har han nu skaffat försoning i hans jordiska
kropp, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig
heliga och obefläckade och ostraffliga — - om I nämligen förbliven i tron, väl grundade och fasta, utan att
låta rubba eder från det hopp som tillbjudes oss i evangelium,
det evangelium som I haven hört, och som blivit predikat bland
allt skapat under himmelen, det vars tjänare jag, Paulus, har
blivit. - Nu gläder jag mig mitt i mina lidanden för eder; och vad som
fattas i det mått av Kristus-bedrövelser som jag i mitt kött
måste utstå, det uppfyller jag nu för hans kropp, som är
församlingen. - Ty dennas tjänare har jag blivit, i enlighet med det uppdrag av
Gud, som har blivit mig givet, att jag nämligen överallt skall
för eder förkunna Guds ord, - den hemlighet som tidsåldrar och släkten igenom hade varit
fördold, men som nu har blivit uppenbarad för hans heliga. - Ty för dem ville Gud kungöra huru rik på härlighet den är bland
hedningarna, denna hemlighet, vilken är »Kristus i eder, vårt
härlighetshopp». - Och honom förkunna vi för vår del, i det vi förmana var människa
och undervisa var människa med vishet, för att kunna ställa fram
var människa såsom fullkomlig i Kristus. - Och för det målet arbetar och kämpar jag, i enlighet med hans
kraft, som mäktigt verkar i mig.
*51/02 Paulus’ brev till kolosserna, 2 KapitletPaulus’ brev till kolosserna, 2 Kapitlet
Förmaning att hålla sig till Kristus. Varning för falska läror, för träldom under människobud, för ängladyrkan. Föreskrifter rörande mat m.m.
- Jag vill nämligen, att I skolen veta, vilken kamp jag har att
utstå för eder och för församlingen i Laodicea och för alla de
andra som icke personligen hava sett mitt ansikte. - Ty jag önskar, att deras hjärtan skola få hugnad, därigenom att
de slutas tillsammans i kärlek och komma till en full
förståndsvisshets hela rikedom, till en rätt kunskap om Guds
hemlighet, vilken är Kristus; - ty i honom finnas visdomens och kunskapens alla skatter
fördolda. - Detta säger jag, för att ingen skall bedraga eder med skenfagert
tal. - Ty om jag ock till kroppen är frånvarande, så är jag dock i
anden hos eder och gläder mig, när jag ser den ordning, som
råder bland eder, och när jag ser fastheten i eder tro på
Kristus. - Såsom I nu haven mottagit Kristus Jesus, Herren, så vandren i
honom - och varen rotade i honom och låten eder uppbyggas i honom och
befästas i tron, i enlighet med den undervisning I haven fått,
och överflöden i tacksägelse. - Sen till, att ingen får bortföra eder såsom ett segerbyte genom
sin tomma och bedrägliga »vishetslära», i det att han åberopar
fäderneärvda människomeningar och håller sig till världens
»makter» [1] och icke till Kristus. - Ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen,
- och i honom haven I blivit delaktiga av den fullheten, i honom
som är huvudet för alla andevärldens furstar och väldigheter. - I honom haven I ock blivit omskurna genom en omskärelse, som
icke skedde med händer, en som bestod däri att I bleven avklädda
eder köttsliga kropp; jag menar omskärelsen i Kristus. - I haven ju med honom blivit begravna i dopet; I haven ock i
dopet blivit uppväckta med honom, genom tron på Guds kraft, hans
som uppväckte honom från de döda. - Ja, också eder som voren döda genom edra synder och genom edert
kötts oomskurenhet, också eder har han gjort levande med honom;
ty han har förlåtit oss alla våra synder. - Han har nämligen utplånat den handskrift, som genom sina stadgar
anklagade oss och låg oss i vägen; den har han skaffat undan
genom att nagla den fast vid korset. - Han har avväpnat andevärldens furstar och väldigheter och låtit
dem bliva till skam inför alla, i det att han i honom har
triumferat över dem. - Låten därför ingen döma eder i fråga om mat och dryck eller
angående högtid eller nymånad eller sabbat. - Sådant är allenast en skuggbild av vad som skulla komma, men
verkligheten själv finnes hos Kristus. - Låten icke segerlönen tagas ifrån eder av någon som har sin lust
i »ödmjukhet» och ängladyrkan och gör sig stor med sina syner,
någon som utan orsak är uppblåst genom sitt köttsliga sinne - och icke håller sig till honom som är huvudet, honom från vilken
hela kroppen vinner sin tillväxt i Gud, i det att den av sina
ledgångar och senor får bistånd och sammanhållning. - Om I nu haven dött med Kristus och så blivit frigjorda ifrån
världens »makter», varför låten I då allahanda stadgar läggas på
eder, likasom levden I ännu i världen: - »Det skall du icke taga i», »Det skall du icke smaka», »Det
skall du icke komma vid», - och detta när det gäller ting, som alla äro bestämda till att gå
under genom förbrukning — allt till åtlydnad av människobud och
människoläror? - Visserligen har allt detta fått namn om sig att vara »vishet»,
eftersom däri ligger ett självvalt gudstjänstväsende och ett
slags »ödmjukhet» och en kroppens späkning; men ingalunda ligger
däri »en viss heder», det tjänar allenast till att nära det
köttsliga sinnet.
[1] Se Makter i Ordförkl.
*51/03 Paulus’ brev till kolosserna, 3 Kapitlet
Paulus’ brev till kolosserna, 3 Kapitlet
Förmaning att söka det som är därovan, att avlägga synden och ikläda sig barmhärtighet, godhet och andra kristliga dygder. Äkta makars, föräldrars, barns, tjänares och husbönders plikter.
- Om I alltså ären uppståndna med Kristus, så söken det som är
därovan, där varest Kristus är och sitter på Guds högra sida. - Ja, haven edert sinne till det som är därovan, icke till det som
är på jorden. - Ty I haven dött, och edert liv är fördolt med Kristus i Gud.
- När Kristus, han som är vårt liv, bliver uppenbarad, då skolen
ock I med honom bliva uppenbarade i härlighet. - Så döden nu edra lemmar, som höra jorden till: otukt, orenhet,
lusta, ond begärelse, så ock girigheten, som ju är avgudadyrkan; - ty för sådant kommer Guds vrede.
- I de synderna vandraden också I förut, då I ännu haden edert liv
i dem. - Men nu skolen också I lägga bort alltsammans; vrede, häftighet,
ondska, smädelse och skamligt tal ur eder mun; - I skolen icke ljuga på varandra. I haven ju avklätt eder den
gamla människan med hennes gärningar - och iklätt eder den nya, den som förnyas till sann kunskap och
så bliver en avbild av honom som har skapat henne. - Och därvid kommer det icke an på om någon är grek eller jude,
omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, träl eller fri;
nej, Kristus är allt och i alla. - Så kläden eder nu såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i
hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod. - Och haven fördrag med varandra och förlåten varandra, om någon
har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit eder,
så skolen ock I förlåta. - Men över allt detta skolen I ikläda eder kärleken, ty den är
fullkomlighetens sammanhållande band. - Och låten Kristi frid regera i edra hjärtan; ty till att äga den
ären I ock kallade såsom lemmar i en och samma kropp. Och varen
tacksamma. - Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder; undervisen och
förmanen varandra i all vishet, med psalmer och lovsånger och
andliga visor, och sjungen med tacksägelse till Guds ära i edra
hjärtan. - Och allt, vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören
det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom. - I hustrur, underordnen eder edra män, såsom tillbörligt är i
Herren. - I män, älsken edra hustrur och varen icke bittra mot dem.
- I barn, varen edra föräldrar lydiga i allt, ty detta är
välbehagligt i Herren. - I fäder, reten icke edra barn, på det att de icke må bliva
klenmodiga. - I tjänare, varen i allt edra jordiska herrar lydiga, icke med
ögontjänst, av begär att behaga människor, utan av uppriktigt
hjärta, i Herrens fruktan. - Vadhelst I gören, gören det av hjärtat, såsom tjänaden I Herren
och icke människor. - I veten ju, att I till vedergällning skolen av Herren få eder
arvedel; den herre I tjänen är Kristus. - Den som gör orätt, han skall få igen den orätt han har gjort,
utan anseende till personen.
4:1 I herrar, given edra tjänare, vad rätt och billigt är; I vetenju, att också I haven en herre i himmelen.
*51/04 Paulus’ brev till kolosserna, 4 KapitletPaulus’ brev till kolosserna, 4 Kapitlet
Förmaning till bön och till vislig vandel. Personliga meddelanden. Hälsningar och slutönskan.
2. Varen uthålliga i bönen och vaken i den under tacksägelse.
3. Och bedjen jämväl för oss, att Gud må åt oss öppna en dörr för
ordet, så att vi få förkunna Kristi hemlighet, den hemlighet, för vars skull jag också är en fånge;
4. ja, bedjen, att jag må uppenbara den med de rätta orden.
5. Skicken eder visligt mot dem som stå utanför och tagen väl i akt
vart lägligt tillfälle.
6. Edert tal vare alltid välbehagligt, kryddat med salt; I bören
förstå, huru I skolen svara var och en.
7. Om allt vad mig angår skall min älskade broder Tykikus, min
trogne tjänare och min medtjänare i Herren, underrätta eder.
8. Honom sänder jag till eder, just för att I skolen få veta, huru
det är med oss, och för att han skall hugna edra hjärtan.
9. Tillika sänder jag Onesimus, min trogne och älskade broder, eder
landsman. De skola underrätta eder om allting här.
10. Aristarkus, min medfånge, hälsa eder; så gör ock Markus,
Barnabas syskonbarn. Angående honom haven I redan fått föreskrifter; och om han kommer till eder, så tagen vänligt emot honom. 11. Också Jesus, som kallas Justus, hälsar eder. Av de omskurna äro dessa mina enda medarbetare för Guds rike, och de hava varit mig till hugnad. 12. Epafras, eder landsman, hälsar eder, en Kristi Jesu tjänare, som i sina böner alltid kämpar för eder, för att I skolen stå fasta och vara fullkomliga och fullt vissa i allt som är Guds vilja. 13. Ty jag giver honom det vittnesbördet, att han har stor möda för eder likasom ock för dem som bo i Laodicea och i Hierapolis. 14. Lukas, läkaren, den älskade brodern, hälsar eder; så gör ock Demas. 15. Hälsen bröderna i Laodicea, så ock Nymfas tillika med den församling som kommer tillhopa i hans hus. 16. Sedan detta brev har blivit uppläst hos eder, så sörjen för att det ock bliver uppläst i laodicéernas församling och att jämväl I fån läsa det brev, som kommer från Laodicea. 17. Sägen ock detta till Arkippus: »Hav akt på det ämbete, som du har undfått i Herren, så att du fullgör, vad därtill hör.» 18. Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Tänken på mina bojor. Nåd vare med eder.
*52/ Paulus’ första brev till tessalonikerna
*52/01 Paulus’ första brev till tessalonikerna, 1 Kapitlet
Paulus’ första brev till tessalonikerna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna i Tessalonika och tackar Gud för evangelii framgång bland dem.
- Paulus och Silvanus och Timoteus hälsa tessalonikernas
församling i Gud, Fadern, och Herren Jesus Kristus. Nåd och frid
[1] vare med eder. - Vi tacka Gud alltid för eder alla, när vi tänka på eder i våra
böner. - Ty oavlåtligen ihågkomma vi inför vår Gud och Fader edra
gärningar i tron och edert arbete i kärleken och eder
ståndaktighet i hoppet, i vår Herre Jesus Kristus. - Vi veta ju, käre bröder, i Guds älskade, huru det var, när I
bleven utvalda: - vårt evangelium kom till eder icke med ord allenast, utan i
kraft och helig ande och med full visshet. I veten ock på vad
sätt vi uppträdde bland eder, till edert bästa. - Och I å eder sida bleven våra efterföljare och därmed Herrens, i
det att, I mitt under stort betryck, togen emot ordet med glädje
i helig ande. - Så bleven I själva ett föredöme för alla de troende i Macedonien
och Akaja. - Ty från eder har genljudet av Herrens ord gått vidare ut; icke
allenast i Macedonien och Akaja, utan allestädes har eder tro på
Gud blivit känd, så att vi för vår del icke behöva tala något
därom. - Ty själva förkunna de om oss, med vilken framgång vi begynte
vårt arbete hos eder, och huru I från avgudarna omvänden eder
till Gud, till att tjäna den levande och sanne Guden, - och till att vänta hans Son från himmelen, honom som han har
uppväckt från de döda, Jesus, som frälsar oss undan den kommande
vredesdomen.
[1] av Gud, vår Fader, och Herren Jesu Kristus
*52/02 Paulus’ första brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet
Paulus’ första brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet
Paulus påminner om sitt första uppträdande bland dem, tackar Gud för deras trohet under utståndna lidanden, uttalar sin längtan efter att återse dem.
- I veten ju själva, käre bröder, att det icke var utan kraft vi
begynte vårt arbete hos eder. - Nej, fästan vi, såsom i veten, i Filippi förut hade fått utstå
lidande och misshandling, hade vi dock frimodighet i vår Gud
till att förkunna för eder Guds evangelium, under mycken kamp. - Ty vad vi tala til tröst och förmaning, det har icke sin grund i
villfarelse eller i orent uppsåt, ej eller sker det med svek; - utan därför att vi av Gud hava prövats värdiga att få evangelium
oss betrott, tala vi i enlighet därmed, icke för att vara
människor till behag, utan för att vara Gud till behag, honom
som prövar våra hjärtan. - Aldrig någonsin hava vi uppträtt med smickrets ord, det veten I,
ej heller så, att vi skulle få en förevändning att bereda oss
vinning — Gud är vårt vittne. - Ej heller hava vi sökt pris av människor, vare sig av eder eller
av andra, - fästan vi såsom Kristi apostlar väl hade kunnat uppträda med
myndighet. Tvärtom hava vi visat oss milda bland eder, såsom när
en moder omhuldar sina späda barn. - I sådan ömhet om eder ville vi gärna icke allenast göra också
eder delaktiga av Guds evangelium, utan till och med offra våra
liv för eder, ty I haden blivit oss kära. - I kommen ju ihåg, käre bröder, vårt arbete och vår möda, huru
vi, under det att vi predikade, vör eder Guds evangelium,
strävade natt och dat, för att icke bliva någon av eder till
tunga. - I själva ären våra vittnen, och Gud är vårt vittne, I veten, och
han vet huru heligt, och rättfärdigt och ostraffligt vi förhöllo
oss mot eder, I som tron. - Likaledes veten I huru vi förmanade och uppmuntrade var och en
av eder, såsom en fader sina barn, - och huru vi uppfordrade eder att föra en vandel som vore värdig
Gud, honom som kallar eder till sitt rike och sin härlighet. - Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud för att I, när I undfingen
det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det såsom
människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är, ett
ord som ock är verksamt i eder som tron. - I, käre bröder, haven ju blivit efterföljare till de Guds
församlingar i Kristus Jesus som äro i Judeen. Ty I haven av
edra egna landsmän fått lida detsamma som de hava lidit av
judarne — - av dem som dödade både Herren Jesus och profeterna och förjagade
oss, och som äro misshagliga för Gud och fiender till alla
människor, - i det att de söka hindra oss att tala till hedningarna, så att
dessa kunna bliva frälsta. Så uppfylla de alltjämt sina synders
mått. Dock, vredesdomen har kommit över dem i all sin stränghet. - Men då vi nu hava måst vara skilda från eder, käre bröder —
visserligen allenast för en kort tid och i utvärtes måtto, icke
till hjärtat — hava vi blivit så mycket mer angelägna att få se
edra ansikten och känt stor åstundan därefter. - Ty vi hava varit redo att komma till eder — jag, Paulus, för
min del både en och två gånger — men Satan har hindrat oss. - Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona
inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just
I? - Ja, I ären vår ära och vår glädje.
*52/03 Paulus’ första brev till tessalonikerna, 3 KapitletPaulus’ första brev till tessalonikerna, 3 Kapitlet
Paulus, som icke själv har kunnat besöka tessalonikerna, har sänt Timoteus till dem och gläder sig nu över de underrättelser som denne har fört med sig tillbaka.
- Därför, när vi icke mer kunde uthärda, beslöto vi att stanna
ensamma kvar i Aten, - och sände åstad Timoteus, vår broder och Guds tjänare vid
förkunnandet av evangelium om Kristus, för att han skulle styrka
och uppmuntra eder i eder tro, - så att ingen bleve vacklande under dessa lidanden. Ty I veten
själva att sådana äro oss förelagda. - Redan när vi voro hos eder, sade vi ju eder förut att vi skulle
komma att utstå lidanden. Så har nu ock skett, det veten I. - Det var också därför som jag sände honom åstad, när jag icke mer
kunde uthärda; ty jag ville veta något om eder tro, eftersom jag
fruktade att frestaren till äventyrs hade så frestat eder, att
vårt arbete skulle bliva utan frukt. - Men nu, då Timoteus har kommit tull oss från eder och förkunnat
för oss det glada budskapet om eder tro och kärlek, och sagt oss
att I alltjämt haven oss i god hågkomst, och att I längten efter
att se oss, likasom vi längta efter eder, - nu hava vi i fråga om eder, käre bröder, genom eder tro fått
hugnad i all vår nöd och allt vårt lidande. - Ty nu leva vi, eftersom I stån fasta i Herren.
- Ja, huru skola vi nog kunna tacka Gud för eder, till gengäld för
all den glädje som vi genom eder hava inför vår Gud? - Natt och dag är det vår innerligaste bön, att vi må få se edra
ansikten och avhjälpa vad som kan brista i eder tro. - Men vår Gud och Fader själv och vår Herre Jesus må för oss jämna
vägen till eder. - Och eder må Herren giva en allt större och mer överflödande
kärlek till varandra, ja, till alla människor, en sådan kärlek
som vi hava till eder, - så att edra hjärtan styrkas till att vara ostraffliga i helighet
inför vår Gud och Fader vid vår Herre Jesu tillkommelse, när han
kommer med alla sina heliga.
*52/04 Paulus’ första brev till tessalonikerna, 4 KapitletPaulus’ första brev till tessalonikerna, 4 Kapitlet
Paulus önskar att tessalonikerna må ytterligare förkovras i vad som hör till en helig vandel, uttalar sig om Herrens tillkommelse och om de dödas uppståndelse.
- Ytterligare, käre bröder, bedja vi nu och förmana eder i Herren
Jesus att allt mer förkovra eder i en sådan vandel som I haven
fått lära av oss att I skolen föra, Gud till behag — en sådan
vandel som I redan fören. - I veten ju vilka bud vi have givit eder genom Herren Jesus.
- Ty detta är Guds vilja, detta som hör till eder helgelse, att I
avhållen eder från otukt, - och att var och en av eder vet att hava sin egen maka i helgelse
och ära, - icke i begärelses lusta såsom hedningarna — vilka icke känna
Gud — - och att ingen i sitt förhållande till sin broder kränker honom
eller gör honom något förfång, ty Herren är en hämnare överallt
detta, såsom vi redan förut hava sagt och betygat för eder. - Gud har ju icke kallat oss till orenhet, utan till att leva i
helgelse. - Den som icke vill veta av detta, han förkastar alltså icke en
människa, utan Gud, honom som giver sin helige Ande till at bo i
eder. - Om broderlig kärlek är det icke behövligt att skriva till eder,
ty I haven själva fått lära av Gud att älska varandra; - så handlen I ju ock mot alla bröderna i hela Macedonien. Men vi
förmana eder, käre bröder, att allt mer förkovra eder häri - och att sätta eder ära i att leva i stillhet och sköta vad eder
åligger och arbeta med edra händer, enligt vad vi hava bjudit
eder, - så att I skicken eder höviskt mot dem som stå utanför och icke
behoven anlita någons hjälp. - Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det
förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja
såsom de andra, de som icke hava något hopp. - Ty lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har
uppstått, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro
avsomnade fram jämte honom. - Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi
som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda
skola komma före dem som äro avsomnade. - Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud
skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först
skola de i Kristus döda uppstå; - sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva
jämte dem borttryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes;
och så skola vi alltid få vara hos Herren. - Så trösten nu varandra med dessa ord.
*52/05 Paulus’ första brev till tessalonikerna, 5 KapitletPaulus’ första brev till tessalonikerna, 5 Kapitlet
Ytterligare om Herrens tillkommelse. Förmaningar och slutönskan.
- Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt
att därom skriva till eder, käre bröder. - Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv
om natten. - Bäst de säga: »Allt står väl till, och ingen fara är på färde»,
då kommer plötsligt fördarv över dem, såsom födslovåndan över en
havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan. - Men I, käre bröder, I leven icke mörker, så att den dagen kan
komma över eder såsom en tjuv; - I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke
natten eller mörkret till; - låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka
och vara nyktra. - De som sova, de sova om natten, och de som dricka sig druckna,
de äro druckna om natten; - men vi som höra dagen till, vi må vara nyktra, iklädda trons och
kärlekens pansar, med frälsningens hopp såsom hjälm. - Ty Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till
att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus, - som har dött för oss, på dett att vi må keva tillika med honom,
vare sig vi ännu äro vakna eller vi äro avsomnade. - Trösten därför varandra inbördes, såsom I ock redan gören.
- Vi bedja eder, käre bröder, att rätt uppskatta de män som arbeta
bland eder, och som äro edra föreståndare i Herren och förmana
eder. - Låten dem vara eder övermåttan kära, för det verks skull som de
utföra. - Vi bjuda eder, käre bröder: Förmanen de oordentliga, uppmuntren
de klenmodiga, tagen eder an de svaga, visen tålamod mot var
man. - Sen till, att ingen vedergäller någon med ont för ont; faren
fastmer alltid efter att göra vad gott är mot varandra och mot
var man. - Varen alltid glada.
- Bedjen oavlåtligen.
- Tacken Gud i alla livets förhållanden. Ty att I så gören är Guds
vilja i Kristus Jesus. - Utsläcken icke Anden,
- förakten icke profetisk tal,
- men pröven allt, behållen vad gott är,
- avhållen eder från allt ont, av vad slag det vara må.
- Men fridens Gud själv helge eder till hela eder varelse, så att
hela eder ande och eder själ och eder kropp finnas bevarade
ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse. - Trofast är han som kallar eder; han skall ock utföra sitt verk.
- Käre bröder, bedjen för oss.
- Hälsen alla bröderna med en helig kyss.
- Jag besvär eder vid Herren att låta uppläsa detta brev för alla
bröderna. - Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder.
*53/ Paulus’ andra brev till tessalonikerna
*53/01 Paulus’ andra brev till tessalonikerna, 1 KapitletPaulus’ andra brev till tessalonikerna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna i Tessalonika, tackar Gud för deras tillväxt i tro och kärlek och för deras ståndaktighet under förföljelserna, beder till Gud om deras ytterligare förkovran.
- Paulus och Silvanus och Timoteus hälsa tessalonikernas
församling i Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. - Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, Fadern, och Herren Jesus
Kristus. - Vi äro pliktiga att alltid tacka Gud för eder, käre bröder,
såsom tillbörligt är, därför att eder tro så mäktigt tillväxer,
och den kärlek I haven till varandra mer och mer förökas hos
eder alla och hos envar av eder. - Därför kunna vi själva i Guds församlingar berömma oss av eder,
i fråga om eder ståndaktighet och eder tro under alla edra
förföljelser, och under de lidanden I måsten uthärda. - Sådant är ett vittnesbörd om att Guds dom bliver rättvis. Så
skolen I aktas värdiga Guds rike; for dess skull är det ock som
I liden. - Guds rättfärdighet kräver ju att de som vålla eder lidande få
lidande till vedergällning, - men att I som utstån lidanden fån hugnad tillsammans med oss,
när Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts
änglar, - »i lågande eld», och låter straffet drabba dem som icke känna
Gud, och dem som icke äro vår Herre Jesu evangelium lydiga. - Dessa skola då bliva straffade med evigt fördärv, bort undan
Herrens ansikte och hans överväldigande härlighet, - när han kommer för att förhärligas i sina heliga och visa sig
underbar i alla dem som hava kommit till att tro; ty det vi hava
framburit till eder haven I trott. Så skall ske på den dagen. - Fördenskull bedja vi ock alltid för eder, att vår Gud må akta
eder värdiga sin kallelse, och att han må med kraft fullborda i
eder allt vad en god vilja kan åstunda, och vad tro kan verka, - så att vår Herre Jesu namn bliver förhärligat i eder, och i
honom, efter vår Guds och Herrens, Jesu Kristi, nåd.
*53/02 Paulus’ andra brev till tessalonikerna, 2 KapitletPaulus’ andra brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet
Innan Kristus kommer, skall först »Laglöshetens människa» uppträda, men ännu till en tid hålles denne tillbaka. Paulus förmanar tessalonikerna till ståndaktighet.
- I fråga om vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse, och huru vi
skola församlas till honom, bedja vi eder, käre bröder, - att I icke — vare sig genom någon »andeingivelse» eller på
grund av något ord eller något brev, som förmenas komma från oss
— så hastigt låten eder bringas ur fattningen och förloren
besinningen, som om Herrens dag redan stode för dörren. - Låten ingen bedraga eder om vad sätt det vara må. Ty först måste
avfallet hava skett och »Laglöshetens människa», fördärvets man,
hava trätt fram, - vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter, och allt
som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och
föregiver sig vara Gud. - Kommen I icke ihåg att jag sade eder detta, medan jag ännu var
hos eder? - Och I veten vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han
först när hans tid är inne kan träda fram. - Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam; allenast måste den
som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen. - Sedan skall »den Laglöse» träda fram, och honom skall då Herren
Jesus döda med sin muns anda och tillintetgöra genom sin
tillkommelses uppenbarelse — - honom som efter Satans tillskundelse kommer med lögnens alla
kraftgärningar och tecken och under - och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att
bedraga dem som gå förlorade, till straff därför att de icke
gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta. - Därför sänder ock Gud över dem villfarelsens makt, så att de
sätta tro till lögnen, - för att de skola bliva dömda, alla dessa som icke hava satt tro
till sanningen, utan funnit behag i orättfärdigheten. - Men vi för vår del äro pliktiga att alltid tacka Gud för eder
käre bröder, I herrens älskade, därför att Gud från begynnelsen
har utvalt eder till frälsning, i helgelse i Anden och i tro på
sanningen. - Härtill har han ock genom vårt evangelium kallat eder, för att I
skolen bliva delaktiga av vår Herres, Jesu Kristi, härlighet. - Stån alltså fasta, käre bröder, och hållen eder vid de lärdomar
som I haven mottagit av oss, vare sig muntligen eller genom
brev. - Och vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har
älskat oss och i nåd berett oss en evig hugnad och givit oss ett
gott hopp, - han hugne edra hjärtan, och styrke eder till allt vad gott är,
både i gärning och i ord.
*53/03 Paulus’ andra brev till tessalonikerna, 3 KapitletPaulus’ andra brev till tessalonikerna, 3 Kapitlet
Uppmaning till förböner samt till ordning och arbetsamhet. Slutönskan.
- För övrigt, käre bröder, bedjen för oss, att Herrens ord må hava
framgång och komma till ära hos andra likasom hos eder, - så ock att vi må bliva frälsta ifrån vanartiga och onda
människor. Ty tron är icke var mans. - Men Herren är trofast, och han skall styrka eder och bevara eder
från det onda. - Och vi hava den tillförsikten till eder i Herren, att I både nu
gören och framgent skolen göra vad vi bjuda eder. - Ja, Herren styre edra hjärtan till Guds kärlek och Kristi
ståndaktighet. - Men vi bjuda eder, käre bröder, i vår Herres, Jesu Kristi, namn,
att I dragen eder ifrån var broder som för en oordentlig vandel
och icke lever efter de lärdomar han har mottagit av oss. - I veten ju själva huru man bör efterfölja oss. Ty vi förhöllo
oss icke oordentligt bland eder, - ej heller åto vi någons bröd för intet; tvärtom åto vi vårt vröd
under arbete och möda, och vi strävande natt och dag, för att
icke bliva någon av eder till tunga. - Icke som om vi ej hade haft rätt därtill, men vi ville låta eder
i oss få ett föredöme, flr att I skullen efterfölja oss. - Redan när vi voro hos eder, gåvo vi ju eder det budet: om någon
icke vill arbeta, så skall han icke heller äta. - Vi höra nämligen att somliga bland eder föra en oordentlig vadel
och icke arbeta, utan allenast sussla med sådant som icke kommer
dem vid. - Sådana människor bjuda och förmana vi i Herren Jesus Kristus,
att de arbeta i stillhet, så att de kunna äta sitt eget bröd. - Och I, käre bröder, mån icke förtröttas att göra vad gott är.
- Men om någon icke lyder vad vi hava sagt i detta brev, så märken
ut för eder den mannen, och haven intet umgänge med honom, på
det att han må blygas. - Hållen honom dock icke för en ovän, utan förmanen honom såsom en
broder. - Men fridens Herre själv give eder sin frid alltid och på allt
sätt. Herren vare med eder alla. - Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Detta är
ett kännetecken i alla mina brev; så skriver jag. - Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder alla.
*54/ Paulus’ första brev till Timoteus
*54/01 Paulus’ första brev till Timoteus, 1 KapitletPaulus’ första brev till Timoteus, 1 Kapitlet
Paulus hälsar Timoteus, uppmanar honom att stå emot främmande läror, tackar Gud för hans oförskyllda nåd, styrker Timoteus till den goda striden.
- Paulus, Kristi Jesu apostel, förordnad av Gud, vår Frälsare, och
Kristus Jesus, vårt hopp, - hälsar Timoteus, sin sannskyldige son i tron. Nåd,
barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår
Herre! - Jag bjuder dig, nu såsom när jag for åstad till Macedonien, att
stanna kvar i Efesus och där förmana somliga att icke förkunna
främmande läror - eller akta på fabler och släktledningshistorier utan ände, som
ju snarare vålla ordstrider än främja den Guds ordning som
kommer till fullbordan i tron. - Och förmaningens ändamål är kärlek av ett rent hjärta och av ett
gott samvete och av en oskrymtad tro. - Från dessa stycken hava somliga farit vilse och vänt sin håg
till fåfängligt tal — - människor som vilja vara lärare i lagen, fastän de icke förstå
ens vad de själva tala, eller vad de ting äro, som de med sådan
säkerhet orda om. - Men vi veta att lagen är god, om man nämligen brukar den såsom
lagen bör brukas, - och om man förstår detta, att lagen är till icke för rättfärdiga
människor, utan för dem som trotsa lag och myndighet, för
ogudaktiga och syndare, oheliga och oandliga människor,
fadermördare och modermördare, för mandråpare, - för dem som öva otukt och onaturlig vällustsynd, för dem som äro
människosäljare, lögnare, menedare eller något annat som strider
mot den sunda läran — - detta i enlighet med det evangelium om den salige Gudens
härlighet, varmed jag har blivit betrodd. - Vår Herre Kristus Jesus, som har givit mig kraft, tackar jag för
att han har tagit mig i sin tjänst och funnit mig vara
förtroende värd, - mig som förut var en hädare och förföljare och våldsverkare. Men
barmhärtighet vederfors mig, eftersom jag icke bättre visste,
när jag i min otro handlade så. - Och vår Herres nåd blev så mycket mer överflödande, med tron och
kärleken i Kristus Jesus. - Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Kristus
Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare, bland vilka
jag är den främste. - Men att barmhärtighet vederfors mig, det skedde just för att
Kristus Jesus skulle främst på mig bevisa all sin långmodighet,
och låta mig bliva en förstlingsbild av dem som skulle komma att
tro på honom och så vinna evigt liv. - Men evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden,
vare ära och pris i evigheternas evigheter! Amen. - Att så förmana dem, det ålägger jag dig, min son Timoteus, i
enlighet med de profetord som en gång uttalades över dig. Må du
i kraft av dem strida den goda striden, - rustad med tro och med ett gott samvete. Detta hava nu
visserligen somliga skjutit å sido, men de hava därigemon lidit
skeppsbrott i tron. - Till dem höra Hymeneus och Alexander, vilka jag har överlämnat
åt Satan, för att de skola bliva så tuktade, att de icke vidare
smäda.
*54/02 Paulus’ första brev till Timoteus, 2 KapitletPaulus’ första brev till Timoteus, 2 Kapitlet
Föreskrifter för gudstjänsten, särskilt i fråga om kvinnornas uppträdande vid denna.
- Så uppmanar jag nu framför allt därtill att man må bedja,
åkalla, anropa och tacka Gud för alla människor, - för konungar och all överhet, så att vi kunna föra ett lugnt och
stilla liv, på ett i allo fromt och värdigt sätt. - Sådant är gott och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare,
- som vill att alla människor skola bliva frälsta och komma till
kunskap om sanningen. - Ty en enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och
människor: en människa, Kristus Jesus, - han som gav sig själv till lösen för alla, varom ock
vittnesbördet skulle frambäras, när tiden var inne. - Och själv har jag blivit satt till att vara dess förkunnare och
apostel — det säger jag med sanning, jag ljuger icke — ja,
till att i tro och sanning vara en lärare för hedningar. - Jag vill alltså att männen allestädes skola förrätta bön, i det
att de, fria ifrån vrede och disputerande, upplyfta heliga
händer. - Likaledes vill jag att kvinnorna skola uppträda i hövisk dräkt,
att de blygsamt och tuktigt pryda sig, icke med hårflätningar
och guld eller pärlor eller dyrbara kläder, - utan med goda gärningar, såsom det höves kvinnor som vilja
räknas för gudfruktiga. - Kvinnan bör i stillhet låta sig undervisas och därvid helt
underordna sig. - Däremot kan jag icke tillstädja en kvinna att själv uppträda
såsom lärare, ej heller att råda över sin man; fastmer må hon
leva i stillhet. - Adam blev ju först skapad och sedan Eva.
- Och Adam blev icke bedragen, men kvinnan blev svårt bedragen och
förleddes till överträdelse. - Dock skall kvinnan, under det hon föder sina barn, vinna
frälsning, om hon förbliver i tro och kärlek och helgelse, med
ett tuktigt väsende.
*54/03 Paulus’ första brev till Timoteus, 3 KapitletPaulus’ första brev till Timoteus, 3 Kapitlet
Hurudana församlingsföreståndare och församlingstjänare böra vara. Gudsfruktans hemlighet.
- Det är ett visst ord, att om någons håg står till en
färsamlingsföreståndares ämbete, så är det en god verksamhet han
åstundar. - En församlingsföreståndare bör därför vara oförvitlig; han bör
vara en enda kvinnas man, nykter och tuktig, hövisk i sitt
skick, gästvänlig, väl skickad att undervisa, - icke begiven på vin, icke våldsam, utan foglig, icke
stridslysten, fri ifrån penningbegär. - Han bör väl förestå sitt eget hus och hålla sina barn i lydnad,
med all värdighet; - ty huru skulle dem som icke vet att förestå sitt eget hus kunna
sköta Guds församling? - Han bör icke vara nyomvänd, för att han icke skall förblindas av
högmod och så hemfalla under djävulens dom. - Han bör ock hava gott vittnesbörd om sig av dem som stå utanför,
så att han icke utsättes för smälek och faller i djävulens
snara. - Församlingstjänarna böra likaledes skicka sig värdigt, icke vara
tvetaliga, icke benägna för mycket vindrickande, icke snikna
efter slem vinning; - de böra äga trons hemlighet i ett rent samvete.
- Men också dessa skola först prövas; därefter må de, om de
befinnas oförvitliga, få tjäna församlingen. - Är det kvinnor, så böra dessa likaledes skicka sig värdigt, icke
gå omkring med förtal, men vara nyktra och trogna i allt. - En församlinstjänare skall vara en enda kvinnas man; han skall
hålla god ordning på sina barn och väl förestå sitt hus. - Ty de som hava väl skött en församlingstjänares syssla, de vinna
en aktad ställning och kunna i tron, den tro de hava i Kristus
Jesus, uppträda med mycken frimodighet. - Detta skriver jag till dig, fastän jag hoppas att snart få komma
till dig. - Jag vill nämligen, om jag likväl skulle dröja, att du skall veta
huru man bör förhålla sig i Guds hus, som ju är den levande
Gudens församling, sanningens stödjepelare och grundfäste. - Och erkänt stor är gudaktighetens hemlighet:
»Han som blev uppenbarad i köttet,
rättfärdigad i anden, sedd av änglar,
predikad bland hedningarna,
trodd i världen,
upptagen i härligheten.»
*54/04 Paulus’ första brev till Timoteus, 4 KapitletPaulus’ första brev till Timoteus, 4 Kapitlet
Paulus förutsäger ett kommande avfall från tron, med allehanda villoläror, och förmanar Timoteus till trohet i det kall han har mottagit.
- Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola
avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda
andars läror. - Så skall ske genom lögnpredikanters skrymteri, människors som i
sina egna samveten äro brännmärkta såsom brottslingar, - och som förbjuda äktenskap och vilja att man skall avhålla sig
från allahanda mat, som Gud har skapat till att med tacksägelse
mottagas av dem som tro och hava lärt känna sanningen. - Ty allt vad Gud har skapat är gott, och intet är förkastligt,
när det mottages med tacksägelse: - det bliver nämligen helgat genom Guds ord och genom bön.
- Om du framlägger detta för bröderna, så bevisar du dig såsom en
god Kristi Jesu tjänare, då du ju hämtar din näring av trons och
den goda lärans ord, den läras som du troget har efterföljt. - Men de oandliga käringfablerna må du visa ifrån dig. Öva dig i
stället själv i gudsfruktan. - Ty lekamlig övning gagnar till litet, men gudsfruktan gagnar
till allt; den har med sig löfte om liv, både för denna tiden
och för den tillkommande. - Detta är ett fast ord och i allo värt att mottagas.
- Ja, därför arbeta och kämpa vi, då vi nu hava satt vårt hopp
till den levande Guden, honom som är alla människors Frälsare,
först och främst deras som tro. - Så skall du bjuda och undervisa.
- Låt ingen förakta dig för din ungdoms skull; fastmer må du för
dem som tro bliva ett föredöme i tal och i vandel, i kärlek, i
tro och i renhet. - Var nitisk i att föreläsa skriften och i att förmana och
undervisa, till dess jag kommer. - Försumma icke att vårda den nådegåva som finnes i dig, och som
gavs dig i kraft av profetord, under handpåläggning av de
äldste. - Tänk på detta, lev i detta, så att din förkovran bliver uppenbar
för alla. - Hav akt på dig själv och på din undervisning, och håll stadigt
ut därmed; ty om du så gör, frälsar du både dig själv och dem
som höra dig.
*54/05 Paulus’ första brev till Timoteus, 5 KapitletPaulus’ första brev till Timoteus, 5 Kapitlet
Åtskilliga föreskrifter, särskilt om sådana änkor som äro värnlösa, och om sådana änkor som få anställas i församlingens tjänst, samt om församlingens äldste.
- En äldre man må du icke tillrättavisa med hårda ord; du bör tala
till honom såsom till en fader. Till yngre män må du tala såsom
till bröder, - till äldre kvinnor såsom till mödrar, till yngre kvinnor såsom
till systrar, i all renhet. - Änkor må du bevisa ära, om de äro rätta, värnlösa änkor.
- Men om en änka har barn eller barnbarn, då må i första rummet
dessa lära sig att med tillbörlig vördnad taga sig an sina
närmaste och så återgälda sina föräldrar vad de äro dem
skyldiga; ty sådant är välbehagligt inför Gud. - En rätt, värnlös änka, som sitter ensam, hon har sitt hopp i Gud
och håller ut i bön och åkallan natt och dag. - Men en sådan som allenast gör sig goda dagar, hon är död, fastän
hon lever. — - Förehåll dem också detta, så att man icke får något att förevita
dem. - Men om någon icke drager försorg om sina egna, först och främst
om sina närmaste, så har denne förnekat sin tro och är värre än
en otrogen. - Såsom »församlingsänka» må ingen annan uppföras än den som är
minst sextio år gammal, och som har varit allenast en mans
hustru, - en som har det vittnesbördet om sig, att hon har övat goda
gärningar, uppfostrat barn, givit härbärge åt husvilla, tvagit
heligas fötter, understött nödlidande, korteligen, beflitat sig
om allt gott verk. - Unga änkor skall du däremot icke antaga. Ty när de hava njutit
nog av Kristus, vilja de åter gifta sig; - och de äro då hemfallna åt dom, eftersom de hava brutit sin
första tro. - Därtill lära de sig ock att vara lättjefulla, i det att de löpa
omkring i husen; ja, icke allenast att vara lättjefulla, utan
ock att vara skvalleraktiga och att syssla med sådant som icke
kommer dem vid, allt medan de tala vad otillbörligt är. - Därför vill jag att unga änkor gifta sig, föda barn, förestå var
och en sitt hus och icke giva någon motståndare anledning att
smäda. - Redan hava ju några vikit av och följt efter Satan.
- Om någon troende, vare sig man eller kvinna, har änkor att sörja
för, då må han understödja dem utan att församlingen betungas,
för att denna så må kunna understödja rätta, värnlösa änkor. - Sådana äldste som äro goda församlingsföreståndare må aktas
dubbel heder värda, först och främst de som arbeta med
predikande och undervisning. - Skriften säger ju: »Du skall icke binda munnen till på oxen som
tröskar», så ock: »Arbetaren är värd sin lön.» — - Upptag intet klagomål mot någon av de äldste, om det icke
styrkes av två eller tre vittnen. - Men begår någon en synd, så skall du inför alla förehålla honom
den, så att också de andra känna fruktan. - Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus och de
utvalda änglarna att iakttaga detta, utan någon förutfattad
mening och utan att i något stycke förfara partiskt. - Förhasta dig icke med handpåläggning, och gör dig icke delaktig
i en annans synder. Bevara dig själv ren. - Drick nu icke längre allenast vatten, utan bruka något litet vin
för din mages skull, eftersom du så ofta lider av svaghet. - Somliga människors synder ligga i öppen dag och komma i förväg
fram till dom; andras åter komma först efteråt fram. - Sammalunda pläga ock goda gärningar ligga i öppen dag; och när
så icke är, kunna de ändå icke bliva fördolda.
*54/06 Paulus’ första brev till Timoteus, 6 KapitletPaulus’ första brev till Timoteus, 6 Kapitlet
Tjänares plikter. Falsk läras onda följder. Gudsfruktan en stor vinning. Rikedomens faror och dess rätta bruk. Förmaningar och slutönskan.
- De som äro trälar och tjäna under andra må akta sina herrar all
heder värda, så att Guds namn och läran icke bliva smädade. - Men de som hava troende herrar må icke, därför att de äro deras
bröder, akta dem mindre; fastmer må de tjäna dem så mycket
villigare, just därför att de äro troende och kära bröder, dessa
som vinnlägga sig om att göra vad gott är. Så skall du
undervisa och förmana. - Om någon förkunnar främmande läror och icke håller sig till
sunda ord — vår Herres, Jesu Kristi, ord — och till den lära
som hör gudsfruktan till, - då är han förblindad av högmod, och detta fastän han intet
förstår, utan är såsom från vettet i sitt begär efter
disputerande och ordstrider, vilka vålla avund, kiv, smädelser,
ondskefulla misstankar - och ständiga tvister mellan människor som äro fördärvade i sitt
sinne och hava tappat bort sanningen, människor som mena att
gudsfruktan är ett medel till vinning. - Ja, gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är verkligen en stor
vinning. - Vi hava ju icke fört något med oss till världen, just därför att
vi icke kunna föra något med oss ut därifrån. - Hava vi föda och kläder, så må vi låta oss nöja därmed.
- Men de som vilja bliva rika, de råka in i frestelser och snaror
och hemfalla åt många dåraktiga och skadliga begärelser, som
sänka människorna ned i fördärv och undergång. - Ty penningbegäret är en rot till allt ont; och somliga hava
låtit sig så drivas därav, att de hava villats bort ifrån tron
och därigenom tillskyndat sig själva många kval. - Men fly sådant, du gudsmänniska, och far efter rättfärdighet,
gudsfruktan, tro, kärlek, ståndaktighet, saktmod. - Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet, vartill du
har blivit kallad, du som ock inför många vittnen har avlagt den
goda bekännelsen. - Inför Gud, som giver liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som
under Pontius Pilatus vittnade med den goda bekännelsen, manar
jag dig - att, själv utan fläck och tadel, hålla vad jag har bjudit,
intill vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse, - vilken den salige, ende härskaren skall låta oss se, när tiden
är inne, han som är konungarnas konung och herrarnas herre, - han som allena har odödlighet och bor i ett ljus dit ingen kan
komma, han som ingen människa har sett eller kan se. Honom vare
ära och evigt välde! Amen. - Bjud dem som äro rika i den tidsålder som nu är att icke
högmodas, och att icke sätta sitt hopp till ovissa rikedomar,
utan till Gud, som rikligen giver oss allt till att njuta därav; - bjud dem att göra gott, att vara rika på goda gärningar, att
vara givmilda och gärna dela med sig. - Må de så lägga av åt sig skatter som kunna bliva en god grundval
för det tillkommande, så att de vinna det verkliga livet. - O Timoteus, bevara vad som har blivit dig betrott; och vänd dig
bort ifrån de oandliga, tomma ord och gensägelser som komma från
den falskeligen så kallade »kunskapen», [1] - vilken några föregiva sig äga, varför de ock hava farit vilse i
fråga om tron. Nåd vare med eder.
[1] Se Kunskap i Ordförkl.
*55 Paulus’ andra brev till Timoteus
+55/01 Paulus’ andra brev till Timoteus, 1 Kapitlet
Paulus’ andra brev till Timoteus, 1 Kapitlet
Paulus hälsar Timoteus, uttalar sin längtan efter honom, förmanar honom till frimodighet och ståndaktighet i lidandet för evangelium, omnämner huru han själv i fångenskapen har blivit vederkvickt genom Onesiforus' trohet. +55/02 Paulus' andra brev till Timoteus, 2 Kapitlet Paulus' andra brev till Timoteus, 2 Kapitlet Förmaning till Timoteus att vara ståndaktig i evangelii tjänst och att undfly falska läror och onyttiga ordstrider. +55/03 Paulus' andra brev till Timoteus, 3 Kapitlet Paulus' andra brev till Timoteus, 3 Kapitlet Den yttersta tidens ondska. Förmaning till Timoteus att hålla fast vid evangelii lära. +55/04 Paulus' andra brev till Timoteus, 4 Kapitlet Paulus' andra brev till Timoteus, 4 Kapitlet Paulus förmanar ytterligare Timoteus till nit och trohet i ämbetet, talar om sin snart förestående död, beder Timoteus skyndsamt komma till Rom. Personliga meddelanden. Hälsningar och slutord.
*56/ Paulus’ brev till Titus
*56/01 Paulus’ brev till Titus, 1 Kapitlet
Paulus’ brev till Titus, 1 Kapitlet
Paulus hälsar Titus och meddelar honom föreskrifter om huru äldste skola tillsättas och falska lärare bekämpas.
- Paulus, Guds tjänare och Jesu Kristi apostel, sänd att verka för
Guds utvaldas tro och för kunskapen om den sanning som hör
gudsfruktan till, - sänd, därför att det finnes ett hopp om evigt liv — ty evigt
liv har Gud, som icke kan ljuga, för evärdliga tider sedan
utlovat, - och när tiden var inne, uppenbarade han sitt ord i den predikan
varmed jag genom Guds, vår Frälsares, befallning blev betrodd — - jag, Paulus, hälsar Titus, min sannskyldige son på grund av
gemensam tro. Nåd och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus,
vår Frälsare! - När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle
ordna vad som ännu återstod att ordna, och för att du, på det
sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta
äldste, - varhelst någon oförvitlig man funnes, en enda kvinnas man, en
som hade troende barn, vilka icke vore i vanrykte för oskickligt
leverne eller vore uppstudsiga. - Ty en församlingsföreståndare bör vara oförvitlig, såsom det
höves en Guds förvaltare, icke självgod, icke snar till vrede,
icke begiven på vin, icke våldsam, icke sniken efter slem
vinning. - Han bör fastmer vara gästvänlig, nitälska för vad gott är, leva
tuktigt, rättfärdigt, heligt och återhållsamt; - han bör hålla sig stadigt vid det fasta ordet, såsom han har
fått lära det, så att han är mäktig både att förmana medelst den
sunda läran och att vederlägga dem som säga emot. - Ty många finnas som icke vilja veta av någon myndighet, många
som föra fåfängligt tal och bedraga människors sinnen; så göra i
synnerhet de omskurna. - På sådana bör man tysta munnen, ty de förvilla hela hus genom
att för slem vinnings skull förkunna otillbörliga läror. - En av dem, en profet av deras eget folk, har sagt: »Kreterna,
lögnare jämt, äro odjur, glupska och lata.» - Och det vittnesbördet är sant. Du skall därför strängt
tillrättavisa dem, så att de bliva sunda i tron - och icke akta på judiska fabler och vad som påbjudes av
människor som vända sig från sanningen. - Allt är rent för dem som äro rena; men för de orena och otrogna
är intet rent, utan hos dem äro både förstånd och samvete
orenade. - De säga sig känna Gud, men med sina gärningar förneka de det; ty
de äro vederstyggliga och ohörsamma människor, odugliga till
allt gott verk.
*56/02 Paulus’ brev till Titus, 2 KapitletPaulus’ brev till Titus, 2 Kapitlet
Förmaningar till äldre och yngre medlemmar av församlingen, män och kvinnor, särskilt till tjänarna. Guds nåds kraft.
- Du åter må tala vad som är den sunda läran värdigt.
- Förmana de äldre männen att vara nyktra, att skicka sig värdigt
och tuktigt, att vara sunda i tro, i kärlek, i ståndaktighet. - Förmana likaledes de äldre kvinnorna att skicka sig såsom det
höves heliga kvinnor, att icke gå omkring med förtal, icke vara
trälar under begäret efter vin, utan lära andra vad gott är, för
att fostra dem till tuktighet. - Förmana de yngre kvinnorna att älska sina män och sina barn,
- att föra en tuktig och ren vandel, att vara goda husmödrar och
att underordna sig sina män, så att Guds ord icke bliver smädat. - Förmana likaledes de yngre männen att skicka sig tuktigt.
- Bliv dem i allo ett föredöme i goda gärningar, och låt dem i din
undervisning finna oförfalskad renhet och värdighet, - med sunt, ostraffligt tal, så att den som står oss emot måste
blygas, då han nu icke har något ont att säga om oss. - Förmana tjänarna att i allt underordna sig sina herrar, att
skicka sig dem till behag och icke vara gensvariga, - att icke begå någon oärlighet, utan på allt sätt visa dem redbar
trohet, så att de i alla stycken bliva en prydnad för Guds, vår
Frälsares, lära. - Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor;
- den fostrar oss till att avsäga oss all ogudaktighet och alla
världsliga begärelser, och till att leva tuktigt och rättfärdigt
och gudfruktigt i den tidsålder som nu är, - medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store
Gudens och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse
— - hans som har utgivit sig själv för oss, till att förlossa oss
från all orättfärdighet, och till att rena åt sig ett
egendomsfolk, som beflitar sig om att göra vad gott är. - Så skall du tala; och du skall förmana och tillrättavisa dem med
all myndighet. Låt ingen förakta dig.
*56/03 Paulus’ brev till Titus, 3 KapitletPaulus’ brev till Titus, 3 Kapitlet
De troende böra visa lydnad och saktmod mot alla människor, under besinnande av den nåd Gud har låtit vederfaras dem. Varning för gagnlösa lärostrider. Personliga meddelanden. Hälsningar och slutönskan.
- Lägg dem på minnet att de böra vara underdåniga överheten, dem
som hava myndighet, att de böra visa lydnad och vara redo till
allt gott verk, - att de icke må smäda någon, icke vara stridslystna, utan vara
fogliga, och att de i allt skola visa sig saktmodiga mot alla
människor. - Vi voro ju själva förut oförståndiga, ohörsamma och
vilsefarande, vi voro trälar under allahanda begärelser och
lustar, vi levde i ondska och avund, vi voro värda att avskys,
och vi hatade varandra. - Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna
uppenbarades, - då frälste han oss, icke på grund av rättfärdighetsgärningar som
vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet, genom ett bad till
ny födelse och förnyelse i helig ande, - som han rikligen utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår
Frälsare, - för att vi, rättfärdiggjorda genom hans nåd, skulle, såsom vårt
hopp är, få evigt liv till arvedel. - Detta är ett fast ord, och jag vill att du med kraft vittnar
härom, för att de som sätta tro till Gud må beflita sig om att
rätt utöva goda gärningar. Sådant är gott och gagneligt för
människorna. - Men dåraktiga tvistefrågor och släktledningshistorier må du
undfly, så ock trätor och strider om lagen; ty sådant är
gagnlöst och fåfängligt. - En man som kommer partisöndring åstad må du visa ifrån dig,
sedan du en eller två gånger har förmanat honom; - ty du vet att en sådan är förvänd och begår synd, ja, han har
själv fällt domen över sig. - När jag framdeles sänder Artemas eller Tykikus till dig, låt dig
då angeläget vara att komma till mig i Nikopolis, ty jag har
beslutit att stanna där över vintern. - Senas, den lagkloke, och Apollos må du med all omsorg utrusta
för deras resa, så att intet fattas dem. - Och må jämväl våra bröder, för att icke bliva utan frukt, lära
sig att rätt utöva goda gärningar, där hjälp är av nöden. - Alla som äro här hos mig hälsa dig. Hälsa dem som älska oss i
tron. Nåd vare med eder alla.
*57 Paulus’ brev till FilemonPaulus’ brev till Filemon
Hälsning. Bön om tillgift för Onesimus. Slutönskan.
- Paulus, Kristi Jesu fånge, och brodern Timoteus hälsa Filemon,
vår älskade broder och medarbetare, - och Appfia, vår syster, och Arkippus, vår medkämpe, och den
församling som kommer tillhopa i ditt hus. - Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
Jesus Kristus. - Jag tackar min Gud alltid, när jag tänker på dig i mina böner,
- ty jag har hört om den kärlek och den tro som du har till Herren
Jesus, och som du bevisar mot alla de heliga. - Och min bön är att den tro du har gemensam med oss må visa sig
verksam, i det att du fullt inser huru mycket gott vi hava i
Kristus. - Ty jag har fått mycken glädje och hugnad av den kärlek varmed
du, min broder, har vederkvickt de heligas hjärtan. - Därför, fastän jag med mycken frimodighet i Kristus kunde
befalla dig att göra vad du nu bör göra, - beder jag dig dock hellre därom för kärlekens skull — jag,
sådan jag nu är, den gamle Paulus, han som därtill nu är en
Kristi Jesu fånge; - ja, jag beder dig för min son, den som jag har fött i min
fångenskap, för Onesimus, - som förut var ingalunda var dig till »till gagn», men som nu är
både dig och mig till stort gagn. - Denne sänder jag här tillbaka till dig; och när jag så gör, är
det såsom sände jag åstad mitt eget hjärta. - Jag hade väl själv velat behålla honom hos mig, så att han å
dina vägnar kunde hava betjänat mig i den fångenskap som jag
utstår för evangelii skull. - Men utan ditt samtycke ville jag intet göra, ty det goda du
gjorde skulle ju icke ske såsom av tvång, utan göras av fri
vilja. - När han för en liten tid blev skild från dig, skedde detta till
äventyrs just för att du skulle få honom igen för alltid, - nu icke längre såsom en träl, utan såsom något vida mer än en
träl: såsom en älskad broder. Detta är han redan för mig i
högsta måtto; huru mycket mer då för dig, han, din broder både
efter köttet och i Herren! - Om du alltså håller mig för din medbroder, så tag emot honom
såsom du skulle taga emot mig själv. - Har han gjort dig någon orätt, eller är han dig något skyldig,
så för upp det på min räkning. - Jag, Paulus, skriver här med egen hand: »Jag skall själv betala
det.» Jag skulle också kunna säga: »För upp det på din räkning.»
Ty du har ju en ännu större skuld till mig, nämligen — dig
själv. - Ja, min broder, måtte jag »få gagn» av dig i Herren! Vederkvick
mitt hjärta i Kristus. - Det är därför att jag är viss om din lydaktighet som jag har
skrivit detta till dig. Och jag vet att du kommer att göra ännu
mer än jag begär. - Och så tillägger jag: bered dig på att giva mig härbärge. Jag
hoppas nämligen att jag genom edra böner skall bliva skänkt åt
eder. - Epafras, min medfånge i Kristus Jesus, hälsar dig;
- så göra ock Markus, Aristarkus, Demas och Lukas, mina
medarbetare. - Herrens, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande.
*58 Brevet till hebréerna
+58/01 Brevet till hebréerna, 1 KapitletBrevet till hebréerna, 1 Kapitlet
Guds uppenbarelse genom Sonen, som enligt skriften är större än änglarna. +58/02 Brevet till hebréerna, 2 Kapitlet Brevet till hebréerna, 2 Kapitlet Vi böra noga akta på den frälsning som genom Herren har förkunnats. Jesus, som allenast för en kort tid har varit gjord ringare än änglarna, har genom sitt dödslidande förhärligats och så blivit vår frälsnings hövding och vår överstepräst. +58/03 Brevet till hebréerna, 3 Kapitlet Brevet till hebréerna, 3 Kapitlet Kristus större än Moses. Varning för förhärdelse, med hänvisning till det straff som drabbade Israel i öknen. +58/04 Brevet till hebréerna, 4 Kapitlet Brevet till hebréerna, 4 Kapitlet Guds folks sabbatsvila. Guds ords kraft. Kristus en barmhärtig överstepräst. +58/05 Brevet till hebréerna, 5 Kapitlet Brevet till hebréerna, 5 Kapitlet Kristus en överstepräst efter Melkisedeks sätt. +58/06 Brevet till hebréerna, 6 Kapitlet Brevet till hebréerna, 6 Kapitlet Varning för avfall. Oryggligheten av Guds löfte. +58/07 Brevet till hebréerna, 7 Kapitlet Brevet till hebréerna, 7 Kapitlet Ytterligare om Kristus såsom översteprÄst efter Melkisedeks sätt. Hans prästadömes företräde framför det levitiska. +58/08 Brevet till hebréerna, 8 Kapitlet Brevet till hebréerna, 8 Kapitlet Kristus överstepräst i det sannskyldiga tabernaklet. Det nya förbundet. +58/09 Brevet till hebréerna, 9 Kapitlet Brevet till hebréerna, 9 Kapitlet Den prästerliga tjänsten i de båda förbunden. +58/10 Brevet till hebréerna, 10 Kapitlet Brevet till hebréerna, 10 Kapitlet Kristi fullkomliga offer. Förmaning till frimodig ingång i den himmelska helgedomen. Förnyad varning för avfall. +58/11 Brevet till hebréerna, 11 Kapitlet Brevet till hebréerna, 11 Kapitlet Trons kraft, bevisad av trosvittnen från det gamla förbundets tid. +58/12 Brevet till hebréerna, 12 Kapitlet Brevet till hebréerna, 12 Kapitlet Förmaning till uthållighet, särskilt under Guds aga. Det nya förbundets härlighet. +58/13 Brevet till hebréerna, 13 Kapitlet Brevet till hebréerna, 13 Kapitlet Förmaningar till ett heligt liv, till lydnad mot lärare och till förbön för dem. Slutönskan och hälsningar.
*59 Petrus’ första brev
+59/01 Petrus’ första brev, 1 Kapitlet
Petrus’ första brev, 1 Kapitlet
Petrus hälsar de kristna i provinsen Asien, lovar Gud för frälsningen genom Kristus, som var förebådad av profeterna, och som de troende böra förbida i hoppet, under helig vandel och broderlig kärlek. +59/02 Petrus' första brev, 2 Kapitlet Petrus' första brev, 2 Kapitlet Uppmaning till andlig tillväxt och till att låta sig uppbyggas på hörnstenen Kristus. Undersåtars och tjänares plikter. +59/03 Petrus' första brev, 3 Kapitlet Petrus' första brev, 3 Kapitlet Äkta makars inbördes plikter. Uppmaning till helig vandel, särskilt till tålamod i lidandet efter Kristi föredöme, hans som har berett frälsning på jorden, predikat för dödsrikets andar och nu sitter på Guds högra sida i himmelen och råder jämväl över dess andemakter. +59/04 Petrus' första brev, 4 Kapitlet Petrus' första brev, 4 Kapitlet Petrus förmanar de kristna att väpna sig med Kristi sinne, att fly synden och föra en ren vandel i inbördes kärlek och att med glädje lida för Kristi namns skull. +59/05 Petrus' första brev, 5 Kapitlet Petrus' första brev, 5 Kapitlet De äldstes och de yngres plikter. Förmaning till ödmjukhet och vaksamhet. Hälsningar och slutönskan.
*60 Petrus’ andra brev
+60/01 Petrus’ andra brev, 1 Kapitlet
Petrus’ andra brev, 1 Kapitlet
Hälsning. Förmaning till kristliga dygder. Den apostoliska förkunnelsens och det profetiska ordets visshet. +60/02 Petrus' andra brev, 2 Kapitlet Petrus' andra brev, 2 Kapitlet Varning för falska lärare, med påminnelse om de straffdomar som i forna tider övergingo både änglar och människor. +60/03 Petrus' andra brev, 3 Kapitlet Petrus' andra brev, 3 Kapitlet Herrens tillkommelse. Domens dag.Slutförmaningar.
@c
*61/ Johannes’ första brev
*61/01 Johannes’ första brev, 1 Kapitlet
Johannes’ första brev, 1 Kapitlet
Ordets uppenbarelse i Kristus. Gemenskapen med Gud. Vandringen i ljuset och reningen genom Jesu blod.
- Det som var från begynnelsen, det vi hava hört, det vi med egna
ögon hava sett, det vi skådade och med egna händer togo på, det
förkunna vi: om livets Ord tala vi. - Ty livet uppenbarades, och vi hava sett det; och vi vittna därom
och förkunna för eder livet, det eviga, som var hos Fadern och
uppenbarades för oss. - Ja, det vi hava sett och hört, det förkunna vi ock för eder, på
det att också I mån hava gemenskap med oss; och vi hava vår
gemenskap med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus. - Och vi skriva nu detta, för att vår glädje skall bliva
fullkomlig. - Och detta är det budskap som vi hava hört från honom, och som vi
förkunna för eder, att Gud är ljus, och att intet mörker finnes
i honom. - Om vi säga oss hava gemenskap med honom, och vi vandra i
mörkret, så ljuga vi och göra icke sanningen. - Men om vi vandra i ljuset, såsom han är i ljuset, så hava vi
gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från
all synd. - Om vi säga att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss
själva, och sanningen är icke i oss. - Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så
att han förlåter oss våra synder och renar oss från all
orättfärdighet. - Om vi säga att vi icke hava syndat, så göra vi honom till en
ljugare, och hans ord är icke i oss.
*61/02 Johannes’ första brev, 2 KapitletJohannes’ första brev, 2 Kapitlet
Jesus Kristus vår förespråkare och försoningen för våra synder. Uppmaning att hålla hans bud, särskilt budet om kärlek. Varning för världskärlek och antikristisk förnekelse.
- Mina kära barn, detta skriver jag till eder, för att I icke
skolen synda. Men om någon syndar, så hava vi en förespråkare
hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; - och han är försoningen för våra synder, ja, icke allenast för
våra, utan ock för hela världens. - Därav veta vi att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla
hans bud. - Den som säger sig hava lärt känna honom och icke håller hans
bud, han är en lögnare och i honom är icke sanningen. - Men den som håller hans ord, i honom är förvisso Guds kärlek
fullkomnad. Därav veta vi att vi äro i honom. - Den som säger sig förbliva i honom, han är ock pliktig att själv
så vandra som Han vandrade. - Mina älskade, det är icke ett nytt bud jag skriver till eder,
utan ett gammalt bud, som I haven haft från begynnelsen. Detta
gamla bud är ordet som I haven fått höra. - På samma gång är det dock ett nytt bud som jag skriver till
eder. Och detta är sant både i fråga om honom och i fråga om
eder; ty mörkret förgår, och det sanna ljuset lyser redan. - Den som säger sig vara i ljuset och hatar sin broder, han är
ännu alltjämt i mörkret. - Den som älskar sin broder, han förbliver i ljuset, och i honom
är intet som länder till fall. - Men den som hatar sin broder, han är i mörkret och vandrar i
mörkret, och han vet icke vart han går; ty mörkret har
förblindat hans ögon. - Jag skriver till eder, kära barn, ty synderna äro eder förlåtna
för hans namns skull. - Jag skriver till eder, I fäder, ty I haven lärt känna honom som
är från begynnelsen. Jag skriver till eder, I ynglingar, ty I
haven övervunnit den onde. - Jag har skrivit till eder, mina barn, ty I haven lärt känna
Fadern. Jag har skrivit till eder, I fäder, ty I haven lärt
känna honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till eder,
I ynglingar, ty I ären starka, och Guds ord förbliver i eder,
och I haven övervunnit den onde. - Älsken icke världen, ej heller vad som är i världen. Om någon
älskar världen, så är Faderns kärlek icke i honom. - Ty allt som är i världen, köttets begärelse och ögonens
begärelse och högfärd över detta livets goda, det är icke av
Fadern, utan av världen. - Och världen förgår och dess begärelse, men den som gör Guds
vilja, han förbliver evinnerligen. - Mina barn, nu är den yttersta tiden. I haven ju hört att en
antikrist skall komma, och redan hava många antikrister
uppstått; därav förstå vi att den yttersta tiden är inne. - Från oss hava de utgått, men de hörde icke till oss, ty hade de
hört till oss, så hade de förblivit hos oss. Men det skulle
bliva uppenbart att icke alla höra till oss. - I åter haven mottagit smörjelse från den Helige, och I haven all
kunskap. - Jag har skrivit till eder, icke därför att I icke kännen
sanningen, utan därför att I kännen den och veten att ingen lögn
kommer av sanningen. - Vilken är »Lögnaren», om icke den som förnekar att Jesus är
Kristus? Denne är Antikrist, denne som förnekar Fadern och
Sonen. - Var och en som förnekar Sonen, han har icke heller Fadern; den
som bekänner Sonen, han har ock Fadern. - I åter skolen låta det som I haven hört från begynnelsen
förbliva i eder. Om det som I haven hört från begynnelsen
förbliver i eder så skolen ock I själva förbliva i Sonen och i
Fadern. - Och detta är vad han själv har lovat oss: det eviga livet.
- Detta har jag skrivit till eder med tanke på dem som söka
förvilla eder. - Men vad eder angår, så förbliver i eder den smörjelse I haven
undfått från honom, och det behöves icke att någon undervisar
eder; ty vad hans smörjelse lär eder om allting, det är sant och
är icke lögn. Förbliven alltså i honom, såsom den har lärt
eder. - Ja, kära barn, förbliven nu i honom, så att vi, när han en gång
uppenbaras, kunna frimodigt träda fram, och icke med skam nödgas
gå bort ifrån honom vid hans tillkommelse. - Om I veten att han är rättfärdig, så kunnen I förstå att också
var och en som gör vad rättfärdigt är, han är född av honom.
*61/03 Johannes’ första brev, 3 KapitletJohannes’ första brev, 3 Kapitlet
Guds barn och djävulens barn.
- Se vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi få kallas
Guds barn, vilket vi ock äro. Därför känner världen oss icke,
eftersom den icke har lärt känna honom. - Mina älskade, vi äro nu Guds barn, och vad vi skola bliva, det
är ännu icke uppenbart. Men det veta vi, att när han en gång
uppenbaras, skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se
honom sådan han är. - Och var och en som har detta hopp till honom, han renar sig,
likasom Han är ren. - Var och en som gör synd, han överträder ock lagen, ty synd är
överträdelse av lagen. - Och i veten att Han uppenbarades, för att han skulle borttaga
synderna; och synd finnes icke i honom. - Var och en som förbliver i honom, han syndar icke; var och en
som syndar, han har icke sett honom och icke lärt känna honom. - Kära barn, låten ingen förvilla eder. Den som gör vad
rättfärdigt är, han är rättfärdig, likasom Han är rättfärdig. - Den som gör synd, han är av djävulen, ty djävulen har syndat
från begynnelsen. Och just därför uppenbarades Guds Son, att
han skulle göra om intet djävulens gärningar. - Var och en som är född av Gud, han gör icke synd, ty Guds säd
förbliver i honom; han kan icke synda, eftersom han är född av
Gud. - Därav är uppenbart vilka som äro Guds barn, och vilka som äro
djävulens barn, därav att var och en som icke gör vad
rättfärdigt är, han är icke av Gud, ej heller den som icke
älskar sin broder. - Ty detta är det budskap som I haven hört från begynnelsen, att
vi skola älska varandra - och icke likna Kain, som var av den onde och slog ihjäl sin
broder. Och varför slog han ihjäl honom? Därför att hans egna
gärningar voro onda och hans broders gärningar rättfärdiga. - Förundren eder icke, mina bröder, om världen hatar eder.
- Vi veta att vi hava övergått från döden till livet, ty vi älska
bröderna. Den som icke älskar, han förbliver i döden. - Var och en som hatar sin broder, han är en mandråpare; och I
veten att ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig. - Därav att Han gav sitt liv för oss hava vi lärt känna kärleken;
så äro ock vi pliktiga att giva våra liv för bröderna. - Men om någon har denna världens goda och tillsluter sitt hjärta
för sin broder, när han ser honom lida nöd, huru kan då Guds
kärlek förbliva i honom? - Kära barn, låtom oss älska icke med ord eller med tungan, utan i
gärning och i sanning. - Därav skola vi veta att vi äro av sanningen; och så kunna vi
inför honom övertyga vårt hjärta därom, - att om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta
och vet allt. - Mina älskade, om vårt hjärta icke fördömer oss, så hava vi
frimodighet inför Gud, - och vadhelst vi bedja om, det få vi av honom, eftersom vi hålla
hans bud och göra vad som är välbehagligt för honom. - Och detta är hans bud, att vi skola tro på hans Sons, Jesu
Kristi, namn och älska varandra, enligt det bud han har givit
oss. - Och den som håller hans bud, han förbliver i Gud, och Gud
förbliver i honom. Och att han förbliver i oss, det veta vi av
Anden, som han har givit oss.
*61/04 Johannes’ första brev, 4 KapitletJohannes’ första brev, 4 Kapitlet
Uppmaning att pröva andarna, att älska Gud och att älska bröderna.
- Mina älskade, tron icke var och en ande, utan pröven andarna,
huruvida de äro av Gud; ty många falska profeter hava gått ut i
världen. - Därpå skolen I känna igen Guds Ande: var och en ande som
bekänner att Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud; - men var och en ande som icke så bekänner Jesus, han är icke av
Gud. Den anden är Antikrists ande, om vilken I haven hört att
den skulle komma, och som redan nu är i världen. - I, kära barn, I ären av Gud och haven övervunnit dessa; ty han
som är i eder är större än den som är i världen. - De äro av världen; därför tala de vad som är av världen, och
världen lyssnar till dem. - Vi åter äro av Gud. Den som känner Gud, han lyssnar till oss;
den som icke är av Gud, han lyssnar icke till oss. Härpå känna
vi igen sanningens Ande och villfarelsens ande. - Mina älskade, låtom oss älska varandra; ty kärleken är av Gud,
och var och en som älskar, han är född av Gud och känner Gud. - Den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud, ty Gud är
kärleken. - Därigenom har Guds kärlek blivit uppenbarad bland oss, att Gud
har sänt sin enfödde Son i världen, för att vi skola leva genom
honom. - Icke däri består kärleken, att vi hava älskat Gud, utan däri,
att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra
synder. - Mina älskade, om Gud så har älskat oss, då äro ock vi pliktiga
att älska varandra. - Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älska varandra, så förbliver
Gud i oss, och hans kärlek är fullkomnad i oss. - Därav att han har givit oss av sin Ande veta vi att vi förbliva
i honom, och att han förbliver i oss. - Och vi hava själva sett, och vi vittna om att Fadern har sänt
sin Son till att vara världens Frälsare. - Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förbliver Gud,
och han själv förbliver i Gud. - Och vi hava lärt känna den kärlek som Gud har i oss, och vi hava
kommit till tro på den. Gud är kärleken, och den som förbliver
i kärleken, han förbliver i Gud, och Gud förbliver i honom. - Därigenom är kärleken fullkomnad hos oss, att vi hava
frimodighet i fråga om domens dag; ty sådan Han är, sådana äro
ock vi i denna världen. - Räddhåga finnes icke i kärleken, utan fullkomlig kärlek driver
ut räddhågan, ty i räddhågan ligger tanke på straff, och den som
rädes är icke fullkomnad i kärleken. - Vi älska, därför att han först har älskat oss.
- Om någon säger sig älska Gud och hatar sin broder, så är han en
lögnare. Ty den som icke älskar sin broder, som han har sett,
han kan icke älska Gud, som han icke har sett. - Och det budet hava vi från honom, att den som älskar Gud, han
skall ock älska sin broder.
*61/05 Johannes’ första brev, 5 KapitletJohannes’ första brev, 5 Kapitlet
Kärlekens väsen. Trons segerkraft. Guds vittnesbörd om sin Son. Bön och förbön. Slutförmaning.
- Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud;
och var och en som älskar honom som födde, han älskar ock den
som är född av honom. - Därför, när vi älska Gud och hålla hans bud, då veta vi att vi
älska Guds barn. - Ty däri består kärleken till Gud, att vi hålla hans bud; och
hans bud äro icke tunga. - Ty allt som är fött av Gud, det övervinner världen; och detta är
den seger som har övervunnit världen: vår tro. - Vilken annan kan övervinna världen, än den som tror att Jesus är
Guds Son? - Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus, icke
med vattnet allenast, utan med vattnet och blodet. Och Anden är
den som vittnar, eftersom Anden är sanningen. - Ty tre äro de som vittna:
- Anden, vattnet och blodet; och de tre vittna ett och detsamma.
- Om vi taga människors vittnesbörd för gott, så må väl Guds
vittnesbörd vara förmer. Detta är ju Guds vittnesbörd, att han
har vittnat om sin Son. - Den som tror på Guds Son, han har vittnesbördet inom sig själv;
den som icke tror Gud, han har gjort honom till en ljugare,
eftersom han icke har trott på Guds vittnesbörd om sin Son. - Och detta är vittnesbördet: att Gud har givit oss evigt liv; och
det livet är i hans Son. - Den som har Sonen, han har livet; den som icke har Guds Son, han
har icke livet. - Detta har jag skrivit till eder, för att I skolen veta att I
haven evigt liv, I som tron på Guds Sons namn. - Och detta är den fasta tillförsikt vi hava till honom, att om vi
bedja om något efter hans vilja, så hör han oss. - Och om vi veta att han hör oss, vadhelst vi bedja om, så veta vi
ock att vi redan hava det som vi hava bett honom om i vår bön. - Om någon ser sin broder begå en synd som icke är en synd till
döds, då må han bedja, och så skall han giva honom liv, om
nämligen synden icke är till döds. Det finnes synd till döds;
för sådan säger jag icke att man skall bedja. - All orättfärdighet är synd; dock finnes det synd som icke är
till döds. - Vi veta om var och en som är född av Gud att han icke syndar, ty
den som har blivit född av Gud, han tager sig till vara, och den
onde kommer icke vid honom. - Vi veta att vi äro av Gud, och att hela världen är i den ondes
våld. - Och vi veta att Guds Son har kommit och givit oss förstånd, så
att vi kunna känna den Sanne; och vi äro i den Sanne, i hans
Son, Jesus Kristus. Denne är den sanne Guden och evigt liv. - Kära barn, tagen eder till vara för avgudarna.
*62 Johannes’ andra brevJohannes’ andra brev
Johannes hälsar »den utvalda frun», manar till sanning och inbördes kärlek, varnar för villolärare, avslutar brevet med hälsningar.
- Den äldste hälsar den utvalda frun och hennes barn, vilka jag i
sanning älskar, och icke jag allenast, utan ock alla andra som
hava lärt känna sanningen. - Vi älska dem för sanningens skull, som förbliver i oss, och som
skall vara med oss till evig tid. - Nåd, barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och ifrån Jesus
Kristus, Faderns Son, skall vara med oss i sanning och i kärlek. - Det har gjort mig stor glädje att jag har funnit flera av dina
barn vandra i sanningen, efter det bud som vi hava fått ifrån
Fadern. - Och nu har jag en bön till dig, kära fru. Icke som om jag
skreve för att giva dig ett nytt bud; det gäller allenast det
bud som vi hava haft från begynnelsen: att vi skola älska
varandra. - Och däri består kärleken, att vi vandra efter de bud han har
givit. Ja, detta är budet, att I skolen vandra i kärleken,
enligt vad I haven hört från begynnelsen. - Ty många villolärare hava gått ut i världen, vilka icke bekänna
att Jesus är Kristus, som skulle komma i köttet; en sådan är
Villoläraren och Antikrist. - Tagen eder till vara, så att I icke förloren det som vi med vårt
arbete hava kommit åstad, utan fån full lön. - Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi
lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har
både Fadern och Sonen. - Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så
tagen icke emot honom i edra hus, och hälsen honom icke. - Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda
gärningar. - Jag hade väl mycket annat att skriva till eder, men jag vill
icke göra det med papper och bläck. Jag hoppas att i stället få
komma till eder och muntligen tala med eder, för att vår glädje
skall bliva fullkomlig. - Din utvalda systers barn hälsa dig.
*63 Johannes’ tredje brevJohannes’ tredje brev
Johannes hälsar Gajus, gläder sig över hans vandring i sanningen, uppmanar till hjälpsamhet mot främlingar, klagar över Diotrefes, giver gott vittnesbörd åt Demetrius, avslutar brevet med hälsningar.
- Den äldste hälsar Gajus, den älskade brodern, som jag i sanning
älskar. - Min älskade, jag önskar att det i allt må stå väl till med dig,
och att du må vara vid god hälsa, såsom det ock står väl till
med din själ. - Ty det gjorde mig stor glädje, då några av bröderna kommo och
vittnade om den sanning som bor i dig, eftersom du ju vandrar i
sanningen. - Jag har ingen större glädje än den att få höra att mina barn
vandra i sanningen. - Min älskade, du handlar såsom en trofast man i allt vad du gör
mot bröderna, och detta jämväl när de komma såsom främlingar. - Dessa hava nu inför församlingen vittnat om din kärlek. Och du
gör väl, om du på ett sätt som är värdigt Gud utrustar dem också
för fortsättningen av deras resa. - Ty för hans namns skull hava de dragit åstad, utan att hava
tagit emot något av hedningarna. - Därför äro vi å vår sida pliktiga att taga oss an sådana män, så
att vi bliva deras medarbetare till att främja sanningen. - Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som önskar att
vara den främste bland dem, vill icke göra något för oss. - Om jag kommer, skall jag därför påvisa huru illa han gör, då han
skvallrar om oss med elaka ord. Och han nöjer sig icke härmed;
utom det att han själv intet vill göra för bröderna, hindrar han
också andra som vore villiga att göra något, ja, han driver dem
ut ur församlingen. - Mina älskade, följ icke onda föredömen, utan goda. Den som gör
vad gott är, han är av Gud; den som gör vad ont är, han har icke
sett Gud. - Demetrius har fått gott vittnesbörd om sig av alla, ja, av
sanningen själv. Också vi giva honom vårt vittnesbörd; och du
vet att vårt vittnesbörd är sant. - Jag hade väl mycket annat att skriva till dig, men jag vill icke
skriva till dig med bläck och penna. - Ty jag hoppas att rätt snart få se dig, och då skola vi
muntligen tala med varandra. - Frid vare med dig.Vännerna hälsa dig. Hälsa vännerna, var och en särskilt.
*64/ Jakobs’ brev
*64/01 Jakobs’ brev, 1 KapitletJakobs’ brev, 1 Kapitlet
Jakob hälsar de kristna av Israel, som bo kringspridda bland folken; förmanar dem till ståndaktighet i frestelser och till en gudsdyrkan som visar sig verksam i goda gärningar.
- Jakob, Guds och Herrens, Jesu Kristi, tjänare, hälsar de tolv
stammar som bo kringspridda bland folken. - Mina bröder, hållen det för idel glädje, när I kommen i
allahanda frestelser, - och veten, att om eder tro håller provet, så verkar detta
ståndaktighet. - Och låten ståndaktigheten hava med sig fullkomlighet i gärning,
så att I ären fullkomliga, utan fel och utan brist i något
stycke. - Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig
sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord,
och den skall bliva honom given. - Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik
havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit. - En sådan människa må icke tänka att hon skall få något från
Herren — - en människa med delad håg, en som går ostadigt fram på alla sina
vägar. - Den broder som lever i ringhet berömme sig av sin höghet.
- Den åter som är rik berömme sig av sin ringhet, ty såsom gräsets
blomster skall han förgås. - Solen går upp med sin brännande hetta och förtorkar gräset, och
dess blomster faller av, och dess fägring förgår; så skall ock
den rike förvissna mitt i sin ävlan. - Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har
bestått sitt prov, skall han få livets krona, vilken Gud har
lovat åt dem som älska honom. - Ingen säge, när han bliver frestad, att det är från Gud som hans
frestelse kommer; ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så
frestar han icke heller någon. - Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som
han drages och lockas. - Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och
när synden har blivit fullmogen, framföder hon död. - Faren icke vilse, mina älskade bröder.
- Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned
ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring
äger rum och ingen växling av ljus och mörker. - Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens
ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har
skapat. - Det veten I, mina älskade bröder.Men var människa vare snar till att höra och sen till att tala
och sen till vrede. - Ty en mans vrede kommer icke åstad vad rätt är inför Gud.
- Skaffen därför bort all orenhet och all ondska som finnes kvar,
och mottagen med saktmod det ord som är plantat i eder, och som
kan frälsa edra själar. - Men varen ordets görare, och icke allenast dess hörare, eljest
bebragen I eder själva. - Ty om någon är ordets hörare, men icke dess görare, så är han
lik en man som betraktar sitt ansikte i en spegel: - när han har betraktat sig däri, går han sin väg och förgäter
strax hurudan han var. - Men den som skådar in i den fullkomliga lagen, frihetens lag,
och förbliver därvid och icke är en glömsk hörare, utan en
verklig görare, han varder salig i sin gärning. - Om någon menar sig tjäna Gud och icke tyglar sin tunga, utan
bedrager sitt hjärta, så är hans gudstjänst intet värd. - En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern,
är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i
deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen.
*64/02 Jakobs’ brev, 2 KapitletJakobs’ brev, 2 Kapitlet
Uppmaning att icke hava anseende till personen. Varning för en tro som icke har med sig gärningar.
- Mina bröder, menen icke att tron på vår Herre Jesus Kristus, den
förhärligade, kan stå tillsammans med att hava anseende till
personen. - Om till exempel i eder församling inträder en man med guldring
på fingret och i präktiga kläder, och jämte honom inträder en
fattig man i smutsiga kläder, - och I då vänden edra blickar till den som bär de präktiga
kläderna och sägen till honom: »Sitt du här på denna goda
plats», men däremot sägen till den fattige: »Stå du där», eller:
»Sätt dig därnere vid min fotpall» — - haven I icke då kommit i strid med eder själva och blivit domare
som döma efter orätta grunder? - Hören, mina älskade bröder: Har icke Gud utvald just dem som i
världens ögon äro fattiga till att bliva rika i tro, och att få
till arvedel det rike han har lovat åt dem som älska honom? - I åter haven visat förakt för den fattige. Är det då icke de
rika som förtrycka eder, och är det icke just de, som draga eder
inför domstolarna? - Är det icke de, som smäda det goda namn som är nämnt över eder?
- Om I, såsom skriften bjuder, fullgören den konungsliga lagen:
»Du skall älska din nästa såsom dig själv», då gören I
visserligen väl. - Men om I haven anseende till personen, så begån I synd och
bliven av lagen överbevisade om att vara överträdare. - Ty om någon håller hela lagen i övrigt, men felar i ett, så är
han skyldig till allt. - Densamme som sade: »Du skall icke begå äktenskapsbrott», han
sade ju ock: »Du skall icke dräpa.» Om du nu visserligen icke
begår äktenskapsbrott, men dräper, så är du dock en
lagöverträdare. - Talen och handlen så, som det höves människor vilka skola dömas
genom frihetens lag. - Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som icke har visat
barmhärtighet; barmhärtighet åter kan frimodigt träda fram inför
domen. - Mina bröder, vartill gagnar det, om någon säger sig hava tro,
men icke har gärningar? Icke kan väl tron frälsa honom? - Om någon, vare sig en broder eller en syster, saknade kläder och
vore utan mat för dagen - och någon av eder då sade till denne: »Gå i frid, kläd dig
varmt, och ät dig mätt» — vartill gagnade detta, såframt han
icke därjämte gåve honom vad hans kropp behövde? - Så är ock tron i sig själv död, om den icke har med sig
gärningar. - Nu torde någon säga: »Du har ju tro?» — »Ja, och jag har också
gärningar; visa mig du din tro utan gärningar, så vill jag genom
mina gärningar visa dig min tro.» - Du tror att Gud är en. Dari gör du rätt; också de onda andarna
tro det och bäva. - Men vill du då förstå, du fåkunniga människa, att tron utan
gärningar är till intet gagn! - Blev icke Abraham, vår fader, rättfärdig av gärningar, när han
frambar sin son Isak på altaret? - Du ser alltså att tron samverkade med hans gärningar, och av
gärningarna blev tron fullkomnad, - och så fullbordades det skriftens ord som säger: »Abraham trodde
Gud, och det räknades honom till rättfärdighet»; och han blev
kallad »Guds vän». - I ser alltså att det år av gärningar som en människa bliver
rättfärdig, och icke av tro allenast. - Och var det icke på samma sätt med skökan Rahab? Blev icke hon
rättfärdig av gärningar, när hon tog emot sändebuden och sedan
på en annan väg släppte ut dem? - Ja, såsom kroppen utan ande är död, så är ock tron utan
gärningar död.
*64/03 Jakobs’ brev, 3 KapitletJakobs’ brev, 3 Kapitlet
Tungans missbruk. Den sanna visheten.
- Mina böder, icke många av eder må träda upp såsom lärare; I
bören veta att vi skola få en dess strängare dom. - I många stycken fela vi ju alla; om någon icke felar i sitt tal,
så är denne en fullkomlig man, som förmår tygla hela sin kropp. - När vi lägga betsel i hästarnas mun, för att de skola lyda oss,
då kunna vi därmed styra också hela deras övriga kropp. - Ja, till och med skeppen, som äro så stora, och som drivas av
starka vindar, styras av ett helt litet roder åt det håll dit
styrmannen vill. - Så är ock tungan en liten lem och kan likväl berömma sig av
stora ting. Betänken huru en liten eld kan antända en stor skog. - Också tungan är en eld; såsom en värld av orättfärdighet
framstår den bland våra lemmar, tungan som befläckar hela
kroppen och sätter »tillvarons hjul» i brand, likasom den själv
är antänd av Gehenna. - Ty väl är det så, att alla varelsers natur, både fyrfotadjurs
och fåglars och kräldjurs och vattendjurs låter tämja sig, och
verkligen har blivit tamd, genom människors natur. - Men tungan kan ingen människa tämja; ett oroligt och ont ting är
den, och full av dödande gift. - Med den välsigna vi Herren och Fadern, och med den förbanna vi
människorna, som äro skapade till att vara Gud lika. - Ja, från en och samma mun utgå välsignelse och förbannelse. Så
bör det icke vara, mina bröder. - Icke giver väl en källa från en och samma åder både sött och
bittert vatten? - Mina bröder, icke kan väl ett fikonträd bära oliver eller ett
vinträd fikon? Lika litet kan en salt källa giva sött vatten. - Finnes bland eder någon vis och förståndig man, så må han, i
visligt saktmod, genom sin goda vandel låta se de gärningar som
hövas en sådan man. - Om I åter i edra hjärtan hysen bitter avund och ären
genstridiga, då mån I icke hörhäva eder och ljuga, i strid mot
sanningen. - Sådan »vishet» kommer icke ned ovanifrån, utan är av jorden och
tillhör de »själiska» [1] människorna, ja, de onda andarna. - Ty där avund och genstridighet råda, där råder oordning och allt
vad ont är. - Men den vishet som kommer ovanifrån är först och främst ren,
vidare fridsam, foglig och mild, full av barmhärtighet och andra
goda frukter, fri ifrån tvivel, fri ifrån skrymtan. - Och rättfärdighetens frukt kommer av en sådd i frid, dem till
del som hålla frid.
[1] Se Själisk i Ordförkl.
*64/04 Jakobs’ brev, 4 Kapitlet
Jakobs’ brev, 4 Kapitlet
Varning för osämja, onda lustar, värdsligt sinne, högfärd, förtal, stortalig förmätenhet.
- Varav uppkomma strider, och varav tvister bland eder? Månne icke
av de lustar som föra krig i eder lemmar? - I ären fulla av begärelser, men haven dock intet; I dräpen och
hysen avund, men kunnen dock intet vinna; och så tvisten och
striden I. I haven intet, därför att I icke bedjen. - Dock, I bedjen, men I fån intet, ty I bedjen illa, nämligen för
att kunna i edra lustar förslösa vad I fån. - I trolösa avfällningar, veten I då icke att världens vänskap är
Guds ovänskap? Den som vill vara världens vän, han bliver alltså
Guds ovän. - Eller menen I att detta är ett tomt ord i skriften: »Med
svartsjuk kärlek trängtar den Ande som han har låtit taga sin
boning i oss»? - Men så mycket större är den nåd han giver; därför heter det:
»Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd.» - Så varen nu Gud underdåniga, men stån emot djävulen, så skall
han fly bort ifrån eder. - Nalkens Gud, så skall han nalkas eder. Renen edra händer, I
syndare, och gören edra hjärtan rena, I människor med delad håg. - Kännen edert elände och sörjen och gråten. Edert löje vände sig
i sorg och eder glädje i bedrövelse. - ödmjuken eder inför Herren, så skall han upphöja eder.
- Förtalen icke varandra, mina bröder. Den som förtalar en broder
eller dömer sin broder, han förtalar lagen och dömer lagen. Men
dömer du lagen, så är du icke en lagens görare, utan dess
domare. - En är lagstiftaren och domaren, han som kan frälsa och kan
förgöra. Vem är då du som dömer din nästa? - Hören nu, I som sägen: »I dag eller i morgon vilja vi begiva oss
till den och den staden, och där vilja vi uppehålla oss ett år
och driva handel och skaffa oss vinning» — - I veten ju icke vad som kan ske i morgon. Ty vad är edert liv?
En rök ären I, som synes en liten stund, men sedan försvinner. - I borden fastmera säga: »Om Herren vill, och vi får leva, skola
vi göra det, eller det.» - Men nu talen I stora ord i eder förmätenhet. All sådan
stortalighet är ond. - Alltså, den som förstår att göra vad gott är, men icke gör det,
för honom bliver detta till synd.
*64/05 Jakobs’ brev, 5 KapitletJakobs’ brev, 5 Kapitlet
Dom över orättfärdigt rika. Förmaning till tålamod. Varning mot svärjande. Uppmaning till bön och förbön. PLikten att rädda den vilsefarande.
- Hören nu, I rike: Gråten och jämren eder över det elände som
skall komma över eder. - Eder rikedom multnar bort, och edra kläder frätas sönder av mal;
- edert guld och silver förrostar, och rosten därpå skall vara
eder till ett vittnesbörd och skall såsom en eld förtära edert
kött. I haven samlat eder skatter i de yttersta dagarna. - Se, den lön I haven förhållit arbetarna som hava avbärgat edra
åkrar, den ropar över eder, och skördemännens rop hava kommit
fram till Herren Sebaots öron. - I haven levat i kräslighet på jorden och gjort eder goda dagar;
I haven gött eder av hjärtans lust »på eder slaktedag». - I haven dömt den rättfärdige skyldig och haven dräpt honom; han
står eder icke emot. - Så biden nu tåligt, mina bröder, intill Herrens tillkommelse. I
sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt
bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och
vårregn. - Ja, biden ock I tåligt, och styrken edra hjärtan; ty Herrens
tillkommelse är nära. - Sucken icke mot varandra, mina bröder, på det att I icke mån
bliva dömda. Se, domaren står för dörren. - Mina bröder, tagen profeterna, som talade i Herrens namn, till
edert föredöme i att uthärda lidande och visa tålamod. - Vi prisa ju dem saliga, som hava varit ståndaktiga. Om Jobs
ståndaktighet haven I hört, och I haven sett vilken utgång
Herren beredde; ty Herren är nåderik och barmhärtig. - Men framför allt, mina bröder, svärjen icke, varken vid himmelen
eller vid jorden, ej heller vid något annat, utan låten edert
»ja» vara »ja», och edert »nej» vara »nej», så att I icke
hemfallen under dom. - Får någon bland eder utstå lidande, så må han bedja.
- Är någon glad, så må han sjunga lovsånger. Är någon bland eder
sjuk, må han då kalla till sig församlingens äldste; och dessa
må bedja över honom och i Herrens namn smörja honom med olja. - Och trons bön skall hjälpa den sjuke, och Herren skall låta
honom stå upp igen; och om han har begått synder, skall detta
bliva honom förlåtet. - Bekännen alltså edra synder för varandra, och bedjen för
varandra, på det att I mån bliva botade. Mycket förmår en
rättfärdig mans bön, när den bedes med kraft. - Elias var en människa, med samma natur som vi. Han bad en bön
att det icke skulle regna, och det regnade icke på jorden under
tre år och sex månader; - åter bad han, och då gav himmelen regn, och jorden bar sin
frukt. - Mina bröder, om någon bland eder har farit vilse från sanningen,
och någon omvänder honom, - så mån I veta att den som omvänder en syndare från hans
villoväg, han frälsar hans själ från döden och överskyler en
myckenhet av synder.
*65 Judas’ brevJudas’ brev
Hälsning. Varning för falska lärare, med påminnelse om de straffdomar som i forna tider hava övergått både människor och änglar, och med åberopande av Enoks profetia. Förmaningar och slutönskan.
- Judas, Jesu Kristi tjänare och Jakobs broder, hälsar de kallade,
dem som äro upptagna i Guds, Faderns, kärlek och bevarade åt
Jesus Kristus. - Barmhärtighet och frid och kärlek föröke sig hos eder.
- Mina älskade, då jag nu med all iver har tagit mig för att
skriva till eder om vår gemensamma frälsning, finner jag det
nödigt att i min skrivelse förmana eder att kämpa för den tro
som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga. - Några människor hava nämligen innästlat sig hos eder — några om
vilka det för länge sedan blev skrivet att de skulle hemfalla
under den domen — ogudaktiga människor, som missbruka vår Guds
nåd till lösaktighet och förneka vår ende härskare och herre,
Jesus Kristus. - Men fastän I redan en gång haven fått kunskap om alltsammans,
vill jag påminna eder därom, att Herren, sedan han hade frälst
sitt folk ur Egyptens land, efteråt förgjorde dem som icke
trodde, - så ock därom, att de änglar som icke behöllo sin furstehöghet,
utan övergåvo sin boning, hava av honom med eviga bojor blivit
förvarade i mörker till den stora dagens dom. - Likaså hava ock Sodom och Gomorra med kringliggande städer,
vilka på samma sätt som de förra bedrevo otukt och stodo efter
annat umgänge än det naturliga, blivit satta till ett varnande
exempel, i det att de få lida straff i evig eld. - Dock göra nu också dessa människor på samma sätt, förblindade av
sina drömmar: köttet besmitta de, men andevärldens herrar
förakta de, och dess härlige smäda de. - Icke så Mikael, överängeln; när denne tvistade med djävulen
angående Moses’ kropp, dristade han sig icke att över honom
uttala någon smädande dom, utan sade allenast: »Herren näpse
dig.» - Dessa åter smäda vad de icke känna till; och vad de, likasom de
oskäliga djuren, med sina naturliga sinnen kunna fatta, det
bruka de till sitt fördärv. - Ve dem! De hava trätt in på Kains väg, de hava för löns skull
störtat sig i Balaams villfarelse och hava gått förlorade till
följd av en gensträvighet lik Koras. - Det är dessa som få hålla gästabud med eder, där de sitta såsom
skamfläckar vid edra kärleksmåltider och oförsynt se sig själva
till godo. De äro skyar utan vatten, skyar som drivas bort av
vindarna. De äro träd som stå nakna på senhösten, ofruktbara, i
dubbel måtto döda, uppryckta med rötterna. - De äro vilda havsvågor som uppkasta sina egna skändligheters
skum. De äro irrande stjärnor, åt vilka det svarta mörkret är
förvarat till evig tid. - Om dessa var det ock som Enok, den sjunde från Adam, profeterade
och sade: »Se, Herren kommer med sina mångtusen heliga, - för att hålla dom över alla och bestraffa alla de ogudaktiga för
alla de ogudaktiga gärningar som de hava övat, och för alla de
förmätna ord som de i sin syndiga ogudaktighet hava talat mot
honom.» - De äro människor som alltid knorra och knota över sin lott,
medan de likväl vandra efter sina egna begärelser. Och deras
mun talar stora ord, under det att de dock av egennytta söka
vara människor till behag. - Men kommen ihåg, I mina älskade, vad som har blivit förutsagt av
vår Herres, Jesu Kristi, apostlar, - huru de sade till eder: »I den yttersta tiden skola bespottare
uppstå, som vandra efter sina egna ogudaktiga begärelser.» - Det är dessa människor som vålla söndringar, dessa som äro
»själiska» [1] och icke hava ande. - Men I, mina älskade, uppbyggen eder på eder allraheligaste tro,
bedjen i den helige Ande, - och bevaren eder så i Guds kärlek, under det att I vänten på vår
Herres, Jesu Kristi, barmhärtighet, till evigt liv. - Mot somliga av dem, sådana som äro tvivlande, mån I vara
barmhärtiga - och frälsa dem genom att rycka dem ur elden; mot de andra mån I
också vara barmhärtiga, dock med fruktan, så att I avskyn till
och med deras livklädnad, den av köttet befläckade. - Men honom som förmår bevara eder ifrån fall och ställa eder
inför sin härlighet ostraffliga, i fröjd, - honom som allena är Gud, och som är vår Frälsare genom Jesus
Kristus, vår Herre, honom tillhör ära, majestät, välde och makt,
såsom före all tid, så ock nu och i alla evigheter. Amen.
[1] Se Själisk i Ordförkl
*66/ Johannes’ uppenbarelse
*66/01 Johannes’ uppenbarelse, 1 Kapitlet
Johannes’ uppenbarelse, 1 Kapitlet
Johannes hälsar de sju församlingarna i provinsen Asien, omtalar att Jesus har uppenbarat sig för honom och befallt honom att nedskriva vad han i syner får skåda.
- Detta är en uppenbarelse fån Jesus Kristus, en som Gud gav honom
för att visa sina tjänare, vad som snart skall ske. Och medelst
ett budskap genom sin ängel gav han det till känna för sin
tjänare Johannes, - som här vittnar och frambär Guds ord och Jesu Kristi
vittnesbörd, allt vad han själv har sett. - Salig är den som får uppläsa denna profetsias ord, och saliga
äro de som få höra dem och som taga vara på, vad däri är
skrivet; ty tiden är nära. - Johannes hälsar de sju församlingarna i provinsen Asien. Nåd
vare med eder och frid från honom som är och som var och som
skall komma, så ock från de sju andar, som stå inför hans tron, - och från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde
bland de döda, den som är härskaren över konungarna på
jorden. Honom som älskar oss och som har löst oss från våra
synder med sitt blod - och gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och
Fader, honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter,
amen. - Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skola se honom, ja,
ock deras som hava stungit honom; och alla släkter på jorden
skola jämra sig vid hans åsyn. Ja, amen. - Jag är A och O [1], säger Herren Gud, han som är och var och som
skall komma, den Allsmäktige. - Jag, Johannes, eder broder, som med eder har del i bedrövelsen
och riket och ståndaktigheten i Jesus, jag befann mig på den ö,
som heter Patmos, för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull. - Jag kom i andehänryckning på Herrens dag och fick då bakom mig
höra en stark röst, lik ljudet av en basun, - och den sade: »Skriv upp i en bok, vad du får se, och sänd den
till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och
Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea.» - Och jag vände mig om för att se, vad det var för en röst, som
talade till mig; och när jag vände mig om, fick jag se sju
gyllene ljusstakar - och mitt i bland ljusstakarna någon som liknade en människoson,
klädd i en fotsid klädnad och omgjordad kring bröstet med ett
gyllene bälte. - Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans
ögon voro som eldslågor. - Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i
en ugn. Och hans röst var såsom bruset av stora vatten. - I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick
ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när
den skiner i sin fulla kraft. - När jag såg honom, föll jag ner för hans fötter, såsom hade jag
varit död. Men han lade sin högra hand på mig och sade:»Frukta icke. Jag är den förste och den siste - och den levande; jag var död, men se, jag lever i evighteternas
evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket. - så skriv nu upp, vad du har sett, och skriv upp, både vad som nu
är och vad som härefter skall ske. - Vad angår hemligheten med de sju stjärnorna, som du har sett i
min högra hand, och de sju gyllene ljusstakarna, så må du veta,
att de sju stjärnorna äro de sju församlingarnas änglar och att
de sju ljusstakarna äro de sju församlingarna.»
[1] Se A och O i Ordförkl.
*66/02 Johannes’ uppenbarelse, 2 Kapitlet
Johannes’ uppenbarelse, 2 Kapitlet
Sändebrev till församlingarna i Efesus, Smyrna, Pergamus och Tyatira.
- Skriv till Efesus’ församlings ängel: »Så säger han som håller
de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går omkring bland de
sju gyllene ljusstakarna: - Jag känner dina gärningar och ditt arbete och din ståndaktighet,
och jag vet, att du icke kan lida onda människor; du har prövat
dem som säga sig vara apostlar, men icke äro det, och har funnit
dem vara lögnare. - Och du är ståndaktig och har burit mycket för mitt namns skull
och har icke förtröttats. - Men jag gar det emot dig, att du övergivit din första kärlek.
- Betänk då, varifrån du har fallit, och bättra dig och gör åter
sådana gärningar, som du gjorde under din första tid. Varom
icke, så skall jag komma över dig och skall flytta din ljusstake
från dess plats, såframt du icke gör bättring. - Men den berömmelsen har du, att du hatar nikolaiternas
gärningar, som också jag hatar. - Den som har öra, han höre, vad Anden säger till
församlingarna. Den som vinner seger, åt honom skall jag giva
att äta av livets träd, som står i Guds paradis.» - Och skriv till Smyrnas församlings ängel: »Så säger den siste,
han som var död och åter har blivit levande: - Jag känner din bedrövelse och din fattigdom — dock, du är rik!
— och jag vet, vilken försmädelse du utstår av dem som säga sig
vara judar, men icke äro detta, utan äro en Satans synagoga. - Frukta icke för det som du skall få lida. Se, djävulen skall
kasta somliga av eder i fängelse, för att I skolen sättas på
prov; och I skolen få utstå bedrövelse i tio dagar. Var trogen
intill döden, så skall jag giva dig livets krona, - Den som har öra, han höre, vad Anden säger till
församlingarna. Den som vinner seger, han skall förvisso icke
lida någon skada av den andra döden.» - Och skriv till Pergamus’ församlings ängel: »Så säger han som
har det skarpa tveeggade svärdet: - Jag vet var du bor: där varest Satan har sin tron. Och dock
håller du fast vid mitt namn; och tron på mig förnekade du icke
ens på den tid, då Antipas, mitt vittne, min trogne tjänare,
blev dräpt hos eder — där varest Satan bor. - Men jag har något litet emot dig: du har hos dig några som hålla
fast vid Balaams lära, hans som lärde Balak, huru han skulle
lägga en stötesten för Israels barn, så att de skulle äta kött
från avgudaoffer och bedriva otukt. - Så har också du några som på lika sätt hålla sig till
nikolaiternas lära. - Gör då bättring; varom icke, så skall jag snart komma över dig
och skall strida mot dem med min muns svärd. - Den som har öra, han höre, vad Anden säger till
församlingarna. Den som har seger, åt honom skall jag giva av
det fördolda mannat; och jag skall giva honom en vit sten och
ett nytt namn, som ingen känner, utom den som får det.» - Och skriv till Tyatiras församlings ängel: »Så säger Guds Son,
han som har ögon såsom eldslågor, han vilkens fötter likna
glänsande malm: - Jag känner dina gärningar och din kärlek och din tro, och jag
vet, huru du har tjänat och varit ståndaktig och huru dina sista
gärningar äro flera än dina första. - Men jag har det emot dig att du är så efterlåten mot kvinnan
Jesabel — hon som säger sig vara en profetissa och uppträder
såsom lärare och förleder mina tjänare till att bedriva otukt
och till att äta kött från avgudaoffer. - Jag har givit henne tid till bättring, men hon vill icke göra
bättring och upphöra med sin otukt. - Se, jag vill lägga henne ned på sjuksängen; och över dem som med
henne begå äktenskapsbrott vill jag sända stor vedermöda,
såframt de icke bättra sig och upphöra med att göra hennes
ogärningar. - Och hennes barn skall jag dräpa. Och alla församlingarna skola
förnimma, att jag är den som rannsakar njurar och hjärtan; och
jag skall giva var och en av eder efter hans gärningar. - Men till eder, I andra som bon i Tyatira, till eder alla som
icke haven denna lära, då I ju icke »haven lärt känna
djupheterna», som de säga — ja, Satans djupheter! — till eder
säger jag: Jag lägger icke på eder någon ny börda; - hållen allenast fast vid det som I haven, till dess jag kommer.
- Den som vinner seger och intill änden troget gör mina gärningar,
åt honom skall jag giva makt över hedningarna. - och han skall styra dem med järnspira, likasom när man krossar
lerkärl, - såsom ock jag har fått den makten av min Fader; och jag skall
giva honom morgonstjärnan. - Den som har öra, han höre, vad Anden säger till församlingarna.»
*66/03 Johannes’ uppenbarelse, 3 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 3 Kapitlet
Sändebrev till församlingarna i Sardes, Filadelfia och Laodicea.
- Och skriv till Sardes’ församlings ängel: »Så säger han som har
Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag känner dina gärningar;
du har det namnet om dig, att du lever men du är död. - Vakna upp och håll dig vaken och styrk det som ännu är kvar, det
som har varit nära att dö. Ty jag har icke funnit dina gärningar
vara fullkomliga inför min Gud. - Tänk nu på huru du undfick ordet och hörde det och tag vara på
därpå och gör bättring. Om du icke håller dig vaken, så skall
jag komma såsom en tjuv, och du skall förvisso icke veta, vilken
stund jag kommer över dig. - Dock kunna hos dig i Sardes nämnas några få, som icke hava
fläckat sina kläder; och dessa skola vandra med mig i vita
kläder, ty de äro värdiga därtill. - Den som vinner seger, han skall så bliva klädd i vita kläder,
och jag skall aldrig utplåna hans namn ur livets bok, utan
kännas vid hans namn inför min Fader och inför hans änglar. - Den som har öra, han höre, vad Anden säger till församlingarna.»
- Och skriv till Filadelfias församlings ängel: »Så säger den
Helige, den Sannfärdige, han som har ‘Davids nyckel’, han som
‘upplåter och ingen kan tillsluta’, han som ’tillsluter, och
ingen upplåter’: - Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit dig finna en öppen
dörr, som ingen kan tillsluta. Ty väl är din kraft ringa, men du
har tagit vara på mitt ord och icke förnekat mitt namn. - Se, jag vill överlämna åt dig några från Satans synagoga, några
av dem som säga sig vara judar, men icke äro det, utan ljuga;
ja, det vill jag göra så, att de komma ock falla ned för dina
fötter, och de skola förstå, att jag har fått dig kär. - Eftersom du har tagit vara på mitt bud om ståndaktighet, skall
ock jag taga vara på dig och frälsa dig ut ur den prövning över
hela världen för att sätta jordens inbyggare på prov. - Jag kommer snart; håll fast det du har, så att ingen tager din
krona. - Den som vinner seger, honom skall jag göra till en pelare i min
Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det; och jag skall
skriva på honom min Guds namn och namnet på min Guds stad, det
nya Jerusalem, som kommer ned från himmelen, från min Gud, och
ock mitt eget nya namn. - Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.
- Och skriv till Laodiceas församlings ängel: »Så säger han som är
Amen [1], den trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen
till Guds skapelse: - Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag
skulle önska att du vore antingen kall eller varm. - Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag
utspy dig ur min mun. - Du säger ju: ‘Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och
behöver intet’; och du vet icke att du just är eländig och
ömkansvärd och fattig och blind och naken. - Så råder jag dig då, att du köper av mig guld, som är luttrat i
eld, för att du skall bliva rik, och att du köper vita kläder
till att kläda dig i, för att din nakenhets skam icke skall
bliva uppenbar, och att du köper ögonsalva till att smörja dina
ögon med, för att du skall kunna se. - ‘Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag.’ Så gör nu
bättring med all flit. - Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min
röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och
hålla måltid med honom och han med mig. - Han som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min
tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min
Fader på hans tron. - Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.
[1] Detta uttryck är hämtat från Jes. 65:16, där det ord, som i den
svenska översättningen återgivits med den sannfärdige, i den hebreiska
grundtexten är amen.
*66/04 Johannes’ uppenbarelse, 4 Kapitlet
Johannes’ uppenbarelse, 4 Kapitlet
Johannes ser i en syn Guds tron i himmelen.
- Sedan fick jag se en dörr vara öppnad i himmelen; och den röst,
lik ljudet av en basun, som jag förut hade hört tala till mig,
sade: »Kom hit upp, så skall jag visa dig, vad som skall ske
härefter.» - I detsamma kom jag i andehänryckning. Och jag fick se en tron
vara framsatt i himmelen, och någon satt på den tronen; - och han som satt därpå var till utseendet såsom jaspissten och
karneol. Och runt omkring tronen gick en regnbåge, som till
utseendet var såsom en smaragd. - Och jag såg tjugufyra andra troner runt omkring tronen, och på
de tronerna sutto tjugufyra äldste, klädda i vita kläder, med
gyllene kransar på sina huvuden. - Och från tronen utgingo ljungeldar och dunder och tordön; och
framför tronen brunno sju eldbloss, det är Guds sju andar. - Framför tronen syntes ock likasom ett glashav, likt kristall;
och runt omkring tronen stodo fyra väsenden, ett mitt för var
sida av tronen och de voro fullsatta med ögon framtill och
baktill. - Och det första väsendet liknade ett lejon, det andra väsendet
liknade en ung tjur, det tredje väsendet hade ett ansikte såsom
en människa, det fjärde väsendet liknade en flygande örn. - Och vart och ett av de fyra väsendena hade sex vingar; runt
omkring, jämväl under vingarna voro de fullsatta med ögon. Och
dag och natt sade de utan uppehåll: »Helig, helig, helig är
Herren Gud den Allsmäktige, han som var och som är och som skall
komma.» - Och när väsendena hembära pris och ära och tack åt honom som
sitter på tronen och tillbedja honom som lever i evigheternas
evigheter, - då falla de tjugufyra äldste ned inför honom som sitter på
tronen och tillbedja honom som lever i evigheternas evigheter
och lägga sina kransar ned inför tronen och säga; - »Du, vår Herre och Gud, är värdig att mottaga pris och ära och
makt, ty du har skapat allting, och därför att så var din vilja,
kom det till och blev skapat.»
*66/05 Johannes’ uppenbarelse, 5 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 5 Kapitlet
Bokrullen med de sju inseglen.
- Och i högra handen på honom som satt på tronen såg jag en
bokrulle med skrift både på insidan och på utsidan och förseglad
med sju insegel. - Och jag såg en väldig ängel, och utropade med hög röst: »Vem är
värdig att öppna bokrullen och bryta dess insegel?» - Men ingen, vare sig i himmelen eller på jorden eller under
jorden, kunde öppna bokrullen eller se, vad som stod däri. - Och jag grät bittert över att ingen befanns vara värdig att
öppna bokrullen eller se, vad som stod däri. - Men en av de äldste sade till mig: »Gråt icke. Se lejonet av
Juda stam, telningen från Davids rot, har vunnit seger, så att
han kan öppna bokrullen och och bryta dess sju insegel.» - Då fick jag se, att mellan tronen och de fyra väsendena och de
äldste stod ett lamm, som såt ut, såsom hade varit slaktat. Det
had sju horn och sju ögon, det är Guds sju andar, vilka äro
utsända över hela jorden. - Och det trädde fram och tog bokrullen ur högra handen på honom
som satt på tronen. - Och när han tog bokrullen, föllo de fyra väsendena och de
tjugufyra äldste ned inför Lammet; och de hade var och en sin
harpa och hade gyllene skålar fulla med rökelse, det är de
heligas böner. - Och de sjöngo en ny sång som lydde så:
»Du är värdig att taga bokrullen
och att bryta dess insegel,
ty du har blivit slaktad,
och med ditt blod har du åt Gud köpt människor,
av alla stammar och tungomål och folk och folkslag - och gjort dem åt vår Gud till ett konungadöme och till präster,
och de skola regera på jorden» - Och i min syn fick jag höra röster av många änglar runt omkring
tronen och omkring väsendena och de äldste; och deras antal var
tio tusen gånger tio tusen och tusen gånger tusen. - Och de sade med hög röst: »Lammet som blev slaktat, är värdigt
att mottaga makten, så ock rikedom och vishet och starkhet och
ära och pris och lov.» - Och allt skapat, både i himmelen och på jorden och under jorden
och på havet, och allt vad i dem var hörde jag säga: »Honom, som
sitter på tronen och Lammet tillhör lovet och äran och priset
och väldet i evigheternas evigheter.» - Och de fyra väsendena sade »amen», och de äldste föllo ned och
tillbådo.
*66/06 Johannes’ uppenbarelse, 6 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 6 Kapitlet
De sex första inseglen brytas.
- Och jag såg Lammet bryta det första av de sju inseglen; och jag
hörde ett av de fyra väsendena säga såsom med tordönsröst:
»Kom.» - Då fick jag se en vit häst; och mannen, som satt på den, hade en
båge, och en segerkrans blev honom given, och han drog ut såsom
segrare och för att segra. - Och när det bröt det andra inseglet, hörde jag det andra
väsendet säga »Kom.» - Då kom en annan häst fram, en som var röd; och åt mannen, som
satt på den, blev givet att taga friden bort från jorden, så att
människorna skulle slakta varandra. Och ett stort svärd blev
honom givet. - Och när det bröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje
väsendet säga »Kom.» Då fick jag se en svart häst; och mannen,
som satt på den, hade en vågskål i sin hand. - Och jag hörde likasom en röst mitt ibland de fyra väsendena
säga: »Ett mått [1] vete för en silverpenning [1] och tre mått
korn för en silverpenning! Och oljan och vinet må du icke
skada.» - Och när det bröt det fjärde inseglet, hörde jag det fjärde
väsendets röst säga: »Kom.» - Då fick jag se en blekgul häst; och mannen, som satt på den,
hans namn var Döden, och Dödsriket följde med honom. Och åt dem
gavs makt över fjärdedelen av jorden, så att de skulle få dräpa
med svärd och genom hungersnöd och pest och genom vilddjuren på
jorden. - Och när det bröt det femte inseglet, såg jag under altaret de
människors själar, som hade blivit slaktade för Guds ords skull
om för det vittnesbörds skull, som de hade. - Och de ropade med hög röst och sade: »Huru länge, du helige och
sannfärdige Herre, skall du dröja att hålla dom och att utkräva
vårt blod av jordens inbyggare?» - Och åt var och en av dem gavs en vit, fotsid klädnad, och åt dem
blev tillsagt, att de ännu en liten tid skulle giva sig till ro,
till dess jämväl skaran av deras medtjänare och bröder, som
skulle bliva dräpta likasom de själva, hade blivit fulltalig. - Och jag såg Lammet bryta det sjätte inseglet. Då blev det en
stor jordbävning, och solen blev svart som en sorgdräkt, och
månen blev hel och hållen såsom blod; - och himmelens stjärnor föllo ned på jorden, såsom när ett
fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark
vind. - Och himmelen vek undan, såsom när en bokrulle rullas tillhopa;
och alla berg och öar flyttades bort ifrån sin plats. - Och konungarna på jorden och stormännen och krigsöverstarna och
alla de rika och de väldiga, ja, alla, både trälar och fria,
dolde sig i hålor och bland bergsklippor. - Och de sade till bergen och klipporna: »Fallen över oss och
döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för
Lammets vrede. - Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå?»
[1] Se Mått och Silverpenning i Ordförkl.
*66/07 Johannes’ uppenbarelse, 7 Kapitlet
Johannes’ uppenbarelse, 7 Kapitlet
Guds tjänare bland Israels barns stammar tecknas med insegel. En stor skara ur alla folk står inför Guds tron och lovar honom.
- Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla
tillbaka jordens fyra vindar, för att ingen vind skulle blåsa
över jorden eller över havet eller mot något träd. - Och jag såg en annan ängel träda fram ifrån öster med den
levande Gudens signet. Och han ropade med hög röst till de fyra
änglar, som hade fått sig givet att skada jorden och havet, - och sade: »Gören icke jorden eller havet eller träden någon
skada, förrän vi hava tecknat vår Guds tjänare med insegel på
deras pannor.» - Och jag fick höra antalet av dem som voro tecknade med insegel,
ett hundra fyrtiofyra tusen tecknade av alla Israels barns
stammar; - av Juda stam tolv tusen tecknade,
av Rubens stam tolv tusen,
av Gads stam tolv tusen, - av Asers stam tolv tusen,
av Neftalims stam tolv tusen,
av Manasses’ stam tolv tusen, - av Simeons stam tolv tusen,
av Levi stam tolv tusen,
av Isaskars stam tolv tusen, - av Sabulons stam tolv tusen,
av Josefs stam tolv tusen,
av Benjamins stam tolv tusen tecknade. - Sedan fick jag se en stor skara, som ingen kunde räkna, en skara
ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål stå inför
tronen och inför Lammet; och de voro klädda i vita, fotsida
kläder och hade palmer i sina händer. - Och de ropade med hög röst och sade: »Frälsningen tillhör vår
Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.» - Och alla änglar, som stodo runt omkring tronen och omkring de
äldste och de fyra väsendena, föllo ned på sina ansikten inför
tronen och tillbådo Gud - och sade: »Amen. Lovet och priset och visheten och tacksägelsen
och äran och makten och starkheten tillhöra vår Gud i
evigheternas evigheter. Amen.» - Och en av de äldste tog till orda och sade till mig: »Dessa som
äro klädda i de vita, fotsida kläderna, vilka äro de, och
varifrån hava de kommit?» - Jag svarade honom: »Min herre, du vet själv det.» Då sade han
till mig: »Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen och
som hava tagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. - Därför stå de inför Guds tron och tjäna honom dag och natt i
hans tempel. Och han som sitter på tronen skall slå upp sitt
tabernakel över dem. - ‘De skola icke mer hungra och icke mer törsta,
och solens hetta skall icke träffa dem,
ej heller eljest någon brännande hetta. - Ty Lammet, som står mitt för tronen, skall vara deras herde och
leda dem till livets vattenkällor, och ‘Gud skall avtorka alla
tårar från deras ögon’.»
*66/08 Johannes’ uppenbarelse, 8 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 8 Kapitlet
Det sjunde inseglet brytes. De sju änglar som stå inför Gud mottaga basuner. En annan ängel offrar rökelse. De fyra första änglarna stöta i sina basuner.
- Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en
tystnad, som varade vid pass en halv timme. - Och jag fick se sju änglar, som stå inför Gud; åt dem gåvos sju
basuner. - Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret, och han hade
ett gyllene rökelsekar; och mycken rökelse var given åt honom,
för att han skulle lägga den till alla de heligas böner på det
gyllene altare, som stod framför tronen. - Och ur ängelns hand steg röken av rökelsen med de heligas böner
upp inför Gud. - Och ängeln tog rökelsekaret och fyllde det med eld från altaret
och kastad elden ned på jorden. Då kommo tordön och dunder och
ljungeldar och jordbävning. - Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo
att stöta i sina basuner. - Och den förste stötte i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat
med blod, och det kastades ned på jorden; och tredjedelen av
jorden brändes upp, och tredjedelen av träden brändes upp, och
allt grönt gräs brändes upp. - Och den andre ängeln stötte i sin basun. Då var det, som om ett
stort brinnande berg hade blivit kastat i havet; och tredjedelen
av havet blev blod. - Och tredjedelen av de levande varelser, som funnos i havet,
omkom; och tredjedelen av skeppen förgicks. - Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll från himmelen
en stor stjärna, brinnande liksom ett bloss; och den föll ned
över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna. - Och stjärnans namn var Malört. Och tredjedelen av vattnet blev
bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför
att det hade blivit så bittert. - Och den fjärde ängeln stötte i sin basun. Då drabbade
hemsökelsen tredjedelen av solen och tredjedelen av månen och
tredjedelen av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades
och dagen miste tredjedelen av sitt ljus, sammalunda ock natten. - Sedan fick jag i min syn höra en örn, som flög fram uppe i
himlarymden, ropa med hög röst: »Ve, ve, ve över jordens
inbyggare, när de tre övriga änglar, som kloa stöta i basun,
låta sina basuner ljuda!»
*66/09 Johannes’ uppenbarelse, 9 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 9 Kapitlet
Den femte och den sjätte ängeln stöta i sina basuner.
- Och den femte ängeln stötte i sin basun. Då såg jag en stjärna
vara fallen från himmelen ner på jorden; och åt henne gavs
nyckeln till avgrundens brunn. - Och hon öppnade avgrundens brunn. Då steg en rök upp ur brunnen,
lik röken från en stor ugn, och solen och luften förmörkades av
luften från brunnen. - Och ur röken kommo gräshoppor ut över jorden; och åt dem gavs
samma makt, som skorpionerna på jorden hava. - Och dem blev tillsagt, att de icke skulle skada gräset på jorden
eller något annat grönt eller något träd, utan allenast de
människor, som icke hade Guds insegel på sina pannor. - Och åt dem blev givet att, icke att döda dem, men att plåga dem
i fem månader; och plågan, som de vållade, var såsom den plåga
en skorpion åstadkommer, när den stinger en människa. - På den tiden skola människorna söka döden, men icke kunna finna
den; de skola åstunda att dö, men döden skall fly undan infrån
dem. - Och gräshopporna tedde sig såsom hästar, rustade till strid. På
sina huvuden hade de likasom kransar, som syntes vara av
guld. Deras ansikten voro såsom människors ansikten. - De hade hår såsom kvinnors hår, och deras tänder voro såsom
lejons. - De hade bröst. som liknade järnpansar; och rasslet av deras
vingar var såsom vagnsrasslet, när många hästar med sina vagnar
störta fram till strid. - De hade stjärtar med gaddar, såsom skorpioner hava; och i deras
stjärtar låg den makt de hade fått att i fem månader skada
människorna. - Till konung över sig hade de avgrundens ängel, vilkens namn på
hebreiska är Abaddon och som på grekiska har namnet Apollyon
[1]. - Det första ve har gått till ända; se, efter detta komma ännu två
andra ve. - Och den sjätte ängeln stötte i sin basun. Då hörde jag en röst
från de fyra hornen på det gyllene altare, som stod inför Guds
ansikte, - säga till den sjätte ängeln, den som hade basunen: »Lös de fyra
änglar, som hållas bundna invid den stora floden Eufrat.» - Och de fyra änglarna löstes, de som just för den timmen, på den
dagen, i den månaden, under det året hade hållits redo att dräpa
tredjedelen av människorna. - Och antalet ryttare i de ridande skarorna var två gånger tio
tusen gånger tio tusen; jag fick höra att de var så många. - Och hästarna och männen, som sutto på dem, tedde sig för min syn
på detta sätt: männen hade eldröda och mörkblå och svavelgula
pansar; och hästarna hade huvuden såsom lejon, och ur deras gap
gick ut eld och rök och svavel. - Av dessa tre plågor — av elden och röken och svavlet, som gick
ut ur deras gap — dödades tredjedelen av människorna. - Ty hästarnas makt låg i deras gap och i deras svansar. Deras
svansar liknade nämligen ormar, och hade huvuden, och med dem
var det, som de gjorde skada. - Men de återstående människorna, de som icke hade blivit dödade
genom dessa plågor, gjorde icke bättring; de väde sig icke ifrån
belätena, som de hade gjort med egna händer, som upphörde icke
att tillbedja onda andar och avgudar av guld och silver och
koppar och sten och trä, som varken kunde se eller höra eller
gå. - De gjorde icke bättring och upphörde icke med sina mordgärningar
och trolldomskonster, sin otukt och sitt tjuveri.
[1] D. ä. fördårvaren.
*66/10 Johannes’ uppenbarelse, 10 Kapitlet
Johannes’ uppenbarelse, 10 Kapitlet
Ängeln med den öppna bokrullen. De sju tordönen.
- Och jag såg en annan väldig ängel komma ned från himmelen. Han
var klädd i en sky och hade regnbågen över sitt huvud, och han
hans ansikte var såsom solen, och hans ben voro som eldpelare; - och i sin hand hade han en öppen liten bokrulle. Och han satte
sin högra fot på havet och sin vänstra på jorden. - Och han ropade med hög röst, såsom när ett lejon ryter. Och när
han hade ropat, läto de sju tordönen höra sina röster. - Och sedan de sju tordönen hade talat, tänkte jag skriva, men jag
fick då höra en röst från himmelen säga: »Göm såsom under
insegel, vad de sju tordönen hava talat, och skriv icke upp
det.» - Och ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte sin
högra hand upp mot himmelen - och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, vid honom
som har skapat himmelen och vad däri är och jorden och vad därpå
är och havet och vad däri är, och sade: »Ingen tid skall mer
givas, - utan i de dagar, då den sjunde ängelns röst höres, när det sker,
att han stöter i sin basun, då är Guds hemliga rådslut
fullbordat i enlighet med det glada budskap, som han har
förkunnat för sina tjänare profeterna.» - Och den röst, som jag hade hört från himmelen, hörde jag nu åter
tala till mig; den sade: »Gå och tag den öppna bokrulle, som
ängeln har i sin hand, han som står på havet och på jorden.» - Då gick jag bort till ängeln och bad honom, att han skulle giva
mig bokrullen. Och han sade till mig: »Tag den och ät upp den;
den skall vålla dig bitter plåga i din buk, men i din mun skall
den vara söt såsom honung.» - Då tog jag bokrullen ur ängelns hand och åt upp den; och den var
i min mun söt såsom honung, men när jag hade ätit upp den, kände
jag bitter plåga i min buk. - Och mig blev sagt: »Du måste än ytterligare profetera om många
folk och folkslag och tungomål och konungar.
*66/11 Johannes’ uppenbarelse, 11 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 11 Kapitlet
Befallning att mäta Guds tempel. Guds två vittnen. Den sjunde basunen.
- Och ett rör, likt en mätstång, gavs åt mig, och mig blev sagt:
»Stå upp och mät Guds tempel och altaret tillika med dem som
tillbedja därinne. - Men lämna åsido templets yttre förgård och mät den icke; ty den
är prisgiven åt hedningarna, och de skola under fyrtiotvå
månader förtrampa den heliga staden. - Och jag skall låta mina två vittnen under ett tusen två hundra
sextio dagar profetera, höljda i säcktyg. - Dessa vittnen äro de två olivträd och de två ljusstakar som stå
inför jordens Herre. - Och om någon vill göra dem skada, så går eld ut ur deras mun och
förtär deras ovänner; ja, om någon vill göra dem skada, så skall
han bliva dödad på det sättet. - De hava makt att tillsluta himmelen, så att intet regn faller
under den tid de profetera; de hava ock makt över vattnet, makt
att slå jorden med alla slags plågor, så ofta de vilja. - Och när de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd, skall
vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i
strid med dem och skall övervinna dem och döda dem. - Och deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora
staden, som andligen talat heter Sodom och Egypten, den stad,
där också deras Herre blev korsfäst. - Och människor av allahanda folk och stammar och tungomål och
folkslag skola i tre och en halv dagar se deras döda kroppar
ligga där, och de skola icke tilstädja att kropparna läggas i
någon grav. - Och jordens inbyggare skola glädjas över vad som har vederfarits
dem och skola fröjda sig och sända varandra gåvor; ty dessa två
profeter hade varit en plåga för jordens inbyggare.» - Men efter tre och en halv dagar kom livets ande från Gud in i
dem, och de reste sig upp på sina fötter; och en stor fruktan
föll över dem som sågo dem. - Och de hörde en stark röst från himmelen, som sade till dem:
»Kommen hit upp.» Då stego de i en sky upp till himmelen i sina
ovänners åsyn. - Och i samma stund blev det en stor jordbävning, och tiondedelen
av staden störtade samman och genom jordbävningen omkommo sju
tusen människor; och de övriga blevo förskräckta och gåvo ära åt
Gud i himmelen. - Det andra ve har gått till ända; se, det tredje ve kommer snart.
- Och den sjunde ängeln stötte i sin basun. Då ljödo i himmelen
starka röster, som sade: »Väldet över världen har blivit vår
Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i
evigheternas evigheter.» - Och de tjugufyra äldste, som sutto på sina troner inför Gud,
föllo ned på sina ansikten och tillbådo Gud - och sade: »Vi tacka dig, Herre Gud, du Allsmäktige, du som är
och som var, för att du har tagit i besittning din stora makt
och trätt fram såsom konung. - Folken vredgades, men din vredes dag har nu kommit och den tid,
då de döda skola få sin dom och då du skall löna dina tjänare
profeterna och de heliga och dem som frukta ditt namn, både små
och stora. och då du skall fördärva dem som fördärva jorden.» - Och Guds tempel i himmelen öppnades, och hans förbundsark blev
synlig i hans tempel. Då kommo ljungeldar och dunder och tordön
och jordbävning och starkt hagel.
*66/12 Johannes’ uppenbarelse, 12 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 12 Kapitlet
Kvinnan och draken. Mikaels strid med draken.
- Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en
kvinna, som hade solen till sin klädnad och månen under sina
fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. - Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda.
- Ännu ett tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor röd
drake, som hade sju huvuden, och tio horn och på sina huvuden
sju kronor. - Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor
och kastade den ned på jorden. Och draken stod framför kvinnan,
som skulle föda, ty han ville uppsluka hennes barn, när hon hade
fött det. - Och hon födde ett barn gossebarn, som en gång skall styra alla
folk med järnspira. Men hennes barn blev uppryckt till Gud och
till hans tron; - Och kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats sig beredd
av Gud och där hon skulle få sitt uppehälle under ett tusen två
hundra sextio dagar. - Och en strid uppstod i himmelen: Mikael och hans änglar gåvo sig
i strid med draken; och draken och hans änglar stridde mot dem, - men de förmådde intet mot dem, och i himmelen fanns nu icke mer
någon plats för dem. - Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som
kallas Djävul och Satan och som förvillar hela världen; han blev
nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom. - Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: »Nu har frälsningen
och makten och riket blivit vår Guds och väldet hans Smordes; ty
våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt
anklagade dem inför vaår Gud. - De övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt
vittnesbörds ord: de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig
undan döden. - Glädjes fördenskull, I himlar och I som bon i dem. Men ve dig,
du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i
stor vrede, eftersom han vet, att den tid han har kvar är kort.» - Och när draken såg, att han var nedkastad på jorden, förföljde
han kvinnan, som hade fött gossebarnet. - Men åt kvinnan gåvos den stora örnens två vingar, för att hon
skulle flyga ut i öknen till den plats, där hon skulle få sitt
uppehälle under en tid och tider och en hlv tid, fjärran från
ormens åsyn. - Då sprutade ormen ur sitt gap vatten efter kvinnan såsom en
ström, för att strömmen skulle bortföra henne. - Men jorden kom kvinnan till hjälp; jorden öppnade sin mun och
drack upp strömmen, som draken hade sprutat ut ur sitt gap. - Och draken vredgades än mer på kvinnan och gick åstad för att
föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som hålla Guds
bud och hava Jesu vittnesbörd. - Och han ställde sig på sanden invid havet.
*66/13 Johannes’ uppenbarelse, 13 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 13 Kapitlet
De två vilddjuren.
- Då såg jag ett vilddjur stiga upp ur havet; det hade tio horn
och sju huvuden, och på sina horn hade det tio kronor och sina
huvuden hädiska namn. - Och vilddjuret, som jag såg, liknade en panter, men det hade
fötter såsom en björn och gap såsom ett lejon. Och draken gav
det sin makt och sin tron och gav det stor myndighet. - Och jag såg ett av dess huvuden vara liksom sårat till döds, men
dess dödssår blev läkt. Och hela jorden såg med förundran efter
vilddjuret. - Och de tillbådo draken, därför att han hade givit vilddjuret
sådan myndighet; de tillbådo och vilddjuret och sade »Vem är lik
vilddjuret, och vem kan strida mot det?» - Och det fick en mun sig given, som talade stora ord och vad
hädiskt var, och det fick makt att så göra under fyrtiotvå
månader. - Och den öppnade sin mun till att föra hädiskt tal mot Gud, till
att häda hans namn och hans tabernakel och dem som bo i
himmelen. - Och det fick makt att föra krig mot de heliga och att övervinna
dem; och det fick makt över alla stammar och folk och tungomål
och folkslag. - Och alla jordens inbyggare skola tillbedja det, ja, envar som
icke har sitt namn från världens begynnelse skrivet i livets
bok, det slaktade Lammets bok. - Den som har öra, han höre.
- Den som för andra bort i fångenskap, han skall själv bliva
bortförd i fångenskap; den som dräper andra med svärd, han skall
själv bliva dräpt med svärd. Här gäller det för de heliga att ha
ståndaktighet och tro. - Och jag såg ett annat vilddjur stiga upp ur jorden; det hade två
horn, lika ett lamms, och det talade såsom en drake. - Och det utövar det första vilddjurets hela myndighet i dess
åsyn. Och det kommer jorden och dem som bo därpå att tillbedja
det första vilddjuret, det vars dödssår blivit läkt. - Och det gör stora tecken, så att det till och med låter eld i
männikornas åsyn falla ned från himmelen på jorden. - Och genom de tecken, som det har får makt att göra i vilddjurets
åsyn, förvillar det jordens inbyggare; det förmår genom sitt tal
jordens inbyggare att göra en bild åt vilddjuret, det som var
sårat med svärd, men åter kom till liv. - Och det fick makt att giva ande åt vilddjurets bild, så att
vilddjurets bild till och med kunde tala och kunde låta döda
alla som icke tillbådo vilddjurets bild. - Och det förmår alla, både små och stora, både rika och fatiga,
både fria och trälar. att låta giva sig ett märke på högra
handen eller på pannan, - så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som
är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal. - Här gäller det att vara vis; den som har förstånd, han räkne ut
betydelsen av vildjjurets tal, ty det är en människas tal. Och
dess tal är sex hundra sextiosex.
*66/14 Johannes’ uppenbarelse, 14 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 14 Kapitlet
Lammet med de tecknade på Sions berg. Domsförkunnelse genom tre änglar. Löfte till dem som dö i Herren. De två skördeänglarna.
- Och jag fick se Lammet stå på Sions berg jämte det ett hundra
fyrtio fyra tusenm som hade dess namn och dess Faders namn
skrivna på sina pannor. - Och jag hörde ett ljud från himmelen, likt bruset av stora
vatten och dånet av ett starkt tordön; och ljudet, som jag
hörde, var, såsom när harpospelare spela på sina harpor. - Och de sjöngo inför tronen och inför de fyra väsendena och de
äldste, vad som tycktes vara en ny sång; och ingen kunde lära
sig den sången utom de ett hundra fyrtio fyra tusen, som voro
friköpta från jorden. - Dessa äro de som icke hava orenat sig med kvinnor; ty de äro
såsom jungfrur. Dess äro de som följa Lammet, varthelst de
går. De hava blivit friköpta ifrån människorna till en förstling
åt Gud och Lammet. - Och i deras mun har ingen lögn blivit funnen; de äro
ostraffliga. - Och jag såg en annan ängel flyga fram uppe i himlarymden; han
hade ett evigt evangelium, som han skulle förkunna för dem som
bo på jorden, för alla folkslag och stammar och tungomål och
folk. - Och han sade med hög röst: »Frukten Gud och given honom ära; ty
stunden är kommen, då han skall hålla dom. Ja, tillbedjen honom
som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor. - Och ännu en annan ängel följde honom; denne sade: »Fallet,
fallet är det stora babylon, som har givit alla folk att dricka
av sin otukts vredesvin.» - Och ännu en tredje ängel följde dem; denne sade med hög röst:
»Om någon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess
märke på sin panna eller på sin hand, - så skall han och få dricka av Guds vredesvin, det som är iskänkt
i hans vredes kalk, obemängt; och han skall bliva plågad med eld
och svavel i heliga anglars och i Lammets åsyn. - Och när de så plågas, uppstiger röken därav i evigheternas
evigheter, och de hava ingen ro, vaken dag eller natt, de som
tillbedja vilddjuret och dess bild eller som låta märka sig med
dess namn. - Här gäller det för de heliga att hava ståndaktighet, för dem som
hålla Guds bud och bevara tron på Jesus.» - Och jag hörde en röst från himmelen säga: »Skriv: Saliga äro de
döda, som dö i Herren härefter. Ja, säger Anden, de skola få
vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem.» - Och jag fick se en vit sky, och på skyn sat en som liknade en
människoson; och han hade på sitt huvud en gyllene krans och i
sin hand en vass lie. - Och en annan ängel kom ut ur templet och ropade med hög röst
till den som satt på skyn: »Låt din lie gå och inbärga skörden;
ty skördetiden är kommen, och säden på jorden är fullt mogen
till skörd.» - Den som satt på skyn då till med sin lie på jorden, och jorden
blev avbärgad. - Och en annan ängel kom ut ur templet i himmelen, och jämväl han
hade en vass lie. - Och ännu en ängel kom fram ifrån altaret, den som hade makt över
elden. Denne ropade med hög röst till den som hade den vassa
lien; han sade »Låt din vassa lie gå och skär av druvklasarna
från vinträden på jorden, ty deras druvor äro fullmogna.» - Och ängeln högg till med sin lie på jorden och skar av frukten
ifrån vinträden på jorden och kastade den i Guds vredes stora
vinpress. - Och vinpressen trampade utanför staden, och blod gick ut från
pressen och steg ända upp till betslen på hästarna på en sträcka
av ett tusen sex hundra stadier.
*66/15 Johannes’ uppenbarelse, 15 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 15 Kapitlet
De sju änglarna med de sju sista plågorna. Moses' och Lammets sång.
- Och jag såg ett annat tecken i himmelen, stort och underbart;
sju änglar med de sju plågor, som bliva de sista, ty med dem är
Guds vredesmod fullbordad. - Och jag fick se något som såg ut såsom ett glashav, blandat med
eld. Och jag såg dem som hade vunnit seger över vilddjuret, med
dess bild och dess namns tal, stå vid glashavet med Guds harpor
i sina händer. - Och de sjöngo Moses’, Guds tjänares sång och
Lammets sång: de sjöngo:
»Stora och underbara äro dina verk,
Herre Gud, du Allsmäktige;
rättfärdiga och rätta äro dina vägar,
du folkens konung. - Vem skulle icke frukta dig Herre,
och prisa ditt namn?
Du allena är helig,
och alla folk skola komma
och tillbedja inför dig.
Ty dina domar hava blivit uppenbara.» - Sedan såg jag, att vittnesbördets tabernakels tempel i himmelen
öppnades. - Och de sju änglarna med de sju plågorna kommo ut ur templet,
klädda i rent, skinande linne och omgjordade kring bröstet med
gyllene bälten. - Och ett av de fyra väsendena gav de sju änglarna sju gyllene
skålar, fulla av Guds vrede, hans som lever i evigheternas
evigheter. - Och templet blev uppfyllt av rök från Guds härlighet och från
hans makt, och ingen kunde gå in i templet, förrän de sju
änglarnas sju plågor hade fått sin fullbordan.
*66/16 Johannes’ uppenbarelse, 16 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 16 Kapitlet
De sju änglarna utgjuta Guds sju vredesskålar på jorden.
- Och jag hörde en stark röst från templet säga till de sju
änglarna: »Gån åstad och gjuten ut Guds sju vredesskålar på
jorden.» - Och den förste gick åstad och göt up sin skål på jorden. Då
kommo onda och svåra sårnader på de människor, som buro
vildjjurets märke och tillbådo dess bild. - Och den andre göt ut sin skål i havet. Då förvandlades det till
blod, likt blodet av en död människa, och alla levande varelser
i havet dogo. - Och den tredje göt ut sin skål i strömmarna och
vattenkällorna. Då förvandlades dessa till blod. - Och jag hörde vattnens ängel säga: »Rättfärdig är du, du som är
och som var, du helige, som har dömt så. - De hava utgjutit heliga mäns och profeters blod. Därför har ock
du gett dem blod att dricka; det äro det värda.» - Och jag hörde altaret säga: »Ja, Herre Gud, du Allsmäktige,
rätta och rättfärdiga äro dina domar.» - Och den fjärde göt ut sin skål över solen. Då fick denna makt
att bränna människorna såsom med eld. - Och när nu människorna blevo brända av stark hetta, hädade de
Guds namn, hans som hade makten över dessa plågor; de gjorde
icke bättring och gåvo honom icke ära. - Och den femte ängeln göt ut sin skål över vilddjurets tron. Då
blev dess rike förmörkat, och människorna bero sönder sina
tungor i sin vånda. - Och de hädade himmelens Gud för sin våndas och sina sårnaders
skull; de gjorde icke bättring och upphörde icke med sina
gärningar. - Och den sjätte göt ut sin skål över den stora floden Eufrat. Då
torkade dess vatten ut, för att väg skulle beredas åt konungarna
från östern. - Och ur drakens gap och vilddjurets gap och ur den falske
profetens mun såg jag tre orena andar utgå, lika paddor. - De äro nämligen onda andar, som göra tecken och som göra tecken
och som gå ut till konungarna i hela världen för att samla dem
till striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag. - (»Se, jag kommer såsom en tjuv; salig är den som vakar och
bevarar sina kläder så att han icke måste gå naken och man får
se hans skam.») - Och de församlade dem till den plats, som på hebreiska heter
Harmagedon. - Och den sjunde göt ut sin skål i luften. Då gick en stark röst
ut från tronen i templet och sade »Det är gjort.» - Och nu kommo ljungeldar och dunder och tordön, och det blev en
stor jordbävning, en jordbävning så stor, att dess like icke
hade förekommitm alltsedan människor blevo till på jorden. - Och den stora staden rämnade söder i tre delar, och folkens
städer störtade samman; och Gud kom ihåg det stora Babylon, så
att han räckte det kalken men sin stränga vredes vin. - Och alla öar flydde, och inga berg funnos mer.
- Och stora hagel, centnertunga, föllo ned från himmelen på
människorna; och människorna hädade Gud för den plåga som haglen
vållade, ty den plågan var mycket stor.
*66/17 Johannes’ uppenbarelse, 17 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 17 Kapitlet
Skökan på vilddjuret. Lammets seger.
- Och en av de sju änglarna med de sju skålarna kom och talade med
mig och sade: »Kom hit, så skall jag visa dig, huru den stora
skökan får sin dom, hon som tronar vid stora vatten, - hon som jordens konungar hava bedrivit otukt med och av vilkens
otukts vin jordens inbyggare hava druckit sig druckna.» - Sedan förde han mig i anden bort till en öken. Där såg jag en
kvinna, som satt på ett scharlakansrött vilddjur, fulltecknat
med hädiska namn; och det hade sju huvuden och tio horn. - Och kvinnan var klädd i purpur och scarlakan och glänste av guld
och ädla stenar och pärlor; och i sin hand hade hon en gyllene
kalk, full av styggelser och av hennes otukts orenlighet. - Och på hennes panna var inskrivet ett namn med hemlig betydelse:
»Det stora babylon, hon som är moder till skökorna och till
styggelserna på jorden.» - Och jag såg kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu
vittnens blod. Och jag förundrade mig storligen, när jag såg
henne. - Och ängeln sade till mig: »Varför förundrar du dig? Jag skall
säga dig hemligheten om kvinnan och om vilddjuret, som bär henne
och som har de sju huvudena och de tio hornen. - Vilddjuret, som du har sett, det har varit och är icke mer; men
det skall stiga upp ur avgrunden, och det går sedan i
fördärvet. Och de av jordens inbyggare, vilkas namn icke från
världens begynnelse äro skrivna i livets bok, skola förundra
sig, när de få se vildjjuret, som har varit och icke mer är, men
dock skall komma. — - Här gäller det att äga ett förstånd med vishet. De sju huvudena
äro sju berg, som kvinnan tronar på. De äro ock sju konungar; - fem av dem hava fallit, en är, och den återstående har ännu icke
kommit, och när han kommer skall han bliva kvar en liten tid. - Och vilddjuret, som har varit och icke mer är, det är självt den
åttonde och dock en av de sju, och det går i fördärvet. - Och de tio horn, som du har sett, de äro tio konungar, som ännu
icke hava kommit till konungavälde, men som för en kort tid,
tillika med vilddjuret, få makt såsom konungar. - Dessa hava ett och samma sinne, och de giva sin makt och
myndighet åt vilddjuret. - De skola giva sig i strid med Lammet; men Lammet jämte de
kallade och utvalda och trogna, som följa det, skall övervinna
dem, ty Lammet är herrarnas herre och konungarnas konung.» - Och han sade ytterligare till mig: »Vattnen, som du har sett,
där varest skökan tronar, äro folk och människoskaror och
folkslag och tungomål. - Och de tio horn, som du har sett, och vilddjuret, de skola hata
skökan och göra henne utblottad och naken och skola äta hennes
kött och bränna upp henne i eld. - Ty Gud har ingivit dem i hjärtat, att de skola utföra vad han
har i sinnet, och att de alla skola handla i ett och samma sinne
och att de skola giva sitt välde åt vilddjuret, till dess Guds
utsagor hava fullbordats. - Och kvinnan, som du har sett, är den stora staden, som har
konungsligt välde över jordens konungar.»
*66/18 Johannes’ uppenbarelse, 18 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 18 Kapitlet
Babylons fall.
- Därefter såg jag en annan ängel komma ned från himmelen; han
hade stor makt, och jorden upplystes av hans härlighet. - Och han ropade med stark röst och sade:»Fallet, fallet är det stora Babylon; det har blivit en boning
för onda andar, ett tillhåll för alla slags orena andar och ett
tillhåll för alla slags orena och vederstyggliga fåglar. - Ty av hennes otukts vredesvin hava alla folk druckit; konungarna
på jorden hava bedrivit otukt med henne, och köpmännen på jorden
hava skaffat sig rikedom genom hennes omåttliga vällust.» - Och jag hörde en annan röst i himmelen säga:
»Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder
delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor. - Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har
kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar. - Vedergällen henne, vad hon har gjort, ja, given henne dubbelt
igen för hennes gärningar; iskänken dubbelt åt henne i den kalk,
vari hon har iskänkt. - Så mycken ära och vällust, som hon har berett sig, så mycken
pina och sorg mån I bereda henne. Eftersom hon säger i sitt
hjärta: ‘Jag tronar såsom drottning och och sitter icke såsom
änka, och aldrig skall jag veta av någon sorg’, - därför skola på en och samma dag hennes plågor komma över henne:
död och sorg och hungersnöd; och hon skall brännas upp i eld. Ty
stark är Herren Gud, han som har dömt henne. - Och jordens konungar, som hava bedrivit otukt och levat i
vällust med henne, skola gråta och jämra sig över henne, när de
se röken av hennes brand. - De skola stå långt ifrån av förfäran över hennes pina pch skola
säga: ‘Ve, ve dig, Babylon, du stora stad, du starka stad!
Plötsligt har nu din dom kommit.’ - Och köpmännen på jorden gråta och sörja över henne, då nu ingen
mer köper de varor som de frakta: - guld och silver, ädla stenar och pärlor, fint linne och purpur,
siden och scharlakan, allt slags välluktande trä, alla slags
arbeten av elfenben och dyrbaraste trä, av koppar och järn och
marmor, - därtill kanel och kostbar salva, rökverk, smörjelse och
välluktande harts, vin och olja, fint mjöl och vete, fäkreatur
och får, hästar och vagnar, livegna och trälar. - De frukter, som din själ hade begär till, hava försvunnit ifrån
dig; allt vad kräsligt och präktigt du hade har gått förlorat
för dig och skall aldrig mer bliva funnet. - De som handlade med sådant, de som skaffade sig rikedom genom
henne, de skola stå långt ifrån av förfäran över hennes pina; de
skola gråta och sörja - och skola säga: ‘Ve, ve dig, du stora stad, du som var klädd i
fint linne och purpur och scharlakan, du som glänste av guld och
ädla stenar och pärlor! - I ett ögonblick har nu denna stora rikedom blivit förödd.’Och alla skeppare och alla kustfarare och sjömän och alla andra
som hava fått sitt arbete på havet stå långt ifrån; - och när de ser röken av hennes brand, ropa de och säga: ‘Var
fanns den stora stadens like?’ - Och de strö stoft på sina huvuden och ropa under gråt och sorg
och säga: ‘Ve, ve dig, du stora stad, genom vars skatter alla de
därinne, som hade skepp på havet, blevo rika! I ett ögonblick
har den nu blivit förödd. - Gläd dig över vad som har vederfarits henne, du himmel och I
helige och I apostlar och profeter, då nu Gud har hållit dom
över henne och utkrävt vedergällning för eder!» - Och en väldig ängel tog upp en sten, lik en stor kvarnsten, och
kastade den i havet och sade: »Så skall Babylon, den stora
staden, med fart störtas ned och aldrig mer bliva funnen. - Av harpospelare och sångare, av flöjtblåsare och basunblåsare
skall aldrig med något ljud bliva hört i dig; aldrig mer skall
någon konstförfaren man av något slags yrke finnas i dig;
bullret av en kvarn skall aldrig mer höras i dig; - en lampas sken skall aldrig mer lysa i dig; rop för brudgum och
brud skall aldrig mer höras i dig — du vars köpmän voro stormän
på jorden, du, genom vars trolldom alla folk blevo förvillade - och i vilken man såg profeter och heliga mäns blod, ja, alla de
människors blod, som hade blivit slaktade på jorden.»
*66/19 Johannes’ uppenbarelse, 19 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 19 Kapitlet
Himlaskaran lovar Gud vid Babylons fall och vid Lammets bröllop. Kristus strider mot vilddjuret.
- Sedan hörde jag liksom starka röster av en stor skara i
himmelen, som sade »Halleluja! Frälsningen och äran och makten
tillhöra vår Gud. - Ty rätta och rättfärdiga äro hans domar; han har dömt den stora
skökan, som fördärvade jorden genom sin otukt, och han har
utkrävt sina tjänares blod av hennes hand.» - Och åter sade de: »Halleluja!» Och röken från henne stiger upp i
evigheternas evigheter! - Och de tjugufyra äldste och de fyra väsendena föllo ned och
tillbådo Gud, som satt på tronen; de sade: »Amen! Halleluja!» - Och från tronen utgick en röst, som sade: »Loven vår Gud, alla I
hans tjänare, I som frukten honom, både små och stora.» - Och jag hörde likasom röster av en stor skara, lika bruset av
stora vatten och dånet av starka tordön; de sade: »Halleluja!
Herren, vår Gud, den Allsmäktige, har nu trätt fram såsom
konung. - Låtom oss glädjas och fröjda oss och giva honom äran; ty tiden
är inne för Lammets bröllop, och dess brud har gjort sig redo. - Och åt henne har blivit givet att kläda sig i fint linne,
skinande och rent.» Det fina linnet är de heligas rättfärdighet. - Och han sade till mig: »Skriv: Saliga äro de som äro bjudna till
Lammets bröllopsmåltid.» Ytterligare sade han till mig: »Dessa
ord äro sanna Gus ord.» - Och jag föll ned för hans fötter för att tillbedja honom, men
han sade till mig: »Gör icke så. Jag är din medtjänare och dina
bröders, deras som hava Jesu vittnesbörd. Gud skall du
tillbedja. Ty Jesu vittnesbörd är profetsians ande.» - Och jag såg himmelen öppen och fick där se en vit häst; och
mannen, som satt på den, heter »Trofast och sannfärdig», och han
dömer och strider i rättfärdighet. - Hans ögon voro såsom eldslågor, och på sitt huvud bar han många
kronor och hade ett namn där skrivet, som ingen känner utom han
själv. - Och han var klädd i en mantel, som var doppad i blod; och det
namn han fått är »Guds Ord». - Och honom följde på vita hästar de himmelska häskarorna, klädda
i fint linne, vitt och rent. - Och från hans mun utgick ett skarpt svärd, varmed han skulle slå
folken. Och han skall styra dem med järnspira; och han trampar
Guds den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress. - Och på sin mantel, över sin länd, har han detta namn inskrivet:
»Konungarnas konung och herrarnas herre.» - Och jag såg en ängel stå i solen, och denne ropade med hög röst
och sade till alla fåglar, som flögo fram uppe i himlarymden:
»Kommen hit, församlen eder till Guds stora gästabud - för att äta kött av konungar och krigsöverstar och hjältar, kött
av hästar och deras ryttare, ja, kött av alla, både fria och
trälar, både små och stora.» - Och jag såg vilddjuret och konungarna på jorden med sina
härskaror, samlade för att utkämpa sin strid mot honom som satt
på hästen och mot hans härskara. - Och vilddjuret blev gripet, därjämte ock den falske profeten,
som i dess åsyn hade gjort de tecken, med vilka han hade
förvillat dem som hade tillbett dess bild. Båda blevo de levande
kastade i eldsjön, som brann med svavel. - Och de andra voro dräpta med ryttarens svärd, den som utgick
från hans mun; och alla fåglar blevo mättade av deras kött.
*66/20 Johannes’ uppenbarelse, 20 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 20 Kapitlet
Satan fängslad. Den första uppståndelsen och det tusenåriga riket. Satan åter lös. Den slutliga världsdomen.
- Och jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln
till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand. - Och han grep draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan,
och fängslade honom för tusen år - och kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett
insegel över honomm på det att han icke mer skulle förvilla
folken, förrän de tusen åren hade gått till ända. Därefter skall
han åter komma lös för en liten tid. - Och jag såg troner stå där, och de satte sig på dem, de, åt
vilka gavs makt att hålla dom. Och jag såg de människors själar,
som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds och Guds Ords
skull och som icke hade tillbett vliddjuret eller dess bild och
icke heller tagit dess märke på sina pannor och sina händer;
dessa blevo nu åter levande och fingo regera med Kristus i tusen
år. - (De övriga döda blevo icke levande, förrän de tusen åren hade
gått till ända.) Detta är den första uppståndelsen. - Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen;
över dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds
och Kristi präster och skola få regera med honom de tusen åren. - Men när de tusen åren hava gått till ända, skall Satan komma lös
ur sitt fängelse. - Han skall då gå ut för att förvilla de folk, som bo vid jordens
fyra hörn, Gog och Magog, och samla dem till den stundande
striden; och de äro till antalet såsom sanden i havet. - Och de draga fram över jordens hela vidd och omringa de heligas
läger och »den älskade staden»; men eld faller ned från himmelen
och förtär dem. - Och djävulen, som förvillade dem, bliver kastad i samma sjö av
eld och svavel, dit vilddjuret och den falske profeten hade
blivit kastade; och de skola där plågas dag och natt i
evigheternas evigheter. - Och jag såg en stor vit tron och honom som satt därpå; och för
hans ansikte flydde jord och himmel, och ingen plats blev funnen
för dem. - Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen, och
böcker blevo upplåtna. Och jämväl en annan bok blev upplåten;
det var livets bok. Och de döda blevo dömda efter sina
gärningar, på grund av det som var upptecknat i böckerna. - Och havet gav igen de döda som voro däri, och döden och
dödsriket gåvo igen de döda, som voro i dem; och dessa blev
dömda, var och en efter sina gärningar. - Och döden och dödsriket blevo kastade i den brinnande sjön;
detta, den brinnande sjön, är den andra döden. - Och om någon icke fanns skriven i livets bok, så blev han kastad
i den brinnande sjön.
*66/21 Johannes’ uppenbarelse, 21 KapitletJohannes’ uppenbarelse, 21 Kapitlet
En ny himmel och en ny jord. Det nya Jerusalems härlighet.
- Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen
och den förra jorden voro förgågna, och havet fanns icke mer. - Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned
från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud, som är
prydd för sin brudgum. - Och jag hörde en stark röst från tronen säga: »Se, nu står Guds
tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och
de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem - och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall
icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga
skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.» - Och han som satt på tronen sade: »Se, jag gör allting nytt.»
Ytterligare sade han: »Skriv: ty dessa ord äro visa och sanna.» - Han sade vidare till mig: »Det är gjort. Jag är A och O [1],
begynnelsen och änden. Åt den som törstar skall jag giva att
dricka för intet ur källan med livets vatten. - Den som vinner seger, han skall få detta till arvedel, och jag
skall vara hans Gud, och han skall vara min son. - Men de fega och de otrogna och de som hava gjort, vad
styggerligt är, och dråpare och otuktiga människor och
trollkarlar och avgudadyrkare och alla lögnare skola få sin del
i den sjö, som brinner med eld och svavel; detta är den andra
döden. - Och en av de sju änglarna med de sju skålar, som voro fulla med
de sju sista plågorna, kom och talade till mig och sade: »Kom
hit så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru.» - Och han förde mig i anden åstad upp på ett stort och högt berg
och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ned från
himmelen, från Gud, - med Guds härlighet. Den glänste likt den dyrbaraste ädelsten,
den var som kristallklar jaspis. - Den hade en stor och hög mur med tolv portar, och vid portarna
stodo tolv änglar, och över portarna voro skrivna namn: namnen
på Israels barns tolv stammar. - I öster voro tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar
och i väster tre portar. - Och stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stodo tolv
namn: namnen på Lammets tolv apostlar. - Och han som talade till mig hade en gyllene mätstång för att
därmed mäta staden och dess portar och dess mur. - Och staden utgjorde en fyrkant, och dess längd var lika stor som
dess bredd. Och men stången mätte han staden: dess mått var tolv
tusen stadier, dess längd och bredd och höjd voro lika. - Och han mätte dess mur: den var ett hundra fyrtiofyra alnar
efter människors mått, som ock är änglars. - Och stadsmuren var byggd av jaspis, men staden själv var av rent
guld, likt rent glas. - Stadsmurens grundstenar voro skönt lagda och utgjordes av alla
slags ädelstenar. Den första grundstenen var en jaspis, den
andra en safir, den tredje en kalcedon, den fjärde en smaragd, - den femte en sardonyx, den sjätte en karneol, den sjunde en
krysolit, den åttonde den beryll, den nionde en topas, den
tionde en krysopras, den elfte en hyacint, den tolfte en
ametist. - Och de tolv portarna utgjordes av tolv pärlor; var särskild port
utgjordes av en enda pärla. Och stadens gata var av rent guld,
likt genomskinligt glas. - Och jag såg i den intet tempel, ty Herren Gud, den Allsmäktige,
är dess tempel, han och Lammet. - Och staden behöver icke sol eller måne till att lysa därm ty
Guds härlighet upplyser den och dess ljus är Lammet. - Och folken skola vandra i dess ljus, och jordens konungar föra
ditin, vad härligt de hava. - Dess portar skola aldrig stängas om dagen — natt skall icke
finnas där - och vad häligt och dyrbart folken hava skall man föra ditin.
- Men intet orent skall någonsin komma ditin, och ingen som gör,
vad styggerligt är och lögn, utan allenast de som äro inskrivna
i livets bok, Lammets bok.
[1] Se A och O i Ordförkl.
*66/22 Johannes’ uppenbarelse, 22 Kapitlet
Johannes’ uppenbarelse, 22 Kapitlet
Ytterligare om det nya Jerusalem. Den profetiska synens sanning. Jesu snara tillkommelse. Slutord och slutönskan.
- Och han visade mig en ström med vatten, klar som kristall. Den
gick ut från Guds och Lammets tron - och flöt fram mitt igenom stadens gata. Och på båda sidor om
strömmen stodo livsträd, som gåvo tolv skördar, ty de buro frukt
var månad; och träden tjänade till läkedom för folken. - Och ingen förbannelse skall vara mer. Och Guds och Lammets tron
skall stå där inne, och hans tjänare skall tjäna honom - och skola se hans ansikte; och hans namn skall stå tecknat på
deras pannor. - Och ingen natt skall vara mer; och de behöva icke någon lampas
ljus, ej heller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem,
och de skola regera i evigheternas evigheter. - Och han sade till mig: »Dessa ord äro vissa och sanna; och
Herren, profeternas andars Gud, har sänt sin ängel för att visa
sina tjänare, vad som snart skall ske. - Och se, jag kommer snart. Salig är den som tager vara på de
profetians ord, som stå i denna bok.» - Och jag, Johannes, var den som hörde och såg detta. Och när jag
hade hört och sett det, föll jag ned för att tillbedja inför
ängelns fötter, hans som visade mig detta. - Men han sade till mig. »Gör icke så. Jag är din medtjänare och
dina bröders, profeternas, och deras som taga vara på denna boks
ord. Gud skall du tillbedja.» - Och han sade till mig: »Göm icke under något insegel de
profetians ord, som stå i denna bok, ty tiden är nära. - Må den som är orättfärdig fortfara att öva sin orättfärdighet
och den som är oren att orena sig. Så ock den som är rättfärdig,
han fortfare att öva sin rättfärdighet, och den som är helig att
helga sig. - Se, jag kommer snart och har med mig min lön för att vedergälla
var och en efter som hans gärningar äro. - Jag är A och O [1], den förste och den siste, begynnelsen och
änden. - Saliga äro de som två sina kläder för att få rätt att äta av
livets träd och att gå in i staden genom dess portar. - Men de som äro hundar och trollkarlar och otuktiga och dråpare
och avgudadyrkare och alla som älska och göra lögn, de måste
alla stanna utanför.» - Jag, Jesus, har sänt min ängel för att i församlingarna vittna
om detta för eder. Jag är telningen från Davids rot och kommen
av hans släkt, jag är den klara morgonstjärnan. - Och Anden och bruden säga: »Kom.» Och den som hör det, han säge
»Kom.» Och den som törstar, han komme; ja den som vill, han tage
livets vatten för intet. - För var och en som hör de profetians ord, som stå i denna bok,
betygar jag detta: »Om någon lägger något till dem, så skall Gud
på honom lägga de plågor, om vilka är skrivet i denna bok. - Och om någon tager bort något från de ord som stå i denna
profetias bok, så skall Gud taga ifrån honom hans del i livets
träd och i den heliga staden, om vilka är skrivet i denna bok.» - Han som betygar detta säger: »Ja, jag kommer snart.» Amen. Kom
Herre Jesus! - Herren Jesu nåd vare med alla.
[1] Se A och O i Ordförkl.